Superarrangörerna från Frövi startar svensk cup i backyardlöpning

Ola och Marie Nordahl från Frövi har de senaste tolv åren arrangerat en lång ofta rätt annorlunda löptävlingar, som Svampenmaran 2016 och 2017, Marieberg galleria marathon 2017, marathonserien inne i Tybblelundshallen 2015–2016, och för all del också mountainbiketidsloppet Kvinnersta 6h i våras. Men frågan är om inte Örebro backyard ultra blivit Nordahls mest uppskattade arrangemang, i år med över 80 startande. Backyardkonceptet, som går ut på att springa en bana på 6,7 kilometer med start varje timme så många timmar man orkar (den som är sist kvar vinner), har vuxit rasande snabbt i Sverige sedan det första loppet arrangerades i Lur 2015, och nu tar Nordahls konceptet till nästa nivå. Efter att ha misslyckats med att bilda en gemensam cup i tävlingsformen tillsammans med andra arrangörer har de nämligen besluta sig för att själva starta en Svenska cupen i backyard ultra genom att arrangera fyra tävlingar under fyra årstider 2019: Säfsen vinterbackyard (förhoppningsvis på snö) med start den 9 mars, Örebro backyard ultra med start den 30 maj (Kristi himmelsfärds-torsdagen) och ytterligare två lopp den 3 augusti respektive 5 oktober som kommer att presenteras i morgon, onsdag. En preliminär banskiss över Säfsen-banan, som kommer att ha start, mål och växlingsområde i sporthallen i Säfsen och till stora delar gå på skateskidspår och en gammal banvall och vara i princip helt platt, finns här. Anmälan öppnar på torsdag.

Tidigare i dag pratade jag också med Emilia Fahlin, ett längre reportage kommer på na.se inom de närmaste dagarna om senaste månadens superframgångar, stallbytet och VM. Redan nu kan jag berätta att Fahlin kör både lagtempo och linjelopp i Madrid i helgen. Ni missade väl förresten inte mitt reportage om Filip Dahlgren i morse?

Lilian Forsgren gjorde karriärens bästa individuella mästerskapslopp i skog (och världens bästa kommer till Örebro backyard ultra)

Sju svenskor var uttagna till medeldistansen i orienterings-EM. Två åkte ut redan i tisdagens kval och ytterligare två missade topp 25 i onsdagens final i alpterräng runt schweiziska Lugano. Men Hallsbergslöparen Lilian Forsgren gjorde en utmärkt insats och tog en 19:e-plats i den tuffa terrängen, som tredje bästa svenska bakom andraplacerade Tove Alexandersson (som ledde med minuten med tre kontroller kvar men gjorde en grov bom som kostade andra EM-guldet på fyra dagar) och 13:e-placerade Helena Bergman (som var minuten före Forsgren, 4.09 respektive 5.23 bakom segrande finskan Marika Teini). Forsgren tappade 37 sekunder och stämplade först som 33:a till den första kontrollen, men sprang upp sig succesivt efter ett jämnt lopp utan större missar (möjligen undantagen en minutstor bom till tolfte kontrollen, om man tolkar sträcktiderna).
Placeringen är Forsgrens bästa i en skogsdistans på ett stort mästerskap (hon har tidigare varit 22:a på medeldistans i VM och 25:a på EM), men hon har ju bland annat ett EM-silver i stafett, en VM-femteplats i mixedsprintstafett och en tolfteplats på EM i individuell sprint på meritlistan. Blir det inga ändringar/strykningar är Forsgrens EM nu över, men hon lär vara het som reserv till lördagens stafett efter det här loppet.

I morgon, torsdag, springer jag och 99 andra löpare (loppet blev fullbokat nu på förmiddagen!) den tredje upplagan av Örebro backyard ultra. Jag var tvåa första året och trea i fjol (då jag nådde mitt mål att kuta i 24 timmar), men i år kommer jag nöja mig med åtta–tio timmar för att vara fräsch till Niesenlauf, mitt stora mållopp i vår. Men det finns gott om andra löpare som kan hålla på hela natten och långt in på fredagsdygnet i startlistan: Nina Eibring, som vunnit de två första upplagorna, har haft hjärt- och rabdomyolysproblem senaste året och lär därför inte kunna utmana om segern, och Sören Forsberg som vann i fjol kommer heller inte till start, men 2016 års vinnare Hasse Byrén ställer upp och utmanas av Lisa Amundsson, som satte världsbästa i disciplinen med 32 timmar i Trosa ultra backyard för en dryg vecka sedan, fjolårstvåan och Fotrally-rekordhållaren Fredrik Forsström, fjolårstvåan och örebroaren Jenny-Ann Ehrling som har rejält mycket mer rutin från långlopp nu än då (hon hade aldrig sprungit längre än en halvmara när hon ställde upp i fjol), och en hel del rutinerade ultralöpare som Skövdes Olof Torbrand.
Så länge jag är kvar kommer jag uppdatera om tävlingen på mitt Twitterkonto.

På torsdagen avgörs också årets upplaga av den trevliga gyttje- och terränglöpningstävlingen Grisrundan utanför Östansjö. Jag sprang den för två år sedan och rekommenderar den varmt!

54-åringen som sprang längst av alla länsbor i helgen (och här är löparna som är favoriter i korta terräng-DM!)

Jag skrev ju om en och annan löpare i helgen. Men vilken länsbo sprang egentligen längst? Jo, troligen Märta Sjölander, 54, från Örebro. Sjölander, som springer för Örebro AIK och senaste året bland annat tagit terrängdubbeln i D50-klassen (seger både i korta terräng-DM på våren och långa terräng-DM på hösten) och varit nia i sin åldersklass i Köpenhamn marathon (på 3.38.19), deltog nämligen i ett backyard ultra-lopp i Trosa. Backyard ultra är ju tävlingsformen där man springer 6,7 kilometer per timme (100 miles genom 24, så man får 100 miles per dygn man håller på) och ska hålla på så många timmar man orkar (man får inte börja nästa 6,7-kilometersrunda förrän klockan slår). Sjölander gjorde debut i tävlingsformen men hände ändå i i imponerande 21 varv/timmar, från 10.00 på lördag morgon till strax före sju morgonen därpå. När hon tackade för sig hade hon avverkat över 14 mil och löpt sig till en femteplats i damklassen. Skåningen Richard Andersson fortsatte hela 38 timmar och noterade bästa resultatet på svensk mark i tävlingsformen medan Strömstads Lisa Amundsson satte ett förmodat världsbästaresultat på damsidan med 32 timmar (drygt 214 kilometer).
Redan på torsdag i nästa vecka är det dags för Örebros eget backyard ultra, som arrangeras i Kvinnersta för tredje året i rad (tidigare har det gått runt midsommar, nu istället med start, men inte nödvändigtvis mål, på Kristi himmelsfärd). Sjölander tillhör tyvärr inte de 77 föranmälda, men bland dem finns starka namn som Jenny-Ann Ehrling, Leonora Johnson, Fredrik Forsström, Hasse Byrén och Fredrik Palm. Ja, och så Lennart Skoog, Sveriges meste maratonlöpare genom tiderna som just nu står på 902 tävlingar på maratondistans eller längre, och undertecknad (som var tvåa i loppet 2016 och trea 2017), som i år dock bara ska springa åtta–tio varv för att spara benen till Niesenlauf.

Redan i morgon är det dags för korta terräng-DM, säsongens första distriktsmästerskap i löpning i länet och därmed också den första långloppscupsdeltävlingen med extra poäng (seger i DM ger åtta poäng och det delas ut poäng till de åtta första, medan övriga tävlingar ger sex poäng och poäng till de sex första). Det ska löpas 4 000 meter (för båda könen och alla klasser från 15 år och upp till äldsta veteraner, men de yngsta, 11- och 13-åringarna, springer 2 000) på ett ”lättlöp” elljusspår och runt fotbollsplaner vid Solberg idrottsplats i Askersund (”första 1 000 kuperat, andra 1 000 slätt” på ett 2 000-metersvarv). Har jag förstått saken rätt är det ingen efteranmälan på DM (jag reserverar mig dock här) och i sådana fall är startlistan klart decimerad framför allt på damsidan, där bara elva löpare kommer ta sig an de 4 000 meterna och där Maria Eriksson får anses vara favorit före Antje Torstensson, Marie Dasler och Klara Frih (om jag nu inte bommat något namn). På herrsidan finns fler namn, även om de starkaste (Martin Regborn, Linus Rosdal, Erik Anfält, Per Sjögren …) saknas: 18-årige Jack Karlsson, som ju persade på landsvägsmilen i Kumla stadslopp i helgen (33.18 gav titeln som bäste länslöpare och var en sekund från segern) och som kutade halva sträckan på 16.31 i Örebro parkrun helgen före, får räknas som favorit före jämngamle klubbkompisen Jonatan Gustafsson, som sprang för KFUM Örebro i Tiomila i söndags morse (sprang upp laget åtta placeringar och grejade topp 100). Jonas Rosengren lär också ge sig in i kampen, och där bakom finns Per Arvidsson och löpare som Filip Öhrn, Alexander Larsson, Johan Ingjald, Per Eklöf och Erik Högkvist.
Det delas alltså ut DM-medaljer i huvudklasser (herr och dam) samt i ungdoms-, junior- och veterankategorier, samt därtill för herr- och damlag samt herrveteran- och damveteranlag. En snabb veteran kan alltså vända hem med fyra medaljer (Mikaela Kemppi tog fyra guld i fjol, Per Sjögren är regerande mästare på herrsidan och fick med sig tre; KFUM Örebro fick nämligen inte ihop något herrveteranlag).

Racerapport: Örebro backyard ultra

Det bor en tävlingsdjävul i mig. Den manifesteras sällan i några konditionsbaserade dueller, eftersom jag helt enkelt inte är benägen att lägga ned den träning som krävs för att kunna konkurrera om framskjutna placeringar. Istället leder den mest till kamper mot mig själv (eller mot sjuåringen, i krocket och finns i sjön) om att slå gamla resultat eller nå konfysa mål (som topp 25-procent; göra varje kilometer under X minuter) i något lopp i någon by någonstans. Små segrar som ingen annan än jag själv ser. Det är nog därför jag kommit att älska tävlingsformen backyard ultra så mycket. För där är det plötsligt inte personliga rekord eller höga hastigheter som räknas, utan pannben och ett visst mått av taktik. Det handlar, som alla vana bloggläsare hört till leda, om att springa 6,706 kilometer varje timme (en 24:e-del av 100 miles, så att man når 100 miles per dygn), så många timmar som möjligt i sträck. Alla som står på startlinjen nästa heltimme är i delad ledning, först i mål betyder ingenting, sist kvar på startlinjen betyder allt. Och här kan jag plötsligt mäta mig med namn jag inte skulle kunna följa i mer än en knapp kilometer på maratondistans och bara se försvinna i horisonten på ett millopp, eftersom det handlar betydligt mindre om löpförmåga och betydligt mer om att ta hand om kropp och sinne.
Det är därför jag var så ohyggligt glad när jag fick ta emot en bronsfärgad krans med Kvinnerstakottar i söndags förmiddag. Jag trodde att jag skulle glädjas allra mest åt att ha nått det mål jag strävat mot sedan jag först provade backyardtävlingsformen 2015 – att hålla på i 24 timmar – men den känslan övertrumfades faktiskt av att jag blev trea. På något sätt känns det oschysst att skriva – somliga hade verkligen inte det här som sitt mållopp, somliga tog det bara som distansträning och somliga som en rolig grej – men för mig var varje placering jag klättrade i listan (vi var 49 till start 9.00 på lördagsmorgonen, två fortsatte när jag klev av exakt ett dygn senare) växte tillfredsställelsen. Lilla jag kan klå sådana där kanonnamn: Nina Eibring som har svenska rekordet i backyard och som kvalat in till Sparathlon i höst! Hasse Byrén som slagit nordiskt rekord på löpband i 24 timmar och sprungit VM i 24-timmarslöpning! Christer Tinnerholm som tills nyligen hade rekordet i backyardlöpning på svensk mark! Jonas Wängberg som varit sexa och gjort under dygnet i supertuffa 180-kilometersloppet Olympian race i Grekland! Och många, många fler.
Och utan att vara falskt ödmjuk har jag väl själv inte en merit mer än att jag tycker om att åka runt och för upplevelsens skull (även om det alltid varit tävlingsmomentet, tävlingsdjävulen, som drivit mig om än framför allt i kampen mot mig själv); 42 minuter på milen och 3.28 på maran skrämmer ju inte någon.
Men ett pannben har jag, och det utnyttjade jag jävlarimig i lördags. Jämfört med mina två tidigare backyardlopp (i Lur 2015, då jag hade 14 timmar som mål men kände mig fräsch och sprang fyra till men sedan klev av för att inte förstöra kroppen inför de tre mållopp jag hade kvar den sommaren/hösten, och i Örebro i fjol, då jag satsade mot 24 timmar men tappade motivationen och började känna efter och klev av efter 19 timmar) så startade jag utan att bry mig om taktiken. Jag vet att 50–52-minutersvarv är det bästa för mig för att kunna hålla på länge (en kombinationen av nog långsamhet för att farten inte ska slita och nog snabbhet för att få tid att äta och hinna med andra bestyr, men inte bli stel, under loppet), men den här gången sprang jag med sambon de första tre varven och hon ville inte gå (”då har jag så svårt att komma igång igen”), så vi joggade hela vägen på 46–47 minuter. Sedan sprang jag ett varv med sjuåringen på 58.10, och så sprang jag första halvan på varv sju och surrade med Sören Forsberg i ett för mig i den här tävlingsdisciplinen jäkla övertempo (i 42-tempo, men jag gick rätt mycket andra halvan och fick ned det till 48). Men efter att ha testat lite olika gång-/joggkombinationer runt banan hittade jag en som passade mig utmärkt (jogg på 23–24 minuter på första halvan, sedan lång gång på en grusväg och joggande avslutning med 27–28 minuter på andra halvan) och höll det med lite variation under de 13 sista timmarna (något långsammare när det var kolmörkt på de rotbeklädda stigarna), med undantag för varv 17 (ett av pannlampsvarven, mellan 2.00 och 3.00) med sambon där vi joggade sakta hela vägen på 56.30 (även om det förstås kändes som om tiden gick väldigt mycket fortare när man fick stöttning och hade någon att prata skit med; så långt in i loppet är alla tävlande inne i sitt eget tempo och har sin egen taktik, och man delar sällan några längre stunder längs banan). Har man gjort ett par sådana här lopp, med seriös satsning, så vet man att en backyard inte startar förrän efter 10–12–14 varv, beroende på vilken dag man har; vad man gör i början påverkar givetvis hur väl man kan prestera i slutet (har man vräkt på 35-varv kommer de förmodligen komma tillbaka och bita en i svansen på natten), men håller man sig inom rimlighetens gräns är det inte förrän då man verkligen måste applicera sin taktik.
Ändå fick jag faktiskt mörka tankar på tionde varvet, när låren alldeles för tidigt började kännas alldeles för tunga, men efter en massage kände jag mig pigg som en lärka på varv elva, och sedan matade det på. Var sex på varv 18 (kanske för att jag frångick taktiken på varv 17, kanske för att jag hade elva mil i benen), men inte alls som förra året då jag fick gräva djupt redan där. Varv 19, för tangerat personligt rekord, gick också fint. Och på 20:e var det bedårande vackert med soluppgång över kohagar, så det gick av bara farten. I mål där fick jag dessutom höra att Jönköpingskillen Fredrik Palm, som var fyra i fjol (då på 16 varv), hade gett sig redan i starten (jag öppnade som sagt relativt snabbt, sprang första två kilometerna i runt 6.30-tempo medan Fredrik öppnade lugnare och gjorde jämna 55:or, och därför såg jag inte när han vek av och bröt redan 100 meter in på 20:e rundan), så plötsligt var jag på pallen. I det här jäkla sällskap! Jag som målat upp det som en omöjlighet redan när jag fått höra att Sören och Hasse och Fredrik Forsström (88-timmarsmannen!) skulle komma till start, och när dessutom Christer Tinnerholm dök upp med en efteranmälan. Lilla jäkla jag skulle ta en medalj i det sällskapet. Men samtidigt; det beskedet var inte bra för tävlingsdjävulen. Det var ju precis det som hände förra året, när Mats Liljegren gav sig efter 18 varv försvann min motivation att fortsätta trots att mitt mål redan då var 24 timmar (jag la alltså av efter 19, när jag säkrat andraplatsen och Hasse Byrén såg alldeles för pigg ut). Men nu tänkte jag inte en enda sådan tanke. De mörka tankarna var borta efter tionde varvet och i öronen ringde sambons ord från när jag avbröt fjolårets lopp i förtid (”har ditt pannben gått sönder?”). Nej, den här gången var pannbenet helt. På 22:a varvet fick jag sällskap av fjolårstrean och karlskogingen Leonora Johnsson som tvingades kliva av årets lopp efter tio varv i sviterna av en hälseneinflammation (hon hade inte sprungit ett träningspass över milen sedan i höstas och ville inte riskera att hälen skulle komma tillbaka och spöka, så hon nöjde sig med 67 kilometer på lördagen …), och vi sprang och snackade gamla och nya lopp och träning och krämpor på 50 blankt, så det varvet gick lätt. Men redan ut från start på 23:e varvet kände jag klubban. Låren var som stockar och fotlederna värkte (en svit av att skorna jag hade de sju första varven inte hade samma stabila uppbyggnad som de Asics-pjuks jag är van vid, så de sista 17 varven sprang jag i gamla utnötta dojor i stället), men jag visste ju att jag inte längre hade något behov av att hålla någon plan eller ha någon som helst fart; om jag bara tog mig till nästa startlinje före klockan slog 8.00 skulle jag få ge mig ut på det 24:e varvet, och det kan man alltid plåga sig igenom.
Gick ändå in på 53.50 och fick lite rumpmassage och en macka (vad jag åt de andra 22 brejken?; tja: Pannkakor, ostkaka, choklad, rabarberkräm, havregrynsgröt, limpmacka med nutella och salt, pastasallad, fil med müsli för att fira tolfte och 18:e varvet [det är så jäkla gott när man springer ultra, en liten craving], pizza, jordgubbar och lite allehanda småplock plus stora mängder vatten, cola, sportdryck och kaffe; det är ett under att magen tolererar en sådan mix, men jag behövde faktiskt inte gå på toa en enda gång på 24 timmar) innan 24:e varvet startade och jag, Sören och Fredrik återigen gav oss ut. Sambon väste i örat under massagen att de andra också började se stela ut, och undrade om jag inte skulle fortsätta något varv till. Men med det personliga målet om 24 timmar, 100 miles, uppnått och med två konkurrenter som jag ändå tyckte så betydligt fräschare ut än jag (och därtill kände jag inte att en andraplats skulle betyda mycket mer än en tredjeplats för mig; att slå 46 eller 47 löpare är ju inte så stor skillnad; att hamna på pallen var det stora för mig och jag såg ingen utsikt i att vinna, vilket däremot förstås hade varit en jättegrej) och fotleder som började säga stopp (eller som jag i varje fall blev allt mer benägen att lyssna på …) försvann motivationen. Jag gick förstås ändå ned och ställde mig på den 25:e startlinjen, utifall att någon av de andra två plötsligt skulle bryta så ville jag ju inte missa chansen att få en placering ”gratis” (då hade bara ett extra varv krävts), men både Fredrik och Sören var på plats för starten, så då valde jag att ta i hand och tacka för härlig kamp och knäppa av nummerlappen och började det mödosamma arbetet att ta av skor och strumpor (även om fötterna klarade sig bättre än väntat, förutom fotlederna och en högerfot som svullnade upp på söndagskvällen så var enda skavankerna ett par blåsor på vänstra stortån som jag inte alls kände av under loppet, och skavsår på högra hälen efter att grus kommit in i skon; nästa gång, om det blir någon sådan, kör jag med damasker!)
Både Fredrik och Sören fullföljde varv 25 och startade varv 26, och med känslan i kroppen från varv 23 och 24 vet jag att jag aldrig hade pallat det. Jag hade nog, om jag hade tjänat en placering på det, kunnat grisa mig runt varv 25, men med de där två oförtröttliga kämparna på 26:e startlinjen hade jag knäckts mitt itu. Jag hade redan åkt hem mot sängen när de båda gav sig ut för 26:e gången, men där någonstans kände Fredrik att Sören var för stark (antar jag, jag har inte pratat med Fredrik eller läst någon kommentar från honom; möjligen kan han ju ha fått kramp eller haft någon buss att passa eller vad som helst, men jag skulle tro att det var Super-Sörens friska uppsyn som gjorde honom, liksom mig, svag den där söndagsmorgonen) och därmed var Sören den ende som tog mållinjen på 26:e varvet, och behövde därför inte ge sig ut på det 27:e: Segern var säkrad i backyarddebuten (och Sören, som har så urstarka meriter från så många andra tävlingsdiscipliner; sina i ålderskategorin outstanding maraprestationer, RM-guldet i 24-timmarslöpning som gav en plats i ultralandslaget …) och till på köpet fick Sören ett personligt tidsrekord (han hade aldrig sprungit längre än i 24 timmar, om än förstås nästan ett maraton längre på 24 timmar än han nu gjorde på 26 när han tog det där RM-guldet). Lite roligt var att Sören från första till sista varvet kämpade för att hålla ned farten (han lyckades mycket dåligt, snittade runt 42 minuter trots att han gång efter gång upprepade; ”nu måste jag ta det lugnare, det här varvet ska jag gå en del, 50 minuter vore bra”) medan Forsström (som ju är oöverträffad på gång med konstant fart, minns hans förmodligen oöverträffbara Fotrallyprestation) la sina varv ofta i överkanten av intervallet 55–58 minuter (beroende på hur mycket han behövde äta). Det påminde en hel del om Jeremy Ebels och Johan Steenes kamp i USA 2014 när svensken löpte sina rundor runt 43–45 minuter och amerikanen la sina på jämnt 58-tempo (båda klev av efter 49 timmar och förklardes som delade tvåor; man kan inte dela segern i ett backyardlopp …), men den här gången tog kampen alltså slut betydligt tidigare än så. Jag tror att jag hade kunnat pressa Fredrik att hålla på betydligt längre än 25,5 varv, jag tror att han kände att Sören var för stark och väntade ut mig (nu antar jag igen), som jag gjorde med Liljegren i fjol, så därför känner jag ingen besvikelse över att jag ”bara var två varv från andraplatsen och tre från seger”; hade jag sprungit 28 varv (vilket jag inte hade klarat) hade de andra förmodligen gjort 29 respektive 30. I slutändan är backyardlopp minst lika mycket ett pannbenens schackspel som ett lårens och vadernas bekännelse (även om kramp eller magras kan välta allt över ända). Sören sa till mig någon gång runt det 23:e varvet att han ”inte tänkte späka sig” för att slå Fredrik (han såg honom som oslagbar) och att han skulle upp och jobba på måndag morgon, men att han tänkte ta något varv till efter de 24 som jag planerat, och jag tror faktiskt att han blev lite överraskad när 88-timmarsmannen kastade in handduken före 27:e vändan. Men Sören Forsberg är förstås – liksom den svenska rekordhållaren Nina Eibring som bröt tillsammans med Hasse Byrén efter att ha säkrat segern med ett 17:e varv sedan Örebro AIK:s Jenny-Ann Ehrling (som aldrig tidigare hade sprungit längre än halvmaran och nu gjorde över 107 kilometer för en andraplats efter att i sin tur ha väntat ut Umeås Stina Persson) brutit efter det 16:e – otroligt värdiga segrare.
Och jag är väl, om jag får säga det själv, en hyfsat värdig medaljör som fick pannbenet och tävlingsdjävulen att dansa tango i 24 timmar. Direkt efter målgång kände jag: ”Jaha, det här var det, 24 timmar är en bra prestation, så här långt kommer jag aldrig orka pressa mig igen, nu får jag hitta på något nytt”. Men när jag skriver de här raderna bara ett dygn senare känner jag att ”kanske ändå, blir det ett försök till att springa långt, kanske mot bästanoteringen på svensk mark; 33 timmar?”; och: det här är ju den enda tävlingsvariant där jag, med min brist på träningdisciplin, någonsin kommer kunna hävda mig hyggligt och vara med i någon sorts tätstrid (i Älvdalen backyard ultra som också gick i helgen vann man på 17 timmar!).
Jag rankar tävlingen som den tredje bästa prestationen jag gjort efter Mont Blanc marathon 2014 och Tromsö skyrace 2015 (även om jag nog presterade bättre, rent resultatmässigt, i Sweden skyrace 2014 och Bergslagsleden ultra samma år, men de båda var inte samma emotionella urladdningar, då var jag helt enkelt bara i bra form).
Men nu är det dags att lägga tävlingsdjävulen åt sidan ett tag, eller åtminstone att komplettera den med en träningsdjävul. När lår och fotleder vilat klart och kroppen är redo ska det börja byggas någon typ av form inför Bergslagsleden ultra. Men först ska jag suga på den här karamellen ett tag. Ett ganska långt tag, som låren känns just nu.

Till sist det viktigaste: Ett enormt tack till mitt supportcrew, det största och mäktigaste i backyardhistorien (inbillar jag mig). Alice, Maria (som sprang med mig och masserade och peppade och höll koll på mig och såg till att jag fick i mig allt jag behövde och höll ett öga så att de andra i supporten skötte sig och fixade fram rätt grejer), mamma (som fixade all mat jag bad om timme efter timme), pappa (som var vaken i 24 timmar och fixade torra tröjor varje varv, bland mycket annat), Berit och Bert (som bar ut sportdryck till vätskestationen när utkörningen slutat gå), Therese, Louise, Jesper och alla andra som hejade … Och Leonora som paceade mig det så viktiga 22:a varvet! Det är en gammal sanning att ultralöpning står och faller med supportorganisationen, och så var det den här gången också. Det var de som gjorde det möjligt för en liten skit som mig att hålla igång i 24 timmar, avverka de där 160,9 kilometerna och knäcka en och annan rätt seg gubbe (en av de härligaste kommentarerna efteråt var från Fredrik Forsströms farfar, hans enda supportperson, som kom och tog i hand och sa att jag gjort en bra prestation eftersom ”segheten ju brukar komma med åldern, och du ser inte gammal ut”).

Hela resultatlistan från Örebro backyard ultra 2017 finns här, och det är också från loppets arrangör som jag lånat några av bilderna nedan:

Den första startlinjen, 9.00 på lördagsmorgonen. Konditionsbloggaren bakom kvinnan i neongrön t-shirt. Foto: Ola Nordahl
Fram till vätskestationen halvvägs var jag (röd tröja) sällan så långt efter Sören Forsberg (Örebro AIK:s blå tävlingslinne), men sedan bibehöll han tempot medan jag gick en stor del av andra halvan. Foto: Ola Nordahl
In på den härligaste biten av banan på varv sju, den breda, fina skogsstigen mellan kilometer fyra och 5,5. Foto: Maria Åström
Genom grönskan på varv sju. Ett underbart härligt sommarväder knäckte nog en hel del av de som tänkt springa 24 timmar. Foto: Maria Åström
Den elfte startlinjen, 19.00 på lördagskvällen. Konditionsbloggaren skymd (en viftande hand med pulsklocka på syns). Foto: Ola Nordahl
Ut på varv 23. Tre tappra kvar. Fredrik, konditionsbloggaren och Sören. Foto: Ola Nordahl
Det som visade sig bli den sista målgången, efter 24:e varvet, tog jag tillsammans med sjuåringen som sov i tält precis vid mållinjen hela natten. Foto: Maria Åström
En konditionsbloggare, en massagerulle, ett par långa löpartajts, en unik ring och en bronskrans. Fina grejer! Foto: Ola Nordahl

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11.
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter.
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2017.
Niesenaluf 2018.

Anfält vann i Stockholm – och Niggli tog pallplats med ”fel” klubb

Eftersom jag själv sprungit hela helgen (eller ja, i varje fall 9.00–9.00 lördag–söndag; mycket mer om det i morgon) så blir det en högst summarisk genomgång av helgen som gått:
** Erik Anfält sprang – och vann, förstås – premiärupplagan av Ecotrail Stockholm, en internationell löparserie som nu för första gången hade ett stopp på svensk mark (det började i Paris för tio år sedan och arrangeras nu i sju städer i lika många länder). Anfält, som var femma i SM-klassen i Stockholm marathon på 2.29.24 för bara två veckor sedan) sprang de 45 kilometerna i storstadsdjungeln på 3.06.51; över 46 minuter snabbare än någon annan. Victoria Borg, som inlett året med att vinna både Mariebergs galleria marathon och Svampenmaran, var bästa svensk i damklassen på den längre distansen 80 kilometer, på 8.29.31 (81 minuter bakom segrande Sylvain Cussot, Frankrike).
** Mikaela Kemppi gjorde också ”comeback” efter maran och vann Fröviloppet på 39.21, drygt två minuter före Liduina van Sitteren. Heshlu Andemariam tog hem herrklassen efter att ha vunnit en spurtuppgörelse mot Habtom Tesfamichael: 34.49 mot 34.51. van Sitteren och Andemariam behåller därmd ledningen i långloppscupen.
** Sören Forsberg (som 53 år ung vann sprang Stockholmsmaran på 2.46.45 för två veckor sedan …) och Nina Eibring (Kristinehamn) vann Örebro backyard ultra på 26 respektive 17 timmar (mycket mer om det i morgon, alltså).
** Klara Frih fick en plats i Bauhausgalans B-heat på 800 meter, under förtävlingarna inför diamond league-tävlingen på Stockholms stadion på söndagseftermiddagen, och blev tvåa på 2.13,66. Därmed slog Frih Jenny Olssons 17 år gamla F15-distriktsrekord med nästan en sekunds marginal, och gick upp i överlägsen ledning i Sverigestatistiken för året.
** VM-reserven Lilian Forsgren gjrode en finfin förstasträcka i Jukolakavlen och skickade ut Ellinor Eriksson som trea, och även om Ellinor ”bara” hade 19:e bästa löptid på andrasträckan höll hon en fjärdeplats innan hon skickade ut Ellinor Tjernlund på tredje. Men Tjernlund tappade till 17:e (51:a bästa löptid) och systern Josefin Tjernlund ytterligare nio placeringar (67:e bästa löptid) ned till en slutgiltig 26:e-plats för Tisarens damlag som ansågs ha topp tio-potential. Herrlaget blev 50:e, efter att ha legat 82:a efter första sträckan (Filip Jacobsson) och sedan varit uppe och vänt på 19:e vid terdje växlingen (efter fina sträckor av Daniel Attås och Gustav Hindér). Men en Tisaren-löpare fick ändå ta plats på pallen: Simone Niggli, som sprang för sitt schweiziska lag OL Norska och visade att gammal är äldst när hon inte bara noterade bästa löptid på tredjesträckan utan dessutom sprang upp laget i en över minutstor ledning (men Sabine Hauswirth, även hon gammal världsmästare, tappat nästan 2,5 minuter och därmed segern på sistasträckan; kanske hade varit bättre att ha haft Niggli där med facit i hand).
** Marcus Jansson tog som väntat SM-guld i mountainbikeorientering – men två i stället för tre. Efter guld i fredagens sprint och lördagens medeldistans fick han nämligen nöja sig med en fjärdeplats i söndagens långdistans (han verkar ha haft någon typ av, måhända cykelrelaterade, problem till femte kontrollen där han tappade fyra minuter), 3.26 bakom överraskande segraren Viktor Larsson, Hagaby, som ju är en habil orienterare men nu slog till med SM-guld i mountainbikeorientering efter att ha varit fyra i sprinten och tagit brons i medeldistansen. Kanske ett namn för landslaget framöver?! Karin E Gustafsson, liksom Jansson från Garphyttan, hade placeringsraden sju–nio–fyra, unga karlskogingen Erica Olsson fem–tio–åtta. SM var också final i svenska mountainbikeorienteringscupen, där Olsson blev av med sin pallplats och Jansson var nära att köra till sig en trots att han bara kört fyra av nio tävlingar.
** 59 löpare dök upp för den tionde upplagan av Örebro parkrun, och och snabbast var Nicklas Forsling (18.46) och Annica Sjölund (22.58). Sjölund har varit med i alla upplagor och vunnit sju av dem, nu på nytt personbästa.
** Linda Meijer vann D30-klassen och blev totalfyra båda dagarna (lördag och söndag) under BCA-racet i Borås, en deltävling i Västgötacupen. Trots tre raka segrar är hon dock fortfarande ”bara” tvåa i totalen efter att hon missade de två första deltävlingarna.
** I två pluslåsta artiklar kan ni läsa om ishockey– och fotbollsprofilerna som körde Vätternrundan.

Följ Örebro backyard ultra direkt – timme för timme!

I dag, och förhoppningsvis en bra bit in på morgondagen, ska jag ta itu med Örebro backyard ultra. Det blir direktrapport på twitter varje varv (så länge batteri och ork räcker), så häng med! Klicka på inlägget nedan så kommer ni vidare till hela rapporten:

Helgens höjdare – konditionsbloggaren ställs mot mannen som gick 88 timmar i sträck

1. Örebro backyard ultra
Ni kan ju försöka argumentera för att det finns saker nedan som är betydligt hetare ur ett rent sportsligt perspektiv – men för mig är Örebro backyard ultra årets höjdpunkt. Med start lördag 9.00 ska jag försöka att springa så långt och länge det bara går, 6 706 meter i timmen. Bland de startande finns, förutom jag själv, bland andra Nina Eibring (som vann i fjol och har svenskt rekord i den här typen av löptävling; 31 timmar i Trosa i våras), Fredrik Forsström (som vann och satte rekord i Fotrally 2015 när han gick i fem kilometer i timmen i nästa 88 timmar i sträck [tre dygn och 16 timmar utan vila alltså, helt sinnessjukt!]), Hasse Byrén (som vann i fjol, sprungit långt och länge både här och där och slagit svenskt rekord i 24-timmarslöpning på löpband) och Sören Forsberg (som är Sveriges bästa 50-plussare i maratonlöpning, vunnit RM i 24-timmarslöpning och tillhört ultralandslaget). Plus en hel del andra väldigt meriterade namn. Men det fina med just det här loppet är att oavsett hur fort man springer så ligger alla lika på nästa startlinje, klockan 10, 11, 12, 13 och så vidare. Först i mål betyder inget, sist kvar på banan är allt, bara man tar sig runt de där 6,7 kilometerna. Vi får väl se hur länge jag härdar ut den här gången. Jag ska försöka få upp en tweetkedja som ni kan följa här via bloggen.

2. Jukolakavlen
Tisaren har ett riktigt intressant lag på gång, och har flyttat Lilian Forsgren från sista- till förstasträckan efter fjolårets debacle då Marion Aebi skickade ut Josefin Tjernlund som 77:a, tre minuter från täten. Med Ellinor Eriksson och systrarna Tjernlund på övriga sträckor kan laget mycket väl utmana om topp tio, kanske rentav topp fem, i världens största stafett. Jag skrev mer om laget i onsdagens blogginlägg.

3. Mountainbikeorienterings-SM
Redan i dag drar SM i mountainbikeorientering igång i Södertälje och Eskilstuna, och jag skrev en hel del om det tidigare i veckan. Blir det tre SM-guld till Marcus Jansson och hur bra är egentligen Karin Gustafsson?

Bubblare: Långloppscupen rullar på lördagen vidare med Fröviloppet, Örebro parkrun firar tio upplagor, ute på Örebrotravet avgörs Color obstacle rush (som ersatt fjolårssuccén Color me rad) och så avgörs förstås Vätternrundan, tyvärr dock utan Axel Lindh som går och väntar på operation:

På lördag smäller det – här är startlistan i Örebro backyard ultra

Jag har bara två mållopp 2017: Bergslagsleden ultra i september – och Örebro backyard ultra som startar på lördag morgon klockan 9.00 och förhoppningsvis inte slut förrän en bra bit in på söndagsdygnet. Det handlar, som ni känner till om ni följt bloggen, om att springa 6 706 meter per timme så många timmar i sträck som man orkar, och tävlingen avgörs i Kvinnersta. Jag sprang 18 varv i min debut i Lur 2015 och 19 varv (drygt tre maratonlopp, alltså) i Örebro i fjol. Det första var en överprestation då jag siktade på 14 varv, det andra en underprestation då jag siktade på 24, men det gav ändå en andraplats bakom Hasse Byrén och en silverkrans som fortfarande hänger som prydnad på min ytterdörr.
Sedan ett antal dagar finns startlistan för årets tävling ute, och det räcker med att läsa två namn för att förstå att det kommer bli hart när omöjligt att upprepa fjolårets andraplats: Vid sidan om Byrén kommer nämligen också Sören Forsberg, som vunnit svenska riksmästerskapet (motsvarande SM) i 24-timmarslöpning. På damsidan (det är som tur var två olika klasser) finns Kristinehamns Nina Eibring, som vann damklassen på 21 varv förra året och kutade 31 timmar i Trosa ultra backyard i april. Det är rekord på svensk mark (herrekordet skrevs till 33 timmar för Richard Andersson; men svenske Johan Steene delar världsrekordet på 49 timmar från en tävling i USA 2014).
Annars är det ju väldigt öppet och nästan omöjligt att förutspå den här typen av tävlingar där pannben är viktigare än löparben och kramp är en värre fiende än flås.
Blir du också sugen på att komma och springa på lördag? I sådana fall finns det fortfarande platser över. Hoppas vi ses i Kvinnersta!

Mina tidigare backyardlopp:
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer).
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).

Racerapport: Örebro backyard ultra

Jag förlorade kampen mot Hasse Byrén. Det är en sak, det var väntat. Men jag förlorade också kampen mot mitt eget pannben. Det var betydligt mindre väntat, det har jag i princip aldrig gjort förut, åtminstone inte på längre lopp. Men jag vann å andra sidan en silvermedalj, och det har jag hellre aldrig gjort tidigare, aldrig stått på pallen överhuvudtaget i en tävling större än klubbnivå.
Örebro backyard ultra blev en kamp på många plan. 6,7 kilometer per timme är ingen distans, men när timme läggs till timme växer distansen snabbt till mil, och maraton läggs till maraton. Mitt mål var att hålla klara 24 timmar, men det sprack. 4.00 i morse klev jag av, efter ”bara” 19 timmar. Orsaken var inte att kroppen inte hade klarat ett eller ett par eller potentiellt möjligt fem varv till, utan att motivationen tog slut. När Farstalöparen Mats Liljegren, som hade haft det riktigt kämpigt några varv, inte klarade att ta sig runt det 18:e varvet i tid så var jag klar tvåa, med örebroaren och ultralöpningslegendaren Hasse Byrén fortfarande såg helt oberörd ut (hade han ens börjat svettas än?!).
Hasse har ju inte bara det nordiska rekordet för herrar på 24-timmarslöpning på löpband (där snackar vi pannbenskrävande prestation!) utan har också en lång rad andra finfina ultraprestationer bakom sig under den långa karriären, och han är topp 30 i Sverige genom alla tider på tolvtimmarslöpning, 24-timmarslöpning och 100 miles (160,1 kilometer). Ja, meriter som gör att jag aldrig skulle kunna drömma om att besegra honom, och därför kände jag att jag nått min maximala placering i tävlingen, en andraplats. Hur många varv jag än skulle springa skulle Hasse ta ett till. Att bli tvåa bakom Hasse Byrén är ingen skam, det är snarast en ynnest. Vilken man!
Det som stör mig betydligt mer är att det inte blev 24 timmar. Mellansyrran (jag har tre storasystrar) hade lovat att komma och springa de två sista varven med mig från 7.00, och dessutom skulle ytterligare åtminstone sex-sju supportrar dyka upp och heja mig i mål. Men med tre timmar kvar till 7.00, fem timmar kvar till 24 timmar och en kropp som var seg och stel och inte hade velat lägga av de sista fyra timmarna så fanns det helt enkelt inte nog med motivation att fortsätta när tävlingen var över, placeringsmässigt. Dessutom hade jag slagit distanspers (127,5 kilometer), gjort ett varv mer än i Lur förra året, och var på så vis nöjd.
Jag öppnade för ett 20:e varv, med förbehållet att Bergs Annika Askengren skulle kasta in handduken efter det 19:e och jag därmed skulle bli trea totalt, men trots att Annika, som varit urstark hela dagen, faktiskt började se lite sliten ut och klagade på illamående så gav hon sig ut på det 20:e, och då lämnade jag in.
För besväret fick jag en vacker silverkrans, en löparjacka, ett stort paket gott knäckebröd och en ultradistansring (som alla som klarade minst åtta varv och därmed kutade över 50 kilometer fick).
Själva tävlingen, då? Jo, den enskilt största faktorn som gjorde att de 32 startande var reducerade till åtta – fyra herrar, fyra damer – redan efter tolv timmar var värmen (27 grader i skuggan och vindstilla större delen av dagen). Många led, fler fick kramp, åtminstone två kollapsade efter ”målgång” (efter att ha givit upp, kanske man säger i ett sånt här lopp). Själv ägnade jag tre-fyra första varven åt att utarbeta en strategi för vilka partier som skulle gås och vilka som skulle springas, och från varv fem och framåt höll jag den till punkt och pricka, med varvtiderna samlade mellan 49.30 (en enda under 50 minuter, som stack ut) och 52.30 (de allra flesta mellan 50.30 och 51.30, men när det var kolmörkt gick det lite långsammare på stigarna något varv). Jag är också väldigt nöjd med att jag höll mig till min matplan, käkade var fjärde timme (pastasallad och pannkakor, omväxlande), fikade var fjärde timme (kaffe och ostkaka för det mesta) och fyllde på vätska (vatten, koncentrerad rödbetsjuice, sportdryck) varje timme. Inga som helst problem med magen, mer än lite illamående första kilometerna något varv när jag vräkt i mig lite för mycket näring.
Banan var mycket behagligare än den i Lur förra året, utan den kilometerlånga, hemska, spikraka, med sprängsten belagda och i konstant motvind utsatt nedförsbacken på grusväg (som jag fortfarande drömmer mardrömmar om; inser att det låter som om jag klagar på Lur nu – men jag älskade verkligen det loppet, som startade hela mitt backyardintresse och fick mig förbi många mentala barriärer, det är bara den där fotledsförstörande backen jag har dålig erfarenhet av). Som stiglöpare hade jag gärna sett ännu mer stig, medan andra klagade på att det var för mycket. Men på det hela taget en fin mix med två längre (en kilometer var) och två kortare (500 meter var) stigpartier, två längre (en kilometer var) och några riktigt korta grusvägspartier och runt 1 200 meter asfalt fördelat på 700 meter i början och 500 meter i slutet. Ett rejält motlut (om man kan kalla 16-17 höjdmeter ”rejält”) på grusväg, i övrigt relativt platt. Men utslagsgivande jämfört med Lur i fjol var att banan var 300-400 meter längre (den i Lur var för kort, den officiella distansen för ett varv på en backyard ultra är 100 miles/24 = 6,71 kilometer), vilket gör mellan 2.15 och tre minuter per varv i det tempot jag höll. Ackumulerat över 19 varv alltså 7,5 kilometer eller nästan en timmes löpning extra (mer än ett varv extra).
Det finns två saker som dock är viktigare än något annat för att ta sig framåt i sådana här tävlingar. Det ena är sällskapet, och det är ju sedan gammalt att alla inom ultrasamhället är trevliga prickar. Man kan snacka med vem som helst, när som helst, förutsatt att man håller något sånär samma fart (därför hann jag tyvärr inte prata så mycket med Hasse eller damsegraren Nina Eibring, Kristinehamn, som sprang sina varv runt 48 minuter konstant; men de hade ett annat upplägg än mig och var alltid bakom till 1,5-kilomtersmärket, för att sedan försvinna i fjärran). Jag hade Jag sprang flera varv med gamla träningskompisen Leonora Johnsson (som liksom jag kommer från Karlskoga och som med sina 20 år var överlägset yngste medaljör som trea i damklassen; jag var näst yngst med mina 30) och Tony Ehrnström från Örebro (en trogen blogläsare!), och många fler bidrog till att göra det här till en helt fantastisk tävling. Det andra är supporter, och där är jag väldigt lyckligt lottad med en familj som ställer upp till hundra procent. Maria masserad lår och vad och fick någon gång sent på kvällen trycka bort en muskelknut på utsidan av högerlåret som gjorde att benhinnan trilskades. Mamma och pappa servade med mat och dryck och fixade allt som jag bad om och höll i hela vägen från start till mål. Och var Alice, äldsta syrran med familj, Marias föräldrar och en träningskompis med son på plats under delar av dygnet. Otroligt peppande! Och så givetvis ett stort tack till min klubb Nature running, vars Johan Stamm (som utnyttjade loppet åt att sätta ett finfint 50-kilometerspers!) levererade tävlingströjor och buffar på morgonen. Sånt uppskattas!

Nästa stora mål blir, som vanligt, Bergslagsleden ultra i höst och därefter mitt första tidslopp, Borås sextimmars i november. Men först ska jag träna rejält med backar och intervaller så jag får upp lite fart i löpningen igen.

Karlskogaduon Leonora Johansson och Jonas Brännmyr (ja, konditionsbloggaren alltså) någonstans runt varv sex. Fortfarande mycket krafter kvar! Foto: Filip Erlind
Karlskogaduon Leonora Johnsson och Jonas Brännmyr (ja, konditionsbloggaren alltså) någonstans runt varv sex. Fortfarande mycket krafter kvar! Foto: Filip Erlind

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2016, Borås sextimmars 2016.

Live: Följ bloggaren i Örebro backyard ultra

Så är dagen äntligen här. Örebro backyard ultra. Ett av mina två-tre stora mållopp den här säsongen. Jag har skrivit massor om det och du kan bland annat läsa om startlistan, bansträckningen, glädjen över att loppet blir av, min löpning i Lurs backyard ultra förra året och om hur allt det här med backyard ultra-löpning egentligen startade (och världsrekordet!).
Så nu tänkte jag bara tipsa om hur du följer loppet under dagen (och morgondagen):
** Givetvis allra bäst på plats på Kvinnerstagymnasiet, där det är start och mål och varvningar och väntan.
** På loppets officiella facebooksida, där liveuppdateringar lovas (där även en uppdaterad startlista med 34 namn nu ligger ute!).
** På mitt twitterkonto (med eller utan kommentarer) kommer jag att uppdatera så länge jag själv håller på, främst om mitt eget lopp, men kanske också lite om ”konkurrenterna”.