Örebro backyard ultra – så blir det (och Lilian och Josefin till student-VM!)

I går morse (söndagsmorgon 9.00, med 45 minuters restid innan – inga konstigheter för en sportjournalist som jobbar i princip ständig kväll?!) var det sista officiella provlöpningen inför första upplagan av Örebro backyard ultra på lördag (och eftersom jag, på grund av de ständiga kvällarna, missat alla tidigare provlöpningar var det bara att masa sig upp). Man kan ju tycka att det är vrickat att åka och provspringa en bana som man ändå ska springa minst 24 varv på (minst, är ju tanken), och där det dessutom inte finns någon som helst tidspress (6,7 kilometer per timme kan man masa sig runt även med en felspringning eller två de första varven …), men för mig finns det ändå någon form av egenvärda, något lugnande, i att ha sprungit banan innan, en känsla av att vara förberedd.
Dessutom hjälper provlöpningen till i byggande av målbilder. Inte minst i ett sånt här lopp, där det gäller att disponera krafter över ett dygn (minst, är ju tanken). Nu vet jag var backarna finns, hur långa de är, hur branta de är. Var det är stig, grusväg och asfalt, var det finns kritiska partier där man bör sakta farten på natten på grund av rötter (skaderisken är, ihop med kolossalt magras, förmodligen den största risken för att man ska tvingas bryta; eller ja, alla utom vinnaren tvingas ju de facto att bryta vid någon punkt eftersom det är så loppet är upplagt – men bryta före man tänkt sig bryta eller tvingas bryta av ren utmattning, menar jag).
Jag sprang ihop med arrangören Ola Nordahl och ytterligare tre  löpare (varav minst två är deltagare på lördag), två varv i joggfart (45-minuterstempo som ändå är betydligt raskare än jag tänker springa på lördag och söndag) och därefter ett snabbvarv med Ola (i 35-minuterstempo). Mycket trevligt sällskap, förstås, men framför allt: Vilken härlig bana! Jag vill inte vara den som är den, men nog slog den Lur med hästlängder! Mer stig, mindre asfalt, mindre exponering för vind (och sol). Ett par backar, men trevliga sådana. Den här provlöpningen avskräckte inte på något vis, utan taggade mig bara, och gjorde mig än säkrare på att jag ska klara de där 24 varven (minst).

Dagens stora nyhet var ju annars att både Tisarens Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund får springa orienterings-VM ändå. Ja, student-VM, alltså. Ett mästerskap för de som pluggar högskola eller universitet, eller som precis tagit examen. Lilian har ju pluggat ett tag, tidigare utbildat sig till civilingenkör i teknisk design med en master of science i materials engineering (nu läser jag innantill, det först når va?) och doktorerar just inom polymera material och kompositer. Alltihop vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg (det var där hon träffade Josefin och lockade Blekingelöparen att börja kuta för Tisaren från årsskiftet), och det är också officiellt Chalmers de springer för i student-VM (där representerar man inte sin klubb, om än sitt land, men också sin skola). Forsgren har ju digra mästerskapsmeriter, har sprungit tre EM och ett VM, tagit EM-silver, junior-VM-silver och vunnit ett världscuplopp (även om det inte sorterar in under mästerskap), men hon har också hunnit med två student-VM sedan tidigare (ja, hon har ju pluggat ett tag, som jag skrev) med urstarka resultatet. 2012, i Alicante, var hon topp sex på alla distanser och tog guld både individuellt (på medeldistans) och i stafett, och 2014, i Tjeckien, var hon med och försvarade det svenska guldet i stafetten. För Tjernlund, som gjorde landslagsdebut (alla nivåer) i världscupen i april och mästerskapsdebut i EM i maj, är det däremot första gången i student-VM.
Årets student-VM avgörs i ungerska Miskolc med fem distanser på lika många dagar: Spring den 31 juli, långdistans den 1 augusti, mixedsprintstafett den 2 augusti, medeldistans den 3 augusti och stafett den 4 augusti. Forsgren kommer springa allt utom långdistansen, medan Tjernlund kutar sprint, långdistans och stafett (samtliga sex damer kommer springa stafett, men det är inte klart vilka tre som bildar förstalaget; mixedsprintstafettlaget består förutom Forsgren också av Sara Hgaström, Jakob Enmark och Oskar Sjöberg).
Sverige ställer upp med en urstark trupp där Sara Hagström och Oskar Sjöberg kommer dubblera student-VM med ”riktiga” VM tre veckor senare.
– Jag tycker att det ser väldigt bra ut. En vass trupp som kan vara med och slåss högt upp i resultatlistan alla tävlingsdagar, säger förbundskapten Håkan Carlsson till Svenska orienteringsförbundets hemsida.

Startlistan släppt: Vi gör upp i Örebro backyard ultra

Förra året sprang jag ju både kors och tvär (målloppen gick i Lur, Tromsö, Sälen och Ånnaboda), men den här säsongen var jag betydligt mer modest när jag planerade säsongen. Fram till Borås sextimmars i november är enda riktiga målloppet Örebro backyard ultra i midsommarhelgen (även om jag givetvis ska springa Bergslagsleden ultra i höst också). Och det, plus att kroppen känns bra (alltså hel, konditionsmässigt är det några år sedan jag var sämre), gör att jag kan satsa lite hårdare på just det här loppet. Jag har satt upp 24 timmar som en skamgräns (sprang ju 18 timmar i Lur i fjol trots att Tromsö, som var ett större mål, bara låg några veckor bort och att jag därför medvetet valde att kliva av innan kroppen sa ifrån), och det ska bli intressant att se om man därefter orkar satsa längre. I Lur i fjol räckte 29 timmar till seger, men det är jag tveksam till om det gör i Kvinnersta, när nu den första officiella startlistan, släppts.
På plats finns nämligen inte bara Hasse Byrén (som har det svenska herrekordet i 24-timmarslöpning på löpband som en av noteringarna på sitt långa cv och därmed vet allt om hur man plågar sig i längden) utan också en Fredrik Palm från Jönköping som jag inte lyckats googla fram så mycket information om (mer än att han är fiskerianalytiker på Livsmedelsverket!), men som i varje fall är så pass seriös att han redan varit på plats och provat tio varv på den 6,7 kilometer långa banan en eftermiddag …
Av lokala namn finns utöver Byrén också mina klubbkkompisar Johan Stamm och Maria Åström (som råkar vara min sambo), Örebro AIK:s Ida Reimfelt och Fredrik Hartman, Garphyttans Marc Karlsson, IFK Noras Hanna Fridhamre och Peter Ahlgren, IF Starts Roland Eriksson, Spartacus Åsa Hammander och örebroarna Tony Ehrnström och Malin Tinjan (som inte fyllt i någon klubb). Hela startlistan finns här. Det går alltjämt att efteranmälda sig.
Jag skrev en hel del om det här med backyard ultra-löpning inför fjolårets debut i Lur (där jag alltså blev sjua av 75, det är jag rätt nöjd med), och det finns att läsa här och här (och lite, efteråt, här, utöver racerapporten). Det är sedan ett par veckor tillbaka också klart att Trosa blir tredje platsen i landet att arrangera en backyard ultra, i april 2017.

Bakslag för Axelssons OS-planer: "Vet inte om han kommer tillbaka"

Kumlatalangen (och vinnare av NA:s Pulsklocka 2015) Adam Axelsson, 19, och svenske OS-skrinnaren och EM-tvåan David Andersson, 21, som båda tävlar för Örebroklubben SK Winner, hade långt gångna planeren gemensam lagtemposatsning mot OS i Pyeongchang 2018.  Men nu verkar de planerna gå i stöpet – eftersom det plötsligt saknas en tredjeman till det svenska laget.
– Nils van der Poel har tagit paus från skridskoåkningen och ska göra lumpen i år, och jag vet inte om han kommer tillbaka. Och Hampus Larsson har lagt skridskorna på hyllan, säger Axelsson till Konditionsbloggen.
Om det inte blir någon lagtemposatsning, är det kört med OS 2018 då? Får du sikta på 2022 istället?
– Jag kan ju satsa på en enkeldistans också, men det är klart att det blir betydligt tuffare att kvala in där. Lagtempo är ändå lite lättare.
Axelsson åker till Göteborg i dag och flyger till Inzell i morgon, torsdag, för sin första stora tävling för året. Eller ja, tävlingen i Inzell är inte jättestor i sig, men den lockar en hel del holländare och övriga européer av världsklass och bjuder på snabb is, och Axelsson har dessutom gått in för en tidig formtopp och räknar med att kunna göra bra tider. Senare i veckan blir det en längre intervju med Axelsson i NA:s papperstidning inför den tävlingen.
När det gäller Andersson så flyger han i helgen till Nordamerika för dubbla världscuper, i Calgary helgen 13–15 november och i Salt Lake City 20–22 november. Där kommer han att köra 1 000 och 1 500 meter, de två distanser han körde i OS 2014 (och som han kvalat till årets världscup i, genom att göra 1.11,61 respektive 1.49,82 [världscupkvaltiderna är 1.11,90 respektive 1.51,0] vid en annan tävling i Inzell för ett par veckor sedan).
I en månadsgammal intervju med Ttela, lokatidningen som täcker bland annat Trollhättan där Andersson kommer ifrån, kommer han liksom Axelsson att träna med Norges Sköyteakademi i vinter.
– Jag kommer exempelvis att bo i Hamar under somrarna. Mattias Hadders (Sveriges förbundskapten) kommer fortfarande att vara min bastränare, men han kommer inte att lägga upp träningen helt och hållet längre. Det kommer att bli en slags kombination mellan mig, Mattias och akademin, sa Andersson till tidningen.
Axelsson är mycket nöjd med sin första tid i akademin, där han drillats hårt av åttafaldiga världsmästaren Jeremy Wotherspoon under tre läger på sammanlagt 2,5 månader.
– Han har hjälpt mig väldigt mycket. Han har en otrolig blick. Även om alla åtta åkarna i laget är på is samtidigt har han koll på alla, och hjälper alla lika mycket. Vi har framför allt jobbat på min teknik och maxfart. Inte för att jag haft dålig teknik innan, men den kan alltid bli bättre.Bland annat med att jag ska slappna av i axlar och överkroppsparti. Tidigare har jag spänt mig där när jag velat åka snabbt. Tempomässigt har jag saknat den riktiga snabbheten tidigare. Jag har alltid varit bra på att hålla ett jämnt tempo under en lång tid, men jag har inte kunnat åka lika snabbt som andra. Därför fokuserar vi mycket på att bli snabbare på korta distanser, få upp maxfarten, i år. Distansträning kan man alltid lägga på senare, säger Axelsson.
Men mer om Axelsson i papperstidningen, alltså.

Tidigare i dag skrev jag om det nya maratonloppet på Svampens utsiktsdäck (som tydligen ska heta Svampenmarathon, vilket låter logiskt).  I sanning en helt galen idé. Jag har fått både mail och telefonsamtal från folk som vill anmäla sig (men jag är ju inte Ola Nordahl!), så jag misstänker att platserna kommer gå åt snabbt när de släpps till helgen.
Själv är jag (som ni säkert vet) mer intresserad av Örebro backyard ultra, som släppte preliminär bansträckning i går och följde upp med bilder från banan i dag. Det är så man redan längtar till midsommar (men först vill jag hinna bygga upp min raserade kropp igen och få några mils löpning i benen).

Dessutom har äntligen resultaten från Kilsbergsleden ramlat in.

Klart: Det blir evighetslopp i Örebro

I kväll bekräftar 114Sport (som i går arrangerade Oktobermarathon i Tybblelundshallen) på sin facebookhemsida att det blir ett Örebro backyard ultra 2016, av allt att döma i midsommarhelgen. Platsen är ännu hemlig, men det utlovas ”mycket fin stig och grusväg i loopar”, men det ”måste lösa sig med omklädning med mera” innan de går ut med mer information.
Efter att jag fick en start i Lurs backyard ultra – Sveriges första backyard ultra – i födelsedagspresent i januari och slutade på sjunde plats i premiärupplagan ligger tävlingsformen mig väldigt varmt om hjärtat. Det handlar, för er som inte hängt med i mina tidigare blogginlägg om tävlingen, om att springa en slinga på 6,7 kilometer varje timme (sträckan gör att det blir 100 miles per dygn), i valfri hastighet. Alla som kommit runt under timmen får starta om vid nästa helslag. Och vid nästa. Och nästa. För att hinna runt behöver man bara hålla en fart motsvarande 8.57 per kilometer (eller 6,7 kilometer i timmen, förstås), vilket ligger någonstans mellan powerwalk och väldigt, väldigt lätt jogg. Vem som håller på längst avgörs därmed uteslutande av vem som vill mest. Vem som har mest pannben (och vem som inte går sönder). Men det öppnar för mer taktik än till exempel fotrally; när jag kutade i Lur (jag klev av efter 18 timmar) var jag näst långsammast av alla redan från start (då var vi ett 70-tal som startade, jag klev av som sjua). Vissa sprang varje varv på 35 minuter (och höll på i 15 timmar, eller så) medan många låg mellan 40-50 minuter per varv. Jag försökte ligga på 51-52. Resten av tiden får man nämligen vila, äta, göra vad man vill. Och vid nästa start är ju alla, oavsett strategi (springa snabb/långsamt, vila mycket/lite) exakt lika igen. Allt det handlar om är att hålla på flest timmar. Det är ett kittlande sätt att testa människans förmåga (världsrekordet ligger på 49 timmar, men jag skulle tro att riktigt uthålliga toppatleter skulle klara uppåt tre dygn). En löptävling? Tja, men lika mycket en hjärntävling. Det ska bli väldigt spännande att se vad Ola Nordahl och hans kompanjoner satt ihop för en bana.
114Sport planerar också för ett ”höjdarmarathon” (vad nu det betyder) i Örebro den 30 april, som komplement till de tre inomhusmaraton som arrangeras i Tybblelundshallen i vinter. Det är uppenbarligen strålande tider att vara långlöpare i länet just nu, då man förutom de här loppen även kan räkna in Nora marathon, Viby marathon, Bergslagsleden ultra, Käglanloppet, Silverleden på 1 dag och Munkastigen trailrun. Det blir ett mastigt schema 2016 om man ska spring allt …

Kopparbergs superlöpare jagar meter i Lindesberg

I fjol blev Kopparbergslöparen Johan Eriksson, 46, trea i 100-kilometersloppet Stockholm ultra (på fina 7.24.51). Året innan noterade han en femteplats i SM över samma distans (på 7.57.05) och länets 20:e bästa hans 2.33.39 från Karlstad 2004 gör honom till distriktets 20:e bästa maratonlöpare genom tiderna (och så sent som i fjol var han god för 2.37.54 i Stockholm). Nu gör han en attack mot klockan i Linde sextimmars på lördag, tävlingen som han vann på 74 622 meter 2013 (ett resultat han sedan överträffade på väg mot 100-kilometern i Stockholm år, då han noterade 76 189 meter på sex timmar, vilket gör honom till Sveriges 29:e bästa sextimmarslöpare genom tiderna).
Frågan är om Eriksson gör en attack mot den distansen nu.
– Jag vet inte, jag har faktiskt inte hunnit prata med honom, han efteranmälde sig under tisdagen, berättar arrangören av Linde sextimmars, Ola Nordahl, för Konditionsbloggen.
– Men jag tror att vädret blir betydligt bättre den här gången, det var så fruktansvärt varmt förra gången. Nu säger det att det ska vara mulet, till och med risk för någon regnskur, så det borde vara trevligare att springa i.

Det här blir tredje upplagan av Lidne sextimmars, och efter att Eriksson vann premiärupplagan tog IFK Moras Niklas Gunne hem fjolårets lopp på 75 155 meter (nytt banrekord med 533 meter, följaktligen). I damklassen vann Elin Jakobsson, Akele, på 57 555 meter första året, men i fjol fick hon (Trots att hon sprang drygt två kilometer längre) se sig slagen av Starts Marie Materné som klarade sex mil med 562 meters marginal. Jakobsson är anmäld i år igen (det är inte Materné), men det är också fjolårstrean Elin Engström, Axa Sportsclub, som var mindre än två kilometer bakom i fjol och säkert är redo att ge Jakobsson en match nu. I herrklassen saknas hela topptrion från i fjol, men Spartacus långloppslegendar Hasse Byrén, femma i fjol på 63 406 meter, kommer förstås till start. Totalt är ett 40-tal löpare föranmälda till tävlingen som också erbjuder en-, två- och tretimmarsklasser, men Nordahl räknar med något fler startande.
– Jag skulle tro att det blir runt 50. De flesta som ställer upp har som mål att fixa ett maraton, och för att få exakta maratonpasseringar startar vi det första varvet en bit ute på banan så att maratonpasseringen blir på mållinjen, säger Nordahl.
– Vi kör samma bana som tidigare, som är kontrollmätt till 1 157 meter. Det är trevligt med en bana som är lite längre än en kilometer, för då får man positiva besked. När jag sprang i Tibro var banan 929 meter. Så när man efter tio varv tänkte att man hade gjort en mil så hade man bara sprungit drygt nio kilometer, det var lite tungt …

Superarrangören Nordahl, som förutom Linde sextimmars också ligger bakom Decembermarathon, har fler lopp på gång. Bloggen har tidigare berättat om den nya maratonserien som nu fått spikade datum (Oktobermarathon den 31 oktober, Decembermarathon den 27 december och Februarimarathon den 27 februari, samtliga på Tybblelundshallens 193-metersbana).
– Vi har försökt lägga dem på bra tidpunkter inför de längre ultraloppen inomhus. Den i oktober inför Luciahelgen (24-timmarslopept ”Personliga rekordens tävling” i Växjö) och Bislett, det i december inför en tävling i Helsingfors som många åker på och så, säger Nordahl.
Nästa sommar planerar han dessutom att starta ett eget Backyard ultra (alltså ett sådant lopp jag ska springa i Lur på lördag) i Örebro. Det blir i sådana fall det blott andra i Sverige.
– Vi håller just nu på att titta på några olika ställen, vi vill ha någonstans där man kan ha dusch. Vi håller också på att titta på olika datum, vi vill ha ett som inte krockar med något större ultralopp eller tävlingar som Stockholm marathon. Jag har tränat på ungefär det sättet sedan jag började med ultralöpning 2005 och bland annat sprungit ”Backyardintervaller” tolv timmar, och jag har följt loppen som arrangerats i Norge, säger Nordahl.

Så, med en sådan erfaren långloppsräv på tråden passade jag naturligtvis på att höra lite vad han trodde inför min egen Backyard-debut på lördag.
– För att komma så långt som möjligt tror jag att man ska hitta sin vanliga lunk. Om det innebär att man springer på 45 och har 15 minuter till nästa så är det ganska bra. Min erfarenhet är att många drar iväg alldeles för snabbt i början, men i en sådan här tävling har man inget för att man sprungit snabbt de första tio timmarna och fått mycket vila då. Det är samma som i 24-timmarslöpning, det kvittar hur snabbt man sprungit de 16 första timmarna, kroknar man de sista åtta kommer de andra ikapp ändå, säger Nordahl.
I USA sprang de 49 timmar i fjol, hur långt tror du det är möjligt att komma för en riktig topplöpare?
– De säger att man klarar 48 timmar utan sömn, sedan börjar det bli problem. En riktigt duktig löpare klarar ju att springa 6,3 kilometer per timme ganska länge, men frågan är hur man blir när lederna börjar stelna till. Och så handlar det om att kunna inta och tillgodogöra sig energi. Det är de aspekterna som sätter gränsen. Men jag tror att de där 49 timmarna är en ganska bra prestation.