Racerapport: Bergslagsleden ultra 2020

Jag skriver normalt sett bara racerapporter om mina mållopp, och i år var Bergslagsleden ultra – för första gången sedan premiären 2014, inklusive året jag inte kom till start på grund av förkylning – inte en av årets stora målsättningar, inte en av de där dagarna man tänker på när intervallpassen är som jobbigast: ”Pressa på lite till nu, för då kommer du vara starkare tredje lördagen i september.” Nej, i år var Bergslagsleden ultra en trevlig dag i skogen. Men eftersom det trots allt är det lopp som ligger mig varmast om hjärtat av alla så vill jag ändå skriva några rader. Och kanske berätta lite om filosofin som gjorde att jag trots den ”trevliga dagen i skogen” persade med nästan 17 minuter på mitt sjätte försök på banan.
Först en återblick på loppet:
Vi anlände med bussen till Digerberget bara tolv minuter före start, och efter toakö och nervösdyngning var det ”tre minuter till start!” när jag kom ut, oombytt och utan att ha hämtat nummerlappen. Det blev ombyte, skoknytning och nummerlappsnålning i rekordfart, och jag var faktiskt klar med 30 sekunders marginal. Tur att första kilometerna är uppvärmning på ultralopp. Jag hade en lite molande, möjligen mental, magkänsla i början – magen bröt ju ihop totalt i The Hill marathons i somras, och därefter har det varit mer regel än undantag att jag fått besöka skogen under längre träningspass (men alltid bara en gång, i början, och sedan har det varit bra).
Annars kändes det oförskämt bra, trots att jag inte alls lättat på träningen inför loppet (nå, sista hårda passet gjorde jag förvisso på måndagen, men jag hade 7,5 timmar i löparskorna måndag–fredag) – och även om jag kände mig lite seg uppför så gled jag med längre fram i klungan än jag trott. Höll damtäten till sex kilometer, matade på i utförsbackarna på ett sätt jag aldrig vågat göra i en ultratävling tidigare och var i Mogetorp nästan fyra minuter snabbare än i fjol.
När jag skrev om en ”trevlig dag i skogen” kan det vara värt att påpeka att det för mig inte innebar att jag inte fick ta i, men A) jag skulle inte pressa mig, B) jag skulle inte jaga varken tider eller placeringar och C) jag skulle hellre springa långsammare än snabbt, och farten skulle aldrig vara så hård att jag skulle bli sliten. Målet var att springa Talludden trailrun dagen efter relativt hårt (nu på kvällen är det fortfarande målet, jag ska återkomma till det).
Nå, i kontrollen i Mogetorp och på mon direkt efter gick tre löpare som legat i rygg på mig från Ramshyttan (jag tror att det var Johan Nordin, Jonas Forsner och Viktor Kjellander, men är inte säker). ”Jaha”, tänkte jag på min trevliga dag i skogen, ”nu mattades nog mitt tempo”. Släppte dem, sprang på i skönt tempo med något mer känning i magen och hajade till när jag efter den korta grusvägslöpningen under kraftledningen vid Amboberget kom ikapp Josefin Gerdevåg, KFUM Örebros SM-medaljör i maraton som var en av tre damlöpare jag släppte 15 kilometer tidigare. Hon hade betydligt mer krånglande mage och hade varit i skogen, och strax efter att hon studsat iväg från mig beslutade jag mig för att prova om detsamma skulle hjälpa mig. Precis när jag höll på att dra upp shortsen igen studsade Björn Eriksson och Erik Högkvist förbi (hade jag gömt mig tillräckligt bra så såg de mig inte). ”Inte jaga rygg, egen lunk”, var mantrat.
Ned genom fårhagen vid Lockhyttan vände jag mig om på grund av grinden, och såg att Janne Werner och ytterligare en löpare var på väg ikapp – men just den där fårhagen har alltid varit stället där Bergslagsleden ultra börjar för mig. Därifrån och hem älskar jag varenda meter, har referenser och hållpunkter i varenda sväng och bara njuter (om jag inte gått mig för trött), och på andra sidan vägen börjar ju första riktiga stigningen på länge (den som till slut tar en till toppen på Rusakulan), så endorfinerna pumpade och snart var jag ikapp och förbi Högkvist (som hade lite jobbigt uppför). Själv hade jag en kanondag. Jag vaktade mig från att gå på för hårt, men kunde hålla löpsteg i alla uppförsbackar och flöt återigen ovanligt fint nedför. Och på platten var det bara att trycka.
Upp från Trolldalen var jag ikapp den jag tror var Nordin, plus Gerdevåg som varit i skogen igen. Jag och Gerdevåg gjorde sällskap till Blankhult, där den jag tror var Kjellander stod och fyllde på i kontrollen. Själv tog jag ju inte i så mycket, så jag behövde inte fylla på så mycket (tog ett glas sportdryck i Mogetorp och ett i varvningen i Ånnaboda, och därutöver åt/drack jag bara en halvliter medhavd sportdryck under dagen) och skuttade bara förbi där. Därefter såg jag tyvärr aldrig Gerdevåg, som ändå var stark och tog sig runt på 4.31 trots bekymren i det som var hennes debut på ultradistans. Jag tror den jag tror var Kjellander nästan var ikapp mig i Tomasboda, men sedan såg jag inte honom heller.
I den härligt steniga uppförsbacken när man passerat grusvägen upp mot Lilla Dammsjön (min favorituppförslöpa på hela loppet!) skuttade jag (det kändes så, härliga ben även uppför nu!) förbi den jag tror var Forsner, och på toppen satt Kajsa Rosdal och hejade (hon borde förstås ha sprungit istället!). Biten mellan de två följande grusvägspassagerna (den mot Gårdsjötorp och den mot Gårdsjön) tycker jag faktiskt är lite tråkigt bökig, men sedan får man den fina uppförsbacken mot Göljan, passeringen av vindskyddet, den härligt kuperade grusvägen och den breda skidgatan upp mot Ånnaboda. Det är mammas gata, så att säga.
I vägövergången i Matsabacken stod Johan Röjler och frågade om jag ville veta avstånden framåt; ”nej tack, jag är bara ute och joggar”. ”Två minuter till Björn Eriksson, åtta till Johanna Gelfgren”, fick jag ändå höra.
En pappmugg sportdryck i Ånnaboda och så ut på den fina slutrundan. Längs sjön, den fina första biten på leden mot Suttarboda, backen ned till Falkasjön och bra tryck uppför Falkaberget. Sedan är det ju lång utförslöpning, och ingen ansträngning än, så full sula nedför. På den långa rakan på grusvägen mot slalombacken såg jag plötsligt Erikssons rygg. I fjol stod han parkerad i grusvägsbacken efter Göljan, och trots att jag bara gick på vilja efter att ha gått för hårt i början den gången lyckades jag få nästan sex minuter på honom i mål den gången. I år tog han revansch på sig själv och var över 21 minuter snabbare – och mycket piggare – men i slalombacken tvingades han gå. Jag fick göra detsamma i fjol, men hade bestämt mig för att trots regeln om ansträngning just här – målet blev att hålla löpsteg hela vägen så jag inte hade gått en meter på hela loppet. Det gjorde att jag automatiskt både kom ikapp och förbi Björn, som jag trodde skulle passera mig på asfalten sedan (och det hade jag låtit honom göra utan fajt), men han kom aldrig.
Redan i början av backen såg jag också Gelfgrens rygg, och luckan krympte rejält mot slutet, men jag höll mig till planen och jagade inte utan löpte in lugnt och fint (och hon var nästan två minuter före till slut, så det hade förstås aldrig gått). När jag kom i mål fick jag se att Andreas Wahlstedt stod där och bara hade fyra sekunder bättre tid än mig själv, men jag ska vara ärlig och erkänna att jag aldrig såg honom framför mig på upploppet. Var för upptagen med att njuta av de sista meterna av den här ”trevliga dagen i skogen”. Och placeringar spelade som bekant ingen som helst roll den här dagen.
Klockan stannade på 4.20.19, vilket alltså var pers med nästan 17 minuter jämfört med mitt all-out-lopp i fjol, och sett över loppets sju år (det här var av allt att döma det sista på den här bansträckningen) har jag sprungit på 4.59 (inklusive en kvarts felspringning)–5.07–5.28–DNS (förkylning)–DNF (magras)–4.37–4.20. Så pass mycket snabbare – men ändå rekordartat osliten. Jag hade kunnat fortsätta några mil till, direkt efter målgång. Jag har inga problem att ta en rusch nu på kvällskvisten, om det behövs. Jag bröt inte mot mina regler och gick för hårt, jag tror verkligen inte det. Strava (som inte är någon exakt vetenskap, det ska gudarna veta!) uppskattar att min ansträngning i fjol, när jag sprang 17 minuter långsammare, var 118 procent större. Och ungefär så upplevde jag det. En trevlig dag i skogen i år, jämfört med drygt 4,5 timmars forcering i fjol.
Det är värt att påpeka att förutsättningarna var optimala: Aldrig har jag varit med om så torr och hård stig, så perfekt temperatur (och uppehåll!) och så härlig känsla i kroppen på en och samma gång. Det spelade in. Men jag tror också att mycket har att göra med att jag är mer genomtränad än tidigare, förmodligen tack vare att jag lämnat över hela träningsschemat i händerna på min tränare för första gången, och bockat av pass efter pass, målmedvetet. Och man ska komma ihåg att målet inte var den här dagen – Bergslagsleden ultra 2020 var inget mållopp – utan lördag/söndag om två veckor då jag ska göra debut på 24-timmarsdistansen. Jag hoppas att det här var ett kvitto på att det kommer att gå bra då och inte ett bevis på att formen toppats för tidigt …
Men jag vill återkomma till en sak vad gäller träningen och morgondagens tänkta start i Talludden trailrun: Under sommaren har det vid ett flertal tillfällen i mitt träningsschema funnits hårda pass dagen efter långpass. Mest signifikant: I mitten av juli sprang jag korta, hårda asfaltsintervaller dagen efter fem timmar (och fem mil) mörkerlöpning, och veckan efter sprang jag korta backintervaller dagen efter ett maraton i mysfart. Jag tror det där lärt mig något, både mentalt (håll igen när det ska hållas igen, maxa när det ska maxas, minimera mellanmjölken) och fysiskt (kroppen vet att den typen av upplägg fungerar).
I morgon ska jag gå rätt hårt på Talludden trailrun, som egentligen blir helgens viktigaste pass, en utvärdering av hur jag egentligen klarade mina mål i dag. Kanske blir det en lite ”otrevligare dag i skogen”. Den blir i varje fall betydligt kortare, 9,2 kilometer eller så.

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Kommande mållopp:
Örebro 24h

Racerapport: The Hill marathons 2020

The Hill marathons är inte i första hand en löpartävling, utan en utmaning. Inte en sådan som gapar om att vara störst, värst och hårdast (sådana finns det nog av på annat håll), utan en som helt sonika ställer frågor till löparna: Vad är du beredd att offra för framgång här? Vill du verkligen fortsätta? Förra året bjöd loppet – som avgörs i skogarna utanför Arvika (ofta, har det visat sig, på årets varmaste dag) med ett litet men naggande gott startfält – på 102 ”backintervaller” för 50 miles med 10 000 höjdmeter (de sista 30 förstås i en obanad och helt brutal backe; jag blev tvåa trots att jag hade att göra i mer än 17 timmar med de åtta milen …). I år hade tävlingsledare Remy Brändefalk, som verkligen vet hur man lägger en bana, åter skruvat till konceptet, och därtill flyttat från Knattebo. I år var det Rackstad som gällde, med ett drygt tolv kilometer långt varv på Sotar Blixt-leden (inklusive sträckan från/till Rackstad slalombacke) följt av fyra kilometerlånga ”intervaller” upp och ned i slalombacken (500 meter upp, med 95 höjdmeter där den första delen var tämligen aggressiv). Sotar Blixt-leden var otroligt fin (nästan uteslutande stig av Bergslagsmodell, men även myrmark), men hård. Den bjöd på 350 höjdmeter där nästan 300 låg under de första tre kilometerna, och ingenstans på leden fanns möjlighet att enkelt springa på eller att vila huvudet på grund av tekniska partier med branta utförslöpor, rötter och överraskningar. Totalt alltså drygt 16 kilometer och 730 höjdmeter per varv, och distansen var i år den dubbla mot i fjol: 100 miles. Målet därmed tio varv, drygt 160 kilometer och 7 300 höjdmeter. Maxtiden däremot bara 32 timmar, mot fjolårets 24 på halva distansen. Mycket tajt tilltagen, vilket i slutändan blev mitt fall.
Starttiden var som vanligt hemlig, alla startande (vi var elva trots att taket egentligen låg på tio) skulle vara på plats på fredagskvällen och på Barkleys-manér pinglade Remy sedan i sin klocka en timme före start. Det ringde vid tre, då jag ännu inte hade fått en blund, så loppet startade vid fyra hade jag redan varit vaken i 16,5 timmar. Men det var verkligen det minsta problemet.
Redan några kilometer in på det första varvet – som var en typ av rekognoseringsvarv där Remy fick hela gruppen att hålla ihop genom en snillrik idé; på Barkleys-sätt hade han lagt ut böcker varifrån vi skulle riva ut våra startnummer men med twisten att bara en löpare fick reda på var böckerna låg göma – kraschade nämligen min mage. Inget klassiskt magras – jag hade ju inte tagit i något än, joggat/gått fyra–fem kilometer på en timme – utan snarare verkade det vara en reaktion på något jag ätit. Efter ett stopp i skogen på första varvet eskalerade problemen. Tillbaka vid slalombacken, där lägret och tävlingscentret fanns, fick jag gå på toa före backarna, efter två backar och efter fyra backar. Ut på andra varvet gjorde varje steg ont på grund av magen. Morgan Sundin, som jag sprungit med tidigare i Arvika (och som var vägvisaren på första varvet) kom ikapp och gick med mig (vilket jag uppskattade otroligt mycket!); han hade också lite problem med magen. Tre stopp i skogen på det varvet gjorde att rumpan redan började bli uppskrapad, och tillbaka vid slalombacken fick jag ta ett så långt toastopp att jag, när jag kom ut igen, var allra sist av de tio löpare som var kvar (Leonora Johnsson, som var bästa dam i tävlingen i fjol hade fått kliva av, startade med halvt rehabiliterat löparknä, vilket inte fungerade). Här var jag fem timmar, men bara 28 kilometer, in i loppet – och det hade varit otroligt enkelt att bryta. Men samtidigt vet jag ju att magproblem kan komma och gå, benen kändes otroligt fräscha när jag väl kunde springa och dessutom hade jag sett fram emot det här loppet sedan i fjol (och lyft det som ett av mina två mållopp i år). 100 miles kändes dessutom fortfarande nåbart – det återstod trots allt 27 timmar – om jag bara fick rätsida på magen.
I backarna på andra varvet gick jag förbi fyra löpare (främst för att jag kunde hålla tempo utför), men Anna Carlsson (svensk fjällöpnings största stjärna just nu) hade jag inte ens sett när jag kom in från varv två (hon var redan ute på leden för tredje gången) och de fyra topplöparna på herrsidan hade jag mött på anslutningen mot leden när jag var på väg in och de på väg ut, så de var i det här läget runt 57 minuter före mig.
Efter ett nytt toastopp gav jag mig ut på nästa varv på leden. Hade nu rutin på skogsstoppen – dyngde tre gånger till i buskar, men nu var magknipet borta och jag kunde springa på i övrigt – och såg faktiskt örebroaren Rickard Ahlberg (som har en fäbless för de riktigt långa loppen i Alperna), stockholmaren Joar Palm (tidigare MMA-fajter, nu ledare i Team Nordic trail) och Älmhultboende polacken Olaf Szukalowicz när jag kom tillbaka till slalombacken. Uppmuntrande.
Det ska sägas att mina magbekymmer inte var den enda utmaningen. Termometern visade 31 grader i skuggan, och i slalombacken, som låg i lä och där inget av den där skuggan fanns, nådde temperaturen förmodligen en bra bit över 40. Man blev kokt, och även om man stod på rejält hade man att göra 40 minuter åt gången där. I skogen luktade det bastu, men skuggan erbjöd i varje fall någon typ av respit. Ingen var oberörd av hettan, men människor är olika väl funtade för att hantera den. I kombination med de många höjdmeterna och den tekniska svårigheten var värmen den avgörande – och dödande – faktorn den här dagen.
Ut på fjärde varvet slapp jag toabesök och var runt 25 minuter bakom Palm och Szukalowicz. Jag var inne i skogen för dyngning tolv och 13, men höll bra tempo i övrigt och sprang in runt 15 minuter på dem. Jag såg min chans och mosade på i backarna, passerade Palm på tredje vändan upp och Szukalowicz i vändningen på fjärde. Stack som ett skott ut på femte varvet för att han inte skulle få rygg, och väldigt oväntat var jag bara ett par kilometer senare ikapp Ahlberg som hade lämnat backen 20 minuter före mig men gått in i väggen. Ytterligare någon kilometer senare gjorde jag det som skulle visa sig bli mitt 14:e och sista bajsstopp i loppet. Det hade då gått 11,5 timmar.
Under hela den här tiden åt jag ingen mat, inga gels, ingen energi av annat slag än sportdryck och salt- och koffeintabletter (och någon bit vattenmelon). Ville inledningsvis försöka vila magen, och fick sedan inte ned något. Det visade sig förstås bli förödande en stund senare.
Efter att ha gjort första varvet på 2.54 och andra på 3.05 (3.12-snitt krävdes för målgång under den hårt satta maxtiden 32 timmar) gjorde jag 2.22 på tredje varvet och 2.28 på fjärde (segraren Anna Carlsson snittade just över 2.24, och klarade sig därmed under 24 timmar med åtta minuters marginal).
Jag fortsatte ösa på i backarna – aggressiv gång uppför, fullfartslöpning nedför – på femte varvet (på 2.44, men då unnade jag mig ett bad i en vacker tjärn ute på banan för att fräscha till mig något), men fick fortfarande inte i mig någon energi. Palm, som i maj blev tvåa i Tärnsjö 24 timmar med drygt 192 kilometer, hade i det här läget kastat in handduken och tagit en DNF, Szukalowicz – som inledningsvis hade följt Widmark – hade mattats rejält, och Ahlberg låg – skulle det visa sig – och sov ute på banan. Jag kunde fortfarande hålla ett hyfsat tempo på sjätte varvet på leden (redan på tredje varvet hade jag slutgiltigt bestämt vilka backar som var ”gåbackar” och vilka sträckor där jag var ”tvungen” att hålla löpsteg), och tillbaka vid backen vågade jag fyra timmar efter senaste toastoppet, och 15,5 timmar in i loppet, äta min första fasta mat: En liten tallrik pulvermos med mycket salt. Jag hade mött Szukalowicz på väg in från stora varvet och var därmed runt två timmar före honom, som var trea i herrklassen bakom Widmark och mig. Klara med backarna på sjätte varvet var jag nu bara tolv minuter bakom Widmark, som ett tag hade varit 1,5 timmar före. Jag var sugen på att komma ikapp för att få sällskap inför de mörka timmarna (vi startade ju vid fyra, så klockan var nu 21), men behövde behandla mina enorma skavsår på rumpan och lårens insidor först. När jag fick av kalsongerna för att pudra med potatismjöl visade det sig att jag inte hade en skinnbit kvar varken på låren eller pungen, och känslan var att det såg likadant ut därbak. Jag hade känt länge att det var illa, och att smärtan från såren begränsade mitt löpsteg, men det var värre än befarat.
Jag fortsatte min plan med löpning och gåbackar ut på sjunde varvet, förbi 100-kilometersmarkeringen, men ganska exakt där, 17,5 timmar in i racet, tog det totalt tvärstopp. Med ens kunde jag inte förmå mig själv att ta ett enda löpsteg till. Måhända inte så konstigt med tanke på energibristen, men ändå. Från att ha haft en rätt skön känsla när jag gav mig ut på varvet var det plötsligt ren och skär misär. Jag mötte Widmark på väg tillbaka till backen, vilket betydde att han åter hade drygat ut och nu var minst 50 minuter före. Men nu tog jag mig knappt framåt längre, och jag gjorde dagens första längre stopp i depån, åt två vegetariska grillkorvar och satt och funderade igenom läget. Ahlberg hade nu brutit, och alla andra utom Carlsson, Widmark och Szukalowicz hade gått över till att försöka klara ”tröstdistansen” 100 kilometer. Min enda konkurrent om andraplatsen i herrklassen var alltså Szukalowicz. Jag gav mig in i backen, som nu tog väl över 20 minuter för varje vända (mot tio tidigare under dagen) och som var ytterligt plågsam nedför eftersom jag inte längre kunde ta ett enda löpsteg och den bromsande effekten av att gå långsamt i branta utförsbackar är förödande för lårmuskulaturen. Adderar man minst 85 minuter i backen varje varv, minst tre timmar ute på stora varvet, mörker och en allt tröttare kropp förstod jag att nu var omöjligt för mig att nå de 160 kilometerna. Det var elva timmar kvar, men skulle i allra, allra bästa fall ta mig 13. Ringde Maria och meddelade att det inte fanns mer att göra. Hon beklagade men förstod. Väckte Remy och frågade vad som skulle hända om Szukalowicz sprang klart sitt sjunde varv (som han var ute på) och sedan tog en eller två meter på det åttonde (”då är han före, varje meter räknas”, sa Remy). Men detsamma gällde ju mig, så jag utarbetade en lömsk plan: När Szukalowicz kom in från sitt sjunde långa varv skulle jag stå klar, se fräsch ut, och sticka ut på ett åttonde men vika av och lägga mig i skogen någonstans i närheten och vänta ut honom. Kan ju tyckas både patetiskt och idiotiskt (inte minst med tanke på att vi båda ändå skulle få DNF), men man är ju tävlingsmänniska och därtill inte vid helt sunda vätskor efter 38 timmars vakenhet (och det är ju ändå något att ha kommit näst längst av herrarna).
Men när Szukalowicz kom in var han sopslut och bröt direkt, ville inte ens försöka sig på en slalombacke, och därmed slapp jag gå ut igen (så min pulsklockefil ser lite lustig ut, jag var klar med min sista löpmeter efter 21 timmar, men stannade den först efter 23 när jag bröt officiellt). Strax efter kom Carlsson tillbaka och gjorde sina fyra sista vändor i backen med viss tidspress för att klara under 24 timmar (en fantastisk prestation!), och i det läget hade hon varvat Widmark med bred marginal och alla andra minst tre gånger (jag gjorde ju sju varv som trea). Widmark klarade sig också runt 100 miles på 32 timmar (i mål på 30.18) medan jag och Szukalowicz alltså bröt efter drygt 112 respektive drygt 108 kilometer. Två löpare bytte till och klarade 100-kilometerdistansen medan övriga fem bröt tidigare än så. Och då var det absolut inga blåbär med i tävlingen!
Känslan när jag klev av, och också så här dagen efter (även om det var i natt det skedde och jag fortfarande inte sovit mer än någon timmes lätt slummer sedan i fredags morse) var att det här trots allt var ett av mina bästa lopp. Jag är i min bästa form någonsin och visade på varv tre och fyra att jag hade kunnat klara 32 timmar med marginal (visst, det hade säkert kommit en vägg någonstans även en optimal dag, men den hade av allt att döma kommit betydligt senare, kilometermässigt) och framför allt är jag nöjd med hur jag krigade mig igenom elva timmars magras. Det är lätt att se en DNF som ett misslyckande, som ett pannbenshaveri, men den här gången vill jag tvärtom hävda att jag slog personligt rekord i pannben. Avancemanget från tionde till tredje plats är jag väldigt nöjd med, liksom min attack i löpningen ute på stora varvet trots magproblemen.
Efter att tidigare ha klarat maratondistans (2017) och 50-milesdistans (2019) i The Hill marathons blev jag i år för första gången besegrad av tävlingen, men jag lärde mig samtidigt mer om mig själv och om löpning än på de andra loppen tillsammans. Och som svar på de där frågarna visade jag att jag är beredd att offra ganska mycket för framgång i The Hill, även om det inte gick att nå den just den här gången. Och jag ville fortsätta springa tills … jag inte ville det längre. Sju, åtta eller möjligen nio varv kvittar ju vilket, så länge man inte längre har möjligheten att nå målet eller har någon chans att förbättra sin placering, tänkte jag. Då försvann också motivationen – att utsätta sig för ytterligare elva timmars resultatlös plåga hade varit orimligt, inte minst med tanke på att jag vill kunna springa snart igen (när låren och rumpan och blåsorna på fötterna läkt).
Stort tack till Remy för ett fantastiskt arrangemang och till Leonora som efter att hon bröt supportade oss alla! Och förstås framför allt till Maria som lagt upp min träning på ett väldigt hängivet sätt den här våren, vilket verkligen gett resultat.
”I shall return” står det på min stora medaljsten av målat Glavaskiffer (Sveriges finaste medalj!), och det kommer jag verkligen göra. 2021 är revanschens år i The Hill marathons.

På väg nedför slalombacken (ihop med Anders Widmark), tidigt i loppet. Notera den tydligt uppsvällda magen, som inte alls ville lira. Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Kommande mållopp:
Örebro 24h

Racerapport: Bergslagsleden ultra 2019

Det bestående minnet från Bergslagsleden ultra 2019: Att springa med handbromsen i.
Den bestående känslan: En enorm lättnad och glädje efter så många misslyckanden i just den här tävlingen.
Ni vet: I premiärupplagan 2014 hade jag en av få runner’s high-dagar i mitt liv men la bort drygt en kvart på en felspringning (2,5 kilometer och 100 höjdmeter nedför Kilsbergskanten), och sedan har bedrövelserna kommit slag i slag på leden vilket gjorde att jag trots allt aldrig lyckats bättra perset från debuten.
Men i år skulle det ske, och målet var inte bara att springa snabbare än 2014, utan att springa bättre än 2014 (alltså sänka perset med mer än den kvart jag den gången sprang fel).
Problemet var bara att jag inte var återhämtad från de 10 000 höjdmeterna i The Hill marathons tre veckor tidigare, där låren fick sig en rejäl omgång för att sedan bli totalt sönderslagna i Run of mine helgen därpå. Mot bättre vetande hade jag dessutom klämt in två riktigt hårda intervallpass på löpband veckan efter Zinkgruvan, och först därefter släppt upp och vilat ut.
På morgonen före starten i Digerberget kändes benen ändå fräscha (förutom att jag var rejält stel i högra höftböjaren när jag klev ur bilen på parkeringen), och första kilometerna joggade jag med i en grupp närmast bakom Johan Ingjald som skuttade iväg i en helt egen fart.
Men ganska snart, efter fyra–fem kilometer, började jag känna av låren. Baksidorna först, med begynnande stelhet och lättare krampkänning, och sedan också framsidorna. Vart ska det här ta vägen, tänkte jag, och började oroa mig för ett nytt misslyckande på leden. Men jag kunde ändå hålla den fart jag tänkt mig, och när jag skuttade förbi de båda ställen där jag tvingades ta toastopp i skogen i fjol (innan jag bröt i Mogetorp med totalt maghaveri) var jag glad för att magen i varje fall fungerade som den skulle (liksom i Ultravasan i fjol hade jag bestämt mig för att skippa att äta längs banan och nöjde mig med sportdryck och vatten vid de tre vätskestationerna plus langning på ytterligare tre ställen).
Och känslan i benen blev inte så mycket värre, även om det kändes som att konstant springa med handbromsen i. Att jag inte hade någon som helst spänst visade sig i att jag återkommande inte orkade lyfta benen över stenar och grenar utan slog i fötterna, rev sönder skorna och gick omkull vid två tillfällen (dels precis före Mogetorp, dels på toppen av Rusakulan).
Ned till Mogetorp var jag tolfte man (13:e totalt, Johanna Gelfgren var urstark hela dagen och stack iväg till en storseger i damklassen, som totalfemma), och strax därefter skuttade västeråsaren Daniel Billström förbi på ett hygge. Jag tänkte först släppa honom – det gick för fort, och pulsen närmade sig 85 procent av max – men beslutade mig för att jag nog behövde lite draghjälp om jag skulle klara målsättningen på 4.44. Fyra–fem kilometer vågade jag hänga – och prata erfarenheter, Daniel hade sprungit en del spännande lopp i Italien och Schweiz – innan jag lät honom gå. I det läget hade också Thomas Östlundh och Björn Eriksson passerat, och jag var nere på 15:e plats av herrarna när jag passerade halvvägs efter 24 kilometer på 2.15.
Strax innan toppen på Rusakulan kom jag förbi Jonas Janegren, som hade varit ett par minuter före i Mogetorp men nu gick i uppförsbacken, men i stället dök Johan Röjler, som gjort en medvetet lugn öppning, strax upp där bakom.
Jag kollade mycket på pulsklockan nu (fast inte ner genom Trolldalen förstås, där måste man ha full fokus på stenarna, och där försökte jag gasa lite för att inte släppa upp Röjler för snabbt), och försökte dels att hålla pulsen uppe (i början handlade det om att hålla den nere, men när man börjar bli trött är det lätt att bli bekväm, och då handlar det snarare om att fortsätta se till att man ligger på rätt arbetspuls) och dels kolla tiderna så att målsättningen hölls vid liv.
Efter att ha blivit omsprungen av tio man och bara tagit en enda sedan elljusspåret i Digerberget hade jag börjat tro att det skulle bli en sådan där dag där man bara tappar och tappar och tappar – men i uppförsbacken mot Blankhult (där benen fortfarande kändes ungefär som i backarna efter sju kilometer, stela så in i helvete men ändå funktionsdugliga) började det plötsligt vända. Magnus Hjelmér stod och pinkade i en buske och lät mig passera och Henrik Vuorinen stod i vätskestationen och beklagade sig över uppförsbackarna.
När Röjler väl kom ikapp, inte så långt före Göljan, kunde jag inte följa en enda meter, men men i grusbacken upp mot Östra Ånnabosjön hade Björn Eriksson parkerat och någonstans mellan Blankhult och Ånnaboda (jag minns inte var) plockade jag Andreas Wahlstedt också.
Jag hade ingen fart att tala om, var så långt ifrån en runner’s high-dag man kan komma, men malde ändå på i något som måste ha varit ett hyggligt tempo (och jag går aldrig i uppförsbackar på så här korta lopp, ett beslut jag höll ända fram till den slalombacken). Väl i Ånnaboda hade jag bara en vag uppfattning om att jag borde ha plustid på 4.44-målet, som jag milen tidigare hade varit beredd att ge upp (”går jag bara under 4.59 är det godkänd”, intalade jag mig själv, men slog sedan bort tankarna med att jag ju faktiskt borde spänna bågen och se om det skulle gå att press de här sura benen mot 4.44 ändå).
Mellantiderna visar så här i efterhand att Hjelmér hade legat sekunder bakom mig sedan hans kisspaus före Blankhult, och på Ingjalds film ser man hur han ger sig av på den avslutande sexkilometersslingan tätt bakom mig. Nu var jag inte fräsch alls längre, benen ville inte lyfta sig, men på asfalten gick det ändå att hålla under sex minuter per kilometer (min vaga uppfattning var att jag med tidsbufferten jag byggt upp skulle klara målet om jag snittade sju minuter per kilometer härifrån). Jag höll löpsteg hela vägen upp till Falkaberget, men har ett luddigt minne av att Hjelmér ändå var före på grusvägen ned mot slalombacken (hade han passerat på stigen före Falkaberget, eller minns jag fel; hur som helst visar mellantiderna att jag var i botten av backen 49 sekunder före honom).
22-årige Linköpingslöpare Gustaf Sundbüe (när jag var 22 hade jag inte börjat springa!) gick i backen (det skulle ju inte jag göra!). Han hade varit över sju minuter före mig i Blankhult, men var nu bara 40 sekunder före, och jag var ikapp före första riktiga branten. Men där tog benen slut, och jag fick kapitulera och börja gå för första gången. ”Det här var inte alls planerat, här skulle vi ju springa!”, ropade jag till Gustaf som inte fick fram så mycket till svar.
Tre korta gångsekvenser fick det bli i backen, men sista branten upp till Storstenen höll jag löpsteg (”jag behöver ändå inte uppförsbenen mer!”) och höll på att storkna av mjölksyra när jag stapplade över stenhällen på toppen till glädje för ett par som satt där och fikade.
Klockan visade 19 minuters marginal till målet, och härifrån vet jag ju att det är max 2,5 kilometer kvar. Bara jag fortsatte röra mig skulle det gå, men jag andades ändå inte ut förrän jag var nere på asfalten, hade svängt runt sjöändan och såg på klockan att jag alltjämt höll 5.30-fart per kilometer på det här underlaget. Efter fyra timmar och 30 minuter vågade jag äntligen börja tro på att det skulle gå vägen. Slappna av och njuta. Eller ja, trots att jag inte för fem öre brydde mig om placeringar i det här loppet började jag kolla bakåt (”det vore ju onödigt att släppa om Sundbüe eller Hjelmér nu!”).
Målrakan var precis lika lång som den alltid är (eftersom jag missade att de ändrat den, att man skulle ta vänster lite tidigare och tjäna några meter), men jäklar va nöjd jag var när klockan i mål stannade på 4.37.04. 7,5 minuter bättre än målsättningen, nästan 23 minuter bättre än personliga rekordet. Därtill en åttondeplats av herrarna (nia totalt).
Det här var en dag man verkligen borde ha njutit ute i skogen: Det var höstens vackraste väder med klarblå himmel, vindstilla, en sista pust av sommar och nästan 20 grader. Men jag hade legat på hög anspänningsnivå hela dagen, jagat tider, haft en snittpuls på 83 procent av max över 277 minuter.
Och låren? Tja, de var allt stelare, men fortfarande ändå funktionsdugliga när jag staplade genom målområdet, fick en vegetarisk hamburgare och en varm dusch.
Så mycket njutning blev det inte under loppet, men efteråt har jag njutit i fulla drag, i flera dagar. Jag är sjukt nöjd, och ganska mätt på att jaga tider på den här leden. Nästa år ska jag nog springa Bergslagsleden ultra bara för att det är så kul och fint och världens bästa lopp; och ta ikapp all den där njutningen som jag missade i år.
Men när jag summerar årets Bergslagsleden ultra så är det med en enorm känsla av revansch, och som en av mina främsta krigarinsatser genom åren (jag har en del bättre lopp när jag haft riktigt bra dagar, som på Ultravasan i fjol, men aldrig sprungit så bra på en dålig dag).
Tack Johan och Erik och alla andra i arrangörsstaben för en fantastisk tävling, och tack Maria och Jon för langning och support!

Bergslagsleden ultra
Så här spänstig var jag före start. Inte efter målgång. Nej, inte ens efter fem kilometer. Foto: Maria Åström
Bergslagsleden ultra
Strax före Mogetorp. Strax efter första vurpan. Björn Eriksson på väg ikapp. Foto: Martin Nilsson

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
Kommande mållopp:
Kullamannen Crazy 88 2019
Bergslagsleden ultra 2020 (om det blir av!)

Racerapport: The Hill marathons 2019

Kan det värsta loppet du sprungit också varit det bästa? Nå, självklart kan man lida sig till en seger. Eller springa något riktigt trist betonglopp men ändå ha sitt livs ben.
Men The Hill marathons i Sulvik utanför Arvika är inget av det. Det är värst eftersom de erbjuder en brutal bana. Det är bäst eftersom det inbjuder till kamp och kamratskap. Jag skulle nästan kunna sträcka mig till att loppet gör en till en bättre människa.
Nå, jag sprang The Hill för första gången 2017. Fascinerades av den genomtrevlige, urvärmländske arrangören Remy Brändefalk och det Barkleyinspirerade loppet (inte vad gäller banans upplägg, utan i allt runt omkring, från bommen och registreringsskyltarna till tapouten och ödsligheten). Valde då den enkla vägen ut och sprang den ”korta” banan som bara bestod av 63 backar (43,8 kilometer med 4 000 höjdmeter som enligt min klocka var 46,5 kilometer med 5 592 höjdmeter) mot den riktiga distansen på 50 miles (7 200 höjdmeter som nog var över 9 000). Jag älskade konceptet, men hade tyvärr ingen möjlighet att springa i fjol. Men i år kunde inget stoppa mig, och den här gången fanns bara 50-milesdistansen på programmet, så då behövde man inte ens fundera på något annat.
Remy skruvar på banan och konceptet varje år. 2016 var stavar tillåtna, 2017 sprang vi utan, 2018 användes flera olika backar plus några planare sektioner däremellan och i år bestod banan av två backar: Först 72 varv i ”ursprungsbacken” (en mycket brant skogsbilväg samt en kort avslutning på stig på toppen för totalt nästan 70 höjdmeter per 690-metersvarv vilket ger drygt 20 procents lutning i snitt), därefter 30 varv i en obanad slinga (drygt 165 höjdmeter per 1 000-metersvarv för 33 procent i snittlutning). Totalt alltså 80 kilometer och 10 000 höjdmeter uppför och 10 000 höjdmeter nedför. Inte en platt centimeter på hela banan. Ett konstant nötande på lårens och pannbenets alla sidor.
Vi var elva till start, och efter att tältet slagit upp och Remy blåst i en visselpipa för att indikera att en timme återstod till den på förhand hemliga starttiden käkade jag lite, ställde iordning allt vid start/mål/vändpunkten på toppen av första backen och satte på buffen. Prick 19.00 störtade jag först nedför backen (man har väl varit här förut!) och sprang 30-talet meter för långt, ned till den gamla vändpunkten (suck!), och så var jag sist när vi vände för att gå uppför backen för första gången.
Min taktik var enkel: Jag sprang allt jag hade nedför (även om jag aldrig hade sett den andra banan förstod jag att den inte skulle vara springbar, så jag behövde inte spara på springmusklerna till senare) och gick lugnt uppför (gå-i-uppförsbacke-musklerna misstänkte jag däremot skulle behövas senare). Jag såg också till att inte ödsla någon som helst tid i varvningen. De varv jag behövde något rafsade jag med mig det, rann ned för backen och åt (matlåda/gel/chocklad), drack, smsade coachen och bytte tröja i uppförsbacken då det ändå gick lugnt. Jag törs säga att jag var snabbast av alla nedför (jag sprang nämligen flera gånger om de som låg före mig i tävlingen, för att sedan åter bli varv, med marginal, uppför) men i princip långsammast uppför.
Inledningsvis låg jag fyra tillsammans med två andra löpare, men på varv åtta stack min Säfsen sommarbackyard-kombattant och med-degerforsare Filip Andersson iväg. Plötsligt var han ett halvt varv före, men jag försökte hålla mig kall och tänka på att loppet är långt.
Jag kände mig stark, exekverade taktiken och låg länge femma. I täten skuttade Sofia Smedman och Viktor Stenqvist iväg. De två var de enda som höll löpsteg även uppför. Jonne Lövkvist låg tätt bakom men klev av efter 25 varv. Då var jag fyra. Efter 35 började jag ta in på Filip, vars fart utför dämpats (men han var fortfarande betydligt snabbare än mig uppför), och efter 40 var jag ikapp. Jag tror att han stannade och åt eller så därefter, för ganska kvickt, runt varv 50, var tre–fyra varv före. Någonstans började också Sofia få problem, och med några få varv kvar i första backen hade jag tagit tillbaka ett gäng varvningar, sprungit ifrån och förbi och kommit ikapp i rygg, ett varv före.
Sofia pratade om att det var nog, att hon ville bryta. Jag försökte peppa, ”du måste åtminstone prova ett varv i den andra banan!”, men hon var benhård. Jag var klar med första backens 72 varv på 7.59.34 efter en liten smygspurt på sista varvet för att klara åtta timmar (vilket meningslöst mål!). 2017 års distans på 63 backar passerade jag på 6.52 (två timmar och 50 minuter snabbare än den gången, då vi förvisso sprang under en obarmhärtig sol på sommarens varmaste dag), vilket gjorde mig något orolig över att jag öppnat för hårt.
Mina splittider per fem backar var 29–30–31–32–33–34–32–32–33–36–36–36–37–38 minuter plus 14 minuter för de två sista backarna. 6.40-snitt per backe efter att ha startat i 5.48-snitt men tappat till 7.36 där tidsspillan förklaras av flera saker: Trötthet, mörker (starten gick 19.00, solen gick ned vid 21) och mer vikt vid energiintag.
Viktor var fem varv före mig när han övergick till andra backen, och jag får erkänna att jag blev lite skrajsen när jag kom dit och såg att han inte markerat mer än ett kryss i sin ruta vid den nya vändpunkten. Jag hade ju haft att göra med slutet av första banan i nästan 40 minuter när jag kom dit. Jag pekades ned för några klipphällar av Remy med orden ”det är väldigt bra snitslat, det går inte att komma fel” och var omedelbart vilse i kolmörkret. Letade mig fram nedför såphala stenblock, genom meterhög sly, förrädiskt mossbeklädda hällar och täta gransnår. Allt i en snittlutning på 33 procent. Totalt obanat. Highfivade med Viktor som var på väg uppför andra gången. Var helt borta i botten av banan, där snitslarna försvann i vad jag senare upptäckte var en tvär vänstersväng. Touchade vändningstejpen och började leta mig uppför. Mötte Viktor alldeles för snabbt. Gick snett i värsta blockpartiet, hamnade i en urskog. Såg Viktors pannlampa på väg uppför för tredje gången (jag var ute på första varvet), och hittade rätt när han var i jämnhöjd (men 50 meter bort i sidled). Hängde med Viktor på hans fjärde varv (mitt andra) och försökte memorera banan. Fick snart släppa hans rygg igen, men började till slut hitta runt.
I den här banan fanns bara en taktik: Konstant rörelse. Ingen jävla tid i vändningszonen. Bara på’t igen. Mala på. Någon meters jogg i botten av banan, annars konstant, malande gång. På två ben, på alla fyra. Man drar sig upp i träden som står på sidan, krälar över stenhällar under vindfälle, klättrar på stenhällar.
Filip kom när jag var på väg ut på fjärde varvet och hängde på utför. Leonora Johnsson, som i det här läget är bästa dam efter att Sofia hållit sitt ord och klivit av, ansluter när jag avverkat sex rundor. Malin Vestli och Jonas Jonson, som hållit ett fint, konstant tempo, kommer en stund senare. Och strax därpå dyker även Niklas Lundgren upp.
I ungefär tio varv känner jag mig relativt fräsch, även om Viktor springer åttor runt mig och varvar mig de gånger han inte bestämmer sig för att ligga i rygg och snacka lite (tack för de stunderna, Viktor!). Efter 15–16 varv börjar energin dock definitivt att tryta. Och det är inga korta varv i den här banan. Slutet gick inte att se i det läget.
De fem första varven (totalt fem kilometer), helt i mörker gick på 1.36 (19.12-snitt), nästa fem, delvis i mörker på 1.28 (17.36).
Niklas berättar att han sovit två timmar, men väl i banan är han en gasell utför och en bergsget uppför. I börjar räknar jag i huvudet att han nog gör sin varv på tolv minuter, och jag tänker att jag verkligen inte har råd att tappa fart om jag ska kunna hålla andraplatsen (Filip tappade inledningsvis lite på mig, och även om han i det här läget håller minst samma fart som jag så har han inte tempo för att kunna gå om, resonerar jag).
Niklas lovar på hedersord att han snart säkert får en svacka och att han inte kommer hinna ikapp, men han bara matar på. Först när jag når 24:e varvet och han fortfarande har tolv kvar (dubbelt så många som jag) känner jag mig säker på att det ska gå om jag inte skadar mig. Men jag fortsätter hålla taktiken. Inga stopp, bara mata på.
I dagsljus: 1.26 på varv 11–15, 1.25 på varv 16–20, 1.27 på varv 21–25, 1.33 på varv 26–30. Totalt 8.55 på de tre milen (5 000 höjdmeter) i den obanade backen, och en negativ splitt med 4.30 på första halvan och 4.25 på andra (tack vare felspringningarna i mörkret, men ändå!).
Viktor tog mål som segrare på osannolika 14.58 (då hade jag fortfarande sju varv kvar!) och vann med över två timmars marginal till mig på 17.01 (7.59 i första backen, sju minuters överflyttning, 8.55 i andra backen).
Jag är otroligt ödmjuk inför Viktors prestation, inte minst som jag är extremt nöjd med min egen. Jag la en plan och utförde den till 100 procent. Energimässigt, taktiskt, rubbet. Jag åt (snickers, rabarberkräm, pasta, yoghurt, några gels) och drack (sportdryck, vatten, vätskeersättning, äppeljuice, Pepsi, kaffe) enligt plan (tja, magen sa stopp för mat efter 15 timmar, men så långt hade jag ätit som en klocka varje heltimme). Allt satt.
Filip hittade tävlingsdjävulen på slutet och var exakt ett varv före alltjämt starkt spurtande Niklas på 17.51 i kampen om tredjeplatsen. Niklas fyra på på 18.05, Leonora femma på 18.54 och därmed första dam genom tiderna att fullfölja The Hills 50-milesdistans. Jonas och Malin delade sjätteplatsen på 21.30. Tom Johnson körde tolv varv i andra backen – otroligt strongt efter att ha fått problem tidigt i första – och Jesper Flink körde tre, i sandaler. Själv bytte jag vanliga springskor mot metalldubbade efter att ha halkat nedför första varvet av andra banan. Ett väldigt bra val, med facit i hand (och jag hade med dem i väskan som stod på toppen, så bytet kostade bara en minut, på sin höjd).
När jag satt på en stol på toppen (första gången jag satt ned på 17 timmar) efter målgång och blickade ut över Glafsfjorden fick jag tårar i ögonen. Man hinner träna ganska många backpass inför ett sådant här lopp, hinner gå igenom rätt mycket tvivel, och någonstans övervinner man sig själv. Det är roligt nästan jämt, men det är också det mest brutala man utsatt sin kropp för, och när det till slut inte är lika kul längre så är det i varje fall fortsatt lärorikt. Man tänjer sina gränser, man förflyttar dem. Och man gör det tillsammans. Den här gången var vi elva, plus Remy (han kvalar in på topp ett av lopparrangörer jag känner), som vågade livet, och sju av oss vann en målgång men alla fick minnen för livet, nya vänner och en prisplakett i Glavaskiffer. Många klyschor på en gång, men jag älskar verkligen det här loppet. Det värsta kan också vara det bästa!
Tack till alla som var med, till Regina som kom och supportade på slutet (kaffe!!) och som bar ned alla mina grejer till bilen efteråt (jag hade aldrig klarat det själv!). En sann historia: Helgens högsta puls uppnådde jag när jag kånkade upp alla grejer till startplatsen före loppet.
Jag kommer så gärna tillbaka en annan gång, Remy!

Jonas Brännmyr
Jonas Brännmyr i The Hill marathons 2019. Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon 2012 (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17.
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2019

Racerapport: Säfsen sommarbackyard 2019

Det tog några dagar att komma igång och börja skriva den här racerapporten. Orsaken är att jag gått igenom ett antal olika faser efter loppet. När jag klev av var jag rätt nöjd med min prestation. Bara några timmar, och dagar, senare var var jag rejält missnöjd. Nu har jag försonats.
Säfsen sommarbackyard bjöd på den finaste backyard ultra-bana jag någonsin sprungit, med runt 85 procent stig runt tjärnar och genom fina skogar, och som vanligt gick det ut på att springa 6 706 meter varje timme, med start varje heltimme, så många timmar som möjligt.
Grejen den här gången var att kroppen kändes väldigt bra, jag var pigg i knoppen (en väsensskild känsla mot då jag bröt ihop av sömntrötthet i Örebro i maj), men att jag ledsnade på själva formatet. Jag tröttnade på att springa runt, runt, och redan efter runt 15 timmar bestämde jag mig för att aldrig mer tävla i backyard ultra (det har var sjätte gången jag verkligen ”tävlade” i tävlingsformen, jag har också ställt upp i fem lopp som träning), men jag beslutade mig också för att avsluta med ett personbästa (göra mer än 25 timmar) och att försöka ta tredjeplatsen bakom ”omöjliga” Daniel George (som mycket riktigt vann på 35 varv) och Andreas Falk (tvåa på 34). Målet när jag gick in i tävlingen var ungefär detsamma: Jag siktade på tredjeplatsen och jag vill ”inte vara nöjd efter 26 varv” då jag nått mitt backyard ultra-rekord (jag ville inte begränsa mig till att persa utan köra med ”öppen sluttid”).
Nå, jag gjorde som vanligt att jag använde de första varven till att lära mig banan, och sedan la jag upp ett koncept över var jag ville gå och var jag ville jogga (man har drygt åtta minuter och 55 sekunder på sig till varje kilometer för att komma runt, och jag tycker att det är optimalt att springa varven på runt 53 minuter vilket ger 7.55 per kilometer. För att inte hamna bakom långsamma löpare och hindras från att lägga upp mina varv själv, och eftersom jag ogillar att gå i början av varven, började jag med att springa på den inledande grusvägen. I övrigt höll jag mig strikt till att gå på grusvägarna och jogga på stigarna (med undantag för de fyra korta ”gåbackar” jag utsett). Det höll jag sedan loppet igenom, förutom under de sex varven med pannlampa då jag även joggade på en av de kortare grusvägarna eftersom tempot i skogen sjönk naturligt i mörkret.
Så förlöpte loppet, timme efter timme. Emellanåt hade man någon att prata med, oftast faktiskt inte. Inte ens i början hamnade jag särskilt ofta tillsammans med andra löpare, och i slutet inte alls, vilket säkert bidrog till tristessen.
Jag räknade ned mot 24:e varvet, som jag tänkte skulle kännas lätt (24–25–26 var ju dygnet–tangerat pers–nytt pers, så det borde gå okej) redan efter 15 timmar, och det gjorde att det blev drygt. Hittade inga kortare mål, utan tänkte bara ”nio timmar kvar”, ”åtta varv kvar”, ”bara sju kvar till dygnet” …
Supporten var toppklass (mamma, pappa och hela familjen), och jag fick precis vad jag ville ha att käka, och när jag började känna av benen lite grann kom Maria med en massagemaskin och återuppväckte dem inför varv 22 och 24. De kändes som helt nya, och de varven var oerhört mycket mer behagliga.
Men jag var less på att springa runt, runt. Utvalda delar av den vackra banan blev ren tristess. Andra gick väl fortfarande an. Men jag var inte sugen på att fortsätta.
När jag väl hade persat efter 26 timmar och fortsatt ett till sa jag till Maria att jag bara skulle fortsätta varv för varv så länge jag tog placeringar. Krister Hägg bröt som femma i starten av det 28:e, så det sprang jag klart. Förre Bergslagsleden-rekordhållaren Filip Andersson var också nära att bryta på väg ut på 28:e. Ja, han tackade faktiskt för sig men blev utmotad på banan igen. Så ut på 29:e sprang jag upp bredvid Filip och frågade om han ville bryta tillsammans med mig, han såg ärligt talat betydligt mer sliten ut än jag, men han ville inte dela tredjeplatsen utan tävla om det. Därmed skulle jag inte ta någon placering på det varvet, och jag beslutade mig för att bryta. Sprang ändå drygt en kilometer och funderade på om jag ändå skulle fortsätta. Men jag räknade med att Filip inte ville sluta på 30:e heller, så då skulle jag behöva göra minst tre varv till för att få den där tredjeplatsen. Och jag var döless. Så nej, drygt en kilometer in på varvet klev jag av. Och var nöjd med perset. 28 timmar.
Bara några timmar senare, och framför allt dagen efter – i måndags – började loppet gro på mig och jag var rejält besviken på mig själv. Varför klev jag av när jag hade pallplatsen inom räckhåll? Varför utmanade jag inte Filip? Jag var trots det långsamma förfallet som en backyard innebär inte särskilt mycket mer sliten efter 28 timmar än efter 18, och jag var pigg i knoppen (jag gick inte och la mig förrän i vanlig tid på kvällen) och jag höll samma varvtider runt 53 minuter (så jag hade, om jag hade velat, stort utrymme för att sakta tempot). Kommer jag någonsin få chansen att ta en pallplats igen? Kommer jag någonsin vara så nära att springa 20 mil på tävling igen (jag var två varv ifrån)? Jag valde helt frivilligt att vika ned mig mentalt trots att allt i grunden kändes bra (när backyardkonceptet kom till Sverige 2015 trodde jag att det skulle vara en disciplin som skulle passa mig, eftersom jag ansåg mig ha bättre pannben än ben, men sanningen att säga sex försök senare är att det nog snarare är tvärtom – mina ben är starkare än mitt huvud; jag har aldrig brutit ett backyardlopp ute på banan – på grund av att jag inte kommit runt ett varv eller för att jag blivit skadad – utan alltid gjort det inne i depån på grund av att jag inte vill springa mer).
Ytterligare några dagar senare har jag i varje fall försonat mig med loppet. Man ska vara nöjd med att ha persat, även om det hade kunnat bli ännu längre. Och jag var trots allt less i 13 timmar, det kanske räcker. Man ska ju inte springa slut på sig mentalt. Och att jag klev av i tid innebär också att jag återhämtat mig snabbt, jag körde ett rätt hårt crossfitpass redan på onsdagen och sprang igen på torsdagen. Och det här var trots allt inget av mina stora mållopp den här säsongen.
Men en liten tagg i hjärtat kommer alltid att sitta kvar efter Säfsen sommarbackyard 2019.
Om jag kommer att hålla mitt löfte att aldrig mer tävla i backyardlöpning? Det vet’e fan. Jag har faktiskt redan blivit sugen igen. Minnet är som hos en guldfisk, och just det är ju det allra viktigaste när man springer backyard.

Jonas Brännmyr
Finaste backyardbanan man sett, stig klippt med gräsklippare och sopad (!) inför loppet. Foto: Ola Nordahl

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17.
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019

Racerapport: Swedish alpine ultra 2019

Vilken natur, vilken upplevelse, vilket lopp! Sedan jag sprang Sweden skyrace 2014 har jag längtat tillbaka till den lappländska fjällvärlden, och drömt om att springa tävling där igen. Swedish alpine ultra grundades ju redan 2011, men först förra året fick jag på allvar upp ögonen för loppet, och när jag fick en startplats förvandlades det till årets största mållopp. Det var den här lördagen i juli jag verkligen ville prestera.
Men: Först måste jag säga något om själva naturen. Det 106 kilometer långa loppet har start i Nikkaluokta (man kör rakt västerut från Kiruna tills man precis når kommungränsen mot Gällivare, där vägen tar slut och ett rött kapell med vidunderlig utsikt och en mindre turistanläggning utgör hela byn) och passerar Kebnekaises fjällstation på vägen mot Singistugorna, där man kommer upp på Kungsleden (efter 35 kilometer) och springer den rakt norrut till dess egentliga startpunkt i Abisko, där målet är (ett helt väglöst land, så det är omöjligt att bryta och lika svårt att vara publik). När årets lopp startade åtta på morgonen var termometern redan på väg förbi 20-strecket, himlen var klarblå och när leden går ner nära Láddujavri efter några kilometer låg sjön spegelblank. Magiskt! När man kommit ut ur björkskogen vid Kebnekaises fjällstation, efter knappt två mil, och hela fjällvärden öppnade sig framför en med Singičohkkas stup till höger och och Liddubáktis branter vill vänster och vattnet och leden låg öppen däremellan … Jag trodde först att jag hade börjat frysa i högsommarvärmen, men jag hade bara fått gåshud av hur vackert det var.
Senare under loppet kom utsikten från Tjäktjapasset, bron över Alesätnos turkosa vatten precis före Alesjaurestugorna, vattenfallet ned mot Rádujávri … Ja, det fanns fullt av naturupplevelser.
Men, det här är en racerapport, så tillbaka till tävlingen: Jag hade på förhand blivit uppskriven som en av förhandsfavoriterna (på herrsidan, att jag inte skulle rå på Anna Carlsson stod förstås klart) av ultramarathon.se, och eftersom jag själv hade dålig koll på de andra i startlistan tänkte jag att det kanske stämde. I sådana fall skulle det hur som helst bero på bristande konkurrens, inte på att jag skulle prestera någon topptid (ett par timmar över gällande banrekord 11.05 vore riktigt vasst och en tid ned mot tolv timmar rena drömmen).
Hur som helst hade jag lånat böcker på biblioteket, googlat runt, läst racerapporter och pratat med folk för att få en bild av banan. Enda problemet var att alla hade olika bilder (beroende på deras egen bakgrund, förmodligen), så jag fick pussla med de informationsbitar jag hittade, och la ihop en strategi för hur jag skulle ta mig an loppet. Kvällen före beslutade jag mig för att hänga på herrtäten till Kebnekaises fjällstation om det inte innebar att jag behövde gå över 85 procent av maxpuls. Högt för att vara inledningen av en ultratävling, men jag av det jag läst ”visste” jag att banan därefter skulle bli mycket mer svårsprungen och att farten därmed skulle dämpas.
Nå, på startlinjen visade det sig att 2017 års vinnare och 2018 års tvåa (sex minuter bakom brorsan Jonas) Tobias Johansson efteranmält sig, och han har helt annan kapacitet och drog iväg direkt. Anna la sig som tvåa och jag som trea, men jag tyckte det kändes väldigt kontrollerat och hamnade vid något tillfälle före, och så växeldrog vi lite (under tystnad, jag tror Anna hade musik i öronen). Andreas Bohman kom upp efter några kilometer, och så var vi tre som turades om. Någon kilometer före Kebnekaise måste Andreas ha släppt, för plötsligt var han inte med längre, och sedan började Annas tempo göra att min puls gled mot höga 80, så jag släppte i min tur iväg henne (och såg henne aldrig mer, trots uppskattningsvis 15 minuters felspringning vann hon med 65 minuters marginal till tvåan, herrsegraren Birger Andersson).
Jag kände mig fräsch (hade absolut ingen superdag benmässigt, men en bättre medeldag och därtill en mage som verkligen samarbetade), trots den relativt hårda starten, vid Kebnekaise. Och nu skulle jag ju börja få ta det lugnare! Jo, pyttsan. Sista halvan av öppningen hade det varit rätt stenigt (tänk: ofta svårt att veta om man får ned fötterna mellan stenarna eller om man ska hoppa uppepå, varje steg måste planeras), och jag trodde det skulle bli mycket värre nu = lägre tempo, vila. Men inte. I stället blev det mer lättsprunget igen. Snabb, fin fjällterräng (och samtidigt banans vackraste vyer!). Fick ställa om huvudet och mata på. På en klipphäll satt Tobias Johansson och hejade, berättade att hans onda fot inte höll och att han klivit av. Jag beklagade (vilken härlig fajt det kunde ha blivit mellan honom och Anna!) och konstaterade att jag var i ledningen i herrklassen.
Halvvägs mot Singistugorna, 35 kilometer in i loppet (16 efter Kebnekaise), kom Johanna Gelfgren upp och passerade. Jag la mig bakom och pratade en liten stund, men hon hade för mycket sprutt i benen, så snart tvingade jag mig själv att slå av på takten och släppa även den ryggen.
Efter Singi blev det ”äntligen” stenigare, men samtidigt började min hårdare start och lite tveksamma energistrategi att ta ut sin rätt, och en tredjedel in i loppet kom jag in i en riktig svacka. Energin var något jag nästan hade glömt bort inför loppet (jag brukar äta det som finns på energiborden i depåerna, och det var längesedan jag sprang ett osupportat lopp), så jag improviserade dagen före och plockade ihop 300 gram choklad plus sportdryck (1,5 liter i väskan från start, pulver till 1,5 liter till att blanda i ordning i någon bäck; plus en handhållen flaska för att kunna dricka vatten ur bäckarna hela tiden) toppat med åtta koffeintabletter (inte för toppning utan en dos som motsvarar min normala kaffeförbrukning) och ett par resorb att blanda i den handhållna flaskan (därtill hade jag spontanköpt tre små gels – något jag aldrig tidigare använt – för nödfall, och jag klämde faktiskt två av dem efter tio respektive tolv timmar), men nästa gång jag springer en liknande tävling kommer jag nog tänka igenom energibiten en gång extra.
Några kilometer efter Singi, när svackan var djup, kom Birger Andersson, Mikael Windahl och Andreas Kyrk – tre ultralöpningsdebuterande arbetskamrater från Markstridsskolan utanför Motala – upp. Men inte nog med att orken tröt – jag hade precis fått slut på vatten i flaskan samtidigt som slangen till väskan tjorvat igen, så jag kunde bara hänga deras ryggar och få lite draghjälp i några minuter innan jag tvingades stanna vid närmaste vattendrag. Uppe på banan igen såg jag när de passerade ett riktmärke i fjärran och mätte min egen tid dit: Jag var redan över tre minuter bakom. Hej svejs!
Drygt tolv kilometer från Singi till Sälkastugorna tog över 1,5 timmar, vilket säger en del om benen och minst lika mycket om terrängen som nu var stenig av en typ jag – som gått rätt mycket i bergen – inte kan erinra mig att påträffat förut. Det var rejält svårt att hålla något sorts löpsteg. Jag hade nu kastat ut allt jag läst på om loppet ur hjärnan och tog två minuter till att fråga stugvärden i Sälka, som stod ute på gårdsplanen (det var mitt enda stopp bortsett från vattenpåfyllning och kissning under hela loppet) om hur resten av banan egentligen gestaltade sig. Samtidigt såg jag Anton Mikko och Fredrik Engström (två kompisar som sprang ihop, ännu en ultradebutant plus en comebackande ultralöpare) närma sig bakifrån. Efter Sälka är det fortsatt stenigt, och grabbarna kom ikapp. Sedan växlade positionerna lite, och vi pratade lite när vi hamnade tillsammans. De gick i minsta motlut, jag försökte hålla en jämn fart med en kropp som fortfarande var i svackan (kanske er huvudet än kroppen nu?).
En bit efter Sälka kommer banans enda egentliga stigning (trots att man springer mitt bland Sveriges högsta fjäll är det väldigt platt med bara lite över 1 500 höjdmeter att plocka på nästan elva mil!), upp till Tjäktjapasset (Kungsledens högsta punkt med sina 1 150 meter över havet, vilken också markerar halvvägs i loppet). Fredrik och Anton var 100 meter före mig in i stigningen, men jag älskar ju uppförsbackar och visste att det här var den sista riktiga i hela loppet, så jag drog på (inom rimlighetens gräns). Uppförsbenen var på plats, och jag passerade och kunde börja nedstigningen över klapperstensfält på andra sidan toppen med lite marginal. Precis efter stigen mot Tjäktjastugorna, några kilometer nedanför, tuffade de dock om igen, och jag tackade för mig och önskade dem god tur.
Nu var jag alltså nere på åttonde plats i tävlingen, som sjätte herrlöpare, och började tappa tron på en tid under 14 timmar. Det kändes rätt hopplöst jämfört med vad jag hoppats på några timmar tidigare, och jag tror att det gjorde att det gick långsammare än det hade behövt göra. 13,2 bitvis rätt steniga, men också väldigt välspångade, kilometer från Tjäktjastugorna till Alesjaurestugorna kändes nog jobbigare än de var, och tog längre tid än det borde gjort: Nästan 1.50. Efter Alesjaure började det regna, några åskknallar hördes i fjärran, tävlingstiden passerade nio timmar och Eva Öhlund (orienterare från Jönköping som aldrig sprungit så långt innan) skuttade förbi på ben som såg oförskämt fräscha ut (i fjärran fick jag plötsligt syn på Fredrik och Anton för första gången på länge, och såg att Eva snart var på väg ikapp dem också). Jag la en plan för att klara 14 timmar, någon sorts personlig skamgräns: Om jag håller tempo som på en backyardtävling (6,7 kilometer i timmen) kommer jag klara de 20 kilometerna till Abiskojaurestugorna på två timmar och därmed ha två på mig för de sista 15 kilometerna till mål, oavsett vad de innebar.
Det gick fortsatt rätt tröstlöst på Alisjávris mjuka stranddynor, men när man till slut lämnade sjön fick jag syn på en löpare i fjärran. Vem kunde det vara? En svart prick först, tänkte att det borde vara någon av ultradebutanterna som tröttnat. Samtidigt kände jag att kraften i kroppen började rinna tillbaka, och lite jakt är ju alltid trevligt efter att ha ägnat de senaste sju timmarna åt att tappa löpare efter löpare.
Mot slutet av det långa skråpartiet runt Gárddenvarri kom jag så nära att jag såg att det var Eva, som mattats, och när vi äntligen kommit runt berget och banan öppnade sig i en hallelujaartad, helt stenfri nedförslöpa (som dock var hal av regnskuren i kombination med att jag sprang omönstrade asfaltsdojor – som dittills fungerat perfekt, ska tilläggas) var jag till slut ikapp. Tog min andra och sista gel, fixade drickan för slutet och tappade Eva igen, men passerade ändå Abiskojaurestugorna inom den tidsram jag satt upp för mig själv (ja, med elva minuters marginal) och bestämde mig för att satsa på att gå under 13.30.
Nästa gång jag kom upp i Evas rygg gick jag därför om, fortsatte hålla fart och var snart själv. Vred upp tempot successivt, så mycket jag vågade. Klockan fick slut på batteri, men nu gick jag ändå bara på känsla. Slog tummen i ett broräcke så att blodet stänkte och fick lite extra adrenalin. Satsade livet på att springa uppför den första riktiga (men korta) backen på en timme. Fick ägna mycket stor koncentration åt att balansera trötta ben på blanka spänger. Fick syn på järnvägsbron i Abisko mellan björkarna, förstod att det bara var kilometern kvar. Vrålade för mig själv. Kom ut från själva leden, vek vänster på grusvägen, vänster igen, under tunnlarna, höger upp mot turiststationen och målet. Riktig eufori! Kaffe! Mamma och pappa som åkt upp för att heja (ingen bra bana att heja på, men de supportade hela veckan med mat och allt annat; ovärderligt)! Ja, jag blev väldigt euforisk. Klockan stannade på 13.24.17, och jag var åtta totalt, sexa av herrarna. Mycket, mycket nöjd efter en lång dag på fjället (jag funderade en stund på om jag skulle vara missnöjd över att jag inte tog en pallplats eller så, över att jag med facit i hand nog öppnade för hårt; men jag vill verkligen inte vara missnöjd med det här loppet så jag bestämde mig för att vara väldigt nöjd och glad istället – det var första gången jag sprang Swedish alpine ultra och utifrån förutsättningarna fick jag ut nära max, tror jag).
Faktum är att Johanna, som inte riktigt hade orkat hålla sitt höga utgångstempo, och Andreas, som känt av skada och fått släppa Birger och Mikael, hade gått i mål tillsammans bara 15 minuter före mig. Hade inte min energidipp blivit så lång vet’e fan om jag inte kunde ha hunnit upp dem också. Men då kanske de å andra sidan ökat … Fredrik och Anton drog på efter Alesjaure och var till slut nästan halvtimmen före mig, de delade tredjeplatsen på 12.57, medan Birger tog herrsegern fyra sekunder före Mikael (12.32.10 respektive 12.32.14) men alltså över timmen bakom Anna. Bara sex löpare hade varit under 13.30 (vilket jag alltså klarade) under loppets första åtta upplagor, nu tillkom sju nya namn på listan vilket säger något dels om att årets förhållanden var väldigt snabba (torrt och bara 30 meter snö på elva mil!) och att bredden var ganska bra även om den absoluta toppen saknades på herrsidan. Det ska tilläggas att det är det steniga underlaget som helt och hållet sätter begränsningen i det här loppet. Höjdmetrarna är få och hade det varit Ultravasanunderlag hade jag kunnat springa under elva timmar, men man får lägga på en minut per kilometer (lågt räknat!) med tanke på stenen.
Direkt efter målgång visste jag att jag vill komma tillbaka och göra ett nytt försök. Med bättre energiplan, smartare upplägg och mer erfarenhet. Och framför allt vill jag uppleva de magiska fjällen och minst lika fantastiska människorna (Roland Engström som gör ett jättejobb som arrangerar loppet helt själv, Anna och Roger Marklund som bjöd in till grillning dagen efter, alla glada ultralöpare som vill snacka före, under och efter loppet) snart igen (det här var ett av de finaste lopp jag sprungit, ihop med Sweden skyrace och Mont Blanc marathon). Redan nästa år? Vi får se.

View this post on Instagram

Swedish alpine ultra är ett lopp jag sett fram emot att få springa i flera år, och nu passade det äntligen! Älskar fjällvärlden runt Abisko/Björkliden, men har aldrig varit ute på just den här sträckningen innan (mer än någon kilometer vid start/mål). 107 kilometer från Nikkaluokta via Singi och vidare på Kungsleden rakt norrut till Abisko. Andlöst vackert, bitvis, som när man sprang i dalen mellan Singičohkkas och Liddubáktis branter, eller när man kutade bron över Alesätnos turkosa vatten. Magiskt! Hade blivit uppskriven som favorit i herrklassen av @ultramarathon.se, och gick på myten om mig själv. Eller ja, det i kombination med dålig bankännedom gjorde att jag öppnade lite för hårt. Trodde det skulle bli svårsprunget efter 20 kilometer och tänkte att man skulle tvingas sänka farten och "vila" där, men i stället blev det lättare fram till 35, så det var bara att fortsätta stå på. Ledde herrklassen till runt 40, men sedan hade jag en ganska lång dipp och tappade fem gubbar i två grupper (fyra var ultradebutanter, en gjorde comeback; så de hade missats i förhandssnacket), men jag kämpade vidare och återuppstod sista 15 som gick just över 1,5 timmar trots att det vid laget var rejält halt (sprang i asfaltsskor) efter att startens 22 grader och klarblå himmel på äkta fjällmanér bytts mot regn och åska. Många klagade på att det var stenigt, men det hör ju liksom till i fjällen – men det var det som begränsade fartmässigt. Knappt elva mil med 1 500 höjdmeter borde jag ju, med Ultravasan som referens (formen är minst lika god nu), göra på 10,5 timmar, men så fort har ingen sprungit här. Anna Carlsson vann på runt 11.27, jag kom in som herrsexa (åtta totalt) runt två timmar senare. Bara sex löpare hade under tävlingens första åtta år gått under 13.30 (jag fick runt 13.25, resultatlistan kommer vilken dag som helst!), men i årets fina förhållanden nästan helt utan snö blev vi sju nya under den gränsen. Jag är jättenöjd med mitt lopp och längtar redan efter att försöka igen, möjligen med en något justerad disposition. Tack till Roland som arrangerar och framför allt mamma och pappa som åkte hela vägen upp för att supporta! #swedishalpineultra Foto: Pappa

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17.
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019

Racerapport: Örebro backyard ultra 2019

Mycket märkligt har man ju gett sig in på när det gäller löpningen (bergsklättringen i Tromsø skyrace, världens längsta trappa, eller 1 820 höjdmeter rakt upp för ett norskt fjäll), men Örebro backyard ultra förra veckan var nog ändå den konstigaste upplevelse jag haft. Det är därför det tagit lite tid att skriva den här racerapporten.
I de fyra tidigare backyardlopp där jag verkligen gått in för att springa långt (jag har gjort en handfull som träning också) har jag alltid persat. Varje gång har jag kunnat pressa mig lite längre. Men nu tog det slut redan efter 22 timmar, trots att jag på förhand var helt säker på att formen var bättre än någonsin och att jag var god för minst 30 om inte någon skada tillstötte.
Det gjorde det inte. Ändå kastade jag in handduken långt tidigare.
Faktum är att jag hade en dålig känsla redan under de första varven, när jag sprang ihop med Maria. På tredje kände jag mig direkt usel. Så långt går det ju att hantera, och framför allt tror man ju att det ska släppa. Men fram på torsdagskvällen, när jag gjort tio–elva–tolv varv var känslan ännu sämre.
När jag skriver ”känsla” här så syftar jag inte alls på benen, egentligen. De var rätt fräscha. Till och med när jag klev av, efter 22 timmar, så hade jag inte några egentliga problem med dem. Visst, jag hade en liten känning i högra fotleden efter 100-milesförsöket i Göteborg, men inget som begränsade mig och inget som blev värre under dagen. Nej, känslan satt istället helt och hållet i huvudet, och det är det som är så konstigt: Något jag aldrig upplevt tidigare. Det var jobbigt att trycka på framåt. Jobbigt att växla mellan gång och löpning. Jobbigt att motivera sig att fortsätta framåt. Jobbigt att gå ut på nästa varv, trots att benen inte alls var lika stela som de brukar vara efter 20 timmar. Det var helt enkelt inte roligt.
Så här i efterhand tror jag att det handlade om jetlag. Jag kom hem efter tio dagar i USA (sex timmars tidsomställning) två dagar innan. Hade förvisso fått två nätters bra sömn och kände mig fräsch på morgonen, men någonstans satt säkert de 32 vakna timmarna från måndag morgon i USA till tisdag kväll i Sverige kvar i skallen. Jag försökte starta igång kroppen med koffein, socker, mat och mineraler, men inget funkade.
Mycket mer finns egentligen inte att säga. Det var trist att inte få vara med och leka längre när så stora namn som Johnny Hällneby, Andreas Falk, Daniel Roxvret och André Rangelind tagit sig till Kvinnersta för den här tävlingen som jag tycker är en av årets höjdpunkter (mycket tack vare den fantastiska organisationen under ledning av Ola Nordahl). Mitt stora mål och allt överskuggande mål inför tävlingen var att jag inte skulle vara nöjd när jag persat efter 26 timmar, utan fortsätta ”tävla” så länge det gick. Det gick … inte alls.
Tack till Maria, mamma och pappa som var med och supportade, jag är ledsen att jag inte kunde bjuda på mer underhållning den här gången.
Tittar man på historiken över mållopp nedan ser det ju trist ut med två DNF:er och det här debaclet på de fyra senaste tävlingarna, men jag fortsätter envist hävda att formen verkligen är bättre än någonsin och hoppas jag får visa det i Swedish alpine ultra nästa månad.

Ostkaka var bara en av alla grejer jag testade för att försöka få fart på kroppen. Det fungerade lika dåliga som koffeintabletter, pizza, pastasallad, pannkakor och allt annat … Foto: Maria Åström
I mål på ett av varven i ruskvädret (därav långärmad tröja) på torsdagseftermiddagen. På fredagen blev det mycket finare väder! Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Kommande mållopp:
Swedish alpine ultra 2019
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019

Racerapport: Aktivitus trailrace 2019

Man måste nog börja den här racerapporten med slutet, förklara varför jag valde att inte gå i mål. Det var andra gången i hela mitt liv som jag bröt ett lopp (om man inte räknar backyardultras är alla som inte vinner per definition bryter; men det är ju något helt annat), och den första där jag inte tvingades till det av skada eller ”sjukdom” (enda tidigare gången jag brutit var på Bergslagsleden ultra i höstas, då på grund av ett kraftfullt magras).
Innan jag gör det vill jag dock skjuta in att jag absolut inte har något emot folk som bryter tävlingar – det kan tvärtom vara ett både klokt och överlagt val vid rätt tillfälle. Går man för en viss tid eller placering och märker att den glidit en ur händerna kan det smartaste man kan göra vara att kliva av för att påskynda återhämtningen inför nästa tävling. Har man en känning kan man kliva av för att inte riskera en värre skada. Och skadar man sig ska man naturligtvis inte fortsätta (utom i extremfall; säg att man leder en mara med 200 meter kvar, då kan man åla i mål med brutet ben). Och det finns tusen andra anledningar att bryta. Men personligen gillar jag att gå i mål. Eftersom jag aldrig tävlat om bra placeringar blir ju genomförandet själva grejen.
Nå, den här gången valde jag ändå att kliva av, och det var kanske av den konstigaste anledningen någonsin. Jag gav nämligen ett par biljetter till Ola Salos show på Rondo till Maria i födelsedagspresent i höstas (vi var på vår första konsert med The Ark tillsammans 2001, och sedan hann vi se dem ett 30-tal gånger innan de la av, och de har betytt mycket för oss båda), och sedan glömdes det exakta datumet bort tills hon gav mig en start i 100-milesloppet Aktivitus trailrace i julklapp, och det visade sig att tävlingen startade 25 timmar före konserten. Visserligen i Göteborg båda två (sicken tur!), men i loppets historia hade bara sex löpare gått i mål under dygnet, vilket nu alltså krävdes av mig för att jag skulle hinna duscha och ta mig till Rondo efter loppet. Därför beslutade jag mig för att bryta loppet om det visade sig vara hopplöst att nå målet. Den punkten inträffade tyvärr, vid Stensjön (strax utanför Mölndal) efter drygt 135 kilometer. Klockan var då 16.15, och jag hade ”bara” tre timmar och 45 minuter på mig att ta mig de 27,5 kilometerna som återstod (distansen är 162,7 kilometer, även om räknas som ett 100-mileslopp), vilket jag bedömde som omöjligt eftersom jag inte någon av de fem tidigare timmarna hade lyckats klara sex kilometer (än mindre förstås de 7,33 som nu krävdes). Så jag höll min plan och klev av. Jag vill hellre se det som att jag togs av min egenuppsatta reptid än att jag bröt. Loppets maxtid var 30 timmar, så jag kunde ha promenerat tre kilometer i timmen och ändå gått i mål, det hade inte varit något problem. Men jag hade inte hunnit till konserten …
Nå, det om det. Nu till själva loppet. Aktivitus trailrace räknas allmänt som ett av Sveriges hårdaste 100-mileslopp. Nu är ju själva distansen 100 miles (160,9 kilometer som i det här fallet alltså är 162,7) tuff i sig, men här adderas bitvis teknisk terräng (kanske 55 procent stig där somligt mest känns som en djurstig och mycket är stenigt och rotigt även om en hel del även är fint och lättsprunget), en del höjdmeter (knappt 3 000 låter ju inte jättemycket på en sådan lång sträcka, men det är ofta brant uppför och brant nedför, vilket gör det svårsprunget i båda ändar; kolla höjdkurvan här), navigation (banan är sparsamt snitslad utan pilar ens vid de mest ologiska svängarna, och i år hade någon sabotör [missnöjd markägare?] plockat bort fem–sex kilometer snitsel mitt i ett skogsparti som passerades på natten, så där hade man bara gpx-spåret att gå på) och få vätskestationer (åtta stycken under banan, så springer man på ett dygn går det i snitt två timmar och 40 minuter mellan stationerna, vilket gör att man får bära med sig en del). Mer ett styrkeprov än upplevelselopp, skulle jag säga. Första året det arrangerades, 2017, gick ingen i mål (en kom halvvägs). Då var vädret jävligt och de startande få och förmodligen lite oförberedda på hur tufft det skulle vara. I fjol gick 13 av 22 startande i mål. Till i år hade man flyttat starten från morgon till kväll, förmodligen för att man skulle vara fräsch under de mörka timmarna och öka chansen att ännu fler skulle ta sig runt. Dessutom hade vi tur med vädret, natten var sommarljummen (och marken knastertorr efter vårens värme och bristande nederbörd), och först vid lunchtid på lördagen drog regnet in.
Min enkla taktik inför start var att hitta någon som kunde navigera åt mig under mörkret. Jag tyckte att det var för dyrt att köpa en ny gps-klocka bara för det här loppet (min gamla vill inte visa kartspår), och min mobil har trasigt batteri (klarar max en timmes gps-visande, sedan är den död, så inte ens med min powerbank hade jag klarat halva natten). Reservplanen var att jag hade skrivit ut hela banan (ett lååångt varv runt Göteborgsregionen, med start och mål i Jonsered) i 24 A4-ark som jag förvarade i väskan tillsammans med en vattentät jacka, extrabatterier till lampan, energi, vätska och första hjälpen-utrustning.
Konstigt nog hamnade jag längst fram på startlinjen och joggade ut från det gamla fabriksområdet i Jonsered i tät, men det avhjälptes när jag gjorde min första felspringning efter 200 meter (man skulle vika vänster före och inte springa upp över järnvägen; det kanske jag kunde ha kollat på förhand), och när jag 500 meter senare följde en svart snitsel i stället för en röd (vilken färg som gällde kanske jag också borde ha dubbelkollat före start) var jag sist av alla 49 startande.
Solen skulle gå ned en timme senare, och jag visste att jag behövde en bra rygg under natten för att ha någon chans att komma i mål (under 24 timmar), så mot alla regler för så här långa lopp låg jag på rätt bra för att arbeta mig uppåt i klungan. Inte så att jag hetsade förbi folk, men närhelst stigen blev bredare eller vi passerade något grusvägsparti så försökte jag leta mig upp några placeringar. Ut från första vätskestationen, i Gunnilse efter 13 kilometer, blev jag själv (jag gjorde ett 20-sekundersstopp som jag är van från ”kortare” lopp, typ Ultravasan), men när jag redan vid första svängen därefter blev osäker på navigationen kom Viktor Samuelsson, David Svensson och Mikael Svalstrand ikapp bakifrån. Viktor var mannen jag behövde – mannen med gps-klockan! Bara ett par kilometer efter Gunnilse kom vi till partiet med den saboterade banmarkeringen, och där hade nog mitt lopp tagit slut om det inte varit för Viktor. Han visade vägen med linjen i sin klocka, och jag (och David och Mikael) låg i rygg och hejade på. Jag trodde vi fortfarande var rätt långt bak i fältet (eftersom jag hade varit sist för inte så länge sedan), men vid nästa vätska, i Dammekärr, frågade någon av de andra om hur många som passerat före oss, och det var bara fyra (men placeringar var för mig helt irrelevant i det här loppet, jag ville bara under 24 timmar).
Så långt var stigarna väldigt fina, och efter bara fyra kilometer till (där det kom fyra löpare bakifrån och skuttade förbi) kom vi ut på banans näst längsta asfaltsparti, från Ale arena (bandyhallen i Surte) till Bohus fästning, och där höll jag farten uppe i gruppen. Vi låg bar med tidsmässigt, byggde upp en buffert (även om det med facit i hand kanske gick lite väl fort). Vid vätskestationen i Kungälv satt de fyra som nyss passerat oss och tog igen sig, och dessutom konstaterade Mikael efter ett försök att kräkas att han behövde stanna och sova. Så vi blev tre som tassade vidare och kom snart ikapp danska språkgeniet Ramez Elhabet (han pratade svenska med oss eftersom hans flickvän var härifrån, han pratade arabiska med sin far och han bodde och arbetade i Madrid och snackade därför flytande spanska …) som inledningsvis var väldigt upprörd över en rejäl felspringning (som kostat runt fyra kilometer och två placeringar, från tvåa till vår nya fyramannagrupp med placering fyra–sju) och som därefter fick en kramp (lättare sträckning?) i vänstra vaden som vägrade släppa. Han fick liksom svinga runt vänsterbenet i uppförsbackarna, kunde inte böja på det, och höll ändå lätt vårt tempo – länge hade han svårt att anpassa sig till att springa så långsamt utan försökte sticka iväg tills han kom vilse igen och igen; jag undrar vad han kunnat göra med friska ben och rätt navigationskunskap). Vi fyra höll i alla fall ihop från 45:e kilometern, då Ramez anslöt, och genom hela natten. Viktor visade vägen där snitsligen var tveksam (eller obefintlig), vi andra försökte hålla humöret uppe.
Så här långt hade kroppen känts fräsch, men någonstans runt fjärde energistationen, i Bönered, dit vi kom efter knappt 7,5 timmar (vi hade då avverkat 65 kilometer varav kanske 45 på stig) hade jag en första dipp och kände att jag hade svårt att hålla farten. Jag var fortfarande ändå mer rädd för att bli själv med navigationssvårigheterna än att köra slut på mig, så jag beslutade mig för att åtminstone hänga på i rygg på de andra tre tills gryningen, som var 1,5 timmar borta. När gryningen väl kom hade vi mindre än en timme kvar till nästa energistation, halvvägsmarkeringen i Tuve, så jag följde även dit även om det bitvis kändes tufft, speciellt på de snabbare asfaltspartierna som låren inte gillade. Ut från Tuve förvarnade jag mina tre nyfunna vänner om att jag nog snart skulle få säga tack och hej, men med en kaffe och soppa i kroppen (det första varma som serverades under loppet) hade jag plötsligt nya krafter och hade inga som helst problem att hålla tempot till energistationen vid Botaniska trädgården, exakt 100 kilometer in i loppet.
Men där, i vätskestationen, hände något. Jag kom in relativt fräsch och med mycket gott hopp om att klara 24 timmar (vi var där på exakt 12,5 timmar och hade ”bara” 63 kilometer kvar), men var helt stel och energilös när vi gick ut, och bara tre kilometer senare blev jag tvungen att släppa gruppen. Uppför första (av tre) brutala stigningar i Ängagårdsbergen hade jag inga problem att följa, men på platten på toppen och därefter utför var benen sopslut. Det kändes som att varenda muskelfiber i låren hade förtvinat på fem minuter. Resten av loppet blev en ensam kamp. Först kändes det som att jag ändå hade en ganska bra chans att klara mig om jag bara höll mig i rörelse, men snart visade gps-klockan obarmhärtigt att gång kombinerat med någon form av ultrarapidsjogg inte skulle ta mig de 5,5 kilometer per timme som krävdes. Det är ju en fruktansvärt låg fart, men i den tekniska terrängen, och med ben som så totalt stumnat, gick det inte att röra sig ens i den farten. Jag höll modet uppe, hoppades på en vändning. Koncentrerade mig på navigationen för att inte tappa onödiga minuter även där, och väntade på en andra andning. Den kom inte. Tiden fortsatte att rinna iväg, och den 27 kilometer långa sträckan mellan stationerna vid Botaniska och i Tulebo var dessutom loppets längsta (den tog mig fyra timmar och 40 minuter!). Som lök på laxen öppnade sig himlen i Sandsjöbacka, och min regnjacka blev snabbt genomdränkt, och i mitt sakta mak blev jag också snabbt kall. Min varma följebil stod och väntade i utkanten av Kållered, men jag var inte ens lockad att bryta där utan ville fortsätta till stationen. När jag kom in där var skulle jag lämna över nummerlappen och tacka för mig innan Maria kom med det bästa peptalk jag någonsin fått. Så här i efterhand är jag extremt tacksam för att hon inte lät mig sluta där, i all min misär. Istället hällde hon och Jon i mig kaffe, drog av mig de blöta kläderna och stoppade på mig en varm tröja (det hade nästan slutat regna) och bjöd på vaniljhjärtan och blåbärssoppa. Och så upplyste Maria mig om att jag hade 15 minuter till godo på 24-timmarsmålet om jag bara höll tio minuter per kilometer resten av loppet. Det är ju ingenting! Ut från stationen var jag plötsligt superpeppad, varm, och benen kändes bättre än på flera timmar. Jag joggade nästan en kilometer i åttaminuterstempo innan verkligheten slog till igen: Stigarna var nu mer tekniska än på mycket länge igen, och dessutom otroligt småkuperade. Lömska, branta fyra–fem meter höga stigningar, upp och ned. Sånt där som jag älskar när jag springer i skogarna hemma, men inte 128 kilometer in i ett lopp. När Maria och Jon mötte upp sex kilometer senare (där Mölndalsvägen passerar Bohusleden) hade jag redan tappat kvarten jag hade till godo, så därifrån behövde jag verkligen göra sex kilometer per timme. Men det kändes görbart, för plötsligt var stigen utbytt mot elljusspår, och det såg lättlöpt ut. Nytt hopp, men det grusades bara 600 meter senare när någon rivit ned snitslingen vid Herkulesgården. Jag var nu för blöt för att kunna använda telefonens gps-funktion (fick inte ens upp knapplåset), så jag fick förlita mig på kartorna som jag inte rört sedan jag packade dem kvällen innan. Att konstatera det och leta upp rätt blad tog mig flera minuter, och kroppen blev kallar och hoppet försvann igen. Och nu var det verkligen kört. Nästa gång följebilen kom ikapp hade jag 27,5 kilometer kvar med ”bara” tre timmar och 45 minuter till min deadline. Det betydde ”kört”. Jag var uppkäkad av min egen reptid. Jag klev av.

Uppför första backen i Ängagårdsbergen (de två andra gick på teknisk stig), bara några hundra meter innan jag tvingades släppa gruppen och hamnade själv. Foto: Maria Åström

Det här dygnet som följde har jag funderat en del på vad som hände vid Botaniska, där jag kom in hyggligt pigg och med väldigt gott hopp om att klara mitt mål men gick ut stel som Bockstensmannen och i praktiken hade förlorat. Jag har några teorier som säkert växelverkade och åtminstone delvis kan förklara det som hände:
A) Dels blev stoppet mycket längre än alla andra under loppet. Efter de två första energistationerna, där jag gjorde kortkorta stopp, stannade vi runt två minuter i Kungälv och Bönered, och kanske tio i Tuve där loppets enda dropbagstation fanns (där bytte jag strumpor, åt min soppa, gick på toa), men utanför Botaniska blev vi ståendes i 13–14. Jag var klar redan efter de där två, trodde vi var på väg, men de andra i min grupp behövde längre tid. Kanske var det den oförberedda vilan som gjorde att jag så plötsligt stelnade till. Kanske borde jag ha börjat gå i förväg för att hålla igång kroppen och sedan låtit de andra jogga ikapp mig (så gjorde jag i Bönered)?
B) Dels fanns det inget kaffe vid Botaniska (och jag hade inte med mig några koffeintabletter eller liknande). De två gånger jag kände krafter återvända under loppet var båda efter kaffeintag, dels i Tuve, dels i Tulebo (det var enda två gångerna det serverades kaffe under de drygt 20 timmar jag var med i loppet, och jag är van att dricka åtta koppar om dagen, minst). Det fanns heller ingen varm mat, vilket kanske också kunde ha satt sprätt på en (däremot kom Maria och Jon med äpplejuice och naturell yoghurt, något jag vid det laget hade haft cravings efter i timmar; underbart!).
C) Kanske höll jag helt enkelt ryggarna framför lite för länge. Även om jag kände mig piggare igen från Tuve kanske jag borde ha släppt och hittat ett eget tempo tidigare. Jag ångrar absolut inte att jag gick på hårt under natten, det behövdes för att göra 24 timmar möjligt. Nej, även om jag tänker att jag kanske höll ryggarna för länge är magkänslan snarare att jag borde ha plågat mig lite till, hade jag bara kunnat hålla deras ryggar i en mil till hade jag kunnat promenera in under 24 timmar. Men just där och då fanns det inte i kroppen. Det kändes som att jag var tvungen att släppa. Kanske var det så. Kanske var jag vara tillfälligt klen. Och alldeles ensam, med 24 kilometer till nästa vätskestation, gick det plötsligt alldeles, alldeles för långsamt. Jag var inte skadad, hade inte särskilt ont, men benen fungerade helt enkelt inte i den fart som krävdes. Jag hade kunnat gå i mål på 25–26 timmar, utan problem, men då hade jag missat konserten …
Några lärdomar efter mitt allra första, och alltså misslyckades, försök på 100 miles: 1) Gör upp en kostplan på förhand. Jag har haft sådant flyt med käkandet i mina tidigare lopp att jag helt glömde bort den biten inför det här loppet. Det brukar finnas mycket mer att välja på vid energistationerna, så jag brukar välja och vraka där. Men det här var ett lopp där jag borde ha burit med mig mer än choklad och sportdryck, med facit i hand. Kanske låg en del av väggningen i det dåliga matintaget, också. 2) Förlita dig inte på andras navigation: Även om det funkade utmärkt den här gången (jag kommer aldrig att glömma din insats, Viktor!) så hade jag ju varit helt lost och fått bryta väldigt tidigt om inte räddaren i nöden dykt upp. 3) Var alltid ödmjuk. Även om jag försökte intala mig att ”inget är klart innan det är klart” kände jag mig ganska säker på målgång efter 100 kilometer. Det fick jag bittert äta upp.
Nöjd är jag ändå med genomförandet de första 100 kilometerna, och träningen som ledde fram till loppet. Fysiskt var jag väl förberedd, det mentala får jag jobba vidare på.
Om jag skulle rekommendera loppet åt någon annan? Ja, men inte om man ska göra sin första 100-mileare och inte om man söker en naturupplevelse (visst fanns det både fina stigar och vackra vyer, men det är ju inte direkt någon fjällmara och runt tre mil, alltså omkring 20 procent, gick på asfalt). Däremot om man letar efter en utmaning, något att verkligen bita i, om man vill bevisa sig och mäta sina krafter.
Enormt stort tack till Maria, Jon, Viktor, David (de båda fortsatte oförtrutet och gick i mål som fyra och femma på 22.09), Mikael (han vaknade och fortsatte, men bröt i Bönered efter 65 kilometer, dit han kom med bara åtta minuter tillgodo på reptiden) och Ramez (som svingade sitt krampande vänsterben hela vägen tillbaka till Jonsered på 22.42, gott nog för en sjundeplats!) för support, navigering och sällskap! Oscar Sjölander och Helle Manvik vann på nya banrekord, 19.55 respektive 23.08 (Helle var första kvinna att ställa upp, och dessutom gå i mål).
Och för er som undrar: Ola Salo bjöd på extra allt och var värd att skippa 23 kilometer lidande för!

View this post on Instagram

Tre nyanser av #aktivitustrailrace. Gick sjukt bra i 103 kilometer (13 timmar), låg i en grupp med fyran-sjuan så långt. Sedan väggade jag totalt. De följande 34 kilometerna gick på 6.30. Sedan klev jag av, mindre än 30 kilometer från mål. Jag var inte skadad, jag var bara väldigt trött, men jag hade ”lätt” kunnat klara maxtiden 30 timmar (jag hade 10,5 timmar kvar till knappt 30 kilometer). Men 21.00 i kväll ska jag på konsert med min gamle hjälte Ola Salo, och det var viktigare än att bevisa att jag kan klara 100 miles. Så enkelt var det. Därför hade jag satt upp en egen ”reptid”, att jag skulle bryta om det var färre timmar än sexkilometare kvar (jag förmådde inte röra på mig snabbare än så), och när det inträffade klev jag av. Inte ”bröt”, utan tagen av mitt eget rep. Nu blir det Ola! Mycket mer om loppet i morgon! Foto: @crossfitmercedes (stort tack för all support, kunde inte ha gjort det utan dig och @jonea1980)

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Kommande mållopp:
Örebro backyard ultra 2019
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019

Racerapport: Växjö marathon 2018

Redan innan Bergslagsleden ultra hade jag börjat fundera på att förlänga säsongen med ett asfaltsmara. När BLU blev ett stort misslyckande blev det där ännu mer aktuellt, och efter att ha gjort ett test på halvmaran (jag kollade om jag kunde löpa 21,1 kilometer under 1.30, och gjorde det på 1.28.30), på träning beslutade jag mig för att anmäla mig till Växjö marathon. När jag började fundera på asfaltsmara i slutet av sommaren kändes 3.15 som en fin målbild, men i och med att formen varit så bra under hösten och halvmaratestet gick relativt enkelt så bestämde jag mig för att spänna bågen och testa att gå för att komma under tre timmar. Även om världseliten just nu hetsar varandra ned mot två timmar så är just tretimmrasgränsen något speciellt för oss motionärer, att klara maran under tre timmar säger i varje fall något om hur mycket man dedikerat sig till träningen.
Maran i Växjö går på en mycket platt bana på 5 210 meter som löps åtta varv efter en inledande extrasväng på 515 meter för att distansen total ska bli de 42 195 meterna (arrangören säger två höjdmeter per varv, men min GPS-klocka tyckte 9, sanningen ligger säkert någonstans mittemellan, men ett par slakmotor fanns). Vädret var det bästa en löpare kan önska sig: Runt tio grader, mulet men inget regn, och framför allt: Vindstilla.
Planen var enkel: Att hålla 4.15 så länge som möjligt. Och om jag började bli trött så skulle jag inte växla ned och försöka rädda en så bra tid som möjligt utan fortsätta hålla farten så länge det bara gick, rakt in i väggen om det nu skulle bli så. Och så blev det.
Jag låg på exakt 4.15-varv första 5,7 kilometerna (till andra passeringen av mållinjen, alltså, ut på det andra av de åtta varven), och hamnade där i en trevlig klunga med tiotalet löpare (jag vet inte exakt hur många, för jag låg hela tiden etta-tvåa-trea och kollade inte så mycket bakåt) som hjälptes åt att hålla fart. Både andra och tredje varvet gick därför i 4.11-fart. På fjärde, där halvmaran passeras strax före varvningen (just över 1.29 på mig), stack ett par löpare iväg i högre fart medan klungan började tunnas ur bakifrån, och när en löpare vek av mot bajamajorna blev jag själv. Nå, själv är man aldrig i Växjö marathon eftersom vi snackar varvbana och väldigt olika tempo; från Fred Grönwall, som vann för tredje året i rad (2.30.17), och två till som varvade mig ned till ett gäng gångare och några riktiga motionärer som gick just under sex timmar. Bitvis blev det att kryssa sig fram, men framför allt gav uppblandningen mycket pepp.
På femte varvet låg jag återigen i 4.15-fart, och det kändes kontrollerat, men ut på sjätte började det bära riktigt mycket emot. Låren började kännas allt mer sönderslagna av det hårda underlaget (förutom fem veckors uppladdning inför maran har jag inte sprungit särskilt mycket asfalt de senaste sex åren), och högra delen av höften/rumpan var heller inte särskilt fräsch. Jag märkte att jag tappade tid, försökte öka enligt planen, men det bar emot.
Passerade ut på näst sista varvet (”bara två varv kvar, du grejar det, häng i nu”, peppade jag mig själv) med några sekunder till godo på snittiden jag behövde hålla (2.15.06 på 31 775 meter). Jag såg en från den första klungan bekant rygg längre fram (Lars Marklund, Kalmar RC) och när en kille i svart t-shirt kom ikapp i högre fart hängde jag hans rygg tills vi var ikapp. I det läget hade jag mycket svårt att hålla 4.30-fart, och tiden rann iväg. Jag försökte öka förbi Marklund, men det gick inte. Det var tvärstopp. Det kom ingen ”andra andning”, låren var passé (jag kände det just som om det var låren som satte begränsningen, benen blev som av betong; det var inte den klassiska ”sista milen på maran”-känslan, inte energislut, inte rusande puls utan just döende ben). Det gick inte att få upp kroppen i 4.15-fart igen. Jag fick ge upp.
I fyra kilometer sprang jag i stället ihop med Marklund och småpratade lite, men sedan blev även hans fart för hög, och jag fick släppa. Jag passerade 38,2 kilometer (fyra kvar) exakt på 2.45, så nya målet blev att komma under 3.05, men jag misslyckades med att hålla femminuterstempo både på 39:e och 40:e kilometerna. Så slut var benen nu. Med hjälp av de där sista krafterna man alltid lyckas uppbringa in mot mål kom jag ändå in på 3.04.36, efter en andra halva på 1.35.30, där de sista 5,5 minuterna alltså tappades på sista milen. Efteråt var jag framför allt glad att vara i mål; sista milen var inte rolig med de trasiga låren; klart värre än Ultravasan och det mesta annat jag utsatt mig för. Men det fanns även ett styng av besvikelse att jag vek ned mig och inte klarade tretimmarsmålet. Men ändå; för bara någon månad sedan kändes 3.15 som ett drömmål och 3.04.36 var ett personligt rekord med över 23 minuter.
Jag kommer vara nöjd, väldigt nöjd, när jag ser tillbaka på den här maran, även om känslor just nu är lite blandade.
Om det blir något nytt försök mot sub tre? Tja, kanske. Hade jag kommit under tre timmar hade jag nog varit ”klara” med asfaltsmaran, nu lockar det ju lite att göra ett nytt försök i framtiden. Men 2019 är tävlingskalendern fylld av helt andra utmaningar, så det blir  i sådana fall nog tidigast 2020. Vi får väl se (ska jag springa igen ska jag vara väsentligt mycket bättre tränad än nu så att jag verkligen har en bra chans att klara tre timmar).
Stort tack för hela supporterklubben (åtta personer!) som hängde med till Växjö och hejade!

När klungan försvann fick man göra jobbet själv. Foto: Margareta Brännmyr
På språng mot tre timmar. Det gick inte riktigt vägen … Foto: Margareta Brännmyr

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019

Racerapport: Bergslagsleden ultra 2018

Det är med tungt hjärta jag skriver den här racerapporten. Bergslagsleden ultra 2018 har varit ett lopp jag sett fram emot i ett helt år, sedan jag snöpligt missade att delta förra året (på grund av en dubbelsmocka med förkylning och jobb). Jag har tränat för, laddat inför, tänkt på de här 48 kilometerna på leden så många timmar att det känns helt sjukt att allt egentligen tog slut innan det började. Jag vaknade nämligen i morse och var riktigt risig i magen. Var på toa hemma, i Ånnaboda (innan bussen mot Nora avgick) och två gånger i Digerberget, före start. Till slut kändes det okej, och första fem kilometerna oroade jag mig mest för vaderna (av någon jävla anledning hade jag slängt in lite hopprepshopp i uppladdningsträningen i tisdags, som lämnat vaderna stela som stål, och jag var mer rädd att det skulle förstöra dagen). Så långt höll jag tänkt tempo. Jag kände mig fortfarande lite uppblåst, men magen var under kontroll. Men sedan gick det raskt utför. Halvvägs till Mogetorp började jag fundera på om jag skulle behöva kliva ut i skogen (vadproblemen hade dock släppt helt, och kroppen kändes jättefin i övrigt), och en kilometer senare fick jag akut hoppa ned i ett dike och dra ned byxorna. Ett par kilometer senare var det samma visa igen. Och i varje lite nedförsbacke sprängde det i magen, och allt var en kamp för att över huvud taget röra sig framåt. Rygg efter rygg försvann förbi. Tiden var fortfarande okej, och bara en kilometer före Mogetorp var planen fortfarande att försöka fortsätta och hoppas på det bästa. Men väl där nere, vid den nybyggda trafikplatsen, förstod jag att det var lika bra att kliva av. Att ta mitt livs allra första DNF, did not finish. Aldrig tidigare har jag brutit ett lopp, aldrig mer vill jag göra det.
Jag får försöka analysera vad som gick fel, men just nu lutar jag åt att det inte handlade om löparmage utan någon mer klassisk magkatarr, för jag har varit fortsatt risig i kistan hela dagen, och andra familjemedlemmar hade magont tidigare i veckan (vilket jag trodde berodde på matförgiftning då, men kanske inte, ändå). Kolhydratsladdningen (mängd, mat, tid) och löpningsnedtrappningen följde exakt samma mönster som inför Ultravasan, eftersom jag var så nöjd med resultat då. Men nu blev det istället pannkaka.
Bergslagsleden ultra 2018 blev skit, bokstavligt talat, helt enkelt. Och loppet, som är min absoluta favorit och som jag planerar mitt löparår runt, fortsätter att gäcka mig: 2014 var jag i storslag (min bästa form dittills) men la bort 15 minuter på en felspringning, 2015 och 2016 gick loppet ruttet (liksom alla lopp de åren, det visade sig senare att jag led av järnbrist), 2017 var jag alltså förkyld och nu det här. Jag får gå för sjätte gången gillt, helt enkelt! Och dessförinnan hoppas jag att jag kan hitta något annat kul lopp att få ut den nuvarande formtoppen på.

Peppad i starten. Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019