Regborn om stafettkänslan: ”Aldrig väggat så hårt i hela mitt liv”

Well, efter fyra dagar i Madrid (inklusive nödlandning på vägen ned, 36 timmar som åskådare på crossfit regionals, fyrverkerifest efter Reals champions league-seger och ohälsosamt mycket paella) och en rätt seg hemresa är det lite svårt att samla sig och summera smulorna från helgen.

EM-bronsmedaljören Martin Regborns nya fjärdeplats i EM-stafetten i lördags var förstås det överlägset största som hände, men istället för att jag ska orda för mycket om det här tycker jag istället att ni ska gå in och läsa på hans egen blogg, där han beskriver känslan under avslutningen i ordalag som ”aldrig väggat så hårt i hela mitt liv”, ”knapp styrfart in i mål” och ”otroligt besviken att inte kunna förvalta det utgångsläget” (Sveriges andralag, med Regborn som ankare, var i ledning ut på sistasträckan). Klart den känslan kan hänga kvar ett tag med tanke på det, och med tanke på att en fjärdeplats är den tråkigaste placeringen. Men herregud vilket EM han gjorde ändå, Regborn. Fyra i sprint, trea i långdistans och fyra i stafett, av en EM-debutant som tidigare (så sent som i april) hade en niondeplats i världscupen som karriärens bästa resultat. Man får lyfta på hatten.
Även Lilian Forsgren fick till slut springa stafett, efter ett återbud i det svenska andralaget. Hon förde in Sverige två till en inofficiell elfteplats på förstasträckan, vilket också blev slutplaceringen.
Resultaten gör att Regborn nu är femma i världscupen (Forsgren 37:a, Josefin Tjernlund 68:a) och sexa på sprintvärldsrankningen (Forsgren 23:a).

I orientering med mountainbike visade Garphyttans Marcus Jansson ännu en gång, och med stort eftertyck, hur överlägsen han är inom sporten i Sverige just nu. Vann lördagens medeldistans och söndagens långdistans i svenska cupen med nästan fem respektive långt över tio minuter, vilket gör att han står på maxpoäng efter fyra av tio deltävlingar.
Karlskogas Erica Olsson fick däremot stryk för första gången i år när hon ”bara” blev tvåa i D20-klassen, 36 sekunder efter, i lördagens deltävling. Revanscherade sig på söndagen och leder stort i totalen, förstås.

I säsongspremiären i swimrun, Utö swimrun, tog dubbla världsmästarna (och regerande VM-bronsmedaljörerna) Lotta Nilsson och Bibben Nordblom (mor och dotter från Nora/Gyttorp) en tredjeplats, 13 minuter bakom segrande Annika Ericsson och Elisabet Pärsdotter Westman. Örebroaren och konditionsbloggsprofilen Danny Hallmén fick nöja sig med en 33:e-plats i herrklassen, i par med Jacob Holst.

KFUM Örebro Friidrotts P17-grabbar tog SM-brons i 3×800 meter när stafett-SM avgjordes på Stockholms stadion. Olle Tyrsmo, Tobias Tranderyd och Jonatan Gustafsson sprang in på 6.13,52, 13,5 sekunder bakom segrande Huddinge. Örebroaren Tim Sundström, som tävlar för Tureberg, gjorde riktig säsongsdebut på bana efter förra helgens joggingpass i Gävle och fick med sig ett SM-silver på 4×800 meter med sig hem (som kunde varit ett guld, om inte avslutaren – Sverigeettan Andreas Almgren, fått ont i en fot och inte kunnat spurta). Sundström skar även mållinjen som trea över 4×1 500 meter,  men där diskades laget på grund av någon typ av växelstrul mellan Erik Widing och Amanuel Gergis.

I Långa Lugnet, andra deltävlingen i mountainbikecyklisternas långloppscup, byggde Almbys Matthias Wengelin på sin numera rätt långa segersvit genom att gå i från och vinna med betryggande 35 sekunder ned till tvåan Fredrik Edin. Klubbkompisen Axel Lindh femma, Grythyttans Fredrik Berg sexa.

Och så genomfördes ju motionstävlingarna (utan tävlingsmoment) Vänern runt och Vulkanloppet.

Ja, lite så var helgen, i alla fall. Givetvis har jag säkert missat en hel del, men räknar med att ni hör av er!

Här börjar Bibbens väg mot nya VM-titeln

På eftermiddagen den 5 september är tanken att lågstadieläraren Bibben Nordblom, 24, från Gyttorp ska springa uppför backen mot värdshuset på Utö som världsmästare. För tredje gången.
Vägen dit började förstås för väldigt länge sedan, men årets tävlingssäsong börjar nästa helg, när swimrunstjärnan (ja, hon är ju triathlonstjärna också, har kvalat in till ironman-VM på Hawaii tre gånger!) kör Utö swimrun, den första i en rad uppladdningstävlignar inför the real deal; Ö till ö, VM i swimrun.
I dag gick organisationen bakom tävlingen, som egentligen varit upphov till en hel sport där det simmas i öppet vatten och löps (ofta i oländig terräng) om vartannat och där egenskaper som seghet och pannben är lika viktigt som snabbhet och teknik, och där det dessutom finns ett nästan triathlonartat prylfokus vad gäller flytetyg, våtdräkter och skodon.
Bibben har de senaste tre åren tävlat i Ö till ö med sin mamma, Norabon Lotta Nilsson, men efter två VM-guld och ett avslutande -brons beslutade Lotta i höstas att hon var färdig med det som CNN rankar som en av världens tuffaste tävlingar. Så i höst kommer Bibben i stället att tävla tillsammans med fjolårsvärldsmästaren, en av endast fyra personer (två par) som besegrat henne och Lotta i Ö till ö: Utöbon Maja Tesch.
Men i nästa helgs Utö swimrun är det ändå gamla dreamteam Lotta/Bibben som står på startlinjen, medan Tesch tävlar med Lisa Jansson.
I startlistan till Utö swimrun finns också konditionsbloggsprofilen och pulsklocketvåan Danny Hallmén, som tävlar i par med Jacob Holst. Hallmén tjuvstartade säsongen med seger i individuella tävlingen Borensberg Swimrun förra helgen och har, efter att förra året ha tävlat i så vitt skilda saker som inomhuspaddling, quadrathlon, kanot och multisport, nu gjort en seriösare swimrunsatsning och kommer köra som vill följa under året så kommer tillsammans med Holst förutom Utö också att köra Stockholm swimrun 11 juni, Borås swimrun 18 juni, Höga Kusten swimrun 16 juli, Lofthammar endurance day 6 augusti och Ten Island swimrun 20 augusti, plus att han inte givit upp hoppet om en plats i Ö till ö (de är svåra att få) och Koster swimrun 1 oktober.
Mycket att se fram emot, med andra ord!

Viktigast av allt: Heja Stina!

När det går nog bra för de lokala konditionsidrottarna (och jag är i tjänst) blir det ju nyhetsartiklar på na.se istället för blogginlägg om deras insatser. Som i går, med Lilian Forsgren. Eller i dag, när Emilia Fahlin körde hem en bergatröja i Kina och Matthias Wengelin blev EM-sexa i Huskvarna.
Men, det har ju hänt en del annat i dag också.
I skogarna söder om Vretstorp sprang Lina Persson, OK Skogsfalken (från Svängsta, norr om Karlshamn), och Johan Strand, Göteborg-Majorna, hem andra deltävlingen av Närkekvartetten. Bästa lokala löpare var Amélie och Jakob Wallenhammar, Hagaby, med varsin tredjeplats. Mest anmärkningsvärt? Att EM-klara orienteraren Martin Regborn ställde upp i motionsklass och slutade på tredje plats, två minuter bakom William Pommer, Stora Tuna. Men så var det förstås också ett rent träningspass och inte tävling för Regborn.
Och så avgjordes andra deltävlingen av mountainbikeorienteringens Tour de Stockholm, med nya segrar för Garphyttans Marcus Jansson (vann med 14 minuters marginal över en medeldistans …) och Karlskogas Erica Olsson. Det blir åtminstone lite tuffare konkurrens i morgon, när tredje deltävlingen avgörs i morgon. Den dubblerar nämligen som första deltävlingen i svenska cupen, vilket lockar ett större startfält.

Men klart viktigast i dag: Läs kollega Anna Levins reportage om swimrun-atleten och bloggbekantingen Matti Tordsson och hans leukemidrabbade dotter Stina, som får stöd av artisten och swimrunprofilen Petter. Otroligt stark läsning på nätet, men framför allt i morgondagens pappers-NA. Heja Stina!

Avslutade säsongen – med ny partner: "Petter har sagt att alla måste orka festa"

Matti Tordsson tvingades lämna återbud så sent som i tisdags. In kom Anders Ekholm – och det funkade ju rätt bra det också. Örebroduon Ekholm och Mårten Vidlund slutade på 17:e plats i premiärupplagan av Koster swimrun på lördagen (Simon Börjeson och Rasmus Regnstrand, som simsprang från Sverige till Finland i somars och som länge ledde årets Ötillö men slutade fyra, tog hem tävlingen på 2.46.59, en dryg timme före Ekholm och Vidlund). Konditionsbloggen ringde naturligtvis upp Vidlund för att höra hur det gick med partnerbytet.

– Anders gjorde en superstark insats med tanke på förutsättningarna. Han fick frågan så sent som i tisdags, och sa: ”Det här måste jag bara lösa.” När han lyckats fixa ledigt från jobbet i helgen så var det klart. Kustjagaren i Karlskrona i våras var hans enda swimrun tidigare, annars har han bara kört triathlon. Men han tyckte att det här var jättekul, mycket roligare än i Karlskrona, säger Vidlund till Konditionsbloggen.
Hur var tävlingen?
– Det började med att vi fick hoppa i vattnet från en pråm, landstigningen i Normandie-stuket. Vi ställde oss ganska långt framme för att inte bli nertrampade, och var snabbt uppe ur vattnet efter första 200-meterssimningen och kände att vi låg bra med på första trekilometerslöpningen. Sedan var det bara att jobba på. Det var så tuff löpning på klipporna att det i princip inte gick att springa om, så positionsskiftningarna skedde i simningen. Vi tog några lag på de längre simningarna, men fick släppa en del starka simmare också. Men allt gick bra. Det var näst sista löpningen, på 6,6 kilometer, som var ganska tung. Anders körde i hel våtdräkt och kunde inte knäppa upp och cabba ned, så han fick det väldigt varmt där. När det flöt på så bra hoppades vi på under fyra timmar, och vi gick i mål på 3.51.58.
Känner du dig mör nu efter två swimruntävlingar på åtta dagar?
– Nja, det är en väldig skillnad mot förra lördagen, faktiskt. Ute på kobbarna var det sådan terräng att det inte gick att springa rejält, då hade man slagit ihjäl sig. Och löpningarna var betydligt kortare och utan stigning i dag, och även om det var lång simning så är det skonsammare mot kroppen än brutal löpning. Dessutom var det en fantastisk dag, sol, nästan ingen blåst … Helt otroligt. Så jag känner mig relativt fräsch. Petter har sagt att alla måste orka festa i kväll, så det får jag väl bjuda på.
Vad händer sedan?
– Det här var sista tävlingen för i år, så nu får vi väl fundera på vad vi ska hitta på nästa år. Det börjar poppa upp hur många roliga swimrunlopp som helst, i Storbritannien, Belgien, Schweiz … Och jag tror att den här sporten bara kommer fortsätta att växa.

I Salt Lake City var Adam Axelsson tillbaka på tävlingsisen efter förra helgens vådliga vurpa och dyngade till med ett nytt personligt rekord över 500 meter – 37,15 var 19 hundradelar bättre än tiden han presterade i Calgary i mars. Han följde upp med 1.14,03 på 1 000 meter, mindre än sju tiondelar över personliga rekordet. I morgon, söndag, flyger Axelsson hem efter 29 lägerdagar i USA, men redan nästa helg blir det tävling i Stavanger, om inget oförutsett inträffar.

Linda Meijer kände sig krasslig på förhand men var ändå över tre minuter före tvåan när Västgöstacupen i mountainbike avslutades med Vista mounatin i Jönköping. Hon hade ju redan säkrat segern i D30-klassen, och slutade nu dessutom femma i maxiklassen – där elit, juniorer och D30 ställs mot varandra – räknat över hela säsongen (därmed bästa icke elitåkare). ”Velade om start hela uppvärmningen. Startade och tänkte: ”Jag testar.” Bra första varv, hyfsad två varv till, sedan pingislunga. Vinst D30. Ändå nöjd. Men hade velat åkt fortare, men det ville inte kroppen. Grymt rolig bana, en sådan man vill åka om och om igen”, twittrar Meijer. Tävlingen var maraton-SM-segrarens sista för säsongen.

Orienteringens världscup skrev jag en del om här i går (men tja, jag snavade lite i mina beräkningar om Lilians världscupplacering, hon var de facto delad 15:e inför lördagen). Väl i dagens medeldistans, som avslutade världscupsäsongen individuellt, gjorde dock just en 15:e-plats att Hallsbergslöparen tappade en placering och slutade 16:e i sammanlagda världscupen, två placeringar längre ned än i fjol. Garphyttans Filip Dahlgren låg på 20:e plats efter 21 av 29 kontroller i dag men gjorde en halvminutsbom till 22:an och tappade sju platser han inte kunde hämta in. 27:a till slut, alltså, klättrade till 31:a plats i världscupsammandraget.
I morgon springer Forsgren i svenska andralaget i mixedsprintstafetten (senast två gångerna har hon ju fått springa förstasträckan i förstalaget, dels i världscupsegern i Halden, dels i VM). Nu öppnar hon för ett andralag där William Lind, Gustav Bergman och Alva Olsson tar hand om resten av sträckorna. Emma Johansson får chansen i förstalaget i stället. Filip Dahlgren springer andrasträckan i ett svenskt fjärdelag som har en vakant fjärdesträcka.

Karlslundsloppet har jag skrivit om här (länets tredje VM-orienterare spurtade ned länets största löpartalang på herrsidan, och Gerdevåg tog ledningen med 3–1 i årets interna statistik mot Kemppi), och i går skrev jag en del om en av de fetaste nyheterna i cykelvärlden på länge.

"Träffade inte Loch Ness-odjuret – men en bock med jättestora horn"

Tuffare och ruffigare löpning än väntat gjorde Loch gu loch till en betydligt längre swimruntävling än Örebroduon Mårten Vidlund och Matti Tordsson hade räknat med på förhand. Beräknade åtta timmar och 20 minuter tickade iväg till nio timmar, 16 minuter och 33 sekunder innan Örebroduon kravlade upp på Loch ness södra strand och korsade mållinjen efter 47 kilometer löpning och åtta kilometer simning. Och då var de ändå elfte herrlag i mål, på 16:e plats totalt av 53 startande. Någon timmes välbehövlig återhämtning senare ringde Tordsson upp Konditionsbloggen och berättade om ett av sitt livs hårdaste dagar (kolla in massor av fina bilder från loppet här!).

– Ja, vi har haft en fantastisk resa i dag, men det var ett otroligt tufft lopp, måste jag säga. Tuffare än vi hade förväntat sig, och det säger de andra tävlande också. Det var fler höjdmeter och mycket mer obanad terräng än vi hade förväntat oss. De hade lagt in en extra, riktigt sadistisk stigning precis på slutet, helt i obanad terräng och brantare än Storstenshöjden, säger Tordsson till Konditionsbloggen.
Hur var det annars?
– Miljön här är helt sagolik. Att springa uppe i bergen på hedarna, över kullarna, bland småsjöarna. Fantastiskt. Vi har inte väggat utan kunnat ta oss framåt hela tiden, men ingen av oss hade någon perfekt dag. Det hade börjat gå lite tungt när vi kom till en 15-kilometerslöpning ungefär fem timmar in i tävlingen. När vi tittat på höjdkurvan i förväg såg den ut att vara platt, men det var svagt uppför hela tiden och avslutades med ett berg. Då var det riktigt tungt.
Och ni klarade er från Loch Ness-odjuret?
– Ja, det träffade i inte på. Men när vi hade kommit upp på en platå efter första löpning, efter nio kilometer med ganska många höjdmeter, sprang vi igenom en fårhage där en bock med jättestora horn bräkte till precis när vi passerade. Vi hoppade till rejält och trodde att vi skulle bli attackerade, men han lugnade ned sig. Det var väl det närmaste vi kom odjur.
Är ni nöjda?
– Ja, skapligt. Vi känner att vi gjort ett bra lopp även om man alltid tänker på hur bra det kunde ha gått om man haft en perfekt dag.
Nu ska ni köra Koster swimrun redan på lördag. Hur ska ni hinna återhämta er efter det här monsterloppet?
– Vi får äta ordentligt nu, och sedan är det bara att vila i veckan och hoppas att vi är i bra form nästa helg också. Det blir nog en liten annan typ av tävling då, med betydligt kortare löpning men förmodligen med tuffare simning. I dag var det nästan spegelblankt vatten, det är det ju sällan på Västkusten …

Liksom för grabbarna i Skottland tog det längre tid än tänkt för Jonas Rosengren att genomföra Berlin marathon på söndagsmorgonen. Trots otroligt många fler meter och mer målmedveten träning än för två år sedan nådde han inte samma tid (då 2.39.25 på max tre pass i veckan; nu 2.40.05 på nio pass i veckan sista månaderna, totalt 107 mil bara i juli och augusti). Rosengrens mål var 2.39 för godkänt, helst båda halvorna under 1.20, nedåt 2.36 om han ”fick på hela skiten”. Allt sprack.
”Rutten känsla från start. Hoppades att det skulle släppa med en lugn första femma, men jag fick slita för att öka farten. Låren gav upp redan efter 25 kilometer. Jag krigade så gott det gick för att gå under 2.40, för att koma undan med lite ära, men det räckte inte. 2.40.05 suger. Så jävla trist att vara sämst när det gäller”, twittrar Rosengren och fortsätter: ” Inte många rätt i dag. Fick slita för farter som jag joggat i på träning. Jag får använda besvikelsen som tändvätska för att hålla motivationen brinnande. Nöjer jag mig med mindre blir jag sämre. Det som svider mest är att jag måste träna mer och springa igen. Tänker inte ge mig förrän jag får på hela skiten.”

I Estland avslutade Daniel Attås Euromeetinghelgen tillika landslagsdebuten med vassaste loppet hittills i blågult. Slutade på 16:e plats, som femte bästa svensk, fyra minuter bakom segrande Albin Ridefelt och inte mycket mer än två minuter från en topp fem-position. Martin Regborn avslutade en urstark helg med en 20:e-plats, sjunde bäst av de tolv svenskarna. En placering han inte var gôrnöjd med, om en säger: ”Nej, i dag var det inget vidare. Sega ben och seg skalle. Bom på fyran och noll fokus efter det. Tar med mig två bra lopp hem från Estland”, twittrar örebroaren. Om det var säsongsavslutning för orienterarna som inte får vara med på världscupavslutningen nästa helg? Njäe, det ska vi väl inte tro. På hemmaplan stundar ju 25-manna (om jag tolkar Hagaby rätt kutar Regborn förstasträckan i förstalaget), och Regborn är säkert sugen på terräng-SM också. Den som lever får se.

Wilhelm Bergentz, som figurerat här på bloggen med sina fina medeldistanstider tidigare (redan snabbare än mamma …) blev trea i Lidingöloppets P13-klass på söndagen, sju sekunder bakom finska segraren Mikko Vesma. Svartås Kristin Hinshaw Adamsson bästa länslöpare i tjejloppet, på 57:e plats med tiden 46.28 över terrängmilen.

Örebroarna simmar med Loch Ness-odjuret: "Hoppas man klarar sig"

På lördag tar sig örebroarna Mårten Vidlund, 47, och Matti Tordsson, 48, an Loch gu loch, Skottlands första swimruntävling. Vi snackar åtta kilometer simning och 47 kilometer löpning fördelat på åtta simsträckor och sju löpsträckor med sammanlagt över 1 100 höjdmeter. Konditionsbloggen ringde naturligtvis upp för att höra hur de kom på tanken.

– Vi försökte komma med på Ötillö, men eftersom vi inte är elit kom vi inte med på meriter, vi kvalade inte in och hade inte lottningen med oss. Så vi började titta efter andra lopp och hittade det här, säger Tordsson till Konditionsbloggen.
Vad har ni för bakgrund?
– Mårten har hållit på med swimrun länge och bland annat kört tre Ötillö (49:a 2010bröt 2011 och 39:a 2012), och förra året övertalade han mig att jag skulle prova. Jag har hållit på med triathlon sedan 2012 (en ironman på cv:t men framför allt ett finfint resultat från årets Örebro triathlon) och har kört en del långloppssimning – bland annat Vidösternsimmet (Sverige längsta simtävling på 21 kilometer, som Tordsson förra året avverkade på sju timmar och 42 minuter) – och Mårten ville ha en stark simmare i laget. Han är en bättre löpare än jag, och jag är en bättre simmare, så vi drar varandra.
– Vi har kört mycket swimrunspecifik träning med lina. Första gången Mårten drog ut mig i terrängen i Ånnaboda var jag livrädd. Att dras fram av repet över hala rötter och stenar var en utmaning för mig som bara varit cykelbanelöpare innan. Men under det här året har jag utvecklas, anpassat mig till tempot och lärt mig tekniken för att springa i terräng. Att dras fram av linan är ungefär som att ha stark medvind. Så länge jag är pigg så springer jag så att linan inte är spänd, när man blir trött är det väldigt skönt att ha den hjälpen. Men när man blir riktigt trött kan det nästan bli svårt, om musklerna har tagit slut och man börjar spänna sig och inte längre vågar falla in i steget (kolla in duons träningsvideos här och här!).
Hur många swimruns har ni hunnit med?
– Vi debuterade tillsammans på Kustjagaren i fjol, och i år har vi varit med på Kustjagaren och Öloppet. Årets Kustjagaren var speciellt (läs racerapporten här!). Vi gjorde 4.11 där nere förra året och hade som mål att gå under fyra timmar i år, men våren hade ju varit kall och så slog det till med 29 grader på tävlingsdagen. Jag klarade inte värmen, hade en riktigt dålig dag. Första löpsträckan är åtta kilometer, och redan efter en–två kilometer kände jag att det var fel. Jag fick skyhög puls, en bit över 180, men bet ihop. Tänkte: ”Det känns säkert bättre efter nästa simning.” Men efter fyra–fem kilometer tänkte jag: ”Jag kommer svimma, jag klarar inte det här.” Och när jag inte svimmade tänkte jag: ”Jag lägger mig i diket och fejkar …” Men så kom jag på andra tankar: Mårten är hjärtkirurg, så han skull esäkert bara titta i mina pupiller och se att jag fejkade, och sedan skulle han sparka på mig tills jag fortsatte. Så det blev ett lidande hela dagen. Med 1,5 kilometer kvar till mål, på asfalten inne i Karlskrona, fick jag kramp i högra sidan, precis under revbenen, och vek mig. Mårten, som drog på som en travhäst där framme, hörde att jag frustade och ropade: ”Hur är det?” ”Jag har kramp”, svarade jag. ”Det skiter jag i, nu ska vi i mål”, ropade han. Och vi klarade vårt mål med marginal, gick i mål på 3.54.
– Det är det där som är tjusningen med swimrun, att man tävlar tillsammans, kämpar ihop, pushar varandra, hjälps åt när det går tungt. Och att man har någon att dela upplevelsen med efteråt. Jag älskar ju triathlon, men där är man i sin egen bubbla.
Vad har ni för mål i Skottland?
– Att bli bästa svenska herrlag, vi är nämligen enda svenskar där (skratt). Vi har gjort ett första, preliminärt schema på 8.20, men vi ska titta lite närmare på det när vi är på pltas. Banan är ganska tuff med 1 100 höjdmeter i löpningen, som till stor del går i helt obanad terräng, och Loch Ness som vi ska simma över två gånger är en så stor sjö att det kan vara rejäl sjögång. Dessutom lär det vara ganska kallt i vattnet, tio–tolv grader är ingen omöjlighet. Och så måste man ju akta sig för Loch Ness-odjuret, man får hoppas att man klarar sig. Så det primära målet är att ta oss runt, komma i mål.
Vad händer sen?
– Redan nästa helg ska vi vara med i Koster swimrun, som också kallas Petter invitational. En inbjudningstävling där bara 50 lag får plats, men vi lyckades skriva en så bra anmälan att vi kom med. Det är mycket simning (7 175 meter mot bara 17,5 kilometer löpning), men löpningen kommer bli nog så tuff eftersom det antagligen är mycket hala och branta klippor och vi dessutom kommer tvingas köra i hellång våtdräkt eftersom vattnet är så kallt.
– Inför nästa år är vi redan anmälda till Öloppet igen, och så ska vi göra ett nytt försök att komma med till Ötillö.

Matti Tordsson och Mårten Vidlund efter målgång i Kustjagaren 2015. Foto: Privat
Matti Tordsson och Mårten Vidlund efter målgång i Kustjagaren 2015. Foto: Privat
Mårten Vidlund drar fram Matti Tordsson under en löpsträcka i Kustjägaren 2015. Foto: Privat
Mårten Vidlund drar fram Matti Tordsson under en löpsträcka i Kustjägaren 2015. Foto: Privat

Lång dags färd mot mål

I dag har jag och fotograf-Veronika Ljung-Nielsen bevakat Ö till ö, världsmästerskapet i swimrun. Vi hade tänkt följa Noraduon Lotta Nilsson, 50, och Bibben Nordblom, 23, till deras tredje raka VM-guld i sista loppet tillsammans (i varje fall sista Ö till ö tillsammans, eftersom Lotta tycker att det räcker med att ha genomfört en av världens tuffaste uthållighetsidrottstävlingar fem gånger), men länge såg det ut som om de skulle bomma pallen. Till slut blev det ändå en tredjeplats, VM-brons, och såväl jag och Veronika som Lotta och Bibben var väldigt nöjda med dagen. Jag och Veronika med att det var en fantastisk tävling att bevaka, och att presservicen höll världsklass (vi blev runtskjutsade på en båt och följde dramatiken på nära håll i elva timmar); Lotta och Bibben med att ha gjort sitt yttersta efter förutsättningarna. Lotta blev nämligen väldigt nedkyld och var på gränsen till att tvingas bryta loppet (åkte dessutom på en lätt muskelbristning i högra vaden och gjorde en rejäl vurpa på en stig), medan Bibben kände sig ganska fräsch eftersom hon blev tvungen att hålla igen. Allt om Lottas och Bibbens sista äventyr (i just Ö till ö, Lotta drar ju på ironman-VM i oktober och i juli ska båda vara med i Österrikes ironman i Klagenfurt) kan ni läsa i tisdagens NA, papperstidningen (som går att köpa som e-tidning på na.se). Men några bilder bjussar Veronika på redan nu.

Ett repförbinder Lotta och Bibben under swimruntävlingarna. I vattnet drar Lotta fram Bibben, på land är det Bibben som får löpa först och överföra energi till sin mamma.  Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Ett repförbinder Lotta och Bibben under swimruntävlingarna. I vattnet drar Lotta fram Bibben, på land är det Bibben som får löpa först och överföra energi till sin mamma. Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Efter ett dramatiskt herrlopp tog Björn Englund, tvåa i fjol, sin tredje seger i Ö till ö. Den här gången i par med kanadensaren Paul Krochak.  Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Efter ett dramatiskt herrlopp tog Björn Englund, tvåa i fjol, sin tredje seger i Ö till ö. Den här gången i par med kanadensaren Paul Krochak. Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Annika Ericsson fick äntligen vinna Ö till ö, trots att hon tvingades byta ut lagkompisen Maria Edstedt veckan före Ö till ö. Maya Tesch visade sig vara en hyfsad standin ...  Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Annika Ericsson fick äntligen vinna Ö till ö, trots att hon tvingades byta ut lagkompisen Maria Edstedt veckan före Ö till ö. Maya Tesch visade sig vara en hyfsad standin … Foto: Veronika Ljung-Nielsen

Fahlin om succégenrepet – och Bibben och Lotta inför Ö till ö

I dag sitter Konditionsbloggen i Sandhamn (av alla ställen!) och skriver. Här, långt ute i Stockholms skärgård, går starten i Ö till ö, världsmästerskapet i swimrun, tidigt i morgon bitti. Vi snackar 64 865 meter löpning och 9 525 meter simning fördelat på 27 löp- och 26 simsträckor. 52 byten upp och ned ur vattnet. Och här ute är Noras Bibben Nordblom, 50, och Lotta Nilsson, 23, verkliga världsstjärnor. Så fort de klev av deltagarfärjan, Silverpilen, flockades press, funktionärer och medtävlande runt dem. Alla vill trycka en hand, önska lycka till, prata lite, ta en bild, få en intervju. På plats finns inte bara jag och fotograf Veronika Ljung-Nielsen från NA, utan också tysk radio, schweizisk tv, franska Canal Plus och al-Jazira, plus en hel del branschpress och svenska tidningar. Bibben och Lotta har vunnit damklassen två år i rad, och tilldelades som regerande världsmästare sviten på Sands hotell när boendet fördelades mellan deltagarna (det ingår i startavgiften). Och där, med havsutsikt i tre riktningar, fick Konditionsbloggen ett halvt dygn före startsignalen en exklusiv pratstund med duon.

– Det är väldigt kul att komma hit. När man kliver i land i Sandhamn är det som om alla race spelar upp sig igen, i huvudet. Allra bästa minnena är våra två vinster tillsammans, när vi stått överst på prispallen ihop. Och för varje år vi kommer hit känns det bättre, för man vet mer vad som väntar, säger Nordblom till Konditionsbloggen.
Vad är det som gör Ö till ö så speciellt?
– Det är allt runt omkring, från att man åker ut tillsammans, alla deltagarna, på båten … , säger Nordblom.
– Det är hela konceptet som gör det så fantastiskt. Det är så fint här ute, och när man kommer i mål på Utö. Och alla människor. Det är verkligen en upplevelse, det är inte som vissa tävlingar som man går och river av och åker hem, utan här är man verkligen inne i det. Det är helt suveränt, säger Nilsson.
– Själva tävlingen är speciell eftersom den är så lång, har så många övergångar, på grund av kylan i vattnet och eftersom det är två som det måste stämma för. För har den ena en dålig dag så blir det dåligt för den andra också. Man är så beroende av varandra, säger Nordblom.
Väderprognosen i morgon pratar om sol men 10-15 sekundmeter nordanvindar. Är det bra?
– Det kan bli spännande om det blåser, för det kommer inte att blåsa medvind hela tiden även om vi mest ska söderut. Vissa simningar kommer att gå snabbare än man tror och andra kommer det bli sidvind och då kommer det bli att man driver och simmar längre, säger Nordblom.
– Jag tror ändå att tuffa simningar är en nackdel för oss. Vi är kanske inte de bästa simmarna, men vi är bättre simmare än löpare. Och jag tror att vi bemästrar vågorna bättre och inte blir lika trött som sämre simmare om det är tuffa förhållanden, säger Nilsson.
Vad siktar ni på för tid?
– Vi vill förstås förbättra oss, vi har fått bättre och bättre tider varje år, men det är så beroende av vädret. Vinden kan göra upp till en timme på simningarna, och får man lägga mer kraft i vattnet har man mindre energi till att springa.
Hur ser konkurrensen ut?
– Vi vet några som är jätteduktiga. Addnature (Kristin Larsson/Carolin Holmqvist) vann Utö swimrun och Engadin swimrun och har nog vunnit allt de ställt upp i. De borde vara favoriter.  Och Team Surfspot vann Amfibiemannen och var tvåa i Utö swimrun, men en av tjejerna (Maria Edstedt) är skadad och kan inte vara så hon (Annika Ericsson) har fått ragga tag i en ny lagkompis (Maja Tesch), och vi har ingen aning om hur det ligger till för dem. Men sedan vet vi inte så mycket om de utländska. Det finns två amerikanska lag som vi inte har någon koll på, de kan ju också vara jätteduktiga. Och sedan kan det finnas de som mest har tränat i år och gått framåt.
Men erfarenheten talar väl till er fördel?
– Tja, men det är faktiskt så att vi aldrig varit några favoriter när vi stått på startlinjen. Jag tror ingen skulle ha spelat pengar på oss varken 2013 eller 2014. 2013 var vi med för försata gången och förra året var det en i favoritlaget som blev sjuk under loppet. De låg precis före oss, och men vi sprang förbi.
Är ni bättre i år än i fjol?
– Jag känner mig bättre swimruntränad i år. Efter Nice ironman har jag bara satsat på swimrun och lagt ned cykelträningen.  För cyklingen tar jättemycket tid. När jag tränade för triathlon la jag ned tio timmar i veckan på cyklingen, men nu kan jag lägga mer tid på simning och löpning istället, säger Bibben.
– Det är svårt att säga, men det känns som vi gått framåt i simningen. Vi har simmat mer med paddlar. Och i löpningen hade jag ramlat och slagit mig i strax före tävlingen förra året. Så det känns inte som vi är sämre i år i alla fall. Vi har tränat mer med utrustning (paddlar, dolme, våtdräkt, strumpor, trailskor) i år. Simhallen i Nora har rustat, så vi har blivit tvungna att simma mer ute, och det är lika bra det. Vi har gjort så att vi sprungit till någon sjö hemmavid, Norasjön, Åsbosjön  eller Vikern, och så har vi simmat 40-60 minuter och sprungit hem.

Med start i Bunde och målgång i Valkenburg, i södra Nederländerna, avslutades etapploppet Boles rental ladies tour i dag. För Örebros proffscyklist Emilia Fahlin, 26, liksom för stora delar av övriga världseliten dessutom genrep inför VM som nu bara är två veckor borta. Och vilket genrep det blev. Fahlin var i två utbrytningar, varav en höll i 70 kilometer, och när klungan väl kom ikapp orkade hon hänga på och ta ännu mer jobb i täten innan hon tackade för sig och föll tillbaka lite på sista varvet, men kom ändå i mål som 17:e cyklist. Sammantaget en grym prestation som fick lagkompisarna att jubla, berättade Fahlin när Konditionsbloggen ringde upp från tillfälliga redaktionen i Sandhamn.

– De andra tjejerna tyckte att jag körde bra, de sa att de inte hade sett mig köra så bra på hela året. Skönt att få det beskedet på sista tuffa linjeetappen före VM, det ger en väldigt positiv känsla att jag kunde slita mig med uppför backarna. Inte minst eftersom banan är ganska lik den på VM med korta, branta backar, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Hur upplevde du loppet?
– Vi hade taktiken att gå in och riskera mycket och prova allt möjligt. Vi hade inget att förlora eftersom Elisa Longo Borghini som vi skulle köra för hade en bit upp i sammandraget (42 sekunder). Därför höll vi oss långt framme och la ned mycket jobb på att komma med i utbrytningar, och jag var en av två som hade som uppgift att hålla sig framme. Först kom jag med i en kort utbrytning som bara höll i tio kilometer, men direkt efter blev det en kontrautbrytning som jag också gick med i, och den höll i 70 kilometer.
– Vi var sex-sju tjejer av elva i utbrytningen som hjälptes åt att ta jobbet för att få utbrytningen att hålla. Tanken var att Elisa skulle kunna komma upp med en grupp att jag skulle vara där framme då. Men klungan kom ifatt till slut, och då var det bara att fortsätta köra för min del. Det kändes väldigt bra att jag efter en så tuff dag hade kraft att slita mig uppför backarna två gånger till, och att jag kunde vara med och gå på attacker och köra på riktigt ordentligt.
Har du varit så här aktiv någon gång den här säsongen?
– Nej, jag har inte fått uppgiften att göra det tidigare. Men i dag var jobbet att gå med i utbrytning, och då lyckades jag med det.
Det var tempolopp i fredags, hur var det?
– Okej, inte dåligt. Men jag hade lite för tunga ben den dagen, fick inte till det riktiga trycket. Men det var godkänt. Egentligen var det lite för kort för mig, elva kilometer. Jag föredrar jättekorta prologer eller längre tempolopp.
Hur har veckan varit överlag?
– Jäkligt regnig. I dag var enda dagen som det höll upp. Och det har varit nervös körning i klungan, med en hel del krascher. De fem första etapperna var platta, tekniska, och med kantvind. Det slet mer på mig än det gjorde i dag, jag föredrar när det är lite mer upp och ned. Men det var en helt okej vecka, vi fick ett par segrar med laget och jag kom igenom helskinnad. Och att få avsluta med en riktigt bra etapp i dag var skönt, det ger en positiv känsla.
Hur ser VM-uppladdningen ut?
– Nu åker jag hem till Spanien i fyra dagar, och sedan flyger vi till USA på fredag. Där har vi läger i nio dagar med förberedelser för och fullt fokus på lagtempo-VM den 20 september. Sedan är det sex dagar till linjeloppet, och då åker jag över till svenska lägret och ställer om fokus, finslipar sista formen inför det.

Wiggle-Hondas italienska stjärna Longo Borghini spurtade till slut i mål som tvåa bakom Thalita de Jong och klättrade till femte plats i sammandraget, som temposegraren Lisa Brennauer, Team Velocio, tog hem.

I mountainbikeorienterings-SM i Söderhamn, som avslutades med medeldistans på söndagen, fullbordade Karlskogas D20-EM-silvermedaljör Erica Olsson, 15, sin guldtrippel i D16-klassen när hon vann 1,5 minuter före Leksands Adelina Funke. Garphyttans Marcus Jansson fick däremot överraskande ge sig med samam tidsmarginal mot Attundas Anders Frisk, och fick därmed summera SM med ett guld, ett silver och en diskning (på lördagens långdistans, där han var överlägset snabbast men hade kört på en otillåten väg). Därmed krympte Janssons försprång i svenska cupen till 20 poäng inför den avslutande jaktstarten i Karlstad om två veckor.

I orienteringens stafett-DM, i ett plaskblött Hallsberg, tog Hagaby en dubbel när Elin Vinblad/Amélie Wallenhammar/Linnéa Holmqvist vann damklassen med 24 minuters marginal före sitt eget B-lag och Jacob Wallenhammar/Harald Larsson/Viktor Larsson tog hem herrkalssen 21 minuter före KFUM ÖRebros grabbar. I Värmland var det betydligt jämnare, med sekundstrider och länsinslag på både herr- och damsidan. På damsidan hade Karlskogaklubben OK Djerf (med Åsa Zetterberg Eriksson, Elin Lindberg och lördagens långdistans-DM-vinnare Marie Pettersson) segern i en liten ask när Pettersson överraskande bommade sista kontrollen och inte lyckades spurta ikapp Tyrs Linn Nilsson, som med en sekunds marginal fixade ännu ett DM-guld åt lagkamraten och ex-karlskogingen Linda Take, som var tvåa på förstasträckan dagen efter Tjejmilen. På herrsidan sprang Tisarens Oskar Andrén hela stafetten, alla tre sträckorna, själv (utom tävlan, förstås), och var i ledningen efte rtvå sträckor. Men veteranen Jan Olm hämtade in de 19 sekunderna och spurtade ned Andrén med en enda sekunds marginal och fixade segern åt sitt Kil. I bronskampen knäckte Degerfors unga lag Djerfs veteraner med nära nog åtta minuters marginal. Därmed är orienteringens DM-säsong över, och nästa helg tar SM vid.

Svealandsmästerskapen i friidrott (det största mästerskapet för 13- och 14-åringar, eftersom de är för unga för ungdoms-SM) tog Åsbros Klara Frih guld på 600 meter i F13-klassen på 1.38,88 medan KFUM Örebros Wilhelm Bergentz (gissa vem han brås på) knep bronset i P13-klassen med 1.39,12

Fick friplats till Hawaii – tackade nej: "Mycket på jobbet"

Bibben Nordblom, 23, missade att för tredje gången i rad kvala in till ironman-VM på Hawaii när hon ”bara” blev tvåa i Nice ironman i början av juni. Men när Valentine Filleul, den franska ateleten som var 14,5 minuter snabbare än Nordblom i Nice, valde att tacka nej till sin VM-plats fick Nordblom chansen att ta en friplats. Att få resa till Hawaii och köra det klassiska loppet i Kona är en ouppnåelig dröm för de allra flesta triathleter, men faktum är att Nordblom valde att tacka nej trots att hon fick chansen.
– Bibben gick ut lärarprogrammet i våras och har precis börjat jobba som lärare i Gyttorp. Det är alltid mycket att göra i skolan på hösten, och extra mycket när man är ny. Dessutom har hon hand om en etta. Därför valde hon att tacka nej och satsa helhjärtat på Ö till ö istället, berättar Nordbloms mamma, Lotta Nilsson, som själv gör VM-debut på Kona i höst efter segern i Nice.
– Det blir tufft eftersom det bara är en månad efter Ö till ö och den tävlingen kräver en hel del återhämtning. Men jag har löpningen och simningen med mig därifrån, och får koncentrera mig på att få några bra cykelpass innan vi reser till Hawaii.
Nordblom skriver själv på sin blogg: ”Mitt nya jobb som lågstadielärare och ett husköp (flytt och renovering) har tagit upp mycket av min tid, så jag har valt att lägga cykeln på hyllan för säsongen och enbart fokuserat på Ö till ö.”
Nordblom var 21: i U24-klassen (356: totalt bland damerna) i debuten på Hawaii 2013, och tolva i U24-klassen (255:a totalt) i fjol.
Förutom Lotta Nilsson kommer även örebroaren Morgan Pätsi klar för ironman-VM som avgörs den 10 oktober.
Ö till ö avgörs redan på måndag, den 7 september, och mycket mer inför den tävlingen (VM i swimrun där Nordblom och Nilsson tagit två raka guld i damklassen) blir det här på bloggen de närmaste dagarna.

I gårdagens klubbmästerskap i partempo (en nedbantad version av lagtempo, så att säga) i Örebrocyklisterna tog mina förhandsfavoriter Adam Axelsson/Frank Kiereck se sig slagna av både Mathias Bergkvist/Marcus Johansson och Jacob Ahlson/Mikael Abrahamsson. Det var en tät tävling där endast 22 sekunder skiljde topptrion vid mellantiden och 50 sekunder i mål. Pernilla Alenius/Anna Samuelsson var enda dampar, och vann därmed den klassen. Tävlingen gick från Ormesta till Norrbyås och tillbaka, totalt cirka 20 kilometer som vinnarna avverkade på 25.40 (12.28 ut, 13.12 hem).

NA-medarbetaren i VM-final – men världsmästarna fick stryk

I dag drog veteran-VM i orientering igång i Göteborg. På plats fanns ett antal lokala löpare bland de runt 2 000 som gav sig ut på sprintkvalet. Vissa mer profilerade än andra. Typ som 23-faldiga världsmästaren Simone Niggli (som hade kunnat utmana om gulden bland seniorerna, men i år i stället utmanar veteranerna i D35-klassen; hon vann sitt kvalheat med 1,5 minuter över 3 250 meter). Eller  NA:s egen Mats Carlsvärd som enkelt tog sig till final i H55-klassen, där han bland annat kommer att ställas mot en viss Jörgen Mårtensson, som ju är gammal klubbkompis med Carlsvärd i Almby (men numera tävlar för norska Modum OL). Det finns mycket mer att hämta i den här startlistan för morgondagens sprintfinal. VM avslutas med långdistansen senare i veckan, kval på onsdag och torsdag, final på lördag.

Om Emilia Fahlin och damernas Tour de France skriver jag en hel del i morgondagens papperstidning (som går att köpa som e-tidning på na.se), men även lite grann här.

Noras Lotta Nilsson och Bibben Nordblom har ju vunnit VM i swimrun, Ö till ö, två år i rad, och gjorde i helgen säsongens andra start i swimrun. Och liksom i Utö swimrun i maj fick världsmästarna nöja sig med en tredjeplats när Amfibiemannen avgjordes i Roslagens skärgård i helgen. Liksom i våras var Surfspot (Maria Edstedt och Annika Ericsson) före, nu också Team Öra (Charlotte Eriksson och Salli Carlfjord; i våras var det Addnature med Caroline Holmqvist och Kristin Larsson). I Amfibiemannen var Lotta och Bibben tvåa vid vändningen, men tvingades släppa förbi Team Öra strax därefter och var drygt tre minuter bakom i mål; 8,5 minuter bakom segrande Surfspot som tog täten redan på första simningen. Gemensamt för de här båda tävlingarna där världsmästarna fått stryk är att de är betydligt kortare än Ö till ö (Amfibiemannen är 22 kilometer löpning och 5,4 kilometer simning mot Ö till ö:s 75 kilometer löpning och tio kilometer simning), och det är just distansen som talar för Lotta och Bibben tar tredje raka titeln i september. Duons VM-laddning fortsätter med Ångaloppet om två veckor. Missa förresten inte Bibbens blogginlägg om värmen i Nice som gjorde att hon bommade att kvala till ironman-VM i år (vilket Lotta klarade).

Efter förra helgens swimrundebut i Höga kusten swimrun följde Danny Hallmén i helgen upp med individuell debut i samma klass, i tävlingen Farleden över tolv kilometer löpning och tre kilometer simning i Arkösunds skärgård. Slutade (enligt egen utsago på Instagram, har inte hittat resultatlistan) på sjunde plats av 93 i herrklassen. ”Mycket teknisk löpning, och jag hade svårt att få ut allt. Lite för fräsch i mål … Tappade lite för mycket på första längre löpningen och på fellöpningar, men blev bättre längre in i tävlingen och hade en av de bästa tiderna på den avslutande simningen och löpningen”, skriver Hallmén på Instagram.

I Dalenrundan, det sex kilometer långa terrängloppet i Brevens bruk som markerar halvtid i årets långloppscup som deltävling 14 av 28, visade Mikaela Kemppi och Peter Wiker att de gamla alltjämt är äldst. Den nyss landslagsdebuterade 42-åringen från Örebro på 23.33. 14 sekunder sämre än egna tiden från fjolårssegern, men 1.19 snabbare än någon annan (och framför allt då tvåan Edita Martuseviciute, IF Start). Segern var Kemppis sjätte på sju starter i årets långloppscup (stryk av Josefin Gerdevåg i Kumla Stadslopp). Och den 43-årige Hälleforslöparen spurtade ned 25 år yngre juniorlandslagsmannen (i längdskidor) Adam Gillman, 18, från Kumla med 17 sekunder (även om Wiker själv var sju sekunder långsammare än när han blev fyra i fjol). Jämngamla (med Wiker) Jonas Rosengren trea. För mig nya bekantsakpen Liduina van Sitteren (enligt Facebook boende i Göteborg, men tävlande för Örebro AIK) tog fjärdeplatsen på damsidan fem sekunder för Starts Maria Eriksson. Wiker avancerar i och med segern till andra plats i långloppscupen (där 13 av 26 individuella tävlingar nu avgjort; löparna får tillgodoräkna sig sina tio bästa resultat sett över hela säsongen) medan Kemppi drygar ut sin ledning (nu nio poäng före Eriksson, när de båda registrerat sju resultat var). Nästa deltävling att samla klubbpoäng är Stripastafetten om två veckor, nästa individuella deltävling är DM på 10 000 meter helgen därpå.

I dag avgjordes också Engelbrektsturen i Norberg, säsongens sjätte deltävling, av nio, i långloppscupen. Men de lokala framgångarna utblev (om vi inte räknar en femteplats i H50) när Fredrik Berg tvingades stanna hemma på grund av hjärnskakningen han ådrog sig på tärning inför SM förra helgen. Han mår dock bättre och var igång och tränade i helgen.