Regborn vann första poängtävlingen ”The very soul of orienteering” (och allt annat som hänt när jag var på semester)

Efter en vecka i Funäsdalen/Bruksvallarna är jag tillbaka på hemmaplan igen, och medan jag åkt upp och ned på fjället med både utförsåknings- och längdåkningsskidor så har det förstås hänt en hel del. Allra viktigast? Det måste väl ändå vara säsongspremiären av Milans poängorienteringar, ”the very soul of orienteering”, som Martin Regborn uttrycker saken på instagram och tillägger ömsint: ”Det är vetskapen om Milans som tar en igenom den långa mörka vinterträningen.” Så stod han också som segrare i premiären, Regborn (som vann serien 2014, var tvåa bakom nygamle klubbkompisen Filip Dahlgren 2015 men i fjol ”bara” blev nia i sammandraget eftersom han bara ställde upp i fem av 14 tävlingar och de sex bästa resultaten räknas). Den första av säsongens tolv deltävlingar avgjordes i Lindesberg i tisdags, och Regborn var nästan fem minuter snabbare än tvåan, Simon Hedlund (den Örebroboende löparen som tävlar för Eskilstunaklubben Ärla), vilket motsvarade en segermarginal på över 13 procent (Per Sjögren, som gått fram som en virvelvind genom Inneserien och Startmilen och terräng-DM och allt annat han tagit sig för den här vårvintern noterade säsongens minst framskjutna placering med en 23:e-plats). Bland damerna var Hagabys Elin Winblad bäst med en 15:e-plats (Milans poängtävlingar är mixedtävlingar utan herr- och damklasser), knappt två minuter före Milans Saga Sander.

I helgen fortsatte orienteringssäsongen med klassiska Stigtomtakavlen, som för herrarna inleds med tre nattsträckor på fredagskvällen och avslutas med jaktstart över tre dagsträckor på lördagsmorgonen (då damerna och övriga klasser kör sina tre enda sträckor), där Regborn skulle ha sprungit för Hagaby om inte Harald Larsson hade bommat ut laget på tredje nattsträckan. Regborn berättar återigen på instagram: ”Klockan ringer 06.00, vaknar och famlar efter mobilen. Ser ett sms med det tråkiga beskedet att vi är felstämplade på en av nattsträckorna. Överläggning. Fyra timmar i bil tur och retur för att springa i 1,5 decimeter snö? Nää…” Istället slutade lördagen med träning i Surahammar för EM-bronsmedaljören: ”Drömterräng till tusen.” (Missa heller inte Regborns blogg om säsongsinledningen.)
Bästa länslag i Ålberga blev istället Tisarens båda damlag. Förstalaget, med Lovisa Persson och landslagslöparna Andrea Svensson och Josefin Tjernlund blev sjua, medan andralaget med Ellinor Eriksson, Marion Aebi och EM-silvermedaljören Lilian Forsgren slutade på tolfte plats, 3.35 respektive 7.22 bakom segrande OK Ravinen med en viss Helena Jansson på sistasträckan (hon sprang upp laget från 17:e-plats i växlingen till vinst).

Apropå orientering har startlistorna till natt-SM i Östansjö på fredag släppts, och det är utan Regborn, Forsgren, Tjernlundsystrarna och Dahlgren, bland annat … Men mer om det när det närmar sig! Missa förresten heller inte Svenska orienteringsförbundets intervju med Garphyttans mountainbikeorienteringsstjärna Marcus Jansson inför årets säsong.

På lördagen avgjordes Premiärloppet, en tio kilometer lång landsvägstävling i Göteborg, där KFUM Örebros Linus Rosdal gjorde säsongsdebut som segrare på 31.40 (bara 32 sekunder över perset från SM-milen 2015).

Däremot avgjordes inte den andra upplagan av Örebro parkrun, på grund av det plötsliga bakslaget i vårvädret.

I morgon gör Emilia Fahlin comeback, tre veckor efter senaste loppet, efter en räcka sjukdomsproblem i säsongsinledningen som kostat Örebrocyklisten bland annat kostat henne säsongspremiären Omloop Het Nieuwsblad och nu senast hennes stora vårmål i Flandern runt. Comebacken sker i Amstel gold race, ett klassiskt nederländskt lopp på herrsidan som damerna nu för första gången sedan 2003 får köra och som plockats rätt in i deras världstour. Wiggle har flera tunga namn som Jolien d’Hoore och Amy Cure på ban-VM och vilar Giorgia Bronzini, men kommer ändå till start med en stark uppställning i Fahlin, Elisa Longo Borghini, Claudia Lichtenberg, Audrey COrdon, Nettie Edmondson och Mayuko Hagiwara.

Fahlin bröt – efter tuff vecka: ”Fick inte behålla någon mat”

Samtidigt som Emma Johansson i dag tog hem etapploppet Emakumeen Bira i Baskien valde Emilia Fahlin att kliva av halvvägs genom den sista, och 76 kilometer långa, etappen. Det fanns flera anledningar till det, liksom det fanns en hel de annat att snacka om – bland annat att hon varit i utbrytningar under både fredagen och lördagen – när Konditionsbloggen på söndagskvällen fick tag i Fahlin.

– Ja, jag fick kliva av i dag, och det berodde mycket på att jag fick gå himla djupt i går för att sitta med hela vägen in, att jag har haft lite problem sedan kraschen i onsdags och att jag mådde ganska dåligt på cykeln i går även om benen kändes bra, jag fick inte behålla någon mat. Jag kände mig väldigt tom i kroppen efter det, och valde att inte pusha kroppen över gränsen den här gången. Vi har en viktigare tävling på onsdag (världstourdeltävlingen La Flèche Wallonne) och jag hade ändå inget med totalen att göra, så det var bättre att ta det försiktigt och spara kroppen. Jag startade mest för att få trampa ur benen och känna efter, men jag märkte att jag inte kunde göra någon nytta, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
En tuff vecka, men du har ändå varit i två utbrytningar …
– Ja, på fredagen det bonussekunder på toppen på näst sista backen, tio kilometer före mål, och därefter en teknisk utförslöpa där min lilla grupp kom ikapp dem som hade gått loss upp till toppen. Det stannade upp lite precis när vi kom ifatt, och då provade jag och fick en lucka själv i fyra–fem kilometer. Sedan kom det upp fyra andra, och när vi kom in i sista klättringen – där målet var på toppen – så blev det lite avvaktande, och klungan kom ikapp med två kilometer kvar.
– På lördagen var det tre varv på en väldigt kuperad och teknisk bana där vi första körde utmed kusten, sedan upp till ett bergspris i inlandet och så ned till kusten igen. Det var väldigt hårt och intensivt, och klungan splittrades i backen varje varv. På andra varvet fick jag punktering på kuststräckan, och det var inget bra tillfälle eftersom Wiggle (Fahlins förra stall som rankas som världens bästa, och där Emma Johansson i år kör) satt längst framme och körde för att behålla tröjan. Jag lyckades ändå ta mig tillbaka till klungan, men precis när jag anslutit fick jag reda på att en av våra andra åkare som var med och tävlade i totalen (polacken Maglrozata Jasinska) hade vurpat. Så det var bara att plocka upp henne, och jobba tillbaka till klungan igen. Det var slitigt i och med att jag inte fick behålla någon mat, jag gick på rött. Men ändå kunde jag attackera till sista bergspriset, jag hade ändå ben att prova med, och det är jag nöjd med.
En hel del positivt att ta med sig, alltså?!
– Ja, jag har provat på bra moment. Det är lovande att man inte behöver gå på max för att sitta med i klungan utan att det finns mer att vrida på. Kul att känna att man kan sätta in en attack och prova aktivt. Det tar jag med mig. Benen har fungerat bra den här veckan även om det andra … Inte varit lika bra. Det är också väldigt positivt att teamet låter oss prova att gå för det. Det är liksom taktiken. Vi har inte de allra bästa åkarna, men i stället för att köra för en 25:e-plats i avslutning och bar asitta med i klungan får vi chansen att satsa, våga chansa.
Vad tänker du inför La Flèche Wallonne på onsdag, då?
– Ja, det är ju inte en tävling jag hade med på önskeschemat, direkt, utan mer en lagbeordring. Det är kuperat hela vägen och målgång uppför den berömda väggen, och mer en tävling för klättrare och den typen av åkare, ingen favorit för mig direkt. Men det har ändå känts bra i backarna den här helgen, och jag hoppas kunna sitta med utan att gå på rött hela tävlingen. I utgångsläget blir det en hjälpryttarroll åt Jasinska och Ane Santesteban, men sedan får man se om man kan komma med i någon utbrytning. Jag behöver inte spara mig till sista backen, för det är ändå inte min typ av målgång.
Vad händer sedan?
– Det blir ett välbehövligt brejk på tio dagar. Sedan blir det en tävling i England (damernas endagarsvariant av Tour de Yorkshire) och sedan flyger vi till Kina för nästa deltävling i världstouren (tredagarsetapploppet Tour of Chongming Island 6–8 maj). Därefter blir det nästan en månad med tävlingsfritt (Fahlin står över de båda amerikanska deltävlingarna på världstouren) där jag bland annat ska på ett höghöjdsläger för att bygga upp bas igen och vara redo för nästa del av säsongen.

Annars då? 
** Tja, örebroaren Lars Hagstedt avverkade de 161 kilometerna (100 miles) i Täby extreme challenge på lite drygt 27 timmar, och slutade med det på 34:e plats i herrklassen. Jonas Johansson vann på 16.03.04, men mest imponerande var nog ändå 200-milessegraren Sten Orsvärns, Stockholms LDK, 39.32.02 på 200 miles, ett snitt på 7.20 per kilometer över drygt 32 mil i oländig terräng … Den för Karlskogaklubben OK Djerf tävlande Ann-Sofie Forsmark slutade två i damernas 50 miles-klass, slagen med 17 minuter över 80,5 kilometer som avverkades på 8.57.29.
** Garphyttans EM-klara långdistansare Filip Dahlgren hoppade ju natt-SM i fredags, men sprang sistasträckan för sitt IFK Lidingö i Stigtomtakavlen i dag, och behöll den fjärdeplats han växlade på i en tätt tävling där finska Kovee tappade segern till Göteborg-Majorna på sistasträckan (Lidingö var drygt två minuter från segern, en från pallen). OK Tisaren saknade både schweizare och Daniel Attås och slutade först på 24:e plats, över timmen bakom och bara fyra sekunder före lokalrivalen Hagaby (utan Martin Regborn). I damklassen var KFUM Örebro 22:a och Hagaby 26:a, 25 respektive 28 minuter bakom Göteborg-Majorna som tog segern även där.