Svenska cupen i backyard ultra blir ”udda ultra” när Svampen och Marieberg galleria gör comeback som arenor

Svenska cupen i udda ultra? Jo, det är det sköna namnet på serien som ersätter svenska cupen i backyard ultra när två av backyard-loppen nu läggs ned och ersätts av tre tidslopp i Örebro (med omnejd). Tre riktigt spektakulära lopp, dessutom. Först och främst gör både Svampen (utsiktsdäcket uppe på vattentornet, alltså) och Mariebergs galleria comeback som arenor – men inte som 2017 (och, för Svampens del, 2016) som värdar för maraton utan för sextimmarslopp. Det gäller alltså att springa så många varv och meter som möjligt på Svampens 93-metersbana och runt Mariebergs cirka 350 meter långa varv. Eftersom segerresultaten i sextimmarslopp brukar ligga en bit över sju mil (världsrekordet är 97,2 kilometer!) så kan det bli rätt många varv, runt 750 på Svampen och 200 inne i Marieberg … Marieberg galleria 6-timmars, som tävlingen heter, avgörs redan den 5 januari, och därefter följer Svampen 6-timmars den 30 april.
Redan tidigare har jag här på bloggen berättat att Örebro backyard ultra avgörs med start den 21 maj (Kristihimmelsfärdstorsdagen, precis som vanligt) och att Säfsen sommarbackyard kutas med start den 1 augusti.
Löparna som vill vara med i svenska cupen i udda ultra får räkna sitt poängmässigt bästa resultat från ett av sextimmarsloppen och ett av backyardloppen (man får poäng utifrån slutplacering i herr- respektive damklass), och avslutande och obligatoriska deltävlingen är Örebro 24h som avgörs 3–4 oktober. Tävlingen är ett konventionellt 24-timmarslopp, där det gäller att komma så långt som möjligt, men banan och platsen för tävlingen är hemlig tills 24 timmar före start. Det enda som arrangören avslöjat är att varvbanan är cirka en kilometer lång, att underlaget är grus, att det finns omklädningsrum och duschar i anslutning till den och att den ligger inom 45 kilometer från Örebro.
Bakom alltihop står alltså Ola och Marie Nordahl från Frövi, som arrangerat så många lopp det senaste decenniet, från Säfsbanan marathon och Linde 6-timmars till maratonserien inne i Tybblelundshallen och de senaste åren de populära backyardloppen.
Förutom Svenska cupen i udda ultra bjuder de också in till tävlingen Spökultran med ett helt hemligt koncept och start 20.00 den 20 november 2020. ”Alla kan delta, så samla gärna ett gäng hemma hos dig eller kör helt solo! Du väljer alltså underlag och bana själv men vi ger dig reglerna senare. Två timmar innan start får du information till denna ultra”, skriver de på hemsidan.
Kollega Filip Edvardsson snackade med Ola tidigare i dag, en artikel ni hittar här! Anmälan till alla loppen öppnade nu i kväll, och till framför allt Svampen lär platserna ta slut ganska snabbt eftersom vattentornet inte sväljer mer än 70 löpare. I år har ju stjärnor som Frida Södermark, Johnny Hällneby och Nils van der Poel sprungit Olas lopp, det blir förstås spännande att se vilka toppnamn som dyker upp nästa år.
Med alla de här nyheterna på plats kan vi också konstatera att Säfsen vinterbackyard och Kvinnersta backyard ultra försvinner ur löparkalendern redan efter premiäråret.

David Nilsson till Åstadsloppet – men här är löparna som väljer 25-manna istället (och så några nya loppdatum att hålla koll på)

Ni som har koll på allehanda andra medier vet sedan nästan en vecka tillbaka att David Nilsson (som gjorde 2.11.50 i Berlin marathon förra helgen) springer Åstadsloppets tiokilometersklass på lördag. Jag snackade med en av tävlingsledarna om det tidigare i dag, och går igenom fler av toppnamnen inför helgen i den här artikeln.
En som saknas är Martin Regborn, som heller inte ska springa terräng-SM (som jag ju hade hoppats på), utan som i stället kommer löpa förstasträckan för Hagaby på 25-manna. Hagaby har Filip Dahlgren, Josefine Wallenhammar, Elin Vinblad och Hans Egefalk (på sträckan för löpare upp till H16/D20 eller över H55/D40) på de övriga solosträckorna och starka namn som Lovisa Falk, Love Sintring, Josefine Höög, Oskar Eklöf, Karin E Gustafsson coh Jakob Wallenhammar utspridda på parallellsträckorna.
Länsklubben med klart mest toppbredd är förstås ändå OK Tisaren – så stark att löpare som Erik Lindgren och Ellinor Eriksson halkat ned i B-laget. Ja, trots att landslagslöparna Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund (som är ankare i laget) tar damernas solosträckor så finns fyra så starka namn som Rebecka Nylin, Lovisa Persson, Andrea Svensson och Ellinor Tjernlund kvar till de parallella sträckorna. Jösses! Filip Jacobsson springer förstasträckan och Oskar Andrén, som haft en sån fin höst, tar den näst sista.
I KFUM Örebros lag finns både Jonatan Gustafsson, Per Sjögren, Oskar Arlebo och Melker Forsberg, som alltså också missar Åstadsloppet.

För övrigt kan jag tipsa om en handfull lopp som, åtminstone inte än, finns med i den officiella tävlingskalendern: Lördagen den 9 november avgörs både traditionsenliga Höstloppet i Vretstorp (det vet jag bara genom hörsägen, har inte hittat någon inbjudan på nätet) och Markanatten, en helt ny trailtävling i mtb-spåren i Markakogen i Örebro. Och redan lördagen före, den 2 november, är det Lilla Kilsbergsleden, dit alla barn- och ungdomslopp brutits ut från klassiska Kilsbergsleden som avgörs dagen därpå. Tävlingen arrangeras fint nog till Tove Angers minne, och är gratis för alla upp till tolv år.
Och så har Ola Nordahl, mannen bakom allt från Svampenmaran till svenska cupen i backyard ultra, annonserat att han tänker sig två sextimmarslopp i Örebro 2019, ett den 4 eller 5 januari och ett den 30 april, plus Örebro backyard ultra med start den 21 maj och Säfsen sommarbackyard med start den 1 augusti.

Racerapport: Örebro backyard ultra 2019

Mycket märkligt har man ju gett sig in på när det gäller löpningen (bergsklättringen i Tromsø skyrace, världens längsta trappa, eller 1 820 höjdmeter rakt upp för ett norskt fjäll), men Örebro backyard ultra förra veckan var nog ändå den konstigaste upplevelse jag haft. Det är därför det tagit lite tid att skriva den här racerapporten.
I de fyra tidigare backyardlopp där jag verkligen gått in för att springa långt (jag har gjort en handfull som träning också) har jag alltid persat. Varje gång har jag kunnat pressa mig lite längre. Men nu tog det slut redan efter 22 timmar, trots att jag på förhand var helt säker på att formen var bättre än någonsin och att jag var god för minst 30 om inte någon skada tillstötte.
Det gjorde det inte. Ändå kastade jag in handduken långt tidigare.
Faktum är att jag hade en dålig känsla redan under de första varven, när jag sprang ihop med Maria. På tredje kände jag mig direkt usel. Så långt går det ju att hantera, och framför allt tror man ju att det ska släppa. Men fram på torsdagskvällen, när jag gjort tio–elva–tolv varv var känslan ännu sämre.
När jag skriver ”känsla” här så syftar jag inte alls på benen, egentligen. De var rätt fräscha. Till och med när jag klev av, efter 22 timmar, så hade jag inte några egentliga problem med dem. Visst, jag hade en liten känning i högra fotleden efter 100-milesförsöket i Göteborg, men inget som begränsade mig och inget som blev värre under dagen. Nej, känslan satt istället helt och hållet i huvudet, och det är det som är så konstigt: Något jag aldrig upplevt tidigare. Det var jobbigt att trycka på framåt. Jobbigt att växla mellan gång och löpning. Jobbigt att motivera sig att fortsätta framåt. Jobbigt att gå ut på nästa varv, trots att benen inte alls var lika stela som de brukar vara efter 20 timmar. Det var helt enkelt inte roligt.
Så här i efterhand tror jag att det handlade om jetlag. Jag kom hem efter tio dagar i USA (sex timmars tidsomställning) två dagar innan. Hade förvisso fått två nätters bra sömn och kände mig fräsch på morgonen, men någonstans satt säkert de 32 vakna timmarna från måndag morgon i USA till tisdag kväll i Sverige kvar i skallen. Jag försökte starta igång kroppen med koffein, socker, mat och mineraler, men inget funkade.
Mycket mer finns egentligen inte att säga. Det var trist att inte få vara med och leka längre när så stora namn som Johnny Hällneby, Andreas Falk, Daniel Roxvret och André Rangelind tagit sig till Kvinnersta för den här tävlingen som jag tycker är en av årets höjdpunkter (mycket tack vare den fantastiska organisationen under ledning av Ola Nordahl). Mitt stora mål och allt överskuggande mål inför tävlingen var att jag inte skulle vara nöjd när jag persat efter 26 timmar, utan fortsätta ”tävla” så länge det gick. Det gick … inte alls.
Tack till Maria, mamma och pappa som var med och supportade, jag är ledsen att jag inte kunde bjuda på mer underhållning den här gången.
Tittar man på historiken över mållopp nedan ser det ju trist ut med två DNF:er och det här debaclet på de fyra senaste tävlingarna, men jag fortsätter envist hävda att formen verkligen är bättre än någonsin och hoppas jag får visa det i Swedish alpine ultra nästa månad.

Ostkaka var bara en av alla grejer jag testade för att försöka få fart på kroppen. Det fungerade lika dåliga som koffeintabletter, pizza, pastasallad, pannkakor och allt annat … Foto: Maria Åström
I mål på ett av varven i ruskvädret (därav långärmad tröja) på torsdagseftermiddagen. På fredagen blev det mycket finare väder! Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Kommande mållopp:
Swedish alpine ultra 2019
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019

Tisaren med historisk stafettmedalj – och Ahlsson med nya framgångar (plus topplaceringar för Wengelin, Forsström och Jansson – och en hel del löpning)

Orienteringen i länet är starkare än på mycket länge (oklart om det räcker att gå tillbaka till Malena Janssons 90-talsframgångar eller om man måste blicka hela vägen tillbaka till Almbys 80-tal för att hitta samma framgångar). Martin Regborn fixade ju SM-guld i sprint i går, samtidigt som Jonatan Gustafsson tog junior-SM-silver och Tisaren hade två löpare topp fyra i seniorklasserna.
Och när SM-helgen i Hudiksvall i dag avslutades med sprintstafett tog Hallsbergs- och Kumlaklubben sin första stafettmedalj sedan 2003 (då ett silver i herrstafett).
Josefin Tjernlund förde in laget till första växlingen fyra sekunder bakom favoriterna – och blivande vinnarna – Stora Tunas Tilda Östberg, och sedan släppte laget aldrig andraplatsen. Daniel Attås växlade ut Oskar Andrén 16 sekunder bakom Emil Svensk, medan Lilian Forsgren fick det – vad guldjakten beträffar – något otacksamma uppdraget att försöka jaga in 69 sekunder på Tove Alexandersson, världens överlägset bästa orienterare. Forsgren tog faktiskt in två sekunder på Tove, och säkrade framför allt guldet genom att springa jämnt med jagande IFK Lidingös Emma Bjessmo som var 48 sekunder bakom.
Silvret var Forsgrens fjärde SM-medalj i karriären (tidigare tre natt-SM-medaljer), Tjernlunds andra (tidigare SM-brons i långdistans) och Attås och Andréns första. Det var dessutom Tisarens första i sprintstafett (en gren som infördes 2015 och där Tisaren tre senaste åren varit fyra–fyra–femma på SM), och den första stafettmedaljen för ett lag med damlöpare (herrarna tog sin enda tidigare 2003).
Tisarens andralag var sjua efter två sträckor (och 19:e efter tre), men hade bara tre löpare och fick bryta.

Jonathan Ahlsson upphör inte att övertyga den här våren. Den ännu blott 16-åriga förstaårsjunioren från Kumla, som tävlar för Örebrocyklisterna, slutade trea totalt i tuff konkurrens i danska etapploppet Tour de Himmelfart, bara 15 sekunder bakom segrande hemmacyklisten Adam Jørgensen efter totalt nästan 7,5 timmars cykeltävling. I U19-klass, alltså.
Ahlsson var 69:a på första etappen (i tätklungan men en bit bak), 21:a på den andra (ett kriterium där han var med i tätklungan men där två danskar stack iväg i slutet och fick en lucka på 14 sekunder) och var sedan tolva på ett elva minuter långt tempolopp (15 sekunder bakom segrande Sebastian Andreasson). På näst sista etappen var han återigen med i tätklungan (som 31:a), och i den sista kom han loss tillsammans med åtta andra cyklister som fick 34 sekunder till klungan (Ahlsson kom i mål som femma). Den luckan gjorde att Ahlsson klättrade från elfte till tredje plats i sammandraget.

Örebroaren Matthias Wengelin, som redan leder sammandraget i Sverigecupen i mountainbike, drygade på lördagen ut den genom att bli tvåa, 28 sekunder bakom Emil Lindgren (som stod på noll poäng inför gårdagen) i Lugnet XCO. Det trots att Wengelin fick punktering på det femte av de sex varven. Avståndet bak till tresan, Alessio Agostinelli, var ändå över minuten. Axel Lindh slutade sjua, knappt tre minuter bakom Lindgren, och följe i dag upp med en femteplats i långloppscupstävlingen Långa Lugnet, över 62 kilometer. Där var örebroaren 3,5 minuter bakom Emil Lindgren som vann igen (Wengelin körde inte på söndagen).
Wengelin toppar Sverigecupen på 250 poäng, 41 före Michael Olsson som var fyra på lördagen. Nästa deltävling är Borlänge Tour, som avgörs fredag–söndag.
Örebrocyklisternas Linda Meijer blev sjua i lördagens tävling och ligger fyra i sammandraget efter tre tävlingar, på samma poäng som trean.

Redan i torsdags, när jag sprang Örebro backyard ultra, avgjordes både Vintrosaloppet och Medåkersloppet (strax på andra sidan länsgränsen).
I Vintrosa tog blott 14-årige Alfons Wedin, från Garphyttan, segern på 18.03 – riktigt meriterande inte minst eftersom tävlingen ingår i långloppscupen. Han var sekunden före 36 år äldre Ulf Hallmén, Hagaby, och 24 före trean Josef Sandell, Almby. Bland damerna fanns åtminstone ett par av de ”vanliga” toppnamnen på plats i Frida Nilsson, som tog segern på 19.30 närmast före klubbkompisen (i IF Start) Marie Dasler på 20.40 (fyra sekunder snabbare än hon sprang fem kilometer på i Fjugestaloppet bara 15 timmar tidigare). Johanna Ingberg, Örebro AIK, blev trea på 21.24. Resultatet förändrar inget på topp tio i herrarnas långloppscup, men på damsidan kliver Dasler upp på andra plats bakom van Sitteren, som stod över loppet för att ladda för Stockholm marathon (där hon sedermera blev tolva av svenskarna).
I Medåker vann Mathias Viktorsson det tolv kilometer långa loppet på 47.47, åtta sekunder före Johan Ingjald (Ingjald sprang Fjugestaloppet dagen innan, och blev då tvåa på 17.30 över fem kilometer, tolv sekunder från segern).
Två dagar senare var Ingjald på det igen, och sprang hem sin 22:a seger (flest av alla) i den 105:e upplagan av Örebro parkrun. Ingjald kutade på 18.505, tvåan Erik Jansson på 18.15. Petra Hanaeus var återigen snabbaste dam (för elfte gången), dessutom på nytt ban-pers (19.50) före Bella Lagrange på 21.50.

Apropå Örebro backyard ultra så slutade ju det hela med seger för svenske ultralöpningsstjärnan Johnny Hällneby. Jag intervjuade honom efteråt, och den (pluslåsta) artikeln hittar ni förstås här. Någon officiell resultatlista har inte publicerats ännu, men topp tre både i loppet och totalt finns i artikeln (om mina uträkningar stämmer).

Marcus Jansson begick säsongspremiär (?!) i de svenska mountianbikeorienteringsskogarna med en seger och en andraplats i helgen. Vinsten kom i söndagens medeldistans, där han var 1,5 minuter före tvåan Marcus Wadell, Ulricehamn. Dagen före var han 17 sekunder bakom IFK Moras Linus Mood över en sprint. Båda i Göteborg. Resultaten räcker till en femteplats i svenska cupen, trots att han bara kört två av fyra tävlingar (Viktor Larsson, som vann de två första, stod över helgens två).
Garphyttans ex-landslagscyklist Karin E Gustafsson blev sexa respektive sjua i tävlingarna, knappt fem respektive drygt åtta minuter bakom Forsas Linn Bylars som tog en dubbelseger.

Örebroaren Sara Forsström vann Run dirt race, ett hinderbanelopp i Uddevalla, på lördagen. Hon var 96 sekunder före Matilda Krüger i mål.

Orienteringsskyttevärldsmästaren Gustav Hindér blev fyra (i fredagens sprint) respektive trea (i lördagens klassiska distans) när svenska cupen drog igång med två tävlingar som dessutom dubblerade som världscupdeltävlingar (Hindér var trea respektive tvåa av svenskarna i tävlingarna som båda vanns av finländaren Mikko Hölsö). Om en månad är det ju dags för SM och världscup i Hallsberg.

Dags för Örebro backyard ultra – följ mig via instagram!

Så har det äntligen blivit dags att springa lite igen. En månad efter det misslyckad (men lyckade!) försöket att springa 100 miles i Göteborg så tar jag mig an Örebro backyard ultra hemma i Örebro. Målet är helt enkelt att springa ett varv längre än den som springer näst flest, även om det kommer bli tufft i en startlista med tuffa löpare som André Rangelind, Lisa Amundsson, Andreas Falk, Pernilla Otto, Daniel Roxvret, Maria Thomsen och Leonora Johnsson. Det kommer förmodligen att springa väldigt länge. Men jag blev tvåa 2016 och trea 2017 (i fjol var jag bara med och lattjade runt som träning) och ska göra ett tappert försök att komma en bit längre nu. Ni följer det hela via mitt instagramkonto, https://www.instagram.com/jonasbrannmyr/. Häng på!

Superarrangörerna från Frövi startar svensk cup i backyardlöpning

Ola och Marie Nordahl från Frövi har de senaste tolv åren arrangerat en lång ofta rätt annorlunda löptävlingar, som Svampenmaran 2016 och 2017, Marieberg galleria marathon 2017, marathonserien inne i Tybblelundshallen 2015–2016, och för all del också mountainbiketidsloppet Kvinnersta 6h i våras. Men frågan är om inte Örebro backyard ultra blivit Nordahls mest uppskattade arrangemang, i år med över 80 startande. Backyardkonceptet, som går ut på att springa en bana på 6,7 kilometer med start varje timme så många timmar man orkar (den som är sist kvar vinner), har vuxit rasande snabbt i Sverige sedan det första loppet arrangerades i Lur 2015, och nu tar Nordahls konceptet till nästa nivå. Efter att ha misslyckats med att bilda en gemensam cup i tävlingsformen tillsammans med andra arrangörer har de nämligen besluta sig för att själva starta en Svenska cupen i backyard ultra genom att arrangera fyra tävlingar under fyra årstider 2019: Säfsen vinterbackyard (förhoppningsvis på snö) med start den 9 mars, Örebro backyard ultra med start den 30 maj (Kristi himmelsfärds-torsdagen) och ytterligare två lopp den 3 augusti respektive 5 oktober som kommer att presenteras i morgon, onsdag. En preliminär banskiss över Säfsen-banan, som kommer att ha start, mål och växlingsområde i sporthallen i Säfsen och till stora delar gå på skateskidspår och en gammal banvall och vara i princip helt platt, finns här. Anmälan öppnar på torsdag.

Tidigare i dag pratade jag också med Emilia Fahlin, ett längre reportage kommer på na.se inom de närmaste dagarna om senaste månadens superframgångar, stallbytet och VM. Redan nu kan jag berätta att Fahlin kör både lagtempo och linjelopp i Madrid i helgen. Ni missade väl förresten inte mitt reportage om Filip Dahlgren i morse?

Lilian Forsgren gjorde karriärens bästa individuella mästerskapslopp i skog (och världens bästa kommer till Örebro backyard ultra)

Sju svenskor var uttagna till medeldistansen i orienterings-EM. Två åkte ut redan i tisdagens kval och ytterligare två missade topp 25 i onsdagens final i alpterräng runt schweiziska Lugano. Men Hallsbergslöparen Lilian Forsgren gjorde en utmärkt insats och tog en 19:e-plats i den tuffa terrängen, som tredje bästa svenska bakom andraplacerade Tove Alexandersson (som ledde med minuten med tre kontroller kvar men gjorde en grov bom som kostade andra EM-guldet på fyra dagar) och 13:e-placerade Helena Bergman (som var minuten före Forsgren, 4.09 respektive 5.23 bakom segrande finskan Marika Teini). Forsgren tappade 37 sekunder och stämplade först som 33:a till den första kontrollen, men sprang upp sig succesivt efter ett jämnt lopp utan större missar (möjligen undantagen en minutstor bom till tolfte kontrollen, om man tolkar sträcktiderna).
Placeringen är Forsgrens bästa i en skogsdistans på ett stort mästerskap (hon har tidigare varit 22:a på medeldistans i VM och 25:a på EM), men hon har ju bland annat ett EM-silver i stafett, en VM-femteplats i mixedsprintstafett och en tolfteplats på EM i individuell sprint på meritlistan. Blir det inga ändringar/strykningar är Forsgrens EM nu över, men hon lär vara het som reserv till lördagens stafett efter det här loppet.

I morgon, torsdag, springer jag och 99 andra löpare (loppet blev fullbokat nu på förmiddagen!) den tredje upplagan av Örebro backyard ultra. Jag var tvåa första året och trea i fjol (då jag nådde mitt mål att kuta i 24 timmar), men i år kommer jag nöja mig med åtta–tio timmar för att vara fräsch till Niesenlauf, mitt stora mållopp i vår. Men det finns gott om andra löpare som kan hålla på hela natten och långt in på fredagsdygnet i startlistan: Nina Eibring, som vunnit de två första upplagorna, har haft hjärt- och rabdomyolysproblem senaste året och lär därför inte kunna utmana om segern, och Sören Forsberg som vann i fjol kommer heller inte till start, men 2016 års vinnare Hasse Byrén ställer upp och utmanas av Lisa Amundsson, som satte världsbästa i disciplinen med 32 timmar i Trosa ultra backyard för en dryg vecka sedan, fjolårstvåan och Fotrally-rekordhållaren Fredrik Forsström, fjolårstvåan och örebroaren Jenny-Ann Ehrling som har rejält mycket mer rutin från långlopp nu än då (hon hade aldrig sprungit längre än en halvmara när hon ställde upp i fjol), och en hel del rutinerade ultralöpare som Skövdes Olof Torbrand.
Så länge jag är kvar kommer jag uppdatera om tävlingen på mitt Twitterkonto.

På torsdagen avgörs också årets upplaga av den trevliga gyttje- och terränglöpningstävlingen Grisrundan utanför Östansjö. Jag sprang den för två år sedan och rekommenderar den varmt!

54-åringen som sprang längst av alla länsbor i helgen (och här är löparna som är favoriter i korta terräng-DM!)

Jag skrev ju om en och annan löpare i helgen. Men vilken länsbo sprang egentligen längst? Jo, troligen Märta Sjölander, 54, från Örebro. Sjölander, som springer för Örebro AIK och senaste året bland annat tagit terrängdubbeln i D50-klassen (seger både i korta terräng-DM på våren och långa terräng-DM på hösten) och varit nia i sin åldersklass i Köpenhamn marathon (på 3.38.19), deltog nämligen i ett backyard ultra-lopp i Trosa. Backyard ultra är ju tävlingsformen där man springer 6,7 kilometer per timme (100 miles genom 24, så man får 100 miles per dygn man håller på) och ska hålla på så många timmar man orkar (man får inte börja nästa 6,7-kilometersrunda förrän klockan slår). Sjölander gjorde debut i tävlingsformen men hände ändå i i imponerande 21 varv/timmar, från 10.00 på lördag morgon till strax före sju morgonen därpå. När hon tackade för sig hade hon avverkat över 14 mil och löpt sig till en femteplats i damklassen. Skåningen Richard Andersson fortsatte hela 38 timmar och noterade bästa resultatet på svensk mark i tävlingsformen medan Strömstads Lisa Amundsson satte ett förmodat världsbästaresultat på damsidan med 32 timmar (drygt 214 kilometer).
Redan på torsdag i nästa vecka är det dags för Örebros eget backyard ultra, som arrangeras i Kvinnersta för tredje året i rad (tidigare har det gått runt midsommar, nu istället med start, men inte nödvändigtvis mål, på Kristi himmelsfärd). Sjölander tillhör tyvärr inte de 77 föranmälda, men bland dem finns starka namn som Jenny-Ann Ehrling, Leonora Johnson, Fredrik Forsström, Hasse Byrén och Fredrik Palm. Ja, och så Lennart Skoog, Sveriges meste maratonlöpare genom tiderna som just nu står på 902 tävlingar på maratondistans eller längre, och undertecknad (som var tvåa i loppet 2016 och trea 2017), som i år dock bara ska springa åtta–tio varv för att spara benen till Niesenlauf.

Redan i morgon är det dags för korta terräng-DM, säsongens första distriktsmästerskap i löpning i länet och därmed också den första långloppscupsdeltävlingen med extra poäng (seger i DM ger åtta poäng och det delas ut poäng till de åtta första, medan övriga tävlingar ger sex poäng och poäng till de sex första). Det ska löpas 4 000 meter (för båda könen och alla klasser från 15 år och upp till äldsta veteraner, men de yngsta, 11- och 13-åringarna, springer 2 000) på ett ”lättlöp” elljusspår och runt fotbollsplaner vid Solberg idrottsplats i Askersund (”första 1 000 kuperat, andra 1 000 slätt” på ett 2 000-metersvarv). Har jag förstått saken rätt är det ingen efteranmälan på DM (jag reserverar mig dock här) och i sådana fall är startlistan klart decimerad framför allt på damsidan, där bara elva löpare kommer ta sig an de 4 000 meterna och där Maria Eriksson får anses vara favorit före Antje Torstensson, Marie Dasler och Klara Frih (om jag nu inte bommat något namn). På herrsidan finns fler namn, även om de starkaste (Martin Regborn, Linus Rosdal, Erik Anfält, Per Sjögren …) saknas: 18-årige Jack Karlsson, som ju persade på landsvägsmilen i Kumla stadslopp i helgen (33.18 gav titeln som bäste länslöpare och var en sekund från segern) och som kutade halva sträckan på 16.31 i Örebro parkrun helgen före, får räknas som favorit före jämngamle klubbkompisen Jonatan Gustafsson, som sprang för KFUM Örebro i Tiomila i söndags morse (sprang upp laget åtta placeringar och grejade topp 100). Jonas Rosengren lär också ge sig in i kampen, och där bakom finns Per Arvidsson och löpare som Filip Öhrn, Alexander Larsson, Johan Ingjald, Per Eklöf och Erik Högkvist.
Det delas alltså ut DM-medaljer i huvudklasser (herr och dam) samt i ungdoms-, junior- och veterankategorier, samt därtill för herr- och damlag samt herrveteran- och damveteranlag. En snabb veteran kan alltså vända hem med fyra medaljer (Mikaela Kemppi tog fyra guld i fjol, Per Sjögren är regerande mästare på herrsidan och fick med sig tre; KFUM Örebro fick nämligen inte ihop något herrveteranlag).

Racerapport: Örebro backyard ultra

Det bor en tävlingsdjävul i mig. Den manifesteras sällan i några konditionsbaserade dueller, eftersom jag helt enkelt inte är benägen att lägga ned den träning som krävs för att kunna konkurrera om framskjutna placeringar. Istället leder den mest till kamper mot mig själv (eller mot sjuåringen, i krocket och finns i sjön) om att slå gamla resultat eller nå konfysa mål (som topp 25-procent; göra varje kilometer under X minuter) i något lopp i någon by någonstans. Små segrar som ingen annan än jag själv ser. Det är nog därför jag kommit att älska tävlingsformen backyard ultra så mycket. För där är det plötsligt inte personliga rekord eller höga hastigheter som räknas, utan pannben och ett visst mått av taktik. Det handlar, som alla vana bloggläsare hört till leda, om att springa 6,706 kilometer varje timme (en 24:e-del av 100 miles, så att man når 100 miles per dygn), så många timmar som möjligt i sträck. Alla som står på startlinjen nästa heltimme är i delad ledning, först i mål betyder ingenting, sist kvar på startlinjen betyder allt. Och här kan jag plötsligt mäta mig med namn jag inte skulle kunna följa i mer än en knapp kilometer på maratondistans och bara se försvinna i horisonten på ett millopp, eftersom det handlar betydligt mindre om löpförmåga och betydligt mer om att ta hand om kropp och sinne.
Det är därför jag var så ohyggligt glad när jag fick ta emot en bronsfärgad krans med Kvinnerstakottar i söndags förmiddag. Jag trodde att jag skulle glädjas allra mest åt att ha nått det mål jag strävat mot sedan jag först provade backyardtävlingsformen 2015 – att hålla på i 24 timmar – men den känslan övertrumfades faktiskt av att jag blev trea. På något sätt känns det oschysst att skriva – somliga hade verkligen inte det här som sitt mållopp, somliga tog det bara som distansträning och somliga som en rolig grej – men för mig var varje placering jag klättrade i listan (vi var 49 till start 9.00 på lördagsmorgonen, två fortsatte när jag klev av exakt ett dygn senare) växte tillfredsställelsen. Lilla jag kan klå sådana där kanonnamn: Nina Eibring som har svenska rekordet i backyard och som kvalat in till Sparathlon i höst! Hasse Byrén som slagit nordiskt rekord på löpband i 24 timmar och sprungit VM i 24-timmarslöpning! Christer Tinnerholm som tills nyligen hade rekordet i backyardlöpning på svensk mark! Jonas Wängberg som varit sexa och gjort under dygnet i supertuffa 180-kilometersloppet Olympian race i Grekland! Och många, många fler.
Och utan att vara falskt ödmjuk har jag väl själv inte en merit mer än att jag tycker om att åka runt och för upplevelsens skull (även om det alltid varit tävlingsmomentet, tävlingsdjävulen, som drivit mig om än framför allt i kampen mot mig själv); 42 minuter på milen och 3.28 på maran skrämmer ju inte någon.
Men ett pannben har jag, och det utnyttjade jag jävlarimig i lördags. Jämfört med mina två tidigare backyardlopp (i Lur 2015, då jag hade 14 timmar som mål men kände mig fräsch och sprang fyra till men sedan klev av för att inte förstöra kroppen inför de tre mållopp jag hade kvar den sommaren/hösten, och i Örebro i fjol, då jag satsade mot 24 timmar men tappade motivationen och började känna efter och klev av efter 19 timmar) så startade jag utan att bry mig om taktiken. Jag vet att 50–52-minutersvarv är det bästa för mig för att kunna hålla på länge (en kombinationen av nog långsamhet för att farten inte ska slita och nog snabbhet för att få tid att äta och hinna med andra bestyr, men inte bli stel, under loppet), men den här gången sprang jag med sambon de första tre varven och hon ville inte gå (”då har jag så svårt att komma igång igen”), så vi joggade hela vägen på 46–47 minuter. Sedan sprang jag ett varv med sjuåringen på 58.10, och så sprang jag första halvan på varv sju och surrade med Sören Forsberg i ett för mig i den här tävlingsdisciplinen jäkla övertempo (i 42-tempo, men jag gick rätt mycket andra halvan och fick ned det till 48). Men efter att ha testat lite olika gång-/joggkombinationer runt banan hittade jag en som passade mig utmärkt (jogg på 23–24 minuter på första halvan, sedan lång gång på en grusväg och joggande avslutning med 27–28 minuter på andra halvan) och höll det med lite variation under de 13 sista timmarna (något långsammare när det var kolmörkt på de rotbeklädda stigarna), med undantag för varv 17 (ett av pannlampsvarven, mellan 2.00 och 3.00) med sambon där vi joggade sakta hela vägen på 56.30 (även om det förstås kändes som om tiden gick väldigt mycket fortare när man fick stöttning och hade någon att prata skit med; så långt in i loppet är alla tävlande inne i sitt eget tempo och har sin egen taktik, och man delar sällan några längre stunder längs banan). Har man gjort ett par sådana här lopp, med seriös satsning, så vet man att en backyard inte startar förrän efter 10–12–14 varv, beroende på vilken dag man har; vad man gör i början påverkar givetvis hur väl man kan prestera i slutet (har man vräkt på 35-varv kommer de förmodligen komma tillbaka och bita en i svansen på natten), men håller man sig inom rimlighetens gräns är det inte förrän då man verkligen måste applicera sin taktik.
Ändå fick jag faktiskt mörka tankar på tionde varvet, när låren alldeles för tidigt började kännas alldeles för tunga, men efter en massage kände jag mig pigg som en lärka på varv elva, och sedan matade det på. Var sex på varv 18 (kanske för att jag frångick taktiken på varv 17, kanske för att jag hade elva mil i benen), men inte alls som förra året då jag fick gräva djupt redan där. Varv 19, för tangerat personligt rekord, gick också fint. Och på 20:e var det bedårande vackert med soluppgång över kohagar, så det gick av bara farten. I mål där fick jag dessutom höra att Jönköpingskillen Fredrik Palm, som var fyra i fjol (då på 16 varv), hade gett sig redan i starten (jag öppnade som sagt relativt snabbt, sprang första två kilometerna i runt 6.30-tempo medan Fredrik öppnade lugnare och gjorde jämna 55:or, och därför såg jag inte när han vek av och bröt redan 100 meter in på 20:e rundan), så plötsligt var jag på pallen. I det här jäkla sällskap! Jag som målat upp det som en omöjlighet redan när jag fått höra att Sören och Hasse och Fredrik Forsström (88-timmarsmannen!) skulle komma till start, och när dessutom Christer Tinnerholm dök upp med en efteranmälan. Lilla jäkla jag skulle ta en medalj i det sällskapet. Men samtidigt; det beskedet var inte bra för tävlingsdjävulen. Det var ju precis det som hände förra året, när Mats Liljegren gav sig efter 18 varv försvann min motivation att fortsätta trots att mitt mål redan då var 24 timmar (jag la alltså av efter 19, när jag säkrat andraplatsen och Hasse Byrén såg alldeles för pigg ut). Men nu tänkte jag inte en enda sådan tanke. De mörka tankarna var borta efter tionde varvet och i öronen ringde sambons ord från när jag avbröt fjolårets lopp i förtid (”har ditt pannben gått sönder?”). Nej, den här gången var pannbenet helt. På 22:a varvet fick jag sällskap av fjolårstrean och karlskogingen Leonora Johnsson som tvingades kliva av årets lopp efter tio varv i sviterna av en hälseneinflammation (hon hade inte sprungit ett träningspass över milen sedan i höstas och ville inte riskera att hälen skulle komma tillbaka och spöka, så hon nöjde sig med 67 kilometer på lördagen …), och vi sprang och snackade gamla och nya lopp och träning och krämpor på 50 blankt, så det varvet gick lätt. Men redan ut från start på 23:e varvet kände jag klubban. Låren var som stockar och fotlederna värkte (en svit av att skorna jag hade de sju första varven inte hade samma stabila uppbyggnad som de Asics-pjuks jag är van vid, så de sista 17 varven sprang jag i gamla utnötta dojor i stället), men jag visste ju att jag inte längre hade något behov av att hålla någon plan eller ha någon som helst fart; om jag bara tog mig till nästa startlinje före klockan slog 8.00 skulle jag få ge mig ut på det 24:e varvet, och det kan man alltid plåga sig igenom.
Gick ändå in på 53.50 och fick lite rumpmassage och en macka (vad jag åt de andra 22 brejken?; tja: Pannkakor, ostkaka, choklad, rabarberkräm, havregrynsgröt, limpmacka med nutella och salt, pastasallad, fil med müsli för att fira tolfte och 18:e varvet [det är så jäkla gott när man springer ultra, en liten craving], pizza, jordgubbar och lite allehanda småplock plus stora mängder vatten, cola, sportdryck och kaffe; det är ett under att magen tolererar en sådan mix, men jag behövde faktiskt inte gå på toa en enda gång på 24 timmar) innan 24:e varvet startade och jag, Sören och Fredrik återigen gav oss ut. Sambon väste i örat under massagen att de andra också började se stela ut, och undrade om jag inte skulle fortsätta något varv till. Men med det personliga målet om 24 timmar, 100 miles, uppnått och med två konkurrenter som jag ändå tyckte så betydligt fräschare ut än jag (och därtill kände jag inte att en andraplats skulle betyda mycket mer än en tredjeplats för mig; att slå 46 eller 47 löpare är ju inte så stor skillnad; att hamna på pallen var det stora för mig och jag såg ingen utsikt i att vinna, vilket däremot förstås hade varit en jättegrej) och fotleder som började säga stopp (eller som jag i varje fall blev allt mer benägen att lyssna på …) försvann motivationen. Jag gick förstås ändå ned och ställde mig på den 25:e startlinjen, utifall att någon av de andra två plötsligt skulle bryta så ville jag ju inte missa chansen att få en placering ”gratis” (då hade bara ett extra varv krävts), men både Fredrik och Sören var på plats för starten, så då valde jag att ta i hand och tacka för härlig kamp och knäppa av nummerlappen och började det mödosamma arbetet att ta av skor och strumpor (även om fötterna klarade sig bättre än väntat, förutom fotlederna och en högerfot som svullnade upp på söndagskvällen så var enda skavankerna ett par blåsor på vänstra stortån som jag inte alls kände av under loppet, och skavsår på högra hälen efter att grus kommit in i skon; nästa gång, om det blir någon sådan, kör jag med damasker!)
Både Fredrik och Sören fullföljde varv 25 och startade varv 26, och med känslan i kroppen från varv 23 och 24 vet jag att jag aldrig hade pallat det. Jag hade nog, om jag hade tjänat en placering på det, kunnat grisa mig runt varv 25, men med de där två oförtröttliga kämparna på 26:e startlinjen hade jag knäckts mitt itu. Jag hade redan åkt hem mot sängen när de båda gav sig ut för 26:e gången, men där någonstans kände Fredrik att Sören var för stark (antar jag, jag har inte pratat med Fredrik eller läst någon kommentar från honom; möjligen kan han ju ha fått kramp eller haft någon buss att passa eller vad som helst, men jag skulle tro att det var Super-Sörens friska uppsyn som gjorde honom, liksom mig, svag den där söndagsmorgonen) och därmed var Sören den ende som tog mållinjen på 26:e varvet, och behövde därför inte ge sig ut på det 27:e: Segern var säkrad i backyarddebuten (och Sören, som har så urstarka meriter från så många andra tävlingsdiscipliner; sina i ålderskategorin outstanding maraprestationer, RM-guldet i 24-timmarslöpning som gav en plats i ultralandslaget …) och till på köpet fick Sören ett personligt tidsrekord (han hade aldrig sprungit längre än i 24 timmar, om än förstås nästan ett maraton längre på 24 timmar än han nu gjorde på 26 när han tog det där RM-guldet). Lite roligt var att Sören från första till sista varvet kämpade för att hålla ned farten (han lyckades mycket dåligt, snittade runt 42 minuter trots att han gång efter gång upprepade; ”nu måste jag ta det lugnare, det här varvet ska jag gå en del, 50 minuter vore bra”) medan Forsström (som ju är oöverträffad på gång med konstant fart, minns hans förmodligen oöverträffbara Fotrallyprestation) la sina varv ofta i överkanten av intervallet 55–58 minuter (beroende på hur mycket han behövde äta). Det påminde en hel del om Jeremy Ebels och Johan Steenes kamp i USA 2014 när svensken löpte sina rundor runt 43–45 minuter och amerikanen la sina på jämnt 58-tempo (båda klev av efter 49 timmar och förklardes som delade tvåor; man kan inte dela segern i ett backyardlopp …), men den här gången tog kampen alltså slut betydligt tidigare än så. Jag tror att jag hade kunnat pressa Fredrik att hålla på betydligt längre än 25,5 varv, jag tror att han kände att Sören var för stark och väntade ut mig (nu antar jag igen), som jag gjorde med Liljegren i fjol, så därför känner jag ingen besvikelse över att jag ”bara var två varv från andraplatsen och tre från seger”; hade jag sprungit 28 varv (vilket jag inte hade klarat) hade de andra förmodligen gjort 29 respektive 30. I slutändan är backyardlopp minst lika mycket ett pannbenens schackspel som ett lårens och vadernas bekännelse (även om kramp eller magras kan välta allt över ända). Sören sa till mig någon gång runt det 23:e varvet att han ”inte tänkte späka sig” för att slå Fredrik (han såg honom som oslagbar) och att han skulle upp och jobba på måndag morgon, men att han tänkte ta något varv till efter de 24 som jag planerat, och jag tror faktiskt att han blev lite överraskad när 88-timmarsmannen kastade in handduken före 27:e vändan. Men Sören Forsberg är förstås – liksom den svenska rekordhållaren Nina Eibring som bröt tillsammans med Hasse Byrén efter att ha säkrat segern med ett 17:e varv sedan Örebro AIK:s Jenny-Ann Ehrling (som aldrig tidigare hade sprungit längre än halvmaran och nu gjorde över 107 kilometer för en andraplats efter att i sin tur ha väntat ut Umeås Stina Persson) brutit efter det 16:e – otroligt värdiga segrare.
Och jag är väl, om jag får säga det själv, en hyfsat värdig medaljör som fick pannbenet och tävlingsdjävulen att dansa tango i 24 timmar. Direkt efter målgång kände jag: ”Jaha, det här var det, 24 timmar är en bra prestation, så här långt kommer jag aldrig orka pressa mig igen, nu får jag hitta på något nytt”. Men när jag skriver de här raderna bara ett dygn senare känner jag att ”kanske ändå, blir det ett försök till att springa långt, kanske mot bästanoteringen på svensk mark; 33 timmar?”; och: det här är ju den enda tävlingsvariant där jag, med min brist på träningdisciplin, någonsin kommer kunna hävda mig hyggligt och vara med i någon sorts tätstrid (i Älvdalen backyard ultra som också gick i helgen vann man på 17 timmar!).
Jag rankar tävlingen som den tredje bästa prestationen jag gjort efter Mont Blanc marathon 2014 och Tromsö skyrace 2015 (även om jag nog presterade bättre, rent resultatmässigt, i Sweden skyrace 2014 och Bergslagsleden ultra samma år, men de båda var inte samma emotionella urladdningar, då var jag helt enkelt bara i bra form).
Men nu är det dags att lägga tävlingsdjävulen åt sidan ett tag, eller åtminstone att komplettera den med en träningsdjävul. När lår och fotleder vilat klart och kroppen är redo ska det börja byggas någon typ av form inför Bergslagsleden ultra. Men först ska jag suga på den här karamellen ett tag. Ett ganska långt tag, som låren känns just nu.

Till sist det viktigaste: Ett enormt tack till mitt supportcrew, det största och mäktigaste i backyardhistorien (inbillar jag mig). Alice, Maria (som sprang med mig och masserade och peppade och höll koll på mig och såg till att jag fick i mig allt jag behövde och höll ett öga så att de andra i supporten skötte sig och fixade fram rätt grejer), mamma (som fixade all mat jag bad om timme efter timme), pappa (som var vaken i 24 timmar och fixade torra tröjor varje varv, bland mycket annat), Berit och Bert (som bar ut sportdryck till vätskestationen när utkörningen slutat gå), Therese, Louise, Jesper och alla andra som hejade … Och Leonora som paceade mig det så viktiga 22:a varvet! Det är en gammal sanning att ultralöpning står och faller med supportorganisationen, och så var det den här gången också. Det var de som gjorde det möjligt för en liten skit som mig att hålla igång i 24 timmar, avverka de där 160,9 kilometerna och knäcka en och annan rätt seg gubbe (en av de härligaste kommentarerna efteråt var från Fredrik Forsströms farfar, hans enda supportperson, som kom och tog i hand och sa att jag gjort en bra prestation eftersom ”segheten ju brukar komma med åldern, och du ser inte gammal ut”).

Hela resultatlistan från Örebro backyard ultra 2017 finns här, och det är också från loppets arrangör som jag lånat några av bilderna nedan:

Den första startlinjen, 9.00 på lördagsmorgonen. Konditionsbloggaren bakom kvinnan i neongrön t-shirt. Foto: Ola Nordahl
Fram till vätskestationen halvvägs var jag (röd tröja) sällan så långt efter Sören Forsberg (Örebro AIK:s blå tävlingslinne), men sedan bibehöll han tempot medan jag gick en stor del av andra halvan. Foto: Ola Nordahl
In på den härligaste biten av banan på varv sju, den breda, fina skogsstigen mellan kilometer fyra och 5,5. Foto: Maria Åström
Genom grönskan på varv sju. Ett underbart härligt sommarväder knäckte nog en hel del av de som tänkt springa 24 timmar. Foto: Maria Åström
Den elfte startlinjen, 19.00 på lördagskvällen. Konditionsbloggaren skymd (en viftande hand med pulsklocka på syns). Foto: Ola Nordahl
Ut på varv 23. Tre tappra kvar. Fredrik, konditionsbloggaren och Sören. Foto: Ola Nordahl
Det som visade sig bli den sista målgången, efter 24:e varvet, tog jag tillsammans med sjuåringen som sov i tält precis vid mållinjen hela natten. Foto: Maria Åström
En konditionsbloggare, en massagerulle, ett par långa löpartajts, en unik ring och en bronskrans. Fina grejer! Foto: Ola Nordahl

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11.
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter.
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2017.
Niesenaluf 2018.

Anfält vann i Stockholm – och Niggli tog pallplats med ”fel” klubb

Eftersom jag själv sprungit hela helgen (eller ja, i varje fall 9.00–9.00 lördag–söndag; mycket mer om det i morgon) så blir det en högst summarisk genomgång av helgen som gått:
** Erik Anfält sprang – och vann, förstås – premiärupplagan av Ecotrail Stockholm, en internationell löparserie som nu för första gången hade ett stopp på svensk mark (det började i Paris för tio år sedan och arrangeras nu i sju städer i lika många länder). Anfält, som var femma i SM-klassen i Stockholm marathon på 2.29.24 för bara två veckor sedan) sprang de 45 kilometerna i storstadsdjungeln på 3.06.51; över 46 minuter snabbare än någon annan. Victoria Borg, som inlett året med att vinna både Mariebergs galleria marathon och Svampenmaran, var bästa svensk i damklassen på den längre distansen 80 kilometer, på 8.29.31 (81 minuter bakom segrande Sylvain Cussot, Frankrike).
** Mikaela Kemppi gjorde också ”comeback” efter maran och vann Fröviloppet på 39.21, drygt två minuter före Liduina van Sitteren. Heshlu Andemariam tog hem herrklassen efter att ha vunnit en spurtuppgörelse mot Habtom Tesfamichael: 34.49 mot 34.51. van Sitteren och Andemariam behåller därmd ledningen i långloppscupen.
** Sören Forsberg (som 53 år ung vann sprang Stockholmsmaran på 2.46.45 för två veckor sedan …) och Nina Eibring (Kristinehamn) vann Örebro backyard ultra på 26 respektive 17 timmar (mycket mer om det i morgon, alltså).
** Klara Frih fick en plats i Bauhausgalans B-heat på 800 meter, under förtävlingarna inför diamond league-tävlingen på Stockholms stadion på söndagseftermiddagen, och blev tvåa på 2.13,66. Därmed slog Frih Jenny Olssons 17 år gamla F15-distriktsrekord med nästan en sekunds marginal, och gick upp i överlägsen ledning i Sverigestatistiken för året.
** VM-reserven Lilian Forsgren gjrode en finfin förstasträcka i Jukolakavlen och skickade ut Ellinor Eriksson som trea, och även om Ellinor ”bara” hade 19:e bästa löptid på andrasträckan höll hon en fjärdeplats innan hon skickade ut Ellinor Tjernlund på tredje. Men Tjernlund tappade till 17:e (51:a bästa löptid) och systern Josefin Tjernlund ytterligare nio placeringar (67:e bästa löptid) ned till en slutgiltig 26:e-plats för Tisarens damlag som ansågs ha topp tio-potential. Herrlaget blev 50:e, efter att ha legat 82:a efter första sträckan (Filip Jacobsson) och sedan varit uppe och vänt på 19:e vid terdje växlingen (efter fina sträckor av Daniel Attås och Gustav Hindér). Men en Tisaren-löpare fick ändå ta plats på pallen: Simone Niggli, som sprang för sitt schweiziska lag OL Norska och visade att gammal är äldst när hon inte bara noterade bästa löptid på tredjesträckan utan dessutom sprang upp laget i en över minutstor ledning (men Sabine Hauswirth, även hon gammal världsmästare, tappat nästan 2,5 minuter och därmed segern på sistasträckan; kanske hade varit bättre att ha haft Niggli där med facit i hand).
** Marcus Jansson tog som väntat SM-guld i mountainbikeorientering – men två i stället för tre. Efter guld i fredagens sprint och lördagens medeldistans fick han nämligen nöja sig med en fjärdeplats i söndagens långdistans (han verkar ha haft någon typ av, måhända cykelrelaterade, problem till femte kontrollen där han tappade fyra minuter), 3.26 bakom överraskande segraren Viktor Larsson, Hagaby, som ju är en habil orienterare men nu slog till med SM-guld i mountainbikeorientering efter att ha varit fyra i sprinten och tagit brons i medeldistansen. Kanske ett namn för landslaget framöver?! Karin E Gustafsson, liksom Jansson från Garphyttan, hade placeringsraden sju–nio–fyra, unga karlskogingen Erica Olsson fem–tio–åtta. SM var också final i svenska mountainbikeorienteringscupen, där Olsson blev av med sin pallplats och Jansson var nära att köra till sig en trots att han bara kört fyra av nio tävlingar.
** 59 löpare dök upp för den tionde upplagan av Örebro parkrun, och och snabbast var Nicklas Forsling (18.46) och Annica Sjölund (22.58). Sjölund har varit med i alla upplagor och vunnit sju av dem, nu på nytt personbästa.
** Linda Meijer vann D30-klassen och blev totalfyra båda dagarna (lördag och söndag) under BCA-racet i Borås, en deltävling i Västgötacupen. Trots tre raka segrar är hon dock fortfarande ”bara” tvåa i totalen efter att hon missade de två första deltävlingarna.
** I två pluslåsta artiklar kan ni läsa om ishockey– och fotbollsprofilerna som körde Vätternrundan.