Fahlin säker på att det hade blivit medalj utan misstaget – och succé för premiären av Wadköpingslöpet (och massor, återigen verkligen massor, annat!)

Emilia Fahlin slutade fyra i lagtempot på VM i dag, för andra gången. Bittert, naturligtvis, att återigen missa medalj med sekunder och den här gången kunde det dessutom ha blivit ett guld om det inte varit för incidenten när lagkompisarna missade att hon inte lyckades återansluta längst bak i ledet – och Fahlin därmed tappat kontakten och aldrig kunde komma tillbaka, vilket gjorde att Wiggle-High5 bara hade fyra cyklister kvar som kunde växeldra in över mållinjen de sista 20 kilometerna, och ett guldläge vid mellantiden förbyttes mot den försmädliga fjärdeplatsen.
– Det känns bara tråkigt att det blev så här. Med fem åkare hade vi absolut varit på medaljplats. Nu gäller det att glömma det här och fokusera mot det individuella tempoloppet, säger Fahlin i ett pressmeddelande.
Jag pratade själv med henne i eftermiddags, och den texten kan ni läsa här (jag skrev också ett snabbt referat utifrån SVT:s sändning som återfinns här).

Premiärupplagan av det tekniskt tuffa trail-/terrängloppet Wadköpingslöpet måste klassas som en succé. Hela 53 löpare kom till start i tävlingsklasserna, varav en hel del namnkunniga. Störst var förstås regerande SM-bronsmedaljören i maraton, Örebros egen Erik Anfält, som dock mycket oväntat fick se sig besegrad av 23 år yngre Jonatan Gustafsson som så sent som i går sprang hem ett DM-brons i orientering till sitt KFUM Örebro. Kanske var det just den i orienteringen förvärvade talangen för att springa i oländig terräng som fällde avgörandet (plus en grym kondition, förstås) till Gustafssons fördel; Hur som helst låg han kloss i rygg på Anfält vid de båda varvningarna för att sedan kliva förbi och vinna med knappt sju sekunder. Trean Per Arvidsson, som leder långloppscupen (där Wadköpingslöpet inte i år, men mycket troligt nästa år, ingår), tog tredjeplatsen knappt 42 sekunder bakom medan Jonas Nilsson, som ju vann Tarstaborgsrundan förra helgen, var distanserad med 1.22 på fjärdeplatsen (även femman Johan Bäckman, Malung, sexan Mattias Nätterlund, Örebro AIK, sjuan Linus Larsson, mest känd som skidåkare från Karlslund, och åttan Andreas Ingberg, Örebro AIK, är ju löpare som brukar vara goda nog för att kunna vinna lopp, vilket säger en hel del om bredden på topp på stigarna i Karlslund den här söndagen).
På damsidan hittade Karin Forsberg rätt efter förra helgens felspringning på Tarstaborgsrundan, och visade ingen pardon när hon vann med över fyra minuters marginal. 48.31 på Forsberg, 52.51 på tvåan Frida Nilsson och 53.31 på trean Maria Eriksson (som ju vann i Pålsboda förra helgen).
Banrekorden lyder 48.31,2 på damsidan (vilket kan bli svårslaget även om Forsberg tappade lite tempo; varvtiderna 15.46, 16.15, 16.29) och 42.18,5 på herrsidan (varvtiderna på Gustafsson 14.00, 14.19, 13.59).

View this post on Instagram

Grymt skoj lopp idag! #Wadköpingslöpet, 3 varv på en riktigt teknisk och tuff 3,5 kilometers slinga i Karlsundsskogen. Lite "arenakänsla" över det hela. Häftigt! Gjorde ett tappert försök att visa ungtupparna att gammal fortfarande är äldst 😃. Men väl i mål fick jag nöja mig med att vara näst äldst. Bra så. Äldst, eller i hans fall snarast snabbast, blev 19-årige @jjonatangustafsson. Tack för sparring och snygg spurt 💪💣💥. Nu hoppas jag att denna genomkörare ska bidra till toppform till nästa helg och #Lidingöloppet. Eller toppform tror jag nog egentligen inte. Känner mig lite för seg för det. Men man kan ju alltid hoppas. Större under har skett 😉 📸@photobyglinneras #salomonrunningswe

A post shared by Erik Anfält (@runanfalt) on

Örebroaren Matthias Wengelin lyckades inte följa upp lördagens fina inledning i sin debut i mountainbikeendurons världscup Enduro world series. Han gjorde förvisso en helt okej insats på dagens första sträcka men råkade sedan ut för ett kedjebrott, som kostade sex minuter, på den andra och fastnade i den tredje med ena foten i ett träd och drog omkull rejält. ”Slog till med säsongens hårdaste vurpa … Vet inte riktigt hur kroppen lyckades hålla ihop men det gjorde den”, skriver Wengelin på instagram. Han tappade därmed från den 54:e-plats han låg på efter lördagen till en slutgiltig 172:a-plats i värlsdcupdeltävlingen, men det är ju inte så mycket att säga om efter det missflytet … Wengelin åker nu direkt från spanska Ainsa till italienska Ligure för världscupfinalen nästa helg.

Axel Lindh, som liksom Wengelin bor i Örebro men tävlar för en klubb utanför distriktet (i Lindhs fall Härnösand), körde i stället världscupen i mountainbikesprint i belgiska Antwerpen, och tog en 16:e-plats i kvalet men åkte sedan ut i åttondelsfinal efter att ha hamnat i ett tufft heat med kvalsegraren Jeoren van Eck och 17:e-palcerade Felix Klausmann. Lindh slutade därmed 18:e i totalen, precis utanför världscuppoängen (som går till topp 16).

Almbys Johan ”Limpan” Lindbom säkrad en topp tio-placering (en niondeplats) totalt i den svenska långloppscupen i mountainbike under sin debutsäsong i elitklassen när han på lördagen blev åtta i säsongsavslutningen Västgötaloppet, över 80 kilometer. Lindbom var med i kampen om femteplatsen, men fick ge sig mot bland andra Cykelvasasegraren Michael Olsson i en grupp som var sju minuter bakom segrande Lucas Eriksson. Marcus Jansson, från Garphyttan, var ytterligare fem minuter bakom på tiondeplatsen.

Maria Gräfnings, som i klubbsammanhang representerar Karlslund, blev tvåa, en sekund bakom ”omöjliga” Britta Johansson Norgren men tre före Kari Vikhagen Gjeitnes och mer än 6,5 minuter före alla andra över Vasaloppsdistansen 90 kilometer i värmländska rullskidtävlingen Klarälvsloppet i dag. Örebrocyklisten Jacob Ahlsson blev tia i en cykeltävling med samma namn och på samma bana dagen innan, i en grupp som gjorde upp om fjärdeplatsen, drygt 20 sekunder bakom tre utbrytare.

Hälleforsfostrade Louise Wiker tog på lördagen en andraplats i Kilstaloppet, en miltävling i Stockholm. Trots hård blåst sprang hon på 36.41 och var minuten bakom segrande Yitayish Agidew.

I två mycket tajta individuella sprintlopp, som avslutade ”B-EM” i orientering, Euromeeting, i Danmark i dag, slutade Lilian Forsgren 24:a och Oskar Andrén 35:a, 1.24 respektive 1.28 bakom täten. Forsgren var faktiskt bara 62 sekunder från pallen trots att hon alltså var 21 placeringar bort … Svenska Karolin Ohlsson och nyzeeländaren Tim Robertson tog hem segrarna. För Forsgren är det nu bara att ladda om för världscupfinalen om två veckor, dit hon är reserv i det svenska laget.

Hagabusys Viktor Larsson hade ingen av sina bättre dagar när mountainbikeorienteringens världscup avslutades med sprint i portugisiska Odemira i dag. Larsson slutade först på 30:e plats av 43 cyklister, distanserad med över fyra minuter av segrande tjecken Vojtech Ludvik. Larsson blir ändå bäste svensk i årets världscup med en 21:a-plats i sammandraget, fyra placeringar före Garphyttans Marcus Jansson som stod över finalhelgen. Jansson tog dock säsongens främsta svenska placering på herrsidan, en sjätteplats på långdistansen vid EM i Ungern i juni.

Karlskogaklubben OK Djerfs Frida Johansson, Maja Welander och Amanda Jansson, som alla fortfarande egentligen är juniorer, tog silver i Värmlands orienterings-DM i stafett i damklassen, även om de var över 17 minuter bakom segrande Tyr (med ex-karlskogingen Linda Take som ankare).

Fjugestaloppet – seger för Gerdevåg, comeback för Attås och dagen efter för Impola, Hansson och van Sitteren

Bob Impola gjorde det, Liduina van Sitteren likaså, liksom Olivia Hansson: Körde en dubbel med tävlingar både onsdag och torsdag, alltså. På onsdagen vann Karlslunds meriterade långloppslängdskidåkare Impola (tvåa i Vasaloppet i vintras) och Hansson (tvåa i Nordenskiöldsloppet i vintras) den första riktiga etappen i rullskidtouren Moto tour, en flack etapp utanför Kumla med medvind på vägen hem vilket gav riktigt hög fart och snabba tider (20.48 på Impola, som var fyra sekunder före Viktor Hansson i mål; 23.23 på Hansson, som var drygt 5,5 minuter före Paulina Hellström). Totalt var det hela 33 startande, deltagarrekord för Moto tour (bland de startande fanns en av de mindre kända Impola-bröderna, Tom, liksom JVM-skidorienteraren Filip Jacobsson för andra gången i rad, och fjolårstotalsegraren Robert Brundin återställde något av ordningen med en tredjeplats efter att ha varit längre ned i listan i prologen senast).
Samtidigt sprang Liduina van Sitteren hem en femteplats i sju kilometer långa Finspångs stadslopp (närmast före Kumlas veteran Åsa Höög och också före rutienrade löpare Cecilia Kleist och Frida Södermark) på 27.07, 2.06 bakom segrande Ida-Maria Nicklasson som liksom herrsegraren Abraham Adhanom (21.17) ju tog SM-brons i halvmaraton så sent som i lördags.

Och i dag tävlade alltså Impola, Hansson och van Sitteren igen, i Fjugestaloppet, säsongens sjunde individuella deltävling i långloppscupen. Det bjöds fem kilometer med varierat underlag (gräs, grusväg, lite skogsväg) med start och mål på Sannabadet, och en annan som tävlat intensivt på slutet (Göteborgsvarvet i lördags, seriematch i söndags) tog hem segern och därmed också ledningen i cupen: Josefin Gerdevåg. Gerdevåg avverkade banan på 18.55, sex sekunder snabbare än van Sitteren som i sin tur hade nästa två minuter till godo på Starts Marie Dasler (som ju avverkade Ö till ö Utö i helgen) på tredjeplatsen (20.47) och drygt det på KFUM Örebros Antje Torstensson på fjärdeplatsen (2.28). Hansson tog en meriterande poäng i cupen genom att knipa sjätteplatsen (den sista som ger poäng) åtta sekunder före ÖAIK:s Karin Karlsson.
På herrsidan tog Impola tre poäng, genom en fjärdeplats 14 sekunder bakom segrande Daniel Attås, elitorienteraren från Hallsberg som understundom varit precis utanför landslaget men som fått hela våren förstörd av magproblem. Nu kutade Attås på 16.51 och vann tre sekunder före Starts Per Arvidsson och ytterligare sju före KFUM Örebros Oskar Hansson, medan Impola alltså var fyra och Andreas Ingberg femma (de fem var inom 16 sekunder, den tidigare storlöparen Mattias Nätterlund, som fortsätter smyga igång efter ett års uppehåll, var 50 sekunder bakom på sjätteplatsen). Ingberg går upp på tredje plats i cupen genom sin femteplats, bakom Jack Karlsson och Per Sjögren som stod över i dag.

Själv sprang jag den helt nya distansen i Fjugestaloppetfamiljen, Fjugestaloppet trail. Ett 15-kilometerslopp (15,4, om man ska vara petig, med 200 härliga höjdmeter) som dock bara till tio procent bestod av trail och resten grus- och skogsvägar och lite igenväxt elljusspår (räknar man även spåret som ”trail” så kommer man upp i 3,5 kilometer). Det var ändå mycket trevligt (om än inte riktigt vad jag hade väntat mig med all väglöpning), och det är ju fantastiskt fint där i kanten av Närkeslätten. Tyvärr fick jag rejäla problem med magen redan efter sex kilometer, och kunde inte plåga mig som jag tänkt mig. Öppnade i rimlig takt med en förhoppning om att kunna öka på andra halvan (jag visste inte att det skulle vara den något tuffare delen av banan), men fick i stället slå av tills bara tre kilometer återstod och jag kände mig hyfsat säker på att jag inte skulle behöva stanna och spy. Jag vet inte om det var värmen eller det oljeflötiga brödet jag tog till lunchen på Örebro ölhall som gjorde det, men magen ville inte springa i dag, alls. Låg sexa och tog in på femman, Tisarens Emil Nylin, när magen inte ville lira mer, och blev omsprungen först av en herrduo (tror det var Dennis Bergström och Joakim Jansson som konstigt nog nu är placerade efter mig i resultatlistan, måhända sprang de fel någonstans, vilket jag hörde att fler gjorde) vid sexkilometersmarkeringen och därefter av ledarduon i damklassen (Frida Nilsson, hon som även vann Grisrundan för två veckor sedan men som jag fortfarande inte vet varifrån hon kommer, och Tisarens Lovisa Persson) vid elvakilometersmarkeringen. Nilsson och KFUM Örebros Jacob Eriksson vann premiärupplagan på 1.09.02 respektive 1.05.25, och jag blev åtta (sexa av herrarna) på 1.09.15. Det här var tänkt som sista riktigt hårda passet för mig inför Niesenlauf nästa lördag, men med tanke på att det gick som det gick kanske jag lägger in något kortare hårt under helgen eller på måndag.

Bergentz, Kemppi, Sjögren, Gustafsson … Här är löparna som gör upp i Inneserien

Per Sjögren tog ju en solid ledning när Inneserien inleddes med 1 000-metersloppet den 14 december. I morgon är det dags för andra deltävlingen, av totalt fyra, när 1 500-metersdistansen ska avverkas i Tybblelundshallen. Och visst finns Sjögren – och främste utmanaren Jonatan Gustafsson – på startlinjen igen, men också löpare som Mikaela Kemppi och Erika Bergentz (som genrepar inför inomhus-veteran-SM) och långloppscupens segrare Jakob Nilsson, plus ett stort gäng unga löpare från KFUM Örebro som Melker Forsberg, Jack Karlsson och William Wickholm.
Sjögren är statistisk Sverigeetta på 1 500 meter i vinter med sitt hallrekord från Örebro indoor games (4.01,57), en tid som motsvarar 88,82 proccent/poäng i Inneserien och tvinga ned Kemppi och Bergentz mot 4.49 för att utmana honom.
Sjögren har för övrigt bestämt sig för att springa 3 000 meter i Raka spåret i Stockholm nästa lördag (där han kommer ställas mot bland andra Martin Regborn) och inomhus-SM (där Sjögren inte bestämt sig för vilken distans han kommer kuta, men där Regborn kommer springa 3 000 meter).

Vet inte om ni sett det, men i förmiddags gick vi på NA över till ”plus” och började ta betalt för våra mer genomarbetade artiklar på nätet (bloggen kommer tills vidare att vara gratis att läsa, men det är inte givet att det förblir så framöver). Mitt första bidrag i det nya är en stor ”tala ut”-intervju med löparen Mattias Nätterlund, som bland annat berättar varför han lägger skorna på hyllan och vad han ska göra nu. Artikeln hittar ni här, och hela pluspaketet kan ni prova för en månad för en spänn. Mitt andra bidrag blir ett orienteringsknäck som ramlar ut i morgon förmiddag.

Om drygt en timme drar femte (eller egentligen fjärde, eftersom den andra blev inställd) deltävlingen i Tour de Kif igång uppe i konstsnöspåret. Resultaten kommer i morgondagens blogginlägg!

Blir det SM-silverförsvar för Regborn? (Och så några roliga blogglänkar!)

Bytte som hastigast några ord med Martin Regborn i går om att han vann priset som ”årets komet” på lördagens orienteringsgala, och passade förstås på att fråga om det ingick i planen att liksom förra vintern både ställa upp i SM i roddmaskin (där EM-bronsmedaljören i orientering tog SM-silver i herrarnas lättviktsklass!) och i inomhus-SM i friidrott. Och jo, det gjorde det nog, var svaret.
– På inomhus-SM har jag tänkt köra 3 000 meter (precis som förra året, då han blev femma där) och roddmaskins-SM blir det om det passar. Det vore kul att ställa upp, men jag har inte sett varken var eller när det går än, sa Regborn.
Nu i kväll rotade jag fram ett dokument som visar att SM gått från en separat tävling till en serie med tre deltävlingar, med start i Borås om mindre än tre veckor. Därefter fortsätter serien med deltävlingar i Lidingö (7 januari) och Trollhättan (11 mars; då Regborn som en del i orienteringslandslagets sprintsatsning ”tyvärr” verkar vara i Italien). Så, vi får väl se om det blir några roddtävlingar i vinter för Örebrolöparen.

För övrigt har en av löparlänets roligaste/mest läsvärda bloggar gjort comeback. Vi snackar tyvärr inte om Peter Wikers saligt insomnade utan om Mattias Nätterlunds, som berättar om säsongen som var (de 300 milen som blev obloggade) och de nya, stenhårda träningspassen med grabbarna i Eskilstuna (som Haben Kidane, Abraham Adhanom, Nasir Dawoud och Tewelde Haide) och det svåra med att pricka form.
Vilka som annars har länets bästa konditionsbloggar? Tja, det vågar jag inte drista mig till att rangordna eftersom jag trots att jag skriver rätt frekvent själv är en dålig bloggläsare och inte har stenkoll på alla sidor. Men de jag brukar kolla mest frekvent är Louise Wikers, Martin Regborns, Lilian Forsgrens och Bibben Nordbloms (samtliga med rätt ojämna och ofta tävlingsbundna uppdateringsintervall), och bara häromdagen upptäckte jag KFUM Örebro-orienteraren Ellinor Erikssons sida som jag inte hunnit läsa ikapp så mycket på ännu, men som verkar vara lite mer idrottspsykologiskt djuplodande, och det gillar jag!
Många andra löpare följs bäst på instagram, som Erik Anfält och kanske framför allt Mikaela Kemppi (som skriver blogginläggslånga och väldigt intressanta racerapporter där).

Sju pers i Frankfurt – men Anfält kom fel redan före start: ”Hamnade bakom sub 3-ballongen …”

Åtta Örebro AIK-löpare kom till start i Frankfurt marathon. Sju flyger i dag hem med personliga rekord i bagaget. Bara topplöparen, landslagsmannen Erik Anfält, fick nöja sig utan pers. Och det var inte så konstigt efter en höst som handlat mer om skador och rehab än löpning. Och därtill lyckades han strula ihop det rejält inför själva loppet, berättar han på instagram.
”Grundformen är dålig, dagsformen är dålig, magen ur slag och [starten var] katastrofalt dålig (på grund av sent toabesök)”, skriver Anfält som berättar att han och klubbkompisen Jakob Nilsson hamnade bakom pacelöparna för de som satsar på tre timmar (trots att Anfält är god för 2.25 och Nilsson gjorde 2.40 i dag). ”Vi hamnade bakom sub 3-ballongen och passerade första fem kilometer på över 19 minuter …”, skriver Anfält som slutade på 113:e plats i loppet med tiden 2.35.28, över tio minuter över personliga rekordet från Valencia i fjol, och mer än nio sämre än i Rotterdam i våras. ”Men jag bröt inte utan jobbade på så gott det gick. Det är jag grymt nöjd med! Det är loppen när man är ur form och det går tungt men ändå biter ihop som gör en stark. Så jag känner mig som en rätt stark löpare trots allt, men formen är kass”, skriver Anfält.

Mannen i bild som inte är jag heter Jakob. Han är grymt glad. Med all rätt. PB med över 4 min, till 2.40. Grymt skoj och välförtjänt! Detta trots att vi båda kom iväg uselt i starten, hamnade bakom SUB 3 H ballongen och passerade första 5 km på över 19 min… Alla klubb/reskompisar satt nya pb:n! Det ska vi fira ikväll! Själv passerade jag mållinjen på 2.35. Inte mycket att deppa ihop för och det gör jag inte heller. Grundformen är dålig, dagsformen är dålig, magen ur slag och katastrofalt dålig start (pga. sent toabesök). Inte ens det bästa läppbalsamet hade fått fart på mig idag. Men jag bröt inte utan jobbade på så gott det gick. Det är jag grymt nöjd med! Det är loppen när man är ur form och det går tungt men ändå biter ihop som gör en stark. Så jag känner mig som en rätt stark löpare trots allt, men formen är kass. Just nu i alla fall 🙂

A photo posted by Erik Anfält (@runanfalt) on

Sju personbästan, då?
Jo, vi tar dem i sifferordning:
Mattias Nätterlund sänkte perset från 2.38.41 till 2.37.10.
Jakob Nilsson sänkte perset från 2.45.11 till 2.40.59.
Morgan Pätsi sänkte perset från 3.13.20 till 2.43.02 (men då hade han inte gjort ett rent maratonlopp sedan han började elitsatsa i ironman, perset härstammar från Stockholm marathon 2009).
Mikael Edberger sänkte perset från 2.58.09 till 2.53.35.
Martin Ingberg sänkte perset från 3.05.8 till 2.56.59.
Ingrid Ziegler sänkte perset från 3.05.09 till 3.00.49.
Och Ia Sandberg sänkte perset från 3.18.35 till 3.11.58.

Och här, nyhetsplats, skrev jag tidigare i dag om att Tisaren höll undan till seger i Smålandskavlen.

Nätterlund inför Frankfurt: ”Hoppas kunna gå ned mot 2.35 om allt stämmer”

Springer man halvmaran på 1.12.35 ska man ha kapacitet för 2.35.40. Det kan man räkna ut med hjälp av marathon.se:s löparkalkylator. Sådana går det 13 på dussinet på internet, och de ger förstås bara en fingervisning om vad man kan förvänta sig. Alla löpare är olika, olika distanser passar olika bra. Men en löpare som Mattias Nätterlund, Örebro AIK:s näst snabbaste maratonlubbare (efter Erik Anfält), har i varje fall om ser till sådana här beräkningar, underpresterat på maratondistansen hittills. 1.12.35 är hans halvmarapers från Örebro AIK halvmaraton i våras (där han filade av 15 sekunder från Haag en månad tidigare), men hans bästa maratonlopp är 2.38.41 från Frankfurt i fjol – alltså över tre minuter långsammare än vad man skulle kunna förvänta sig med hjälp av den där kalkylatorn. Något Nätterlund gjorde mig uppmärksam på när jag ringde upp och stämde av läget inför söndagen, när årets Frankfurt marathon avgörs och han återigen är på plats.

– När man läser igenom sådana där grejer ser man att man borde gjort bättre på maran när man har sprungit halvmaran på 1.12. Så den här gången hoppas jag kunna gå ned mot 2.35 om allt stämmer. Det är det jag siktar mot. Men på en så lång distans är det mycket som måste klaffa. I Stockholm i somras öppnade på 1.17 (men sprang andra halvan på 1.27), och jag tycker att jag borde kunna ligga där någonstans nu också, men målet är givetvis att hålla ihop det mycket bättre, säger Nätterlund till Konditionsbloggen.
Nätterlund har bara gjort tre maratonlopp i karriären, och bara satsat ordentligt på löpningen i fyra säsonger.
– Jag sprang Postmilen på 42.37 2012, och då var jag inte alls i någon form. Sedan började träna mer strukturerat i början av 2013. Och visst har det väl gått hyfsat snabbt framåt, men samtidigt har jag dragits med skador nästan varje år och skulle vilja få en säsong utan något sådant som stör för att se hur bra det kan bi då. Men jag har väl blivit lite för ivrig, velat snabba på utvecklingen och tränat lite för mycket.
– Många säger att maraton är den distans som är svårast när man inte hållit på så många år med löpningen, och på så sätt har jag gått upp ganska tidigt och är fortfarande ganska ny på distansen. Men jag hoppas ändå att jag kan få till en tid runt 2.35 nu.
Hur är formen?
– Det känns lovande, jäkligt mycket bättre i benen nu än inför Stockholm i somras. Det har rullat på som planerat, efter lite strul i somras – det var lite skit med en ljumske när jag låg på lite för hårt, var lite för ivrig att komma igång efter Stockholm – har jag kunnat köra som jag velat sedan mitten av augusti. Jag har ändrat lite på träningsupplägget också, kört fler tävlingar och färre långa intervaller och pass i maratonfart. Jag tror jag tävlat varenda helg hela hösten, utom en i september.
Vad händer efter Frankfurt?
– Då får det bli lite ledigt. Det är Kilsbergsleden helgen efter, men förhoppningsvis blir det en sådan urladdning i Frankfurt att jag inte kommer till start där … Sedan behöver kroppen lite återhämtning också, för jag är sugen på att springa inomhus i vinter. Det ska faktiskt bli lite skönt att inte ha några tävlingar utan få träna på bra inför det.

Förutom Nätterlund kommer också Anfält till start i Frankfurt marathon (trots sina skadebekymmer i höst; men på grund av dem kan man knappast förvänta sig att han rår på sitt eget pers på 2.25.03 från Valencia i fjol), liksom långloppscupens segrare Jakob Nilsson, ironman-VM-deltagaren Morgan Pätsi (som gör sitt första maraton utan 3,8 kilometer simning och 18 mil cykel före), Ingrid Ziegler, Mikael Edberger, Ia Sandberg, Martin Ingberg. ”Överhängande risk för många fina pb:n”, som Edberger skrev här i kommentarsfältet på bloggen häromdagen.

Noterar också att Tisaren släppt lagen till Smålandskavlen på lördag, en stafett som är klassisk säsongsavslutare för många klubbar. Ingen Lilian Forsgren eller Simone Niggli, men med kvintetten Rebecka Nylin, Andrea Svensson, Lovisa Persson, Ellinor Tjernlund och Josefin Tjernlund lär Hallsbergs- och Kumlaklubben ändå kunna hävda sig bra i damklassen. Gustav Hindér, Filip Jacobsson, Tomas Hallmén, Johan Aronsson och Daniel Attås löper i herrklassen.

Wiker tog brons och guld – sex dagar efter sitt livs maraton: ”Vilken bonus”

Jag kan ju knappast ha varit den enda som hajade till när Louise Wiker anmälde sig till båda distanserna på terräng-SM, trots att det gått mindre än en vecka sedan det den Hälleforsbördiga löparen rankar som sitt livs lopp: Megaperset (med över fyra minuter) i Amsterdam marathon i söndags (2.36.39) som gör att hon redan nu är kvalad till friidrotts-VM i London nästa år. Men Wiker visade sig övervinna slitenheten från Nederländerna med en kvarvarande formtopp, och tog karriärens tredje individuella brons i terräng-SM (och den sjunde individuella SM-medaljen totalt sett; de två tidigare terrängbronsen kom 2011) som i dag inleddes med den korta distansen: Fyra kilometer, motsvarande två varv på den av somliga hårt kritiserade och av andra lika gillade fotbollsplansbanan i Västerås.
Wiker hade förvisso de båda OS-löparna Sarah Lahti och Charlotta Fougberg före sig, men var bäst av alla icke-OS-lubbare och tog tredjeplatsen 36 sekunder bakom Lahti och 24 bakom Fougberg. Ihop med Lahti och tian Hanna Bartholomew (i Hässelby) fick hon dessutom ett lag-SM-guld med minutmarginal ned till Ullevi. ”Tack kroppen för återhämtningsförmågan. Vilken bonus sex dagar efter maran”, skriver Wiker själv på instagram.

Men Wiker var ju långt ifrån ensam länslöpare att springa hem medaljer i Västerås i dag. Kolla bara:
** När Mikaela Kemppi tog en DNS i K40 (hon är fortfarande anmäld till damelitens långa lopp i morgon) tog Erika Bergentz hem tredje raka guldet i klassen, med 17 sekunders marginal. Därtill det första, historiska SM-guldet (om än veteran-SM-guldet) för Thoren track & field. Bergentz vann sin klass med 17 sekunders marginal och såg dessutom till att spurta ned K35-vinnaren Anneli Johansson, Hälle, med tre sekunder. Tiden, 14.47, hade för övrigt räckt till 16:e plats i senior-SM. ”Riktigt nöjd”, konstaterar Bergentz, som har låst konto, på instagram.
** Per Sjögren återupprepade silversuccén från Eskilstuna för två år sedan och tog en ny andraplats i H35, minuten bakom segraren Patrik Engström, Studenterna, men åtta sekunder före trean, Fredrik Eriksson, Akele. Sjögren berättar själv om loppet om loppet på twitter: ”Öppnade i rygg på Patrik i cirka 3.10-tempo, men kände ganska snabbt att luftrören inte riktigt trivdes med att ventilera så mycket luft. Slog av på takten och försökte hålla ett skönt tempo. Fick sedan sällskap av Fredrik och lät honom bestämma farten … Märkte att jag hade bättre teknik utför och kände mig trygg med att invänta sista varvet. Bakom jagade två Mantralöpare, men dom fick aldrig riktig kontakt. Precis i utgången på det sista varvet högg det till i vänstervaden och jag trodde att det är kört. Tvingades till plattfotslöpning för att avlasta, och det släppte något. Inför sista backen var det inget att spara på, så jag ökade tempot och tog hem silvret med god marginal. Något defensivt och lite fegt, men ibland måste man tänka på slutresultatet också.”
** IF Start var bara tre sekunder från att ta hem guldet i veteran-SM:s sammanlagda lagdamklass (för alla klasser som springer fyra kilometer, K35-K70) men Gabriella Eliassons, Anna Petterssons och Maria Erikssons sammanlagda tid var liiite för långsam jämfört med Uppsalas. Hade de sprungit en sekund snabbare var, så … Men silver ändå.
** Även individuellt fick Pettersson silver, i K45. 47 sekunder bakom Karin Arthursson, Hässelby, där (och klubbkompisen Marie Dasler var bara 24 sekunder från medalj på sin fjärdeplats; fyra blev även Starts Rose-Marie Enmalm i K60, 15 sekunder från bronset [Enmalm tog guld senast hon ställde upp på terräng-SM, för två år sedan]).
** Inga medaljer, men väl värda att nämna, är också Jack Karlsson som blev sjua i tuff konkurrens i P17-klassen och Mattias Nätterlund, dagens enda länslöpare i herrelitklassen, som gjorde terräng-SM-debut och löpte de fyra kilometerna på 13.12 (Eskilstunas Abraham Adhanom tog guldet på 11.53, fyra sekunder före Suldan Hassan och Andreas Åhwall) och berättar själv på instagram: ”Inte ofta man är nöjd med att vara 38:a i ett 57 man starkt startfält. Men i dag är jag det. Man mot man-löpning när det är som bäst, något man inte alltid är bortskämd med. Formen börjar sitta som den ska inför Frankfurt marathon.”

I morgon fortsätter terräng-SM med de långa distanserna förr herrarna (tolv kilometer med Martin Regborn och Linus Rosdal) och damerna (åtta kilometer med Louise Wiker och Mikaela Kemppi), och så gör juniorerna (bland annat Haben Kidane) upp över 4 000, 6 000 eller 8 000 meter beroende på ålder och kön.

Visst blev det säsongsdebut på cykelcrossen för mountainbike-VM-femman Matthias Wengelin när andra deltävlingen i svenska cupen avgjordes i Stockholm på lördagen. Wengelin, som är regerande svensk mästare även i den här disciplinen, var tredje bästa svensk (norrmannen Fredrik Haraldseth vann; en viss Emma Johansson vann damloppet), distanserad med en knapp minut. I morgon avgörs en deltävling i CX-pokalen i Uppsala, och SM är bara tre veckor bort.

Tisarens välmeriterade lag i Höstbudkavlen i Göteborg knep en sjundeplats, men då ska tilläggas att alla sex lagen framför hade minst två herrar i laget (tre hade tre).

Och det blev ingen tävling för Adam Axelsson den här helgen heller. Smsade med skridskotalangen från Kumla tidigare under kvällen, och han berättade att han tvingats ge upp tankarna på tävlingen i tyska Inzell redan tidigt under veckan på grund av sjukdomen han dragits med i två veckor: ”Åkte hem i tisdags. Nu blir det att ladda om och försöka få något lopp i benen innan premiären i U23-världscupen och sedan köra hårt där”, skriver han.

Själv tillbringade jag större delen av dagen på Örebro universitet, där andra upplagan (men jämfört med fjolåret betydligt bantade versionen) av Pennybridge open, Örebros största crossfittävling, avgjordes. Och döm om min förvåning när habile löparen och triathlen Mikael Selvin (tävlingsledare för Örebro triathlon) dök upp i Markskogen (där jag stod och hejade på den första grenen, som var tre kilometer terränglöpning). Just det momentet passade förstås Selvin som hand i handske (han blev 13:e på 12.54), men under de mer styrkekrävande momenten inne i idrottsalarna dalade han till en sammanlagd 62:a-plats.

Kemppi vann cupen (och tangerade historisk svit) – och nu kan bara flygstrul stoppa Nilsson

Har ju gjort en hel del förhands om titelracet i långloppscupen, men glömde att i eftersnacket av Åstadsloppet att konstatera faktum: Mikaela Kemppi är nu officiellt vinnare av damtiteln även 2016 – och det efter en säsong där hon vunnit varenda lopp hon ställt upp i: Startmilen, Örebro AIK halvmarathon, Kumla stadslopp, Wedevågsloppet, Fröviloppet, DM över 5 000 meter, Semesterhalvmaran, DM över 10 000 meter, Norasjön runt och så Åstadsloppet. Förvisso har den där riktigt hårda konkurrensen saknats när träningskompisen och tävlingsrivalen Josefin Gerdevåg väntat barn, så egentligen har det mest handlat om att Kemppi ska hålla sig hel och frisk och hinna ackumulera nog många cuptävlingar för att samla in de poäng som krävs. Men inga segrar är som bekant gratis, och det är naturligtvis en finfin prestation av Kemppi att hålla en så hög och jämn nivå. Lägger vi till 2015 har hon nu 13 raka cuptävlingar med maxpoäng, sedan hon var tvåa bakom Gerdevåg i fjolårets Åstadsloppet. Kemppis cuptitel är för övrigt hennes fjärde raka, vilket för henne in i en exklusiv skara av svitbyggare: Även Åsa Höög, Peter Wiker och Erik Anfält har vunnit fyra raka titlar – men ingen har någonsin lyckats med fem.
På herrsidan har fortfarande Erik Anfält och Mattias Nätterlund kvar sina teoretiska chanser att nå ikapp Jakob Nilsson (som varit i ledningen sedan den 7 maj), men eftersom de båda förstnämnda ska springa Frankfurt marathon nästa helg (om Anfält är springduglig, men så verkar det av Åstadsloppskänslan och senaste instagramuppdateringarna att döma) och därmed skippar långa terräng-DM så är det väl bara ett inställt flyg till Tyskland och en därtill följande efteranmälning till övningarna i Åsbro som kan hindra Nilsson från att säkra titeln.

Alla vinnare i långloppscupen sedan starten 1999:
1999: Helene Nilsson/Johan Stunz.
2000: Lotta Lennartsson/Peter Wiker.
2001: Åsa Höög/Peter Wiker.
2002: Åsa Höög/Peter Wiker.
2003: Åsa Höög/Peter Wiker.
2004: Åsa Höög/Bertil Sundin.
2005: Karin Sennvall (numera Forsberg)/Mathias Lidson.
2006: Helene Nilsson/Mathias Lidson.
2007: Åsa Höög/Jakob Olars.
2008: Åsa Höög/Niklas Källmén.
2009: Lotta Lennartsson/Nicklas Källmén.
2010: Karin Sennvall (nu Forsberg)/Erik Anfält.
2011: Lotta Lennartsson/Erik Anfält.
2012: Erica Lech/Erik Anfält.
2013: Mikaela Kemppi/Erik Anfält.
2014: Mikaela Kemppi/Per Sjögren.
2015: Mikaela Kemppi/Erik Anfält.
2016: Mikaela Kemppi/Jakob Nilsson (ännu ej teoretiskt klart).

Wikers galna dubbeljobb – dagarna efter monstermaran

Jag har inte haft tid att ringa och dubbelkolla om hon verkligen kommer till start, och på sociala medier har det (vad jag sett) inte nämnts. Men bara en sådan sak som att Louise Wiker är anmäld både till lördagens lopp över 4 000 meter och söndagens över 8 000 meter när terräng-SM går av stapeln i Västerås är förstås anmärkningsvärt med tanke på den Hälleforsfostrade friidrotts-VM-löparens superprestation i Amsterdam marathon i söndags. En sådan borde naturligtvis ta betydligt mer än sex dygn att återhämta sig från, men samtidigt vet man sedan gammalt att Wiker är hård som få andra i branschen och sprang in som sjua på 36.26 i Tjejmilen bara exakt just sex dagar efter den psykiskt betydligt tuffare VM-maran i Peking i fjol (och då hade hon ju dessutom viss jetlag dessutom). Så, nog kan man se Wiker stå på startlinjen på lördag och jaga en landslagsplats till NM i Kristiansand den 12 november (där Sverige verkar ha ambitionen att ställa upp med fullt lag, sju damer) och vidare mot EM i italienska Chia den 11 december (dit det krävs ”en god möjlighet att bli bland de 25 bästa” för att få åka).
Vilka finns emot, då? Tja, Sara Lahti, svensk friidrotts kanske mest lovande långdistansare på 2000-talet, dyker upp för att försvara guldet på korta distansen, hinderspecialisten Charlotta Fougberg (med sju terräng-SM-medaljer på prishyllan) springer båda, och sedan finns ju namn som Sara Holmgren, Frida Aspnäs och Cecilia Norrbom (som alla springer båda distanserna) i startlistan. Liksom en viss Mikaela Kemppi, Örebro AIK:s egna landslagslöpare som värmde upp med seger i Åstadsloppet i helgen och utmanar Sverigeeliten på åtta kilometer på söndag efter att ha mött de egna åldersklasskumpanerna i D40 på halva distansen på lördagen (veteran-SM avgörs bara över en distans per åldersklass, i D40 alltså 4 000 meter). Detsamma gäller för övrigt för Erica Lech som springer D35 på lördagen.
Erika Bergentz, som numera tävlar för Thorén track and field, har vunnit de två senaste terräng-SM:n i D40-klassen, och får nu gälla som silverfavorit bakom Kemppi (Bergentz står sedan över söndagens övningar).
Jag måste erkänna att jag ändå är allra mest spänd inför att få se Martin Regborn utmana Sverigeeliten utan karta igen efter en säsong där han tagit kliv efter kliv rent fysiskt och så sent som för två veckor sedan gjorde fem kilometer asfalt under 15 minuter utan att känna att det var riktigt nära max. Han kutar, liksom klubbkompisen i KFUM Örebro Linus Rosdal (en riktig terräng-SM-specialist!) ”bara” söndagens tolvkilometersdistans. Där får de möta Abraham Adhanom, Mikael Ekvall, Anders Kleist, Nasir Dawoud, Lars Södergård, Elmar Engholm, Olle Walleräng, Fredrik Uhrbom (som var farthållare åt Wiker i Amsterdam) och massor av andra toppnamn (Linus var 16:e och Martin 18:e i fjol, drygt två minuter bakom täten).
Mattias Nätterlund, som ju bor i Västerås, gör en lite överraskande start på hemmaplan, men långlubbaren nöjer sig med lördagens fyra kilometer.
Störst medaljchans av de lokala löparna, om vi undantar veteranklasserna, har exil-Hällefors-löparen Haben Kidane, som ju vann Lidingöloppets P19-klass och nu möter ungefär samma motstånd i terräng-SM-klassen över sex kilometer (han uttalade ju tidigt inför årets säsong att just junior-EM i december var hans stora mål; jag vet inte hur det ser ut med hans medborgarskap och om han är tillgänglig, men är alla papper på plats har han naturligtvis en jättechans att nå dit med nuvarande form).
Sedan har vi naturligtvis allroundkungen Per Sjögrens start i tuff konkurrens i H35-klassen (där även Oskar Arlebo ställer upp) att se fram emot (Fredrik Johnsson kutar i H40 som startar samtidigt).
KFUM Örebro mönstrar också sex ungdomslöpare (samtliga klasser springer 4 000 meter): Jack Karlsson, Jonathan Gustavsson och Tobias Tranderyd i P17, William Schults och Olle Tyrsmo i P16 och Lisa Hallmén i F15 (och så kutar Noha Olsson, KFUM Örebro, och Wilhelm Bergentz, Thorén track and field, Svealandsmästerskapen i terränglöpning för P14 som avgörs på samma bana på söndagsmorgonen).
Banan, ja. Det var ju det också. Den är 2 000 meter lång (det är därför alla distanser är jämnt delbara med 2 000, man kör helt enkelt X antal varv på den) och har fått kritik både för att den är platt (det är en enda, men relativt brant, backe på 15 höjdmeter som startar 1 450 meter in på varet med krönet 450 meter före mål) och tråkig (den går runt på ett gärde med fotbollsplaner, med backen i ett litet skogsparti precis intill). Men kanske räcker det till för att skapa intressanta lopp ändå.

Helgen rensade rejält – bara tre har chansen på cupsegern (och Nilsson har i praktiken avgjort)

Gjorde ju en liten poänggenomgång av förutsättningarna inför långloppscupens avslutning inför helgens dubbelövningar på Väster och i Nora. De båda loppen, men framför allt det faktum att nu bara fem deltävlingar återstår, har gjort att listan över potentiella vinnare nu skurits ned rejält.
Det finns nu bara några få löpare kvar som kan utmana de klara ledarna ledarna Mikaela Kemppi och Jakob Nilsson.
På damsidan finns hetaste kampen, där Liduina van Sitteren har en realistisk möjlighet att nå ikapp landslagslöparen och klubbkompisen i Örebro AIK. Men hon är alltjämt fyra poäng bakom och har redan slagit i taket av tio deltävlingar som får räknas. Därmed ger hennes nästa seger bara ett lyft på två (vanlig tävling) eller fyra poäng (DM). Därmed behöver hon vinna två (varav ett DM [alltså långa terräng-DM eller Åstadsloppet som är halvmaraton-DM]) eller tre tävlingar för att gå om, samtidigt som Kemppi inte får samla några fler poäng. Vinner Kemppi en av DM-tävlingarna säkrar hon totalsegern, vinner hon en av de andra tävlingarna som återstår (Hostruset, Kilsbergsleden eller Lucialoppet) krävs att van Sitteren vinner de fyra andra för att ta titeln. Även Anna Pettersson, IF Start, och Annika Larsson, Örebro AIK, har teoretiska chanser på titeln. Anna passerar Kemppi med en poäng om hon vinner alla tävlingar som återstår (men det känns lite långsökt eftersom hon inte vunnit någon tävling i år), och Larsson (som vann Fjugestaloppet) om hon vinner fyra och blir tvåa i en.
På herrsidan framstår Jakob Nilsson alltmer som mästare. Förvisso kan långloppskungarna Erik Anfält och Mattias Nätterlund fortfarande ta titeln, men det är mest en teoretisk exercis att räkna på de förutsättningarna. Nilsson har redan 54 poäng och Anfält når 56 om han vinner samtliga kvarvarande (och då ska man veta att han just nu rehabar mer än springer, knappast lär komma till start i Hostruset på lördag och om han blir i löpbart skick ska springa Frankfurt marathon den helgen det är terräng-DM. Nätterlund når just 54 poäng och tar titeln på fler segrar om han vinner alla tävlingar som återstår, men även han ska ju till Frankfurt (och dras inte med några skador som gör det tveksamt). Även Fredrik Johnsson, Heshlu Andameriem och Pär Englund kan teoretiskt nå 58, 57 respektive 54 (med fler segrar än Nilsson), men det känns än mer långsökt.

Ingen av de där är dock förhandsfavoriter till segern i Hostruset – eftersom Martin Regborn anmält sig. Fem kilometer asfalt borde passa en världens bästa sprintorienterare ypperligt, så räkna med en kanontid (varken Nilsson, Nätterlund eller Anfält finns bland de föranmälda). På damsidan är Erika Bergentz mest intressanta namnet, men i Kemppis och van Sitterens frånvaro (om de inte efteranmäler sig) så blir det förstås också intressant att se om Pettersson kan hålla cupspänningen vid liv.