Fahlin missnöjd trots tredje raka pallen, Wengelins hopplösa läge på VM, Dahlgrens kvalsuccé och ALLA nya distriktsmästare

Jag vet inte hur många gånger jag intervjuat Matthias Wengelin, men i princip varje gång vi pratat har det här med starterna i crosscountrylopp (mountainbikens OS-disciplin) i internationella mästerskap och världscuper kommit upp. Den som inte är högt, högt upp på världsrankningen hamnar långt, långt bak i någon startled som gör det helt omöjligt att konkurrera om topplaceringarna. Det är full körning i täten från start, med de som har åtta–tio cyklister framför sig i sitt eget spår (och totalt 80–100 när det snart nog smalnar av) fastnar i kön bakom krascher och i en ojämn rytm när backar och tekniska partier orsakar dragspelseffekter på hela klungan. När det väl lättar är tävlingen så att säga redan över, och de där rankningspoängen man skulle plocka för att hamna högre upp nästa gång utom räckhåll … Lite så misstänker jag att det blev för Örebrocyklisten Wengelin i dag, när VM-loppet avgjordes i schweiziska Lenzerheide. Wengelin startade i åttonde led (av nio), seedad som nummer 82. Redan efter första varvet hade han vräkt sig upp till 59:e plats, men tappat nästan två minuter på täten. När han plockades av efter fem av åtta varv (nära att bli varvad, på slingan som tog drygt elva minuter för täten, om jag läser resultatlistan rätt) var han 64:a. Landslagskompisen Michael Olsson plockades av ett varv tidigare, som 67:a (han var seedad som 80:e). Storfavoriten och hemmaåkaren Nino Schurter tog guldet, elva sekunder före italienaren Gerhard Kerschbaumer som var den enda som var ens nära att matcha honom. Guldet var Schurters sjunde i OS-discplinen (2009, 2012, 2013, 2015, 2016, 2017, 2018 – han är också regerande olympisk mästare), och därtill har han två VM-guld i stafett, det senaste från i onsdags.

Emilia Fahlin avslutade Lotto Belgium tour med ett rätt osannolikt resultat i går: Hon tog en pallplats för tredje dagen i rad (alla tre linjeetapperna i touren), men tappade ändå sin pallplats i sammandraget och slutade fyra. Hur det gick till? Jo, tyska Liane Lippert (som körde för landslaget) och franska Aude Biannic (Movistar) som gick ifrån Fahlin sista gången uppför kullerstenarna på Geraardsbergen, och var 37 respektive 27 sekunder före i mål, passerade båda i sammandraget medan belgiska Lotte Kopecky, som ledde inför sista etappen, bara tappade sex av de tio sekunder hon hade i försprång på Fahlin (hon var två sekunder bakom, och Fahlin fick fyra bonussekunder).
Trots att Fahlin just tagit säsongens 14:e pallplats (varav tolv internationella), varav sju de senaste tre veckorna, verkade hon direkt efteråt vara mest besviken över att hon inte lyckades ta hem sammandraget.
– Jag är lite ledsen och besviken, givetvis. Jag hade velat avsluta bättre. Jag hade förhoppningar om att vi kanske skulle greja totalsegern, men de andra var helt enkelt för starka i dag, sa hon i ett pressmeddelande.
Som tur var verkar hon ändå kunna glädjas lite åt framgången.
– Jag är ändå nöjd med att ta en ny pallplats, även om jag gärna hade bytt alla tre pallplatserna mot en seger. Men det är skönt att vara stabil och ta pallplatser, det är inte jätteofta det händer så det har varit en superskön månad där jag tagit massor av topp tre-resultat och verkligen fått fokusera på att tävla. Det är utmanande, det är ett annat tankesätt än jag är van vid. Jag har njutit av det, men det för också med sig press och nervositet. Men jag har haft en så bra grupp runt mig den här veckan som sett till att jag hållit mig lugn.
Det återstår att se om Fahlin kommer att köra Madrid Challenge nästa söndag, eller om det här var hennes sista framträdande i Wiggle-High5-dressen någonsin. Efter Madrid återstår nämligen bara VM, i landslagsdress, innan säsongen är över.

I kvalet till långdistans-SM i orientering, som avgörs i skogarna söder om Jönköping i morgon, slog Filip Dahlgren till direkt (jag har ju varnat för att den gamle VM-orienteraren visat gryende form alltsedan den övertygande femteplatsen i O-ringen i somras!). Ett kval är ju ett kval, men han smiskade i varje fall upp Gustav Bergman, OK Ravinen, som var VM-femma på samma distans för några veckor sedan när han tog hem sitt kvalheat (där även Gustav Hindér övertygade med en fjärdeplats medan Viktor Larsson coh Daniel Attås letade sig vidare som sjua respektive åtta, med minutmarginal till cuten). I övrigt gick alla väntade länsnamn vidare till morgondagens final: Martin Regborn, Josefin Tjernlund, Andrea Svensson, Lilian Forsgren, Ellinor Tjernlund och Lovisa Persson. I juniorklasserna också Saga Sander (D20), Jonatan Gustafsson (H20), Olle Josarp (H20), Elin Schagerström (D18), Amanda Jansson (D18) och Frida Johansson (D18). Startlistan för morgondagens finaler finns här, och Filip Dahlgren går ut allra sist, 12.27.

Norasjön runt stod som väntat mellan Thomas Chaillou, Per Arvidsson och Andreas Ingberg, och nog blev det KFUM Örebros fransman som knep segern (hans andra i tävlingen) och DM-guldet i halvmaraton på 1.14.02. Arvidsson och Ingberg kampades hela vägen in, och Start-löparen drog längsta strået med nio sekunders marginal 1.16.05 mot 1.16.14). Därmed fick Arvidsson revansch för DM på 10 000 meter, där Ingberg var etta och Arvidsson tvåa, och nu är den inbördes kampen mellan de båda kvitterad till 2–2 den här säsongen. I långloppscupen har Arvidsson nu 54 poäng på sin tätposition, men han har nått maxantalet tävlingar man får räkna nu. Ingberg är uppe på 33 och kan fortfarande räkna fyra tävlingar till, vilket innebär att ställningen blir 57–56 till Ingberg om han skulle vinna fyra raka med Arvidsson på andraplats (ett av hundra olika räkneexempel man kan dra så här med sju tävlingar kvar; mycket kan kort sagt fortfarande hända).
Liduina van Sitteren efteranmälde sig och vann förstås tävlingen när konkurrenter som Josefin Gerdevåg och Karin Forsberg uteblev, på 1.25.55 (van Sitterens första seger i Norasjön runt, och hon har nu två guld och två silver i DM-tävlingarna den här säsongen; korta terräng-DM i våras stod hon över). Klubbkompisen (i Örebro AIK) Frida Nilsson tog andraplatsen, 4.13 bakom, medan min förhandsfavorit Maria Eriksson tog bronset på 1.32.07 (nytt pers!).
van Sitteren är nu uppe på 63 poäng i cupen, som börjar se avgjord ut om inte Gerdevåg eller Forsberg börjar tävla lika frenetiskt som framgångsrikt under hösten.
Långloppslegendaren ”Super-Sören” Forsberg gjorde förmodligen sin bästa prestation för året när han spurtade hem en femteplats i DM, ett överlägset veteran-DM-guld i M55 och därtill bräckte det 29 år gamla distriktsrekordet i den veteranklassen med 31 sekunders marginal. Klockan stannade på 1.21.09.
Arne Evertsson var förvisso sist i mål (av de 195 som fullföljde, två bröt), men var den största hjälten. 77-åringen, som tävlar för Storådalens SK, fullföljde med tiden 3.05.07 sitt 54:e Norasjön runt efter debuten 1960. För det belönades han med veteran-DM-guld i M75.
Alla veteran-DM-guldmedaljörerna: Lisa Hjalmarsson (K35), Andreas Ingberg (M35), Maria Eriksson (K40), Pär Englund (M40), Susanna Hellsten (K45), Magnus Mossberg (M45), Lotta Nilsson (K50), Mikael Persson (M50), Maria Engström (K55), Sören Forsberg (M55), Rose Marie Enmalm (K60), Per Börjesson (M60), Göran Rasberg (M65), Anders Jansson (M70), Birgitta Jansson (K75), Arne Evertsson (M75), Anders Källman (M80).

Själv sprang jag både Berga knockout i går och Run of mine i Zinkgruvan i dag, med oväntat framgångsrikt resultat. Tvåa av 19 löpare på utslagstävlingen, sjua av 137 herrar i gruvloppet. Jag klistrar in mina instagramutläggningar om tävlingarna nedan. Båda var hur som helst väldigt roliga, udda tävlingar som jag gärna återkommer till. Från Berga har jag inte hittat någon resultatlista online, men i finalen (dit topp fyra avancerade efter ett kval och tre utslagsrundor) vann Örebro AIK:s Ola Hellström fem sekunder före mig, medan Vretstorps IF:s Tomas Karlsson var kanske tio sekunder bakom och Setra SC:s Johan Säter ytterligare en bit efter. Kilsbergens MK:s Emil Sandberg var femma i tredje utslagsheatet, närmast av övriga att gå till final.
I Zinkgruvan vann Mariestads Andreas Magnusson (37.03 på en milbana med över 350 höjdmeter upp och ned …) och Motalas Johanna Eriksson (39.23; hon var SM-trea på 10 000 meter för två veckor sedan och spöade nu alla herrar utom tre. Bästa länslöparna blev skidåkartrion Markus Johansson (sprinttalangen som nu går in på andra säsongen som senior), Oscar Johansson coh Sebastian Sundius (som vann första upplagan av tävlingen i fjol) på fjärde, femte och sjätte plats i herrtävlingen med 40.45, 42.34 respektive 43.42 (jag blev alltså sjua, men var tre minuter bakom Sundius med mina 45.50). I damklassen fick Sara Jansson, Ica Torghallen (Askersund, alltså), och hemmalöparen Erica Bjärmark kliva upp på pallen som tvåa coh trea efter en spurtuppgörelse, Jansson fick 54.16, Bjärmark 54.22 (exakt kvarten bakom segrande Eriksson).
Det skulle ju ha kutats på travbanan i dag också, ”Trav”-loppet, men det blev inställt på grund av för få anmälningar, något som tydligen blev klart redan för en vecka sedan men som jag missat. Trist när ett så kul initiativ går i stöpet direkt, men jag tror att konkurrensen från andra lopp var för hård den här helgen.
Örebro parkrun blir dock alltid av, och där var Nicklas Forsling (19.35) och Bella Lagrange (25.48) snabbast i den 70:e upplagan sedan starten förra våren. Det var Lagrange tolfte seger (på 17 starter) och gör att hon knappar in på Johan Ingjald (15) och Annica Sjölund (13) på listan över flest segrar.

View this post on Instagram

Berga knockout är en löpartävling med ett helt nytt koncept som inte liknar något jag tidigare kutat. Först ett kval och sedan fyra finalomgångar där en fjärdedel av löparna slås ut i första, andra och tredje omgången, innan de kvarvarande gör upp om topplaceringarna i den fjärde och sista. Allt på en extremendurobana med stigar, hopp (= korta, branta backar för löpare), stockhinder och lerspår. I kvalet gav varje varv man hann springa på 1,66-kilometersbanan 20 sekunders försprång i finalomgångarna som var av modell jaktstart, och mellan de som hann samma antal varv i kvalet gav kvalplaceringarna ungefär en sekunds skillnad i finalstarterna. Jag förstod snabbt att ingen skulle hinna mer än fyra varv i kvalet, så jag såg till att hinna ut på ett fjärde (för att inte hamna 20 sekunder efter i finalstarterna) med minsta möjliga ansträngning. Blev trea av fyra som hann fyra varv i kvalet (totalt var det 19 startande). Första och andra finalrundorna, där fem+fem längst bak slogs ut, joggade jag runt eftersom jag hade sånt försprång från starten (några andra tog i mer, så jag var sexa respektive fyra i mål). Tredje, när femman-åttan åkte ut, tog jag med facit i hand i lite för mycket. Jag tyckte att jag skymtade femman (jag låg trea där), men hade säkert 15 sekunders marginal i mål. Jag var ändå rätt oberörd inför finalen med fyra löpare kvar. Planen var att bita sig fast i rygg på Ola Hellström (@cyclepro3), som hade varit i ledning från första kvalvarvet, men han stack som en galning, och inledningsvis hade jag även fem meters lucka till tvåan Tomas Karlsson (Vretstorps IF). Halvvägs in på varvet kom jag ikapp och över två motocrosshopp smet jag om och kunde sedan skapa en lucka på de knixiga stigarna. Sista 300 meterna kändes det som om jag tog in på Ola också (kanske hade han slagit av på takten som säker segrare; men han skrev i alla fall på Instagram att det var den tuffaste tävlingen han gjort på länge). I mål skiljde hur som helst fem sekunder, han hade 7.33, jag 7.38 (mer än minuten snabbare än något av mina sju första varv under kvällen). Fick ett av löparkarriärens finaste priser för andraplatsen, en unik glasplakett!

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

View this post on Instagram

Nummerlapp på för andra dagen i rad, och Zinkgruvan #runofmine startade mindre än 16 timmar efter målgång i Fjugesta i går. Lite lätt slitna ben fick man därmed räkna med, men vilken rolig tävling det blev ändå! Två platta kilometer ovan jord följdes av tre rätt ned i en gruva (350 meter under jord, så snittlutningen var 11,67 procent), runt en vändpunkt och så upp och tillbaka. Vågade inte haka på en tätgrupp om nio herrar och en dam (Johanna Eriksson, Motala, som tog SM-brons på 10 000 meter för två veckor sedan) ut från start, utan höll just över fyraminuterstempo till gruvmynningen. Därifrån var det jäkligt lurigt att sätta tempot utför. Hur hårt vågar man gå, hur mycket slår man sönder benen, hur kommer det kännas när man vänder? Facit blev 17.49 till vändpunkten (tre kilometer rätt utför på just över 9.30). Ändå kändes benen fina och fräscha när jag vände, och på första 500 meterna uppför tog jag tre man. Hade pulsen under kontroll och var aldrig nära att behöva gå (jo, uppförslöpning är ju lite av min grej), kilometerna upp på 6.34, 6.58 och 7.13 (men sista kilometern var nog 1 200 meter, fick förlita mig på opålitliga kilometerskyltar eftersom gps:en inte vill jobba i gruva). Efter några sega hundringar när det planade ut ovan jord fick jag till en hygglig spurt (3.45 på sista kilometern) och gick i mål på 45.50, som sjua av 137 herrar (åtta totalt, då, Johanna slog alla utom tre). Bakåt hade jag tre-sex minuter till de tre jag passerade efter vändningen. Riktigt kul tävling i dag igen, tack Zinkgruvans IF för den! Nu är det hårda jobbet gjort, nu inleds två veckors toppning mot @bergslagsledenultra!

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Louise Wiker sprang 10 000 meter i numera snart klassiska ALJ open på Stockholms stadion. Jag har inte sett någon resultatlista, men förstår av hennes instagram att hon inte var fullt nöjd med tiden men att hon i varje fall inte valde att kliva av (som på SM) den här gången. Den dubbla friidrotts-VM-löpare från Hällefors fortsätter vägen tillbaka efter fotoperationen i vintras.

Garphyttans mountainbikeorienteringsvirtuos Marcus Jansson, som utan karta på cykeln tävlar för CK Hymer, blev trea i 62 kilometer långa Karlstads XC i dag, bakom bland andra förre Bik Karlskoga-hockeyspelaren Pär Bäcker.

I 100-kilometers-VM i Kroatien låg britten Lee Grantham, som till och från springer för Örebro AIK, bra med i början, men han tvingades kliva av efter 40 kilometer på grund av problem med benen, föranlett av en del strul i träningen senaste tre veckorna. En hel del saknas liveresultaten och det har ännu inte publicerats någon officiell resultatlista (kom igen, det är ändå VM!). Men Kajsa Berg, Fritjof Fagerlund och Elov Olsson blev hur som helst bästa svenskar på nionde, nionde respektive tionde plats, och Nikolina Sustic lyckades vinna på hemmaplan (på 7.20) medan Hideakki Yamauchi försvarade sitt guld från två år sedan (VM blev ju inställt i fjol; på 6.28 nu).

View this post on Instagram

I wish I had better news. I stuck to my plan, the pace was easy but something wasn't right with my legs and quickly got worse. I stopped at 40km. I'm gutted but physically fine. I needed to take time off in the last three weeks which meant today was probably a shock for the muscles. I wouldn't have changed the way I ran. The Japanese and South Africans were superb. I'll be quickly back again and despite having to take my shoe laces off myself earlier…with perspective…I'm very close. Massive shout out to Croatia for making a superb event happen, to GB athletics for backing me and to Ant Clark for having the race of his life! Thank you everyone for your support. X #worldchampionships #100km #nike #Intersport #myproteinuk #ultrarunning

A post shared by Lee Grantham (@jungle.vip) on

Helgens höjdare: Fem löptävlingar (superduell i Nora!), rekordstora Bergslagsloppet, VM och SM

1) Löptävlingsbonanza
Inte nog med att det var Stafesten för Unicef i går: I dag, fredag, är det dessutom utslagstävlingen Berga knockout, och i morgon, lördag, är det Norasjön runt, Run of mine, ”Trav”-loppet och Örebro parkrun … Jösses!
Den mest prestigefyllda av tävlingarna är utan tvekan Norasjön runt, halvmaran som är en av hela löpar-Sveriges mest klassiska och som avgjorts sedan 1929 (med ett uppehåll 1936–1959; och sedan 1983 är tävlingen just ett halvmaraton efter att tidigare ha avgjorts på något längre distanser). I år är tävlingen dessutom DM för både seniorer och veteraner. Per Sjögren och Erica Lech är regerande mästare, men ingen av dem är föranmälda till årets upplaga (jag bytte några ord med Sjögren i samband med Kilsbergen trailrun i söndags, där han var funktionär, och det lät på honom som att han på grund av skadekänningar inte kommer att springa fler tävlingar i år), men det är ändå upplagt för spännande fajter, framför allt i herrklassen: De två huvudkonkurrenterna i långloppscupen, IF Starts Per Arvidsson och Örebro AIK:s Andreas Ingberg är nämligen anmälda (Arvidsson leder cupen och vann Kilsbergen trailrun senast, men Ingberg har 2–1 i inbördes möten den här säsongen och kan nå ikapp om han tävlar frenetiskt i höst), och de båda utmanas också av KFUM Örebros Thomas Chaillou, som i grunden är en snabbare löpare över den här distansen (han gjorde 1.10.50 i Örebro AIK:s halvmaraton i våras) men som inte tävlat så mycket (i varje fall inte på hemmaplan) den här säsongen. Chaillou vann Norasjön runt 2016, på 1.13.12. På damsidan är IF Starts Maria Eriksson huvudfavorit, om det inte dyker in några efteranmälningar, i ett tunnare fält där bara 16 löpare föranmält sig. Jag gissar att klubbkompisen Anna Pettersson kan vara med i kampen om andraplatsen.

2) Bergslagsloppet och mountainbike-VM
Medan regerande mästaren och hemmaåkaren Matthias Wengelin på lördagen kör OS-disciplinen crosscountry vid mountainbike-VM i Schweiz avgörs årets upplaga av långloppet Bergslagsloppet, över 69 kilometer med start och mål i Ånnaboda, på söndag. Arrangörerna räknar med rekorddeltagande, över 500 cyklister till start, och bland toppnamnen finns på herrsidan Emil Lindgren, Dennis Wahlqvist, Johan Norén, Henrik Sparr och Calle Friberg (och örebroaren Johan ”Limpan” Lindbom, som ni kan läsa ett reportage om på na.se under eftermiddagen), och på damsidan Louise Rundqvist och regerande mästaren Emmy Thelberg.
På temat cykel avslutar ju Emilia Fahlin redan i dag, fredag, etapploppet Lotto Belgium tour där hon har chansen att nypa en pallplats i sammandraget (trea inför sista etappen efter att ha varit trea och tvåa på de två linjeetapperna hittills). Fahlin som för övrigt blev uttagen till i Sveriges VM-trupp i dag, läs mer om det här!

3) Långdistans-SM i orientering
Jag gick redan tidigt i veckan igenom alla spännande länsnamn som anmält sig till långdistans-SM, som avgörs söder om Jönköping med kval på lördagen och final på söndagen. Allra mest spännande tycker jag att det ska bli att se landslagslöparna Martin Regborn, Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund, men också Hagabys Filip Dahlgren och Viktor Larsson som tagit stora kliv framåt (eller, i ex-VM-löparen Dahlgrens fall, tillbaka) den här säsongen och som kommer bilda ett hyperintressant stafettlag med Regborn när SM fortsätter nästa helg.

Fahlins supersäsong fortsätter – tog tolfte pallplatsen: ”Givetvis har vi ett öga på sammandraget” (Och så gick det för Wengelin i VM-stafetten)

När Emilia Fahlin i går skrev på för franska proffslaget FDJ Nouvelle för 2019 kallade hennes blivande chef, sportdirektören Stephen Delcourt, henne för en av de bästa cyklisterna i värden. I dag visade Örebrocyklisten varför. På andra etappen av Lotto Belgium Tour, 119 kilometer med start i Moorslede och mål i Dadizele i sydvästra Belgien, tog Fahlin säsongens tolfte pallplats (varav tio i internationella proffstävlingar och två i SM). I ett pressmeddelande från Wiggle-High5, stallet som är på väg att lägga ned och som Fahlin nu kör en av sina sista tävlingar för, berättar hon att teamet egentligen hade bestämt sig för att satsa på att få fram italienska spurtaren Rachele Barbieri (som tog VM-guld i bancykel i fjol) i slutet, men hon kraschade tidigare under etappen, och då ändrades planerna så att Fahlin fick chansen efter tolv rätt platta mil där 89 av 127 startande cyklister var med i tätklungan hela vägen in i mål, efter att en utbrytning hämtats in ett par mil före mål.
Fahlin fick spurten uppdragen av bland andra danska lagkompisen Julie Leth och australiska Macey Stewart, och gick sedan själv riktigt tidigt. Det höll inte hela vägen till seger, men hon krigade sig i mål som trea bakom hemmaåkaren Lotte Kopecky, Lotto Soudal, och nederländska Monique van de Ree, WaowDeals.
– Vi lyckades inte riktigt greja segern, och det berodde på att det blev ganska rörigt på slutet, vilket berodde på att det är en så blandad klunga här (med proffslag, landslag och amatörlag; tävlingen tillhör nivån under världstouren, där bara proffslagen kör, och därför finns en hel del mindre rutinerade cyklister med). Vi hittade fram till varandra ganska sent, men när vi väl hitta fram så funkade uppdraget riktigt bra, säger Fahlin i pressmeddelandet och fortsätter:
– Jag hade Rachele på rullen och inledde spurten supertidigt, och sedan fick jag kämpa, kämpa, kämpa hela vägen till mållinjen för tredjeplatsen. Det var inte direkt perfekt att starta spurten på det sättet, men vi lyckades hålla ihop i laget och hjälpa fram varandra, och jag tycker att det var coolt att köra tillsammans i dag.
Två etapper återstår, och de fyra bonussekunderna som Fahlin fick för tredjeplatsen gör att hon klättrar från nionde till åttonde plats i sammandraget, efter niondeplatsen i tempoprologen i går. Kopecky var femma då, och klättra rmed sina bonussekunder upp i ledningen, sex sekunder före franska Aude Biannic, Movistar, på andraplatsen och tolv före Fahlin.

Alla Fahlins pallplatser 2018:
26 april: Seger på första etappen av Gracia Orlova (med landslaget).
27 april: Seger på andra etappen av Gracia Orlova (med landslaget).
28 april: Seger på fjärde etappen av Gracia Orlova (med landslaget).
29 april: Seger totalt i Gracia Orlova (med landslaget).
21 maj: Andraplats på tredje etappen av världstourtävlingen Emakumeen Bira.
20 juni: SM-silver i tempolopp.
23 juni: SM-guld i linjelopp.
17 juni: Andraplats på första etappen av världstourtävlingen Tour of Norway.
18 juni: Andraplats på andra etappen av världstourtävlingen Tour of Norway.
19 juni: Tredjeplats på tredje etappen av världstourtävlingen Tour of Norway.
20 juni: Andraplats totalt i världstourtävlingen Tour of Norway.
5 september: Tredjeplats på andra etappen av Lotto Belgium tour

Emilia Fahlin gick i mål som trea i Lotto Belgium tours andra etapp på onsdagen, långt ut till höger i bilden, i den svenska mästartröjan. Foto: Anton Vos

Matthias Wengelins Sverige slutade på 14:e plats i VM-stafetten i mountainbike. Tävlingen har ju ett lite udda upplägg där varje lag måste ställa upp med en herrelitåkare, en damelitåkare, en U23-dam, en U23-herre och en herrjunior (men ingen damjunior), och man kan välja startordningen helt fritt (alla kör samma bana, ett varv runt den crosscountrybana som kommer köras fler varv under de individuella tävlingarna senare i veckan). Örebroaren Wengelin gick först för Sverige och skickade ut U23-åkaren Emil Hedlund som 14:e, 54 sekunder bakom Italien som också satsade på att ha herrelitåkaren först (Nederländerna, som blev topp tio i slutändan, valde att skicka iväg sin junior först och var trea från slutet till första växlingen). Hedlund, Ida Jansson (U23), Vilgot Lindh (junior) och Linn Gustafzzon (elit) försvarade 14:e-platsen, även om avståndet till täten växte och till slut var över fem minuter (Schweiz vann 13 sekunder före Tyskland och ytterligare 21 före Danmark). På lördag tävlar Wengelin i OS-disciplinen crosscountry.

Fahlin skrev på för nytt stall – och tog ny topp tio-placering

Emilia Fahlin inledde dagen med att skriva på för FDJ Nouvelle, ett franskt stall som verkligen verkar vilja satsa på henne. De kallar henne för ”en av de bästa cyklisterna i världen” i sin pressrelease, och även om det är helt sant (de senaste 2,5 åren har hon gjort flera helt enastående resultat), så är det ju inte riktigt så det låtit under de totalt fyra åren i Wiggle-High5, som lägger ned verksamheten efter årets säsong. En längre artikel om stallbytet finns att läsa här.
Under tisdagen inledde Fahlin dessutom en av sina allra sista tävlingar för Wiggle, etapploppet Lotto Belgium Tour, som tillhör nivån under världstouren. Fahlin är kapten i Wiggles lag (cyklister som Kirsten Wild, Lisa Brennauer och Elisa Longo Borghini som oftast fått den chansen i år står över) och visade att det var en korrekt satsning genom att notera lagets bästa tid och ta en topp tio-placering (som nia) i den 3,7 kilometer korta tempoprologen i Niuewpoort. Aude Biannic, Frankrike och Movistar, var allra snabbast runt banan, tio sekunder före Fahlin. Det är också vad som skiljer i sammandraget inför morgondagen, då etapploppet startar på allvar med en 119 kilometer lång sträcka från Moorslede till Dadizele. Sedan följer en etapp på 110 kilometer på torsdag innan touren avslutas med en 115 kilometer långa etapp på fredag.

I morgon, onsdag, är det också dags för örebroaren Matthias Wengelins första distansen på mountainbike-VM i ett lag tillsammans med Linn Gustafzzon (damelit), Ida Jansson (U23-dam), Emil Hedlund (U23-herr) och Vilgot Lindh (herrjunior). Man kör nämligen i femmannalag med en åkare från varje klass (utom damjunior) i stafetten i VM. Förra året kom Sverige inte ens till start, och vi får väl se hur laget står sig den här gången. VM körs i schweiziska Lenzerheide, och banan ser kul ut. På lördag kör Wengelin OS-distansen crosscountry.

Forsberg spurtade ned orienteringskanonerna i Blodomloppet – och här är namnen att hålla kolla på i friidrotts-SM

In på Trängens IP skiljde inte många meter, men gamla storlöparen Karin Forsberg (distriktets bästa 5 000- och 10 000-meterslöpare genom tiderna) visade än en gång att formen är riktigt god just nu när hon ställde av landslagsorienterare Josefin Tjernlund över gräsmattan och vann Blodomloppet Örebros tiokilometersklass med fyra sekunders marginal, 38.00 mot 38.04. Tjernlunds klubbkompis Lilian Forsgren (båda ska springa världscupen i Norge nästa helg) blev trea på 38.49, de var de enda tre damerna under 40 minuter.
Förra året blev Alexander Söderberg, som jobbar i Karlskoga men bor i Stockholm och tävlar för Spårvägen, tvåa bakom Erik Anfält i herrklassen, trots en tid på 32.29 (Anfält, som stod över i kväll i sviterna av den Ultravasanförstörande förkylnignen, sprang 14 sekunder fortare än så då). I år var  Söderberg över en minut långsammare, men den här gången räckte det ändå till seger med god marginal, 33.30 var 51 sekunder snabbare än tvåan Andreas Ingberg som med 34.21 knep den prestigefyllda positionen som bäste länslöpare i konkurrens med Oskar Arlebo (trea på 34.29) och Fredrik Johnsson (femma på 35.22).
Länets duktiga juniorlöpare valde femkilometersbanan, och tre födda 1999 tog tre första platserna: KFUM Örebros Jonatan Gustafsson vann på 16.28, Stocksäters Michael Welday blev tvåa på 16.40 och KFUM:s Jack Karlsson rea på 16.51. Frida Eriksson vann damklassen på 20.46, sex sekunder före Lisa Westerberg och ytterligare 39 före Tiina Linnér.
Totalt genomförde 2 980 personer fem- eller tiokilometersloppet, bland annat undertecknad som fem dagar efter Ultravasans 90 kilometer lyckades kriga sig under 20 minuter med lite vilja.

I morgon startar friidrotts-SM i Eskilstuna (jag ska dit och bevaka första dagens tävlingar), och här kommer en snabb genomgång av vilka lokala löpare som ställer upp:
** 10 000 meter, direktfinal på fredag: Louise Wiker, som kommer från Hällefors men tävlar för Stockholmsklubben Hässelby, flyger in direkt från träningsläger på hög höjd i USA. Oklart vilka tider hon är god för efter fotoperationen som följde på fjolårets brutna VM-maraton, men hon har SM-guld på distansen på meritlistan. VM-orienteraren Martin Regborn springer också (han har angett sitt pers från landsvägsmil, 30.29, och jag är osäker på om han sprungit 10 000 meter på banan tidigare), men har förvarnat om att han ser det mest som träning så här en vecka före världscuptävlingarna i Norge (dit han, Forsgren och Tjernlund är uttagna). Klubbkompisen Markus Bohman är 15:e på årsbästalistan med 31.38,30 och kommer också till start.
** 1 500 meter, försök på fredag och final på lördag: Lisa Bergdahl, som kommer från Fellingsbro men representerar Göteborgsklubben Sävedalen, har varit starkare på längre distanser och ligger ”bara” 19:e på årsbästalistan med 4.35.35. Lär få tufft att nå final. Ex-karlskogingen Linda Take, som i vanliga fall springer i veteranklass, lär få den ännu tuffare.
** 5 000 meter, direktfinal på söndag: Wiker, Bergdahl och Bohman är anmälda.

Missa heller inte min artikel om att örebroaren Matthias Wengelin är klar för mounatinbike-VM.

Wengelin VM-femma – och för tre år sedan hade Sundström varit i Finnkampen

Matthias Wengelin, den nyinflyttade örebroaren som tävlar för Almby, blev VM-femma i sprint i kväll. Text kommer på na.se inom kort och i morgondagens papperstidning. Det var blandade känslor när jag pratade med Wengelin, på telefon från Tjeckien, eftersom han aldrig tidigare varit bättre än runt 20:e på VM, men samtidigt kände att han mycket väl kunde ha tagit en VM-medalj om han inte fått en tryckare när han var på väg att runda fältet efter en dålig start i semifinalen, och därför hamnade på tvären nedför ett dropp och knäckte bakfälgen. Annars vann han åttondelsfinal, kvartsfinal och B-final, efter en femteplats i kvalet. Redan i morgon tvingas han flyga hem från Tjeckien, trots att han är på plats får han inte köra crosscountryloppet, OS-disciplinen, eftersom förbundet inte anser att hans rankning och därmed startposition räcker för att göra ett bra resultat. I stället blir det, om kroppen känns bra, Ränneslättsturen i Eksjö samtidigt som VM-crosscountryn körs på söndag.

Redan i går kväll svarade Tim Sundström (lite i skymundan av, men i samma lopp som, Johan Rogestedt supertid) sitt livs lopp i Sollentuna GP. Trots blodproppen som förstörde en hel del av träningen i vintras och hela inomhussäsongen sprang medeldistansaren från Örebro nästan 1,5 sekunder snabbare än han någonsin gjort tidigare, lika mycket snabbare än hans årsgamla distriktsrekord (något nytt blir det ju inte, eftersom han sedan i november tävlar för Stockholmsklubben Tureberg). Tiden? 3.45.16. 2013 hade den gett honom hade den tiden gjort honom till Sverigefyra (Sverigetrea om man räknar bort Nacereddine Hallil som inte var ”landslagssvensk” då) och hade med råge räckt till en finnkampsplats (den tredje gick till just Rogestedt, som hade ett årsbästa på 3.46,34 den säsongen). Men sedan dess har bredden på svensk medeldistanstopp vuxit explosionsartat, och 2016 räcker tiden, trots att vi fortfarande är i början av utomhussäsongen och inte hunnit halvvägs genom kalenderåret, bara till en åttondeplats på svenska årsbästalistan. Det kommer bli tuff kubbning om finnkampsplatserna i år …

Tisarens Daniel Attås är trea totalt efter två dagar i Idre tredagars, tappade en placering totalt genom en åttondeplats i onsdagens medeldistans, som var betydligt jämnare än tisdagens utspridda långdistans. Lovisa Persson, Josefin Tjernlund och Ellinor Tjernlund fixade en tisartrippel på positionerna åtta, nio och tio i damloppet, sju-åtta minuter bakom Domnarvets Emma Johansson som vann stort. Lilian Forsgren tog sig i mål för första gången under Idreveckan, på 15:e plats (hon, liksom de flesta andra orienterare efter den tävlingstunga våren, är ju i träningsfas just nu). I sammandraget ligger Josefin bäst till inför torsdagens avslutande långdistans, med en sjätteplats.

Redan i går återupptogs, helt utan att jag märkte det, Milans poängtävlingar med deltävling åtta, i skogarna nordväst om Striberg. Eftersom Martin Regborn var i Idre blev det ohotad seger för … Filip Dahlgren. Garphyttelöparen 2.42 till tvåan Oskar Arlebo, hela 10.31 till trean Albin Arlebo, båda KFUM Örebro. Ellinor Eriksson bästa dam på åttonde plats. Oskar tog även över ledningen totalt, men det beror mest på att varken Regborn (fyra) eller Dahlgren (tre) hunnit upp i de fem deltävlingar som får räknas än.

Röjler och Knoblach? Jodå, de klarade även dagens sträcka på Bergslagsleden. Passerade platsen där de bröt i fjol med gott humör, men drabbades sedan av problem med oroväckande meddelanden i direktrapporten (innan det förlösande glädjebeskedet kom):
14.06: Johan har problem med knät och var tvungen att tejpa upp det … På grund av det går det lite långsammare nu eftersom de inte kan springa.
15.51: Elva kilometer kvar av dagen. Johan har det riktigt tufft just nu med ett ömmande knä och låg på energi.
17.35: SVARTÅ HERRGÅRD! Riktigt stark insats i dag och framförallt sista halvan av dagen!
21.00: 
Vad ska man säga om dagen egentligen? Vi har haft svårt att uppbringa energi och motivation nog för att överkompensera för tröttheten och smärtorna. Både Johan och jag har problem med vår vänstra sida av underkroppen. Båda har framförallt ont i knät och därmed svårigheter med att springa. Därför har dagen mest bestått av snabbmarsch och etappen har känts väldigt kuperad och jobbig. Tillslut nådde vi ändå målet och imorgon fortsätter äventyret. /Peter
I morgon kväll är det tänkt att målflaggan ska tas i Stenkällegården. Med en enda, om än drygt sex mil lång, dag kvar tror jag att pannbenskillarna biter ihop och grejar det.

 

Galna slutet efter dubbla rekord i Österrike – möttes i sjukvårdstältet: ”Spydde på röda mattan”

Både Lotta Nilsson och Bibben Nordblom, mor och dotter från Nora som mot alla odds tagit två VM-guld och nu senast ett VM-brons i swimrun tillsammans, började ju karriären som triathleter, och är kanske i grunden fortfarande just det. Båda har kvalat in och tävlat framgångsrikt i ironman-VM på Hawaii. Ja, Lotta tog ju till och med hem en träskål i höstas när hon tog en femteplats i D50-klassen.
Jag skrev ju en kort notering om att båda slog personliga rekord i Ironman Österrike i helgen, men nu har jag dessutom fått ta del av en helt unik inblick i deras resa mot persen, genom en racerapport skriven av Lotta. Bland annat berättar Lotta om att hon först spurtade till sig segern i D50-klassen (vilket hade gett en plats till ironman-VM som hon ändå inte hade tänkt utnyttja) men att det sedan visade sig att hon ändå var slagen med sju minuter eftersom det var valfri starttid och motståndaren, hemmahoppet Gabriele Pauer, hade valt att starta just sju minuter senare. Och därefter kollapsade Lotta, kräktes på målmattan och fördes till sjukvårdstältet där hon, när hon kvicknade till, fick se dottern ligga med dropp på en bår bredvid, efter att ha gjort samma sak som mamman: Spurtat ned en motståndare i slutet av det avgörande maratonloppet men sedan ändå blivit av med placeringen (en tredjeplats) på grund av den fria starttiden. Men, allt det där får Lotta själv berätta om nedan (och allra längst ned bjuder hon dessutom på lite bilder från Klagenfurt!).

”Förväntansfulla och lite trötta anlände vi i husbil till campingen i Klagenfurt am Wörther see redan på tisdagen i tävlingsveckan. På torsdagen var det dags för registreringen och att ta en titt på ironmanmässan. Fredag kväll var det pastaparty. Under lördagen märktes nervositeten av alltmer, och alla prylar skulle kollas en extra gång och sedan checkas in. Tropisk värme har det varit nu sedan vi anlände, och frågan var: ’Vad blir det för väder i morgon?’
Efter en regnig och lite kallare natt än tidigare ringer klockan 4.45 och då ska vi bort till växlingsområdet som ligger knappt en kilometer bort. Det som ska göras är att sätta dryckesflaskor på cykeln och kolla däckens lufttryck. Efter det går vi tillbaka och äter lätt frukost och besöker toaletten, som alla som blir nervösa av att tävla känner till. Nu ska våtdräkt krängas på och vi går mot starten som är vid Strandbad (ett stort utomhusbad). Denna tävling har så kallad rolling start, vilket betyder att man startar på den tid man tror att man ska simma på. Vi ställer oss i kön för simning under en timme, och släpper före ett lagom stort gäng av övertaggade simmare. Det är inte kul att bli översimmad i triathlon, men inte heller kul att fastna bakom långsamma simmare. 3,8 kilometer skulle avverkas, och sista delen av simningen simmas i en kanal som inte är så bred.’
Jag är nöjd med simningen! Det gäller att inte göra av med för mycket energi här, man vill ha en bra start på den långa dagen. Väl uppe ur vattnet ska man springa ett par hundra meter till växlingsområdet och transition (T1), byte till cykel.
Cykelbanan här är känd som en av de finaste och två varv skulle cyklas här, alltså 2×90=180 kilometer. Vi håller verkligen med om att den här banan borde få cyklas av alla (även av icketriathleter). Banan innehåller cirka 1 600 höjdmeter, så det blir aldrig tråkigt, det händer något hela tiden.
När vi har cirka 60-70 kilometer kvar börjar det regna, vilket inte är positivt: Det går långsammare, man måste ta det försiktigare, man blir blöt och till slut kall. Man ska fortsätta att dricka lika ofta som tidigare vilket vi kom fram till att båda hade missat. Klantigt? Svar: Ja, men lätt att missa! Rullar in mot T2 och börjar mentalt förbereda sig för den sista, men jobbigaste, delen i ett ironman: Maratonloppet.
Kliver av cykeln på förvånansvärt pigga ben. Hänger tillbaka den på sin plats och springer mot min påse: Av med hjälmen och på med löparskorna. Funktionärerna här är väldigt hjälpsamma och vill stoppa ner sakerna i påsen och hänga upp den på sin krok. Tack för det!
Första kilometern kändes prima för mig. Men de positiva tankarna grusades snart av ett alltmer tilltagande illamående. Men att börja gå är inte att tänka på då man ska ta sig igenom 42 kilometer, så jag försöker slå bort de tankarna och inser fakta: Jag måste tvinga i mig något på varje station för att komma i energibalans.
Under löpningen tittar solen fram och värmen tilltar. Det gäller att kyla ner sig också, får inte bli överhettad! Finns bara en väg – och den är framåt! Efter cirka tio kilometer får jag bukt med de värsta illamåendekänslorna, men får kämpa resten av loppet för att försöka hålla energibalansen. Och inte nog med det. Vid de sista två kilometerna dyker en i min åldersklass upp, och det hela slutar med en långspurt, där det hela avslutas med en idiotspurt på upploppet, på ”röda mattan”. Jag kan tala om att jag vann den spurten, men eftersom det var rolling start och jag hade startat tidigare än min rival så vann hon med nästan sju minuter över mig. Jag kom tvåa alltså. Direkt efter målgång spydde jag på röda mattan och allt snurrade. Sjukvårdpersonal tog mig till sjukvårdstältet för snabbare återhämtning och koll. Inte så allvarligt som det låter, det kan bara bli så ibland om man tar i lite mycket och lite länge, men det är ju frivilligt!
När jag hade legat i sjukvårdstältet en stund började jag titta mig omkring och såg Bibben liggandes på en bår med dropp. Hon hade också gjort slut på alla sina krafter. Hon kämpade om tredjeplatsen i sin åldersklass, D25-29. Hon sprang om tjejen som låg på tredjeplatsen, men då det var rolling start kom hon i alla fall på fjärde plats med tre min till trean.
Jag hade redan bestämt före loppet att även om jag skulle kvalificera mig för Ironman Hawaii (ironman-VM) så skulle jag inte ta platsen.
Denna tävling kan verkligen rekommenderas till alla som vill köra en ironman. Vi träffade många trevliga människor här i Klagenfurt, svenskar och även andra nationaliteter. Bibbens nästa kraftprov blir Kalmar Ironman den 20 augusti. För mig är det dags att börja fundera på nya utmaningar (inget bestämt i dagsläget), men först vila och njuta av vår sjätte genomförda ironman med nya personliga rekord!”

Både Lotta Nilsson och Bibben Nordblom slog personliga rekord på ironmandistans i Österrike - trots 1 600 meters stigning i cyklingen. Foto: Privat
Både Lotta Nilsson och Bibben Nordblom slog personliga rekord på ironmandistans i Österrike – trots 1 600 meters stigning i cyklingen. Foto: Privat
Bibben cyklar. Foto: privat
Bibben cyklar. Foto: privat
Lotta Nilsson på prispallen (till vänster). Foto: Privat.
Lotta Nilsson på prispallen (till vänster). Foto: Privat.
Bibben Nordblom vid simstarten.
Bibben Nordblom vid simstarten.
Lotta Nilssons pris för andraplatsen i D50-klassen. Foto: Privat
Lotta Nilssons pris för andraplatsen i D50-klassen. Foto: Privat

Johan Röjler och Peter Knoblach verkar ha haft ännu en finfin dag på leden (även om det i direktrapporten rapporterades om en liten svacka för Johan vid lunchtid). De gick i mål vid Ånnaboda precis som beräknat vid 18-tiden, och har nu klarat av mer än halva 28-milasträckan. ”Vilken härlig dag! I fjol löpte vi dag två på runt 14 timmar och 30 mininuter. I år, med fräschare kroppar efter målgång, på strax över tolv timmar. Vilken skillnad! Grym känsla! Detta bådar gott”, skrev grabbarna i direktrapporten en stund senare. I morgon börjar nedförsbacken, både bokstavligt (ned från Kilsbergen) och bildligt (andra halvan) på Bergslagsleden. Målet snart i sikte!

Idre tredagars startade i dag en finfin andraplats för Tisarens Daniel Attås i herrklassen (bara tolv sekunder bakom Göteborgs Johan Runesson, en kille med fyra VM på meritlistan och med bara två löpare inom fyra minuter bakom sig över 11,8 kilometer långdistans) och en nästan lika fin tredjeplats för klubbkompisen Josefin Tjernlund i damklassen (11.47 bakom Tove Alexandersson, världens förmodligen bästa orienterare just nu, men före en hel radda tunga namn). Martin Regborn, örebroaren som tog EM-brons i långdistans i våras och är klar för sitt tredje VM, har nu också anlänt till Idre och sprang en öppen bana i någon typ av träningsfart, slutade fyra, 6.49 bakom KFUM Örebros Michael Reinhart. I morgon avgörs en medeldistans i Idre.

Men framför allt är det i morgon förstås dags för örebroaren och Almbycyklisten Matthias Wengelins VM-start i mountainbikens sprintdisciplin i Nove Mesto. Kvalet startar 16.30, finalheaten 18.00. Banan ser ut så här.

Wengelin nära segern i Norge: ”Krämade ur det sista” (Och nu är han klar för VM!)

Matthias Wengelin, örebroaren och Almbycyklisten som körde mountainbike-EM tidigare under sommaren, slutade i helgen tvåa i norska Rye terrengsykkelfestival, som är en UCI-klassad tävling och därmed räknar poäng gentemot världsrankningen.
Wengelin blev sjua på fredagens prolog men körde sedan upp sig till andra plats totalt redan i lördagens crosscountrylopp efter att dels ha slutat tvåa där med bred marginal och dessutom ha kört in bonussekunder, och i söndagens avslutande kriterium, ett kort varvlopp av crosscountrykaraktär, försvarade han andraplatsen totalt genom att återigen blev tvåa. Sammanlagt var Wengelin mindre än tio sekunder bakom segraren Petter Fagerhaug, Lillehammer, och nästan två minuter före trean Martin Loo, Estland.
”Inför söndagens etapp var det bara att kräma ur det sista. Banan var kort, vi skulle köra fem varv, och vid varje varvning fick de fem första bonussekunder, så det gällde att vara med i täten redan från start. Jag gasade på och varvade som etta de två första varven, resterande tre varv höll jag andraplatsen. Körde på så vis in en hel del bonussekunder men det räckte inte hela vägen”, skriver Wengelin i ett mail.
Till helgen fortsätter mountainbikesäsongen med långloppet Lida Loop i Stockholm. Men för Wengelin väntar större mål än så. Han är nämligen en av endast tre svenska herrseniorer som tagits ut till VM i tjeckiska skidmeckat Nove Mesto i slutet av juni. Wengelin kommer dock att få nöja sig med att köra sprinten där, distansen där han slutade sexa på EM.

Jag skrev ju en hel del om Örebro triathlon i går, både om dam- och om herrklassen. Läs mer om det på länkarna.

I går avgjordes förresten Värmlands sprint-DM i orientering, och man kan väl anse att det var ett ännu märkligare val av tidpunkt än Örebro län. Örebro körde ju sitt DM mitt under EM, vilket automatiskt uteslöt länets tre EM-löpare, medan Värmland alltså körde sitt under sprint-SM-helgen, vilket uteslöt alla SM-löpare som är betydligt fler (även om nu bara tre värmländska klubbar var representerade på årets sprint-SM). Nåväl. Ex-karlskogingen Linda Take vann DM-guldet på damsidan närmast före karlskogingen Marie Pettersson medan Håkan Pettersson tog hem bronset på herrsidan och Elin Lindberg tog guld i äldsta damjuniorklassen. Men vann klasserna gjorde faktiskt två Örebro läns-löpare som deltog utom tävlan, Hagabys gamla VM-guldmedaljör Beata Falk vann damklassen 22 sekunder före Take och degerforsare Filip Jacobsson, som numera tävlar för OK Tisaren men inte ställde upp i Örebro läns DM förra helgen, vann herrklassen åtta sekunder före Kils Andreas Uller (trots att Jacobsson egentligen är junior den här säsongen också).
I morgon avgörs första deltävlingen i Sommarsprinten, Almbys serie med tre deltävlingar, i Brickebacken.