En studie i bommar – min orienteringscomeback

Vartannat år, eller så, får jag ett ryck och testar en motionsorientering. Varje gång tror jag att jag är världsmästare (jag är nämligen det bakom skrivbordet, och vet exakt hur man ska springa). Varje gång får jag en käftsmäll i form av bom på bom på bom rakt i plytet. Aldrig lär jag mig något. För det är ju så. Jag ger upp. Och så går det två år. Och då har jag hunnit glömma senaste debaclet.
I går kväll var det OK Djerfs motionsorientering med start vid Storängen, alltså bara ett par kilometer från det brännmyrska hemmet. Glad i hågen anmälde jag mig på den längsta banan (bara 5,6 kilometer, men 19 kontroller; för min del hade det varit betydligt mer gynnsamt med 19 kilometer och 5–6 kontroller …), och trots att första kontroller var en stigkorsning några hundra meter från startpunkten så lyckades jag bomma den med nästan fyra minuter (jag rusade iväg på en helt annan stig och stannade inte förrän jag kom fram till ett hus en bra bit bort …). Magnus Hedlund, Vasaloppskonnässören som vann motionsorienteringen, var vid första kontrollen efter 1.28 – jag kom dit efter 6.06, som sist av de 15 startande.
Efter första kontrollen (och första jättebommen) på två år kom jag plötsligt ihåg det här med att jag inte kan orientera, och började i stället ta det väldigt lugnt, gå och titta på kartan, och även om mina sträcktider var sist-näst sist-sist-sist-tredje sist så var jag jättenöjd när jag kom till sjätte kontrollen. Tyckte att jag kunde det här nu. Började springa igen. Det skulle jag inte ha gjort … Sjuan, en punkthöjd blev ett helvete att hitta, bommade bort nästan sju minuter. Sedan gick det långsamt bättre igen. Tills jag gjorde samma misstag för tredje gången. 3.40 i bomtid till 15:e, en ny punkthöjd.
Tja, på det hela taget fanns det väl bara två saker att glädja sig åt. Att två andra faktiskt stämplade fel så jag, när jag kom i mål nästan 35 minuter bakom Hedlund (hans tid var 42.46 …) faktiskt inte var sist utan 13:e av 15 startande, och att jag var näst snabbast (snabbare än Hedlund) från sista och in, när det handlade om ren löpning och inte längre var någon orientering …
Om det blir mer orientering i vår? Fan tro’t. Men om ett par år har jag nog glömt det här debaclet. Då jävlar. Då är jag världsmästare igen!

Så sprang jag (fel).  Foto: Konditionsbloggaren
Så sprang jag (fel). Foto: Konditionsbloggaren