Racerapport: Lurs backyard ultra 2018

Ibland undrar jag om målsättningar sätter begränsningar för eller lyfter nivån på vad som är möjligt att utföra. Sällan är det i varje så tydligt att de ofta utgör det förstnämnda som när man springer en ”backyard ultra”, den här märkliga tävlingsformen som blivit så populär i Sverige de senaste åren och som går ut på att springa 6 706 meter per timme (varken mer eller mindre) så många timmar i följd som möjligt, tills alla utom en gett upp. I stället för att springa så länge som möjligt dryper de allra flesta nämligen av efter sju eller tio varv, vilket motsvarar fullföljt maraton respektive en fin och jämn siffra. Och av dem som fortsätter efter tionde timmen är det ofta något personligt rekord eller någon annan jämn summa (kanske 50 miles, alltså tolv timmar, eller 100 miles, alltså 24 timmar) som är målet (det är lätt att motivera sig att nå målet, svårt att motivera sig att fortsätta när det är uppnått). Det säger en hel del att bara en enda löpare (örebroaren Jenny-Ann Ehrling som därmed hade säkrat segern i Backyard ultra Sydkusten i fjol och därmed inte hade mer att springa för) av de 66 som klarat 23 timmar i ett sånt här lopp på svensk mark klivit av inför det 24:e, medan hela 15 gett sig efter varv 24 (däribland jag, i Örebro backyard ultra, i fjol). Man klarar så mycket som man föresätter sig att göra, och har man gett sig fanken på att springa 24 varv så stannar man inte efter 23. Men om man från början hade siktat på 27 varv i stället, hur långt hade man kommit då? Eller är det tvärtom så att en hel del av de där 15 som klarade 24:e varvet egentligen var sopslut efter 20, 21, 22 men plågade sig runt några extra just tack vare sin målsättning?
Jag vet inte, men jag har funderat rätt mycket kring det där under, och framför allt efter, helgens tävling; Lurs backyard ultra. Lur är en liten ort i Tanums kommun med 112 invånare som sattes på den svenska ultralöpningskartan 2015 när den första upplagan av loppet, och det första backyardloppet över huvud taget på svensk mark, arrangerades där (jag ställde upp med målsättningen att klara 14 timmar och fick med mig 18 hem, tack vare bra coachning). Just att loppet är det svenska originalet lockar extra, och i år mer än dubblerades byns befolkning under helgen när 109 löpare med support intog den gemytliga bygdegården.
Jag hade för första gången i backyardlöpning ingen målsättning (det var mitt femte lopp av den här typen, tidigare har jag sprungit 18 när jag siktat på 14, sprungit först 19 och sedan 24 när jag siktat på 24 och dessutom tagit ett lopp som träning med åtta snabba rundor), mer än att jag inte fick gå sönder inför Ultravasan som är sommarens stora mål. Springa med förstånd, alltså. Lyssna på kroppen.
Första fem varven hade jag sällskap av Maria och Jon som sedan övergick till att supporta, och de varven gick naturligt långsamt på 53, 55, 48,5 (för att hinna äta lite lunch), 53 respektive 55 minuter. Sedan var jag tvungen att hitta min egen taktik runt den omväxlande banan (kort backe–kilometerlångt skogsparti–1,5 kilometer grusväg och asfalt mest med nedförsbacke–korta backar upp och ned igen–kilometerlång uppförsbacke på grusväg–2,7 kilometer mestadels slätta skogsvägar och stigar). I början gick det lite fort (jag upplever att jag hushåller bäst med krafterna om jag lägger varven runt 50–52 minuter och vilar åtta–tio minuter per timme): 46,5, 48, 49 respektive 49,5 minuter. Men sedan föll jag in i lunken med ett väletablerat schema för gång och joggning runt banan, med varv på 52, 50 och 51 minuter före mörkrets inbrott som tvingade på pannlampa och sänkte farten något på de stigpartier där jag gillar att jogga. Samtidigt började jag redan känna en hel del muskelsmärta från höftböjarna som spred sig nedåt i låren, vilket jag inte alls kan minans att jag känt under mina tidigare backyardlopp (när jag sprang 24 timmar i Örebro upplevde jag en liten dipp redan efter tio timmar, men sedan kom jag igång igen). Men nu gick det bara utför, och redan på varv 13 och 14 fick jag börja gräva för att motivera mig och inte leta anledningar till att kliva av (jag intalade mig att muskelsmärta inte är en skada och att den sannerligen inte äventyrar något inför Ultravasan).
Tack vare ostkaka, yoghurt med sötsliskig müsli, choklad och ohemula mängder kaffe tog jag mig ändå igenom de sju nattimmarna med varvtider på 52,5, 52,5 53,5, 53, 55, 53 och 53,5 minuter. Under de timmarna hade också startfältet krympt drastiskt. 21 löpare hade inlett natten, men bara fyra återstod när vi lämnade kvar pannlamporna och gav oss ut på det 20:e varvet vid fem på söndagsmorgonen (efter att Therese Eriksson, som mycket välvilligt lät mig springa i hennes pannlampas sken när mina batterier tog slut två kilometer in på 16:e varvet, fått problem med sår under tårna på ena foten var Annika Johanson ensam kvinna kvar ut på 19:e varvet, och när segern var bärgad var hon också nöjd). Jag var vid det laget så sliten i lårmusklerna, framför allt framsidorna, att jag en längre stund funderat på att kliva av för att inte orsaka bestående men, men plötsligt var jag alltså bara en placering från medalj – och då går det ju inte bara att lägga av. Jag gjorde varv 20 och 21 på 54 respektive 53 minuter medan de tre andra drog iväg direkt i starten och var runt fem–sju minuter före mig. Jag kände mig sopslut och viskade till Maria att det var dags att bryta, jag hade ändå ingen möjlighet att ta någon av de andra, de var för starka. ”Men du ska väl åtminstone ha ett pers?” ”Men jag har Ultravasan att tänka på …” ”Men du har väl ett pannben?” ”Men det är fyra timmar kvar till perset …” ”UT OCH SPRING!”
Jaja, jag masade mig runt varv 22 på 52 minuter med bästa känslan på ett bra tag, och sedan tvingade jag mig att tänka positivt på varv 23 (som gick på 53): ”Det här är näst sista gången du gör det här varvet i fullfart, på varv 25 behöver jag bara komma in precis under 60 minuter.” På 24:e varvet höll det på att ta en ände med förskräckelse när plötsligt fick en elektrisk smärtkänsla från vänsterfoten upp i knäet, men som tur var släppte det efter 500 meter, annars hade jag inte tagit mig runt (varvet på 54 minuter). I slutet kom jag överraskande ikapp Fredrik Dahlberg, som anförtrodde mig att han hade problem med en fot och började se slutet. Jag mumlade något om ”bara muskelsmärta, det har ju ingen dött av!” om min egen situation, och tog mig sedan an det lugnare 25:e varvet med en mental förberedelse för att kunna göra ett 26:e varv för att säkra tredjeplatsen om Fredrik plötsligt skulle välja att kliva av efter 25. 25:e varvet gick på 56 tröga minuter, och jag staplade verkligen över mållinjen för att inkassera perset (167,64 kilometer), skvalpade i mig lite saft och ställde mig på startlinjen igen, med from förhoppning att vi bara skulle vara tre där. Men när starten gick och de andra tre försvann i fjärran igen vände jag tillbaka och tackade för mig. ”Någon måste väl bli fyra …”, var nog det första jag sa (sedan höll jag på att svimma under intervjun som Maria gjorde till Instagram, kolla klippet jag lagt upp på @jonasbrannmyr), innan jag fick duscha, äta och sova.
Fredrik, som hann uppfatta att jag bröt, gjorde sitt snabbaste varv på hela tävlingen den 26:e timmen eftersom han var nöjd trea och skulle kliva av (av 109 startande hade 105 alltså gett sig efter 19 timmar, men det tog ytterligare sex att bli av den siste som inte skulle upp på pallen …), och den spurten bevisar att han hade betydligt mer kvar i tanken än jag hade, så tredjeplatsen var verkligen välförtjänt.
Sedan följde en giganternas kamp där förhandsfavoriten Emir Halalkic tvingade upp Tobbe Gyllebring på 39 timmar (rekordnotering på svensk mark!) för att Tobbe skulle kunna säkra segern. Efter en duell under tolv timmar hann Emir inte runt på 38:e varvet, och då fick Tobbe ta ett ”ärevarv” för att bekräfta segern på 261,52 kilometer medan söndag blev till måndag. En magisk prestation, som inte hade varit möjlig utan höga målsättningar och löpare som sporrade varandra.
Men för egen del funderar jag på om min brist på resultatmässig målsättning var en frälsning eller ett ok, och om jag hade kunnat pressa ur ännu lite mer med en annan approach. Jag missade trots allt ingen maxtid, utan valde självmant (precis som alla gånger jag sprungit backyard) att kliva av eftersom jag känt mig för mörbultad eller tyckt att ”motståndarna” sett för fräscha ut. Och nu, precis som i Örebro i fjol, precis när jag nått min målsättning (den som jag fick efter 21 varv) och därmed kanske inte när jag tagit ut mig totalt. Å andra sidan var jag helt klar över att jag skulle kliva av efter 21 varv, då tyckte jag att jag uppnått min personliga målsättning för dagen, och då klev Maria in och räddade mig med några väl valda ord.
Stort tack till Maria, Jon, mamma och pappa för ovärderlig support (ett backyard gör man inte ensam, det ska till mat och ompyssling, massage och pepp om man ska komma någon vart), Ebba, Alice och Therese för hejarop, Monica och Tommy för ett fantastiskt arrangemang och alla löparvänner för bra tugg under långa timmar!
Om jag klarade den riktiga målsättningen, att hålla mig hel inför Ultravasan? Det får jag nog vänta några dagar med att utvärdera, eftersom kroppen än så länge är så stel och stum att jag knappt tar mig in och ut ur en bil, än mindre uppför en trappa. Men det känns i varje fall som att det bara är musklerna som fått sig en omgång.

Ute på varv nummer fyra. Finaste biten på banan, kilometern kvar till mål. Foto: Stefan Arbratt

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Kommande mållopp:
Ultravasan 2018
Bergslagsleden ultra 2018
The Hill marathons 2019

Racerapport: Niesen treppen lauf 2018

Så mycket kring det här loppet handlar om siffror: Förstås främst de 11 674 trappstegen som utgör världens längsta trappa – själva orsaken till att loppet existerar – som löper parallellt med bergbanan (som egentligen är två bergbanor, den andra startar där den första slutar, så man får byta vagn halvvägs) på berget Niesen i Schweiz (trappan byggdes samtidigt som bergbanan 1906–1910, men har förstås, i varje fall på sina ställen, restaureras genom åren, och används just för arbeten på banan och är stängd för allmänheten 364,5 dagar om året). Men också de 1 669 höjdmeterna som ska tas på det 3 700 meter långa loppet. Något som ger en snittlutning på över 45 procent, med en största lutning på 68 procent (den sista biten av själva trappan).
Men för mig handlade Niesen treppen lauf framför allt om upplevelsen. Jag nöjer mig sällan med att anmäla mig till ett lopp (som jag verkligen satsar på) för att sedan rycka på axlarna och tänka att ”det går som det går”. Men den här gången var det svårt att sätta upp något verkligt mål – Niesen treppen lauf är så olikt allt annat jag sprungit, allt annat jag tränat för, allt annat jag testat, att det var svårt att ha någon vettig uppfattning om vad som var realistiskt att hoppas på. Schweizaren Emmanuel Vaudan – som under tidigt 2000-tal höll yppersta världsklass i uppförslöpning – har banrekordet på 55.55 och 2017 vann Jonathan Schmid (också han från Schweiz) loppet på 1.00.20; men vad betyder det för mig? Är 25 procent på segrartiden, 1.15, bra? Eller ska man vara glad om man ens klarar 1.30? Det här fick jag mycket tid att fundera på, eftersom jag fick höra talas om loppet just efter att anmälan öppnat (och alla 220 platserna tagit slut på några minuter) sommaren 2016. Sommaren 2017 var jag på tå när de 350 platserna (utökat antal på grund av populariteten) till 2018 års lopp släpptes (när de skulle släppas var hemligt, bara specificerat till ”mitten av juni”, så en stor del av juni i fjol gick åt till att trycka ”uppdatera” på loppets hemsida). Hur som helst gick det få dagar utan att jag tänkte på det här loppet under de här två åren mellan att jag fick höra talas om det tills att jag i lördags morse, vid sextiden, hämtade ut min nummerlapp i Mülenen. Någonstans läste jag att ens halvmaratid, möjligen subtraherad med några minuter (några fler minuter för de riktiga uppförslöparspecialisterna) var en bra indikation för vilken tid det ska ta uppför Niesen, så 1.30 kändes som ett rimligt mål, ändå. Under de här två åren har jag också förlagt många träningspass till trappan i Kvarntorpshögen, vars 427 trappsteg erbjudit bästa möjliga specialträning (även om trappan på Niesen har fler än 27 gånger så många steg, och den återhämtning som nedförslöpningen på Kvarntorpshögen ger blir i sammanhanget orealistisk, men som intervallträning fungerar det förstås utmärkt), och därtill har jag klivit på låda på gym (vilket väl inte är någon perfekt kopia av en trappa, men som jag tänkt bör stärka rätt muskler). Men ändå, någonstans, var det här först och främst ett äventyr; något jag sällan tillåter mig eftersom jag tycker att tävling är tävling, och då ska prestation stå i fokus.
Nåväl. I Niesen treppen lauf startar man (från och med i år, när antalet deltagare blivit fler) fyra och fyra var 20:e sekund. De beräknat långsammast löparna gick först medan de fyra förväntade topplöparna startar allra sista (man kan ju tänka att det skulle vara tvärtom för att de snabbare skulle slippa svårigheten i att passera löpare, som jag ska återkomma till, men i stället handlar det om att ge de långsammaste löparna maximal chans att klara reptiden, då ingen tillåts passera mittenstation efter klockan nio (första start är 7.30, så de som startar först har 1,5 timmar på sig, de som startar sist har en timme). Jag gick ut som 265:a (seedad runt den 25:e bästa procenten eller så), och eftersom de första hundra meterna är relativt flacka satte jag ett hyggligt tempo och gled ifrån de tre andra i min startgrupp. Därefter brantar det på rejält, och sedan tar det egentligen aldrig slut. Redan efter 150 meter var jag uppe i rygg på några långsammare från startgruppen innan, och redan där får man börja beräkna: Hur mycket snabbare är jag egentligen, är det trycka till för att ta sig förbi med risk för mjölksyrepåslag eller ska man ligga i rygg en stund och spara kraft? I den beräkningen ingår också hur själva underlaget ser ut: Är det metalltrappa, gammal sten, är den 30 eller 80 centimeter bred, måste jag gå ut i avrinningsspåret mellan trappan och rälsen för att ta mig förbi? Och följer löparen framför ur spår-regeln som ska gälla (det var det få som var införstådda med). Många passeringar gjordes på alla fyra, med fötterna i avrinningsspåret, en hand på elledningen bredvid järnvägsspåret och en hand på trappan, i en sorts björngångsspurt med akut laktatpåslag som följd.
Min rädsla på förhand var just att dra på mig mjölksyra tidigt och tvingas sänka farten, alternativt åka på kramp. Därför hade jag en väl inarbetad plan att lita hårt på pulsklockan och ligga just under mjölksyratröskeln. 85-89 procent av maxpuls var målet, låg jag i det spannet malde jag på, annars ökade jag/sänkte tempot, och jag styrde valen av omkörningar/ligga kvar i rygg efter klockan. Upp mot halvvägs (eller ja, mot mittenstationen som inte alls är halvvägs utan som kommer efter drygt 2,1 kilometer och 975 höjdmeter, alltså efter 57–58 procent beroende på hur man räknar) började jag ändå känna mig rätt sliten i framför allt vaderna och tvingades använda allt mindre av tripplöpningen med fotisättningar på varje trappsteg (om ni testat trappan i Kvarntorpshögen och inte är elitatleter som kan springa upp med fotisättningar på vartannat trappsteg vet ni att man måste välja på att trippa/springa med tramp på varje trappsteg eller gå med tramp på vartannat, vilket är ett svårt val ur ett tidsmässigt perspektiv och där alternering förmodligen är bäst ur ett muskulärt perspektiv). Men efter att ha svept en mugg med sportdryck och en med te i farten kändes det plötsligt mycket lättare när trappan planade ut lite efter mellanstationen (lutningen kan inte ha varit mer än 30 procent), och under ett par hundra meter kände jag mig istället riktigt stark. Och när jag tittade med på klockan och såg att den visade 1 800 meter över havet (målet är på 2 362) kändes det plötsligt nära. Hur jag låg till i tid var dock ytterligt svårt att veta, eftersom lutningen gör så mycket åt tidsåtgången (jag visste bara att jag passerat halva antalet höjdmeter i loppet på runt 43–44 minuter, vilket gjorde att 1,5 timmar fortfarande kändes görbart).
Ganska snart började det branta på igen, och trots att det kändes som att farten sänktes betänkligt (men pulsen bibehölls) så fortsatte jag att passera folk. In i den sista delen av trappan, de sista 200 höjdmeterna där den når sin maxlutning på 68 procent (jämför med skidbacken Väggen i Sälen, som i sin allra brantaste del lutar 50 procent) hade jag rent framför mig och ingen som flåsade tätt i rygg, så det var bara att borra ned huvudet och försöka satsa vad jag hade kvar. Nu tittade jag inte på pulsmätaren längre, nu fick den sticka vart den ville. Ut ur toppstationshuset (målet är 200 meter och 27 höjdmeter asfaltsväg bort, på bergets absoluta topp, efter trappans slut) såg jag att klockan visade 1.29 (inga sekunder), och jag bestämde mig för att spurta allt jag hade bara för att få en slägga i bröstkorgen. Smack! Jag vet inte om det var höjden, mjölksyran från trappan eller de 90 minuternas hårda jobb som gjorde det, men efter 20 meter spurt tog det tvärstopp. Jag fick till och med gå ett par steg innan jag kunde stapla vidare in över mållinjen på 1.30.14. Det är ju ärligt talat en dötrist tid. 15 sekunder snabbare och jag hade varit lyckligast i världen, men 14 sekunder över målet efter två års förberedelser och tankar på det här loppet? Svårsmält.
Dessutom svåranalyserat: När jag tittar på min pulskurva blev det bara tre minuter över 90 procent av maxpuls (de två sista) att jämföra med 20 minuter i en träningstävling som Fjugestaloppet trail för någon vecka sedan … Var jag för feg (jag fick heller knappt någon träningsvärk eller andra sviter och sprang redan dagen därpå ett halvhårt distanspass)? Å andra sidan låg jag på ett snitt på 86 procent av maxpuls utslaget över samtliga 90,25 minuter. Var jag därmed smart och fick ut maximalt? För till skillnad från ett vanligt lopp så tar det ju tvärstopp om man drar på sig mjölksyra i en uppförslöpartävling. Det är svårt att analysera, svårt att veta om man ska vara väldigt nöjd eller rätt missnöjd med själva prestationen. Precis som med målbilden från början alltså. Därför tar jag främst med mig äventyret och upplevelsen från den här lördagen i Schweiz. Loppet var fantastiskt fint ordnat, precis var ingen standardmedalj utan en vacker 1,5-litersglasflaska med loppets emblem och inskriptionen ”finisher” på, utsikten var tyvärr obefintlig från toppen (som var inbäddad i ett moln som gjorde att det bara var tolv grader där uppe, men nere vid basen var det högsommarvärme och strålande sol) men stämningen var så det härligt kamratlig som den annars nästan bara brukar vara i ultralöparsammanhang. Alla hejade på alla, pratade, bytte erfarenheter, en japan som en 47-årig slet sig upp på 2.37.30 efter att ha fått respit för att egentligen ha missat reptiden halvvägs och mottog stort jubel, en åldrad norrman sjönk ner bredvid mig i målet och beklagade sig över att pulsen stuckit iväg så fruktansvärt (det visade sig att 66-årige Gunnar Kvenseth slagit mig med en minut och vunnit H60-klassen). Själva loppet var annars mest ett malande, trappsteg efter trappsteg, kolla pulsen, hur långt är det kvar, ska jag förbi den där ryggen, ”keep right”, ”I want to pass”, ut och kläng på alla fyra för att komma förbi när folk ändå vägrar maka på sig, sedan mala på igen (dessutom är ett viktigt tips att lära sig att använda armarna, att hjälp till att dra sig upp – ofta fanns något att hålla sig i till höger – vilket jag inte alls använt mig av i min träning inför loppet; och så hade jag tränat vaderna för dåligt, låren var okej, men vaderna tog stryk) … Så där höll det på. Men vackert är det i Schweiz, bedövande vackert i bergen, och varje anledning att åka dit är förstås en bra anledning. Och bara att kunna säga att man ”sprungit” uppför väldens längsta trappa … 11 674 trappsteg, 1 669 höjdmeter. Allt handlar om siffrorna.
Jag slutade på 39:e plats av 119 i min klass (herrar födda 1978–2000), på 85:e plats av 255 herrar totalt i tävlingen och på 95:e plats av alla 298 som kom till start (52 anmälda dök inte upp). Österrikaren Marlies Penker (1.16.44, mindre än 30 sekunder från banrekordet) och schwiezaren Lukas von Känel (59.30) vann tävlingen. Resultatlistan finns här.
Ett stort tack till Maria som var både reseledare och support och startade loppet (och gjorde en grym prestation som trots höjdrädsla klarade reptiden halvvägs men var förnuftig nog att lyssna på kroppen och kliva av där ändå).

En del av banan (trappan till vänster på bilden, närmast metalltrappa, längre ned stentrappa). Foto: Maria Åström
Konditionsbloggaren i sin inköpta souvenirtröja från toppen (det var kallt i min nersvettade tävlingströja och jag hade glömt packa ned en torr). Jag pekar förstås på toppen på Niesen … Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Kommande mållopp:
Ultravasan 2018
Bergslagsleden ultra 2018

Racerapport: The Hill marathon

Vanligtvis skriver jag bara längre racerapporter från mina stora mållopp (i år Örebro backyard ultra och Bergslagsleden ultra), men den här gången blir det ett undantag. Efter lite slögoogling hittade jag så sent som i måndags The Hill marathons i värmländska Sulvik, strax utanför Arvika, och trots att anmälan till loppet hade stängt slängde jag iväg ett mail eftersom det var en typ av tävling jag helt enkelt inte kunde motstå: Upp och ned, upp och ned i en backe ute i skogen, så många varv (63 upp, 62 ned, starten var i botten och målet på toppen) att det blev ett helt maraton (jag återkommer till hur långt loppet egentligen blev). Loppet var därtill klart Barkley marathon-inspirerat (se den magiska dokumentären ”The Barkley Marathons: The Race That Eats Its Young” om den svintuffa amerikanska förlagen, om ni inte redan gjort det; det är en av de bästa löpardokumentärer som gjorts och finns att betitta på allehanda streamingtjänster), komplett med hemlig starttid (man blev anmodad att vara på plats 6.30 på lördagsmorgonen, och sedan dröjde det en timme innan tävlingsledaren annonserade att loppet skulle starta om en halvtimme genom att ringa i en klocka), en registreringsskylt som obligatorisk del av anmälningsavgiften (vilket möjligen inte har lika stor poäng i Sverige där skyltarna inte skiljer åt i olika delar av landet som de gör i USA) och tapout istället för DNF. Men till skillnad från Barkley, med sina fem slingor som ska besegras på 2,5 dygn, bjöd The Hill alltså på en enda backe. Upp och ned, upp och ned. Visst låter det oemotståndligt? Det tyckte i varje fall jag. Årets upplaga var de tredje, och nytt för i år var att stavar förbjudits och att en 50-milesklass, alltså ett drygt 80 kilometer långt lopp, införts med 113 uppförsbackar och 24 timmars reptid (på maran får man hålla på i tolv timmar, en utökning från tio i fjol). Deltagarantalet var begränsat till tio löpare i varje klass, men bara fem hade anmält sig i år: Jag och Joanna Bergkvist (med starka swimrunmeriter) i maratonklassen och Tobias Lindström (som klarat av både TDG och PTL, två extremultratävlingar över 30 mil i Alperna, och några av de mest krävande loppen i världen), Anders Widmark (som gjort otaliga 100-mileslopp och kvalat till UTMB) och Morgan Sundin. Jag tror ingen av oss hade just The Hills som årets stora mål, men som äventyr och utmaning var det ett perfekt lördagsnöje, och därtill ett suveränt arrangemang av Remy Brändefalk som servade löpare och publik timme efter timme.
8.00 gick startskottet (”varsågod och spring”, sa Remy), och så knatade vi på uppför backen. Jag tog sällskap med Tobias första två varven, men sedan satte han ett något högre tempo (han ville bli av med så många varv som möjligt innan solen stod för högt eftersom han visste med sig att han hade problem med värmen). Mitt egna mål var fjolårets banrekord, satt av Mikael Andersson förra året, på 8.42. Det innebar snittvarv på 8.20, och eftersom man får räkna med tidsspillan under andra halvan öppnade jag med planen att lägga alla varv, så länge jag orkade, under åtta minuter. De flesta av de 20 första hamnade någonstans runt 7.50 (5.30 upp [bara gång, inte ett löpsteg], 2.10–2.20 ned [bara löpning]), och eftersom Tobias, som skulle hålla på betydligt längre, kostade på sig lite mer tid i varvningsområdet (jag försökte begränsa tidsspillan till tio sekunder per varv de gånger jag drack [vartannat varv], 30 de gånger jag behövde äta något [betydligt mer sällan]) så var jag snart uppe i ledning. Det ska dock sägas att jag, vid sidan om Morgan som hade ont i ett knä och inte kunde springa nedför, nog var långsammast i tävlingen (om än inte med stor marginal) och tog tid på de andra endast genom att låta bli att vila/stanna i varvningsområdet.
Förbi varv 20 och 30 och några till lyckades jag hålla upp en hygglig fart och byggde hela tiden en buffert på banrekordet, och halvvägs hade jag runt 14 minuter till godo. Men sedan började backen, solen (22–24 grader i skuggan timme efter timme – årets varmaste dag i Arvika, intygade lokalborna) och distansen ta ut sin rätt, så att säga.
Backen, ja. Enligt förhandsuppgifterna skulle den vara 700 meter lång och ha 4 000+ höjdmeter totalt. Det skulle alltså ge 43 800 meter totalt och cirka 63,5+ höjdmeter per varv. Sanningen, enligt min förvisso lätt opålitliga gps-klocka, var en helt annan: Den gav 743 meter och 88 höjdmeter per varv (23,7 procents snittlutning i backen!) för totalt 46,5 kilometer och 5 592 höjdmeter. Något problem? Inte alls. Det var lika för alla och därtill en ännu något större utmaning (och redan efter första varvet kände man ju till förutsättningarna). Backen bestod till 340 meter av en fin och slät gammal skogsväg, och följt av en stig på 30 meter upp till den övre varvningen.
Redan när jag närmade mig 40:e varvet insåg jag att det inte gick att elda på kroppen för att nå banrekordet, och jag slutade försöka pressa mig mot det och hitta istället en ny ”bekvämlighetsfart” på jämna tio minuter per varv. Jag var i det läget 1,5 varv före tvåan Anders, som tuffade på i förbluffande jämnt tempo hela dagen, och ytterligare något före Joanna som ju egentligen var tvåa i min klass. I det läget var vi alla väldigt jämna eftersom jag tog längre tid på mig på varven och de andra tog mer tid på sig i varvningen.
Sista 20 varven fick jag kicka in pannbenet, men det blev aldrig riktigt jobbigt, jag fick aldrig någon riktig kris, och jag höll mina tiominutersvarv hela vägen och min plan för att dricka och äta som jag gjort upp på förhand. Jag tuffade på, helt enkelt, även om tiden rann iväg, och när jag till slut kavade mig upp för backen för 63:e och sista gången stod klockan på 9.42 istället för 8.42, som var gällande banrekordet (i fjolårets lopp var det förvisso tillåtet att använda stavar och att det gick en ljummen senaugustidag, men jag tror ändå inte att jag hade klarat Mikaels tid; jag var trots allt en hel timme ifrån). Men ändå: Jag var först upp på toppen, och vann min första tävling någonsin (större Degerforsklassikerns orienteringsmoment), även om den förvisso bara hade fem deltagare. Jag fick mitt livs finaste ”medalj” (ett stycke specialdesignat Glavaskiffer), en färdkäpp, en snygg t-shirt och – framför allt – kramar av alla mina medtävlande.
Joanna, som länge bara var två–tre varv bakom, hamnade i kris med sex varv kvar och mådde illa, men fick hjälp av Remy och kom på benen och avslutade otroligt starkt och gick i mål som tvåa på 10.35. Tobias var märkt av värmen och valde att kliva ned till maratondistansen och tog mållinjen på 11.35 (kämpade sig alltså med god marginal in under maxtiden) medan Morgan också kämpade med hettan och på grund av den och sitt strulande knä tvingades ringa i klockan efter elva timmar och 44 varv. Anders tuffade dock på genom natten, i samma oförtröttliga tempo, och klarade som första löpare någonsin ut 80-kilometersdistansen på 21.40. Om min gps-klocka stämmer hade han då alltså avverkat 83,6 kilometer och 9 950 höjdmeter – en enorm prestation.
Kroppen? Tja, låren var förstås slitna, inte minst av nedförsbackarna, men jag hade konstigt nog inga som helst problem med fötterna. Fjolårssegraren Mikael, som var med i arrangörsstaben den här gången, berättade att han tappade naglar och hade rejält ont i fötterna då (förmodligen mest beroende på alla stötar i nedförslöpningen), men jag hade inte ens en blåsa, en enorm skillnad mot Örebro backyard ultra förra månaden. Efter ÖBU tvingades jag till två veckors rehab, främst på grund av en svullen fotled, men nu är jag nog snart på banan igen, som det känns.
Remy frågade mig direkt efteråt hur det här loppet stod sig i tuffhet jämfört med andra jag gjort. En svår fråga att svara på. Tekniskt är Tromsø skyrace det överlägset överjävligaste jag gett mig på (jag tog mig vatten över huvudet men lyckades ändå komma ut, och i mål, på andra sidan), och pannbenskrävande och kroppsnötande var nog de 24 timmarna i Kvinnersta i juni snäppet tuffare (och snackar vi hjärta och lungor är ju varenda sketet femkilometersrace man harvat sig igenom alltid värst). Men The Hill hade ändå något speciellt. Det konstanta nötandet upp och ned, att det aldrig fanns någon vila (endera dra sig uppför eller vräka på nedför, inte en platt meter; rundningsmärket på toppen var en liten träpinne, i botten vände man mitt på vägen), att framsidorna och baksidorna och framsidorna och baksidorna av låren fick sig omgång efter omgång efter omgång av branter och stötar tills de till slut var nära att ge upp (men för min del gick det aldrig riktigt så långt; begränsningen sattes i början av pulsen – jag ville inte gå över 85 procent av maxpuls i början när jag visste att jag skulle hålla på i åtta–nio–tio timmar och de sista fem–sex timmarna av den där mattheten som kommer över en efter det timtalet kontinuerligt slit). Däremot tror jag inte att jag hade klarat mig till mål, under de 24 timmarna, om jag hade startat i långa klassen, 50 miles (å andra sidan kan jag tänka mig få typer av lopp som skulle kunna passa mig bättre, min enda uppsidor som löpare är att jag älskar uppförsbackar och har ett tjockt pannben; och även om jag under de fem dagarna från anmälan till loppet den här gången inte hann göra ett enda specifikt träningspass så har jag genom åren gjort otaliga intervallträningspass där jag löpt upp och ned för en slalombacke 10–20 gånger). Det loppet, 50-milesvarianten, kan mycket väl vara ett av Sveriges tuffaste, speciellt om man tar reptiden i beaktande. Jag har enorm respekt för Anders som klarade utmaningen, och för Morgan och Tobias som vågade ge sig på den.
Upplevelsemässigt kan man ju tycka att en backe är en backe, att det blir monotont och mest handlar om att gräva djupt och härda ut – men någonstans i det där lär man sig ju också något om sig själv. Och därtill är ju ultralöpning en omvittnat social tävlingsform där man springer runt och snicksnackar om tidigare och kommande lopp, krämpor, toppar och dalar och livets övriga väsentligheter. Ändå upplever jag alltid att man aldrig riktigt hinner prata till punkt (jag har väl inte sprungit något tillräckligt långt lopp, ännu). Men vad jag kan säga om just The Hill var att småskaligheten kombinerat med den extrema bankaraktären skruvade upp den familjära stämningen ännu ett par snäpp: Vi var verkligen där för att kämpa tillsammans, inte för att göra upp om någon seger, vi fem som stod på startlinjen och sedan svettades en lång, het julidag tillsammans. Tack alla fyra, och tack till Remy och Mikael för ett topparrangemang, och till alla som kom och tittade och hejade!
Om jag kommer tillbaka nästa år? Absolut! Om det bara passar in i tävlingsschemat och Remy ger mig en plats så tänker jag definitivt återvända till underbara Sulvik (men vi kan väl ta ett lite mer barmhärtigt väder då, va?). Om jag vågar prova 50-milesvarianten nästa gång? Den som lever får se.

Mina mellantider per tio varv:
1–10: 1.16.40 (snitt 7.40).
11–20: 2.36.55 (snitt 8.01).
21–30: 4.00.25 (snitt 8.21).
31–40: 5.40.50 (snitt 10.02).
41–50: 7.25.35 (snitt 10.28).
51–60: 9.14.25 (snitt 10.53).
61–62,5: 27.35 (snitt 11.02).

Nedan kommer lite blandade bilder från loppet (och en film där jag intervjuas [det är något som inte händer särskilt ofta …] av Remy och Mikael finns här), många fler finns på tävlingens facebooksida:

Starten. Jag, till vänster, och Tobias tog täten. Foto: Remy Brändefalk
Utsikten var lika fin som vädret. Foto: Remy Brändefalk
Varje varv skulle man sätta ett kryss på tavlan för att markera att man varit där. Foto: Dennis Brännmyr
Brantaste delen av banan, drygt 30 procent motlut. Foto: Dennis Brännmyr
Mållinjen – välkommet efter nio timmar och 42 minuters slit upp och ned. Foto: Dennis Brännmyr
Konditionsbloggare tillsammans med tävlingsledare Remy Brändefalk. Foto: Dennis Brännmyr
Den sviktade pulskurvan när det inte längre gick att hålla upp farten, den aldrig sviktande temperaturkurvan, de snygga benen innan doppet efter loppet och den ännu snyggare tröjan. Foto: Jonas Brännmyr/faksimiler

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06.
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer).
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11.
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter.
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,7 kilometer)
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2017.
Niesenaluf 2018.

Racerapport: Örebro backyard ultra

Jag förlorade kampen mot Hasse Byrén. Det är en sak, det var väntat. Men jag förlorade också kampen mot mitt eget pannben. Det var betydligt mindre väntat, det har jag i princip aldrig gjort förut, åtminstone inte på längre lopp. Men jag vann å andra sidan en silvermedalj, och det har jag hellre aldrig gjort tidigare, aldrig stått på pallen överhuvudtaget i en tävling större än klubbnivå.
Örebro backyard ultra blev en kamp på många plan. 6,7 kilometer per timme är ingen distans, men när timme läggs till timme växer distansen snabbt till mil, och maraton läggs till maraton. Mitt mål var att hålla klara 24 timmar, men det sprack. 4.00 i morse klev jag av, efter ”bara” 19 timmar. Orsaken var inte att kroppen inte hade klarat ett eller ett par eller potentiellt möjligt fem varv till, utan att motivationen tog slut. När Farstalöparen Mats Liljegren, som hade haft det riktigt kämpigt några varv, inte klarade att ta sig runt det 18:e varvet i tid så var jag klar tvåa, med örebroaren och ultralöpningslegendaren Hasse Byrén fortfarande såg helt oberörd ut (hade han ens börjat svettas än?!).
Hasse har ju inte bara det nordiska rekordet för herrar på 24-timmarslöpning på löpband (där snackar vi pannbenskrävande prestation!) utan har också en lång rad andra finfina ultraprestationer bakom sig under den långa karriären, och han är topp 30 i Sverige genom alla tider på tolvtimmarslöpning, 24-timmarslöpning och 100 miles (160,1 kilometer). Ja, meriter som gör att jag aldrig skulle kunna drömma om att besegra honom, och därför kände jag att jag nått min maximala placering i tävlingen, en andraplats. Hur många varv jag än skulle springa skulle Hasse ta ett till. Att bli tvåa bakom Hasse Byrén är ingen skam, det är snarast en ynnest. Vilken man!
Det som stör mig betydligt mer är att det inte blev 24 timmar. Mellansyrran (jag har tre storasystrar) hade lovat att komma och springa de två sista varven med mig från 7.00, och dessutom skulle ytterligare åtminstone sex-sju supportrar dyka upp och heja mig i mål. Men med tre timmar kvar till 7.00, fem timmar kvar till 24 timmar och en kropp som var seg och stel och inte hade velat lägga av de sista fyra timmarna så fanns det helt enkelt inte nog med motivation att fortsätta när tävlingen var över, placeringsmässigt. Dessutom hade jag slagit distanspers (127,5 kilometer), gjort ett varv mer än i Lur förra året, och var på så vis nöjd.
Jag öppnade för ett 20:e varv, med förbehållet att Bergs Annika Askengren skulle kasta in handduken efter det 19:e och jag därmed skulle bli trea totalt, men trots att Annika, som varit urstark hela dagen, faktiskt började se lite sliten ut och klagade på illamående så gav hon sig ut på det 20:e, och då lämnade jag in.
För besväret fick jag en vacker silverkrans, en löparjacka, ett stort paket gott knäckebröd och en ultradistansring (som alla som klarade minst åtta varv och därmed kutade över 50 kilometer fick).
Själva tävlingen, då? Jo, den enskilt största faktorn som gjorde att de 32 startande var reducerade till åtta – fyra herrar, fyra damer – redan efter tolv timmar var värmen (27 grader i skuggan och vindstilla större delen av dagen). Många led, fler fick kramp, åtminstone två kollapsade efter ”målgång” (efter att ha givit upp, kanske man säger i ett sånt här lopp). Själv ägnade jag tre-fyra första varven åt att utarbeta en strategi för vilka partier som skulle gås och vilka som skulle springas, och från varv fem och framåt höll jag den till punkt och pricka, med varvtiderna samlade mellan 49.30 (en enda under 50 minuter, som stack ut) och 52.30 (de allra flesta mellan 50.30 och 51.30, men när det var kolmörkt gick det lite långsammare på stigarna något varv). Jag är också väldigt nöjd med att jag höll mig till min matplan, käkade var fjärde timme (pastasallad och pannkakor, omväxlande), fikade var fjärde timme (kaffe och ostkaka för det mesta) och fyllde på vätska (vatten, koncentrerad rödbetsjuice, sportdryck) varje timme. Inga som helst problem med magen, mer än lite illamående första kilometerna något varv när jag vräkt i mig lite för mycket näring.
Banan var mycket behagligare än den i Lur förra året, utan den kilometerlånga, hemska, spikraka, med sprängsten belagda och i konstant motvind utsatt nedförsbacken på grusväg (som jag fortfarande drömmer mardrömmar om; inser att det låter som om jag klagar på Lur nu – men jag älskade verkligen det loppet, som startade hela mitt backyardintresse och fick mig förbi många mentala barriärer, det är bara den där fotledsförstörande backen jag har dålig erfarenhet av). Som stiglöpare hade jag gärna sett ännu mer stig, medan andra klagade på att det var för mycket. Men på det hela taget en fin mix med två längre (en kilometer var) och två kortare (500 meter var) stigpartier, två längre (en kilometer var) och några riktigt korta grusvägspartier och runt 1 200 meter asfalt fördelat på 700 meter i början och 500 meter i slutet. Ett rejält motlut (om man kan kalla 16-17 höjdmeter ”rejält”) på grusväg, i övrigt relativt platt. Men utslagsgivande jämfört med Lur i fjol var att banan var 300-400 meter längre (den i Lur var för kort, den officiella distansen för ett varv på en backyard ultra är 100 miles/24 = 6,71 kilometer), vilket gör mellan 2.15 och tre minuter per varv i det tempot jag höll. Ackumulerat över 19 varv alltså 7,5 kilometer eller nästan en timmes löpning extra (mer än ett varv extra).
Det finns två saker som dock är viktigare än något annat för att ta sig framåt i sådana här tävlingar. Det ena är sällskapet, och det är ju sedan gammalt att alla inom ultrasamhället är trevliga prickar. Man kan snacka med vem som helst, när som helst, förutsatt att man håller något sånär samma fart (därför hann jag tyvärr inte prata så mycket med Hasse eller damsegraren Nina Eibring, Kristinehamn, som sprang sina varv runt 48 minuter konstant; men de hade ett annat upplägg än mig och var alltid bakom till 1,5-kilomtersmärket, för att sedan försvinna i fjärran). Jag hade Jag sprang flera varv med gamla träningskompisen Leonora Johnsson (som liksom jag kommer från Karlskoga och som med sina 20 år var överlägset yngste medaljör som trea i damklassen; jag var näst yngst med mina 30) och Tony Ehrnström från Örebro (en trogen blogläsare!), och många fler bidrog till att göra det här till en helt fantastisk tävling. Det andra är supporter, och där är jag väldigt lyckligt lottad med en familj som ställer upp till hundra procent. Maria masserad lår och vad och fick någon gång sent på kvällen trycka bort en muskelknut på utsidan av högerlåret som gjorde att benhinnan trilskades. Mamma och pappa servade med mat och dryck och fixade allt som jag bad om och höll i hela vägen från start till mål. Och var Alice, äldsta syrran med familj, Marias föräldrar och en träningskompis med son på plats under delar av dygnet. Otroligt peppande! Och så givetvis ett stort tack till min klubb Nature running, vars Johan Stamm (som utnyttjade loppet åt att sätta ett finfint 50-kilometerspers!) levererade tävlingströjor och buffar på morgonen. Sånt uppskattas!

Nästa stora mål blir, som vanligt, Bergslagsleden ultra i höst och därefter mitt första tidslopp, Borås sextimmars i november. Men först ska jag träna rejält med backar och intervaller så jag får upp lite fart i löpningen igen.

Karlskogaduon Leonora Johansson och Jonas Brännmyr (ja, konditionsbloggaren alltså) någonstans runt varv sex. Fortfarande mycket krafter kvar! Foto: Filip Erlind
Karlskogaduon Leonora Johnsson och Jonas Brännmyr (ja, konditionsbloggaren alltså) någonstans runt varv sex. Fortfarande mycket krafter kvar! Foto: Filip Erlind

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2016, Borås sextimmars 2016.

Racerapport: Bergslagsleden ultra

Två kuperade maraton på en vecka. Skulle kroppen palla? Trots det dåliga träningsbakgrunden? Det var största funderingen inför årets upplaga av Bergslagsleden ultra. Svaret blev ja, och nej.

Målet var att klara fem timmar (i fjol klarade jag det med 23 sekunders marginal trots en fellöpning på ganska exakt 15 minuter, och i år var jag ganska exakt 15 minuter sämre tränad, tänkte jag). Öppnade liksom i fjol i relativt hög fart till Mogetorp, dit är rätt lättlöpt. 1.26.40 i fjol, 1.31.11 i år (tappade alltså 4,5 minuter vilket är godkänt på en tredjedel av loppet om man har en kvarts marginal på sig). Tiden, och förutsättningarna inför fortsättningen, kunde dock ha varit bättre. Mindre än kilometern före vätskestationen snubblade jag dock och landade högerknäet i en sten, och blev liggande i 30 sekunder med känslan: ”Nu är det kört, nu bryter jag.” Smärtan var total. Men jag reste mig, lunkade, och det var bara smärta. Bara en smäll. Byxorna trasiga, blodet rinnande. Men inget trasigt inne i knäet. Kunde börja löpa igen, i rygg på Maria Strömberg-Bylund (som sedermera vann damklassen med 42 minuters marginal), och tappade nog bara minuten i samband med vurpan.

Hade strax före vurpan tappat den visuella kontakten med en större grupp löpare (placering 8-17, ungefär) och blev omsprungen av fem när jag låg och vred mig, så var 23:a i Mogetorp med små marginaler framåt (bara fem minuter bakom åttan). Passerade någon i vätskestationen och plockade tillbaka några placeringar strax efter. Var stark i uppförsbackarna men tappade på platten (som vanligt) och plockade upp till 17:e plats på toppen av Rusakulan (9,5 minuter bakom fjolårstiden). Kände mig stark där och tog ytterligare någon placering ned till fjolårets ödesdigra fellöpningskors, där jag den här gången vek höger och skuttade ned i ravinen och vidare mot backen upp mot Blankhult. Strömberg-Bylund kom upp i rygg igen, och vi låg och pratade en lång stund innan hon skuttade ifrån på lätta ben uppför grusvägen till andra vätskan. För egen del var det där och då jag insåg att det inte skulle gå att nå målet på fem timmar. Benen tog plötsligt tvärslut, muskulärt, och jag hade knapp styrfart in till Blankhult. Var ändå över kvarten snabbare mellan Rusakulan och Blankhult jämfört med fjolårets felspringning (så nu var jag sex minuter bättre än fjolårstiden, då jag klarade fem timmar, men med otroligt mycket sämre ben; i fjol hade jag sommarens bästa dag).

Stapplade iväg mot Ånnaboda och växlade placeringar med Jan Kalander och någon mer löpare eftersom jag fortsatte hålla löpsteg uppför men joggade farligt fegt på platten. Det var ingen mellantid i Ånnaboda, men i varje fall lite energidryck och chocklad innan det bar av via Falkaberget (löpsteg alltjämt, men motigt nu!) till botten av Storstenshöjdens slalombacke. Mellantiden där visade att jag tappat över tio minuter jämför med fjolåret, och att jag alltså skulle landa på 5.03-5.04 även om jag avslutade lika starkt som förra året. Det gjorde jag inte. Fick gå större delen av backen (men var ändå 55 sekunder  snabbare än Nicklas Molin, som jag passerade där, och 33 sekunder kvickare än Jan Kalander, som stämplade samtidigt som mig på toppen). Han var piggare utför och på asfalt, förstås, och distanserade mig med dryga minuten i mål.

Jag stapplade sista biten, korsade mållinjen på 5.07.06 och stod dubbelvikt och grinade en stund innan jag kunde fortsätta in under partytältet och få en kaffe. Jag har aldrig varit så trött, rent muskulärt, efter ett lopp. Vaderna, låren, ljumskarna, höftböjarna … (Högervaden rullade ihop sig och fastnade i krampläge senare på kvällen, så nu, dagen efter, kan jag inte gå.) Allt var helt slut. Fjällmaran och den på grund av skador undermåliga löpträningen (fyra löpträningar, fyra lopp sedan början av juni) satte onekligen sina spår. Men också vädret, som jag inte nämnt. Kanske var det där de där sju mintuerna försvann. Det hällregnade stora delar av loppet, det var blött och halt och lerigt och mjukt. Det tog på vaderna, förstås (men inte på humöret, till skillnad från somliga älskar jag grisiga förhållanden). Allra mest stigbitarna de sista sex kilometerna, när vi kom in på banan där 300 Kilsbergen trailrun-löpare rivit upp stigen i ett lerinferno tidigare under dagen.

Nu är årets tävlingssäsong över, och det stundar återhämtning och därefter hårdträning. Jag hoppas verkligen att det blir en vinter där jag kan löpträna. Då kan 2016 bli riktigt roligt. Och ja, jag har redan börjat titta på roliga lopp.

Starten av Bergslagsleden ultra. Jag är ngåonstans bakom Erik Anfält.  Foto: Örebro trail
Starten av Bergslagsleden ultra. Jag är någonstans bakom Erik Anfält. Foto: Örebro trail

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Kommande mållopp:

Örebro backyard ultra 2016? Lurs backyard ultra 2016? Buff epic run skymarathon (Aigüstortes) 2016?

Racerapport: Sälen fjällmaraton 2015

(BILDEXTRA FRÅN LOPPET LÄNGST NED I INLÄGGET) Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av ett lopp man aldrig sprungit förut. Tja, hur enen asfaltsmil kommer att te sig är ju inte alltför svårt förutse, men när det gäller lopp i bergsterräng, eller över huvud taget på stig- och i skogterräng, är det svårt att på allvar få en uppfattning om vad som väntar och vad som är realistiskt i tid.

Inför Sälen fjällmaraton, säsongens näst sista mållopp för min del som gick av stapeln i lördags, var jag också tämligen opåläst (trots att jag hade ringt regerande mästaren Erik Anfält och fått viktiga tips; men allt kommer man förstås inte ihåg att fråga om). Till exempel hade jag missat att de åtta första kilometerna nästan uteslutande gick på asfalt (mer än tidigare år, enligt Anfält, som var lite besviken över det faktum att man nu tilläts springa mer på vägen än tidigare år istället för att tvinga ned på skoterleden; och bak i min del av fältet – dock ej i täten – bröt ett stort antal löpare banmarkeringen och sprang ännu mer på vägen), eller att över en mil av banan gick på spänger över myrar snarare än den ”fjällstig” som arrangören gärna skryter om.

Hårdare och snabbare underlag än väntat i sammanlagt två mil, alltså (plus en handfull kilometer grusväg). Trots det, säger ni, så klarade jag mig under min tillhöftade måltid (fyra timmar), vilket var mer en skamgräns än något annat, med bara två minuters marginal. Jovars, men de övriga 16 kilometerna, eller vad det blev kvar när sträckorna ovan räknats av, bestod bara till liten del av den ljuvliga fjällstig jag drömt om. Resten: Stenskrövvel, lera, myr. En avslutande, krävande uppförsbacke i hård motvind och med en blandning av alla de där tuffa underlagen.

Jag kutade första 15 på just över 1.15 och så långt kändes kroppen bra. Byggde upp en tidsbuffert som det senare visade sig att jag behövde. Redan i den andra av de tre längre backarna var höftböjarna slut, och det handlade om ren vilja att hålla löpsteget vid joggande snarare än lunkande. Tappade också tid (jämfört med 5.45-snittet) uppe på fjället, och fick släppa ytterligare ett gäng ryggar (en större grupp som jag var oförmögen att följa skuttade om redan mellan Östfjällsstugan och Högfjällshotellet).

Nere på grusvägarna kunde jag öka takten innan det vände uppåt igen vid 30 kilometer. En kilometer grusväg, 800 meter sten, fem kilometer blöt fjällstig upp till toppen. Bara drygt 250 höjdmeter (jämför backarna i Tromsö, där den minsta av de tre låg på drygt 1 000), men motvind och betydligt mer använd fart som ackumulerat trötthet (vilket jag är ovan vid just nu; det här var i praktiken mitt första fullfartspass löpning sedan Oppebylöpet i maj).

Så långt, ned till 30, hade jag haft stenkoll på klockan, snittfarten, möjligheten att nå fyra timmar. Men i sista backen blev allt fokus att fortsätta spring. Att. Inte. Gå. Det gick, långsammare och långsammare förvisso, men det gick (alltså; jag gick inte).

När det var som jävligast, sådär kilometern från toppen, och det kändes som om minuterna började rinna iväg, kom plötsligt fyra man upp i rygg och snart också om. Där stod mitt fyratimmarsmål och vägde på en knivsegg (även om jag inte själv visste det då, eftersom jag stint vägrade att titta på klockan före krönet). ”Ska jag försöka följa?”, frågade jag mig själv. Tar jag slut? Eller är det nu man ska tömma krafterna, avslutningen är ju utför?

Jag valde det sistnämnda alternativet. Högg ryggarna, fast hela kroppen protesterade. Snart nog började två av dem gå, samtidigt som de två i tät ökade tempot. En snabb sidledsmanöver för att inte tappa den undflyende duon och fastna i gåtempot, och jag var med. Snart nog toppen. 37-kilometersskylten.

Titta på klockan. Exakt 30 minuter kvar, strax under sex minuter per kilometer skulle räcka. Det är ju rena lunktempot, normalt. Skruvade upp kroppen. Tempot. 5.45-5.30. 5.15 ut på grusvägen, 4.45 nedför. Tills det brantade på, benen inte ville trumma fortare och jag var tvungen att börja hålla emot, bromsa upp, och vaderna nära nog exploderade. Akut krampvarning. Bromsa-bromsa-bromsa, lugn nu! Två kilometer kvar, 13 minuter.

I botten på slalombacken kom Stefan Roth (Västerås LK) upp jämsides. Asfalt nu. En kilometer kvar. Åtta minuter. Ökar när jag ser honom i ögonvrån. Får lucka igen, direkt. Sedan vaderna igen; nu slår krampen till. Får gå ned i lunkfart, säger till, Roth: ”Jag kan inte spurta mot dig, men vi klarar fyra timmar ändå, va?” ”Jadå”, svarar han och försvinner genom stugbyn.

Sekunden efter skuttar också Anders Rune (som är anmäld för ”Svenska kyrkan, Stockholms stift) förbi. Ingen prestige kvar, bara ett resignerat ”bra jobb” från mig. Sista 500 var en mental kamp för att inte ta ett enda steg för fort, slår krampen till är det för lite tid för att hinna rulla, åla, krypa i mål under fyra. Men krampjäveln hölls undan och mållinjen passerades med två minuters marginal. 3.57.56.

Nöjd, lycklig? Mja, jag vet att jag hade kunnat göra så mycket bättre, i fjolårsform, utan alla skador. Men lite stolt, ändå. Att jag höll mig till planen, att jag tack vare dispositionen (ni kanske tror att jag öppnade för hårt som blev så slut i kroppen, men jag tror inte att jag hade fixat fyra timmar på något annat sätt) klarade målet, skamgränsen. Glad, är nog bästa ordet.

Om jag kommer tillbaka och krossar tiden nästa år? Tja, jag var ärligt talat inte överförtjust i underlaget, kanske söker mig till något lopp med mer klassisk stig istället (irontrail i Kristinehamn avgjordes ju exempelvis i helgen), men det ska inte uteslutas att jag ger Sälen en chans till, om jag får vara skadefri och hittar form och känner mig inspirerad. Loppet var extremt välarrangerat (tacka fan för det, med den anmälningsavgiften …), vad gäller allt från tshirts och medaljer till vätskestationer och snitsling, och dessutom extremt publikvänligt för att vara ett fjällopp.

Nu är det dock snabb rehab som gäller, för redan på lördag kutar jag säsongens allra sista mållopp, Bergslagsleden ultra. Då är skamgränsen fem timmar.

Resultat finns här, liveresultat med mellantider här. Mitt eget resultat nedbrutet: Delad 42:a i herrklassen av 232 anmälda och 199 startande (hade 77,9 procent av de startande bakom mig; topp 25 procent är alltid mitt mål och uppnåddes alltså). 48:a totalt (damerna inräknade, alltså) av 310 anmälda och 263 startande. Mellantider: Högfjällshotellet 1 (efter cirka fem kilometer, halvvägs upp för första stigningen; 37:a), Högfjällshotellet 2 (efter cirka 15 kilometer, inför andra stigningen; 43:a, tog tre löpare, tappade nio), Snögubben 1 (efter cirka 20 kilometer, på toppen av andra stigningen; 44:a, tog en löpare, tappade två), Hemfjällstangen 1 (efter fjällöpning; 42:a, tog två löpare), Hemfjällstangen 2 (halvvägs uppför tredje stigningen; 41:a, tog två löpare, tappade en), Snögubben 2 (inför sista utförsbacken; 47:a, tog två löpare, tappade åtta), mål (delad 42:a, tog nio löpare, tappade fyra).

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Kommande mållopp:

Bergslagsleden ultra 2015

Starten går! Foto: Maria Åström
Starten går! Foto: Maria Åström
Konditionsbloggaren själv var fräsch efter 15 kilometers löpning. Foto: Maria Åström
Konditionsbloggaren själv var fräsch efter 15 kilometers löpning. Foto: Maria Åström
Men efter drygt 30 kilometer fick jag gräva djupt för att hålla löpsteg i sista uppförsbacken. Foto: Maria Åström
Men efter drygt 30 kilometer fick jag gräva djupt för att hålla löpsteg i sista uppförsbacken. Foto: Maria Åström
Anders Kleist drog i starten och höll undan till seger i Sälen fjällmaraton på grymma tiden 2.42.32 (vad är det värt på en asfaltsmara? 2.18-2.19?). Foto: Maria Åström
Anders Kleist drog i starten och höll undan till seger i Sälen fjällmaraton på grymma tiden 2.42.32 (vad är det värt på en asfaltsmara? 2.18-2.19?). Foto: Maria Åström
Regerande mästaren Erik Anfält fick nöja sig med en andraplats, trots att han gick under sitt eget banrekord med över tre minuters marginal. Med 2.48.10 här känner han sig god för 2.23 på asfalt i Valencia i november. Foto: Maria Åström
Regerande mästaren Erik Anfält fick nöja sig med en andraplats, trots att han gick under sitt eget banrekord med över tre minuters marginal. Med 2.48.10 här känner han sig god för 2.23 på asfalt i Valencia i november. Foto: Maria Åström
Marika Sundin, längdskidåkaren som tog en sensationell sjundeplats i världscupsprinten i Lahti i mars (och som med rullskidor under fötterna tagit tre världscupsegrar i sommar), dominerade damernas maraton och vann med över elva minuters marginal. Foto: Maria Åström
Marika Sundin, längdskidåkaren som tog en sensationell sjundeplats i världscupsprinten i Lahti i mars (och som med rullskidor under fötterna tagit tre världscupsegrar i sommar), dominerade damernas maraton och vann med över elva minuters marginal. Foto: Maria Åström