Anfält vinnare i comebacken, 3,5 fjällmaror, Östansjö, Fahlin och fyra nya distriktsmästare

Dagen före dagen före Ultravasan vaknade Erik Anfält upp med halsont, och därmed tvingades örebroaren och SM-bronsmedaljören från Stockholm marathon i juni ställa in den medverkan som jag personligen tror hade slutat med att han utmanat Fritjof Fagerlund om segern, och nästan säkert gett en pallplats. Efter en veckas ”förkylningsrehab” snörde Anfält i dag på sig tävlingsskorna igen och visade åtminstone något av hur bra den där formen verkligen var när han sprang hem Sälen fjällmaraton på nytt banrekord och med över 15 minuter marginal ned till tvåan Andreas Magnusson, Mölnlycke. Tiden: 3.06.21.
Martin Ingberg blev fyra (22.34 efter, drygt fem minuter från pallen), Fredrik Härdfeldt åtta.

Fler fjällmaraton: Örebroaren och hinderbanelöparen Jonathan Kandelin blev femma i första upplagan av 45 kilometer långa Idre fjällmaraton, 38 minuter bakom segrande orienteraren Fredrik Bakkman, Göteborg. Över 28 kilometer på samma ort tog örebroaren Maja Blom en tredjeplats medan Tisarens Erik Fernlund blev femma. Och i Vemdalen fjällmaraton tog trefaldige olympiern Johan Röjler en elfteplats, 50 minuter bakom segrande Hannse Hjalmarsson Göteborg. Och måhända kan man kalla det ett ”halvt fjällmaraton”, det 22 kilometer långa Dundret extreme running där Tisarens Anton Hallor tog en andraplats, mindre än fyra minuter bakom segrande Victor Majbäck.

Friidrotts-SM summerar vi i morgon, men om Martin Regborn (och lite om Louise Wiker) kan ni läsa här!

På hemmaplan befäste Liduina van Sitteren sin ledning i långloppscupen (Maria Eriksson måste börja plocka segrar för att nå ikapp, och Josefin Gerdevåg måste börja springa tävlingar) med en vinst i Östansjöloppet. van Sitteren vann loppet, som avgörs med intervallstart på ett millångt terrängspår, på 39.52, nästan tre minuter före Eriksson som var tvåa och ytterligare 44 sekunder före Antje Wiksten på tredjeplatsen. Samtidigt visade Andreas Ingberg ännu en gång att han är i kanonslag just nu. Efter DM-guldet på 10 000 meter och andraplatsen (bästa länslöpare) i Blodomloppet i torsdags vann Örebro AIK-löparen nu med tre sekunders marginal till klubbkompisen Jonas Nilsson, efter att ha klarat av de tio terrängkilometerna på 35.40. Själv var jag på plats i Östansjö och hejade på åttaåringen (och vaktade Maria Erikssons hund under loppet – en riktigt snäll jycke!). Långloppscupen fortsätter med Kilsbergen trailrun på söndag, då ska jag vara med och springa också!

Tidigare ultralandslagsmannen Sören Forsberg gjorde sin debut i parkrunsammanhang så sent som för två veckor sedan, och följde i dag upp med en seger på parkrunperset 19.09, när det vankades Örebro parkrun med pridetema. Mina Anger var bästa dam på 23.15, även det ett parkrunpers i andra starten.

Lördag = parkrun Start 9:30 vid Naturens hus #örebroparkrun #parkrun #örebro

A post shared by Jimmy Glinnerås (@photobyglinneras) on

Emilia Fahlin har ju haft strålande form på slutet och gjorde kanske sitt livs bästa etapploppsprestation i Tour of Norway förra veckan, men fick slita ont i dagens världstourtävling GP de Plouay i Frankrike, och bröt. Återstår att se hur Fahlin kommer att lägga upp den knappa månad som återstår fram till VM, om det blir Boels ladies tour kommande vecka eller inte, och så vidare. Jag ska forska vidare i saken!

Samtliga damer som ställde upp hamnade på pallen när Örebro läns DM i nattorientering avgjordes utanför Kungsör i går kväll. Karin Persson, Hagaby, tog guldet med 38 sekunders marginal till Milans Josefin Erlandsson medan hennes klubbkompis Jessica Nilsson var distanserad med ytterligare drygt 11,5 minuter. Men ett DM-brons är ett DM-brons! På herrsidan löst Tisaren Gustav Hindér uppgiften bäst och spöade därtill alla löpare från Södermanland och Västmanland som sprang sina natt-DM på samma banor. KFUM Örebros Calle Olsson var tvåa, 7.25 bakom, och höll undan till tredjeplacerade Viktor Larsson, Hagaby, med drygt en minut. Övriga tre herrar missade pallen …
Betydligt bättre uppslutning på medeldistans-DM vid Svenshyttan i dag, förstås, där världscuputtagna EM-silvermedaljören Lilian Forsgren korades till distriktsmästare efter att ha hållit ihop det bäst under andra halvan (tvåan Lovisa Persson, 1.24 bakom, gjorde ett par bommar för mycket). Lisa Westerberg, Milan, knep bronset. Filip Dahlgren – VM-orienterare för några år sedan, därefter hårt skadedrabbad men i somras O-ringen-femma – visade att formen är fortsatt god och vann herrloppet 3.05 före värmlänningen Lukas Olm och 3.21 före DM-silvermedaljören och klubbkompisen Jakob Wallenhammar, medan Hindér såg till att bli helgens hittills ende dubble DM-medaljören genom att följa upp fredagskvällens guld med ett brons (på söndagen avslutas DM-helgen med långdistans). Per Jansson blev som väntat bäste länslöpare i Värmlands natt-DM, men 3,5 minuter från medalj på sin femteplats.

Regborn tvåa i världscupen inför finalen – har avgörandet i egna händer

Martin Regborns världscupsuccé fortsätter. Den mäktiga placeringsraden 4–1–8 (efter att ha tagit fel karta vid kartbytet och tvingats springa följa John-orientering)–7–9–4–4, där de avslutande fjärdeplatserna är från fredagens medeldistans och söndagens sprint i Lettland, gör att Örebroorienteraren nu återtagit andraplatsen i den sammanlagda världscupen, och att han 33 poäng bakom ledande ex-Tisaren-löparen Matthias Kyburz, Schweiz, har allt i egna händer inför finalen i just Schweiz 29–30 september (två segrar där skulle ge Regborn 200 poäng, med Kyburz då inte ens skulle behålla sin ledning om han plockade hem två andraplatser eftersom de ”bara” skulle ge 160 poäng). Fyra topp fyra-placeringar och sju topp tio-placeringar skvallrar en hel del om vilken nästan unik lägstanivå Regborn haft i förhållande till resten av världseliten den här säsongen (det är egentligen bara tillfälligheter som gjort att han tvingats lämna både VM och world games medaljlös) – och även den förra då han tog topp tio-placeringar i sex av sju världscuplopp (totalt alltså topp tio i 13 av sin 14 senaste världscupstarter efter att dessförinnan aldrig ha varit bättre än 15:e. I helgen var Regborn bara tre sekunder från pallen i medeldistansen och bara 18 sekunder från segern i sprinten (där han inledde söndagen med att vinna sitt kvalheat). Därtill växlade han som fyra, i tätklungan, i lördagens stafett.
Även Tisarens Josefin Tjernlund bjöd på dubbla styrkebesked i helgen, med en fjärdeplats i stafetten (där hon förde upp Sveriges tredjelag från 18:e till åttonde plats genom att notera tredje bästa tid på andrasträckan efter en mindre lyckad inledningssträcka av klubbkompisen Lilian Forsgren; Karolin Ohlsson tog sedan laget i mål) och en finfin niondeplats i söndagens sprint, Tjernlunds överlägset bästa individuella världscupplacering i karriären (tidigare hade hon som bäst varit 25:a), vilken lyfte henne till en 39:e-plats i sammanlagda världscupen (Forsgren, som var 21:a på söndagen, är 32:a där, elva poäng före). Tjernlund var bara 21 sekunder från andraplatsen i en mycket tajt sprint.

På hemmaplan var det Golden weekend i Köping som gällde för orienterarna, och där tog Tisarens euromeetingladdande Daniel Attås en dubbelseger i herrklassen, 39 sekunder före Hagabys Viktor Larsson i lördagens medeldistans och 1.32 före klubbkompisen Johan Aronsson i söndagens lopp över samma distans. Milans Josefin Erlandsson var trea på lördagen men bärgade segern före Rebecka Nylin (som sprang Östansjöloppet på lördagen) på söndagen. Korpen, världens äldsta årligen återkommande orienteringstävling, lockade 117 löpare till Nora i sin 83:e inkarnation. KFUM Örebro-löparen Jonatan Gustafsson var starkaste av de som valde att kuta längsta klassen.

Per Sjögren fortsätter visa grym form, och i friidrotts-SM i Helsingborg dundrade den mångsidige löparen (eller konditionsidrottaren, ska man väl skriva) till med länets snabbaste veterantider genom alla tider på både 5 000 och 10 000 meter. Och därtill personligt rekord på 10 000, 38 år gammal (det ska sägas att Sjögren tidigare under karriären prioriterade medeldistans). I fredagens final på 10 000 meter blev han tia på 30.48,70 (hans första lopp under 31), och på söndagen dundrade han till med 14.41,79 över halva distansen. En tid som förmodligen kunde varit ännu bättre om Sjögren fått gå i A-finalen, men trots fredagens tiondeplats seedades han in i B-heatet där han fick göra jobbet själv framme i täten. Segern där gav ännu en tiondeplats totalt (sedan Napoleon Salomon i A-heatet diskats). Lisa Bergdahl blev tolva i damernas 5 000-meterslopp på 17.35,86. Skadeförföljde Tim Sundström kom aldrig till start på 1 500 meter.

I mountainbikeorienterings-VM nådde Garphyttans Marcus Jansson i fredags till slut sitt stora mål att ta en individuell topp tio-placering, och som han gjorde det: Över en två timmar lång långdistans var han bara fyra minuter från medalj på sin tiondeplats. När VM på lördagen avslutades med sprint fick han däremot nöja sig med en 40:e-plats. Karlskogingen Erica Olsson avslutade VM med en 22:a- och en 26:e-plats i juniorklassen, där hon har tre år kvar.

Maria Eriksson följde upp sina dubbla medaljer från veteran-SM i friidrott förra helgen med ett brons i K40-klassen när veteran-SM i halvmaraton avgjordes i samband med Mariestadsloppet. IF Start-löparen avverkade de 21,1 kilometerna på 1.37.23. Kumlas Åsa Höög fick kliva hela vägen upp på prispallen efter seger i K45-klassen på 1.25.47, medan Starts Elias Zika blev fyra i M35.

I Alliansloppet, ett av säsongens största rullskidrace, lämnade Bob Impola återbud till start, men Karlslundskollegan Maria Gräfnings visade imponerande styrka när hon gick med i en tätgrupp med åkare som Britta Joansson Norgren, Katerina Smutna och Laila Kveli. Och faktum är att Gräfnings höll sig före både Kveli och Britta i spurten efter 48 kilometer, men fick se sig slagen av Maja Dahlqvist, Maria Nordström och Smutna, åtta sekunder bakom efter två timmars stakning.

Östansjöloppet var något åderlåtet av torsdagens BlodomloppetI men Liduina van Sitteren sprang båda (trea i Örebro, etta i Östansjö) och gjorde vad hon kunde för att hålla liv i sammandraget i långloppscupen, där hon fortfarande har en teoretisk möjlighet att nå ikapp Mikaela Kemppi. van Sitteren avverkade de tio kilometerna stig med individuell start på 40.59, och var med det nästan fyra minuter snabbare än tvåan Rebecka Nylin. På herrsidan stärkte Per Arvidsson sin tredjeplats i cupen genom att vara snabbast av alla på 36.12, närmast före IF Start-junioren Mohamed Hassan på 37.23.

De riktiga snabblöparna saknades även i Örebro parkrun, vars 20:e upplaga lockade 40 löpare där Elin Winblad (20.34) och Anton Calmerfalk (18.50) noterade de snabbaste tiderna runt de fem kilometerna.

Beata Falk, den gamla juniorvärldsmästaren i orientering, visade att löpformen alltjämt är god när hon sprang hem Sälen fjällmaraton på 3.42.52, med dryga minutens marginal till tvåan Åsa Eriksson.

Och Matthias Wengelin fick lite revansch för senaste tidens strul när han tog hem Billingeloppet XC, en deltävling i Västgötacupen. Någon resultatlista från tävlingen har jag däremot inte lyckats hitta ännu.

SM-femma i debuten – som 43-åring: ”Väldigt nöjd och stolt”

Mikaela Kemppi lär vara 43 år gammal. Nu frågar man inte en dam om hennes ålder, och åldern är bara en siffra. Men ändå. Ibland tror man ändå att den ska ha någon påverkan, men förra sommaren sprang Örebrolöparen så bra att hon fick göra landslagsdebut (i A-landslaget alltså, inte i något veteranlandslag …) i samband med Stockholm marathon och i går kväll gjorde hon sitt första friidrotts-SM – och sprang in på en femteplats på 10 000 meter, mindre än nio sekunder från en medalj. Tiden, 35.12,16, var dessutom med nästan 30 sekunders marginal (och då var det gamla perset bara veckogammalt, från DM förra lördagen). Tiden för upp henne på andra plats genom alla tider i distriktsstatistiken, bara slagen av terräng-EM-löparen Karin Sennvalls SM-bronstid från 2010 men 22 hundradelar snabbare än tidigare tvåan Josefin Gerdevåg någonsin kutat.
”Väldigt nöjd och stolt över min prestation i dag. Och det bästa är att det aldrig var någon riktig mental härdsmälta. Det var såkalrt jobbigt, men ändå hanterbart för både kropp och knopp i alla 25 varv”, skriver Kemppi på Instagram.
Kemppi var ändå inte snabbaste löparen från länet i det där loppet, då Hälleforsbördiga Louise Wiker, som bor i Stockholm och tävlar för Hässelby sedan en herrans massa år tillbaka, visade att hon är tillbaka på allvar genom att gå under 35 minuter för första gången den här säsongen. Wiker tog silver, knappt 2,5 sekunder bakom Spårvägens Malin Liljestedt, på 34.54,59.
”Två sekunder från guld. Jag är ändå nöjd, för det är så länge sedan jag fick en medalj. Grattis till mig”, skriver Wiker, som nu har tio SM-medaljer varav fyra guld på meritlistan men som inte hade tagit någon sedan 2013 inför fredagens lopp.
Även Haben Kidane klämde till med ett topplopp på SM. Den nyligen utflyttade Hälleforslöparen var klart yngst i startfältet med sina 18 år, men kutade ändå in på 18:e plats av 24 löpare på nya perset 31.44,25. Ändå hade han önskat mer.
”Att stå på startlinjen med Sverigeeliten är en stor ära. Jag är nöjd med min insats, men jag hade förväntat mig en lite bättre tid. Men, men … Det är bara att jobba på. 31.30 är målet till nästa år – och junior-EM”, skriver han på Instagram.
I 1 500-metersförsöken sprang Tim Sundström, örebroaren som från och med den här säsongen tävlar för Tureberg, ett kontrollerat lopp på 3.54,25 och tog sig med marginal till lördagens final.

Nu på lördagsförmiddagen tog Erika Bergentz, medeldistanslöparen som tagit dubbla veteran-EM-silver men i år gjort en maratonsatsning, hem tredjeplatsen i Sälen fjällmaratons rätt kuperade halvmara. Bergentz var loss tillsammans med Luckstas Johanna Åström vid första mellantiden, efter en knapp halvtimmes löpning (49 sekunder bak till trean då), men på de tekniska partierna tappade Bergentz fart och placeringar och slutade alltså trea, 6.41 bakom Åström.
”Nöjd och glad efter mitt första traillopp! Blev sugen på att träna på de tekniska partierna till nästa år. Låg i täten efter första sex kilometerna där det mest var grusväg, spänger och två rejäla stigningar. Sedan hade jag ingen suck på fjället”, skriver hon på Instagram.

För egen del blev det inställd tävling här nere i Slovakien. På grund av för mycket jobb gick det inte att klämma in det motbakkelöp jag siktat på. I stället blev det en backintervallträning nu på morgonen, med sikte på att hitta någon typ av form till Bergslagsleden ultra på lördag.

Racerapport: Sälen fjällmaraton 2015

(BILDEXTRA FRÅN LOPPET LÄNGST NED I INLÄGGET) Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av ett lopp man aldrig sprungit förut. Tja, hur enen asfaltsmil kommer att te sig är ju inte alltför svårt förutse, men när det gäller lopp i bergsterräng, eller över huvud taget på stig- och i skogterräng, är det svårt att på allvar få en uppfattning om vad som väntar och vad som är realistiskt i tid.

Inför Sälen fjällmaraton, säsongens näst sista mållopp för min del som gick av stapeln i lördags, var jag också tämligen opåläst (trots att jag hade ringt regerande mästaren Erik Anfält och fått viktiga tips; men allt kommer man förstås inte ihåg att fråga om). Till exempel hade jag missat att de åtta första kilometerna nästan uteslutande gick på asfalt (mer än tidigare år, enligt Anfält, som var lite besviken över det faktum att man nu tilläts springa mer på vägen än tidigare år istället för att tvinga ned på skoterleden; och bak i min del av fältet – dock ej i täten – bröt ett stort antal löpare banmarkeringen och sprang ännu mer på vägen), eller att över en mil av banan gick på spänger över myrar snarare än den ”fjällstig” som arrangören gärna skryter om.

Hårdare och snabbare underlag än väntat i sammanlagt två mil, alltså (plus en handfull kilometer grusväg). Trots det, säger ni, så klarade jag mig under min tillhöftade måltid (fyra timmar), vilket var mer en skamgräns än något annat, med bara två minuters marginal. Jovars, men de övriga 16 kilometerna, eller vad det blev kvar när sträckorna ovan räknats av, bestod bara till liten del av den ljuvliga fjällstig jag drömt om. Resten: Stenskrövvel, lera, myr. En avslutande, krävande uppförsbacke i hård motvind och med en blandning av alla de där tuffa underlagen.

Jag kutade första 15 på just över 1.15 och så långt kändes kroppen bra. Byggde upp en tidsbuffert som det senare visade sig att jag behövde. Redan i den andra av de tre längre backarna var höftböjarna slut, och det handlade om ren vilja att hålla löpsteget vid joggande snarare än lunkande. Tappade också tid (jämfört med 5.45-snittet) uppe på fjället, och fick släppa ytterligare ett gäng ryggar (en större grupp som jag var oförmögen att följa skuttade om redan mellan Östfjällsstugan och Högfjällshotellet).

Nere på grusvägarna kunde jag öka takten innan det vände uppåt igen vid 30 kilometer. En kilometer grusväg, 800 meter sten, fem kilometer blöt fjällstig upp till toppen. Bara drygt 250 höjdmeter (jämför backarna i Tromsö, där den minsta av de tre låg på drygt 1 000), men motvind och betydligt mer använd fart som ackumulerat trötthet (vilket jag är ovan vid just nu; det här var i praktiken mitt första fullfartspass löpning sedan Oppebylöpet i maj).

Så långt, ned till 30, hade jag haft stenkoll på klockan, snittfarten, möjligheten att nå fyra timmar. Men i sista backen blev allt fokus att fortsätta spring. Att. Inte. Gå. Det gick, långsammare och långsammare förvisso, men det gick (alltså; jag gick inte).

När det var som jävligast, sådär kilometern från toppen, och det kändes som om minuterna började rinna iväg, kom plötsligt fyra man upp i rygg och snart också om. Där stod mitt fyratimmarsmål och vägde på en knivsegg (även om jag inte själv visste det då, eftersom jag stint vägrade att titta på klockan före krönet). ”Ska jag försöka följa?”, frågade jag mig själv. Tar jag slut? Eller är det nu man ska tömma krafterna, avslutningen är ju utför?

Jag valde det sistnämnda alternativet. Högg ryggarna, fast hela kroppen protesterade. Snart nog började två av dem gå, samtidigt som de två i tät ökade tempot. En snabb sidledsmanöver för att inte tappa den undflyende duon och fastna i gåtempot, och jag var med. Snart nog toppen. 37-kilometersskylten.

Titta på klockan. Exakt 30 minuter kvar, strax under sex minuter per kilometer skulle räcka. Det är ju rena lunktempot, normalt. Skruvade upp kroppen. Tempot. 5.45-5.30. 5.15 ut på grusvägen, 4.45 nedför. Tills det brantade på, benen inte ville trumma fortare och jag var tvungen att börja hålla emot, bromsa upp, och vaderna nära nog exploderade. Akut krampvarning. Bromsa-bromsa-bromsa, lugn nu! Två kilometer kvar, 13 minuter.

I botten på slalombacken kom Stefan Roth (Västerås LK) upp jämsides. Asfalt nu. En kilometer kvar. Åtta minuter. Ökar när jag ser honom i ögonvrån. Får lucka igen, direkt. Sedan vaderna igen; nu slår krampen till. Får gå ned i lunkfart, säger till, Roth: ”Jag kan inte spurta mot dig, men vi klarar fyra timmar ändå, va?” ”Jadå”, svarar han och försvinner genom stugbyn.

Sekunden efter skuttar också Anders Rune (som är anmäld för ”Svenska kyrkan, Stockholms stift) förbi. Ingen prestige kvar, bara ett resignerat ”bra jobb” från mig. Sista 500 var en mental kamp för att inte ta ett enda steg för fort, slår krampen till är det för lite tid för att hinna rulla, åla, krypa i mål under fyra. Men krampjäveln hölls undan och mållinjen passerades med två minuters marginal. 3.57.56.

Nöjd, lycklig? Mja, jag vet att jag hade kunnat göra så mycket bättre, i fjolårsform, utan alla skador. Men lite stolt, ändå. Att jag höll mig till planen, att jag tack vare dispositionen (ni kanske tror att jag öppnade för hårt som blev så slut i kroppen, men jag tror inte att jag hade fixat fyra timmar på något annat sätt) klarade målet, skamgränsen. Glad, är nog bästa ordet.

Om jag kommer tillbaka och krossar tiden nästa år? Tja, jag var ärligt talat inte överförtjust i underlaget, kanske söker mig till något lopp med mer klassisk stig istället (irontrail i Kristinehamn avgjordes ju exempelvis i helgen), men det ska inte uteslutas att jag ger Sälen en chans till, om jag får vara skadefri och hittar form och känner mig inspirerad. Loppet var extremt välarrangerat (tacka fan för det, med den anmälningsavgiften …), vad gäller allt från tshirts och medaljer till vätskestationer och snitsling, och dessutom extremt publikvänligt för att vara ett fjällopp.

Nu är det dock snabb rehab som gäller, för redan på lördag kutar jag säsongens allra sista mållopp, Bergslagsleden ultra. Då är skamgränsen fem timmar.

Resultat finns här, liveresultat med mellantider här. Mitt eget resultat nedbrutet: Delad 42:a i herrklassen av 232 anmälda och 199 startande (hade 77,9 procent av de startande bakom mig; topp 25 procent är alltid mitt mål och uppnåddes alltså). 48:a totalt (damerna inräknade, alltså) av 310 anmälda och 263 startande. Mellantider: Högfjällshotellet 1 (efter cirka fem kilometer, halvvägs upp för första stigningen; 37:a), Högfjällshotellet 2 (efter cirka 15 kilometer, inför andra stigningen; 43:a, tog tre löpare, tappade nio), Snögubben 1 (efter cirka 20 kilometer, på toppen av andra stigningen; 44:a, tog en löpare, tappade två), Hemfjällstangen 1 (efter fjällöpning; 42:a, tog två löpare), Hemfjällstangen 2 (halvvägs uppför tredje stigningen; 41:a, tog två löpare, tappade en), Snögubben 2 (inför sista utförsbacken; 47:a, tog två löpare, tappade åtta), mål (delad 42:a, tog nio löpare, tappade fyra).

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Kommande mållopp:

Bergslagsleden ultra 2015

Starten går! Foto: Maria Åström
Starten går! Foto: Maria Åström
Konditionsbloggaren själv var fräsch efter 15 kilometers löpning. Foto: Maria Åström
Konditionsbloggaren själv var fräsch efter 15 kilometers löpning. Foto: Maria Åström
Men efter drygt 30 kilometer fick jag gräva djupt för att hålla löpsteg i sista uppförsbacken. Foto: Maria Åström
Men efter drygt 30 kilometer fick jag gräva djupt för att hålla löpsteg i sista uppförsbacken. Foto: Maria Åström
Anders Kleist drog i starten och höll undan till seger i Sälen fjällmaraton på grymma tiden 2.42.32 (vad är det värt på en asfaltsmara? 2.18-2.19?). Foto: Maria Åström
Anders Kleist drog i starten och höll undan till seger i Sälen fjällmaraton på grymma tiden 2.42.32 (vad är det värt på en asfaltsmara? 2.18-2.19?). Foto: Maria Åström
Regerande mästaren Erik Anfält fick nöja sig med en andraplats, trots att han gick under sitt eget banrekord med över tre minuters marginal. Med 2.48.10 här känner han sig god för 2.23 på asfalt i Valencia i november. Foto: Maria Åström
Regerande mästaren Erik Anfält fick nöja sig med en andraplats, trots att han gick under sitt eget banrekord med över tre minuters marginal. Med 2.48.10 här känner han sig god för 2.23 på asfalt i Valencia i november. Foto: Maria Åström
Marika Sundin, längdskidåkaren som tog en sensationell sjundeplats i världscupsprinten i Lahti i mars (och som med rullskidor under fötterna tagit tre världscupsegrar i sommar), dominerade damernas maraton och vann med över elva minuters marginal. Foto: Maria Åström
Marika Sundin, längdskidåkaren som tog en sensationell sjundeplats i världscupsprinten i Lahti i mars (och som med rullskidor under fötterna tagit tre världscupsegrar i sommar), dominerade damernas maraton och vann med över elva minuters marginal. Foto: Maria Åström

Webb-tv: Anfält fick ge sig i fjällnära – "en tung känsla"

Jag klarade målet med i Sälen fjällmaraton, trots höftböjare som gav upp och vader nära kramp. Men ett väldisponerat lopp gjorde att jag trots det, och min minst sagt tveksamma träningsbakgrund, tog mig under fyra timmar och kom i mål på 3.57.56. Mer om det i en racerapport här på bloggen söndag eller måndag.

Erik Anfält, 39, som hade vunnit här två år i rad slutade, som han själv på förhand befarade, på andra plats bakom Anders Kleist. Anfält sprang i mål på 2.48.10, drygt tre minuter under banrekordet han satte i fjol (Anfält ansåg dock att tiderna inte var rakt av jämförbara eftersom det var lite mer asfalt i utbyte mot skoterleder jämfört med fjolårets bana), men Kleist drog iväg direkt i starten och dyngade på med 2.42.32. Jag undrar vad den tiden är värd på en platt asfaltsmara; för här snackar vi 800 höjdmeter och rätt oändligt, stenigt, blött, mjukt och allmänt svårsprunget.

Direkt efter min målgång, som sammanföll med prisutdelningen, gjorde jag en videointervju med Anfält. Den ser du på den här länken (lyckades inte få till inbäddningen).