Så mycket skiljer eliten i löpning och skidåkning (i löpning) – och Wengelin tog säsongens tredje seger

Hur mycket skiljer mellan en av Sveriges bästa långdistanslöpare genom tiderna (David Nilsson hade svenskt rekord på halvmaraton fram till i februari och kan mycket väl ta det på maraton i höst) och en länskille på gränsen till längdskidlandslaget över 8,5 kilometer landsvägslöpning? Kul att du frågar, för i dag ställdes Nilsson öga mot öga med Filip Danielsson, och svaret blev en minut och 47 sekunder. Det var vad som skiljde mellan Kalmarkillen Nilsson och Vedevågssonen Danielsson i Borejoggen, som traditionsenligt avgjordes i Torsby på midsommarafton. Nilsson vann på 26.34 (kanske var det ingen maxinsats han var trots allt över 1,5 minuter från Silas Kipngetich-Sang banrekord; å andra sidan besegrade han tvåan Merih Hagos med 19 sekunder) medan Danielsson för tredje året i rad slutade på femte plats i tävlingen, den här gången på 28.21. Det var en förbättring med 13 sekunder jämfört med i fjol och 18 jämfört med 2017.
Garphyttans Adam Gillman var sexa, 25 sekunder bakom Danielsson – men bäste skidåkare var ändå Marcus Ruus, Åsarna, på tredjeplatsen, 1.12 bakom Nilsson men 35 sekunder före Danielsson. Långloppsåkaren Bob Impola blev nia, placeringen och tolv sekunder före OS-guldhjälten Daniel Richardsson, medan brorsan Bill Impola, som alltså ska göra comeback, slutade på 40:e plats. Impolabrödernas tider: 29.25 respektive 30.56.
Ja, Jack Impola, Bobs tvillingbror som också vunnit en del långlopp genom åren, ställde också upp och var bara fem sekunder och en placering bakom Bill.
Linköpings Frida Michold vann damklassen på 32.00, där Linda Take blev nia på 35.27 och Maria Eriksson och Antje Wiksten slutade på elfte och tolfte plats på 35.43 respektive 35.57.

Matthias Wengelin tog säsongens tredje seger (om jag räknat rätt, han har ju i varje fall vunnit Lidingöloppet mtb och Lida loop innan) när Orsabajk’n/Orsakajt’n avgjordes (även det traditionsenligt på midsommarafton). Wengelin, som ju är från Dalarna från början även om han bor i Örebo, var 35 sekunder före Borlänges Joel Burman i mål efter de 25 kilometerna som tog cyklisterna 50.22. Löparna behövde 42 minuter till på sig, åtminstone segrande Jesper Lundberg, Hunflen. Han var 1,5 minuter före tvåan Johanens Hases, Falun, och hela tio minuter före Erik Anfält, som blev trea så här fem dagar efter segern i Dovra trailrun.

Svenska juniorlandslaget med Jonathan Ahlsson har inlett riktigt starkt i Saarland Trofeo. I går tog Edvin Lovidius en tredjeplats efter en utbrytning och i dag fick Hjalmar Klyver kliva upp på pallen efter att ha gått loss direkt i starten och krigat på i elva mil tillsammans med en liten grupp där ukrainaren Andrii Ponomar var den ende som var starkare på slutet. Ahlsson lär ha visat sig främst på den första sträckan, men som alla vet är cykel en lagsport, så han kan förstås ta åt sig av lagkompisarnas framgångarna. Dagens utbrytning hade så gott avstånd till klungan att Ponomar och Klyver nu också är etta och tvåa i sammandraget. Ahlsson ligger på 50:e plats, 2.53 bakom, med två linje- och en lagtempoetapp kvar. På de två etapperna hittills har Örebrocyklisten varit 56:a och 48:a.

Helgens höjdare – Wengelin vann och Anfält tog äntligen Ryapolovs skalp

1. Orsakajt’n/Orsabajk’n
Avgjordes redan nu på midsommarafton i Dalarna, och har blivit ett klassiskt svenskt lopp i gränslandet mellan terräng och trail. Kajt’n, den 25 kilometer långa löptävlingen längs Oreälven, avgjordes för 39:e gången och bajk’n, mountainbikeloppet längs samma sträckning, hade i år sin åttonde upplaga. Den sistnämnda vann Örebrocyklisternas Matthias Wengelin, som ju haft en väldigt tung vår och försommar, efter en spurtduell med Johan Landström, Lycka IF. Bara halvsekunden skiljde dem i slutändan, efter 49 minuters tävling. Bak till tredjeplatsen var det däremot över minuten (Wengelin sambo, den svenska mountainbikeförbundskaptenen Annie Söderberg blev tia i damklassen). Och länssuccé blev det även i kajt’n – där Erik Anfält ställde upp för tredje året i rad och äntligen lyckades ta gamle ryske VM-orienteraren Roman Ryapolovs skalp efter att ha varit tvåa bakom honom både i kajt’n och Ultravasan 45 förra året och trea bakom honom i kajt’n 2015. Anfält slog den sedan länge Moraboende ryssen med över två minuter, men han fick ändå nöja sig med tredjeplatsen då en viss David Nilsson (Högby) dök upp och plockade segern på 1.30.54 51 sekunder före Simon Hodler (IFK Mora) och 2.25 före Anfält.

2. Cykel-SM
Nä, det blev inget cykel-SM för Emilia Fahlin i år. Jag har fortfarande inte hunnit få tag i proffscyklisten från Örebro men man får väl i princip anta att det handlar om någon typ av sjukdom. Nere i Burseryd finns ändå en VM-cyklist från länet på plats: Veteranen, förra guldklockevinnaren och numera triathleten Monica Holler representerar alltjämt Laxå Cykelklubb när hon ställer sig på startlinjen och utmanar Hanna Nilsson, Sara Mustonen-Lichan för sju rätt tuffa 18-kilometersvarv i morgon.

3. Örebro parkrun
”Midsommar, juldagen, whatever …” skriver Örebro parkrun på sin facebooksida. I morgon, 9.30, är det, trots att det är röd dag, återigen dags för ett gratis femkilometerslopp nere vid Naturens hus. Den här gången bjuds det dessutom in till grillning efteråt. Låter som succé!

Helgens höjdare – örebroare kör världens tuffaste triathlon: ”En del går upp ur vattnet och bryter innan det ens startat”

1. Celtman
Anders Ekholm, minns ni honom? Han fick hoppa in i Koster swimrun, i par med Mårten Vidlund, sedan Matti Tordssons dotter drabbats av leukemi. Den här säsongen satsar Ekholm återigen på sin vanliga gren, ironmantriathlon, där 41-åringen från Örebro i fjol för första gången någonsin tog sig under tio timmar (med tre sekunders marginal efter en riktig kämpainsats i den avslutande löpningen). Men i morgon, lördag, ger han – och inte så många andra heller, för den delen – gjort tidigare: Celtman extreme scottish triathlon, världens kanske tuffaste triathlon. Vi snackar 3 800 meter simning i iskalla Atlanten, 202 kilometer cykling (drygt två mil mer än en vanlig ironman) med 2 000 höjdmeter klättring och ett maraton med kamlöpning och två 1 000-meterstoppar. Jag ringde givetvis upp Ekholm och frågade hur han tänkte när han anmälde sig till den här galna tävlingen där Där bara 338 personer tagit sig i mål, totalt under de fyra första åren tävlingen arrangerats.

– Jag har sökt till Norseman triathlon i Norge, som är den stora tävlingen när det kommer till extrema triathlon i bergsmiljö. Men det är oerhört många som söker och bara några hundra platser, och i irritation över att jag inte kom med för fjärde gången i rad så sökte jag till både Celtman och Swissman som är de två andra tävlingarna i samma serie. Och då kom jag plötsligt med i båda. Eftersom de avgörs samma dag var jag tvungen att välja, och jag hade väl inte så stor koll där i oktober/november, så jag tog den här i Skottland, säger Ekholm till Konditionsbloggen.
Vilken blir största utmaningen?
– Löpningen blir riktigt hård. Jag har gjort Vätternrundan på 7.18, så cykling borde inte vara något problem även om det är lite backigt. Och simningen känner jag mig bekväm med. Men bergslöpningen blir nog bekymret. Det fina är att man får ha en hjälplöpare med sig från cutoffen, de sista 25 kilometerna. Så jag har med mig klubbkompisen Mikael Spiris, som dessutom hjälper mig att byta om mellan grenarna och tar hand om mig om något händer. Det känns tryggt.
Har du tränat specifikt?
– Det har blivit mycket mer terränglöpning än normalt. När jag fick platsen började jag med att ringa Johan Hasselmark, en svensk multisportare som har banrekordet i Celtman, och frågade vad jag behövde göra för att lyckas. Sedan har jag haft KJ Danielsson (vinnaren i Örebro triathlon) som tränare under en period och han har gjort ett träningsschema specifikt för den här tävlingen med mycket traillöpning, backlöpning, löpning i slalombackar och brötig terräng. Eftersom jag bor i Lillån har det blivit många turer i skogarna där. Sedan har jag försökt få cykelpassen att innehålla kupering, kört många backiga svängar. Det har blivit några turer till Ånnaboda och uppåt Kopparberg. Och så har jag tränat på att simma kallt, jag var ute tidigt i april och körde. Johan berättade att det varje år är en del som går upp ur vattnet och bryter innan det ens startat eftersom det är så fruktansvärt kallt. Så jävligt är det. Men jag har skaffat mig en neoprenväst att under våtdräkten för att få upp värmen, och extra tjock huva och strumpor.
Hur är formen?
– I höstas hade jag ganska mycket strul, och nu i vår har det varit perioder som varit bra och perioder som … inte varit så bra. Man drar ju på sig en del sjukdomar när man har småbarn, och man får lägga träningen på tidiga mornar och sena kvällar, det är ju livet. Men jag provade formen i Örebro triathlon och slutade 17:e totalt och tvåa i min åldersklass, så jag rör på mig i alla fall.
Hasselmarks banrekord är 11.41.30, nästan fyra timmar över världsrekordet på en ”vanlig” ironman. Hur länge räknar du med att få hålla på?
– 15-16 timmar, hoppas jag klara mig på. Man måste hinna till en cutoff 17 kilometer in på löpningen efter elva timmar, annars får man inte fortsätta om inte väderförhållandena är väldigt gynnsamma, för det är där den svåraste och mest tekniska löpningen börjar. Det största målet är att klara det, och få fortsätta och ta sig i mål. Jag har aldrig hållit på så länge i ett lopp tidigare, så det kommer bli spännande att se hur kroppen reagerar. Men jag tror att det ska passa mig, jag får försöka använda huvudet lite grann och köra på. Men jag tror ju inte att jag kommer att ha något med toppstriden att göra (skratt).

Bilder från Skottland längst ned i blogginlägget.

2. Cykel-SM
Emilia Fahlin jagar karriärens sjätte SM-guld, men Emma Johansson kommer förstås bli en mycket svår nöt att knäcka över de tio varv i centrala Västerås som ger totalt 120 kilometer i damernas linjelopp, och som sannolikt kommer kulminera i en klungspurt. Men glöm för all del inte att Fahlin faktiskt spurtade ned världsrankningsettan Johansson i Tour of Norway i höstas och att hon varit före över linjen även i ett par tävlingar den här våren.

3. Örebro City Sprint och Örebro mixsprintstafett
De båda tävlingarna på Söder i Örebro, med start och mål i Drottningparken, på söndag är de finaste orienteringstävlingarna som arrangerats i stan sedan O-ringen 2010, om man ser till världsranknings- och landskampsstatus, som jag skrev en del om i går.

Bubblare: Örebro backyard ultra, förstås. Mitt stora mållopp för året, och jag kommer liveuppdatera på twitter efter varje varv. Det kommer upp någon typ av inbäddning eller länk till min twitterfeed här på bloggen under lördagsmorgonen. Välkommen ut att följa, som publik eller som medlöpare i något/några varv! Start 9.00 och mål när näst siste deltagare ger upp. Själv tänkte jag åtminstone hålla på ett dygn, så det finns gott om utrymme att komma till Kvinnersta och snacka lite blogg, löpning eller livet med undertecknad!

För övrigt fick Erik Anfält nöja sig med en andraplats i Orsakajt’n, men då var hans baneman å andra sidan hyfsat välmeriterad. vi snackar fyrfaldige ryske VM-orienteraren Roman Ryapolov, som till vardags tävlar för IFK Mora, och som i slutet av den 25 kilometer långa stig- och grusvägstävlingen gick ifrån Anfält med 22 sekunder. De båda verkar ha pressat varandra ganska hårt, för segertiden 1.32.40 är rätt bra i den terrängne och trean Jesper Lundberg, Äppelbo, distanserades med nästan 7,5 minuter. Annars var det skidåkare som dominerade; Sara Lindborg, Anna Haag och Ida Ingemarsdotter vann 25-, 15- respektive 6-kilometersklasserna på damsidan.

I Borejoggen i Torsby tog Erica Lech, Örebro AIK, hem segern med halvminutens marginal till tvåan, Ebba Sigfridsson, I2 Triathlon, med segertiden 32.56 (Antje Torstensson bröt, kanske beroende på förkylningen hon drogs med när jag träffade henne på löpskyttet i tisdags). På herrsidan mötte regerande mästaren Bill Impola, långloppsskidåkaren från Kopparberg, övermäktigt motstånd när löpkanonerna Nasir Dawoud och Anders Kleist dök upp, men Impola blev ändå trea på 27.25 över 8,5 kilometer, slagen med 1.06 av Dawoud och 30 sekunder av Kleist.

Mikael Spiris (som ska langa dricka i cyklingen och springa med sista 25 kilometerna), Anders Ekholm (som ska ge sig på ett av världens tuffaste ironman) och Anders son Sigge på plats framför en av bergstopparna på det skotska höglandet.  Foto: Privat
Mikael Spiris (som ska langa dricka i cyklingen och springa med sista 25 kilometerna), Anders Ekholm (som ska ge sig på ett av världens tuffaste ironman) och Anders son Sigge på plats framför en av bergstopparna på det skotska höglandet. Foto: Privat

Örebro sprintmixstafett blir landskamp: ”Tur har den tokige”

På söndag, med start i Drottningparken bakom Virginska gymnasiet vi elvatiden, avgörs tredje upplagan av Örebro city sprint, och jag har tidigare skrivit om att tävlingen i år beviljats världsrankningsstatus och lockar stora delar av danska och svenska landslagen. Men nu står det också klart att Örebro sprintmixstafett, som avgörs två timmar senare på samma plats, får inofficiell status som svenskdansk landskamp, att och att Danmark ställer upp med ett förstalag som till tre fjärdedelar (Tue Lassen, Søren Bobach och Maja Alm) är detsamma som är regerande världsmästare i mixedsprintstafett medan Sverige startar fyra VM-uttagna sprinters som dock inte kommer springa just sprintstafett i Strömstad: Karolin Ohlsson, Emil Svensk, örebroaren och nyblivne EM-medaljören Martin Regborn och Sara Hagström. Jag ringde upp biträdande tävlingsledaren Björn Alpberg i Almby för att höra hur det här blev verklighet till en text i midsommaraftonens pappers-NA, men jag sparade förstås lite skönt snack till bloggen också.

– Med VM i Sverige som gör att många landslag ligger här och tränar just nu, ett rykte om oss att vara en proffsig arrangör med en hög nivå på tävlingen de två första åren, och ett datum, midsommarhelgen, som inte konkurrerar med andra tävlingar har vi lyckats få till det här finfina startfältet. Tur har den tokige, och nog har vi varit tokiga, Och när det väl kommer världsmästare och anmäler sig,  då vaknar orienterarna, som vanligtvis är lite konservativa, till. ”Vad är det här för tävling”, liksom. Därför ser vi ut att slå deltagarrekordet i år igen, trots att vi egentligen inte jobbat med marknadsföring alls. Vårt största bekymmer just nu är om kartorna kommer att räcka, och det känns ju angenämt, säger Alpberg till Konditionsbloggen.
Ni har världsrankningsstatus också, i den individuella sprinten. Vad betyder det?
– Det är givetvis viktigt om vi vill locka starka löpare, men det ställer också krav, vi som arrangör har samma krav på oss som på en VM-tävling. Det måste finnas möjlighet till dopningskontroll, och alla löpare måste sitta i karantän, i det här fallet i Oscariahallen, tills alla är i mål för att det ska bli så rättvist som möjligt. Man kan tycka att et låter onödigt krångligt om det ändå bara kommer 30 löpare och springer de här världsrankningstävlingarna, men de som har valt att komma hit förväntar sig den nivån, och annars hade vi inte fått hit dem.
Har Regborn stor fördel av att vara hemmalöpare?
– Nej, ingen alls. Snarare en nackdel, skulle jag tro. Risken är att han tittar på kartan och tänker ”aha, det här känner jag igen, dit ska jag” utan att läsa kartan ordentligt, och så har vi ställt ut ett staket som inte får passeras just där han tänkt springa. Just det hände faktiskt på kullerstenen utanför Slottet förra året. Jag stod själv där vid kravallstaketet och sa till honom: ”Läs kartan …” (Regborn vann ändå med elva sekunder till slut).
Hur utvecklar ni det här ytterligare till nästa år?
– Ja, du, vi har ju först och främst sju SM-tävlingar nästa år och har sagt att vi absolut inte hinner med en Örebro city sprint också. Men … Vi har faktiskt ansökt om att hålla tävlingen ändå, på midsommarsöndagen. Vi har fått lite förfrågningar, och det finns lite idéer. Vi har ju konceptet med labyrintsprinten som vi körde på Friends arena och som även ska arrangeras under O-ringen i Sälen och, ja, vi får väl se. Vi ska ta beslut i november om det blir något city sprint nästa år, har vi sagt, just nu är det fullt fokus på SM i sprint och sprintstafett som vi i Almby arrangerar 2-3-4 juni nästa år. Vi kommer ha ett kval nere i Ladugårdsängen och final inne i stan. Dessutom kommer vi ha publiktävlingar på eftermiddagen, på exakt samma banor, så alla kan få prova hur långt efter världseliten man är.

Alla lokala orienterare är dock inte på plats i Örebro i helgen. 25 från Tisaren, däribland landslagslöparna Lilian Forsgren, Josefin Tjernlund och Daniel Attås, och ett 20-tal från de andra länsklubbarna, kör istället Idreveckan med Idre fjällorientering på söndag, Fjällsprinten på måndag och Idre tredagars tisdag-torsdag nästa vecka. En perfekt uppladdning inför O-ringen i Sälen som nu bara är en månad bort, kan man tänka.

Även Erik Anfält är på plats i Dalarna, efter gårdagens seger och personliga rekord på 5 000 meters-DM (kompletta resultatlistorna är nu tillgängliga här). Men inte för att orientera, förstås, utan för att springa den 25 kilometer långa löptävlingen Orsakajt’n, som traditionsenligt avgörs på midsommaraftonen på skogsstigar och grusvägar i Oreälvens dalgång. Jag ser inget namn i startlistan som ska kunna stoppa Anfält från ännu en seger.

Och så konstaterar vi att Kopparbergscyklisten Fredrik Johansson, som numera tävlar för Stockholms CK, slutade på elfte plats i tempoloppet vid cykel-SM i Västerås i dag, slagen med drygt tre minuter av segrande Alexander Wetterhall över 51 kilometer, och drygt 1,5 minuter från pallen.
För övrigt blev jag via twitter i dag uppmärksammad på att Sverige faktiskt fått två, och inte bara en, plats i damernas tempolopp till OS i Rio de Janeiro, men att det verkar som om SOK tackat nej till den andra eftersom bara Emma Johansson visat den topp åtta-potential de vill se (och Fahlin förtydligade att hon inte ens tar med tempohojen på flyget till Brasilien, så då kan vi stryka de spekulationerna om en eventuell ersättningsstart).