Anfält inför landslagsdebuten: "Är hypokondrisk"

Tog ett längre snack med Örebro AIK:s Erik Anfält, 39, inför landslagsdebuten i Stockholm marathon. En text som kommer i lördagens papperstidning. Men redan nu bjuder bloggen på senaste nytt inför maran.
– Just nu känns det bra i kroppen, men man går runt och känner efter och är hypokondrisk, det hör ju till. Så fort någon hostar till börjar man oroa sig, säger Anfält till Konditionsbloggen.
En lårbaksida har strulat sedan innan rekordmaran i Kiel i februari, där han dyngade till med banrekord, personligt rekord, klubbrekord och seger på 2.27.02. Sedan dess har han inte sprungit en tävling.
– Jag fick ta tre veckors helvila från löpningen i april, men jag bedrev seriös alternativträning och tyckte inte jag tappade så mycket. Löpformen var vid liv när jag drog igång igen, och sedan tycker jag att kroppen känts lättare och lättare för varje vecka, så jag har en positiv känsla, säger Anfält.
– Jag skulle ha tävlat i Kungsholmen runt (halvmara-SM), och haft det som ett sista formtest inför maran, men då blev jag sjuk och fick ställa in med kort varsel. Men jag har kört på väldigt bra på träning sista tiden och har fått en hel del bra besked där istället.

Anfält har gjort elva maror i Stockholm sedan debuten som motionär 1997, och har placeringsutvecklingen 2 197–560–472–(ingen start 2001–2006)–161–117–45–35–26–23–19–25 och en resultatutveckling från 3.45.24 i debuten via 3.10.11 ett år senare till 2.53.35 2008 och 2.32.58 i fjol.
– Det kanske låter dumt, men egentligen tycker jag aldrig att jag riktigt lyckats i Stockholm. Förra året gjorde jag ändå ett bra lopp utifrån den form jag hade då, men jag är i bättre slag nu, säger han.
Förutom Anfält gör ju också Mikaela Kemppi landslagsdebut i lördagens maratonlopp, där ytterligare drygt 250 löpare från länet är anmälda (bland dem längdskidåkaren Bob Impola, som visat imponerande löpform på sistone).
Från andra deltävlingen i Moto Eagle tour, rullskidscupen, som kördes på onsdagskvällen kan nu för övrigt rapporteras att örebroaren Robert Brundin, 34, med minsta möjliga marginal spurtade ned Daniel Olsson. Cupgeneralen Mats Carlberg trea, strax bakom. Och Olivia Hansson som vanligt bästa dam. ”Hennes åkning håller förmodligen världsklass när det gäller snabbhjul”, skriver Daniel på sin blogg om den regerande svenska mästaren. Uppdaterat: Se officiella resultaten nedan.

Faksimil: Moto Eagle tours facebooksida
Faksimil: Moto Eagle tours facebooksida

Kemppi, 42, och Anfält, 39, klara för landslagsdebut

En nyhet jag snappade upp via tips sent i kväll, och som finns bekräftad på en undersida på Svenska friidrottsförbundets hemsida: Örebroarna Mikaela Kemppi och Erik Anfält är båda uttagna till svenska landslaget i maratonlandskampen som avgörs i samband med Stockholm marathon nästa helg. Båda har gjort grymma prestationer senaste tiden, så inget konstigt med det (Anfälts 2.27.02 i Kiel är det tredje snabbast en svensk kubbat över 42 195 meter i år, och hade räckt till en sjundeplats på årsbästalistan i fjol; Kemppis 2.45.43 från i fjol hade räckt till en tredjeplats på årets lista, och hon har persta på halvmaran och sett starkare än någonsin ut i år – den ende som kunnat hota henne om den här landslagsplatsen är väl Josefin Gerdevåg, kan man tänka [”platsen stod mellan mig och Mikaela, och dom valde Mikaela” bekräftar Gerdevåg på twitter]).
Mer spektakulärt då med deras ålder – och att de faktiskt är landslagsdebutanter. Kemppi har hunnit fylla 42 i vår, Anfält 39, och ingen av dem har tidigare varit med i ett svenskt landslag. Tämligen remarkabelt. Tittar man på andra stora sporter så är fotbollsspelaren Gunnar Casparsson med sina 33 år vid första landskampen den äldsta A-landslagsdebutanten i blågult och hockeyspelaren Johan Åkermans 34 år är hockeyns och Tre Kronors motsvarande rekord. Evy Palm, undrar ni, för en lite mer relevant jämförelse. Tja, hon var faktiskt äldre än Anfält (några månader) men nästa tre år yngre än Kemppi vid sin debut, VM i Helsingfors 1983.
Anfält är en av de sex ursprungligen uttagna till herrtruppen medan Mikaela Kemppi (och orienteraren Lena Eliasson) fick sin plats så sent som i dag, tisdag, efter återbud från Hälleforslöparen Louise Wiker (som själv berättar om det beslutet, samt om det misslyckade loppet i Prag, på sin blogg) och Hälles Annelie Johansson. Truppen består nu av Kemppi, Eliasson, superstjärnan Isabellah Andersson, Charlotte Karlsson, Frida Lundén, Anfält, Fredrik Johansson, Patrik Engström, Andreas McConville och Anders Fransson (efter åtbud från Daniel Woldu). Danmark, FInland, Island och Norge står för motståndet i landskampen, och varje land får ställa upp med sex löpare där de fem bästa tiderna räknas. Allt inom ramen för Stockholm marathons vanliga tävling.
Mycket mer inför maran när den närmare sig, förstås!

En storm i ett maratonglas – Kemppi ändå petad

Jag har så svårt att bestämma mig för var jag står i den här frågan när det gäller prispengarna i Stockholm marathon.
En sak är jag dock säker på. Om tanken från tävlingsledningens sida var att ha inga, eller i princip inga, prispengar till vinnarna i loppet är det förstås förkastligt. Men att det läggs in extra prispengar i den nordiska landskampen är däremot ett bra drag.
Men vi tar det väl från början. Redan den 12 november i fjol presenterades satsningen på en nordisk landskamp i maraton som ojämna år med start 2015 ska avgöras i samband med Stockholm marathon. Varje nordiskt land får ställa upp med fem herrar och damer var, och de gör upp om en exklusiv prispott på 250 000 kronor. Jag skrev om saken ur ett lokalt perspektiv en knapp vecka senare.
Sedan gick det några månader. Och plötsligt började historien växa i norska medier, om påstådd rasism bakom förslaget. Och så hakade Expressen och övriga media-Sverige sent omsider på den här veckan, och i morse var det fullt pådrag i både P1 Morgon och Ring P1 (som tillhör bloggarens frukostvanor).
Det hela bygger på antagandet att utomnordiska löpare inte skulle få prispengar, och att många av dessa utomnordiska löpare är i grunden fattiga löpare som har Stockholm marathon som en viktig del i sin försörjning. Jag kan inte svara för sanningshalten i det påstående (och inte heller i dagens påstådda kovändning), men jag kan konstatera att det redan den 12 november skrevs att om ”en löpare som ej ingår i landskampen placera(r) sig bland de sex främsta kommer även han/hon att premieras” med förbehållet att ”arrangören har dock ej råd att bjuda in – och därmed betala resa och boende – för fler löpare än de som ingår i landskampen”.
Tanken med den nordiska landskampen är att skapa ett tillfälle att samla ett maratonlandslag utanför mästerskapen, och att ge ett litet men ändå viktigt ekonomiskt tillskott till de rätt svältfödda svenska långdistanslöparna som har svårt att finansiera sina satsningar och som tvingas jobba/plugga/bo hemma för att hanka sig fram mellan träningsrundorna. En fin tanke.
Vurpan blir naturligtvis om man helt skulle ta bort prispengarna för de som inte tillhör landskampen. Om Josefin Gerdevåg inte blir uttagen i det svenska laget men ändå springer hem en topp fem-placering ska hon naturligtvis ha ett pris – liksom Benjamin Bitok måste få en rejäl check om han dyker upp och tar andra raka titeln. Knäckfrågan är fördelningen mellan landskampen och huvudtävlingen.
Men jag är helt övertygad om att de utomnordiska löparna klarar sig utan Stockholm marathon – och att Stockholm marathon kommer att fortsätta klara sig utan de bästa utomnordiska löparna, precis som tävlingen alltid gjort.

För övrigt noterar jag att det svenska laget i skymundan nu fyllts till den där landskampen. Och att det gjorts utan varken Gerdevåg eller Mikaela Kemppi. Hälleforslöparen Louise Wiker var, liksom superstjärnan Isabellah Andersson och Hälles Annelie Johansson, uttagna sedan tidigare. Nu har även Hässelbys Charlotte Karlsson och Studenternas Frida Lundén tagits in bland de fem. Andersson, Johansson, Lundén och Karlsson var alla topp fem på fjolårets årsbästalista (tillsammans med orienteraren Lena Eliasson) och Wiker smällde ju till med en jättetid i Sevilla (2.40.43) på vårvintern. Därmed räcker inte Kemppis och Gerdevågs sjunde- respektive åttondeplatser på fjolårets årsbästalista och formbeskeden på ÖAIK halvmaraton och SM-milen. Å andra sidan finns en stor chans/risk att någon eller några av Andersson, Johansson och Wiker väljer att avstå Stockholm för att fokusera på VM, och då lär Kemppi och Gerdevåg ligga bra till (även om Hammarbys Hanna Lindholm kanske är förstareserv).
Som ni kanske noterat har vi från och med i dag övergått till ett helt nytt blogginlägg här på na.se, och bara de fem senaste blogginläggen verkar vara överlagda i det nya formatet. Men lugn! Alla gamla blogginlägg går fortfarande att läsa på den här länken.