Cyklar 120 mil – utan sömn: "Vet'e tusan varför man gör det"

I morgon, torsdag, 7.00 på morgonen trampar 20 hågade cyklister iväg från Örebrocyklisternas klubblokal på Aspholmen för årets längsta randonneurtur, 100 mil över tre dagar med två obligastoriska övernattningar i Lesjöfors och Sala. Randonneurcyklingen är ju stor i Örebro, och bara i år arrangerar Örebrocyklisterna 13 lopp på mellan 20 och 100 mil. I år är det dessutom lite extra speciellt, eftersom det i augusti är dags för tidernas 18:e upplaga av Paris–Brest–Paris, randonneurcyklismens urmoder. För att kolla varför man egentligen utsätter sig för sådana brutalt långa cykellopp ringde Konditionsbloggen upp Garphyttecyklisten Krister Jönsson, 54, som var näst snabbaste svensk i Paris–Brest–Paris när det senaste begav sig, 2011, med tiden 51 timmar och fyra minuter (näst bästa svenska tid under loppets tre upplagor under 2000-talet, faktiskt), och kommer att köra helgens 100-milslopp i Bergslagen som uppladdning och genrep för en attack mot att klå den där tiden i årets Paris–Brest–Paris när det bär iväg om en dryg månad (och ja, Krister var förstås ute och cyklade när jag fick tag i honom på mobilen).

– Det vet’e tusan varför man utsätter sig för något sådant. Det är svårt att säga. Men jag har hållit på och tränat hela livet ,mer eller mindre, och har nästan blivit lite beroende av det. Jag sprang mycket förr (2.30.28 från Berlin 1989 gör Krister till distriktets tolfte bäste maratonlöpare genom tiderna), men fick ont i ryggen och tvingades sluta. Då passade det bra att börja cykla. Även om jag cyklat en hel del tidigare, till vardags och mountainbike för träning, så köpte jag min första racercykel för fem–sex år sedan. Och sedan blev det Paris–Brest–Paris av bara farten, säger Jönsson till Konditionsbloggen.
Och nu gör du om det …
– Det faktiskt rätt så kul. Det är ett fint arrangemang, välordnat på alla sätt och vis. Och man träffar tusentals likasinnade människor från hela världen, det brukar vara 5 000–6 000 cyklister till start.
Det låter jobbigt med 120 mil, vad är tuffast?
– Det mentala. Att stå ut med smärtan. Det är inte många som fixar det.
Vad har du för målsättning?
– Att göra det ännu snabbare än senast. Det finns en chans, men det är mycket som ska stämma, mycket som kan hända.
51 timmar då, hur mycket sover du under loppet?
– Jag ska inte sova någonting, det är i varje fall planen. Det är en stor grej om man klarar det. Men senast sova jag en halvtimme, det behövde jag verkligen då.
I helgen värmer du upp med 100 mil med två övernattningar, rena barnleken i jämförelse …
– De här loppen brukar vara väldigt trevliga, det är väldigt socialt. Man hinner umgås mycket på kvällarna, och det är bra träningar. Jag kör alltid i den snabbaste gruppen som brukar hålla nästan 30 kilometer i timmen över 33–34 mil per dag.
En vätternrunda om dagen, drygt …
– Ja. Men Vätternrundan har jag faktiskt aldrig kört. Det är för mycket folk, för många som är ovana, så olycksrisken är för stor. Däremot har jag kört själv runt Vättern ibland.
Okej .. Hur mycket tränar du?
– När det passar och jag har tid och det är hyggligt väder. Just nu är jag nere i Askersund, på väg hem till Garphyttan. Har kört hemifrån till Laxå–Tiveden–Askersund och nu är jag på väg norrut igen. Det blir 16 mil. Ibland kör jag 30–40 mil, om jag har tid. Jag tränar nästan alltid själv, åker och tittar på naturen. Ja, jag tycker det är skönt att vara ute. Det är nog mycket det som driver mig, när jag tänker efter.