Racerapport: Säfsen sommarbackyard 2019

Det tog några dagar att komma igång och börja skriva den här racerapporten. Orsaken är att jag gått igenom ett antal olika faser efter loppet. När jag klev av var jag rätt nöjd med min prestation. Bara några timmar, och dagar, senare var var jag rejält missnöjd. Nu har jag försonats.
Säfsen sommarbackyard bjöd på den finaste backyard ultra-bana jag någonsin sprungit, med runt 85 procent stig runt tjärnar och genom fina skogar, och som vanligt gick det ut på att springa 6 706 meter varje timme, med start varje heltimme, så många timmar som möjligt.
Grejen den här gången var att kroppen kändes väldigt bra, jag var pigg i knoppen (en väsensskild känsla mot då jag bröt ihop av sömntrötthet i Örebro i maj), men att jag ledsnade på själva formatet. Jag tröttnade på att springa runt, runt, och redan efter runt 15 timmar bestämde jag mig för att aldrig mer tävla i backyard ultra (det har var sjätte gången jag verkligen ”tävlade” i tävlingsformen, jag har också ställt upp i fem lopp som träning), men jag beslutade mig också för att avsluta med ett personbästa (göra mer än 25 timmar) och att försöka ta tredjeplatsen bakom ”omöjliga” Daniel George (som mycket riktigt vann på 35 varv) och Andreas Falk (tvåa på 34). Målet när jag gick in i tävlingen var ungefär detsamma: Jag siktade på tredjeplatsen och jag vill ”inte vara nöjd efter 26 varv” då jag nått mitt backyard ultra-rekord (jag ville inte begränsa mig till att persa utan köra med ”öppen sluttid”).
Nå, jag gjorde som vanligt att jag använde de första varven till att lära mig banan, och sedan la jag upp ett koncept över var jag ville gå och var jag ville jogga (man har drygt åtta minuter och 55 sekunder på sig till varje kilometer för att komma runt, och jag tycker att det är optimalt att springa varven på runt 53 minuter vilket ger 7.55 per kilometer. För att inte hamna bakom långsamma löpare och hindras från att lägga upp mina varv själv, och eftersom jag ogillar att gå i början av varven, började jag med att springa på den inledande grusvägen. I övrigt höll jag mig strikt till att gå på grusvägarna och jogga på stigarna (med undantag för de fyra korta ”gåbackar” jag utsett). Det höll jag sedan loppet igenom, förutom under de sex varven med pannlampa då jag även joggade på en av de kortare grusvägarna eftersom tempot i skogen sjönk naturligt i mörkret.
Så förlöpte loppet, timme efter timme. Emellanåt hade man någon att prata med, oftast faktiskt inte. Inte ens i början hamnade jag särskilt ofta tillsammans med andra löpare, och i slutet inte alls, vilket säkert bidrog till tristessen.
Jag räknade ned mot 24:e varvet, som jag tänkte skulle kännas lätt (24–25–26 var ju dygnet–tangerat pers–nytt pers, så det borde gå okej) redan efter 15 timmar, och det gjorde att det blev drygt. Hittade inga kortare mål, utan tänkte bara ”nio timmar kvar”, ”åtta varv kvar”, ”bara sju kvar till dygnet” …
Supporten var toppklass (mamma, pappa och hela familjen), och jag fick precis vad jag ville ha att käka, och när jag började känna av benen lite grann kom Maria med en massagemaskin och återuppväckte dem inför varv 22 och 24. De kändes som helt nya, och de varven var oerhört mycket mer behagliga.
Men jag var less på att springa runt, runt. Utvalda delar av den vackra banan blev ren tristess. Andra gick väl fortfarande an. Men jag var inte sugen på att fortsätta.
När jag väl hade persat efter 26 timmar och fortsatt ett till sa jag till Maria att jag bara skulle fortsätta varv för varv så länge jag tog placeringar. Krister Hägg bröt som femma i starten av det 28:e, så det sprang jag klart. Förre Bergslagsleden-rekordhållaren Filip Andersson var också nära att bryta på väg ut på 28:e. Ja, han tackade faktiskt för sig men blev utmotad på banan igen. Så ut på 29:e sprang jag upp bredvid Filip och frågade om han ville bryta tillsammans med mig, han såg ärligt talat betydligt mer sliten ut än jag, men han ville inte dela tredjeplatsen utan tävla om det. Därmed skulle jag inte ta någon placering på det varvet, och jag beslutade mig för att bryta. Sprang ändå drygt en kilometer och funderade på om jag ändå skulle fortsätta. Men jag räknade med att Filip inte ville sluta på 30:e heller, så då skulle jag behöva göra minst tre varv till för att få den där tredjeplatsen. Och jag var döless. Så nej, drygt en kilometer in på varvet klev jag av. Och var nöjd med perset. 28 timmar.
Bara några timmar senare, och framför allt dagen efter – i måndags – började loppet gro på mig och jag var rejält besviken på mig själv. Varför klev jag av när jag hade pallplatsen inom räckhåll? Varför utmanade jag inte Filip? Jag var trots det långsamma förfallet som en backyard innebär inte särskilt mycket mer sliten efter 28 timmar än efter 18, och jag var pigg i knoppen (jag gick inte och la mig förrän i vanlig tid på kvällen) och jag höll samma varvtider runt 53 minuter (så jag hade, om jag hade velat, stort utrymme för att sakta tempot). Kommer jag någonsin få chansen att ta en pallplats igen? Kommer jag någonsin vara så nära att springa 20 mil på tävling igen (jag var två varv ifrån)? Jag valde helt frivilligt att vika ned mig mentalt trots att allt i grunden kändes bra (när backyardkonceptet kom till Sverige 2015 trodde jag att det skulle vara en disciplin som skulle passa mig, eftersom jag ansåg mig ha bättre pannben än ben, men sanningen att säga sex försök senare är att det nog snarare är tvärtom – mina ben är starkare än mitt huvud; jag har aldrig brutit ett backyardlopp ute på banan – på grund av att jag inte kommit runt ett varv eller för att jag blivit skadad – utan alltid gjort det inne i depån på grund av att jag inte vill springa mer).
Ytterligare några dagar senare har jag i varje fall försonat mig med loppet. Man ska vara nöjd med att ha persat, även om det hade kunnat bli ännu längre. Och jag var trots allt less i 13 timmar, det kanske räcker. Man ska ju inte springa slut på sig mentalt. Och att jag klev av i tid innebär också att jag återhämtat mig snabbt, jag körde ett rätt hårt crossfitpass redan på onsdagen och sprang igen på torsdagen. Och det här var trots allt inget av mina stora mållopp den här säsongen.
Men en liten tagg i hjärtat kommer alltid att sitta kvar efter Säfsen sommarbackyard 2019.
Om jag kommer att hålla mitt löfte att aldrig mer tävla i backyardlöpning? Det vet’e fan. Jag har faktiskt redan blivit sugen igen. Minnet är som hos en guldfisk, och just det är ju det allra viktigaste när man springer backyard.

Jonas Brännmyr
Finaste backyardbanan man sett, stig klippt med gräsklippare och sopad (!) inför loppet. Foto: Ola Nordahl

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17.
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019

Racerapport: Swedish alpine ultra 2019

Vilken natur, vilken upplevelse, vilket lopp! Sedan jag sprang Sweden skyrace 2014 har jag längtat tillbaka till den lappländska fjällvärlden, och drömt om att springa tävling där igen. Swedish alpine ultra grundades ju redan 2011, men först förra året fick jag på allvar upp ögonen för loppet, och när jag fick en startplats förvandlades det till årets största mållopp. Det var den här lördagen i juli jag verkligen ville prestera.
Men: Först måste jag säga något om själva naturen. Det 106 kilometer långa loppet har start i Nikkaluokta (man kör rakt västerut från Kiruna tills man precis når kommungränsen mot Gällivare, där vägen tar slut och ett rött kapell med vidunderlig utsikt och en mindre turistanläggning utgör hela byn) och passerar Kebnekaises fjällstation på vägen mot Singistugorna, där man kommer upp på Kungsleden (efter 35 kilometer) och springer den rakt norrut till dess egentliga startpunkt i Abisko, där målet är (ett helt väglöst land, så det är omöjligt att bryta och lika svårt att vara publik). När årets lopp startade åtta på morgonen var termometern redan på väg förbi 20-strecket, himlen var klarblå och när leden går ner nära Láddujavri efter några kilometer låg sjön spegelblank. Magiskt! När man kommit ut ur björkskogen vid Kebnekaises fjällstation, efter knappt två mil, och hela fjällvärden öppnade sig framför en med Singičohkkas stup till höger och och Liddubáktis branter vill vänster och vattnet och leden låg öppen däremellan … Jag trodde först att jag hade börjat frysa i högsommarvärmen, men jag hade bara fått gåshud av hur vackert det var.
Senare under loppet kom utsikten från Tjäktjapasset, bron över Alesätnos turkosa vatten precis före Alesjaurestugorna, vattenfallet ned mot Rádujávri … Ja, det fanns fullt av naturupplevelser.
Men, det här är en racerapport, så tillbaka till tävlingen: Jag hade på förhand blivit uppskriven som en av förhandsfavoriterna (på herrsidan, att jag inte skulle rå på Anna Carlsson stod förstås klart) av ultramarathon.se, och eftersom jag själv hade dålig koll på de andra i startlistan tänkte jag att det kanske stämde. I sådana fall skulle det hur som helst bero på bristande konkurrens, inte på att jag skulle prestera någon topptid (ett par timmar över gällande banrekord 11.05 vore riktigt vasst och en tid ned mot tolv timmar rena drömmen).
Hur som helst hade jag lånat böcker på biblioteket, googlat runt, läst racerapporter och pratat med folk för att få en bild av banan. Enda problemet var att alla hade olika bilder (beroende på deras egen bakgrund, förmodligen), så jag fick pussla med de informationsbitar jag hittade, och la ihop en strategi för hur jag skulle ta mig an loppet. Kvällen före beslutade jag mig för att hänga på herrtäten till Kebnekaises fjällstation om det inte innebar att jag behövde gå över 85 procent av maxpuls. Högt för att vara inledningen av en ultratävling, men jag av det jag läst ”visste” jag att banan därefter skulle bli mycket mer svårsprungen och att farten därmed skulle dämpas.
Nå, på startlinjen visade det sig att 2017 års vinnare och 2018 års tvåa (sex minuter bakom brorsan Jonas) Tobias Johansson efteranmält sig, och han har helt annan kapacitet och drog iväg direkt. Anna la sig som tvåa och jag som trea, men jag tyckte det kändes väldigt kontrollerat och hamnade vid något tillfälle före, och så växeldrog vi lite (under tystnad, jag tror Anna hade musik i öronen). Andreas Bohman kom upp efter några kilometer, och så var vi tre som turades om. Någon kilometer före Kebnekaise måste Andreas ha släppt, för plötsligt var han inte med längre, och sedan började Annas tempo göra att min puls gled mot höga 80, så jag släppte i min tur iväg henne (och såg henne aldrig mer, trots uppskattningsvis 15 minuters felspringning vann hon med 65 minuters marginal till tvåan, herrsegraren Birger Andersson).
Jag kände mig fräsch (hade absolut ingen superdag benmässigt, men en bättre medeldag och därtill en mage som verkligen samarbetade), trots den relativt hårda starten, vid Kebnekaise. Och nu skulle jag ju börja få ta det lugnare! Jo, pyttsan. Sista halvan av öppningen hade det varit rätt stenigt (tänk: ofta svårt att veta om man får ned fötterna mellan stenarna eller om man ska hoppa uppepå, varje steg måste planeras), och jag trodde det skulle bli mycket värre nu = lägre tempo, vila. Men inte. I stället blev det mer lättsprunget igen. Snabb, fin fjällterräng (och samtidigt banans vackraste vyer!). Fick ställa om huvudet och mata på. På en klipphäll satt Tobias Johansson och hejade, berättade att hans onda fot inte höll och att han klivit av. Jag beklagade (vilken härlig fajt det kunde ha blivit mellan honom och Anna!) och konstaterade att jag var i ledningen i herrklassen.
Halvvägs mot Singistugorna, 35 kilometer in i loppet (16 efter Kebnekaise), kom Johanna Gelfgren upp och passerade. Jag la mig bakom och pratade en liten stund, men hon hade för mycket sprutt i benen, så snart tvingade jag mig själv att slå av på takten och släppa även den ryggen.
Efter Singi blev det ”äntligen” stenigare, men samtidigt började min hårdare start och lite tveksamma energistrategi att ta ut sin rätt, och en tredjedel in i loppet kom jag in i en riktig svacka. Energin var något jag nästan hade glömt bort inför loppet (jag brukar äta det som finns på energiborden i depåerna, och det var längesedan jag sprang ett osupportat lopp), så jag improviserade dagen före och plockade ihop 300 gram choklad plus sportdryck (1,5 liter i väskan från start, pulver till 1,5 liter till att blanda i ordning i någon bäck; plus en handhållen flaska för att kunna dricka vatten ur bäckarna hela tiden) toppat med åtta koffeintabletter (inte för toppning utan en dos som motsvarar min normala kaffeförbrukning) och ett par resorb att blanda i den handhållna flaskan (därtill hade jag spontanköpt tre små gels – något jag aldrig tidigare använt – för nödfall, och jag klämde faktiskt två av dem efter tio respektive tolv timmar), men nästa gång jag springer en liknande tävling kommer jag nog tänka igenom energibiten en gång extra.
Några kilometer efter Singi, när svackan var djup, kom Birger Andersson, Mikael Windahl och Andreas Kyrk – tre ultralöpningsdebuterande arbetskamrater från Markstridsskolan utanför Motala – upp. Men inte nog med att orken tröt – jag hade precis fått slut på vatten i flaskan samtidigt som slangen till väskan tjorvat igen, så jag kunde bara hänga deras ryggar och få lite draghjälp i några minuter innan jag tvingades stanna vid närmaste vattendrag. Uppe på banan igen såg jag när de passerade ett riktmärke i fjärran och mätte min egen tid dit: Jag var redan över tre minuter bakom. Hej svejs!
Drygt tolv kilometer från Singi till Sälkastugorna tog över 1,5 timmar, vilket säger en del om benen och minst lika mycket om terrängen som nu var stenig av en typ jag – som gått rätt mycket i bergen – inte kan erinra mig att påträffat förut. Det var rejält svårt att hålla något sorts löpsteg. Jag hade nu kastat ut allt jag läst på om loppet ur hjärnan och tog två minuter till att fråga stugvärden i Sälka, som stod ute på gårdsplanen (det var mitt enda stopp bortsett från vattenpåfyllning och kissning under hela loppet) om hur resten av banan egentligen gestaltade sig. Samtidigt såg jag Anton Mikko och Fredrik Engström (två kompisar som sprang ihop, ännu en ultradebutant plus en comebackande ultralöpare) närma sig bakifrån. Efter Sälka är det fortsatt stenigt, och grabbarna kom ikapp. Sedan växlade positionerna lite, och vi pratade lite när vi hamnade tillsammans. De gick i minsta motlut, jag försökte hålla en jämn fart med en kropp som fortfarande var i svackan (kanske er huvudet än kroppen nu?).
En bit efter Sälka kommer banans enda egentliga stigning (trots att man springer mitt bland Sveriges högsta fjäll är det väldigt platt med bara lite över 1 500 höjdmeter att plocka på nästan elva mil!), upp till Tjäktjapasset (Kungsledens högsta punkt med sina 1 150 meter över havet, vilken också markerar halvvägs i loppet). Fredrik och Anton var 100 meter före mig in i stigningen, men jag älskar ju uppförsbackar och visste att det här var den sista riktiga i hela loppet, så jag drog på (inom rimlighetens gräns). Uppförsbenen var på plats, och jag passerade och kunde börja nedstigningen över klapperstensfält på andra sidan toppen med lite marginal. Precis efter stigen mot Tjäktjastugorna, några kilometer nedanför, tuffade de dock om igen, och jag tackade för mig och önskade dem god tur.
Nu var jag alltså nere på åttonde plats i tävlingen, som sjätte herrlöpare, och började tappa tron på en tid under 14 timmar. Det kändes rätt hopplöst jämfört med vad jag hoppats på några timmar tidigare, och jag tror att det gjorde att det gick långsammare än det hade behövt göra. 13,2 bitvis rätt steniga, men också väldigt välspångade, kilometer från Tjäktjastugorna till Alesjaurestugorna kändes nog jobbigare än de var, och tog längre tid än det borde gjort: Nästan 1.50. Efter Alesjaure började det regna, några åskknallar hördes i fjärran, tävlingstiden passerade nio timmar och Eva Öhlund (orienterare från Jönköping som aldrig sprungit så långt innan) skuttade förbi på ben som såg oförskämt fräscha ut (i fjärran fick jag plötsligt syn på Fredrik och Anton för första gången på länge, och såg att Eva snart var på väg ikapp dem också). Jag la en plan för att klara 14 timmar, någon sorts personlig skamgräns: Om jag håller tempo som på en backyardtävling (6,7 kilometer i timmen) kommer jag klara de 20 kilometerna till Abiskojaurestugorna på två timmar och därmed ha två på mig för de sista 15 kilometerna till mål, oavsett vad de innebar.
Det gick fortsatt rätt tröstlöst på Alisjávris mjuka stranddynor, men när man till slut lämnade sjön fick jag syn på en löpare i fjärran. Vem kunde det vara? En svart prick först, tänkte att det borde vara någon av ultradebutanterna som tröttnat. Samtidigt kände jag att kraften i kroppen började rinna tillbaka, och lite jakt är ju alltid trevligt efter att ha ägnat de senaste sju timmarna åt att tappa löpare efter löpare.
Mot slutet av det långa skråpartiet runt Gárddenvarri kom jag så nära att jag såg att det var Eva, som mattats, och när vi äntligen kommit runt berget och banan öppnade sig i en hallelujaartad, helt stenfri nedförslöpa (som dock var hal av regnskuren i kombination med att jag sprang omönstrade asfaltsdojor – som dittills fungerat perfekt, ska tilläggas) var jag till slut ikapp. Tog min andra och sista gel, fixade drickan för slutet och tappade Eva igen, men passerade ändå Abiskojaurestugorna inom den tidsram jag satt upp för mig själv (ja, med elva minuters marginal) och bestämde mig för att satsa på att gå under 13.30.
Nästa gång jag kom upp i Evas rygg gick jag därför om, fortsatte hålla fart och var snart själv. Vred upp tempot successivt, så mycket jag vågade. Klockan fick slut på batteri, men nu gick jag ändå bara på känsla. Slog tummen i ett broräcke så att blodet stänkte och fick lite extra adrenalin. Satsade livet på att springa uppför den första riktiga (men korta) backen på en timme. Fick ägna mycket stor koncentration åt att balansera trötta ben på blanka spänger. Fick syn på järnvägsbron i Abisko mellan björkarna, förstod att det bara var kilometern kvar. Vrålade för mig själv. Kom ut från själva leden, vek vänster på grusvägen, vänster igen, under tunnlarna, höger upp mot turiststationen och målet. Riktig eufori! Kaffe! Mamma och pappa som åkt upp för att heja (ingen bra bana att heja på, men de supportade hela veckan med mat och allt annat; ovärderligt)! Ja, jag blev väldigt euforisk. Klockan stannade på 13.24.17, och jag var åtta totalt, sexa av herrarna. Mycket, mycket nöjd efter en lång dag på fjället (jag funderade en stund på om jag skulle vara missnöjd över att jag inte tog en pallplats eller så, över att jag med facit i hand nog öppnade för hårt; men jag vill verkligen inte vara missnöjd med det här loppet så jag bestämde mig för att vara väldigt nöjd och glad istället – det var första gången jag sprang Swedish alpine ultra och utifrån förutsättningarna fick jag ut nära max, tror jag).
Faktum är att Johanna, som inte riktigt hade orkat hålla sitt höga utgångstempo, och Andreas, som känt av skada och fått släppa Birger och Mikael, hade gått i mål tillsammans bara 15 minuter före mig. Hade inte min energidipp blivit så lång vet’e fan om jag inte kunde ha hunnit upp dem också. Men då kanske de å andra sidan ökat … Fredrik och Anton drog på efter Alesjaure och var till slut nästan halvtimmen före mig, de delade tredjeplatsen på 12.57, medan Birger tog herrsegern fyra sekunder före Mikael (12.32.10 respektive 12.32.14) men alltså över timmen bakom Anna. Bara sex löpare hade varit under 13.30 (vilket jag alltså klarade) under loppets första åtta upplagor, nu tillkom sju nya namn på listan vilket säger något dels om att årets förhållanden var väldigt snabba (torrt och bara 30 meter snö på elva mil!) och att bredden var ganska bra även om den absoluta toppen saknades på herrsidan. Det ska tilläggas att det är det steniga underlaget som helt och hållet sätter begränsningen i det här loppet. Höjdmetrarna är få och hade det varit Ultravasanunderlag hade jag kunnat springa under elva timmar, men man får lägga på en minut per kilometer (lågt räknat!) med tanke på stenen.
Direkt efter målgång visste jag att jag vill komma tillbaka och göra ett nytt försök. Med bättre energiplan, smartare upplägg och mer erfarenhet. Och framför allt vill jag uppleva de magiska fjällen och minst lika fantastiska människorna (Roland Engström som gör ett jättejobb som arrangerar loppet helt själv, Anna och Roger Marklund som bjöd in till grillning dagen efter, alla glada ultralöpare som vill snacka före, under och efter loppet) snart igen (det här var ett av de finaste lopp jag sprungit, ihop med Sweden skyrace och Mont Blanc marathon). Redan nästa år? Vi får se.

View this post on Instagram

Swedish alpine ultra är ett lopp jag sett fram emot att få springa i flera år, och nu passade det äntligen! Älskar fjällvärlden runt Abisko/Björkliden, men har aldrig varit ute på just den här sträckningen innan (mer än någon kilometer vid start/mål). 107 kilometer från Nikkaluokta via Singi och vidare på Kungsleden rakt norrut till Abisko. Andlöst vackert, bitvis, som när man sprang i dalen mellan Singičohkkas och Liddubáktis branter, eller när man kutade bron över Alesätnos turkosa vatten. Magiskt! Hade blivit uppskriven som favorit i herrklassen av @ultramarathon.se, och gick på myten om mig själv. Eller ja, det i kombination med dålig bankännedom gjorde att jag öppnade lite för hårt. Trodde det skulle bli svårsprunget efter 20 kilometer och tänkte att man skulle tvingas sänka farten och "vila" där, men i stället blev det lättare fram till 35, så det var bara att fortsätta stå på. Ledde herrklassen till runt 40, men sedan hade jag en ganska lång dipp och tappade fem gubbar i två grupper (fyra var ultradebutanter, en gjorde comeback; så de hade missats i förhandssnacket), men jag kämpade vidare och återuppstod sista 15 som gick just över 1,5 timmar trots att det vid laget var rejält halt (sprang i asfaltsskor) efter att startens 22 grader och klarblå himmel på äkta fjällmanér bytts mot regn och åska. Många klagade på att det var stenigt, men det hör ju liksom till i fjällen – men det var det som begränsade fartmässigt. Knappt elva mil med 1 500 höjdmeter borde jag ju, med Ultravasan som referens (formen är minst lika god nu), göra på 10,5 timmar, men så fort har ingen sprungit här. Anna Carlsson vann på runt 11.27, jag kom in som herrsexa (åtta totalt) runt två timmar senare. Bara sex löpare hade under tävlingens första åtta år gått under 13.30 (jag fick runt 13.25, resultatlistan kommer vilken dag som helst!), men i årets fina förhållanden nästan helt utan snö blev vi sju nya under den gränsen. Jag är jättenöjd med mitt lopp och längtar redan efter att försöka igen, möjligen med en något justerad disposition. Tack till Roland som arrangerar och framför allt mamma och pappa som åkte hela vägen upp för att supporta! #swedishalpineultra Foto: Pappa

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17.
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019

Racerapport: Örebro backyard ultra 2019

Mycket märkligt har man ju gett sig in på när det gäller löpningen (bergsklättringen i Tromsø skyrace, världens längsta trappa, eller 1 820 höjdmeter rakt upp för ett norskt fjäll), men Örebro backyard ultra förra veckan var nog ändå den konstigaste upplevelse jag haft. Det är därför det tagit lite tid att skriva den här racerapporten.
I de fyra tidigare backyardlopp där jag verkligen gått in för att springa långt (jag har gjort en handfull som träning också) har jag alltid persat. Varje gång har jag kunnat pressa mig lite längre. Men nu tog det slut redan efter 22 timmar, trots att jag på förhand var helt säker på att formen var bättre än någonsin och att jag var god för minst 30 om inte någon skada tillstötte.
Det gjorde det inte. Ändå kastade jag in handduken långt tidigare.
Faktum är att jag hade en dålig känsla redan under de första varven, när jag sprang ihop med Maria. På tredje kände jag mig direkt usel. Så långt går det ju att hantera, och framför allt tror man ju att det ska släppa. Men fram på torsdagskvällen, när jag gjort tio–elva–tolv varv var känslan ännu sämre.
När jag skriver ”känsla” här så syftar jag inte alls på benen, egentligen. De var rätt fräscha. Till och med när jag klev av, efter 22 timmar, så hade jag inte några egentliga problem med dem. Visst, jag hade en liten känning i högra fotleden efter 100-milesförsöket i Göteborg, men inget som begränsade mig och inget som blev värre under dagen. Nej, känslan satt istället helt och hållet i huvudet, och det är det som är så konstigt: Något jag aldrig upplevt tidigare. Det var jobbigt att trycka på framåt. Jobbigt att växla mellan gång och löpning. Jobbigt att motivera sig att fortsätta framåt. Jobbigt att gå ut på nästa varv, trots att benen inte alls var lika stela som de brukar vara efter 20 timmar. Det var helt enkelt inte roligt.
Så här i efterhand tror jag att det handlade om jetlag. Jag kom hem efter tio dagar i USA (sex timmars tidsomställning) två dagar innan. Hade förvisso fått två nätters bra sömn och kände mig fräsch på morgonen, men någonstans satt säkert de 32 vakna timmarna från måndag morgon i USA till tisdag kväll i Sverige kvar i skallen. Jag försökte starta igång kroppen med koffein, socker, mat och mineraler, men inget funkade.
Mycket mer finns egentligen inte att säga. Det var trist att inte få vara med och leka längre när så stora namn som Johnny Hällneby, Andreas Falk, Daniel Roxvret och André Rangelind tagit sig till Kvinnersta för den här tävlingen som jag tycker är en av årets höjdpunkter (mycket tack vare den fantastiska organisationen under ledning av Ola Nordahl). Mitt stora mål och allt överskuggande mål inför tävlingen var att jag inte skulle vara nöjd när jag persat efter 26 timmar, utan fortsätta ”tävla” så länge det gick. Det gick … inte alls.
Tack till Maria, mamma och pappa som var med och supportade, jag är ledsen att jag inte kunde bjuda på mer underhållning den här gången.
Tittar man på historiken över mållopp nedan ser det ju trist ut med två DNF:er och det här debaclet på de fyra senaste tävlingarna, men jag fortsätter envist hävda att formen verkligen är bättre än någonsin och hoppas jag får visa det i Swedish alpine ultra nästa månad.

Ostkaka var bara en av alla grejer jag testade för att försöka få fart på kroppen. Det fungerade lika dåliga som koffeintabletter, pizza, pastasallad, pannkakor och allt annat … Foto: Maria Åström
I mål på ett av varven i ruskvädret (därav långärmad tröja) på torsdagseftermiddagen. På fredagen blev det mycket finare väder! Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Kommande mållopp:
Swedish alpine ultra 2019
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019

Racerapport: Aktivitus trailrace 2019

Man måste nog börja den här racerapporten med slutet, förklara varför jag valde att inte gå i mål. Det var andra gången i hela mitt liv som jag bröt ett lopp (om man inte räknar backyardultras är alla som inte vinner per definition bryter; men det är ju något helt annat), och den första där jag inte tvingades till det av skada eller ”sjukdom” (enda tidigare gången jag brutit var på Bergslagsleden ultra i höstas, då på grund av ett kraftfullt magras).
Innan jag gör det vill jag dock skjuta in att jag absolut inte har något emot folk som bryter tävlingar – det kan tvärtom vara ett både klokt och överlagt val vid rätt tillfälle. Går man för en viss tid eller placering och märker att den glidit en ur händerna kan det smartaste man kan göra vara att kliva av för att påskynda återhämtningen inför nästa tävling. Har man en känning kan man kliva av för att inte riskera en värre skada. Och skadar man sig ska man naturligtvis inte fortsätta (utom i extremfall; säg att man leder en mara med 200 meter kvar, då kan man åla i mål med brutet ben). Och det finns tusen andra anledningar att bryta. Men personligen gillar jag att gå i mål. Eftersom jag aldrig tävlat om bra placeringar blir ju genomförandet själva grejen.
Nå, den här gången valde jag ändå att kliva av, och det var kanske av den konstigaste anledningen någonsin. Jag gav nämligen ett par biljetter till Ola Salos show på Rondo till Maria i födelsedagspresent i höstas (vi var på vår första konsert med The Ark tillsammans 2001, och sedan hann vi se dem ett 30-tal gånger innan de la av, och de har betytt mycket för oss båda), och sedan glömdes det exakta datumet bort tills hon gav mig en start i 100-milesloppet Aktivitus trailrace i julklapp, och det visade sig att tävlingen startade 25 timmar före konserten. Visserligen i Göteborg båda två (sicken tur!), men i loppets historia hade bara sex löpare gått i mål under dygnet, vilket nu alltså krävdes av mig för att jag skulle hinna duscha och ta mig till Rondo efter loppet. Därför beslutade jag mig för att bryta loppet om det visade sig vara hopplöst att nå målet. Den punkten inträffade tyvärr, vid Stensjön (strax utanför Mölndal) efter drygt 135 kilometer. Klockan var då 16.15, och jag hade ”bara” tre timmar och 45 minuter på mig att ta mig de 27,5 kilometerna som återstod (distansen är 162,7 kilometer, även om räknas som ett 100-mileslopp), vilket jag bedömde som omöjligt eftersom jag inte någon av de fem tidigare timmarna hade lyckats klara sex kilometer (än mindre förstås de 7,33 som nu krävdes). Så jag höll min plan och klev av. Jag vill hellre se det som att jag togs av min egenuppsatta reptid än att jag bröt. Loppets maxtid var 30 timmar, så jag kunde ha promenerat tre kilometer i timmen och ändå gått i mål, det hade inte varit något problem. Men jag hade inte hunnit till konserten …
Nå, det om det. Nu till själva loppet. Aktivitus trailrace räknas allmänt som ett av Sveriges hårdaste 100-mileslopp. Nu är ju själva distansen 100 miles (160,9 kilometer som i det här fallet alltså är 162,7) tuff i sig, men här adderas bitvis teknisk terräng (kanske 55 procent stig där somligt mest känns som en djurstig och mycket är stenigt och rotigt även om en hel del även är fint och lättsprunget), en del höjdmeter (knappt 3 000 låter ju inte jättemycket på en sådan lång sträcka, men det är ofta brant uppför och brant nedför, vilket gör det svårsprunget i båda ändar; kolla höjdkurvan här), navigation (banan är sparsamt snitslad utan pilar ens vid de mest ologiska svängarna, och i år hade någon sabotör [missnöjd markägare?] plockat bort fem–sex kilometer snitsel mitt i ett skogsparti som passerades på natten, så där hade man bara gpx-spåret att gå på) och få vätskestationer (åtta stycken under banan, så springer man på ett dygn går det i snitt två timmar och 40 minuter mellan stationerna, vilket gör att man får bära med sig en del). Mer ett styrkeprov än upplevelselopp, skulle jag säga. Första året det arrangerades, 2017, gick ingen i mål (en kom halvvägs). Då var vädret jävligt och de startande få och förmodligen lite oförberedda på hur tufft det skulle vara. I fjol gick 13 av 22 startande i mål. Till i år hade man flyttat starten från morgon till kväll, förmodligen för att man skulle vara fräsch under de mörka timmarna och öka chansen att ännu fler skulle ta sig runt. Dessutom hade vi tur med vädret, natten var sommarljummen (och marken knastertorr efter vårens värme och bristande nederbörd), och först vid lunchtid på lördagen drog regnet in.
Min enkla taktik inför start var att hitta någon som kunde navigera åt mig under mörkret. Jag tyckte att det var för dyrt att köpa en ny gps-klocka bara för det här loppet (min gamla vill inte visa kartspår), och min mobil har trasigt batteri (klarar max en timmes gps-visande, sedan är den död, så inte ens med min powerbank hade jag klarat halva natten). Reservplanen var att jag hade skrivit ut hela banan (ett lååångt varv runt Göteborgsregionen, med start och mål i Jonsered) i 24 A4-ark som jag förvarade i väskan tillsammans med en vattentät jacka, extrabatterier till lampan, energi, vätska och första hjälpen-utrustning.
Konstigt nog hamnade jag längst fram på startlinjen och joggade ut från det gamla fabriksområdet i Jonsered i tät, men det avhjälptes när jag gjorde min första felspringning efter 200 meter (man skulle vika vänster före och inte springa upp över järnvägen; det kanske jag kunde ha kollat på förhand), och när jag 500 meter senare följde en svart snitsel i stället för en röd (vilken färg som gällde kanske jag också borde ha dubbelkollat före start) var jag sist av alla 49 startande.
Solen skulle gå ned en timme senare, och jag visste att jag behövde en bra rygg under natten för att ha någon chans att komma i mål (under 24 timmar), så mot alla regler för så här långa lopp låg jag på rätt bra för att arbeta mig uppåt i klungan. Inte så att jag hetsade förbi folk, men närhelst stigen blev bredare eller vi passerade något grusvägsparti så försökte jag leta mig upp några placeringar. Ut från första vätskestationen, i Gunnilse efter 13 kilometer, blev jag själv (jag gjorde ett 20-sekundersstopp som jag är van från ”kortare” lopp, typ Ultravasan), men när jag redan vid första svängen därefter blev osäker på navigationen kom Viktor Samuelsson, David Svensson och Mikael Svalstrand ikapp bakifrån. Viktor var mannen jag behövde – mannen med gps-klockan! Bara ett par kilometer efter Gunnilse kom vi till partiet med den saboterade banmarkeringen, och där hade nog mitt lopp tagit slut om det inte varit för Viktor. Han visade vägen med linjen i sin klocka, och jag (och David och Mikael) låg i rygg och hejade på. Jag trodde vi fortfarande var rätt långt bak i fältet (eftersom jag hade varit sist för inte så länge sedan), men vid nästa vätska, i Dammekärr, frågade någon av de andra om hur många som passerat före oss, och det var bara fyra (men placeringar var för mig helt irrelevant i det här loppet, jag ville bara under 24 timmar).
Så långt var stigarna väldigt fina, och efter bara fyra kilometer till (där det kom fyra löpare bakifrån och skuttade förbi) kom vi ut på banans näst längsta asfaltsparti, från Ale arena (bandyhallen i Surte) till Bohus fästning, och där höll jag farten uppe i gruppen. Vi låg bar med tidsmässigt, byggde upp en buffert (även om det med facit i hand kanske gick lite väl fort). Vid vätskestationen i Kungälv satt de fyra som nyss passerat oss och tog igen sig, och dessutom konstaterade Mikael efter ett försök att kräkas att han behövde stanna och sova. Så vi blev tre som tassade vidare och kom snart ikapp danska språkgeniet Ramez Elhabet (han pratade svenska med oss eftersom hans flickvän var härifrån, han pratade arabiska med sin far och han bodde och arbetade i Madrid och snackade därför flytande spanska …) som inledningsvis var väldigt upprörd över en rejäl felspringning (som kostat runt fyra kilometer och två placeringar, från tvåa till vår nya fyramannagrupp med placering fyra–sju) och som därefter fick en kramp (lättare sträckning?) i vänstra vaden som vägrade släppa. Han fick liksom svinga runt vänsterbenet i uppförsbackarna, kunde inte böja på det, och höll ändå lätt vårt tempo – länge hade han svårt att anpassa sig till att springa så långsamt utan försökte sticka iväg tills han kom vilse igen och igen; jag undrar vad han kunnat göra med friska ben och rätt navigationskunskap). Vi fyra höll i alla fall ihop från 45:e kilometern, då Ramez anslöt, och genom hela natten. Viktor visade vägen där snitsligen var tveksam (eller obefintlig), vi andra försökte hålla humöret uppe.
Så här långt hade kroppen känts fräsch, men någonstans runt fjärde energistationen, i Bönered, dit vi kom efter knappt 7,5 timmar (vi hade då avverkat 65 kilometer varav kanske 45 på stig) hade jag en första dipp och kände att jag hade svårt att hålla farten. Jag var fortfarande ändå mer rädd för att bli själv med navigationssvårigheterna än att köra slut på mig, så jag beslutade mig för att åtminstone hänga på i rygg på de andra tre tills gryningen, som var 1,5 timmar borta. När gryningen väl kom hade vi mindre än en timme kvar till nästa energistation, halvvägsmarkeringen i Tuve, så jag följde även dit även om det bitvis kändes tufft, speciellt på de snabbare asfaltspartierna som låren inte gillade. Ut från Tuve förvarnade jag mina tre nyfunna vänner om att jag nog snart skulle få säga tack och hej, men med en kaffe och soppa i kroppen (det första varma som serverades under loppet) hade jag plötsligt nya krafter och hade inga som helst problem att hålla tempot till energistationen vid Botaniska trädgården, exakt 100 kilometer in i loppet.
Men där, i vätskestationen, hände något. Jag kom in relativt fräsch och med mycket gott hopp om att klara 24 timmar (vi var där på exakt 12,5 timmar och hade ”bara” 63 kilometer kvar), men var helt stel och energilös när vi gick ut, och bara tre kilometer senare blev jag tvungen att släppa gruppen. Uppför första (av tre) brutala stigningar i Ängagårdsbergen hade jag inga problem att följa, men på platten på toppen och därefter utför var benen sopslut. Det kändes som att varenda muskelfiber i låren hade förtvinat på fem minuter. Resten av loppet blev en ensam kamp. Först kändes det som att jag ändå hade en ganska bra chans att klara mig om jag bara höll mig i rörelse, men snart visade gps-klockan obarmhärtigt att gång kombinerat med någon form av ultrarapidsjogg inte skulle ta mig de 5,5 kilometer per timme som krävdes. Det är ju en fruktansvärt låg fart, men i den tekniska terrängen, och med ben som så totalt stumnat, gick det inte att röra sig ens i den farten. Jag höll modet uppe, hoppades på en vändning. Koncentrerade mig på navigationen för att inte tappa onödiga minuter även där, och väntade på en andra andning. Den kom inte. Tiden fortsatte att rinna iväg, och den 27 kilometer långa sträckan mellan stationerna vid Botaniska och i Tulebo var dessutom loppets längsta (den tog mig fyra timmar och 40 minuter!). Som lök på laxen öppnade sig himlen i Sandsjöbacka, och min regnjacka blev snabbt genomdränkt, och i mitt sakta mak blev jag också snabbt kall. Min varma följebil stod och väntade i utkanten av Kållered, men jag var inte ens lockad att bryta där utan ville fortsätta till stationen. När jag kom in där var skulle jag lämna över nummerlappen och tacka för mig innan Maria kom med det bästa peptalk jag någonsin fått. Så här i efterhand är jag extremt tacksam för att hon inte lät mig sluta där, i all min misär. Istället hällde hon och Jon i mig kaffe, drog av mig de blöta kläderna och stoppade på mig en varm tröja (det hade nästan slutat regna) och bjöd på vaniljhjärtan och blåbärssoppa. Och så upplyste Maria mig om att jag hade 15 minuter till godo på 24-timmarsmålet om jag bara höll tio minuter per kilometer resten av loppet. Det är ju ingenting! Ut från stationen var jag plötsligt superpeppad, varm, och benen kändes bättre än på flera timmar. Jag joggade nästan en kilometer i åttaminuterstempo innan verkligheten slog till igen: Stigarna var nu mer tekniska än på mycket länge igen, och dessutom otroligt småkuperade. Lömska, branta fyra–fem meter höga stigningar, upp och ned. Sånt där som jag älskar när jag springer i skogarna hemma, men inte 128 kilometer in i ett lopp. När Maria och Jon mötte upp sex kilometer senare (där Mölndalsvägen passerar Bohusleden) hade jag redan tappat kvarten jag hade till godo, så därifrån behövde jag verkligen göra sex kilometer per timme. Men det kändes görbart, för plötsligt var stigen utbytt mot elljusspår, och det såg lättlöpt ut. Nytt hopp, men det grusades bara 600 meter senare när någon rivit ned snitslingen vid Herkulesgården. Jag var nu för blöt för att kunna använda telefonens gps-funktion (fick inte ens upp knapplåset), så jag fick förlita mig på kartorna som jag inte rört sedan jag packade dem kvällen innan. Att konstatera det och leta upp rätt blad tog mig flera minuter, och kroppen blev kallar och hoppet försvann igen. Och nu var det verkligen kört. Nästa gång följebilen kom ikapp hade jag 27,5 kilometer kvar med ”bara” tre timmar och 45 minuter till min deadline. Det betydde ”kört”. Jag var uppkäkad av min egen reptid. Jag klev av.

Uppför första backen i Ängagårdsbergen (de två andra gick på teknisk stig), bara några hundra meter innan jag tvingades släppa gruppen och hamnade själv. Foto: Maria Åström

Det här dygnet som följde har jag funderat en del på vad som hände vid Botaniska, där jag kom in hyggligt pigg och med väldigt gott hopp om att klara mitt mål men gick ut stel som Bockstensmannen och i praktiken hade förlorat. Jag har några teorier som säkert växelverkade och åtminstone delvis kan förklara det som hände:
A) Dels blev stoppet mycket längre än alla andra under loppet. Efter de två första energistationerna, där jag gjorde kortkorta stopp, stannade vi runt två minuter i Kungälv och Bönered, och kanske tio i Tuve där loppets enda dropbagstation fanns (där bytte jag strumpor, åt min soppa, gick på toa), men utanför Botaniska blev vi ståendes i 13–14. Jag var klar redan efter de där två, trodde vi var på väg, men de andra i min grupp behövde längre tid. Kanske var det den oförberedda vilan som gjorde att jag så plötsligt stelnade till. Kanske borde jag ha börjat gå i förväg för att hålla igång kroppen och sedan låtit de andra jogga ikapp mig (så gjorde jag i Bönered)?
B) Dels fanns det inget kaffe vid Botaniska (och jag hade inte med mig några koffeintabletter eller liknande). De två gånger jag kände krafter återvända under loppet var båda efter kaffeintag, dels i Tuve, dels i Tulebo (det var enda två gångerna det serverades kaffe under de drygt 20 timmar jag var med i loppet, och jag är van att dricka åtta koppar om dagen, minst). Det fanns heller ingen varm mat, vilket kanske också kunde ha satt sprätt på en (däremot kom Maria och Jon med äpplejuice och naturell yoghurt, något jag vid det laget hade haft cravings efter i timmar; underbart!).
C) Kanske höll jag helt enkelt ryggarna framför lite för länge. Även om jag kände mig piggare igen från Tuve kanske jag borde ha släppt och hittat ett eget tempo tidigare. Jag ångrar absolut inte att jag gick på hårt under natten, det behövdes för att göra 24 timmar möjligt. Nej, även om jag tänker att jag kanske höll ryggarna för länge är magkänslan snarare att jag borde ha plågat mig lite till, hade jag bara kunnat hålla deras ryggar i en mil till hade jag kunnat promenera in under 24 timmar. Men just där och då fanns det inte i kroppen. Det kändes som att jag var tvungen att släppa. Kanske var det så. Kanske var jag vara tillfälligt klen. Och alldeles ensam, med 24 kilometer till nästa vätskestation, gick det plötsligt alldeles, alldeles för långsamt. Jag var inte skadad, hade inte särskilt ont, men benen fungerade helt enkelt inte i den fart som krävdes. Jag hade kunnat gå i mål på 25–26 timmar, utan problem, men då hade jag missat konserten …
Några lärdomar efter mitt allra första, och alltså misslyckades, försök på 100 miles: 1) Gör upp en kostplan på förhand. Jag har haft sådant flyt med käkandet i mina tidigare lopp att jag helt glömde bort den biten inför det här loppet. Det brukar finnas mycket mer att välja på vid energistationerna, så jag brukar välja och vraka där. Men det här var ett lopp där jag borde ha burit med mig mer än choklad och sportdryck, med facit i hand. Kanske låg en del av väggningen i det dåliga matintaget, också. 2) Förlita dig inte på andras navigation: Även om det funkade utmärkt den här gången (jag kommer aldrig att glömma din insats, Viktor!) så hade jag ju varit helt lost och fått bryta väldigt tidigt om inte räddaren i nöden dykt upp. 3) Var alltid ödmjuk. Även om jag försökte intala mig att ”inget är klart innan det är klart” kände jag mig ganska säker på målgång efter 100 kilometer. Det fick jag bittert äta upp.
Nöjd är jag ändå med genomförandet de första 100 kilometerna, och träningen som ledde fram till loppet. Fysiskt var jag väl förberedd, det mentala får jag jobba vidare på.
Om jag skulle rekommendera loppet åt någon annan? Ja, men inte om man ska göra sin första 100-mileare och inte om man söker en naturupplevelse (visst fanns det både fina stigar och vackra vyer, men det är ju inte direkt någon fjällmara och runt tre mil, alltså omkring 20 procent, gick på asfalt). Däremot om man letar efter en utmaning, något att verkligen bita i, om man vill bevisa sig och mäta sina krafter.
Enormt stort tack till Maria, Jon, Viktor, David (de båda fortsatte oförtrutet och gick i mål som fyra och femma på 22.09), Mikael (han vaknade och fortsatte, men bröt i Bönered efter 65 kilometer, dit han kom med bara åtta minuter tillgodo på reptiden) och Ramez (som svingade sitt krampande vänsterben hela vägen tillbaka till Jonsered på 22.42, gott nog för en sjundeplats!) för support, navigering och sällskap! Oscar Sjölander och Helle Manvik vann på nya banrekord, 19.55 respektive 23.08 (Helle var första kvinna att ställa upp, och dessutom gå i mål).
Och för er som undrar: Ola Salo bjöd på extra allt och var värd att skippa 23 kilometer lidande för!

View this post on Instagram

Tre nyanser av #aktivitustrailrace. Gick sjukt bra i 103 kilometer (13 timmar), låg i en grupp med fyran-sjuan så långt. Sedan väggade jag totalt. De följande 34 kilometerna gick på 6.30. Sedan klev jag av, mindre än 30 kilometer från mål. Jag var inte skadad, jag var bara väldigt trött, men jag hade ”lätt” kunnat klara maxtiden 30 timmar (jag hade 10,5 timmar kvar till knappt 30 kilometer). Men 21.00 i kväll ska jag på konsert med min gamle hjälte Ola Salo, och det var viktigare än att bevisa att jag kan klara 100 miles. Så enkelt var det. Därför hade jag satt upp en egen ”reptid”, att jag skulle bryta om det var färre timmar än sexkilometare kvar (jag förmådde inte röra på mig snabbare än så), och när det inträffade klev jag av. Inte ”bröt”, utan tagen av mitt eget rep. Nu blir det Ola! Mycket mer om loppet i morgon! Foto: @crossfitmercedes (stort tack för all support, kunde inte ha gjort det utan dig och @jonea1980)

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Kommande mållopp:
Örebro backyard ultra 2019
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019

Racerapport: Växjö marathon 2018

Redan innan Bergslagsleden ultra hade jag börjat fundera på att förlänga säsongen med ett asfaltsmara. När BLU blev ett stort misslyckande blev det där ännu mer aktuellt, och efter att ha gjort ett test på halvmaran (jag kollade om jag kunde löpa 21,1 kilometer under 1.30, och gjorde det på 1.28.30), på träning beslutade jag mig för att anmäla mig till Växjö marathon. När jag började fundera på asfaltsmara i slutet av sommaren kändes 3.15 som en fin målbild, men i och med att formen varit så bra under hösten och halvmaratestet gick relativt enkelt så bestämde jag mig för att spänna bågen och testa att gå för att komma under tre timmar. Även om världseliten just nu hetsar varandra ned mot två timmar så är just tretimmrasgränsen något speciellt för oss motionärer, att klara maran under tre timmar säger i varje fall något om hur mycket man dedikerat sig till träningen.
Maran i Växjö går på en mycket platt bana på 5 210 meter som löps åtta varv efter en inledande extrasväng på 515 meter för att distansen total ska bli de 42 195 meterna (arrangören säger två höjdmeter per varv, men min GPS-klocka tyckte 9, sanningen ligger säkert någonstans mittemellan, men ett par slakmotor fanns). Vädret var det bästa en löpare kan önska sig: Runt tio grader, mulet men inget regn, och framför allt: Vindstilla.
Planen var enkel: Att hålla 4.15 så länge som möjligt. Och om jag började bli trött så skulle jag inte växla ned och försöka rädda en så bra tid som möjligt utan fortsätta hålla farten så länge det bara gick, rakt in i väggen om det nu skulle bli så. Och så blev det.
Jag låg på exakt 4.15-varv första 5,7 kilometerna (till andra passeringen av mållinjen, alltså, ut på det andra av de åtta varven), och hamnade där i en trevlig klunga med tiotalet löpare (jag vet inte exakt hur många, för jag låg hela tiden etta-tvåa-trea och kollade inte så mycket bakåt) som hjälptes åt att hålla fart. Både andra och tredje varvet gick därför i 4.11-fart. På fjärde, där halvmaran passeras strax före varvningen (just över 1.29 på mig), stack ett par löpare iväg i högre fart medan klungan började tunnas ur bakifrån, och när en löpare vek av mot bajamajorna blev jag själv. Nå, själv är man aldrig i Växjö marathon eftersom vi snackar varvbana och väldigt olika tempo; från Fred Grönwall, som vann för tredje året i rad (2.30.17), och två till som varvade mig ned till ett gäng gångare och några riktiga motionärer som gick just under sex timmar. Bitvis blev det att kryssa sig fram, men framför allt gav uppblandningen mycket pepp.
På femte varvet låg jag återigen i 4.15-fart, och det kändes kontrollerat, men ut på sjätte började det bära riktigt mycket emot. Låren började kännas allt mer sönderslagna av det hårda underlaget (förutom fem veckors uppladdning inför maran har jag inte sprungit särskilt mycket asfalt de senaste sex åren), och högra delen av höften/rumpan var heller inte särskilt fräsch. Jag märkte att jag tappade tid, försökte öka enligt planen, men det bar emot.
Passerade ut på näst sista varvet (”bara två varv kvar, du grejar det, häng i nu”, peppade jag mig själv) med några sekunder till godo på snittiden jag behövde hålla (2.15.06 på 31 775 meter). Jag såg en från den första klungan bekant rygg längre fram (Lars Marklund, Kalmar RC) och när en kille i svart t-shirt kom ikapp i högre fart hängde jag hans rygg tills vi var ikapp. I det läget hade jag mycket svårt att hålla 4.30-fart, och tiden rann iväg. Jag försökte öka förbi Marklund, men det gick inte. Det var tvärstopp. Det kom ingen ”andra andning”, låren var passé (jag kände det just som om det var låren som satte begränsningen, benen blev som av betong; det var inte den klassiska ”sista milen på maran”-känslan, inte energislut, inte rusande puls utan just döende ben). Det gick inte att få upp kroppen i 4.15-fart igen. Jag fick ge upp.
I fyra kilometer sprang jag i stället ihop med Marklund och småpratade lite, men sedan blev även hans fart för hög, och jag fick släppa. Jag passerade 38,2 kilometer (fyra kvar) exakt på 2.45, så nya målet blev att komma under 3.05, men jag misslyckades med att hålla femminuterstempo både på 39:e och 40:e kilometerna. Så slut var benen nu. Med hjälp av de där sista krafterna man alltid lyckas uppbringa in mot mål kom jag ändå in på 3.04.36, efter en andra halva på 1.35.30, där de sista 5,5 minuterna alltså tappades på sista milen. Efteråt var jag framför allt glad att vara i mål; sista milen var inte rolig med de trasiga låren; klart värre än Ultravasan och det mesta annat jag utsatt mig för. Men det fanns även ett styng av besvikelse att jag vek ned mig och inte klarade tretimmarsmålet. Men ändå; för bara någon månad sedan kändes 3.15 som ett drömmål och 3.04.36 var ett personligt rekord med över 23 minuter.
Jag kommer vara nöjd, väldigt nöjd, när jag ser tillbaka på den här maran, även om känslor just nu är lite blandade.
Om det blir något nytt försök mot sub tre? Tja, kanske. Hade jag kommit under tre timmar hade jag nog varit ”klara” med asfaltsmaran, nu lockar det ju lite att göra ett nytt försök i framtiden. Men 2019 är tävlingskalendern fylld av helt andra utmaningar, så det blir  i sådana fall nog tidigast 2020. Vi får väl se (ska jag springa igen ska jag vara väsentligt mycket bättre tränad än nu så att jag verkligen har en bra chans att klara tre timmar).
Stort tack för hela supporterklubben (åtta personer!) som hängde med till Växjö och hejade!

När klungan försvann fick man göra jobbet själv. Foto: Margareta Brännmyr
På språng mot tre timmar. Det gick inte riktigt vägen … Foto: Margareta Brännmyr

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019

Racerapport: Bergslagsleden ultra 2018

Det är med tungt hjärta jag skriver den här racerapporten. Bergslagsleden ultra 2018 har varit ett lopp jag sett fram emot i ett helt år, sedan jag snöpligt missade att delta förra året (på grund av en dubbelsmocka med förkylning och jobb). Jag har tränat för, laddat inför, tänkt på de här 48 kilometerna på leden så många timmar att det känns helt sjukt att allt egentligen tog slut innan det började. Jag vaknade nämligen i morse och var riktigt risig i magen. Var på toa hemma, i Ånnaboda (innan bussen mot Nora avgick) och två gånger i Digerberget, före start. Till slut kändes det okej, och första fem kilometerna oroade jag mig mest för vaderna (av någon jävla anledning hade jag slängt in lite hopprepshopp i uppladdningsträningen i tisdags, som lämnat vaderna stela som stål, och jag var mer rädd att det skulle förstöra dagen). Så långt höll jag tänkt tempo. Jag kände mig fortfarande lite uppblåst, men magen var under kontroll. Men sedan gick det raskt utför. Halvvägs till Mogetorp började jag fundera på om jag skulle behöva kliva ut i skogen (vadproblemen hade dock släppt helt, och kroppen kändes jättefin i övrigt), och en kilometer senare fick jag akut hoppa ned i ett dike och dra ned byxorna. Ett par kilometer senare var det samma visa igen. Och i varje lite nedförsbacke sprängde det i magen, och allt var en kamp för att över huvud taget röra sig framåt. Rygg efter rygg försvann förbi. Tiden var fortfarande okej, och bara en kilometer före Mogetorp var planen fortfarande att försöka fortsätta och hoppas på det bästa. Men väl där nere, vid den nybyggda trafikplatsen, förstod jag att det var lika bra att kliva av. Att ta mitt livs allra första DNF, did not finish. Aldrig tidigare har jag brutit ett lopp, aldrig mer vill jag göra det.
Jag får försöka analysera vad som gick fel, men just nu lutar jag åt att det inte handlade om löparmage utan någon mer klassisk magkatarr, för jag har varit fortsatt risig i kistan hela dagen, och andra familjemedlemmar hade magont tidigare i veckan (vilket jag trodde berodde på matförgiftning då, men kanske inte, ändå). Kolhydratsladdningen (mängd, mat, tid) och löpningsnedtrappningen följde exakt samma mönster som inför Ultravasan, eftersom jag var så nöjd med resultat då. Men nu blev det istället pannkaka.
Bergslagsleden ultra 2018 blev skit, bokstavligt talat, helt enkelt. Och loppet, som är min absoluta favorit och som jag planerar mitt löparår runt, fortsätter att gäcka mig: 2014 var jag i storslag (min bästa form dittills) men la bort 15 minuter på en felspringning, 2015 och 2016 gick loppet ruttet (liksom alla lopp de åren, det visade sig senare att jag led av järnbrist), 2017 var jag alltså förkyld och nu det här. Jag får gå för sjätte gången gillt, helt enkelt! Och dessförinnan hoppas jag att jag kan hitta något annat kul lopp att få ut den nuvarande formtoppen på.

Peppad i starten. Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019

Racerapport: Ultravasan 2018

”De ser så slitna ut och har kramp. Du tar dem!” Mitt absolut bästa ögonblick under Ultravasan – och det finns många att välja på! – är när Maria plötsligt står bredvid spåret, precis vid 13-kilometersskylten, strax efter Läde. ”Jag är också sliten, men ingen kramp, än …” får jag ur mig innan hon manar på mig att ändå fortsätta jaga ryggar.
Flera veckor tidigare hade jag suttit och bläddrat i de gamla resultatlistorna och sett att min målsättningstid, 8.41 (tiden jag skidade Vasaloppet på i vintras – ”riktiga löpare springer snabbare än de åker skidor” som jag brukar säga …), hade räckt till en 65:e-plats i spöregnet i fjol och till en 84:e-plats i de mer gynnsamma och med i år jämförbara förhållandena 2016. Man vet ju aldrig hur bredden på toppen ser ut, men någonstans hade målsättningen om 8.41 breddats med en förhoppning om att bli topp 100, och jag hade sagt åt Maria, som var med och supportade tillsammans med mina föräldrar, att hålla koll på placeringarna om det skulle bli en kamp om hundradeplatsen på slutet. Placeringen i ett sådant här lopp – om man missar pallen eller topp tio eller en seger i sin veteranklass eller så – är ju helt ovidkommande för alla andra än löparen själv; men något ska man ju sikta på, något ska man ju ha som motiverar en. Och i grunden var jag rädd att jag skulle ge upp och skita i allt ihop om jag märkte att 8.41 slank utom räckhåll.
Efter väckning 3.20 (vi hade stuga långt borta i Stöten, med 40 minuters körning till starten), halvhjärtad uppvärmning, 15 minuters kö till bajamaja och den där magiska atmosfären just innan starten försökte jag hitta mitt eget tempo i första backen. Var kanske 30:e upp till första vänstersvängen, men sedan började löpare efter löpare rulla förbi. Efter en vacker soluppgång över myrarna och en vunnen kamp mot tankarna på att öka farten (jag kände mig så fräsch!) kom jag upp till Smågan som 84:a (snittfart 5.00 enligt vasaloppet.se, lite långsammare enligt egna pulsklockan som inte loggade fullt lika många meter ditupp; det kompenserades senare under loppet och klockan stannade på 90,5 i mål vilket ändå är en mindre avvikelse mot stipulerade 90 än normalt eftersom man knappast springer kortaste vägen hela tiden under ett så långt lopp). Redan vid första vätskekontrollen, några kilometer innan, hade jag hivat i mig dagens första sportdryck, och i Smågan blev det ännu mugg Enervit följt av en morgonkaffe (hade inte hunnit fixa något i Stöten) som var alldeles för het så både tungan, halsen och magsäcken blev skållade. Efter risgrynsgröt och ostmacka till frukost blev det just bara dricka under loppet, på grund av risken för magras (minns Borås sextimmars för två år sedan) vågade jag inte äta en smula före mållinjen (och jag bar heller inte med mig något, varken vätska eller mat); dieten bestod istället av sportdryck vid 14 av de 21 vätskestationerna och vatten vid övriga sju, plus blåbärssoppa, cola och kaffe i kontrollerade mängder när lusten föll på.
Trodde det skulle vara mer stig till Mångsbodarna, och framför allt lite mer tekniskt, och hade därför räknat med att tappa lite tid mot det 5.30-snitt jag hade tänkt mig till Evertsberg. Planen var 5.30 dit och 6.00 per kilometer resten av vägen för att klara måltiden 8.41 med någon minuts marginal, och efter 5.00 till Smågan hade jag ju lite buffert att tappa redan före halvtid. Men hela vägen till Mångsbodarna var fin och lättsprungen (inklusive det 500 meter långa obanade partiet som var lättsprungen och nedtrampad mossterräng), så jag höll 5.20-fart i snitt över de 14 kilometerna. Därför var jag nästan exakt sju minuter före planen så långt, och fortfarande kändes kroppen bra. Så långt låg jag 82:a.
Jag tappade en minut till Risberg, ser jag nu i efterhand, men där var känslan fortfarande god (tappade berodde nog mest på att det en bit var rätt storstenig stig där jag inte ville pressa upp pulsen för högt, och så ytterligare ett kort obanat parti). Runt maratonpasseringen, fyra kilometer före Evertsberg, började däremot känna en begynnande stelhet i höftböjarna. Redan under första milen hade jag känt av en ovan stelhet i högra trampdynan (hade jag knutit skon för hårt?), och nu började onda tankar komma. ”Håll bara farten till Evertsberg, sedan kan du släppa ned i 6.00-tempo och ändå ha de där sex minuterna som buffert om något händer” manade jag på mig själv, och spurtade nästan in till kontrollen för att ha klockan på 5.30-snitt från Risberg (5.31 enligt officiella listan) eftersom jag visste att jag ändå skulle stanna en stund där för att göra en tv-intervju till na.se (som Maria fixade). Jag noterade också att jag överraskande nog fortfarande såg ryggen på VM-löparen och fjolårstvåan Frida Södermark, tänkte att hon kanske hade magproblem eller så (men har förstått i efterhand att hon öppnade medvetet lugnt och sedan ökade efter Evertsberg för att få en bra resa och uppladdning inför 100-kilometers-VM om tre veckor).
I asfaltsbacken, som övergår i grusväg, ned från Evertsberg hände det plötsligt: Dagens näst bästa ögonblick. Plötsligt var stelheten borta, all kraft tillbaka, det kändes som om jag precis börjat springa. ”Varför ska jag sakta ned nu”, resonerade jag, och fortsatte istället att hålla öppningstempot på 5.30. I Vasslan, fyra kilometer efter Evertsberg, går banan ihop med 45-kilometersloppets sträckning, och där kommer man in i svansen på den klungan med massor av långsammare ryggar att plocka: Inspirerande! (45-löparna man först kommer ikapp har snittat sina sex första kilometer på 6.30 eller så.) Känslan var att jag flög fram här (i 5.30-fart, märk väl …), och jag hoppade om ett gäng sydkoreaner på ett stigparti, fortsatte att sicksacka mellan krampande och linkande löpare och kände mig urstark men med en gnagande oro i bakhuvudet om att jag gick för hårt; det återstod fortfarande nästan ett maraton.
”Du låg 76:a i Evertsberg, du slåss om topp 80 nu!”, tjoade Maria i Oxberg, ovetandes (precis som jag) om att jag plockat 20 orangea nummerlappar sedan dess och nu var 56:a. Efter att de båda banorna gått ihop gällde det nämligen att hålla koll på vem som tillhörde vilket lopp, om man var intresserad av placeringar; 45-löparna hade en blå rand på sina nummerlappar, 90-löparna en orange. Det blev många huvudvridningar och många ”bra jobbat, du ser stark ut” inte bara för att vara trevlig utan också för att rättfärdiga att man vänder sig om och glor på bröstet på de man passerar.
Jag hade två målbilder under den där pigga riktigt pigga perioden efter Evertsberg: Att jag skulle vara stark i Lundbäcksbackarna upp mot Oxberg (där jag cyklade om så många förra helgen, i Cykelvasan) och att jag likaså skulle vara stark de tre sista milen. Bufferten till 8.41, om jag bara skulle orka hålla sexminuterstempo per kilometer, vilket jag bör klara även om jag är väldigt trött, var nu 23 minuter vilket gjorde att det mesta nu handlade om att undvika kramp eller magras, ultralöparens två största fiender. Jag kände mig också så där härligt stark i Lundbäcksbackarna (jag tog inte ett enda gångsteg på hela dagen, frånsett intervjun i Evertsberg och möjligen någon gång om jag behövde sakta in för att snappa åt mig dricka), och plockade en och annan där (precis i botten på backen vände jag mig om till en okänd medlöpare och vrålade glatt: ”Äntligen! Det här har jag längtat efter hela dagen!”). Men stark sista 30? Näe, bort mot Gopshus, med 25–26 kilometer kvar, började slitenheten till sist komma över kroppen. Jag tröstade mig med tankar på att de andra säkert också började bli trötta nu (”Hade de varit pigga hade de inte legat här bak!”), att jag varje steg i 6.00-fart var närmare att klara mitt 8.41-mål, och att jag trots allt i princip inte hade blivit omsprungen av någon enda löpare sedan Mångsbodarna, för flera timmar sedan.
Har man gjort några ultralopp vet man hur man gräver djupt (eller också har man slutat springa ultra). Och man känner sin kropp. Den skickade oangenäma signaler om trötthet, visst. Sånt där kryp som man känner i benen när man gått en hel dag på stan, typ. Stelhet i uppförsbackarna, visst (men inte mer än att jag fortfarande kunde gå över till trippande framfotalöpning där, om än med viss rädsla för kramp i vaderna). Men inga krampkänningar, nej. En oförskämt fin mage. Ingen energitorsk (trots att jag inte ätit något på åtta timmar vid det här laget).
Så jag grävde djupt. Tog kilometer för kilometer (redan från start hade jag en regel om att jag bara fick kolla gps- och pulsklockan vid kilometerskyltarna, en regel jag satt upp för att jag skulle kunna njuta mer av loppet och inte bara springa och kontrollera mig). Farten mattades något, visst. Men 5.44-snitt mellan Oxberg och Hökberg gjorde ju ändå att bufferten mot 8.41 växte snarare än krympte, och sedan väntade nedförsbacken (som förvisso i det här skedet av loppet inte är skönt för musklerna, men likväl bra för tiderna) mot Läde. Och efter några platta men mentalt jobbiga kilometer i den vackra tallmon stod hon där, Maria, och eldade på mig. Berättade att jag var 47:a i Hökberg och såg mycket piggare ut än ”alla andra” med orangea nummerlappar framför. Dagens finaste ögonblick. Tävlingshornen växte ut. ”Jaja”, tänkte jag. ”Jag försöker väl då.” Så istället för att fortsatte tappa tempo provade jag att öka, igen. Och kroppen svarade, igen. Jag la i 5.30-tempot och rullade ned till Eldris. Speakern ropade att gubben som kom in bakom mig var 43:a. Ut från kontrollen passerade jag tre löpare med tydliga krampkänningar, vilket med snabb huvudräkninge borde göra mig – som drömt om en topp 100-placering – till 39:a i det läget.
Härifrån var det bara att bita i. Gps-klockan skulle inte över 5.30-snitt från Eldris räknat, det var målet. Men nu var backarna tunga. Sekunderna fladdrade. Jag kom förbi sjukilometersskylten, där jag nästan kraschade i 35 kilometer i timmen på cykeln för en vecka sedan, där jag dunkade i högerknäet i styret men kunde ha råkat mycket mer illa ut. Femkilometersskylten (”Sista halvtimmen!”). En äldre löpare som vände sig om när jag ”stormade” förbi och med ett snett leende konstaterade att jag tyvärr också hade orange nummerlapp och att han skulle tappa mig (annars var de där slitna och krampade löparna som Maria talade om i Läde rätt få, därifrån plockade jag trots bibehållen fart bara sex-sju placeringar). Trekilometersskylten (”Det blir under 8.15 om jag klarar sexminuterstempo hela vägen in!”). Bryggeribacken, tvåkilometersskylten, kyrktornet som närmar sig, svängen runt idrottsplatsen, in på campingen, enkilometersskylten (kolla klockan, 5.31 i snitt sedan Eldris; ”jag måste öka lite nu för att få ned den på 5.30”), de tunga, tunga stegen i de två sista, korta motluten. I vänstersvängen ut på asfalten knöt jag näven och kände tårarna komma. 30 meter framför såg jag två löpare. ”Ska jag spurta?” ”Näe, jag skiter i det, jag är nöjd.” Två sekunder senare: ”Så fan heller. SPURTA! Den här chansen kommer aldrig tillbaka!” Förbi med marginal (kollar nummerlappar, ”fan, de var blå!”) så att jag hinner göra en lagom spänstig piruett över mållinjen, och sedan kom alla känslorna på en och samma gång. Maria filmade, klippet ligger på na.se. Jag hulkar och vacklar och begraver huvudet i händerna och när hon ber om några första ord efter målgång säger jag: ”Får jag sluta springa nu?”
37:a av 796 herrar i Ultravasan (tvåa av löparna från länet) slår lite högre än placeringarna som 7 650:e herre i Vasaloppet eller 4 805:e i Cykelvasan. Klart som fan det gör det, men placeringen var ju bara ett extra delmål. Sluttiden 8.12 är det jag är verkligt nöjd med. Det ger ett snitt på 5.28 över 90 kilometer (med 900 höjdmeter, 17 kilometer stig och 700 meter obanad terräng). Det måste vara det bästa jag presterat i en tävling någonsin, möjligen tillsammans med Sweden skyrace 2014. Jag är jävligt nöjd dels med tanke på all träning jag lagt ned specifikt inför det här loppet, dels för att jag lyckades få till en så bra dagsform (trots förkylning under veckan före loppet och ett tömningspass, under kolhydratstömningen alltså, där jag sprang vilse och var ute i 3,5 timmar och 31 kilometer i strilande regn fem dagar före Ultravasan). Jag tror att jag låg ypperligt nära max av vad som går att få ur min kropp med nuvarande träningsgrad (mängd, intensitet) i den här prestationen, och det måste alltid vara målet med en måltävling.
Läser man den här racerapporten utan att känna mig kan man nog undra om jag bara har siffror i huvudet när jag springer. Kilometertider hit, beräknade sluttider dit. Placeringar. Jo, men så är det. Jag springer och räknar och räknar och funderar och förhandlar med mig själv. Det är mitt sätt, så gör jag nästan alltid på tävling. Jag har alltid älskat matematik, och att räkna kilometertider tar bort tankarna från ömmande lämmar. Under nio mil och åtta timmar hinner man ändå med att emellanåt slå bort de tankarna och bara insupa stunden, njuta när löpningen känns lätt, ta in de vackra omgivningarna, byta några ord med andra löpare. Men sedan räknar jag tider igen. Eller placeringar. Sådan är jag.
Därför tändes den där elden i mig i Läde. Därför orkade jag pressa mig till att hålla uppe en jämn fart nästan hela vägen (5.44-snitt mellan Oxberg och Hökberg var dagens långsammaste notering, 5.00-snitt mellan starten och Smågan var den snabbaste). Pulsklockan visade för övrigt också en jämn och fin kurva med ett snitt på 77 procent av maxpuls över loppets 492 minuter fördelat på 99 minuter mellan 80 och 90 procent av max, 390 minuter mellan 70 och 80 procent av max och tre minuter mellan 60 och 70 procent av max (två minuter var intervjun i Evertsberg, en minut var en kisspaus några kilometer senare). Jag kommer leva länge på den här prestationen. Läs också gärna min krönika från loppet och kolla in filmen (där ni både får se mig springa och gråta och försöka ta mig in i en bil efter loppet).
Tack Maria, mamma och pappa för all support!

Highfive i Oxberg, fortfarande hyggligt fräsch, men bara några kilometer till … Foto: Maria Åström
På upploppet, efter att precis ha spurtat om två med ”fel” färg på nummerlappsranden. Foto: Dennis Brännmyr

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2018
The Hill marathons 2019

Racerapport: Lurs backyard ultra 2018

Ibland undrar jag om målsättningar sätter begränsningar för eller lyfter nivån på vad som är möjligt att utföra. Sällan är det i varje så tydligt att de ofta utgör det förstnämnda som när man springer en ”backyard ultra”, den här märkliga tävlingsformen som blivit så populär i Sverige de senaste åren och som går ut på att springa 6 706 meter per timme (varken mer eller mindre) så många timmar i följd som möjligt, tills alla utom en gett upp. I stället för att springa så länge som möjligt dryper de allra flesta nämligen av efter sju eller tio varv, vilket motsvarar fullföljt maraton respektive en fin och jämn siffra. Och av dem som fortsätter efter tionde timmen är det ofta något personligt rekord eller någon annan jämn summa (kanske 50 miles, alltså tolv timmar, eller 100 miles, alltså 24 timmar) som är målet (det är lätt att motivera sig att nå målet, svårt att motivera sig att fortsätta när det är uppnått). Det säger en hel del att bara en enda löpare (örebroaren Jenny-Ann Ehrling som därmed hade säkrat segern i Backyard ultra Sydkusten i fjol och därmed inte hade mer att springa för) av de 66 som klarat 23 timmar i ett sånt här lopp på svensk mark klivit av inför det 24:e, medan hela 15 gett sig efter varv 24 (däribland jag, i Örebro backyard ultra, i fjol). Man klarar så mycket som man föresätter sig att göra, och har man gett sig fanken på att springa 24 varv så stannar man inte efter 23. Men om man från början hade siktat på 27 varv i stället, hur långt hade man kommit då? Eller är det tvärtom så att en hel del av de där 15 som klarade 24:e varvet egentligen var sopslut efter 20, 21, 22 men plågade sig runt några extra just tack vare sin målsättning?
Jag vet inte, men jag har funderat rätt mycket kring det där under, och framför allt efter, helgens tävling; Lurs backyard ultra. Lur är en liten ort i Tanums kommun med 112 invånare som sattes på den svenska ultralöpningskartan 2015 när den första upplagan av loppet, och det första backyardloppet över huvud taget på svensk mark, arrangerades där (jag ställde upp med målsättningen att klara 14 timmar och fick med mig 18 hem, tack vare bra coachning). Just att loppet är det svenska originalet lockar extra, och i år mer än dubblerades byns befolkning under helgen när 109 löpare med support intog den gemytliga bygdegården.
Jag hade för första gången i backyardlöpning ingen målsättning (det var mitt femte lopp av den här typen, tidigare har jag sprungit 18 när jag siktat på 14, sprungit först 19 och sedan 24 när jag siktat på 24 och dessutom tagit ett lopp som träning med åtta snabba rundor), mer än att jag inte fick gå sönder inför Ultravasan som är sommarens stora mål. Springa med förstånd, alltså. Lyssna på kroppen.
Första fem varven hade jag sällskap av Maria och Jon som sedan övergick till att supporta, och de varven gick naturligt långsamt på 53, 55, 48,5 (för att hinna äta lite lunch), 53 respektive 55 minuter. Sedan var jag tvungen att hitta min egen taktik runt den omväxlande banan (kort backe–kilometerlångt skogsparti–1,5 kilometer grusväg och asfalt mest med nedförsbacke–korta backar upp och ned igen–kilometerlång uppförsbacke på grusväg–2,7 kilometer mestadels slätta skogsvägar och stigar). I början gick det lite fort (jag upplever att jag hushåller bäst med krafterna om jag lägger varven runt 50–52 minuter och vilar åtta–tio minuter per timme): 46,5, 48, 49 respektive 49,5 minuter. Men sedan föll jag in i lunken med ett väletablerat schema för gång och joggning runt banan, med varv på 52, 50 och 51 minuter före mörkrets inbrott som tvingade på pannlampa och sänkte farten något på de stigpartier där jag gillar att jogga. Samtidigt började jag redan känna en hel del muskelsmärta från höftböjarna som spred sig nedåt i låren, vilket jag inte alls kan minans att jag känt under mina tidigare backyardlopp (när jag sprang 24 timmar i Örebro upplevde jag en liten dipp redan efter tio timmar, men sedan kom jag igång igen). Men nu gick det bara utför, och redan på varv 13 och 14 fick jag börja gräva för att motivera mig och inte leta anledningar till att kliva av (jag intalade mig att muskelsmärta inte är en skada och att den sannerligen inte äventyrar något inför Ultravasan).
Tack vare ostkaka, yoghurt med sötsliskig müsli, choklad och ohemula mängder kaffe tog jag mig ändå igenom de sju nattimmarna med varvtider på 52,5, 52,5 53,5, 53, 55, 53 och 53,5 minuter. Under de timmarna hade också startfältet krympt drastiskt. 21 löpare hade inlett natten, men bara fyra återstod när vi lämnade kvar pannlamporna och gav oss ut på det 20:e varvet vid fem på söndagsmorgonen (efter att Therese Eriksson, som mycket välvilligt lät mig springa i hennes pannlampas sken när mina batterier tog slut två kilometer in på 16:e varvet, fått problem med sår under tårna på ena foten var Annika Johanson ensam kvinna kvar ut på 19:e varvet, och när segern var bärgad var hon också nöjd). Jag var vid det laget så sliten i lårmusklerna, framför allt framsidorna, att jag en längre stund funderat på att kliva av för att inte orsaka bestående men, men plötsligt var jag alltså bara en placering från medalj – och då går det ju inte bara att lägga av. Jag gjorde varv 20 och 21 på 54 respektive 53 minuter medan de tre andra drog iväg direkt i starten och var runt fem–sju minuter före mig. Jag kände mig sopslut och viskade till Maria att det var dags att bryta, jag hade ändå ingen möjlighet att ta någon av de andra, de var för starka. ”Men du ska väl åtminstone ha ett pers?” ”Men jag har Ultravasan att tänka på …” ”Men du har väl ett pannben?” ”Men det är fyra timmar kvar till perset …” ”UT OCH SPRING!”
Jaja, jag masade mig runt varv 22 på 52 minuter med bästa känslan på ett bra tag, och sedan tvingade jag mig att tänka positivt på varv 23 (som gick på 53): ”Det här är näst sista gången du gör det här varvet i fullfart, på varv 25 behöver jag bara komma in precis under 60 minuter.” På 24:e varvet höll det på att ta en ände med förskräckelse när plötsligt fick en elektrisk smärtkänsla från vänsterfoten upp i knäet, men som tur var släppte det efter 500 meter, annars hade jag inte tagit mig runt (varvet på 54 minuter). I slutet kom jag överraskande ikapp Fredrik Dahlberg, som anförtrodde mig att han hade problem med en fot och började se slutet. Jag mumlade något om ”bara muskelsmärta, det har ju ingen dött av!” om min egen situation, och tog mig sedan an det lugnare 25:e varvet med en mental förberedelse för att kunna göra ett 26:e varv för att säkra tredjeplatsen om Fredrik plötsligt skulle välja att kliva av efter 25. 25:e varvet gick på 56 tröga minuter, och jag staplade verkligen över mållinjen för att inkassera perset (167,64 kilometer), skvalpade i mig lite saft och ställde mig på startlinjen igen, med from förhoppning att vi bara skulle vara tre där. Men när starten gick och de andra tre försvann i fjärran igen vände jag tillbaka och tackade för mig. ”Någon måste väl bli fyra …”, var nog det första jag sa (sedan höll jag på att svimma under intervjun som Maria gjorde till Instagram, kolla klippet jag lagt upp på @jonasbrannmyr), innan jag fick duscha, äta och sova.
Fredrik, som hann uppfatta att jag bröt, gjorde sitt snabbaste varv på hela tävlingen den 26:e timmen eftersom han var nöjd trea och skulle kliva av (av 109 startande hade 105 alltså gett sig efter 19 timmar, men det tog ytterligare sex att bli av den siste som inte skulle upp på pallen …), och den spurten bevisar att han hade betydligt mer kvar i tanken än jag hade, så tredjeplatsen var verkligen välförtjänt.
Sedan följde en giganternas kamp där förhandsfavoriten Emir Halalkic tvingade upp Tobbe Gyllebring på 39 timmar (rekordnotering på svensk mark!) för att Tobbe skulle kunna säkra segern. Efter en duell under tolv timmar hann Emir inte runt på 38:e varvet, och då fick Tobbe ta ett ”ärevarv” för att bekräfta segern på 261,52 kilometer medan söndag blev till måndag. En magisk prestation, som inte hade varit möjlig utan höga målsättningar och löpare som sporrade varandra.
Men för egen del funderar jag på om min brist på resultatmässig målsättning var en frälsning eller ett ok, och om jag hade kunnat pressa ur ännu lite mer med en annan approach. Jag missade trots allt ingen maxtid, utan valde självmant (precis som alla gånger jag sprungit backyard) att kliva av eftersom jag känt mig för mörbultad eller tyckt att ”motståndarna” sett för fräscha ut. Och nu, precis som i Örebro i fjol, precis när jag nått min målsättning (den som jag fick efter 21 varv) och därmed kanske inte när jag tagit ut mig totalt. Å andra sidan var jag helt klar över att jag skulle kliva av efter 21 varv, då tyckte jag att jag uppnått min personliga målsättning för dagen, och då klev Maria in och räddade mig med några väl valda ord.
Stort tack till Maria, Jon, mamma och pappa för ovärderlig support (ett backyard gör man inte ensam, det ska till mat och ompyssling, massage och pepp om man ska komma någon vart), Ebba, Alice och Therese för hejarop, Monica och Tommy för ett fantastiskt arrangemang och alla löparvänner för bra tugg under långa timmar!
Om jag klarade den riktiga målsättningen, att hålla mig hel inför Ultravasan? Det får jag nog vänta några dagar med att utvärdera, eftersom kroppen än så länge är så stel och stum att jag knappt tar mig in och ut ur en bil, än mindre uppför en trappa. Men det känns i varje fall som att det bara är musklerna som fått sig en omgång.

Ute på varv nummer fyra. Finaste biten på banan, kilometern kvar till mål. Foto: Stefan Arbratt

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Kommande mållopp:
Ultravasan 2018
Bergslagsleden ultra 2018
The Hill marathons 2019

Racerapport: Niesen treppen lauf 2018

Så mycket kring det här loppet handlar om siffror: Förstås främst de 11 674 trappstegen som utgör världens längsta trappa – själva orsaken till att loppet existerar – som löper parallellt med bergbanan (som egentligen är två bergbanor, den andra startar där den första slutar, så man får byta vagn halvvägs) på berget Niesen i Schweiz (trappan byggdes samtidigt som bergbanan 1906–1910, men har förstås, i varje fall på sina ställen, restaureras genom åren, och används just för arbeten på banan och är stängd för allmänheten 364,5 dagar om året). Men också de 1 669 höjdmeterna som ska tas på det 3 700 meter långa loppet. Något som ger en snittlutning på över 45 procent, med en största lutning på 68 procent (den sista biten av själva trappan).
Men för mig handlade Niesen treppen lauf framför allt om upplevelsen. Jag nöjer mig sällan med att anmäla mig till ett lopp (som jag verkligen satsar på) för att sedan rycka på axlarna och tänka att ”det går som det går”. Men den här gången var det svårt att sätta upp något verkligt mål – Niesen treppen lauf är så olikt allt annat jag sprungit, allt annat jag tränat för, allt annat jag testat, att det var svårt att ha någon vettig uppfattning om vad som var realistiskt att hoppas på. Schweizaren Emmanuel Vaudan – som under tidigt 2000-tal höll yppersta världsklass i uppförslöpning – har banrekordet på 55.55 och 2017 vann Jonathan Schmid (också han från Schweiz) loppet på 1.00.20; men vad betyder det för mig? Är 25 procent på segrartiden, 1.15, bra? Eller ska man vara glad om man ens klarar 1.30? Det här fick jag mycket tid att fundera på, eftersom jag fick höra talas om loppet just efter att anmälan öppnat (och alla 220 platserna tagit slut på några minuter) sommaren 2016. Sommaren 2017 var jag på tå när de 350 platserna (utökat antal på grund av populariteten) till 2018 års lopp släpptes (när de skulle släppas var hemligt, bara specificerat till ”mitten av juni”, så en stor del av juni i fjol gick åt till att trycka ”uppdatera” på loppets hemsida). Hur som helst gick det få dagar utan att jag tänkte på det här loppet under de här två åren mellan att jag fick höra talas om det tills att jag i lördags morse, vid sextiden, hämtade ut min nummerlapp i Mülenen. Någonstans läste jag att ens halvmaratid, möjligen subtraherad med några minuter (några fler minuter för de riktiga uppförslöparspecialisterna) var en bra indikation för vilken tid det ska ta uppför Niesen, så 1.30 kändes som ett rimligt mål, ändå. Under de här två åren har jag också förlagt många träningspass till trappan i Kvarntorpshögen, vars 427 trappsteg erbjudit bästa möjliga specialträning (även om trappan på Niesen har fler än 27 gånger så många steg, och den återhämtning som nedförslöpningen på Kvarntorpshögen ger blir i sammanhanget orealistisk, men som intervallträning fungerar det förstås utmärkt), och därtill har jag klivit på låda på gym (vilket väl inte är någon perfekt kopia av en trappa, men som jag tänkt bör stärka rätt muskler). Men ändå, någonstans, var det här först och främst ett äventyr; något jag sällan tillåter mig eftersom jag tycker att tävling är tävling, och då ska prestation stå i fokus.
Nåväl. I Niesen treppen lauf startar man (från och med i år, när antalet deltagare blivit fler) fyra och fyra var 20:e sekund. De beräknat långsammast löparna gick först medan de fyra förväntade topplöparna startar allra sista (man kan ju tänka att det skulle vara tvärtom för att de snabbare skulle slippa svårigheten i att passera löpare, som jag ska återkomma till, men i stället handlar det om att ge de långsammaste löparna maximal chans att klara reptiden, då ingen tillåts passera mittenstation efter klockan nio (första start är 7.30, så de som startar först har 1,5 timmar på sig, de som startar sist har en timme). Jag gick ut som 265:a (seedad runt den 25:e bästa procenten eller så), och eftersom de första hundra meterna är relativt flacka satte jag ett hyggligt tempo och gled ifrån de tre andra i min startgrupp. Därefter brantar det på rejält, och sedan tar det egentligen aldrig slut. Redan efter 150 meter var jag uppe i rygg på några långsammare från startgruppen innan, och redan där får man börja beräkna: Hur mycket snabbare är jag egentligen, är det trycka till för att ta sig förbi med risk för mjölksyrepåslag eller ska man ligga i rygg en stund och spara kraft? I den beräkningen ingår också hur själva underlaget ser ut: Är det metalltrappa, gammal sten, är den 30 eller 80 centimeter bred, måste jag gå ut i avrinningsspåret mellan trappan och rälsen för att ta mig förbi? Och följer löparen framför ur spår-regeln som ska gälla (det var det få som var införstådda med). Många passeringar gjordes på alla fyra, med fötterna i avrinningsspåret, en hand på elledningen bredvid järnvägsspåret och en hand på trappan, i en sorts björngångsspurt med akut laktatpåslag som följd.
Min rädsla på förhand var just att dra på mig mjölksyra tidigt och tvingas sänka farten, alternativt åka på kramp. Därför hade jag en väl inarbetad plan att lita hårt på pulsklockan och ligga just under mjölksyratröskeln. 85-89 procent av maxpuls var målet, låg jag i det spannet malde jag på, annars ökade jag/sänkte tempot, och jag styrde valen av omkörningar/ligga kvar i rygg efter klockan. Upp mot halvvägs (eller ja, mot mittenstationen som inte alls är halvvägs utan som kommer efter drygt 2,1 kilometer och 975 höjdmeter, alltså efter 57–58 procent beroende på hur man räknar) började jag ändå känna mig rätt sliten i framför allt vaderna och tvingades använda allt mindre av tripplöpningen med fotisättningar på varje trappsteg (om ni testat trappan i Kvarntorpshögen och inte är elitatleter som kan springa upp med fotisättningar på vartannat trappsteg vet ni att man måste välja på att trippa/springa med tramp på varje trappsteg eller gå med tramp på vartannat, vilket är ett svårt val ur ett tidsmässigt perspektiv och där alternering förmodligen är bäst ur ett muskulärt perspektiv). Men efter att ha svept en mugg med sportdryck och en med te i farten kändes det plötsligt mycket lättare när trappan planade ut lite efter mellanstationen (lutningen kan inte ha varit mer än 30 procent), och under ett par hundra meter kände jag mig istället riktigt stark. Och när jag tittade med på klockan och såg att den visade 1 800 meter över havet (målet är på 2 362) kändes det plötsligt nära. Hur jag låg till i tid var dock ytterligt svårt att veta, eftersom lutningen gör så mycket åt tidsåtgången (jag visste bara att jag passerat halva antalet höjdmeter i loppet på runt 43–44 minuter, vilket gjorde att 1,5 timmar fortfarande kändes görbart).
Ganska snart började det branta på igen, och trots att det kändes som att farten sänktes betänkligt (men pulsen bibehölls) så fortsatte jag att passera folk. In i den sista delen av trappan, de sista 200 höjdmeterna där den når sin maxlutning på 68 procent (jämför med skidbacken Väggen i Sälen, som i sin allra brantaste del lutar 50 procent) hade jag rent framför mig och ingen som flåsade tätt i rygg, så det var bara att borra ned huvudet och försöka satsa vad jag hade kvar. Nu tittade jag inte på pulsmätaren längre, nu fick den sticka vart den ville. Ut ur toppstationshuset (målet är 200 meter och 27 höjdmeter asfaltsväg bort, på bergets absoluta topp, efter trappans slut) såg jag att klockan visade 1.29 (inga sekunder), och jag bestämde mig för att spurta allt jag hade bara för att få en slägga i bröstkorgen. Smack! Jag vet inte om det var höjden, mjölksyran från trappan eller de 90 minuternas hårda jobb som gjorde det, men efter 20 meter spurt tog det tvärstopp. Jag fick till och med gå ett par steg innan jag kunde stapla vidare in över mållinjen på 1.30.14. Det är ju ärligt talat en dötrist tid. 15 sekunder snabbare och jag hade varit lyckligast i världen, men 14 sekunder över målet efter två års förberedelser och tankar på det här loppet? Svårsmält.
Dessutom svåranalyserat: När jag tittar på min pulskurva blev det bara tre minuter över 90 procent av maxpuls (de två sista) att jämföra med 20 minuter i en träningstävling som Fjugestaloppet trail för någon vecka sedan … Var jag för feg (jag fick heller knappt någon träningsvärk eller andra sviter och sprang redan dagen därpå ett halvhårt distanspass)? Å andra sidan låg jag på ett snitt på 86 procent av maxpuls utslaget över samtliga 90,25 minuter. Var jag därmed smart och fick ut maximalt? För till skillnad från ett vanligt lopp så tar det ju tvärstopp om man drar på sig mjölksyra i en uppförslöpartävling. Det är svårt att analysera, svårt att veta om man ska vara väldigt nöjd eller rätt missnöjd med själva prestationen. Precis som med målbilden från början alltså. Därför tar jag främst med mig äventyret och upplevelsen från den här lördagen i Schweiz. Loppet var fantastiskt fint ordnat, precis var ingen standardmedalj utan en vacker 1,5-litersglasflaska med loppets emblem och inskriptionen ”finisher” på, utsikten var tyvärr obefintlig från toppen (som var inbäddad i ett moln som gjorde att det bara var tolv grader där uppe, men nere vid basen var det högsommarvärme och strålande sol) men stämningen var så det härligt kamratlig som den annars nästan bara brukar vara i ultralöparsammanhang. Alla hejade på alla, pratade, bytte erfarenheter, en japan som en 47-årig slet sig upp på 2.37.30 efter att ha fått respit för att egentligen ha missat reptiden halvvägs och mottog stort jubel, en åldrad norrman sjönk ner bredvid mig i målet och beklagade sig över att pulsen stuckit iväg så fruktansvärt (det visade sig att 66-årige Gunnar Kvenseth slagit mig med en minut och vunnit H60-klassen). Själva loppet var annars mest ett malande, trappsteg efter trappsteg, kolla pulsen, hur långt är det kvar, ska jag förbi den där ryggen, ”keep right”, ”I want to pass”, ut och kläng på alla fyra för att komma förbi när folk ändå vägrar maka på sig, sedan mala på igen (dessutom är ett viktigt tips att lära sig att använda armarna, att hjälp till att dra sig upp – ofta fanns något att hålla sig i till höger – vilket jag inte alls använt mig av i min träning inför loppet; och så hade jag tränat vaderna för dåligt, låren var okej, men vaderna tog stryk) … Så där höll det på. Men vackert är det i Schweiz, bedövande vackert i bergen, och varje anledning att åka dit är förstås en bra anledning. Och bara att kunna säga att man ”sprungit” uppför väldens längsta trappa … 11 674 trappsteg, 1 669 höjdmeter. Allt handlar om siffrorna.
Jag slutade på 39:e plats av 119 i min klass (herrar födda 1978–2000), på 85:e plats av 255 herrar totalt i tävlingen och på 95:e plats av alla 298 som kom till start (52 anmälda dök inte upp). Österrikaren Marlies Penker (1.16.44, mindre än 30 sekunder från banrekordet) och schwiezaren Lukas von Känel (59.30) vann tävlingen. Resultatlistan finns här.
Ett stort tack till Maria som var både reseledare och support och startade loppet (och gjorde en grym prestation som trots höjdrädsla klarade reptiden halvvägs men var förnuftig nog att lyssna på kroppen och kliva av där ändå).

En del av banan (trappan till vänster på bilden, närmast metalltrappa, längre ned stentrappa). Foto: Maria Åström
Konditionsbloggaren i sin inköpta souvenirtröja från toppen (det var kallt i min nersvettade tävlingströja och jag hade glömt packa ned en torr). Jag pekar förstås på toppen på Niesen … Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Kommande mållopp:
Ultravasan 2018
Bergslagsleden ultra 2018

Racerapport: The Hill marathon

Vanligtvis skriver jag bara längre racerapporter från mina stora mållopp (i år Örebro backyard ultra och Bergslagsleden ultra), men den här gången blir det ett undantag. Efter lite slögoogling hittade jag så sent som i måndags The Hill marathons i värmländska Sulvik, strax utanför Arvika, och trots att anmälan till loppet hade stängt slängde jag iväg ett mail eftersom det var en typ av tävling jag helt enkelt inte kunde motstå: Upp och ned, upp och ned i en backe ute i skogen, så många varv (63 upp, 62 ned, starten var i botten och målet på toppen) att det blev ett helt maraton (jag återkommer till hur långt loppet egentligen blev). Loppet var därtill klart Barkley marathon-inspirerat (se den magiska dokumentären ”The Barkley Marathons: The Race That Eats Its Young” om den svintuffa amerikanska förlagen, om ni inte redan gjort det; det är en av de bästa löpardokumentärer som gjorts och finns att betitta på allehanda streamingtjänster), komplett med hemlig starttid (man blev anmodad att vara på plats 6.30 på lördagsmorgonen, och sedan dröjde det en timme innan tävlingsledaren annonserade att loppet skulle starta om en halvtimme genom att ringa i en klocka), en registreringsskylt som obligatorisk del av anmälningsavgiften (vilket möjligen inte har lika stor poäng i Sverige där skyltarna inte skiljer åt i olika delar av landet som de gör i USA) och tapout istället för DNF. Men till skillnad från Barkley, med sina fem slingor som ska besegras på 2,5 dygn, bjöd The Hill alltså på en enda backe. Upp och ned, upp och ned. Visst låter det oemotståndligt? Det tyckte i varje fall jag. Årets upplaga var de tredje, och nytt för i år var att stavar förbjudits och att en 50-milesklass, alltså ett drygt 80 kilometer långt lopp, införts med 113 uppförsbackar och 24 timmars reptid (på maran får man hålla på i tolv timmar, en utökning från tio i fjol). Deltagarantalet var begränsat till tio löpare i varje klass, men bara fem hade anmält sig i år: Jag och Joanna Bergkvist (med starka swimrunmeriter) i maratonklassen och Tobias Lindström (som klarat av både TDG och PTL, två extremultratävlingar över 30 mil i Alperna, och några av de mest krävande loppen i världen), Anders Widmark (som gjort otaliga 100-mileslopp och kvalat till UTMB) och Morgan Sundin. Jag tror ingen av oss hade just The Hills som årets stora mål, men som äventyr och utmaning var det ett perfekt lördagsnöje, och därtill ett suveränt arrangemang av Remy Brändefalk som servade löpare och publik timme efter timme.
8.00 gick startskottet (”varsågod och spring”, sa Remy), och så knatade vi på uppför backen. Jag tog sällskap med Tobias första två varven, men sedan satte han ett något högre tempo (han ville bli av med så många varv som möjligt innan solen stod för högt eftersom han visste med sig att han hade problem med värmen). Mitt egna mål var fjolårets banrekord, satt av Mikael Andersson förra året, på 8.42. Det innebar snittvarv på 8.20, och eftersom man får räkna med tidsspillan under andra halvan öppnade jag med planen att lägga alla varv, så länge jag orkade, under åtta minuter. De flesta av de 20 första hamnade någonstans runt 7.50 (5.30 upp [bara gång, inte ett löpsteg], 2.10–2.20 ned [bara löpning]), och eftersom Tobias, som skulle hålla på betydligt längre, kostade på sig lite mer tid i varvningsområdet (jag försökte begränsa tidsspillan till tio sekunder per varv de gånger jag drack [vartannat varv], 30 de gånger jag behövde äta något [betydligt mer sällan]) så var jag snart uppe i ledning. Det ska dock sägas att jag, vid sidan om Morgan som hade ont i ett knä och inte kunde springa nedför, nog var långsammast i tävlingen (om än inte med stor marginal) och tog tid på de andra endast genom att låta bli att vila/stanna i varvningsområdet.
Förbi varv 20 och 30 och några till lyckades jag hålla upp en hygglig fart och byggde hela tiden en buffert på banrekordet, och halvvägs hade jag runt 14 minuter till godo. Men sedan började backen, solen (22–24 grader i skuggan timme efter timme – årets varmaste dag i Arvika, intygade lokalborna) och distansen ta ut sin rätt, så att säga.
Backen, ja. Enligt förhandsuppgifterna skulle den vara 700 meter lång och ha 4 000+ höjdmeter totalt. Det skulle alltså ge 43 800 meter totalt och cirka 63,5+ höjdmeter per varv. Sanningen, enligt min förvisso lätt opålitliga gps-klocka, var en helt annan: Den gav 743 meter och 88 höjdmeter per varv (23,7 procents snittlutning i backen!) för totalt 46,5 kilometer och 5 592 höjdmeter. Något problem? Inte alls. Det var lika för alla och därtill en ännu något större utmaning (och redan efter första varvet kände man ju till förutsättningarna). Backen bestod till 340 meter av en fin och slät gammal skogsväg, och följt av en stig på 30 meter upp till den övre varvningen.
Redan när jag närmade mig 40:e varvet insåg jag att det inte gick att elda på kroppen för att nå banrekordet, och jag slutade försöka pressa mig mot det och hitta istället en ny ”bekvämlighetsfart” på jämna tio minuter per varv. Jag var i det läget 1,5 varv före tvåan Anders, som tuffade på i förbluffande jämnt tempo hela dagen, och ytterligare något före Joanna som ju egentligen var tvåa i min klass. I det läget var vi alla väldigt jämna eftersom jag tog längre tid på mig på varven och de andra tog mer tid på sig i varvningen.
Sista 20 varven fick jag kicka in pannbenet, men det blev aldrig riktigt jobbigt, jag fick aldrig någon riktig kris, och jag höll mina tiominutersvarv hela vägen och min plan för att dricka och äta som jag gjort upp på förhand. Jag tuffade på, helt enkelt, även om tiden rann iväg, och när jag till slut kavade mig upp för backen för 63:e och sista gången stod klockan på 9.42 istället för 8.42, som var gällande banrekordet (i fjolårets lopp var det förvisso tillåtet att använda stavar och att det gick en ljummen senaugustidag, men jag tror ändå inte att jag hade klarat Mikaels tid; jag var trots allt en hel timme ifrån). Men ändå: Jag var först upp på toppen, och vann min första tävling någonsin (större Degerforsklassikerns orienteringsmoment), även om den förvisso bara hade fem deltagare. Jag fick mitt livs finaste ”medalj” (ett stycke specialdesignat Glavaskiffer), en färdkäpp, en snygg t-shirt och – framför allt – kramar av alla mina medtävlande.
Joanna, som länge bara var två–tre varv bakom, hamnade i kris med sex varv kvar och mådde illa, men fick hjälp av Remy och kom på benen och avslutade otroligt starkt och gick i mål som tvåa på 10.35. Tobias var märkt av värmen och valde att kliva ned till maratondistansen och tog mållinjen på 11.35 (kämpade sig alltså med god marginal in under maxtiden) medan Morgan också kämpade med hettan och på grund av den och sitt strulande knä tvingades ringa i klockan efter elva timmar och 44 varv. Anders tuffade dock på genom natten, i samma oförtröttliga tempo, och klarade som första löpare någonsin ut 80-kilometersdistansen på 21.40. Om min gps-klocka stämmer hade han då alltså avverkat 83,6 kilometer och 9 950 höjdmeter – en enorm prestation.
Kroppen? Tja, låren var förstås slitna, inte minst av nedförsbackarna, men jag hade konstigt nog inga som helst problem med fötterna. Fjolårssegraren Mikael, som var med i arrangörsstaben den här gången, berättade att han tappade naglar och hade rejält ont i fötterna då (förmodligen mest beroende på alla stötar i nedförslöpningen), men jag hade inte ens en blåsa, en enorm skillnad mot Örebro backyard ultra förra månaden. Efter ÖBU tvingades jag till två veckors rehab, främst på grund av en svullen fotled, men nu är jag nog snart på banan igen, som det känns.
Remy frågade mig direkt efteråt hur det här loppet stod sig i tuffhet jämfört med andra jag gjort. En svår fråga att svara på. Tekniskt är Tromsø skyrace det överlägset överjävligaste jag gett mig på (jag tog mig vatten över huvudet men lyckades ändå komma ut, och i mål, på andra sidan), och pannbenskrävande och kroppsnötande var nog de 24 timmarna i Kvinnersta i juni snäppet tuffare (och snackar vi hjärta och lungor är ju varenda sketet femkilometersrace man harvat sig igenom alltid värst). Men The Hill hade ändå något speciellt. Det konstanta nötandet upp och ned, att det aldrig fanns någon vila (endera dra sig uppför eller vräka på nedför, inte en platt meter; rundningsmärket på toppen var en liten träpinne, i botten vände man mitt på vägen), att framsidorna och baksidorna och framsidorna och baksidorna av låren fick sig omgång efter omgång efter omgång av branter och stötar tills de till slut var nära att ge upp (men för min del gick det aldrig riktigt så långt; begränsningen sattes i början av pulsen – jag ville inte gå över 85 procent av maxpuls i början när jag visste att jag skulle hålla på i åtta–nio–tio timmar och de sista fem–sex timmarna av den där mattheten som kommer över en efter det timtalet kontinuerligt slit). Däremot tror jag inte att jag hade klarat mig till mål, under de 24 timmarna, om jag hade startat i långa klassen, 50 miles (å andra sidan kan jag tänka mig få typer av lopp som skulle kunna passa mig bättre, min enda uppsidor som löpare är att jag älskar uppförsbackar och har ett tjockt pannben; och även om jag under de fem dagarna från anmälan till loppet den här gången inte hann göra ett enda specifikt träningspass så har jag genom åren gjort otaliga intervallträningspass där jag löpt upp och ned för en slalombacke 10–20 gånger). Det loppet, 50-milesvarianten, kan mycket väl vara ett av Sveriges tuffaste, speciellt om man tar reptiden i beaktande. Jag har enorm respekt för Anders som klarade utmaningen, och för Morgan och Tobias som vågade ge sig på den.
Upplevelsemässigt kan man ju tycka att en backe är en backe, att det blir monotont och mest handlar om att gräva djupt och härda ut – men någonstans i det där lär man sig ju också något om sig själv. Och därtill är ju ultralöpning en omvittnat social tävlingsform där man springer runt och snicksnackar om tidigare och kommande lopp, krämpor, toppar och dalar och livets övriga väsentligheter. Ändå upplever jag alltid att man aldrig riktigt hinner prata till punkt (jag har väl inte sprungit något tillräckligt långt lopp, ännu). Men vad jag kan säga om just The Hill var att småskaligheten kombinerat med den extrema bankaraktären skruvade upp den familjära stämningen ännu ett par snäpp: Vi var verkligen där för att kämpa tillsammans, inte för att göra upp om någon seger, vi fem som stod på startlinjen och sedan svettades en lång, het julidag tillsammans. Tack alla fyra, och tack till Remy och Mikael för ett topparrangemang, och till alla som kom och tittade och hejade!
Om jag kommer tillbaka nästa år? Absolut! Om det bara passar in i tävlingsschemat och Remy ger mig en plats så tänker jag definitivt återvända till underbara Sulvik (men vi kan väl ta ett lite mer barmhärtigt väder då, va?). Om jag vågar prova 50-milesvarianten nästa gång? Den som lever får se.

Mina mellantider per tio varv:
1–10: 1.16.40 (snitt 7.40).
11–20: 2.36.55 (snitt 8.01).
21–30: 4.00.25 (snitt 8.21).
31–40: 5.40.50 (snitt 10.02).
41–50: 7.25.35 (snitt 10.28).
51–60: 9.14.25 (snitt 10.53).
61–62,5: 27.35 (snitt 11.02).

Nedan kommer lite blandade bilder från loppet (och en film där jag intervjuas [det är något som inte händer särskilt ofta …] av Remy och Mikael finns här), många fler finns på tävlingens facebooksida:

Starten. Jag, till vänster, och Tobias tog täten. Foto: Remy Brändefalk
Utsikten var lika fin som vädret. Foto: Remy Brändefalk
Varje varv skulle man sätta ett kryss på tavlan för att markera att man varit där. Foto: Dennis Brännmyr
Brantaste delen av banan, drygt 30 procent motlut. Foto: Dennis Brännmyr
Mållinjen – välkommet efter nio timmar och 42 minuters slit upp och ned. Foto: Dennis Brännmyr
Konditionsbloggare tillsammans med tävlingsledare Remy Brändefalk. Foto: Dennis Brännmyr
Den sviktade pulskurvan när det inte längre gick att hålla upp farten, den aldrig sviktande temperaturkurvan, de snygga benen innan doppet efter loppet och den ännu snyggare tröjan. Foto: Jonas Brännmyr/faksimiler

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06.
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer).
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11.
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter.
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,7 kilometer)
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2017.
Niesenaluf 2018.