Tisaren tog SM-brons i sprintstafett efter diskningsdramatik – Petterssons första seniormedalj (och van Sitteren säkrade långloppscupstiteln när Wedin stal rubrikerna i långa terräng-DM)

Tisaren kunde välja och vraka när de satte ihop laget till dagens SM-tävling i mixedsprintstafett – och lyckades onekligen perfekt när de ställde Ellinor Tjernlund, Valter Pettersson, Oskar Andrén och Josefin Tjernlund på banan.
Åt Stora Tuna, som ledde redan innan Tove Alexandersson vag sig ut på sistasträckan, och IFK Göteborg, med Max Peter Bejmer och Sara Hagström på två sista sträckorna, fanns förvisso inget att göra åt – men Tisaren tog brons bakom de lagen sedan Josefin Tjernlund svarat för sin kanske starkaste insats i år och hållit individuella sprintmästaren Karolin Ohlsson stången över sistasträckan. Tjernlund gick ut som just trea, 1.02 före Ohlsson, och höll tredjeplatsen i mål med 15 sekunders marginal.
Sådär såg det däremot inte ut när Tjernlund gick i mål. Då verkade Tisaren för tredje gången på senaste sex åren ha slutat fyra, eftersom Kåres Vilma von Krusenstierna var i mål som trea bara sekunden bakom Hagström. Men Kåres andralöpare, Eskil Kinneberg, visade sig efteråt ha sprungit genom en förbjuden passage, och därför blev laget diskat och Tisaren flyttades upp.
Räknat med de nya förutsättningarna – utan hänsyn till Kåre som sedan plockades ur resultatlistorna – såg Josefins tvillingsyster Ellinor till att Tisaren var fyra vid första växlingen, ihop med trean Stora Tuna, 20 sekunder bakom täten. Pettersson höll fjärdeplatsen på andrasträckan, och Andrén avancerade förbi Göteborg-Majorna (som ledde efter första, tack vare Lina Strand) på tredje, till den position som Josefin förvaltade in i mål.
Det här var Tisarens fjärde SM-medalj genom tiderna efter herrarnas silver 2003 (Dan Larsson, Tomas Hallmén, Joacim Karlsson och Sergej Detkov utgjorde laget – det var fyramanna på den tiden – och ryssen förlorade en rafflande spurtduell om guldet mot Orions Tobias Andersson), damernas brons 2019 (Tjernlunds och Lovisa Persson) och mixedsprintstafettsilvret samma år (Josefin, Andrén, Daniel Attås och Lilian Forsgren).
Den som lär glädjas allra mest åt dagens SM-brons är därmed Valter Pettersson, som blott 19 år gammal och har ytterligare ett år kvar som junior (han var reserv på hemmaplan till junior-VM) och som nu tog sin första senior-SM-medalj efter att i fjol ha vunnit individuella sprint-SM i yngre juniorklassen.
Tisarens andralag, med Lilian Forsgren (som sprungit EM i år, och som har ett VM i just mixedsprintstafett på meritlistan) och Andrea Svensson (som varit topp tio i världscupen i år) på första och sistasträckan blev näst bästa länslag med en 16:e-plats. Daniel Forsgren och Emil Larsson sprang andra- och tredjesträckorna där, och Svensson löpte upp laget åtta placeringar som ankare. Bland annat tog hon sig förbi KFUM Örebro, som slutade 24:a trots EM-löparen Jonatan Gustafssons topplopp på andrasträckan där bara Ravinens Axel Granqvist levererade en bättre sträcktid (Karin Lindgren sprang första, Melker Forsberg tredje och Lovisa Gustafsson sista).
Tisarens tredjelag seedades till B-finalen (bara 39 lag fick vara med i A-heatet med chans på medaljer), och där levererade Salla Isoherranen ett nytt topplopp som ankare och sprang upp laget från 23:e till sjunde plats genom att vara nästan en minut snabbare än någon annan på den 15 minuter långa sträckan …). Lovisa Persson, Tomas Hallmén (han som var med och tog stafettsilver för 18 år sedan) och Noel Helmersson sprang övriga sträckor.
Nästa helg vankas final i elitserien i orientering (Swedish league) och fredagen därpå avgörs årets sista mästerskap, natt-SM för seniorer och ultralånga SM för juniorer.

I går säkrade Per Arvidsson sin tredje (eller fjärde, om man räknar fjolårets inställda) totalseger i Närkelöpningens långloppscup på herrsidan – i dag gjorde Liduina van Sitteren detsamma på damsidan. Enda utmanaren som kvarstod, Marie Dasler, klev av långa terräng-DM i Hällefors – men det spelade ingen roll eftersom topp tre i vilket fall som helst hade räckt för van Sitteren, och Örebro AIK-löparen vann i helt överlägsen stil. Hon forcerade de tio kilometerna terräng i spåren vid Hurtigtorpet på 39.59 – exakt fyra minuter snabbare än tvåan Petra Hanaeus som i sin tur var nästan två minuter före Maria Nagle som knep DM-bronset (de hade 43.59 respektive 45.44). Tillsammans med åttan Annica Sjölund (55.57) tog Hanaeus och Nagle också guld i lagklassen för IF Start (och eventuellt guld i lagveteranklassen, oklart om det delades ut något sådant eller om den tävlingen ställdes in eftersom Start var enda klubben med lag i den klassen).
Men dagens stora snackis från Hällefors måste ändå vara Linus Wedin. Jag tyckte att det var en stor skräll att 14-åringen från Garphyttan tog en fjärdeplats i korta terräng-DM i går – men det här var dagen då han på allvar presenterade sig på länets konditionsidrottsscen. När redan klara cupvinnaren Arvidsson drog en DNF till långa DM uppe i Hällefors (han sprang ett långpass i Örebro istället) så smällde Wedin till med ett DM-guld 19 sekunder för en så stark och meriterad löpare som Mattias Nätterlund (och ytterligare 21 före Jonathan Kandelin som tog bronset). Tiderna? 37.49, 38.08 respektive 38.27 över en mil terräng. Jösses! Wedin har en bakgrund som skidåkare (där tävlar han för Garphyttans IF, i löpning för IF Start) och har åkt en del Moto tour i sommar, men i långloppscupen har han före den här helgen inte tagit en enda poäng i seniorklassen (han var näst bästa junior i Hostruset, så där fick han några poäng i juniorcupen). Främsta tidigare löparmeriterna som jag kan hitta är istället segern på femkilometersdistansen i Kilsbergen trailrun tidigare i höst och en andraplats på Bocksten trailrun nere i Skåne i somras.
Med sig hem från Hällefors fick Wedin inte bara ett utan två DM-guld, eftersom han också vann lagklassen ihop med Start-kompisarna Nätterlund och Johan Ingjald (41.06). Nätterlund vann också veteranlagsguld med Tommy Theoren (42.19) och Mikael Hansson (46.37). Hade det funnits juniorklass på långa DM hade han naturligtvis fått guldet även där, men det finns bara på korta (det vann han i går).
Alla veteranmästare: Anna Karlsson (52.39 i K35, Vretstorp), Mattias Nätterlund (38.08 i M35, Start), Hanna Fridhamre (56.47 i K40, Nora), Roger Elimä (47.27 i M40, Örebro AIK), Petra Hanaeus (43.59 i K45, Start), Tommy Sundberg (39.40 i M45, Hällefors), Annica Sjölund (55.57 i K50, Start), Rodney Hundermark (42.50 i M50, Nora), Tina Forsberg (1.03.53 i K55, Storådalen), Mikael Hansson (46.37 i M55, Start), Peter Grölund (48.23 i M60, Nora), Liljana Persson (1.04.47 i K65, Almby), Per Börjesson (53.38 i M65, Östansjö), Bo Persson (57.56 i M70, Almby), Birgitta Jansson (1.07.15 i K75, Storådalen), Sven-Olof Dahlgren (1.17.05 i M75, Kopparberg), Arne Evertsson (1.29.59 i M80, Storådalen).
På damsidan har Dasler säkrat andraplatsen i långloppscupen bakom van Sitteren, medan fyran Therese Fjordäng alltjämt har möjlighet att ta sig förbi Petra Hanaeus i kampen om tredjeplatsen (men då måste hon vara etta–trea eller tvåa–tvåa på Kilsbergesleden och Lucialoppet samtidigt som Hanaeus inte är bättre än fyra). På herrsidan behöver Nätterlund ställa upp i båda tävlingarna för att ens räknas, annars blir han av med den tredjeplats han ligger på (man måste ställa upp i minst sex tävlingar). Gör han det och tar nio poäng mer än Oskar Hansson så tar han andraplatsen, annars har han bra chans att försvara tredjeplatsen. Löper han inte båda är det däremot ett getingbo om tredjeplatsen där Ingjald, Kandelin, Andreas Adolfsson, Martin Duberg och Tommy Theoren har chansen på tredjeplatsen.
Men nu väntar två tävlingslediga helger på hemmaplan – nästa vecka ligger fokus istället på terräng-SM.

Gigantiska banrekord och en skrällguldmedaljör i Nora marathon (och Wikström hade slagit Sylvesterloppets banrekord med två minuter!)

Liduina van Sitteren vann samtliga sex distriktsmästerskap i löpning förra året, så att hon i dag – när Nora marathon, i år för första gången DM i maraton, avgjordes – inledde 2020 års utomhussäsong med ett nytt guld var förstås väntat. Framför allt som ingen av de tre löparna som skulle kunna hota henne – Josefin Gerdevåg, Mikaela Kemppi och Karin Forsberg – kom till start (på grund av skador och skavanker och måhända andra prioriteringar). Men faktum är att hon dessutom persade med över två minuter trots att banan i Nora innehåller över 500 höjdmeter och några riktigt elaka motlut (Knutbergsbacken fyra gånger!) och slaktade det gamla banrekordet med över 40 minuter. Med 2.52.14 var hon dessutom fyra av alla distriktslöpare, herrarna inkluderade, vilket förvisso inte är något rekord för van Sitteren som totalvann Viby marathon både 2018 och 2019.
Åkersbergas Hanna Törnqvist och Kvarnsvedens Maria Jansson var tvåa och trea i mål, under det gamla banrekordet men slagen av van Sitteren med 37 respektive 41 minuter. Therese Persson på fjärdeplatsen (en timme och tolv sekunder bakom) och Hanna Richter på femte fixade en full Örebro AIK-pall i damklassen och tog dessutom guld i sina veteranklasser, K45 respektive K35 (van Sitteren blir inte veteran förrän 2024).
På herrsidan dominerade som väntat Joacim Lantz, och även han krossade banrekordet om än ”bara” med 7,5 minuter. 2.26.24 är en grym tid på den här banan, och han vann med nästan 15 minuters marginal till tvåan, IFK Kristinehamns Josef Snellman (han som slog det tredje och nuvarande rekordet på Bergslagsleden förra sommaren). DM-guldet gick till trean i loppet, Örebro AIK:s Gustaf Leonardsson (som jag pratade med efteråt, en artikel finns här – en annan artikel, som gjordes precis innan loppet startade av min kollega Birgitta Skoglund, finns här), som sprang ihop med Mattias Nätterlund första tre milen men gick ifrån i näst sista Knutbergsbacken och skapade en lucka på 3,5 minuter (Leonardsson får betecknas som en sensation, han har bara hållit på med löpning i 17 månader efter att dessförinnan ha varit korpfotbollsspelare). Per Arvidsson tog tredjeplatsen i DM, ytterligare fem minuter bakom (fyra i DM var däremot en liten skräll, Örebro AIK:s M45-löpare Mats Johansson som sprang ni på 3.07.43 och därmed var fyra minuter före Johan Ingjald).
Alla veteranmästare: Hanna Richter (Örebro AIK, 3.59.15 i K35), Richard Dahlgren (do, 3.20.31 i M35), Karin Karlsson (do, 4.15.44 i K40), Jonas Janegren (IF Start, 3.16.48 i M40), Therese Persson (Örebro AIK, 3.52.26 i K45), Mats Johansson (do, 3.07.43 i M45), Charlotta Nilsson (IFK Nora, 4.07.55 i K55), Mikael Persson (do, 3.26.11 i M50), Hasse Byrén (IF Start, 3.47.17 i M55), Peter Grölund (IFK Nora, 3.36.28 i M60), Per Börjesson (Östansjö SK, 4.58.55 i M65).
Två av Sveriges vassaste maratonlöpare fanns också på plats i Carolina Wikström (Roslagen, Sverigefyra på 2.33.49 i fjol) och Johanna Bäcklund (stockholmare som sprigner för Runacademy, Sverigefemma på 2.35.10 i fjol och näst bästa svenska på VM i Doha i höstas). Wikström var föranmäld till kvartsmaran och Bäcklund till halvmaran, men Bäcklund gick ned och fixade ett möte på den kortaste distansen. Det slutade med att Wikström, precis som på årsbästalistan i fjol, drog det längsta strået och totalvann på 36.32 (Bäcklund tvåa på 37.59, herrsegraren Karl Wilenius klämde sig in tre sekunder före) – en tid som är en minut och 24 sekunder bättre än banrekordet på Sylvesterloppets 165 meter kortare bana (det är exakt samma bana, men på Nora marathon läggs de 165 meterna till med snitslar vid målområdet för att få ut fulla maratondistansen), vilket betyder att Wikström med motsvarande insats i Sylvesterloppet hade tagit banrekordet med drygt två minuter.
På halvmaran var 46-årige Anders Österlund, en orienterare och långdistanslöpare från Västerås, överlägset – 1.12.52 var över sju minuter snabbare än tvåan Fredrik Johnsson (Björn Engqvist, precis som Johnsson från ÖAIK, trea på 1.20.11). På damsidan var Starts Petra Hanaeus ännu mer överlägsen, vann med över 11.5 minuter, på 1.30.50.
Totalt startade 104 löpare på maraton och 67 på de kortare distanserna. Rekord för båda.
Tävlingen var också årets första deltävling i långloppscupen, där undertecknad för övrigt fick sina tre första poäng i huvudklassen någonsin (för en sjätteplats i DM på 3.16.16). Nästa tävling som ännu inte är struken eller flyttad är Örebro AIK halvmarthon den 15 april (de har dock satt ett tak på 200 deltagare och kommer först och främst fylla på med halvmaratonlöpare, så det är tveksamt om det får plats någon motionsklass på tio kilometer som brukar erbjudas).

View this post on Instagram

Jag har alltid trivts med att vara född på nyårsdagen (hallå – hela landet skjuter raketer som salut för att fira in min födelsedag varje år!), men just i dag önskade jag att mamma klämt fram mig 16 timmar tidigare. I sådana fall hade jag varit veteran redan i år – och hade tagit DM-guld i M35-klassen i maraton i dag. I stället fick jag nöja mig med en sjätteplats i huvudklassen (och tionde plats i loppet, nia av herrarna). Loppet var Nora marathon, och jag spontananmälde mig i onsdags eftersom jag är rädd att det inte blir så många fler tävlingar på ett tag … Jag har långpassveckor i träningen just nu, så det passade bra – men mitt mål med loppet var just att få ett bra långpass, inte att maxa maran. Jag bestämde mig för att bara gå så lagom hårt att benen skulle vara redo får hårdpass på måndag. Banan är kvartsmaratonlång (Sylvesterloppets bana plus en krok), med runt 130 höjdmeter per varv (där den beryktade Knutbergsbacken väntar på löparna sista kilometern – bilden är från krönet, på första varvet), och löps följaktligen fyra varv. Gick helt på känsla första två varven och landade på 50 minuter båda gångerna. Tryckte lite mer i nedförsbackarna på tredje varvet eftersom jag kände mig fräsch halvvägs (det varvet gick på 49 minuter) och la på lite kraft uppför på sista (47 minuter) för 3.16.16 totalt. Kom ikapp Jonas Janegren i sista Knutbergsbacken och blev följaktligen tvungen att spurta, vilket inte var planen. I övrigt höll den, och i kväll känns benen relativt fräscha, men vi får se hur statusen är på måndag. Efter att inte ha sprungit asfaltsmaran sedan hösten 2018 (3.04 i Växjö- har aldrig tagit ut mig så någonsin) blev jag faktiskt lite sugen på att prova DM-maran igen nästa år, som veteran – och med full insats! Foto: @crossfitmercedes

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Nere i Göteborg tog Fellingsbrofostrade Lisa Bergdahl revansch för femsekundersförlusten i första helgen av Vårtävlingen genom att vinna dubbla distansen – 16 kilometer – med 37 sekunders marginal till Örgrytes Johanna Larsson när det på lördagen var dags för den andra och sista Vårtävlingen. 57.57 klockade Bergdahl in på, mot 27.39 över ett varv på samma knappt åtta kilometer långa bana förra helgen (tyder på bra uthållighet att farten inte sänks mer).

Racerapport: Borås 6-timmars

Jag är väldigt sällan sjuk. Hösten 2014 gick jag förvisso förkyld typ 25 dagar i sträck (sådär molande, utan att det riktigt blommade ut, men nog för att det skulle förstöra mitt allmänna välmående) och i januari 2013 hade jag ett par sjukdagar från jobbet på grund av vinterkräksjukan (det är enda gången på 15 år som jag sjukskrivit mig). Så det är väl jävligt typiskt att förkylningen ska slå till just när man ska springa årets mest emotsedda lopp, det jag tränat intensivt för (33 nyckelpass de nio sista veckorna inför loppet) och som jag sett fram emot sedan jag fick det i 30-årspresent den 1 januari.
Det är förstås svårt att veta vad som är hönan och ägget. Kanske var det kylan under själva loppet som gjorde att jag rasade ihop i en förkylning – med hosta, nysningar, rinnande näsa, tungt huvud – på kvällen efteråt. Men min känsla är att det var tvärtom; att sjukdomen redan fanns i kroppen och att det var därför loppet gick käpprätt åt helvete.
Borås 6-timmars var mitt första tidslopp; det går helt enkelt ut på att springa så långt som möjligt på sex timmar, på en 1 295 meter lång cykelbana runt Ramnasjön i centrala Borås. Drömmen var att springa 70 kilometer, det var vad jag tränat för under de där 33 nyckelpassen. Det kändes tufft men inte omöjligt att springa 5.08-kilometrar i sex timmar. Jag var helt övertygad om att det skulle gå en bra dag, och att jag en liten sämre dag åtminstone skulle kunna springa i 5.20–5.30-tempo i snitt (65,5 kilometer). Och att jag en riktigt dålig dag skulle kunna kuta i 5.45 (62,6 kilometer). Jag satte en riktig skamgräns till sex mil (herregud, 6.00 kan man väl jogga hur lätt som helst?!). Men jag kom 56 346 meter. Snittade alltså över 6.23 per kilometer. Herrejössesjävlar så dåligt. Mitt sämsta lopp i karriären.
Det sket sig efter halvmaran, kan man säga. Jag inledde med att testa dagsformen i det där 5.08-tempot som skulle krävas för sju mil, men kände efter sex kilometer att jag inte hade någon toppdag. I stället för att pressa på lirade jag sejf och backade av till 5.20-tempo. Helt enligt plan. Allt rullade på. Kände dock hur magen blev sämre och sämre (jag brukar aldrig ha något problem med den!) och strax efter att jag passerat halvmaran på 1.52 (5.18 i snitt) så var jag tvungen att stanna och gå på toa. Efter det kom jag aldrig igång igen.
När jag kom ut från bajamajan och skuttade iväg (med den sedvanliga känslan av att vara fem kilo lättare; men jag var alltjämt illamående och hade hela loppet svårt att få i mig energi), var det som om någon ryckte lungorna ur kroppen på mig. Plötsligt fick jag börja kämpa för att hålla 5.40-fart. Det gick otroligt tungt. Inte muskelmässigt, utan flås- och pulsmässigt. Jag började känna efter både här och där, och strax efter tre mil stannade jag och fick lite massage av rumpan i tre minuter (hade lite känning där och tänkte att det kanske var det som jävlades med mig). Och två varv senare var det dags för toalettbesök igen. Tiden rann iväg, och kilometertiderna blev allt långsammare. Vid maratonpasseringen stod klockan på 4.08 (andra halvmaran alltså på 2.16, 24 minuter sämre än den första) och där någonstans hamnade jag i riktig kris. Plötsligt började pulsen och flåset sticka mot nivåer jag brukar ha vid kontinuerlig löpning i 4.30-fart när jag joggade i sjuminuterstempo. Jag fick börja gå emellanåt. Sedan allt mer. Till slut kanske 70 procent. Sista 1.18, alltså efter maratonpasseringen, kom jag bara 14 kilometer. Efteråt tog jag mig knappt mellan bilen och hotellrummet, frös så jag skakade, och sedan slog den där förkylningen till med full kraft. Sicken sablans skit.
Om man jämför med Örebro backyard ultra i somras, där jag tog mitt livs första och hittills enda pallplats (tvåa bakom Hasse Byrén), var jag jättenöjd med resultatet men egentligen inte med min egen prestation (jag hade fullt fokus på att klara 24 varv, men vek ned mig efter 19). Nu var det precis tvärtom: Jag följde min plan till punkt och pricka, och när allt sket sig valde jag ändå att fortsätta kämpa och ackumulera meter efter meter trots att allt kändes skit – men resultatet blev bedrövligt dåligt. Vilket av de två loppen ska man vara mest nöjd med? Jag vet inte.
I dag, dagen efter racet, är jag förstås alltjämt förkyld, men inte särskilt sliten i kroppen. Och det är faktiskt jävligt irriterande. När man kutat i sex timmar vill man ju vara wasted, problemen med flåsen och pulsen gjorde att jag aldrig kunde ta ut så mycket ur benen i går att de blir stumma i dag.
Årssummeringen får förstås vänta, men jag kan redan nu konstatera att 2016 blev ett förlorat år för min egen löpning. Tre mållopp där två gick käpprätt åt helvete (Borås och Bergslagsleden ultra) och jag i det tredje förvisso alltså tog en fin placering men inte nådde upp till mitt eget mål. Bättre lycka nästa år.

Resultat från loppet finns här.
Varvtiderna finns här (mina på sidan 53).
Bilder från loppet finns här. Jag är med här (med delar av mitt supportteam), här, här och här (den säger väldigt mycket om).

Jimmy Voxek, Hälle IF, och Michael Lindqvist, Apladalen, hade en rejäl fajt i täten, som Voxek till slut vann med 541 meters marginal – 76 723 meter mot 76 162. Sofia Smedman, Träningskonsulten SC, var överlägset bästa dam och trea totalt på 74 334 meter. Hade jag kommit sju mil hade jag blivit femma (!), hade jag klarat 65 kilometer hade jag blivit 13:e. Nu blev jag 58:a. Av länslöpare kom min träningskompis från Karlskoga, Johan Rosenqvist, 541 meter längre (och fem placeringar bättre) än mig. Östansjökvartetten Per Börjesson, Mats Franzén, Carina Wahlström och Kent Johansson 52 367, 48 061, 44 316 respektive 43 490

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11.

Helgens höjdare: Nu spänner jag bågen och satsar på sju mil

1. Borås 6-timmars
Årets tredje mållopp, och det jag satsat allra mest på. Eller ja; jag gick in för att springa 24 timmar och utmana om segern i Örebro backyard ultra (det blev 19 timmar och en andraplats) och Bergslagsleden ultra är ju mitt absoluta favoritlopp (men det gick helt åt helvete i år…). Det var efter det debaclet jag bestämde mig för att det var make it or break it med två månader kvar till Borås 6-timmars (en start jag fick i 30-årspresent), och la upp ett träningsschema med två fart- och två långpass per vecka utöver återhämtningsjoggar och lite styrka. Jag har klarat mig från sjukdomar (det gör jag oftast) och skavanker (det har varit vanskligare senaste åren) och genomfört alla pass enligt punkt och pricka: 32 nyckelpass på åtta veckor. Därmed borde jag vara i varje fall något bättre än i det bedrövliga skick jag hade på Bergslagsleden i september. Vad jag siktar på i det här loppet som är mitt första tidslopp och alltså handlar om att kuta så långt som möjligt på sex timmar? Tja, jag har en dröm om sju mil och drar en fet skamgräns vid sex. Alltså ligger spannet mellan att hålla sex minuter per kilometer (känslan är att jag kan jogga i 5.45 till evigheten, men sånt kan förstås ändras om magen rasar eller benhinnorna protesterar) och 5.08. Jag provade att lubba en halvmara i 5.08-tempo (fast det blev 5.04 i snitt, försökte skaffa mig någon form av marginal för närings- och kisstopp) för ett par veckor sedan, och jag överlevde. Överlevde, ja; jag hade möjligen kunnat fortsätta i samma fart i en mil till, med livet som insats i en halvmara till – men knappast i drygt två halvmaror till … Då var det å andra sidan mitt i den här tunga träningsperioden, utan någon som helst toppning, utan någon som helst näringspåfyllning längs vägen, till och med före frukost. Om jag träffar rätt med formtoppning och kolhydratsladdning och langning i morgon, är det möjligt att hålla den farten, då? Tja, min tanke är i varje fall att prova den ett par varv (asfaltsbanan i centrala Borås är 1 295 meter och ska, för att totaldistansen ska bli sju mil, avverkas drygt 54 gånger) för att se hur benen känns, om det är möjligt. Är det inte möjligt backar jag av och försöker hålla 5.20 så länge som möjligt. Det är i varje fall planen. Jag återkommer förstås med en rapport efteråt och berättar hur det gick (ni kan också följa loppet live här, om ni är intresserade av täten, mig eller någon av de andra länslöparna – bland annat springer min gymkompis Johan Rosenqvist från Karlskoga liksom en kvintett från Östansjö med Per Börjesson i täten).

2. Orienteringsgalan
Jag har redan skrivit och skrivit och gjort tv om det mesta inför orienteringsgalan i Ånnaboda i morgon kväll. Åtta prestigefyllda priser ska delas ut, och även om det mest spännande är att se om Martin Regborn tar hem något pris (jag har ju tippat att han tar årets komet) så är det mest historiska förstås att Tove Alexandersson lär utses till årets orienterare för fjärde gången (hon har ju blivit det tre gånger tidigare trots att VM-gulden till fots uteblivit, och i år slog hon till med dubbla världsmästartitlar på hemmaplan). Det skulle placera Borlängelöparen på tredje plats genom historien i svenska orientering vad gäller den utmärkelsen; närmast bakom Helena Jansson som radade upp fem raka titlar 2007–2011 och Ulla Lindkvist som tog lika många mellan 1966 och 1971. Emil Wingstedt, Jörgen Mårtensson, Annichen Kringstad, Bernt Frilén och Bertil Norman har, liksom Tove förmodligen i morgon kväll, fyra titlar var. Senast en länslöpare vann titeln var 1994 när Degerforsfostrade Tisaren-löparen Marlena Ehn (då Jansson) tilldelades utmärkelsen efter totalsegern i världscupen (däremot fick hon aldrig titeln efter något av de tre VM-gulden).
På lördagsförmiddagen avgörs dessutom en stafetträning (men inte med lag utan individuellt, ett masstartslopp) med tävlingsinslag och med start vid vägskälet väster om campingen i Ånnaboda, och resultat verkar levereras här.

3. Terräng-NM
11.10 på lördagsförmiddagen går startskottet i norska Kristiansand: Hälleforsbördiga Louise Wiker, som senaste dryga året hunnit med både friidrotts-VM och Finnkampen (men som bommade friidrotts-EM i somras) och hennes fyra lagkompisar i svenska damlaget ger sig ut på en 7,48 kilometer lång utmaning i konkurrens med övriga nordiska länders bästa terränglöpare i terräng-NM. I potten ligger en liten möjlighet att få en biljett till EM i italienska Chia om exakt en månad. För det krävs som individuell idrottare, enligt Svenska friidrottsförbundet, ”en god möjlighet att bli bland de 25 bästa på EM” eller som en del av ett lag en ”rimlig chans [för laget] till en placering bland de åtta främsta.”

Bubblare: Cykelcross-SM avgörs i Eksjö på lördagen, och på startlinjen står (förutom OS-guldmedaljören i mountainbike Jenny Rissveds och OS-silvermedaljören i landsväg Emma Johansson som nu gör upp med specialisterna i en stenhård duell) örebroaren Matthias Wengelin, som var VM-femma i mountainbike i somras, med nummer ett på nummerlappen fäst över den svenska mästartröja han nu ska försöka försvara. Det finns också möjlighet till SM-medaljer för Almby i veteran- (Katarina Rönnbacka-Nybäck och Linnea Angerman) och juniorklasserna (Alexander Ehrlin). Och i morgon bitti gör David Andersson, OS-skrinnaren som tävlar för Örebroklubben SK Winner, säsongens första världscuptävling, i kinesiska Harbin. Och så drar ju friidrottens inomhussäsong igång med Vinterspelen i Tybblelundshallen, som jag skrev lite om tidigare i veckan. Noteras bör också att Lars Lundegård, som är en av Sveriges bästa H50-löpare, gör sin sista tävling för Karlstadklubben Göta inför bytet till KFUM Örebro vid tävlingsårsskiftet på tisdag.

Anfält anmäld till veteran-SM i Viby: ”Går för banrekordet”

Erik Anfält springer ju det mesta som går att springa – och nu har han kastat in en sen anmälan till veteran-SM i maraton, som dessutom är distriktsmästerskap och deltävling i långloppscupen, alltihop inom ramen för den sjunde upplagan av Viby marathon på lördag. Trots att han egentligen övergått till en trailsatsning och Vibymaran är hundra procent asfalt. Med i startlistan finns också namn som Lennart Skoog, 69, från Stenungssund, och Stig Söderström, 73, från Falun – Sveriges mesta maratonlöpare genom tiderna med 870 respektive 800 maratonlopp (eller ultralopp, räknat per den 12 maj när den officiella listan senast uppdaterades; trean Jan Paraniak kommer också, men han har än så länge bara hunnit till 399 maror eller ultralopp). Och så örebroaren Sören Forsberg, som 52 år gammal sprang personligt rekord med 2.44.30 i Frankfurt i höstas, och Tomas Fridh, Kumla, som var tvåa totalt och bäste länslöpare i Svampenmaran. Jag ringde upp tävlingsledaren Per Börjesson för att höra vad han såg mest fram emot.

– Det är jättekul att Anfält kommer, och han har sagt att han ska gå för att slå banrekordet som han satte förra året (2.36.16). Det var väldigt varmt förra året, och i år ser det ut att bli bättre löparväder, så det verkar bli goda förutsättningar för att springa fortare. På damsidan lär rekordet däremot stå sig. Kajsa Berg (Huddinge) var med förra året och sprang på 2.50.12, och några damer med den potentialen är inte anmälda. Annika Askengren Berg (Trollhättan), som blev tvåa i Örebro backyard ultra i helgen, och hennes klubbkompis Sofia Kay är nog de snabbaste, säger Börjesson till Konditionsbloggen.
Har arrangemanget av veteran-SM gett er många fler deltagare än normalt?
– Förra året hade vi 65 i mål och nu har vi över 80 anmälda, och en hel del av är sådana som vi ser är en direkt effekt av att vi fått veteran-SM. Vi har sökt det tidigare, men då har det inte passat i tid i förhållande till andra veteran-SM-tävlingar, men i år passade det bra.
Många säger att er bana är tuff, hur är den?
– Ja, tuffare än Stockholm marathon, i alla fall. Det är mycket småkuperat, många motlut som man inte märker så mycket av men som sätter sig i benen. Det är några rejäla backar mellan tolv och 14 kilometer, och avlsutningen, mellan Vretstorp och Östansjö, har en rejäl backe som alla brukar tycka är fruktansvärd. Det är mellan kilometer 38,5 och 39,5 som det går rakt uppför i en kilometer (32 höjdmeter, enligt jogg.se:s höjdkurva).
Försökte ni få det riktigt tufft när ni la banan 2010?
– Nej, inte direkt. Vi ville få till en bra bana med start och mål i Östansjö och med ett varv som gjorde att man kunde använda samma vätskestationer flera gånger.

Dagens (eller, egentligen gårdagens, men hann inte blogga om det då) stora nyhet är ju annars att Kopparbergs Bill Impola, vars kontrakt med numera nedlagda långloppslaget Team Exspirit gick ut efter årets säsong, nu efter tre framgångsrika år som långloppsproffs nu satsar på att slå sig in i svenska världscuplaget, och att han får Garphyttans dubble JVM-åkare Filip Danielsson som ny klubbkompis i SK Bore (det är alltså Danielsson som byter klubb, vilket han skriver lite om på sin hemsida).

Och så avslutades ju Idre tredagars i dag. Sammandraget är inte uppdaterat än, men Daniel Attås, som var trea inför etappen, avancerade i varje fall inte i listan efter att ha bommat rejält till femte kontrollen då varit nere och vänt på 30:e plats. Till slut blev tisarlöparen 13:e, nästan 13 minuter bakom Rassmus Andersson, OK Linné. Bäste länslöpare i torsdagens långdistans blev istället Per Eklöf, OK Milan, med en femteplats, bara 3.41 bakom Andersson. Tisarens Lovisa Persson och Josefin Tjernlund blev sjua och åtta i damklassen, nästan 14 respektive 17 minuter bakom överlägsna segraren Tove Alexandersson. Lilian Forsgren valde att bryta igen.
Redan på lördag avgörs SM över ultralång distans i Eskilstuna, med Persson som enda tisarlöpare i seniorklass men med Hagabys Martin Regborn alltjämt anmäld.

I Bob Impolas frånvaro tog Robert Brundin som väntat hem segern i fjärde deltävlingen i rullskidscupen Moto eagle tour. Brundin har varit etta-tvåa-tvåa-etta den här säsongen, enbart slagen av Impola (den här gången över 3,5 minuter före tvåan Mattias Fritz). Olivia Hansson tog fjärde raka segern på damsidan, i en tävling som kördes i Hallsberg (och som, av Frank Kiereck på Facebook att döma, var ”djävulskt jobbig, motvind och uppför till vändunkt, hemskt”). Någon tvåa i damklassen fanns det som vanligt inte.

Och så var jag ju och mötte Röjler och Knoblach i morse, men mer om det när de är i mål om en stund!