5,4 kilometer utan smärta

I går var jag hos en ny massör, som klämde och kände.Tryckte och ryckte (mja, inte så mycket, kanske). Och till slut gav hon mig godkännande att börja springa igen. ”Men ta det försiktigt”, ”lyssna på kroppen”, ”stretcha här och där och före och efter” och så vidare.
Jag hörde: ”Du kan börja springa igen.”
Så i dag sprang jag igen. 5,4 kilometer i lugnt mak. Men framförallt, smärtfritt. Både under och efter själva turen.
”Går det bra får du gå på lite hårdare nästa gång, men skynda långsamt”, sa massören.
Intervallerna får väl bedrivas på roddmaskin några veckor till, då. Men för första gången på länge känner jag hopp om min kropp. Efter ett år med mortons neurom, värkande benhinnor, lårproblem, ett uttänjt ledband i fotleden och en inflammerad slemsäck i baksidan av ena knäet kan det väl vara dags att få vara tipptopp ett tag?
Jaja, jag ska ta det försiktigt och lyssna på kroppen och stretcha både här och där och före och efter. Så säger vi så, va?

Senaste diagnosen: En balettskada!

Det är ju sällan man blir glad av att få en skadedom. Men man kan ju inte låta bli att dra på smilbanden när massören konstaterar att man ådragit sig en balettskada, liksom.
Hela jävla höger underben (ja, till och med foten!) svullnade upp som en ballong efter Bergslagsleden ultra, och jag haltade genom tillvaron i någon vecka. Drog upp det på nytt på ett löpband i Helsingborg den 25 september och hade sedan dess inte tagit ett enda löpsteg när jag i torsdags joggade 2,3 kilometer. Ingen direkt smärta efter det, men under söndagens ”bootcamp” på gymmet drog det plötsligt till i vaden när jag reste mig upp efter ett antal magövningar. Hade väl stelnat till, tänkte jag. Sedan blev det värre och värre, och även om sambon akuträddade mig med massage så tänkte jag att ”nu är det kört igen”.
En massör som råkade vara på plats på gymmet tog sig en koll på det hela, och gav balettskada som blixtdiagnos på det som jag tidigare från alla fått höra var en inflammerad slemsäck. Ja, så klämde hon lite på baksidan av låret (balettskada innebär tydligen att något är weising med baksidalårmuskeln, vilket även påverkar vaden där smärtan suttit), och gav mig stretchövningar och sedan fick jag mer kläm av sambon och i dag har jag vandrat genom vardagen helt smärtfri.
Huruvida termen ”balettskada” är vedertagen låter jag vara osagt. Får inte en enda träff på google som stämmer överens med diagnosen jag fått, varken på svenska eller engelska. Men vafan. Det låter ju fint, så det är taget. Och dessutom ger det lite hopp om att kunna springa mer igen. Inom en inte alltför avlägsen framtid.

(För övrigt är jag anmäld till Örebro backyard ultra, och letar efter ett internationellt mållopp senare under sommaren – typ slutet av juli eller början av augusti. Någon som har koll på om Etna trail vore något att satsa på? Bra i tid och bra ställe. Har ni tips på andra lopp, ej på asfalt, på trevlig ort i Sydeuropa under samma tid på året kan ni väl höra av er!)

En skadad löpares klagan

Sedan den 26 september förra året har jag bara gjort 100 löppass. 25 av dem i juni i år. Ingen annan månad mer än 15. Sedan den 18 juli har jag sprungit fem tävlingar, men i övrigt inte gjort ett enda träningspass där löpningen varit mer än uppvärmning eller nedjogg (totalt, de fem tävlingarna inräknade, elva pass som inkluderat någon form av löpbelastning). Just nu har jag över huvud taget inte sprungit sedan jag gjorde tre gånger fem minuter löpband den 25 september.

Problemet stavas skador. Det började med foten. Nästan 40 000 kronor senare, i form av kiropraktor- och massörkostnader, egenavgifter i vården och pris för inlägg och nya skor, har problem vandrat från knä till benhinnor till höftböjare och, efter att äntligen ha varit i princip återställd efter fantastisk massagebehandling, tillbaka till knäet igen efter att ha ramlat och dyngat i högerknäet under Bergslagsleden ultra med en felbelastning under resten av loppet som följd och en inflammerad slemsäck på baksidan som brev på posten (och nästa dag var hela högerbenet; ja, foten också, uppsvullen). Trodde allt var bra när jag gick på det där löpbandet den 25 september, men tji fick jag. Så nu jävlar ska jag vänta ut knäjäveln. Vänta och längta (senaste veckan underlättad av den värsta förkylning jag haft på en handfull år).

Jag saknar skogen, stigen, flåset, tröttheten, mjölksyran, euforin, endorfinerna, glädjen. Allt det där som löpningen ger även en sådan som mig, en enkel motionär. Främst glädjen. Och så snoriga, iskalla, hala snöstormspass. Äckligt varma, klibbigt svettiga, hårt kuperade högsommarpass. Blåsiga, regniga, pannbenskrävande höstpass. Ljuvligt snuviga vårpass. Springa fort, springa långt, springa med flow, springa alls.

För det är ju springa man vill, om man är löpare. Inte 100 pass på 382 dagar (eller 75 pass på 351 dagar om man räknar in juni), utan helst varje dag. Åtminstone två av tre.

Det är därför man sitter och dreglar över att Cristoffer Stockman ska springa Limone extreme i helgen (ett lopp vid Gardasjöns strand – eller ja, över Gardasjöns berg … – som ingår i skyrunningvärldscupen och som jag titta på länge eftersom jag vandrat i de där bergen en gång i tiden och vet exakt hur fantastiskt fint det är) eller över Kilian Jornets bilder från Nepal (han missar därmed loppet i Limone) eller till och med över kollega Mats Carlsvärds labyrintorientering på Olof Palmes torg. Jag vill springa. Något, någonstans, helt enkelt.

Tills vidare får man trösta sig med att titta på sådana där bilder, helt enkelt. Och planera nästa år. Sambon snackar om Etna trail, 64 kilometer med 3 250 höjdmeter i lös vulkansand. Det vore tamejfan något. Och så har jag tänkt ge Örebro backyard ultra en rejäl chans, om det ligger rätt i tid och blir en bana utan asfalt och för mycket grus. Och när förkylningen lagt sig blir det mer cykel, roddmaskin, styrka och all annan jävla rehab- och komplementsträning som ska göra en starkare och bättre när man väl får börja springa igen. Men när får man göra det, då? När?

Konditionsbloggaren på djupt vatten i rehabredskapet nummer ett: Roddmaskinshelvetet. Foto: Maria Åström
Konditionsbloggaren på djupt vatten i rehabredskapet nummer ett: Roddmaskinshelvetet. Foto: Maria Åström