Helgens höjdare: Anfält i Valencia – "Ska öppna hårdare än jag någonsin gjort"

1. Valencia marathon
Nu är det dags. Redan när Erik Anfält slog sitt personliga rekord (och Örebro AIK:s klubbrekord) i Kiel Marathon i februari hade han siktet inställt på söndagen den 15 november. I Valencia marathon vill Örebrolöparen slå det där rekordet, springa snabbare än 2.27.02. Första halvåret i år hade Anfält lite skadeproblem, gjorde bara två lopp (Kiel och Stockholm), men i höst har han tävlat som en furie. Sedan DM över 10 000 meter den 15 augusti har Anfält hunnit med att rada upp segrar där, i Blodomloppet,Bergslagsleden ultraNorasjön runtALJ memorial trophy (Stockholms-DM på 10 000 meter)Tarstaborgsrundan och Hostruset samt bli tvåa i Vasastafetten (både på sin sträcka och totalt med Örebro AIK), i Sälen fjällmaraton, i Åstadsloppet, i Kilsbergsleden, i terräng-DM och dessutom blivit näst bäste svensk i Lidingöloppet. 13 tävlingar på tre månader (och jag är inte ens säker på att jag fick med alla …). Anfält har tidigare berättat om sitt galna schema, och i dag ringde jag upp honom för att höra om han fått ut det han ville av det.

– Ja. Planen har varit att träna mycket och ganska hårt, och det har jag gjort. Min kropp brukar svara bra om jag går direkt från hård träning och lättare väldigt mycket en kort period. På terräng-DM i lördags gick det väldigt tungt, men det var väntat, enligt plan. Det var sista riktigt tuffa passet, sedan har jag lättat. Sedan hjälpte ju inte underlaget till, tuff terräng är inte min bästa gren. Då passar söndagens platta asfalt mycket bättre, säger Anfält till Konditionsbloggen.
Ja, vad har du för mål på söndag?
– Målbilden är att gå på känsla. Jag ska vara offensiv. Det här är sista loppet för säsongen, så jag får vila efteråt. Jag ska inte vara pigg i mål, det här är inte ett lopp där man sparar på kraften. Men jag har inte satt upp någon målbild. Jag kommer gå hårt, men lyssna mer på kroppen än på klockan. Det blir hårt men kontrollerat. Jag ska i alla fall öppna hårdare än jag någonsin gjort.
Hur känns kroppen?
– I dag har jag ingen bra känsla, men så brukar det ofta vara dagarna före. Man går runt och känner efter lite för mycket. Men jag hoppas det ska vara bra på söndag morgon. Det är mitt enda fokus.

Även Anfälts klubbkompis Ingrid Ziegler god för 3.12.40 i Stockholm maj, finns på plats för att kuta i Valencia.
Anfält är för övrigt trea i distriktet genom tiderna med sin tid från Kiel, 2.27.02. Det är dock en bra bit upp till Lars Hagberg (2.21.46 i Stockholm marathon 1983) och Rolf Barr (2.21.50 i Berlin marathon 1984).

2. Orienteringsgalan
Tisarens juniorvärldsmästare Andrea Svensson är, tillsammans med Johanna Öberg och Sara Hagström, nominerad till priset till årets lag för JVM-guldet i stafett vid lördagens orienteringsgala i Göteborg.

3. Vinterspelen
Skrev ju tidigare i veckan om lördagens stora friidrottstävling i Tybblelundshallen. Nu har anmälningslistan fyllts på med ytterligare några namn.

Bubblare: David Andersson kör världscupen i Calgary, och inledde på fredagen med att mosa sitt personliga rekord på 500 meter. Andersson, som aldrig gjort bättre än de 36,27 han noterade när han var tvåa på distansen i allround-EM i januari, gick som tredje svensk genom tiderna under drömgränsen 36 sekunder (de två tidigare är svenske rekordhållaren Eric Zachrisson, som också tävlade för SK Winner, med 35,44 och Joel Erikssons 35,95)när han noterade 35,98 (pers med 29 hundradelar, alltså!). Men det finns många snabba skrinnare i världen, och Andersson fick nöja sig med en 23:e-plats i B-divisionen och sammanlagt en 40:e-plats av 47 startande. I helgen väntar 1 000 och 1 500 meter, Anderssons specialdistanser.

"Kombinationen en pigg David och en av världens snabbaste isar passar bra just nu"

I morgon, fredag, drar världscupsäsongen i skridsko igång med deltävlingen i kanadensiska Calgary, en av världens snabbaste isar, och Sverige har en enda representant på plats, OS-skrinnaren från Sotji, den för Örebroklubben SK Winner tävlande David Andersson, 21.
Efter en mellansäsong i fjol, där andraplatsen på 500 meter vid EM var enda riktiga höjdpunkten (förutom att han kammade rent och tog a l l a SM-guld), börjar nu uppladdningen på allvar för att knipa en ny OS-plats. Från att ha varit ”ung och lovande” och fått göra ett ”första OS” som han ska ha nytta av i framtiden finns nu inte längre några undanflykter från regeln om chans till topp åtta (enklast vore väl det att nå om han och Adam Axelsson fick Nils van der Poel att återuppta sin satsning och köra lagtempo).
Hur som helst, årets säsong blir ett viktigt nästa steg mot den yppersta världseliten för Andersson som varit skadedrabbad sedan perioden före OS. I Calgary kör han 500 meter på fredagen, 1 000 meter på lördagen och 1 500 meter på söndagen. Allt går på förmiddagen, alltså eftermiddag/kvällen svensk tid.
Svenske landslagscoachen Mattias Hadders har bloggat en del från Kanada och rapporterar om god form. ”Jag tror att kombinationen av en pigg David och en av världens snabbaste isar passar bra just nu”, skriver Hadders bland annat.
Blir förstås väldigt intressant att följa vad Andersson kan åstadkomma i vinter. EM avgörs i Minsk i januari, singeldistans-VM avgörs i ryska Kolomna 11–14 februari.

Axelsson bättre än någonsin – i Europa: "Är bara början"

Adam Axelsson, 19, följde upp lördagens 37,55 på 500 meter och 1.14,10 på 1 000 med 37,53 på 500 och 1.54,99 på 1 500 meter när den internationella skridskotävlingen i sydtyska Inzell avslutades på söndagen. 37,53 är en hundradel bättre än vad han gjorde i Stavanger för två veckor sedan, och därmed den bästa tid Axelsson någonsin gjort utanför de extremsnabba OS-ovalerna i Calgary och Salt Lake City. 1 500-meterstiden är inte riktigt lika vass i förhållande till vad den OS-satsande Kumlakillen gjort tidigare, men likväl sekunden snabbare än i Stavanger. Konditionsbloggen tog ett snack med Axelsson om säsongsstarten.

– Det har varit en riktigt bra helg där tiderna varit bra men loppen framför allt varit riktigt bra tekniskt sett. Isen har inte varit superbra, den blev sämre framåt helgen förmodligen på grund av att vädret ändrade sig, och det påverkade nog tiderna en del. Men jag är riktigt nöjd med loppen i sig. Tja, starterna har inte varit på topp, och så blev det lite strul i sista kurvan på 500 meter i dag, en lite för tajt ingång, men annars är jag riktigt nöjd. Och placeringsmässigt gick det riktigt bra, jag var fyra och femma i går, tvåa på 500 meter och trea på 1 500 meter i dag, säger Axelsson till Konditionsbloggen.
Vad betyder det här inför fortsättningen?
– Att jag får med mig en riktigt bra känsla. Jag ser det här som första årets första tävling, det andra har varit mer som testlöp, och jag är riktigt nöjd med att det går så fort redan. Jag kör mycket snabbare nu än jag gjorde vid samma tid i fjol (38,71–1.17.40–1.58,84 var säsongsbästatiderna på 500, 1 000 respektive 1 500 meter vid motsvarande tid då 2014, nu ligger de på 37,53–1.14,10–1.54,99; en förbättring med 1,2, 3,3 respektive 3,85 sekunder) och förutom på 1 500 meter kör jag redan nu lika snabbt eller snabbare än jag gjorde i slutet av förra säsongen. Jag menar, det är ju inte nu jag ska vara som bäst. Det här är bara början.
Vad händer nu?
– Det blir hårdträning på hemmaplan i två veckor, och sedan är det tävlingar i Hamar två helger i rad, och då stannar jag kvar och tränar där under veckan. Det är sjukt vad jämn jag varit på 500 meter på sistone, 37,49 i loppet där jag ramlade i Salt Lake City, 37,44 och 37,54 i Stavanger och så 37,55 och 37,53 den här helgen. Fem lopp inom en tiondels sekund. Nu är målet att pressa på och bli jämn på tider under 37 istället (världscupkvalgränsen är 36,60). Det har jag som ett litet mål i år. Jag tror att jag har kapaciteten till det, så känns det i varje fall.

På tal om Axelsson publicerade arrangörerna av svenska seniorcupen i landsvägscykel sent omsider (1,5 månader efter sista deltävlingen …) i onsdags årets slutställning på sin hemsida. Som bloggen tidigare berättat tog Axelsson hem totalsegern i cupen, men faktum är att Axelssons 385 poäng tillsammans med David Klassons 142 (15:e i cupen), Jade Clevelands 95 (24:a) och David Klassons 16 (90:e) gav en tredjeplats i lagtävlingen bakom Skara och Aktivitus (Axelssons poäng var så bra att han ensam hade slutat fyra i lagtävlingen även om ingen annan Örebrocyklist kommit till start …).

Den som slog den som slog den som slog Erik Anfält?

”Den som slog den som slog den som slog […] John L Sullivan.” Ungefär så brukar man väl räkna ut vem som är tungviktsvärldsmästare i boxning. Kanske kunde man göra samma sak i länets herrlöpning, för att bestämma vem som är bäst just nu, tänkte jag.
Är det Linus Rosdal? Tim Sundström? Erik Anfält? Eller någon av VM-orienterarna Filip Dahlgren och Martin Regborn?
Problemet med att jämföra är ju att det finns så många olika distanser (att jämföra med boxningens viktklasser?) och att löparna så sällan möts allihop på en gång (vilket i och för sig är utgångspunkten för den här spekulationen).
Tänkte på det där eftersom Regborn ställde av (en förmodat rejält maratonnedtränad) Anfält totalt på terräng-DM i Ånnaboda. Regborn vann med över en minut. Det kan jämföra med de 16 sekunder som Rosdal besegrade Anfält med i Kilsbersleden förra lördagen (Rosdal som dock slog Regborn på SM-milen [där även Per Sjögren, ett namn som definitivt hade varit med i resonemanget om han fått vara skadefri, klämde sig in emellan] och terräng-SM och Anfält en gång till på Lidingö). Sundström? Tja, han springer ju mest medeldistans på bana (slagit tre distriktsrekord på 1 500 meter i år), och när han kutat hem korta terräng-DM två år i rad har det varit utan att någon av de andra fyra ställt upp. Dahlgren har nästan bara sprungit orientering i år, men krossade ju Anfälts gamla banrekord i Kilsbergen trailrun, trots grisigt väder.
Rosdal har bäst resultat i SM-tävlingarna, Anfält lär göra sig bäst på en asfaltsmara och Sundström på distanser under 3 000 meter. Men det finns naturligtvis betingelser där en orienterare också skulle kunna göra sig gällande som länets bästa löpare. (På damsidan har Josefin Gerdevåg gjort all diskussion onödig den här sommaren/hösten.)
Och vad ska vi kalla listan? ”Den som slog den som slog den som slog […] Axel Lindahl”?

Dagens terräng-DM annars, då? Tja, Mikaela Kemppi (i comebacken efter Frankfurtmaran) blev den stora vinnaren och kunde lämna Ånnaboda med fyra DM-guld – för damer, D40, damlag och damveteranlag. Anfält nästan plockade å sin sida med sig H35, herrlag, herrveteranlag och en säkrade totalseger i långloppscupen (Kemppi hade ju redan fixat sin) plus ett silver bakom Regborn i herrklassen.
Mattias Nätterlund tog DM-bronset på herrsidan och säkrade andraplatsen i långloppscupen. Jonas Rosengren slutar trea.
Erika Lech tog silvret bakom Kemppi, Liduina van Sitteren plockade bronset. Resultat som gör att det alltjämt är helt öppet bakom Kemppi i långloppscupen.
Ironmantriathleten Morgan Pätsi, som hade sådana högt ställda förväntningar på den här säsongen men som inte fick till det varken i långdistans-VM i Motala eller i triathlon-VM på Hawaii, fick dubbla DM-brons. Dels i H35-klassen, dels för herrveteranlag.

Adam Axelsson inledde tävlingen i sydtyska Inzell med att vara hundradelar från de bästa tider han någonsin gjort på europeisk mark. En hundradel ifrån på 500 meter (37,55 respektive 37,54) och tre hundradelar ifrån på 1 000 meter (1.14,10 respektive 1.14,07).
Smäller det till ännu mer i morgon?

I Borås sextimmars blev det ingen jättesuccé för de lokala löparna. Kolla in resultatlistan här.

Helgens höjdare – och Södergren kör med Impola

1. Terräng-DM
Klart man kan springa året om, men finns det någon riktig punkt för löpningssäsongen så är det nog terräng-DM i helgen. Tja, en deltävling återstår förstås i långloppscupen (Lucialoppet den 12 december), och på nyårsafton väntar traditionsenligt Sylvesterlopp i Nora, men DM är ändå den sista riktiga kraftmätningen. Linus Rosdal, som befäst positionen som länets bäste terrängkutare genom att besegra Erik Anfält både i Lidingöloppet och Kilsbergsleden, kommer inte till start. Det gör däremot VM-orienteraren Martin Regborn. Men det är i princip också allt jag vet om startfältet, eftersom någon startlista inte är publicerad. Nytt rivalmöte mellan Josefin Gerdevåg och Mikaela Kemppi? Dyker Anfält upp och säkrar cupsegern? Är Mattias Nätterlund sugen på att utmana? Den som lever får se! Tvåkilometers varvbana på gräs med start och mål vid SM-stugan i Ånnaboda är det i varje fall som gäller på lördagsförmiddagen.

2. Adam Axelsson i Inzell
Den OS-satsande talangen från Kumla, som jag hade en stor artikel med i dagens papperstidning (som går att köpa som e-tidning på na.se) där han bland annat berättade om blodförgiftningen han drabbades av efter skärolyckan i säsongspremiären i Salt Lake City och hur han i tisdags slog ett gammalt Johan Röjler-rekord på träning, gör säsongens första riktigt tävling. Det skrev jag lite om häromdagen. Målet med säsongen är att kvala in till världscupen, och för lite referenser att gå på får ni här Axelssons personliga rekord, personlig bästatid på europeisk is (förhållandena i Calgary och Salt Lake City är så snabba att tiderna som satts där inte riktigt kan jämföras med Europa) respektive världscupkvaltiderna på de tre distanserna han ska köra i helgen:
500 meter: 37,15–37,54–36,60.
1 000 meter: 1.13,35–1.14,07–1.12,80.
1 500 meter: 1.52,98–1.53,12–1.52,50.

3. Borås sextimmars
En ultratävling som växt sig riktigt stor de senaste åren och som i år är fulltecknat med 265 löpare som under sex timmar på lördagen ska jaga varv runt Ramnasjön. Bland dem ett helt koppel länslöpare som Askersunds Anna Börjesson, Lindesbergs Elin Engström, Kumlas Alexandher Centerfjäll och Kent Johansson, Vrestorps Benny Frost, Fellingsbros Mats Franzén, Garphyttans Marc Karlsson, Karlskogas Mattias Köhler och Östansjös Per Börjesson (ja, även Börjesson, Frost, Johansson och Franzén tävlar för Östansjö).

Ett par noteringar ur fredagens nyhetsflöde:
** Svampenmarathon öppnade anmälan och sålde nästan slut på de 58 startplatserna på en gång.
** Anders Södergren, the one and only, kommer kampera ihop med Kopparbergs Bill Impola i vinter. Veteranen har skrivit på för Impolas Team Exspirit, och kommer att köra rubbet i långloppscupen i vinter. Debut således i lagtempot i Livigno om mindre än en månad.
** Örebrobaserade Team Skistart.com har för övrigt anmält sitt lag (det var deadline i söndags) med åtta löpare. Förutom de sedan tidigare kända Kristina Roberto, Sara Lindborg, Kalle Gräfnings (som drabbats av bältros), Linus Larsson, Olivia Hansson, Maria Rydqvist och Maria Gräfnings också Martin Holmstrand. Nytillskottet presenterar sig på lagets blogg här.
** I lördagens NA (papperstidningen, som går att köpa som e-tidning på na.se) har jag en större intervju med Garphyttans landslagsåkare Axel Ekström inför hans första säsong som senior. Missa inte den!

Bakslag för Axelssons OS-planer: "Vet inte om han kommer tillbaka"

Kumlatalangen (och vinnare av NA:s Pulsklocka 2015) Adam Axelsson, 19, och svenske OS-skrinnaren och EM-tvåan David Andersson, 21, som båda tävlar för Örebroklubben SK Winner, hade långt gångna planeren gemensam lagtemposatsning mot OS i Pyeongchang 2018.  Men nu verkar de planerna gå i stöpet – eftersom det plötsligt saknas en tredjeman till det svenska laget.
– Nils van der Poel har tagit paus från skridskoåkningen och ska göra lumpen i år, och jag vet inte om han kommer tillbaka. Och Hampus Larsson har lagt skridskorna på hyllan, säger Axelsson till Konditionsbloggen.
Om det inte blir någon lagtemposatsning, är det kört med OS 2018 då? Får du sikta på 2022 istället?
– Jag kan ju satsa på en enkeldistans också, men det är klart att det blir betydligt tuffare att kvala in där. Lagtempo är ändå lite lättare.
Axelsson åker till Göteborg i dag och flyger till Inzell i morgon, torsdag, för sin första stora tävling för året. Eller ja, tävlingen i Inzell är inte jättestor i sig, men den lockar en hel del holländare och övriga européer av världsklass och bjuder på snabb is, och Axelsson har dessutom gått in för en tidig formtopp och räknar med att kunna göra bra tider. Senare i veckan blir det en längre intervju med Axelsson i NA:s papperstidning inför den tävlingen.
När det gäller Andersson så flyger han i helgen till Nordamerika för dubbla världscuper, i Calgary helgen 13–15 november och i Salt Lake City 20–22 november. Där kommer han att köra 1 000 och 1 500 meter, de två distanser han körde i OS 2014 (och som han kvalat till årets världscup i, genom att göra 1.11,61 respektive 1.49,82 [världscupkvaltiderna är 1.11,90 respektive 1.51,0] vid en annan tävling i Inzell för ett par veckor sedan).
I en månadsgammal intervju med Ttela, lokatidningen som täcker bland annat Trollhättan där Andersson kommer ifrån, kommer han liksom Axelsson att träna med Norges Sköyteakademi i vinter.
– Jag kommer exempelvis att bo i Hamar under somrarna. Mattias Hadders (Sveriges förbundskapten) kommer fortfarande att vara min bastränare, men han kommer inte att lägga upp träningen helt och hållet längre. Det kommer att bli en slags kombination mellan mig, Mattias och akademin, sa Andersson till tidningen.
Axelsson är mycket nöjd med sin första tid i akademin, där han drillats hårt av åttafaldiga världsmästaren Jeremy Wotherspoon under tre läger på sammanlagt 2,5 månader.
– Han har hjälpt mig väldigt mycket. Han har en otrolig blick. Även om alla åtta åkarna i laget är på is samtidigt har han koll på alla, och hjälper alla lika mycket. Vi har framför allt jobbat på min teknik och maxfart. Inte för att jag haft dålig teknik innan, men den kan alltid bli bättre.Bland annat med att jag ska slappna av i axlar och överkroppsparti. Tidigare har jag spänt mig där när jag velat åka snabbt. Tempomässigt har jag saknat den riktiga snabbheten tidigare. Jag har alltid varit bra på att hålla ett jämnt tempo under en lång tid, men jag har inte kunnat åka lika snabbt som andra. Därför fokuserar vi mycket på att bli snabbare på korta distanser, få upp maxfarten, i år. Distansträning kan man alltid lägga på senare, säger Axelsson.
Men mer om Axelsson i papperstidningen, alltså.

Tidigare i dag skrev jag om det nya maratonloppet på Svampens utsiktsdäck (som tydligen ska heta Svampenmarathon, vilket låter logiskt).  I sanning en helt galen idé. Jag har fått både mail och telefonsamtal från folk som vill anmäla sig (men jag är ju inte Ola Nordahl!), så jag misstänker att platserna kommer gå åt snabbt när de släpps till helgen.
Själv är jag (som ni säkert vet) mer intresserad av Örebro backyard ultra, som släppte preliminär bansträckning i går och följde upp med bilder från banan i dag. Det är så man redan längtar till midsommar (men först vill jag hinna bygga upp min raserade kropp igen och få några mils löpning i benen).

Dessutom har äntligen resultaten från Kilsbergsleden ramlat in.

Länets tre VM-orienterare utanför landslaget: "Men dörren är inte stängd …"

Örebros Martin Regborn, 23, fick lämna A-landslaget när det bantades från 34 till 19 löpare förra vintern. När det i går krymptes från 19 till tio fick även Hallsbergs Lilian Forsgren, 25, och Garphyttans Filip Dahlgren, 27, stryka på foten. Det trots att alla har fina meriter; Regborn har sprungit VM två år i rad, Forsgren tog EM-silver i fjol, en världscupseger i somras (båda i stafett) och VM-debuterade i augusti, och sedan dess hårt skadedrabbade Dahlgren var VM-tia i långdistans i fjol. Kvar i A-landslaget är nu bara gräddan av svenska orienterare, som Tove Alexandersson och Helena Jansson. 24 löpare där bakom, bland dem länstrion (plus exilörebroaren Maria Magnusson, men ingen Daniel Attås), bildar ett ”utvecklingslandslag”, som kommer att delta på samma aktiviteter som A-landslaget. Konditionsbloggen ringde upp förbundskapten Håkan Carlsson, händelsevis örebroare även han, för att fråga vad som egentligen är skillnaden mellan A- och utvecklingslandslag.

– Framför allt har löparna i A-landslaget redan nu blivit uttagna till EM i Tjeckien (21–28 maj), och så har vi lite mer ekonomiskt stöd att lägga på de tio i satsningen mot EM och VM. Men i grova drag är förutsättningarna väldigt lika för A- och u-landslagen, jag ser det som ett enda landslag. Att vi tog ut 19 löpare i A-landslaget förra året berodde på att vi hade världscupdeltävlignen på Tasmanien i januari, och laget dit fick bli landslag. Det vi gör nu är att gå tillbaka till en liten mindre A-trupp men ett stort, totalt landslag, säger Carlsson till Konditionsbloggen.
Sverige har sex platser per distans till EM, och du har tagit ut sex herrar och fyra damer redan …
– Ja, men att man är uttagen betyder inte per automatik att man kommer att springa alla distanser. Dörren är inte stängd för någon löpare, varken för de som är med i utvecklingslandslaget eller för de som just nu står helt utanför landslagen. Viktigast för dem blir uttagningstävlingarna i Brösarp (8–10 april), för därefter kommer vi att ta ut en trupp till världscuppremiären i Polen, och efter Polen tar vi ut truppen till EM. Det är med andra ord absolut ingen nackdel att springa bra i Polen om man vill springa EM, men i långdistans kommer tävlingarna i Brösarp väga tungt eftersom det inte blir någon långdistans i världscuppremiären.
Och vill man springa VM måste man väl göra bra ifrån sig på EM?
– Ja, EM kommer att vägas ihop med veckorna därefter, där vi har ett VM-test. Sedan kommer vi att ta ut en trupp som får två månader på sig att förbereda sig för VM.
Om vi tittar på länslöparna, Dahlgren har pratat länge om att springa långdistansen i hemma-VM. Hur ser du på hans chanser?
– Får han vara hel kommer han hinna bli riktigt bra till nästa år. Han har en väldigt hög kapacitet.
Forsgren är väldigt allround, är det rentav en nackdel ibland? Borde hon specialisera sig?
– Lite får man ju anpassa sig efter vad man blir uttagen till. I år fick hon rikta in sig väldigt mycket på mixedsprintstafetten. Men det är svårt att säga. Hon kan ta ytterligare kliv, hon har absolut en väldigt hög kapacitet och det ska bli spännande att se vad en bra vinterträning gör med henne.
Och så Regborn, det känns som om han var grymt snabb i år men inte riktigt fick ut det orienteringsmässigt?
– Jag tror faktiskt inte att han var i sin allra bästa form i VM, jag tror till och med att han var ännu bättre under hösten. Han hade inte optimala träningsförberedelser in i mästerskapet, och man måste vara i toppform om man ska konkurrera när alla andra är det. Men han är väldigt noggrann och ambitiös i sin träning och ser fram emot att se vad han kan göra nästa år.

På tal om petningar togs (”större delen av”) truppen till nordiska mästerskapen i terränglöpning, som avgörs i Göteborg den 7 november, ut i går. Landslagsledare Stefan Olsson gick rätt strikt efter resultaten från terräng-SM förra helgen. När löpare som saknar svenskt medborgarskap sorterats bort togs på herrsidan topp tio på långa terräng-SM och topp sju på korta ut (förutom Jonas Leandersson och Staffan Ek som, men här spekulerar jag, lär fått chansen men tackat nej). 18:e-placerade Linus Rosdal, KFUM Örebro-löparen som var Sverigeetta i Lidingöloppet, var exakt en minut bakom uttagne tian Robin Lindgren över tolv kilometer, och det kan därför sägas vare exakt så långt från en landslagsplats. I P19-klassen fick 17-årige Sävedalenlöparen Suldan Hassan, som spöade Hällefors Haben Kidane med sekunder på Lidingö, en tidig chans i juniorlandslaget. Truppen kan kompletteras fram till söndag.

Bommade för övrigt att OS-satsande skridskotalangen Adam Axelsson gjorde säsongens första tävling i Norgecupen i Stavanger helgen som gick.  Körde 1 500 meter (1.55,98) på fredagen, två 500-meterslopp (37,54 och 37,44) på lördagen och 1 000 meter (1.14,37) på söndagen. 500-meterstiderna är de bästa Axelsson någonsin gjort i Europa (bara överträffat på de snabba isarna på hög höjd i Calgary och Salt Lake City), och de andra tiderna inte heller så pjåkiga.

Avslutade säsongen – med ny partner: "Petter har sagt att alla måste orka festa"

Matti Tordsson tvingades lämna återbud så sent som i tisdags. In kom Anders Ekholm – och det funkade ju rätt bra det också. Örebroduon Ekholm och Mårten Vidlund slutade på 17:e plats i premiärupplagan av Koster swimrun på lördagen (Simon Börjeson och Rasmus Regnstrand, som simsprang från Sverige till Finland i somars och som länge ledde årets Ötillö men slutade fyra, tog hem tävlingen på 2.46.59, en dryg timme före Ekholm och Vidlund). Konditionsbloggen ringde naturligtvis upp Vidlund för att höra hur det gick med partnerbytet.

– Anders gjorde en superstark insats med tanke på förutsättningarna. Han fick frågan så sent som i tisdags, och sa: ”Det här måste jag bara lösa.” När han lyckats fixa ledigt från jobbet i helgen så var det klart. Kustjagaren i Karlskrona i våras var hans enda swimrun tidigare, annars har han bara kört triathlon. Men han tyckte att det här var jättekul, mycket roligare än i Karlskrona, säger Vidlund till Konditionsbloggen.
Hur var tävlingen?
– Det började med att vi fick hoppa i vattnet från en pråm, landstigningen i Normandie-stuket. Vi ställde oss ganska långt framme för att inte bli nertrampade, och var snabbt uppe ur vattnet efter första 200-meterssimningen och kände att vi låg bra med på första trekilometerslöpningen. Sedan var det bara att jobba på. Det var så tuff löpning på klipporna att det i princip inte gick att springa om, så positionsskiftningarna skedde i simningen. Vi tog några lag på de längre simningarna, men fick släppa en del starka simmare också. Men allt gick bra. Det var näst sista löpningen, på 6,6 kilometer, som var ganska tung. Anders körde i hel våtdräkt och kunde inte knäppa upp och cabba ned, så han fick det väldigt varmt där. När det flöt på så bra hoppades vi på under fyra timmar, och vi gick i mål på 3.51.58.
Känner du dig mör nu efter två swimruntävlingar på åtta dagar?
– Nja, det är en väldig skillnad mot förra lördagen, faktiskt. Ute på kobbarna var det sådan terräng att det inte gick att springa rejält, då hade man slagit ihjäl sig. Och löpningarna var betydligt kortare och utan stigning i dag, och även om det var lång simning så är det skonsammare mot kroppen än brutal löpning. Dessutom var det en fantastisk dag, sol, nästan ingen blåst … Helt otroligt. Så jag känner mig relativt fräsch. Petter har sagt att alla måste orka festa i kväll, så det får jag väl bjuda på.
Vad händer sedan?
– Det här var sista tävlingen för i år, så nu får vi väl fundera på vad vi ska hitta på nästa år. Det börjar poppa upp hur många roliga swimrunlopp som helst, i Storbritannien, Belgien, Schweiz … Och jag tror att den här sporten bara kommer fortsätta att växa.

I Salt Lake City var Adam Axelsson tillbaka på tävlingsisen efter förra helgens vådliga vurpa och dyngade till med ett nytt personligt rekord över 500 meter – 37,15 var 19 hundradelar bättre än tiden han presterade i Calgary i mars. Han följde upp med 1.14,03 på 1 000 meter, mindre än sju tiondelar över personliga rekordet. I morgon, söndag, flyger Axelsson hem efter 29 lägerdagar i USA, men redan nästa helg blir det tävling i Stavanger, om inget oförutsett inträffar.

Linda Meijer kände sig krasslig på förhand men var ändå över tre minuter före tvåan när Västgöstacupen i mountainbike avslutades med Vista mounatin i Jönköping. Hon hade ju redan säkrat segern i D30-klassen, och slutade nu dessutom femma i maxiklassen – där elit, juniorer och D30 ställs mot varandra – räknat över hela säsongen (därmed bästa icke elitåkare). ”Velade om start hela uppvärmningen. Startade och tänkte: ”Jag testar.” Bra första varv, hyfsad två varv till, sedan pingislunga. Vinst D30. Ändå nöjd. Men hade velat åkt fortare, men det ville inte kroppen. Grymt rolig bana, en sådan man vill åka om och om igen”, twittrar Meijer. Tävlingen var maraton-SM-segrarens sista för säsongen.

Orienteringens världscup skrev jag en del om här i går (men tja, jag snavade lite i mina beräkningar om Lilians världscupplacering, hon var de facto delad 15:e inför lördagen). Väl i dagens medeldistans, som avslutade världscupsäsongen individuellt, gjorde dock just en 15:e-plats att Hallsbergslöparen tappade en placering och slutade 16:e i sammanlagda världscupen, två placeringar längre ned än i fjol. Garphyttans Filip Dahlgren låg på 20:e plats efter 21 av 29 kontroller i dag men gjorde en halvminutsbom till 22:an och tappade sju platser han inte kunde hämta in. 27:a till slut, alltså, klättrade till 31:a plats i världscupsammandraget.
I morgon springer Forsgren i svenska andralaget i mixedsprintstafetten (senast två gångerna har hon ju fått springa förstasträckan i förstalaget, dels i världscupsegern i Halden, dels i VM). Nu öppnar hon för ett andralag där William Lind, Gustav Bergman och Alva Olsson tar hand om resten av sträckorna. Emma Johansson får chansen i förstalaget i stället. Filip Dahlgren springer andrasträckan i ett svenskt fjärdelag som har en vakant fjärdesträcka.

Karlslundsloppet har jag skrivit om här (länets tredje VM-orienterare spurtade ned länets största löpartalang på herrsidan, och Gerdevåg tog ledningen med 3–1 i årets interna statistik mot Kemppi), och i går skrev jag en del om en av de fetaste nyheterna i cykelvärlden på länge.

Blogg-tv: Se kraschen som kostade Axelsson 14 stygn

Värsta tänkbara säsongsstart? Eller tur i oturen? Tja, döm själv. Kumlas OS-satsande skridskotalang Adam Axelsson, 19, snubblade på upploppet i säsongspremiären (tja, om vi inte räknar 500-metersloppet på sommarisen i Hamar i mitten av augusti) i Salt Lake City – och skar sig så illa på sin egen skridskoskena att han tvingades åka till sjukhus och sy 14 stygn (tre på insidan och elva på utsidan). Å andra sidan missade skenan med en hårsmån blodkärlen i benen, och Axelsson räknar med att vara tillbaka på skridskorna redan i morgon, tisdag, och kunna tävla på lördag igen. Konditionsbloggen ringde upp Axelsson för att höra vad som egentligen hände (film på fallet och bild på benet längst ned i blogginlägget!).

– Det var på sista rakan, 25–30 meter före mål, som jag ”gick på spets”, som vi säger. Jag fick felbalans, felskär och slog i två gånger med högra skridskon. Sedan föll jag framåt. Av det fick jag mest ont i högra knäet. Men jag åkte i säkert 50 kilometer i timmen och kunde inte stanna, gled rakt in i skyddskudden. Och det var förmodligen när jag slog i där som vänsterskridskon skar in i högerbenet. Jag märkte det inte först och resten mig upp, men när jag tittade ned var det ett riktigt jäkla sår, och då kände jag smärta också. Men det var nästan inget blod, inte mer än när man skär sig i ett finger, typ. Det var ett så rent snitt. Men det var djupt, man såg ända in till benet, säger Axelsson till Konditionsbloggen.
Fick de hämta dig med ambulans?
– Nej, Jeremy (Wotherspoon) skjutsade mig till sjukhus. Här i USA får man ju betala allt själv, så det gick på 200 dollar. Men det får man säkert ut på försäkringen sen. Jag klarade mig väldigt bra. Har lite ont av att såret börjat läka och har vilat söndag och måndag, men jag tror inte det ska vara någon fara. Värst var det med knäet, men det har också blivit bättre. Det är nog bara ett blåmärke.
Det var inte första gången du ramlade …
– Nej, förra året kraschade jag ju i Hamar, men då var det i första kurvan (då med en hjärnskakning, som gjorde att han blev borta en månad mitt under säsongen, som följd). Före det tror jag aldrig att jag kraschat på tävling (men däremot ramlade han på träning förra sommaren och fick sy två stygn).
Hur var 500-metersloppet fram till kraschen?
– Bra. Jag öppnade första 100 på 10,3 och gjorde två bra kurvor. Nu gled jag på magen över mållinjen och gjorde 37,49, bara 18 hundradelar från mitt personliga rekord, så det borde jag ha klarat om jag stått på benen. Men det är svårt att spekulera i exakt hur mycket jag tappade på att ramla.
Hur har tiden i Salt Lake City varit annars?
– Riktigt bra. Mycket träning, och det har känts bra. Det var jobbigt i början med den höga höjden. Banan ligger på 1 300 meter över havet, men vi bor uppe i Park City på 2 300 meter, och där uppe gjorde vi de första passen på barmark. Då var det jobbigt att andas, det kändes som om man hade hög puls, men egentligen var det bara andningen som stack iväg.
Vad händer nu?
– Det är träning i veckan. Sedan ska jag åka 500 och 1 000 meter i en öppen tävling på lördag och sedan flyger vi hem på söndag. Jag har inga direkta mål med tävlingen i helgen, det har varit hårda veckor och det är bara att köra på.

Video: Jeremy Wotherspoon

Adam Axelssons uppskurna högerben. Foto: Adam Axelsson
Adam Axelssons uppskurna högerben. Foto: Adam Axelsson

Fyra VM-guld till Tisaren, Fahlin spurtade ned silver-Emma och Wiker Pekingrepade i "Peking"

Well, 22 dagars semester (med avbrott för STCC på Gelleråsen i lördags) följdes av väckning 4.00, avresa till Arlanda, flyg till Zürich, bilresa till Lugano och jobb till 1.00 i går (för Örebro Hockeys träningsläger). Inget bloggutrymme där, inte. I dag väckning 8.05, bevakning av Örebroträning från 9.00 och sedan jobb, med kort lunchavbrott, till 20.30. En timmes egen träning och sedan på’t igen. Nu har jag precis lämnat sista texten, men eftersom det vankas sovmorgon i morgon tänkte jag hinna få ut några utlovade rader om vad som egentligen hände i konditionsidrottsväg under bloggsemestern.

Vi gör väl som i förhandsinlägget, tar det i bokstavsordning.

Cykel: När Emilia Fahlin körde Tour of Norway för svenska landslaget och fick chansen att testa de egna förmågorna, och inte bara assistera lagkompisar i Wiggle-Honda, tog hon den verkligen. På andra etappen var hon med i en klungspurtom andrplatsen bakom Megan Guarnier och slutade femma efter att ha spurtat ned Emma Johansson (som inte körde för Sverige utan sitt proffsstall Orica; Johansson som för övrigt blir lagkompis med Fahlin i Wiggle-Honda nästa år). I sammandraget blev Fahlin 14:e, på samma tid som sjuan och bara 21 sekunder bakom totalsegraren Guarnier. Helgen före hann hon dessutom med både Ride London GP (två topp fem-placeringar för Wiggle), Fahlin med i tätklungan hela vägen och världscupdeltävlingen Sparkassen Giro (katastrofresultat för Wiggle med Elsia Longo Borghini som bästa lagmedlem på 61:a plats), och nu till helgen är hon uttagen för att köra den svenska världscupdeltävlingen Vårgårda GP. Vad mer? Tja, VM-triathleten Morgan Pätsi tog en överlägsen seger i Hjälmartempot.

Längdskidor: Förre skidskyttestjärnan Magnus Jonsson, som tävlar för lokala långloppsteamet Skistart-Bergslagen och hade kontrakt över vinterns långloppsvärldscupsäsong, meddelade något oväntat att han lägger av.

Löpning: Josefin Gerdevåg och Erik Anfält tog programenliga segrar i DM över 10 000 meter, Maria Eriksson tog hem långa klassen i Käglanloppet och Hällefors (med ett urstarkt lag i Haben Kidane, Peter Wiker och Simon Sveder) vann Stripastafetten närmast före tre lag som enligt bloggens uppgifter utreds för att ha fuskat och plockat in löpare från andra klubbar. Johan Eriksson kom aldrig till start i 100-kilometers-SM, men Sören Forsberg slog till med ett överraskande RM-guld i 24-timmarslöpning (det finast som går att vinna på distansen i Sverige eftersom den inte har SM-status). Tim Sundström spände bågen mot medalj på 1 500 meter i friidrotts-SM, men fick nöja sig med en femteplats i ett taktiskt och tämligen långsamt lopp där Tims 1.51,62 var mindre än två sekunder från guld. Han åkte sedan ut i försöken på 800 meter. Josefin Gerdevåg blev sexa på 10 000 meter och åtta på halva distansen. VM-klara Louise Wiker strök sig från SM på grund av jetlag, men sprang sedan in på starka 36.24 över milen för en fjärdeplats i Norrköpings stadslopp, för en fjärdeplats i VM-genrepet (genrep i ”Peking” innan avfärd till Peking, alltså). Och Hällefors karlskoging Fredrik Rådström, som vunnit det mesta i 0586-området genom åren, fick nu också sin första seger i Svartåloppet, i överlägsen stil dessutom. Mattias Nätterlund vann BL-loppet i Näsviken och Therese Carlsson tog hem Inov8-sprinten under Axa fjällmaratonveckan i  Vålådalen. Och så kutade visst Anton Hallor långt uppe i norr. Tja, och så misslyckades Johan Röjler och Peter Knoblach med försöket att springa hela Bergslagsleden på fyra dagar.

Mountainbike: Linda Meijer krossade motståndet i D30-klassen i Finnmarksloppet och tog revansch för guldmissen på SM på en tid som hade räckt till fjärde plats i damelitklassen, medan Fredrik Berg blev 14:e i elitkalssen. I Cykelvasan tvingades Berg bryta på grund av punktering. I stället noterade Almbys Jenny Bernström bästa länsresultatet med en 19:e-plats i damklassen på 3.25.37, Hällefors Anna Edman 13:e i Cykelvasan 45 (Halvvasan, alltså), och Godegårds Stina Sjöberg, Örebros Cecilia Eriksson och Karlsludns Patrik Karlsson hade andra, tredje och fjärde bästa tid av alla damer respektive herrar i Cykelvasans öppet spår.

Mountainbikeorientering: Marcus Jansson har varit bäste svensk på båda de inledande distanserna i VM, men varit långt från målet om historiens första, svenska topp tio-placering på herrsidan. 22:a på medeldistansen, 33:a på sprinten. Långdistans väntar på fredag.

Orientering: Veteran-VM slutade med fyra guld för Tisaren; två för Simone Niggli, ett för magen Matthias och så ett till Lars-Åke Wall. Senior-VM slutade däremot inte med några framskjutna placeringar varken för Martin Regborn eller Lilian Forsgren, men det har ni förstås läst mycket mer om på na.se och i papperstidningen. Forsgren lyckades i varje fall följa upp med en seger i Bamm, medan Regborn återigen fick nöja sig med en andraplats i DM bakom Daniel Attås när nattdistansen avgjordes utanför Köping. Rebecka Nylin tog damguldet.

Simning: Degernässimmet blev inställt på grund av det kalla vattnet (sommaren hade ju inte riktigt kommit igång än, då).

Skridsko: Adam Axelsson avverkade i helgen säsongens första tävling, 500 meter vid Sommerløpet i Hamar i helgen. ”Startade med att göra 10,38 upp till 100 meter, och det var nog det jag var mest nöjd med. Fick till en hyfsad första kurva och växlingsraka, men fegade alldeles för mycket i sista innern. Men tiden 38,39 är ändå godkänt för mig i augusti”, skriver Axlesson på sin facebookblogg.

Swimrun: Bibben Nordblom och Lotta Nilsson kom aldrig till start i Ångaloppet, och ironman-VM-klara Lotta, som var anmäld till Kalmar ironman (se triathlon nedan) strök sig därifrån också. Återkommer när jag vet orsaken till detta. Multibegåvningen Danny Hallmén gjorde sitt tredje swimrun och blev sjua i Ten Island Swimrun.

Triathlon: Helena Yourston och Erik Malm vann Hälleby triathlon när de riktigt stora namnen uteblev.

Egen träning: Nej tack, mest rehab av foten förutom efter Tromsö. Eller ja, jag har tränat ganska mycket både tids- och antal pass-mässigt, men ingen löpning alls. Trist. Och nu sitter jag alltså mitt i Alperna, i detta underbara löplandskap, och har varken tid eller kropp för att kuta. Fan! Men höre’ni, lite hinner jag sova i varje fall, om jag kilar i säng nu!