Två finfina tävlingar ställs in – varken Örebro triathlon eller Sixtorpsloppen blir av

Kanske är jag, precis som så ofta, sist på bollen här, men det ena ledde till det andra (jag såg att Emma Graaf hade vunnit en friplats i Startmilen, och kom att tänka på Örebro triathlon, och sedan surfade jag in på deras hemsida, och sedan surfade jag vidare …) och det visade sig att både Örebro triathlon och Sixtorpsloppen tvingats ställa in i år. Båda på grund av andra åtaganden för tävlingsledningarna, som det verkar.
Örebro triathlon skrev redan den 13 februari, för tre veckor sedan, att ”som många av er redan vet så är årets tävling inställd på grund utav förändringar inom tävlingsledningen. Vi tycker såklart att detta är tråkigt men hoppas kunna komma tillbaka till nästa år och göra en minst lika bra tävling som sist.”
Tävlingen har arrangerats nio år i rad, 2008–2014 under namnet Kilsbergen triathlon (då känt som ett av Sveriges tuffaste triathlon, om man räknar kuperingen snarare än distansen) och de två senaste åren inne i centrala Örebro. Graaf, som jag skrev om ovan, och Karl-Johan Danielsson får därmed behålla sina titlar som regerande mästare ett år till.
Sixtorpsloppen, i Morgan Rosells regi, hade premiär förra säsongen med tre distanser (maraton, halvmaraton och milen) på stigar runt Bergslagsledens etappmål i Sixtorp, och såg fantastiskt fint ut. Jag hade redan skrivit in loppet i min tävlingskalender i år, men nu blir det alltså inte av. Det ”blir tyvärr inget lopp i år då arrangören jobbar med extremtävlingen Battle of vikings”, skriver Rosell på hemsidan. Battle of vikings är ju nordens tuffaste extremendurotävling och körs varje år runt Södra Storstenshöjdens slalombacke.
Några lopp som blir av? Jodå, redan på onsdag är det dags både för en ny deltävling i Löpex vinterserie för ny etapp i Tour de Kif.

Fahlin … herrejösses! (Och lite annat från helgen som gått)

Den som följt den här bloggen kan ju bakgrunden när det gäller Emilia Fahlin. Om de slitiga åren, om alla sjukdomarna, om hoppen och de ständiga bakslagen, att hon så sent som förra sommaren allvarligt funderade på att skita i allt ihop och lägga av. Men hur allt sedan plötsligt vände förra sommaren (det sammanföll med en laseroperation av näsans slemhinnor, men det är förstås svårt att veta om det var det som blev den avgörande faktorn), och Örebrocyklisten plötsligt började göra resultat igen, efter tre, nästan fyra, hundår. Redan på sensommaren spurtade hon ned Emma Johansson i Tour of Norway och i VM på höstkanten var hon sekunder från medalj i lagtempot och var sedan i utbrytning och medaljkamp med bara tre kilometer kvar av linjeloppet (men där fick hon inte fullfölja, fick inte hjälpa till i utbrytning eftersom hennes främsta uppgift var att hjälpa Emma Johansson till medalj).
Årets säsong tog vid där den förra slutade, och har varit en enda lång framgångssaga. Från åttondeplatsen (i tempo, på linjehoj!) och fjärdeplatsen (bästa placeringen i ett internationellt lopp sedan 2012) i Argentina i januari via femteplatsen i världsklassmotstånd i Drentse Acht van Westerveld i mars (under en vår som Fahlin till stora delar tillbringade i utbrytning) till bergatröjan i Tour of Chongming Island och priset för mest offensivacyklist i världstourtävlingen Aviva Womens Tour.
Och i går, lördag, kröntes alltihop alltså med en internationell pallplats, Fahlins första sedan tredjeplatsen i en etapp på Lotto-Decca Tour några veckor efter London-OS 2012. Fahlin satt med över de inledande backarna på banan runt Erfurt, och var sedan en av bara tio som fanns med när förstaklungan bakom ensamma utbryttaren Olga Zabelinskaya, Ryssland, sprack upp på slutet och där bara tolvfaldiga världs- och tvåfaldiga olympiamästaren Marianne Vos, Nederländerna, lyckades hålla Fahlin bakom sig i klungspurten. En tredjeplats som kanske är det bästa örebroaren gjort i karriären, även om det finns en del att jämföra med längre tillbaka (två niondeplatser på VM-tempon, fem SM-guld, en handfull internationella segrar 2010-2012), för frågan är om Fahlin någonsin presterat så bra i så tuff konkurrens. Bara i den där tio man starka tätgruppen fanns VM-medaljörer som Ellen van Dijk, Emma Johansson och Elisa Longo Borghini som fajtades om placeringarna, och längre bak i fältet fanns en stor del av dem som ska göra upp på OS-banan i Rio om en månad.
Tack vare tredjeplatsen avancerade Fahlin till tredje plats även i totalen, bakom just Zabelinskaya och Vos, men lyckades trots det komma iväg i en tidig utbrytning på dagens etapp. Vos lag Rabobank-Liv såg dock till att jaga ikapp de åtta utbrytarna för att inte äventyra sammandraget, men Fahlin lyckades ladda om och hålla sig långt framme i klungspurten. Blev sexa bakom idel världsnamn (Vos, Johansson, van Dijk, Brennauer, Van Vleuten) och är femma efter tre av sju dagar i Tyskland. I morgon väntar ett 19 kilometer långt tempolopp där det förstås ska bli extremt intressant att se var Fahlin står i förhållande till yppersta världseliten efter hennes urstarka forcering på SM i Västerås förra månaden.
Och samtidigt måste man någonstans ha i bakhuvudet: Vem hade trott på allt det här för ett år sedan?

Även i mounatinbike-SM gick det snuskigt bra för länet i helgen. Matthias Wengelin styrde upp silver i sprint, guld i crosscountry (före OS-silver-Gustav Larsson!) och silver i stafett (med Axel Lindh, som var gruvligt besviken över ”karriärens sämsta SM-lopp” på lördagen, och junioren Ludvig Egeryd på de två första sträckorna). Läs kollega Fiedlers texter om de framgångarna här och här!

I Sixtorpsloppen (som kollegorna på sydredaktionen bevakat) tog Sarah-Jane Barrable, Ravinen, och Olof Dunsö, Söderlöparna, hem segrarna på maratondistansen (segrartiderna 5.04.56 respektive 4.38.48 skvallrar om att det inte var någon vanlig mara …) medan Elin Lindahl, Fjugesta, och Fredrik Rådström, Hällefors/Karlskoga, blev bästa länslöpare med varsin andraplatser. Det var även ett och annat lokalt namn i Tiveden trail, om än inte på några riktigt framskjutna placeringar (annat än i parstafetten).

Helgens höjdare – Fredrik Berg kan äntligen göra SM-debut (trots ny krasch): ”Rädd att det ska bli riktigt illa”

1. Mountainbike-SM
Efter torsdagens sprint fortsätter SM i Värnamo med OS-disciplinen crosscountry under fredag (12- och 14-årsklasserna i ungdoms-SM, alla veteranklasserna) och lördag (16-årsklasserna i ungdoms-SM, junior-SM och elitklasserna). I den sistnämnda är det inte bara de båda internationellt meriterade toppcyklisterna från Almby – Matthias Wengelin och Axel Lindh – som kommer till start utan även Grythyttans Fredrik Berg, som liksom i fjol kör för Kvänums IF. Berg har ju en rätt udda bakgrund: Han tog dubbla junior-SM-guld 2009 och 2010, representerade Sverige i lag-VM 2007 och 2009 och skrev fabrikskontrakt med Husqvarna 2011 i motorcykelsporten enduro, men tvingades lägga av på grund av hjärnskakningar och hittade till mountainbikesporten mest av en slump. Utvecklingskurvan har varit spikrak, och målet har hela tiden varit inställd på att ta SM-medalj även i mountainbike. Men det lär inte ske redan på lördag, eftersom Berg främst specialiserat sig på långlopp, där han den här säsongen ligger tvåa i den svenska långloppscupen efter fem topp tio-resultat på sex deltävlingar. Lördagens crosscountry-SM blir Bergs första i karriären efter att han kraschade på träning inför förra årets mästerskap och ådrog sig en ny hjärnskakning, och därför tvingades stryka sig då. Årets uppladdning blev något av en ovälkommen déjà vu när Berg kraschade i långloppet Mörksuggejakten i söndags. Givetvis ringde jag upp honom för att höra hur det står till inför SM-starten.

– Jag testade kroppen i onsdags och bestämde mig för att köra SM. Det funkade faktiskt ganska bra när jag satt på cykeln, även om jag var stel i kroppen morgonen efter, det kändes att man provat gränserna. Höften var värst i början efter kraschen, men den har börjat mjukna upp nu och då är det värst i ryggen i stället. Det gör ont när jag vrider i sidled, och jag är rädd att det ska bli riktigt illa när jag kör över rötter och sten och så. Men det är bara en mjukdelsskada, så det är bara att härda ut. Det är inte som förra året, när det var en hjärnskakning. Då kan man inte chansa. Annars känns det kusligt likt förra året. Jag gjorde bara en rejäl krasch då och har bara gjort en rejäl krasch i år, men båda var precis före SM, säger Berg till Konditionsbloggen.
Har du varit till läkare?
– Nej, jag var i valet och kvalet om jag skulle åka in och få en röntgen. Men om det var någon skada så var det revbenen, och då gör de ju ändå inget. Men nu känns det bättre och bättre, så det var nog bara musklerna som fått sig en smäll.
Annars har det väl gått väldigt bra för dig i år?
– Ja, det tycker jag absolut. Även om jag hunnit bli 27 år känner jag mig fortfarande som en junior i mountainbike. Men jag har tagit riktig kliv, verkligen höjt lägstanivån. Det fanns tävlingar förra året när jag var med i förstaklungan och nosade på topp fem, men då var jag mycket ostabilare och kunde vara 25:a i ett lopp trots att det inte var något krångel. Formen var svajig, helt enkelt. Men i år har jag haft en jämn och hög form, och det känns riktigt gott att jag kunnat etablera mig i toppen med topp tio-placeringar i alla lopp förutom nu när jag kraschade. Förhoppningsvis kan jag få på någon riktig smäll och utmana om topp tre-placeringar under andra halvan av säsongen.
Du har naturligtvis börjat få en del rutin nu, men finns det andra saker som gör att du utvecklats i år?
– Antalet träningstimmar i år är ganska likt vad jag lagt ned tidigare, men jag tränar smartare. Jag har tagit hjälp av Jussi Henttonen, en gammal VM-åkare från Stockholm som satt ihop ett upplägg. Förra året körde jag nog lite för hårt i veckorna, vilket gjorde att jag blev sliten på helgerna och inte fick till någon form i loppen. Med Jussis hjälp tränar jag smartare. Jag har tävlat i princip varje helg sedan början av maj, och man kan inte ha toppform hela tiden, men det gäller att få till en jämn nivå. I enduron fanns det inget sådant tänk alls, där körde man bara på. Klart det var viktigt med konditionen där också, men även om man var förkyld eller nedtränad kom man långt på teknisk förmåga och känsla för hojen. I renodlade konditionssporter är man däremot körd om man inte har en bra dag. Att jag inte förstod det fick jag sota för förra året …
Vad har du för förväntningar på crosscountry-SM-debuten, då?
– Det är jättesvårt att säga en målsättning eftersom jag inte alls vet hur jag står mig mot alla som är på plats. Många har fokuserat just på den här tävlingen medan jag siktar mer på långloppen, och vi har en väldigt bred topp med många som har en grymt hög nivå i Sverige just nu. Jag körde lite crosscountrylopp i våras, innan långloppssäsongen drog igång, och jag tycker att jag höjt mig där också, rent tekniskt på de uppbyggda banorna och med den höga intensiteten. Men jag kan inte förvänta mig att vara med i absoluta toppen, kan jag kriga runt topp tio får vara nöjd.

Fredrik Berg i Borlänge tour tidigare i år. Foto: Privat
Fredrik Berg i Borlänge tour tidigare i år. Foto: Privat

2. Thüringen rundfahrt
Mer cykel? Jodå. Redan i dag, fredag, drar sju dagar långa etapploppet Thüringen runt igång, och det är inte bara Emilia Fahlins första tävling efter de dubbla SM-medaljerna i Västerås utan dessutom hennes sista före OS i Rio de Janeiro. Örebrocyklisten kör inte för sitt italienska stall Alé-Cipollini i den här tävlingen, utan för svenska landslaget just för att ladda för OS. Eftersom Wiggle-High5 kör tävlingen tvingas svenska kaptenen Emma Johansson, som är regerande mästare i tävlingen, dock att köra för sitt stall medan Fahlin och tredje OS-länken Sara Mustonen-Lichan anför ett lag med lite mindre namnkunniga svenska cyklister: Alexandra Nessmar, Sara Penton, Sara Olsson och Ida Erngren (och Fahlin har fått nummer 131, som kapten i svenska laget). En hel del tunga namn finns på plats för att OS-genrepa på de tyska vägarna. Förutom samtliga svenskar även italienare som Girogia Bronzini och Elisa Longo Borghini, nederländare som Marianne Vos, Chantal Blaak och Annemiek van Vleuten och britter som Emma Pooley. Det ska förstås bli högintressant att se vad Fahlin kan göra i den omgivningen. Det hela startar med en 67 kilometer lång linjeetapp med två rejäla backar och med start och mål i Gotha på fredagen, och avslutas i Gera på torsdag. Däremellan väntar drygt 66 mil cykeltävling, varav 19 kilometer är ett tempolopp i Zeulenrodaer Meer, om borde kunna passa Fahlin, på måndag.

3. Sixtorpsloppen
Skrev redan förra veckan lite inför premiären av något som kan bli en riktig klassiker i trail- och långlöparkretsar häromsistens: Sixtorpsloppen med 42 kilometer långa Skogsmaran som kronjuvelen. I morgon är det dags, och startlistan är släppt. Fredrik Rådström, karlskogingen som springer för Hällefors, har visat fin form på slutet med topplaceringar i Hyttloppet och Riddarsprånget, och även om han inte brukar springa så långt och i sådan tuff terräng så får han gälla som favorit. Fjugestas Elin Lindahl är en av endast två anmälda damer.
På andra sidan länsgränsen avgörs Tiveden trail, även det under lördagen, och med 21,5 kilometer som huvudklass. Till den tävlingen har jag dock inte hittat någon startlista.

Länets elfte mara i år – i underbar terräng (och Jacobsson vann debuten)

Att Örebro län i år får tio lopp på maratondistans eller längre – Februarimarathon, Nora marathon, Munkastigen trailrun, Svampenmaran, Örebro backyard ultra, Viby marathon, Silverleden på en dag, Käglanloppet, Bergslagsleden ultra och Decembermarathon – lär redan det vara någon typ av rekord (för tio år sedan var det bara Munkastigen trailrun som fanns, övriga nio har tillkommit senaste decenniet), men nu har länet dessutom fått ett elfte långlopp i år: Skogsmaran som är en del av fyra lopp som avgörs under samma dag under paraplyet Sixtorpsloppen.
Av hemsidan att döma har loppet varit planerat åtminstone sedan i vintras, men jag fick nys om det först i dag, via en artikel av kollega Peter Eriksson (och det verkar som om fler missat loppet). Loppet avgörs nästa lördag, den 16 juli, vilket gör att jag själv tyvärr missar det på grund av resa. Men jag har ju kutat en del på stigarna i Sixtorp tidigare och kan intyga att såväl Skogsmaran som den halvmaralånga Trollslingan, milloppet Gruvrundan och barnloppet Skogstrollet går på löjligt fina stigar i magisk kilsbergsterräng. Något att verkligen se fram emot!
Bakom loppen står Morgan Rosell, som jag mest haft kontakt med i frågor om endurotävlingen Battle of vikings, som tydlige arrangerat tiokilometerstävlingen Påsklöpet (som jag heller aldrig hört talas om) tidigare. Vinnare i våras var Ola Hellström.

På tal om underbar terräng avgjordes i kväll Milans nionde poängtävling för säsongen (av 14) på kartan som Martin Regborn kallat för ”Sveriges (och kanske också världens?) bästa/finaste karta”, Born-Oskarsvik, i skogarna norr om Nora. I Regborns, Filip Dahlgrens och Simon Hedlunds frånvaro tog Filip Jacobsson hem segern i huvudklassen i sin första start i serien i år. Degerforsaren, som från och med i år tävlar för OK Tisaren, siktade ju på en JVM-plats inför säsongen, men lyckades inte ta en plats i den hårda, svenska konkurrensen och får nu istället ladda om mot O-ringen och SM-hösten (han var ju sexa i ultralånga-SM i lördags). Jacobsson vann 14 sekunder före Hagabys Jakob Wallenhammar, med 1.05 ned till Stora Tunas William Pommer på tredje plats och med hela 3.29 till Tisarens Daniel Attås på fjärde. Josefin Erlandsson blev bästa dam.
I täten av poängtävlingstabellen är det oförändrat (varken ledaren Oskar Arlebo eller Hedlund kom till start i kväll) förutom att Per Eklöf tog över tredjeplatsen.