Bommarna som sänkte Dahlgren: "Tror VM är kört nu"

Jag tror att jag slår något sorts NA-rekord med nästa 4 600 tecken orientering i morgondagens papperstidning, två rejäla drapor från dagens långdistanstävling i världscupen i Halden. Tja, åtminstone sedan O-ringen var i stan senast. Lilian Forsgren berättar om sin succétävling som kan bära hela vägen till VM och Filip Dahlgren om de tre missarna som kan kosta den platsen. Vad som inte gör sig lika bra i tryck (åtminstone inte för en bredare allmänhet) är vägvals- och sträcktidsanalyser och GPS-tracking. Dahlgren pratar i papperstidningen om tre stora bommar eller felval som kostade en topplacering. Framför allt misstaget till den sjätte kontrollen, där han själv uppskattade att han la bort två minuter när han inte hittade samma lösning öster om tjärnarna (se GPS-trackingen) som bland andra Matthias Kyburz och William Lind gjorde. sträctiderna ger honom rätt. Till femte kontrollen, efter drygt 20 minuters löpning, var Dahlgren sexa, 1.10 bakom Kyburz som ledde redan där (ja, från andra kontrollen och hela vägen in i mål), och vid den sjätte hade han tappat till 14:e plats, 3.22 bakom. Också på Lind, som alltså tog samma väg som Kyburz, tappade Dahlgren omkring två minuter. Dahlgren tappade sedan ytterligare en minut till sjunde kontrollen, och ännu en till den nionde. Därifrån gick han, av sträcktiderna att döma, relativt rent de sista 16 kontrollerna. Dahlgren var redan 6.07 efter Kyburz efter nio kontroller, 8.24 bakom i mål. Utan de där bommarna hade han troligen gjort upp med Olle Boström och William Lind om att bli näst bäste svensk bakom Gustav Bergman. Och om en VM-plats bakom Bergman och Fredrik Johansson.
– Årets VM är nog kört nu. Möjligen att jag kan få en reservplats, men jag tror inte att jag blir uttagen, säger Dahlgren i morgondagens papperstidning.
Han blir kvar på västkusten över helgen, utifall det skulle öppna sig en reservplats efter återbud på söndagens medeldistans, men annars laddar Dahlgren nu om för en intensiv träningsperiod (han var grymt nöjd med att benen kändes höll för att utmana världseliten även om huvudet inte gjorde det i dag) och därefter O-ringen, världscupfinalen och SM.

Lilian Forsgren la också bort en hel del tid i inledningen av dagens långdistans, men räddade upp det med grym löpning andra halvan.
– Jag har fått reda på nu i efterhand att jag tappade tre minuter på en sträcka in mot varvningen. Jag har inte hunnit titta på gps:en, men jag gissar att jag inte tog snabbaste vägvalet, säger Forsgren till Konditionsbloggen.
Det var till den nionde kontrollen, och Forsgren tappade 3.15 på segrande Ida Bobach och 2.40 på tredjeplacerade Svetlana Mironova. Rejält avgörande eftersom det inte skiljde mer än 2.11 mellan Forsgren och pallplacerade Mironova i mål. GPS-trackingen visar att Forsgren sprang över en höjd och söder om en tjärn medan de snabbaste på sträckan undvek höjden och höll norr om tjärnen in mot nian.
Dit fram, efter nio av 16 kontroller låg Forsgren på 22:a plats, men därifrån och in i mål var hon en av de allra snabbaste bakom Bobach och tvåan Tove Alexandersson. Forsgren avverkade den delen på 28.20, att jämföra med Bobachs 26.49, Toves 26.26, och klättrade hela vägen till åttonde plats och blev näst bästa svenska. Svenska konkurrenter som Emma Johansson (29.56) och Annika Billstam (33.57) tappade rejäl med tid på Forsgren där. Förklaringen till succén? Gelen hon tryckte i sig vid varvningen.
– Jag har provat det tidigare i vår, och det ger stor effekt. Nu åt jag en vid varvning, och kände mig mycket piggare under andra halvan. Oavsett om det är placebo eller på riktigt så hjälper det, säger hon.
Man kan inte vara säker på att det här loppet räcker hela vägen till VM, men gör Lilian en bra prestation på helgens sprinttävlingar kan hon boka resan till Skottland. Och även om hon inte är mycket för att spekulera själv höll hon i varje fall med mig om att hon inte försämrade chanserna i dag.
– Ja, att det får man nog tro. Men det där vill jag inte spåna för mycket om just nu, jag avvaktar tills de här tävlingarna är över, säger hon i morgondagens papperstidning.

 

Från Fjugestaloppet har jag inte fått några fler rapporter än det som går att läsa i Peter Erikssons artikel på na.se, att Örebro AIK:s Jonas Olofsson och IF Starts Gabriella Eliasson vann femkilometersloppet. Resultat ska komma under kvällen, står det på hemsidan, men än så länge är det bara barn- och ungdomsklasserna som laddats upp. Vi får nog helt enkelt avvakta tills i morgon bitti.
Redan på lördag är det dags för nästa deltävling i långloppscupen, tolvkilometersloppet Fellingsbrovarvet.

Örebro AIK:s Jonas Olofsson korsar mållinjen som segrare i Fjugestaloppet.  Foto: Peter Eriksson
Örebro AIK:s Jonas Olofsson korsar mållinjen som segrare i Fjugestaloppet. Foto: Peter Eriksson

Nu ska VM-platserna fördelas: "Hela kapaciteten ska ut"

I morgon, onsdag, är det upp till bevis för de svenska landslagslöparna.
Fyra världscuptävlingar på fem dagar, i norska Halden, svenska Lysekil och Munkedal, ska skilja agnar från veten och vaska fram ett svenskt VM-lag ur en rekordstor världscuptrupp. 28 löpare – 15 damer och 13 herrar – finns med i veckan. Bara ett tiotal kommer få följa med till Skottland i augusti. I världscupen får Sverige nämligen starta med åtta löpare på varje distans, i VM får varje nation bara ställa upp med tre.
Och bland VM-spekulanterna finns, som ni känner till om ni hängt med här på bloggen, länshoppen Lilian Forsgren, 25-årig Hallsbergslöpare som tävlar för Tisaren, Martin Regborn, 23-årig örebroare som springer för Hagaby, och Filip Dahlgren, 27-årig Garphyttekille som representerar IFK Lidingö.
För Dahlgren är det allin redan i morgon. Långdistansen är enda distans han får springa den här veckan, hans enda chans att ta en VM-plats. Dahlgren var tia på VM i fjol, har sedan haft i princip oavbrutna skadebekymmer men var tvåa i elitserien i långdistanscomebacken den 17 maj och fyra över långdistans i elitseriefinalen helgen därpå. Dahlgrens klubbkompis Fredrik Johansson är fotskadad och missar morgondagens tävling, men lär vara gjuten i VM-truppen om han hinner kurera sig. Gustav Bergman lär få en plats om han vill (han har tidigare valt att avstå just långdistans i VM-sammanhang), och William Lind lär ligga bra till. Så det ser hyggligt tufft ut att slå sig in i det svenska långdistanslaget, och om någon över huvud taget ska ha chansen blir torsdagens tävling otroligt avgörande. Har Dahlgren rätt svenskar bakom sig är vägen in i VM-laget ändå öppen, åtminstone som reserv.

 

På damsidan finns flera givna namn i VM-truppen. Annika Billstam har en friplats på medeldistansen som regerande mästare, men är även högaktuell för att ta plats på andra distanser. Tove Alexandersson är förmodligen världens bästa orienterare just nu, och har vunnit samtliga världscupdeltävlingar hittills den här säsongen. Och 13-faldiga VM-medaljören Helena Jansson har visat gammal storform och vunnit två elitseriedeltävlingar i vår.
Där bakom finns starka utmanare som rutinerade Lena Eliasson och formstarka Anna Bachman, Josefine Engström och Karolin Ohlsson. Ett getingbo där Forsgren, som springer långdistans, sprintstafett och individuell sprint i världscupen, vill slå sig in. I morgondagens NA, papperstidningen (som går att köpa som e-tidning på na.se) har jag ett snack med Forsgren, men jag sparade förstås några citat till bloggen. Till exempel frågade jag om hur de senaste veckorna varit.
– Det var lite speciellt att ha uttagningsgrundande tävlingar som man var toppad till ena helgen och sedan elitseriefinal helgen därpå. Den andra helgen kändes det som om luften gått ur, och det blev som det blev i Umeå. Därefter har jag tänkt mer på de kommande tävlingarna, och det har känts ganska bra. Jag har fått in lite ordentlig träning och kunnat koppla bort tävlingsmoodet. Det har varit mycket annat runt omkring också, med avslutning i skolan (Forsgren har nu bara ett halvår kvar innan hon är färdig civilingenjör med inriktning på teknisk design och materialteknik) och det har varit skönt att få kontraster och perspektiv. Jag har fått koppla bort orienteringen lite grann, säger Forsgren till Konditionsbloggen.
Har du toppat formen som inför ett mästerskap nu?
– Ja, jag har försökt. Men i och med att dalahelgen också var viktig, för att ens ta sig hit, så blev det lite speciellt. Jag toppade formen dit, och eftersom det bara var drygt två veckor emellan så har det mer blivit att försöka konservera formen än att få upp en ny formtopp. Det handlar om att ta med sig allt det positiva och försöka öka självförtroendet. Nu finns det inget att spara på. Hela kapaciteten ska ut.
Forsgrens tankar om svenska VM-laget och egna chanserna att komma med? Näe, det får ni läsa om i pappret.
För Regborn är det upp till bevis i fredagens sprintstafett och lördagens individuella sprint. Regborn kom ju in i svenska VM-laget som reserv förra året och slutade på 15:e plats i de coola sprintmiljöerna i Venedig.
Jonas Leandersson lär vara given i svenska sprintlaget, precis som för Jerker Lysell som liksom Fredrik Johansson missar veckans tävlingar på grund av fotskada. Där bakom? Tja, visst finns möjligheten att Regborn kniper den, men då gäller det att han fått ordning på sin mystiska allergi (som kollega Fiedler skrev om i papperstidningen den 25 maj) och presterar på topp, för hittills har säsongen inte bjudit på så många sprintresultat att skriva hem om.
Till sist några smånoteringar:
** Avslöjade tidigare i dag att kungen flyttar löpsträckan i Örebro triathlon. I morgondagens papperstidning är det två texter inför tävlingen, och det blir mer längre fram i veckan. Har snackat en hel del både med Örebro AIK:s Morgan Pätsi (som har långdistans-VM i Motala och ironman-VM på Hawaii som säsongens två stora mål) och Noras Bibben Nordblom (som ska försöka kvala in till ironman-VM igen i Nice om två veckor och i höst går för att försvara sin VM-titel i Ö till ö) inför helgen, så håll ögonen öppna!
** Degerforsaren Filip Jakobsson, som var fyra i stafett och åtta i sprint mot två år äldre motståndare i junior-VM i vintras, fanns förstås med när förbundskapten Ann Enman på tisdagen presenterade skidorienteringens juniorlandslagstrupp inför den kommande vintern.
** För övrigt har jag helt glömt att nämna Studenthalvan, tävlingen där jag blev femma förra året men i år missade på grund av krock med Stockholms brantaste,  som alltså avgjordes redan förra helgen. En Anders Bergander som jag inte har någon vidare koll på var snabbast över de fem kilometerna löpning (från universitet, upp mot Markaskogen och tillbaka). Var på inte alltför skräckinjagande 18.45 14 sekunder före Anton Hallor, orienterare i OK Tisaren. Anna Ivansson van damklassen på 24.52.
** I morgon är det dags för säsongens åttonde individuella deltävling i långloppscupen (av 26), fem kilometer långa Fjugestaloppet. 270 löpare är föranmälda, och Patrik Johansson och Edita Martuseviciute är regerande mästare (vann på 17.26,5 respektive 19.31,8 i fjol). Men varken de eller något av de riktigt stora namnen i länslöparkretsar finns med i startlistan så här på förhand. Jonas Rosengren och Maria Eriksson verkar dock ha fått mersmak efter segrarna Rallarrundan i går och finns på startlinjen igen. Eriksson är den enda från fjolårspallarna som återvänder till Fjugesta.

Här förlorade VM-sprintern DM-sprinten

Well, inte var det väl många som hade trott att Martin Regborn, i fjol 15:e på VM i sprint och nyligen åter uttagen i det svenska landslaget för sprint och sprintstafett i världscupen nästa vecka, på en sprint i sin egen hemstad, men i kvällens distriktsmästerskap i området runt Skebäcksparken i östra Örebro, hände det faktiskt.
Och det var inte huvudutmanaren Oskar Andrén, Hallsbergslöparen som tog topplaceringar i inofficiella junior-EM i höstas och blev fyra i sitt första senior-SM i vår, som knäckte honom. Nä, det var Hallsbergskillen Daniel Attås, 27, som plockade ned de båda landslagsmännen. I min värld mest känd som en stabil Tiomilalöpare för Tisaren, men tydligen inte oäven på asfalt heller.
Efteråt visade Regborn upp bommen som kostade segern på sitt Twitterkonto (se faksimilen nedan). En luring av banläggaren som placerat en kontroll på insidan av ett staket i stället för, som man som orienterare förväntar sig, på utsidan för att skapa vägvalsproblematik runt det opasserbara hindret. Tjoff, så rök tolv sekunder på ett bräde innan Regborn hann upptäcka sin miss, vända och stämpla, och i mål skiljde tio till Attås fördel. Däremellan klämde sig också Ville Johansson in, men det är en Norrköpingslöpare som tävlar för östgötaklubben Kolmården och därmed inte kan lägga beslag på Örebro läns DM-medaljer, så silver till Regborn och brons till Andrén (som gjorde samma tabbe som Regborn men uppfattade felet tidigare och bara tappade åtta sekunder på Attås, vilket inte påverkade placeringsmässigt eftersom han var 56 bakom i mål).
Regborn får bryta ihop och komma igen i världscupens sprintstafett den 5 juni i Halden och i den individuella sprinten dagen därpå i Lysekil. Än ligger vägen till VM i Skottland i augusti öppen.

Oskar Andrén, Martin Regborn och kontroller som lurade dem båda. Faksimil: Twitter
Oskar Andrén, Martin Regborn och kontroller som lurade dem båda. Faksimil: Twitter

I damklassen tog Andrea Svensson, som egentligen har 1,5 säsonger kvar i juniorklassen, en överlägsen seger i Göteborgsbaserade Hallsbergslöparen Lilian Forsgrens frånvaro, 28 sekunder före Elin Vinblad och 1.47 före DM-bronsmedaljören Elsa Ekelin (däremellan tre löpare från andra distrikt). Läs mer om JVM-klara Andrea i morgondagens NA, papperstidningen.
DM var för övrigt första deltävlingen i Almbys och Hagabys serie sommarsprinten, som består av tre deltävlingar. De två följande den 10 respektive 21 juni.
Det var för övrigt deltävling två i Moto-Eagle tour, rullskidscupen, i kväll, men en fin avslutning uppför. Men alla som stakade sig uppför backen till Klockhammar måste ha blivit väldigt trötta, för någon resultatlista har de ännu inte orkat skriva ned …

Dahlgren visade VM-kvalitet – Andrea vann elitserien

I dag avgjordes elitseriefinalen i orientering i Umeå, och även om det inte är någon observationstävling inför VM – truppen ska tas ut baserat på tidigare meriter, det som gjordes förra helgen och det som presteras i världscupen nästa vecka – så är det aldrig fel att visa bra form. Det gjorde verkligen Filip Dahlgren. Han passade på att springa han hade fjärde snabbaste löptid av alla under jaktstarten (bara 1.16 bakom segrande David Andersson över drygt 90 minuter orientering), och behöll också sin fjärdeplats i sammandraget. Fyra är ju också exakt det antal VM-platser det finns att slåss om på långdistansen, men man ska hålla i minnet att en del starka namn saknades i Umeå. Martin Regborns femteplats (dock i tid rejält distanserad av toppkvartetten) var egentligen en större överraskning, men har mindre bäring på VM-chanserna eftersom han främst konkurrerar om en plats i sprintlaget. Lilian Forsgren hade bara 17:e bästa löptid, var 9.14 bakom Tove Alexandersson (vem annars?) som var snabbast. Regborns lopp gjorde att han klättrade till tolfte plats i elitseriesammandraget. Forsgren tappade till nionde plats (Emma Klingenberg höll, trots Alexandersson storseger på söndagen, undan i totalen och vann totalt med 1.07).
Tisarens jättetalang Andrea Svensson fick fira en elitserieseger då hon var snabbast av alla i äldre juniorklassen på söndagne och Tilda Johansson, som delade ledningen inför jaktstarten och gick ut samtidigt, bara hade sjätte bästa tid på söndagen (men ändå lyckades ta andrplatsen i sammandraget). Ännu en skalp för Svensson som har en stor hög med USM- och JSM-guld samt O-ringen-segrar på meritlistan (och JVM-guld i orienteringsskytte!).

I Göteborgsvarvet i går tog Kopparbergs Elin-Marie Lönnström länets överlägset bästa placering med en 38:e-plats, på tiden 1.27.04. Inför tävlingen skrev jag att Hällefors Simon Sveder skulle få kämpa om en topp 100-placering, och det var just vad han gjorde. Med fyra sekunder marginal klarade han strecket och blev 97:a på 1.18.01. Ingen annan länslöpare slog sig in på topp 100, men sex var topp 50 i sin åldersklass (Johan Stunz i H35, Helena von Elern i D40, Fredrik Eliasson i H40, Ronny Collin i H45, IngMarie Johansson i D50 och Margareta Borg i D55).

Själv körde jag alltså en dubbelhelg med Stockholms brantaste i går och Vulkanloppet i dag – och plötsligt lossnade det på båda.
I Stockholm tonade jag ju ned förväntningarna, trodde inte jag skulle vara nära fjolårstiden (då jag inte var toppad men gjorde ett helt okej lopp) efter vinterns skadeproblem. Sprang på 19.53 förra året och tänkte att under 21 skulle vara godkänt nu. Men för att ändå maximera chanserna testade jag en annan taktik än förra året, lät det ”gå som det går” (med betoning på ”gå”) i uppförsbackarna och mosa utför och på platten som om det inte skulle finnas någon morgondag. Normalt sett är jag ju starkast uppför, men nu har backträningen blivit lidande på grund av fotskadan, och det här kändes som den mest vettiga taktiken. I botten av sista backen hade jag 3.30 på mig för att klara 20 minuter, så jag gav mig fan på det – och var i mål på 19.33 (tävlingen är 3,35 kilometer lång, men de tre uppförsbackarna om totalt drygt 250 höjdmeter gör att tiden som referens anses motsvara vad löparna klarar på fem släta kilometer). Alltså 20 sekunder bättre än förra året – mot alla odds. Svinnöjd med det, förstås, även om jag inte tror att det är något formbesked utan snarare ett utslag av taktisk smartness. Anders Kleist (Akeles bergsget som var fyra i Skåla opp, ett av de råaste lopp jag sprungit, 2010) vann som vanligt, men det var också kul att se Karlslunds längdskidstjärna och gamle JVM-guldmedlajör Patrik Karlsson som debuterade i backen (och gjorde comeback efter sin axeloperation) och tog en finfin fjärdeplats.
I dag cyklade jag Kommunrundan (andra delmomentet i årets Degerforsklassiker), 78,3 kilometer landsvägscykel, helt solo. Målet att gå under tre timmar, som jag skrev om här på bloggen i förväg, visade sig vara satt med alltför stor ödmjukhet inför hur mycket snabbare än racer av 2014 års modell är jämfört med den 30 år äldre variant jag cyklade på i fjol var. Nio minuters förbättring blev till slut 34 – jag rullade in i Degerfors på 2.35.02 jämfört med fjolårets 3.09. För att hålla uppe motivationen höjde jag målet efter vägen. När jag märkte att det var möjligt att hålla 30 kilometer i timmen blev det målet att klara hela tävlingen över den snitthastigheten – men då krävdes en rejäl kämpainsats. Började stumna rejält när det blev uppförsbacke och motvind från Svartå till Åtorp och vidare till Mokorset efter fem inledande mil som alla klockades på under 20 minuter. Tappade massor och hamnade i tidsskuld (snittfarten ramlade ned under 30 kilometer i timmen) inför den sista milen. Trampade som en galning i nedförsbackarna mot Degerfors och stoppade klockan utanför Korpens kansli på 30,30 kilometer i timmen. Mycket nöjd, mycket trött (på stapplande ben tog jag mig in på kansliet för att njuta av ostmackorna och förkunnade för Degerfors ironmanhjälte Patrik Eriksson att det var det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv, men han trodde inte på mig).
Efter fyra tävlingar på 16 dagar blir det nu tillbaka till rehab och grundträning – nästa inplanerade tävling är inte förrän den 14 juni, Degerforsklassikerns orienteringsmoment.

Dahlgren slog till igen – nu väntar palljakt

Vi kör en kort lördagssummering eftersom det om några minuter är dags för årets tv-höjdpunkt näst Vasaloppet; Eurovision song contest.

I orienteringen i Umeå slog Filip Dahlgren till igen och låg faktiskt tvåa efter 25 av 36 (för ledaren) minuter, men tappade lite tempo (eller riktning?) på andra halvan och blev fyra. Regborn var sexa till elfte kontrollen men gjorde sedan en större bom och tappade 15 placeringar på ett bräde. Räddade upp och var 19:e i mål, 5.19 efter segrande Gustav Bergman, 3.13 bakom Dahlgren. Forsgren åtta, 3.39 bakom Helena Jansson efter ett till synes odramatiskt lopp.
Dahlgrens placering gör att han klättra till fjärde plats i elitseriesammandraget inför söndagens avslutande jaktstart, där han bara har 24 sekunder upp till pallen över en långdistans. Och långdistans är som ni vet något som Filip Dahlgren gillar.
Andrea Svensson gjorde för övrigt precis som jag sa (och min uträkning stämde), så Tisartalangen startar i delad ledning i äldre juniorklassen i morgon. Spännande!

I Eskilstuna åkte KFUM Örebros herrar ur näst högsta divisionen (som kallas för lag-SM-kval) i lag-SM i friidrott och får nästa år börja om i division 1 Svealand. Om man jämför de olika grengrupperna – sprint och häck (åtta poäng på fem grenar), hopp (18 poäng på fyra grenar), kast (elva poäng på fyra grenar) och medel-, långdistans och häck (åtta poäng på fyra grenar) – så ser man att det var på både kort och lång löpning det brast för KFUM. Inte så konstigt på de längre sträckorna där KFUM ställde upp med det överlägset yngsta laget, med fyra löpare födda 1996 (William Fransson), 1997 (Abshir Aweys), 1998 (William Wickholm) och 1999 (Jack Karlsson). Hade klubben verkligen gått in för tävlingen hade det naturligtvis funnits snabbare, äldre löpare att kasta in, men det är fräckt att ge framtiden chansen!

Själv var jag i Stockholm och sprang hufvudstadens brantaste lopp. Och blev slagen av en bergsget och en lokal skidmatador som gjorde comeback. Och 59 stycken till, förstås. Men mer om det i morgon!

Förbundskaptenen: "Kanon att se Filip så bra"

Det var inte bara Konditionsbloggen som lyfte på ögonbrynen åt Filip Dahlgren succé i går. Det gjorde även förbundskaptenen Håkan Carlsson, från Örebro. Men han kunde ändå inte på rak arm ge besked om Garphyttelöparen får en av åtta svenska platser till världscuplångdistansen i Halden den 3 juni.

– Det var kanon att se Filip springa så bra med tanke på vilken strulig vinter han haft, jättehärligt. Jag såg redan på Tiomila förra helgen att han hade bra form, och nu gjorde han en ännu bättre prestation. Men jag ska analysera alla resultat innan jag meddelar truppen på tisdag, riktigt grotta ned mig i resultaten för att det göra en så bra bedömning som möjligt, säger Carlsson till Konditionsbloggen.
Vilka parametrar väger du in när du tar ut laget?
– Det är dels internationella meriter de senaste åren, dels de som gjort riktiga topprestationer under helgen och så kommer jag snegla lite på totala världscupen (det har ju redan avgjorts tre lopp, i Tasmanien i januari), och sedan är det ett pussel att läggas för att få ihop en bra trupp totalt sett. Så det är många delar som ska vägas samman. Vi har åtta platser på varje distans, så truppen kommer att bli från åtta herrar och åtta damer och uppåt. Troligen blir det över tio på båda sidorna, eftersom alla inte springer alla distanser. Men om det blir tio, tolv eller tretton herrar och damer kan jag inte säga nu.
Vad säger du om Lilian Forsgren?
– Hon visade verkligen hög klass i sprinten i torsdags, det var kul att se. Jag har inte hunnit prata så mycket med henne efter långdistansen, så jag vet inte hur hon värderar det. Men hon var med högt uppe och har presterat bra i förhållande till de duktiga utländska löparna som varit här. Nivån har varit hög.
Martin Regborn hade en tung helg, är hans landslagschans körd nu?
– Jag vill kolla mer innan jag uttalar mig. Även om han inte riktigt gjort sig själv rättvisa under de här tre tävlingarna så vet jag att han har mer att ge. Vi får se på tisdag när jag lagt det här pusslet.
Är VM-chansen helt körd för de som inte kommer med i världscuptruppen?
– Så är det, om det inte är någon av löparna som verkligen presterat internationellt so måste stå över världscupen på grund av skada eller så. Men utgångspunkten för att kvala in i VM-laget är att man ska springa världscupen. Det är den tävlingen, plus den här helgens resultat, som jag kommer väga samman när jag tar ut VM-truppen.

Gerdevåg om andra SM-bronset: "Första var många gånger större"

Delad glädje är dubbel glädje, brukar det ju heta. Men att bli trea av svenskarna i Stockholm marathon, en av Sveriges största löptävlingar, är förstås ändå betydligt större än att hålla Hässelbys B-lag och Sävedalen bakom sig på den udda distansen 3×1 500 meter på ett regnigt, blåsigt, gråtrist Sollentunavallen. Så, nog förstod jag vad Josefin Gerdevåg skulle svara nära jag frågade KFUM Örebro-löparen om skillnaden mellan hennes första SM-guld (maraton 2012) och hennes andra (som alltså kom i dag).
– Det var förstås många gånger större, men det här var också kul. Vi var ju lite chockade att det räckte till pallen, säger hon till Konditionsbloggen.
Så sent som på lördagen såg det ju nämligen inte ut som om KFUM över huvud taget skulle komma till start. Rebecca Högberg fick halsont och feber och kastade in handduken tidigare i veckan. Lotta Lennartsson slog upp en fotskada och tvingades bryta lördagens 4×800-meterslopp. Och Louise Sundström kunde inte stanna och springa på söndagen.
De två kvarvarande lagmedlemmarna, Gerdevåg och Erika Bergentz, funderade på att springa de två första sträckorna och kliva av, men föreningen ringde in 15-åriga talangen Lisa Brorson. Och det slutade alltså med succé. Bergentz var tvåa till första växlingen, Gerdevåg trea till andra och i ett lopp med väldigt stora marginaler kunde Lisa hålla undan och säkra bronset, 66 sekunder bakom Hässelbys A-lag på andraplatsen (Lidingö tog silvret med 4,5 sekunders marginal) och 21 sekunder före Hässelbys B-lag på fjärdeplatsen. Gerdevåg kutade på Bergentz kutade på 4.47,1, Gerdevåg på 4.44,8 och Brorson på 5.26,2 för sluttiden på 14.58,07.
– Det var för kallt för bra tider, konstaterade Gerdevåg som ändå var väldigt nöjd med medaljen.
– Vi trodde inte att det skulle bli så här bra. Vi hade inga förväntningar alls på Lisa, men hon sprang jättebra.
För Gerdevåg var det alltså andra medaljen i senior-SM-sammanhang (hon har ju dessutom två–tre fjärdeplatse [beroende på hur man räknar gårdagens brutna lopp] bara i år), för Bergentz (som hunnit samla en del i veteransammanhang) och Brorson var det första.
Gerdevåg kommer att stå över både Göteborgsvarvet och Stockholm marathon, och nästa helg blir det i stället lag-SM-kval med KFUM Örebro, i Eskilstuna. Där ska hon springa 5 000 meter och eventuellt också 1 500. Bergentz ska vid 42 års ålder göra debut på hinder (2 000 meter, i de här sammanhangen) och om inte Högberg är tillbaka från sin sjukdom kan Bergentz få springa 800 meter också.
KFUM:s herrlag, bestående av William Fransson (4.21,7), Tim Sundström (3.54,5), Abshir Aweys (4.27,4) och Per Sjögren (4.13,6), blev fyra (av fyra lag) över 4×1 500 meter vid stafett-SM, 16 sekunder från Malmö på bronsplatsen. Spårvägen tog guldet, Huddinge silvret.

 

Erika Bergentz, Josefin Gerdevåg och Lisa Brorson tog SM-brons på 3x1 500 meter.  Foto: Mikael Kroon
Erika Bergentz, Josefin Gerdevåg och Lisa Brorson tog SM-brons på 3×1 500 meter. Foto: Mikael Kroon

Emilia Fahlin avslutade veckan i Kina på absolut bästa sätt. Som hjälpryttare var hon i högsta grad delaktig när Wiggle-Hondas italienska spurtkanon och dubbla världsmästare Giorgia Bronzini knep segern i säsongens femte världscupdeltävling, Tour of Chongming Island world cup. Efter att Bronzini i etapploppet på samma plats, med samma namn, tidigare i veckan förlorat tre raka spurtstrider och varit trea-trea-fyra i de tre etapperna hade sportdirektören Egon van Kessel beslutat om en ändrad taktik, där laget inte skulle köra enbart för Bronzini utan låta alla tre starka avslutare, alltså även Chloe Hosking och ”Nettie” Edmondson, få en chans. Ändå var det alltså Bronzini som hittade rätt och lyckades plocka ned Kirsten Wild.
Bronzini berättar själv om dramatiken i avslutningen på Wiggle-Hondas hemsida:
– Vi var tillsammans i ett försök att dra fram Chloe, men det blev lite kaos i sista svängen, och vi tappade henne. Men jag hade kvar ”Nettie” på rullen, och med 700 meter kvar var bäst alternativet att gå ut till höger och dra igång spurten, men jag fick inget utrymme och vingades vänta. Med 300 meter kvar kollade jag bak, och då hade jag tappat ”Netti”, så då beslutade jag mig för att försvara min position och hålla Wilds rulle. Som tur var blåste det stark motvind och hon blev tvungen att ta en långspurt vilket gjorde att jag kunde komma förbi precis före mållinjen.
Och så hyllade hon återigen sina lagkompisar; Fahlin, Hosking, Edmondson och Eileen Roe.
– Den här segern berodde verkligen på den fantastiska lagkänslan vi har.
Konditionsbloggen har förgäves sökt Fahlin, men på sin facebooksida skriver hon kort och glatt: ”Vi gjorde det! Vi tog hem världsuptävlingen i Kinda för Wiggle-Honda! Vilken dag och vilket lag!”
Wiggle-Honda har nu vunnit tre av fem världscupdeltävlingar 2015 (tidigare Jolien d’Hoore i Ronde van Drenthe, när Fahlin kraschade så illa, och Elisa Longo Borghini i Flandern runt, när Fahlin låg hemma i sjuksängen). Laget ligger tvåa i världscupsammandraget, och i individuella världscupen är d’Hoore trea, Longo Borghini fyra och Bronzini åtta. Nästa världscupdeltävling är Philadelphia International Cycling Classic den 7 juni, oklart om Fahlin kommer att köra där.

 

Och så några ord om Filip Dahlgren, som slog till med en otroligt fin andraplats i dagens långdistans i Bjursås. Jag skrev ju om Garphyttelöparen, som var VM-tia i långdistans i fjol, inför helgen, och då berättade han om skadebekymren som gjort att han inte sprungit längre än si sådär 70 minuter varken på tävling eller träning. Trots det var han snabbast av alla under de där sista 20 minuterna som han oroade sig för på förhand – i konkurrens med hela Sverige- och stora delar av världseliten. Bland annat drog Dahlgren ifrån med drygt 1.40 på tolvfaldige VM-guldmedaljören Thierry Gueorgiou under sista halvtimmens löpning, och han hämtade in halva slutsegraren William Linds ledning, minskade det från över två minuter till 63 sekunder bara sista tolv minuterna (sista elva för Dahlgren). Konditionsbloggen ringde upp Dahlgren för att höra hur loppet egentligen gestaltade sig, och om han säkrat en plats till världscupen i början av juni nu.

– Det blev en lite passiv inledning. Det var olika terrängtyper, började med stenbunden botten med väldigt detaljerad kartbild, väldigt teknisk orientering, och det tog ett tag innan jag kom in i det och visste vad jag skulle läsa på, vad jag skulle använda i orienteringen. Men jag låg ändå hyfsat med från början, säger Dahlgren till Konditionsbloggen.
– Strax före varvningen gjorde jag någon liten krok på 20–30 sekunder, och då fick jag syn på William Lind som startat två minuter efter mig. Jag blev lite förvånad att han kommit ikapp eftersom jag tyckt att jag börjat bra, men när vi kom in till varvningen fick jag höra att han var i ledning och att jag var trea, och det var ändå ett kvitto på att jag gå att bra men han väldigt bra.
– Efter varvning och kartbyte hade vi olika gaffling, men ut ur boet, där vi hade haft olika slingor, kom vi tillsammans igen, vi hade löst våra uppgifter på samma tid, och sedan låg vi tillsammans några kontroller. Ut på sista långsträckan (från kontroll 29 till kontroll 30) hade jag bestämt mig innan och körde bara iväg, medan han stannade upp och tittade på kartan. Där tog jag en minut (Filip var snabbast av alla på sträckan och hela 1.11 före William), och därför skiljde det bara en minut i mål.
Hur kändes kroppen i första långdistansen?
– Jag visste att jag höll 60–70 minuter, men största frågetecknet inför var tävlingen var om jag skulle stå mig i 90. Jag var riktigt trött på slutet, men det gick. Det var ett bra lopp, bortsett från några små misstag.
Vad händer nu?
– Planen är att springa Swedish league-finalen nästa helg. Och sedan är det 1,5 veckor till … Ja, till världscupen, förhoppningsvis.
Du är svårpetad nu, va?
– Ja, jag tycker väl det.
Klarar kroppen så många lopp på så kort tid?
– Ja, det känns bra. Men det är viktig att låta den återhämta sig och hålla i med rehab- och styrketräning så man inte går på några nya smällar.

Örebroaren Martin Regborn hade en ny tung dag i dalaskogarna och efter dagens 25:e-plats, tio minuter bakom Dahlgren, kan örebroaren som kutade VM i fjol nog glömma landslagsuppdrag den här säsongen. Lilian Forsgren var nia på långdistansen, sexa av svenskorna, i en tät damtävling med 15 löpare inom 6.33. Kan det räcka för att få springa mer än sprint i världscupen? Det är nog på håret.
Stalltipset är att Dahlgren får springa långdistans och möjligen medeldistans i världscupen, Forsgren sprint och möjligen medeldistans. Om jag får tippa. Trupperna kommer preliminärt på tisdag.
I elitseriesammandraget är den enda lokala löparen med toppkänning Tisarens junior Andrea Svensson, som följde upp fredagens seger med en andraplats i dag och klättrar till tredje plats i sammandraget. Hon kan boka in resan till junior-VM i Norge i början av juli nu.

Elitserien i orientering, deltävling fem av sju, långdistans, D21: 1) Josefine Engström, Alfta-Ösa, 1.09.58, 9) Lilian Forsgren, Tisaren, +4.26, 27) Lovisa Persson, do, +12.02, 49) Rebecka Nylin, do, +20.00, 51) Marie Pettersson, Djerf, +20.23.
H21: 1) William Lind, Malung Skogsmårdarna, 1.29.31, 2) Filip Dahlgren, Lidingö, +1.03, 25) Martin Regborn, Hagaby, +10.52, 41) Daniel Attås, Tisaren, +16.57, 60) Anton Hallor, do, +30.45.
D20: 1) Emma Bjessmo, IFK Lidingö, 1.05.23, 2) Andrea Svensson, Tisaren, +0.38, 11) Ellinor Eriksson, KFUM Örebro, +9.22, 38) Elin Lindberg, Djerf, +23.04, 45) Josefine Höög, Hagaby, +33.26, 47) Nina Hallor, Tisaren, +38.28.
H20: 1) Simon Imark, Tullinge, 1.07.55, 10) Gustav Hindér, Tisaren, +8.26, 13) Harald Larsson, Hagaby, +9.49, 45) Sebastian Agerhäll, Tisaren, +33.54.
D18: 1) Sanna Fast, Eksjö, 54.41, 33) Saga Sander, Milan, +13.35.
H18: 1) Emil Ljungemyr, Kolmården, 56.18, 49) Martin Särnbrink, Tisaren, +29.40.

Regorns "totalridå" och "andnöd till startpunkten" – och helgens höjdare

Konditionsbloggen har en ledig fredag, så vi kör bara en kortare uppdatering i dag.

Världscup- och VM-uttagningstävlingen i Säter? Tja, örebroaren Martin Regborn sammanfattade medeldistansen så här: ” Totalridå i dag. Andnöd redan till startpunkten. Luftrören helt igenslammade. Måste kolla upp det här efter helgen. Går inte.” Vi snackar en 32:a-plats, 7.07 bakom franske legendaren Thierry Gueorgiou som visade att han kan än när han vann med 26 sekunders marginal före Johan Runesson. Hagabylöparen Regborn lär därmed tvingas åstadkomma något alldeles exceptionellt på söndag för att ha minsta chans på en VM-plats i år. Bättre för Filip Dahlgren, som var fyra minuter bakom Gueorgiou på 15:e plats, och topp tio av svenskarna. Verkar bara ha gjort en enda bom, om man ska tro orienteringens eget analysverktyg Winsplits. Lilian Forsgren följde upp gårdagens andraplats av svenska damer på sprinten med en 16:e-plats, efter att ha jobbat sig upp från 22:a plats halvvägs. Var 5.35 bakom danska segraren Emma Klingenberg, knappt fem minuter bakom bästa svenska. På söndag avslutas elitserie- och uttagningshelgen med långdistans. Samtliga tre länslöpare behöver prestera bättre då för att få springa skogsdistanser i världscupen.
Andrea Svensson får man inte glömma, heller. Tisarens superjunior vann D20-klassen med nästan minuten och lär därmed kunna boka in junior-VM i norska Rauland i juli, om hon inte redan gjort det.
Emilia Fahlin och kollegorna i Wiggle-Honda satte upp Giorgia Bronzini bra i spurten för tredje dagen i rad när Tour of Chongming Island avslutades med en 83,2 kilometer lång etapp, men italienskan med dubbla VM-guld på meritlistan orkade inte först över linjen i dag heller. I dag blev hon fyra, och i sammandraget tappade hon på grund av bonussekunder från andra till fjärde plats. Holländska Kirsten Wild, tia i dag, vann totalen. Wiggle-Honda blev trea i lagtävlingen. På söndag är det dags för världscuptävling på samma plats (och med samma namn!). Tar Bronzini revansch då?

Det var förvisso redan i onsdags det hände, men det hade gått Konditionsbloggen förbi att Per Sjögren numera kan titulera sig distriktsmästare på 5 000 meter – i Östergötland. Örebrolöparen ställde upp (utom tävlan i DM-klassen, förstås) och spöade samtliga östgötar över 12,5 varv på friidrottsarenan. 15.12,9 är en finfin tid, DM-guldmedaljören Jonas Olsson var slagen med över 17 sekunder. Sjögrens pers är från 2009 och lyder på 14.30,27, sjätte bäst i distriktet genom tiderna, och bäst av alla de senaste 24 åren.

 

 

Helgens höjdare i miniformat
1. Elitserien i orientering
Långdistans på söndag med otroligt mycket på spel för länets tre landslagsorienterare. Ska någon av dem ta chansen att få springa VM i augusti?

2. Tour of Chongming Island world cup
Med Emilia Fahlin, alltså.

3. Stafett-SM och Hälleforsterrängen
SM-säsongen fortsätter efter SM-milen och halvmaraton-SM och ur konditionsperspektiv (där sprintstafetter går bort i min definition) ställer KFUM Örebro upp med lag på damernas 4×800 och 3×1 500 meter, herrarnas 4×1 500 meter samt 3×800 meter i både F15 och P15. Jag har inte lyckats hitta någon startlista med namn, utan bara med lag. Men känns som att det kan bli en del medaljer, KFUM har många duktiga medeldistanser och på till exempel damernas 3×1 500 är bara fyra lag anmälda.
Hälleforsterrängen är en av mina absoluta favorittävlingar i långloppscupen, med fint arrangemang och härligt utmanande banor med trevligt underlag. I år ser starka hemmalöpare som Fredrik Rådström, Peter Wiker, Haben Kidane och Simon Sveder ut att kunna härja fritt i toppen, om det inte tillkommer några efteranmälda namn. Varken Kemppi eller Gerdevåg är anmälda i damklassen, så Starts Edita Martuseviciute får bära favoritskapet på damsidan.

Lilian nära VM efter succén: "Var faktiskt väldigt nervöst"

EM-silvermedaljören Lilian Forsgren har åtminstone en spiksko i den svenska VM-truppen (jaja, jag vet att man inte har spikdobbar på sprintar, men det lät roligare så) efter torsdagens succélopp i centrala Säter. 25-åringen från Hallsberg var tvåa av de svenska damerna, sexa totalt, i elitseriedeltävlingen som också var uttagningstävling till världscupen i juni och i förlängningen till VM i Skottland i augusti. Bara dubbla VM-medaljören i sprint, Lena Eliasson, var före av svenskorna i den tävling som danska Emma Klingenberg vann med 40 sekunders marginal. Eftersom Håkan Carlsson, förbundskaptenen från Örebro, ska ta ut åtta löpare till varje distans i världscupen vore det därmed en fet skräll om inte Lilian får en startplats i Lysekil den 6 juni. Sedan gäller det förstås att återigen prestera för att säkra en av bara fyra svenska VM-platser. Örebrolöparen Martin Regborn, 23, som sprang VM-sprinten i fjol, slutade på 17:e plats i en galet tät herrsprint (Forsgren 1.07 upp till ettan, som gav en sjätteplats på damsidan generade på herrsidan en 29:e-plats!) där han trots allt bara var 51 sekunder från segraren Jonas Leandersson och 33 från pallen. Men Regborn var inte nöjd med benen, att döma av hans twittrande: ”Bra tekniskt och rätt vägval i princip hela vägen idag. Fysiskt under isen, speciellt sista fem minuterna. Bara att komma igen. Två fina tävlingar kvar! Hoppas kroppen vaknade till lite av dagens sprintande.” Forsgren? Henne ringde Konditionsbloggen upp och tog ett snack om dagens insats.

– Jag var faktiskt väldigt nervös innan, just med tanke på att så mycket stod på spel. Samtidigt är det viktigt och roligt att testa sig själv på det sättet, att sätta press på sig själv, för får man springa en större tävling senare så kommer det vara extra mycket press, och då är man van vid skarpt läge. Därför var det extra skönt att prestera nu, säger Forsgren till Konditionsbloggen
Hur var själva orienteringen?
– Jag tyckte att det gick väldigt bra. Det var ett ganska komplext stadsnät, med små innergårdar, och jag är jättenöjd med att jag lyckades behålla lugnet på varje sträcka. Som det kändes tog jag bra vägval rakt igenom, men det är möjligt att det blev någon krok som hade gått att optimera.
Och benen?
– Helt okej. Första halvan var ett tekniskt svårt område där orienteringen styrde farten och där man inte hann tänka på benen. Andra halvan var det bara att bita i, längre sträckor med ganska många öppna ytor. Där hade man råd att springa på, där blev inte orienteringstekniken begränsande. Det kändes som det gick väldigt bra både fysiskt och tekniskt, jag kunde inte ha gjort mer.
Har du en världscupplats i din hand, nu?
– Det vet jag egentligen inte. Det kan vara så att de tar ut löpare bara till sprinten, och då ligger jag kanske bra till. Men vill jag springa skogsdistanser gäller det att jag presterar de närmaste dagarna också. Det här är en positiv boost inför medel- och långdistans. Nu får vi se vad formen räcker till och hur det mentala fungerar.
I morgon, fredag, väntar alltså medeldistans och på söndag långdistans. Båda med Forsgren, Regborn och Filip Dahlgren, Garhpyttelöparen som stod över sprinten, på startlinjen.

 

Elitserien i orientering, deltävling tre av sju, D21: 1) Emma Klingenberg, Järla, 13.03, 6) Lilian Forsgren, Tisaren, +1.07, 37) Rebecka Nylin, do, +2.53, 46) Lovisa Persson, do, +3.13, 69) Julia Lauri, do, +4.26, 88) Josefin Aronsson, do, +7.14.
H21: 1) Jonas Leandersson, Södertälje-Nykvarn, 13.04, 17) Martin Regborn, Hagaby, +0.51, 24) Daniel Attås, Tisaren, +1.05, 27) Oskar Andrén, do, +1.14, 80) Anton Hallor, do, +3.43, 81) Jonatan Aronsson, do, +3.56.
D20: 1) Tilda Johansson, Orion, 14.38, 8) Andrea Svensson, Tisaren, +0.56, 18) Elin Lindberg, Djerf, +1.49, 26) Josefine Höög, Hagaby, +2.19.
H20: 1) Algirdas Bartkevicius, Denseln, 12.54, 22) Harald Larsson, Hagaby, +1.51, 25) Gustav Hindér, Tisaren, +1.55, 57) Sebastian Agerhäll, do, +5.14.
D18: 1) Sanna Fast, Eksjö SOK, 14.10.
H18: 1) Jesper Svensk, Stora Tuna, 14.03, 14) Filip Jakobsson, Degerfors, +0.45, 46) Jakob Fransson, Milan, +2.15.
I Kina följde Wiggle-Hondas superspurtare och dubbla världsmästare Giorgia Bronzini upp onsdagens tredjeplats med att återigen bli trea på torsdagen. Allt var sig likt; återigen fick hon ge sig i spurten för Hitecs holländska Kirsten Wild, återigen klagade hon på en händelselös etapp och galna, farliga spurtspriser, och återigen hyllade hon sina hjälpryttare, däribland Emilia Fahlin.
– Tjejerna gjode ett fantastiskt jobb i dag igen, och satte mig i den bästa positionen. Tjejerna gjorde ett riktigt bra uppdrag i spurten, men i slutändan hamnade jag återigne på Wilds rulle. Jag försökte komm ut och förbi henne, men det var för tufft, säger Bronzini till Wiggle-Hondas hemsida.
Samtliga 95 cyklister satt med i huvudklungan och fick samma tid som segraren, och Fahlin rullade i mål på 59:e plats. Wild toppar sammandraget med 15 sekunders marginal före tvåan Bronzini tack vare systemet med bonussekunder. I lagtävlingen är Wiggle-Honda trea.
Själv var jag en tur till Nyköping i dag, och kutade Oppebylöpet. Ett mycket trevligt arrangemang (som ska ha extra kredd för de snygga, hemgjorda medaljerna!) där jag återigen fick en bekräftelse på att jag har en bit kvar till fjolårsformen. Planen var att öppna i personligt rekord-tempo (4.13 per kilometer) för att se hur långt det skulle räcka, var kroppen fanns, och svaret var sex kilometer. Så långt låg jag helt enligt plan, men sista fyra kilometerna tappade jag 29 sekunder (varken ben eller flås eller huvud klarade att hålla uppe farten) och dessutom stämde inte gps-klockan med den riktiga banlängden, så i mål, på 43.05, var jag 55 sekunder över målet. Smärtfri löpning följdes minuter efter målgång av numera sedvanlig benhinnekollaps på höger sida, och nu haltar jag runt när jag går igen.
Loppet var för övrigt betydligt mer kuperat än jag väntat mig. Hade missförstått och trott att det skulle vara helt platt, men femkilometersvarvet bjöd på 45 motlutsmeter, totalt 90 höjdmeter att beta av på milen, alltså. Men det gör ju inte mig så mycket, även om jag som vanligt blev frånlöpt i nedförsbackarna …
Enhörnas Patrik Sällstedt var helt oberörd vinnare. ”Ingen idé att dra på, jag var ändå så överlägsen”, eller något i den stilen, sa han utan flås efter att ha gjort 33.21. Sköldinges Marie Sandberg vann damklassen på 39.24. Tvåan Linda Pfeil låg jag precis bakom efter knappt åtta kilometer när hon råkade ut för en märklig incident när en förbipasserande på en cykelväg hoppade ut och försökte blockera vägen för henne. ”Ett psykfall, antar jag”, sa hon när jag frågade efteråt. Onekligen så, det värsta jag sett i en löptävling på länge.
Nästa tävling? Stockholms brantaste nästa lördag.

 

Fler resultat och lite text från premiären i Moto-Eagle tour, som jag skrev en blänkare om i går, kan ni läsa på den här länken! Nästa deltävling onsdag 27 maj.

Jagar VM-plats – trots problemen: "Ena benet släpar efter"

I veckan riktas hela orienterings-Sveriges ögon mot Säter. I dalametropolen (nåja) avgörs nämligen ödet för de svenska landslagssuktande löparna. Det gäller att kvala in till laget som får springa världscupen i Halden och Lysekil i början av juni för att ha en chans att få löpa VM i Skottland i augusti. Sverige har åtta platser per distans i världscupen, bara fyra på VM (förutom i damernas medeldistans, där Annika Billstam har en friplats som regerande mästare). Förbundskaptenen, örebroaren Håkan Carlsson, har deklarerat att det är den här veckans elitseriedeltävlingar – sprint på torsdag, medeldistans på fredag och långdistans på söndag – som han i första hand kommer att basera sina uttagningar till världscupen på, så det gäller för alla hugade landslagsspekulanter att ta chansen och visa framfötter och spikskor.

Det gäller inte minst för de tre länslöparna som förra året fick springa stora mästerskap – Lilian Forsgren som tog EM-silver, Filip Dahlgren som tia på långdistansen i VM och Martin Regborn som blev 15:e på sprinten i VM. Men fjolårsbedrifter betyder inget här och nu. Så, för att höra lite om hur tankarna går ringde Konditionsbloggen upp Dahlgren, och började naturligtvis med att reda ut skadeläget med den 27-årige Garphyttelöparen som inte kunnat träna obehindrat sedan augusti förra året.

– Jag har fortfarande ingen jättetydlig diagnos, det är ganska diffust. Medicinarna och naprapaterna som jag får hjälp av säger att det har något med nerverna att göra, något problem med en nervrot i ryggslutet på grund av att jag haft dålig hållning och inte fått rätt muskelaktivtering. Det har gjort att det blivit en muskulär påverkan i ena benet. I början gjorde det ont, men de sista månaderna har det mest handlat om att jag inte haft full funktion. Känslan är att jag springer med ett ben, att jag bara har tryck i det ena, medan det andra släpar efter och är instabilt och lite svagt. När jag sprungit i kuperad terräng har jag blivit väldigt trött i ena benet, säger Dahlgren till Konditionsbloggen.
Hur har det påverkat träningen?
– Väldigt mycket. Det flöt på bra i december, men när jag kom hem från Tasmanien fick jag nya problem, och sedan har det pågått hela tiden. Jag har tvingats sätta upp nya planer, och så har jag fått bakslag och fått revidera igen, hela tiden. Jag har inte alls kunnat träna som jag vill med löpningen, och det har ärligt talat varit en ganska tuff period. Jag har inte sprungit ett enda långpass på hela vintern. Det har fått bli skidor och cykel i stället. Nu börjar det gå åt rätt håll, men jag försöker vara smart och välja vilka tävlingar jag springer och hur jag tränar. Därför står jag över sprinten den här veckan, jag har inte sprungit ett snabbt pass på hård underlag sedan slutet av mars utan prioriterat att bli snabb i skogen.
Du var ändå femma på medeldistansen i elitseriepremiären i Åmål och gjorde en grym sträcka i Tiomila i helgen, hur hänger det ihop?
– Jag måste säga att formen varit förvånansvärt bra. Jag är fortfarande inne i en rehabperiod där jag försöker får rätt muskler i bålen att arbeta för att benen ska fungera bättre, men ändå har resultaten varit bra. Jag har ju tränat hårt i flera år och vet att jag har en bra grund.
Hur ser du på chanserna att ta en VM-plats?
– Det är jättesvårt att säga, jag vet inte vilken nivå jag är på. Jag har tänkt att jag får ta den här säsongen som den kommer, att det viktigaste är det långsiktiga perspektivet, att bli hel och kunna satsa mot hemma-VM nästa år. Men lyckas jag kvala in till VM så åker jag dit för att prestera. Men jag skulle se det som en bonus, för konkurrensen är så hård om platserna just nu. Däremot hade varit väldigt kul att ta en plats till världscupen.
Är det långdistansen på söndag som är huvudmålet i helgen?
– Det ska bli väldigt spännande att se vad jag räcker till där, i alla fall. Än så länge har jag inte sprungit någon långdistanstävling, så det kommer bli intressant att se hur kroppen reagerar de sista 20 minuterna på söndag. Förhoppningsvis har jag grunden sedan tidigare, så jag kan slita på.

Tävlingarna i Dalarna lockar gigantiska startfält, bara fredagens medeldistans lockar nästan 2 500 föranmälda orienterare varav ett drygt 50-tal från länet. Trots det har Närkekvartetteten, som startar med medel- och långdistans i Suttarboda torsdag och fredag och avslutas med lång- och medeldistans i Lövbrickan på lördag och söndag, lyckats locka över 1 000 föranmälda.