Bara tre kvar i kampen om långloppscupen efter Tarstaborgsrundan (och Fahlin definitivt uttagen till lagtempot på VM)

Pålsboda Goif, som arrangerar Tarstaborgsrundan, hade bytt hemsida sedan förra året. Det var därför jag inte lyckades hitta resultaten från gårdagens tävling redan i går – trots att de var utlagda strax efter målgång, vid 14-tiden. Nu har jag hur som helst hittat rätt på dem, och därmed kunnat läsa mig till att Jonas Nilsson, en 26-årig löpare som bytte Östansjö mot Örebro AIK i maj och som smugit lite under min radar (även om han som så många andra har en tagg här på bloggen och förekommit i en del uppdateringar; bland annat då han vann Gallaberget trailrun förra året), tog hem sin första seger i cupen med hela 32 sekunders marginal bak till cupledaren Per Arvidsson, IF Start. Segertiden 32.14, över nio kilometer stig och terräng, var dessutom den snabbaste sedan Per Sjögren dyngade till med 31.50 2014 (2015 löptes tävlingen i ett elljusspår efter översvämningarna) och fjolårssegraren Michael Welday, Stocksäter, fick nöja sig med en andraplats den här gången trots att han var 28 sekunder snabbare i år (34.39 då, 33.53 i år). Även fyra Mattias Nätterlund, Örebro AIK, gick under fjolårets segrartid.
Maria Eriksson, IF Start vann damklassen efter att förhandsfavoriten Karin Forsberg, KFUM Örebro, sprungit fel och lagt bort åtskilliga minuter. Hon hittade till slut in på tredjeplatsen, på 43.44. Eriksson vann på 40.47, tvåan Julia Jansson, Örebro AIK, noterade 41.58 (i fjol vann Liduina van Sitteren, som inte sprang i år, på 38.20).
I långloppscupen innebär resultaten att Arvidsson drygar ut sin ledning medan Eriksson och Forsberg tar sista chansen att hänga på van Sitteren. De är nu de enda två kvinnorna med en teoretisk chans att nå ikapp ledaren.
Det finns sex tävlingar kvar, varav ett DM, vilket ger 38 poäng kvar att springa om. Den som vill ikapp van Sitteren (63 poäng) behöver därmed ha samlat hela 25 poäng på fyra tävlingar. Och det är det alltså bara Forsberg (26) och Eriksson (25) som gjort. Eriksson behöver därmed vinna rubbet samtidigt som van Sitteren inte blir bättre än fyra i terräng-DM (övriga resultat spelar ingen roll) för att gå förbi. Hårda bananer eftersom Eriksson har 0–7 i inbördes möten med van Sitteren i år. Forsberg? Hon har råd med en andraplats (så länge van Sitteren är bakom), men måste i övrigt vinna allt hon också (vilket hon säkert är kapabel till – hon har sett jättestark ut på slutet och slog van Sitteren med 45 sekunder i deras enda möte i cupen i år, DM på 10 000 meter – men frågan är om hon tänker sig att springa alla sex tävlingar som är kvar). För van Sitteren räcker det att vinna en av de sex tävlingarna som är kvar, men det mesta talar för att hon tar hem titeln även om hon inte springer mer.
På herrsidan behöver den som vill nå ikapp Arvidsson (55 poäng) i det här läget ha fyra tävlingar som tillsammans ger minst 17 poäng på kontot (slutar två löpare på samma poäng vinner den med flest segrar, därefter flest andraplatser och så vidare). Det har Andreas Ingberg (26), Heshlu Andemariam (21), Thomas Chaillou (19), Johan Ingjald (17) och Jack Karlsson (17). Av dem är det egentligen bara Ingberg som är en realistisk utmanare: Andemariam, Chaillou och Karlsson springer för få lopp för att hinna ikapp och lär inte lägga in någon raketspurt i höst, och för Ingjald krävs sex raka segrar vilket känns orealistiskt eftersom han inte vunnit någon tävling hittills i år (närmast var han, placeringsmässigt, med en tredjeplats i Fröviloppet). Återstår då Ingberg, som har 2–2 i inbördes möten med Arvidsson i år och som vunnit tre tävlingar i cupen: Han har 31–31 i poäng mot Arvidsson om man bara räknar de fem bästa resultaten, och håller han sig före i tre tävlingar, och slutar topp två i fem av de som är kvar så går han om. Å andra sidan tror jag att Ingberg just nu mest förbereder sig för Valenica marathon i början av december.
Nästa tävling i cupen är Annaloppet i Nora nästa söndag.

Nu är det även officiellt bekräftat att Emilia Fahlin kommer att köra alla tre distanserna på cykel-VM, eftersom uttagningen till lagtempot på söndag bekräftats av hennes stall Wiggle-High5 (i lagtempot kör man för sitt stall, på övriga distanser, tempo- och linjeloppen, för sitt landslag). Wiggle körr med Fahlin, australiska Nettie Edmondson, franska Audre Cordon-Ragot, tyska Lisa Brennauer, nederländska Kirsten Wild och brittiska Katie Archibald (fem av de sex som var med och tog andraplatsen i lagtempot i Madrid i lördags) och har danska Julie Leth med som reserv i truppen. Bland favoriterna finns lag som Boels-Dolmans, Team Sunweb, Mitchelton-Scott och Canyon-SRAM, medan Wiggle-High5 på papperet nog förväntas vara just utanför pallen (men det finns skrällmöjligheter).

Helgens höjdare – cykel, orientering och klassisk Lidingöloppsladdning

1) Madrid Challenge
Emilia Fahlin gör sin sista tävling på världstouren i Wiggle-High5:s dress. Eller egentligen sina två sista, eftersom det är dels lagtempo på lördagen, dels ett linjelopp på söndagen. Det troliga är ändå att det blir ännu en tävling för Wiggle innan stallet läggs ned (hon kommer dock inte åka till Kina för sista världstourtävlingen): Lagtempot på VM i Innsbruck nästa söndag. Just lördagens lagtempo blir ett genrep inför den tävlingen, där Wiggle ställer upp med fem av de sex cyklister som är tilltänkta att starta i världsmästerskapet (Elisa Longo Borghini kör i helgen i stället för Kati Archibald som är tilltänkt i VM-laget, som dock inte är slutgiltigt uttaget ännu), även om lagtempot i Madrid är både platt och kort (12,6 kilometer) och därmed inte liknar det i Innsbruck. Att Longo Borghini tar platsen i Madrid beror på att hon, precis som Fahlin, ska försöka hjälpa fram Wiggles superspurtare Kirsten Wild till säsongens fjärde seger på världstouren (hon var trea just i Madrid 2015). Tävlingen går över 17 knappt sex kilometer långa varv på en fram- och tillbakabana mellan två hårnlåskurvor, i centrala stan.

2) Medeldistans- och stafett-SM i orientering
Jag har redan skrivit ohälsosamt mycket inför tävlingarna (här och här, och inte minst här), som avgörs i skogarna söder om Jönköping med medeldistans kval på fredagen, medeldistansfinal på lördagen och stafett på söndagen, och därför skickar jag bara med länken till dagens liveresultat här.

3) Tarstaborgsrundan
Det nio kilometer långa terrängloppet ses av många som den perfekta uppladdningen inför Lidingöloppet (om två veckor), och avgörs i år för 42:a gången (andra, som länets främste Lidingölöpare de senaste åren Linus Rosdal, anser förvisso att mer än dubbelt så långa och fyra år äldre Lasse Maja-loppet i Arboga är en ännu bättre genomkörare). Hur som helst har Pålsboda Goifs skid- och motionssektion inte världens bästa hemsida (har de ens någon?!), så någon startlista kan jag inte bjuda på. Däremot kan jag berätta att Liduina van Sitteren vann på 38.20 förra året medan de riktiga topplöparna uteblev på herrsidan (Michael Welday tog hem segern på 34.39, elva sekunder före Henrik Eknor). Vi får väl se vilka snabbfotade som dyker upp den här gången.

van Sitteren utmanar Kemppi i långloppscupen

Den som trodde att långloppscupen var helt avgjord på damsidan (alltså undertecknad) får kanske tänka om. För efter att Örebro AIK:s Liduina van Sitteren, som i går sprang Örebro parkrun på 19.17, i dag fick tog hem klassiska Tarstaborgsrundan, nio kilometer terräng på 38.20 (4,5 minuter före tvåan, IFK Noras Christina Ryngevall) så är hon nu bara två poäng bakom klubbkamraten Mikaela Kemppi i sammandraget. Och i och med att Kemppi, som brukar tävla så frenetiskt, dragits med sjukdom på höstkanten finns en liten, teoretisk möjlighet att det blir kamp i cupsammandraget (även om det givetvis är väldigt tråkigt om det ska ske på grund av sjukdom). van Sitteren är nu två poäng bakom, men har sedan länge uppnått maxantalet tävlingar (tio) som får räknas, vilket innebär att hon bara kan förbättra sig en poäng per lopp, och även om hon vinner två lopp till (vilket skulle ta henne till 62–62 med Kemppi) så kommer Kemppi ha 9–7 i förstaplatser, så van Sitteren skulle behöva vinna minst fem av de sex loppen som är kvar för att gå om. Men det fina i kråksången är att det återstår en DM-tävling, med extra poäng i potten, vilket gör van Sitteren har möjligheten att nå 64 poäng. Kommer Kemppi på benen och tar tre poäng till (en fjärdeplats i en vanlig tävling eller en sjätteplats i långa terräng-DM) så är cupen dock definitivt avgjord.
På herrsidan kom ingen från topp fem i långloppscupen (Per Sjögren toppar den) till start i Tarstaborgsrundan, men Stocksäters Michael Welday klättrade till en sjätteplats i cupen genom att vinna loppet på 34.39, elva sekunder före Henrik Eknor.

I samma hörn av länet (i varje fall åt samma håll) avgjordes på lördagen Östansjö–Vretstorp, en lite småskaligare löpartävling över dryga milen, som arrangörsklubbens (Vertstorps IF:s, alltså) Sebastian Macliver och Helena Jerlström vann på 40.05 respektive 1.09.53, 35 sekunder före Örebro AIK:s Andreas Österlund respektive knappt fyra minuter före Östansjös Angela Börjesson.

Söndagens stora begivenhet var förstås långdistans-SM i orientering med start och mål i Klockhammar, där jag var på plats och skrev åt både NA (pluslåsta artiklar här och här), Dalarnas Tidningar (också pluslåst, fungerar med samma inlogg som på NA), Länstidningen och Hela Häslingland. Största grejen var förstås Josefin Tjernlunds SM-brons, Tisarenlöparens första medalj i karriären.

Helgens höjdare

1) Orienterings-SM
Efter vårens ultradistans-SM och sommarens sprint- och mixedsprintstafett-SM är det nu under två helger på höstkanten dags för avslutningen och finalen av länets orienterings-SM-arrangemang 2017: Långdistans-SM den här helgen och medeldistans- och stafett-SM nästa helg. Långdistansen avgörs med start och mål i Klockhammar, precis nedanför (ja, drygt 100 höjdmeter nedanför, alltså) Rusakulan, vilket borgar för riktigt tuffa banor. Eller som världscuptvåan Martin Regborn, som tvingas stå över när tävlingen går i hemmaterräng, säger till Svenska orienteringsförbundets hemsida:
– [Terrängen är] väldigt fysiskt krävande, med mjuk, oftast ganska ojämn botten och med hög undervegetation, främst i form av blåbärsris och ljung. Det är ingen överdrift att påstå att man kan stå raklång och plocka blåbär.
En längre, pluslåst förhandstext inför långdistansen kommer på na.se under dagen, och tidigare har jag gått igenom vilka landslagsstjärnor och lokala löpare som anmält sig.

2) Tarstaborgsrundan
När höst var terrängsäsong i löparkretsar (tja, det är det väl fortfarande med Lidingöloppet och terräng-SM, men numera löps ju trail året runt av specialisterna) så var Tarstaborgsrundan i Pålsboda en klassiker som uppladdning inför Lidingö (som ju avgörs nästa helg). Numera känns det kanske mer som vilken deltävling som helst i långloppscupen. Men ett fint terränglopp är det ändå, förstås, och det är nio kilometer långt och löps på söndag förmiddag, precis som vanligt. Någon startlista finns inte publicerad, men längdskidåkaren Adam Gillman och Kumlaveteranen Åsa Höög är regerande mästare, medan toppnamnen Erik Anfält och Mikaela Kemppi senast sprang, och vann, 2015.

3) Örebro parkrun
Lördagsmorgonen parkrun, som alltid med start och mål vid Naturens hus, är inte bara den 23:e i ordningen, utan dessutom en specialare där Örebro AIK kommer vara på plats och berätta om sin verksamhet, och dessutom kommer det erbjudas farthållare. Återstår att se om några riktiga snabblöpare dyker upp den här gången!

SM-guld till Hansson – och kanontid av Wiker: ”Älskar Köpenhamn”

Långdistans-SM i orientering slutade utan medaljer för länslöparna. Skrev en del om Martin Regborns fjärdeplats och Tisarens topp 20-trippel på damsidan här, liksom om Andrea Svenssons och Filip Jacobssons topp sex-placeringar i äldsta juniorklasserna.
I ungdoms-SM i Karlstad, som avslutades med mixedstafett på lördagen, blev Värmland med Karlskogalöparna Elin Lindblad och Frida Johansson i laget tia, medan Örebro län, med Nils Kylborn, Sofie Franzén, Simon Björklund och Elin Schagerström fick nöja sig med 44:e plats, 28 minuter bakom segrande Småland.
Och i Markaskogen avgjordes världens äldsta årligen återkommande orienteringstävling för 82:a året i rad: Korpen. Anton Hallor vann längsta klassen 1.22 före Jan Kalander.

Men det blev SM-guld på annat håll i dag. På Gotland slog nämligen Garphyttans Olivia Hansson, 21, till och knep guldet i femmilen i klassisk stil i rullskids-SM efter att ha spurtat ned superrutinerade Nina Lintzén, 38, med 1,7 sekunder efter 52 kilometer och över två timmars stakande i klassisk stil. Det var dessutom revansch för Hansson som var tvåa bakom Lintzén i lördagens 15-kilometerslopp med individuella start i fristil, med 31 sekunder.

Fort gick det också i Copenhagen Half Marathon i Köpenhamn, där Hälleforsbördiga Louise Wiker dunkade in Sveriges tredje snabbaste halvmara i år (bara nio sekunder bakom Cecilia Norrboms tid som Sverigetvåa bakom ”omöjliga” Isabellah Andersson) – och personligt rekord på distansen med runt tre minuter: 1.15.26. En tid som tog henne till 15:e plats i tävlingen som näst bästa europé och näst bästa D35-löpare, åtta sekunder bakom danska Louise Langelund Batting i båda kategorierna. ”Jag älskar Köpenhamn”, utbrast Wiker på Instagram (se nedan). Etiopiska 21-åringen Hiwot Gebrekidan Gebremaryam, som tog JVM-brons på 3 000 meter 2012, vann på 1.08 blankt.
Örebro AIK:s äkta makar Julia och Fredrik Johnsson var också med i loppet, och korsade mållinjen på 1.32.38 respektive 1.18.41, som 17:e i D40-klassen respektive 20:e i H40-klassen.

Matthias Wengelin och Axel Lindh rushade direkt till Göteborg efter gårdagens lopp i Oslo, och körde den avslutande deltävlingen i svenska mountainbikecupen. Wengelin var med hela vägen in över sex tuffa varv men fick till slut ge sig med en sekunds marginal i spurten mot Gävles Emil Linde. Lindh vann i sin tur en spurtduell mot Emil Lindgren och fjärdeplatsen, tre minuter bakom Linde och Wengelin. ”Kraschade, körde fel, och sopade till langningen, allt under de första varven efter att legat bekvämt med i täten. Idag svarade det dock bra och jag tog mig i mål som fyra, vilket jag är väldigt nöjd med”, skriver Lindh, som var så missnöjd i går, på Instagram (se nedan).
Wengelin har missat två deltävlingar i cupen och fick nöja sig med en femteplats i sammandraget i svenska mountainbikecupen medan Lindh, som missat en, blev fyra. Lindgren, som alltså bara var femma i dag men som vann de två tävlingarna Wengelin inte körde, vann.

Adam Gillman, den 19-åringe skidåkaren från Kumla som kört i juniorlandslaget var med i Garphyttanlaget som i vintras skrev historia genom att vinna JSM-stafetten tre år i rad,  dök upp i Pålsboda och satte långloppscupens överlägsne ledare Jakob Nilsson på plats i klassiska Tarstaborgsrundan. Gillman var fyra sekunder snabbare över nio kilometer, vann på 34.08.
Rutinerade Kumlalöparen Åsa Höög, 45, var snabbaste dam på 39.04, vann 1.23 framför Örebro AIK:s Liduina van Sitteren. Men van Sitteren behöver ju segrar och inget annat om hon ska nå ikapp Mikaela Kemppi i långloppscupstabellen.

I 100-milesloppet Black River Run i Västerås sprang exil-karlskogingen Ann-Sofie Forsmark, som fortfarande tävlar för Karlskogaklubben OK Djerf, in på andra plats med finfina tiden 19.24.34 över 160 kilometer. Örebroaren Lars Hagstedt tog sig förvisso i mål, vilket är en prestation i sig i ett så långt lopp, men slutade sist av de 26 herrar som gjorde det, på 27.44.29 (segraren Johnny Hällneby sprang på imponerande 16.39.14).

Och så avslutades Bergslagsklassikern i dag med Koppartramen, som kollega Birgitta Skoglund både skrev och gjorde webb-tv om.

Helgens höjdare – EM, SM och klassisk Lidingöladdning

1) Linjeloppet i cykel-EM
Emilia Fahlin, Emma Johansson, Sara Mustonen-Lichan, Sara Penton, Alexandera Nessmar och Malin Berlin. Där har ni Sveriges uppställning i linjeloppet när proffsen för första gången genom tiderna får vara med i cykel-EM. I gårdagens blogginlägg berättar Fahlin om sina tankar inför loppet, som avgörs över åtta varv på en rätt kuperad bana. Startlistan innehåller de flesta stora, europeiska namn man kan tänka sig, och det lär bli ett rejält dramatiskt lopp. Och till skillnad från gårdagens tempo så ska Eurosport sända, om än bara på webben.

2) Långdistans-SM i orientering
Skrev jag också om tidigare i veckan. Kvalet avgörs på lördagsmorgonen (tror jag skrev fredag sist, men det är ju fel) och finalen ganska exakt ett dygn senare, på söndagsmorgonen. Alltihop i skogarna strax norr om Sölvesborg. Och i princip alla lokala löpare av klass är på plats, utom regerande SM-bronsmedaljören i långdistans (och VM-löparen) Filip Dahlgren som i går också officiellt meddelade att säsongen är över på grund av alla skador.

3) Tarstaborgsrundan
Ytterligare en av de där finfinaste deltävlingarna i långloppscupen. En klassisk uppladdning inför Lidingöloppet, dessutom. Vi snackar nio kilometer terränglopp med start och mål på Pålsboda IP. Den klassiska banan alltså, efter fjolårets regnkaos som gjorde att loppet flyttades till ett elljusspår. Då vann Erik Anfält, som gett sig själv startförbud de närmaste veckorna, och Mikaela Kemppi, som säkert kommer till start, även om det inte publicerats någon startlista ännu.
Och så kutas det förstås en hel del på andra håll också, bland annat är Hälleforsbördiga VM-löparen Louise Wiker tillbaka på vägen efter baninsatserna i SM och Finnkampen och lubbar Köpenhamns halvmara på söndag.

Anfält om galna schemat: "Experimenterar med kroppen"

Well, försök att greppa det här: På 37 dagar har Erik Anfält, 39, hunnit med att vinna DM över 10 000 meterBlodomloppet,Bergslagsleden ultraNorasjön runtALJ memorial trophy (Stockholms-DM på 10 000 meter) och Tarstaborgsrundan, samt bli tvåa i Vasastafetten (både på sin sträcka och totalt med Örebro AIK) och i Sälen fjällmaraton. Åtta tuffa tävlingar på fem veckor, alltså. Konditionsbloggen ringde naturligtvis upp landslagslöparen (Stockholm maraton i maj) från Örebro för att höra vad han håller på med efter helgens personliga rekord på 10 000 meter på lördagen och den överlägsna segern i Pålsboda på söndagen.

– Jag experimenterar med hur mycket kroppen tål. Benen var inte glimrande i dag (läs: i går), men det gick bra ändå. Jag tog Tarstaborgsrundan som sista hårda träningspasset inför Lidingöloppet, så nu får det bli att ta det lite lugnt i veckan, säger Anfält till Konditionsbloggen.
Men åtta tävlingar på 37 dagar – och på den nivån …
– Jag kör ett test med min kropp och tränar i princip inget hårt. Mycket mängd, men inte så tufft. Och sedan går jag all-in på tävlingarna i stället. Kroppen är i bra form, vilket gjort att jag återhämtat mig fort, och jag hoppas att det håller i sig en vecka till.
Blir det lite vila efter Lidingöloppet?
– Vila? Nej, det tror jag inte, om inte kroppen säger ifrån. Jag har någon sorts plan att köra Åstadsloppet (den 10 oktober) och höstens stora mål är ju Valencia marathon (den 15 november). Men vi får se, jag tar en tävling i taget och just nu är det fullt fokus på att hitta mental och fysisk styrka till på lördag.
Vad har du för målsättning på Lidingö, då?
– Jag blir väldigt besviken om jag inte slår mina 1.49 som jag gjort på Lidingö tidigare (1.49.24 2012). Om formen är kvar kan det bli spännande. I någon sorts drömbild hoppas jag på 1.45, men då måste jag ha en kanonkänsla från start, känna att formen fortfarande är riktigt bra så jag orkar trycka på hela vägen. Då är inte den tiden någon utopi.
Det lutar åt en länsbatalj mot Filip Dahlgren och Linus Rosdal, vem är starkast av er?
– Linus är alltid duktig och Filip har gjort väldigt bra resultat på slutet. På papperet är de väldigt jämnt mellan oss, det är svårt att se vem som är vassast just nu. Det blir nog dagsformen som avgör.
Hur laddar du?
– Jag rullar lite lätt distans. Och om benen är pigga i mitten av veckan kanske jag lägger in något lätt kvalitetspass. Men inget som slår ned kroppen i källaren igen.
Okej, helgen som gick då. Hur var egentligen rekordloppet på stadion?
– Det var jäkligt skoj att gå under 32 minuter, det var målet. Tyvärr blev jag själv redan efter ett par kilometer, jag hade hoppats att vi skulle vara ett gäng som drog ihop. Det var lite synd, för jag kände hur mycket jag tjänade på att ligga och växeldra med en annan kille i början av loppet. Så det finns nog ytterligare lite mer att hämta om jag skulle hitta ett lopp med lite mer klunglöpning. Men det är ingen prio den här hösten, det jag ville var att putsa mitt pers under 32, och det fixade jag, så jag får vara nöjd.

Fahlin bommade medalj – Dahlgren brände guldläge: "Bittert" – "Vet'e fan vad som hände"

Det skiljde alltså inte mer än 14 sekunder mellan Emilia Fahlin och historieböckerna. Det var marginalen som skiljde den 26-åriga cyklisten från Örebro och hennes lagkamrater i Wiggle-Honda från bronset i lagtempot i VM i amerikanska Richmond, som hade gjort Fahlin till den sjätte svenska VM-medaljören genom tiderna på damsidan i landsvägscykling. Hela tävlingen var en nagelbitare, med dubbla sekundstrider där det växlade fram och tillbaka om både första- och tredjeplatsen. Men ändå – som Fahlin sa här på bloggen i införintervjun – var Wiggle-Honda outsiders, och allt behövde falla på plats för att laget skulle greja en medalj. I princip allt föll också på plats, vilket gjorde Fahlin ambivalent när Konditionsbloggen återigen ringde upp för att höra vilka känslor som egentligen bubblade i magen efter den där fjärdeplatsen.

– Det känns bra, men tråkigt. Vi är jättenöjda med tävlingen och en fjärdeplats är en jättebra placering för oss, men samtidigt är det den tråkigaste placeringen. Allt klaffade och på förhand var det långt ifrån självklart att vi skulle vara med så långt framme. Vi gjorde allt vi kunde. Men det är ändå jäkla bittert när det skiljer så lite. Vi kramade om varandra efteråt, sa: ”Bra kört.” Men vi var inte direkt skitnöjda, det var inget jubel, inga jätteleenden, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Hur upplevde du tävlingen?
– Det var tufft. Det gick jäkla fort under första halvan, där vi hade rätt mycket medvind. Sedan mycket tyngre de sista tio–tolv kilometerna, när vi vände runt och åkte norrut, in i motvinden. Det var annorlunda förhållanden, det hade inte blåst på det sättet under någon av dagarna när vi provat banan, och det gjorde det tungåkt. Två av våra cyklister (Audrey Cordon-Ragot och Danielle King) fick slita väldigt hårt där, och de fick stå över flera förningar. Vi tappade lite för mycket på den delen och hade inte tillräckligt med kraft kvar i slutet. I ett önskescenario hade alla sex haft lite mer kraft lite längre, det kanske var där vi tappade lite mot Rabobank. Med fem kilometer kvar tappade vi första tjejen (Cordon-Ragot) och ett par kilometer kvar åkte femte tjejen (King) av. Då var det bara att bita sig fast i sista backen eftersom tiden tas på fjärde cyklisten.
Rabobank startade bakom er, hade de fördel av att gå på era tider? Hade det slutat annorlunda om ni startat efter?
– Nej, vi hade tillgång till radiokommunikation med ledarbilen och fick baktider hela tiden. Vi hörde när det var tio kilometer kvar att vi bara var två sekunder efter, och hade hela tiden koll på läget. Vi visste att vi körde för medalj och vad som krävdes. Men man kan inte göra mer än att köra på, fokusera på sin egen tävling. Man kan inte fullgasa för tidigt, för då tappar man åkare. Det gäller ändå att göra sitt eget lopp, och det fanns inget vi skulle ha ändrat på. I slutet gäller det ändå bara att tömma alla krafter man har.
Fyra i VM – hur rankar du det i karriären?
– Om man tänker efter så har det varit grymt kul att få vara med på den här resan, att få köra för medalj i ett lagtempo. En häftig situation jag aldrig varit i tidigare. Och jag kan säga att det var nervöst i morse.
Linjelopp på lördag, hur laddar du för det?
– Jag har precis förflyttat mig till andra sidan stan, från Wiggles hotell till svenskhotellet. Checkat in och ätit lunch. I eftermiddag ska jag trampa ur benen och få massage, och i morgon blir det lugnt. Sedan blir det ett par träningsdagar, någon långtur och någon intervallträning för att hålla igång kroppen. Sedan hoppas man få superkompensation sista dagarna. På torsdag är det officiell träning med avstängda vägar, så då kan man kika på banan i sin helhet. Sedan är det bara att försöka hitta den perfekta formen.

I orienterings-SM blev det inte heller på söndagen några medaljer för länslöparna – och därmed slutade höstens båda SM-helger med en ynka pallplats (Filip Dahlgrens brons i långdistans förra helgen) över 16 klasser (herrar, damer, H20, D20, H18 och D18 i medel- och långdistans, herrar, damer, herrjuniorer och damjuniorer i stafett). Men det kunde blivit ännu en medalj – ja, ett guld – för Garphyttelöparen Dahlgren på söndagen. Efter finfint förarbete av Lidingölagkompisarna Mårten Boström och Fredrik Bakkman (tidigare Johansson) släpptes Dahlgren nämligen i väg i ledning med över två minuter på den sista sträckan av SM-stafetten. Redan till tredje kontrollen gjorde Dahlgren dock en grov bom – tappade enligt Winsplits beräkningar nästan 3,5 minuter – och var ett tag nere på åttonde plats. Räddade till sjätte i mål, men var 4.35 från guldet (som Göteborg-Majorna tog efter briljant slutsträckelöpning av Johan Runesson) och 2.16 från pallen. Dahlgren hade bara 17:e bästa löptid på sistasträckan, och tappade 6.39 mot Runesson. Garphyttekillen var förstås inte nöjd när Konditionsbloggen ringde upp för att höra vad som hände.

– En ganska grov groda, men det vet’e fan vad som hände, egentligen. Jag kom väl inte riktigt överens med kartritaren. Nej, jag förstår inte hur jag gjorde misstaget. Det var ett parallellfel, jag läste en höjd som en annan och fick inte ihop det. Jag var helt övertygad om att jag hade orienterat rätt. Därför hade jag extra svårt att läsa in mig igen, för jag hade verkligen fått det att stämma bra. Det gick mycket tid innan jag var tillbaka på banan igen, säger Dahlgren till Konditionsbloggen.
Blev du stressad när de andra löparna dök upp?
– Nej, grejen är att jag var lugn, bockade av objekten och höll mig till planen. Om man gör misstag är det ofta för att man är lite stressad i sitt agerande, att man springer utan plan. Men så var det absolut inte. Jag höll mig lugn, även när de andra lagen dök upp, jag såg ju att de passerade när jag försökte reda ut vad som hänt.
Truppen till världscupfinalen tas ut i början av veckan, tror du på en plats där?
– Det är svårt att säga. Det återstår att se.
Det är Euromeeting nästa helg för landslagslöparna som inte kommer med till världscupfinalen, lockar det?
– Nej, Lidingöloppet lockar mer. Jag kommer att springa där istället. Det har varit ganska tufft med två SM-helger i rad nu. Jag har ju precis fått igång kroppen efter problemen jag hade under vintern och våren, och det gäller att vara försiktig.

Örebros VM-sprinter Martin Regborn hade tolfte bästa tid på sistasträckan i herrstafetten, var nästan två minuter snabbare än Dahlgren, och sprang upp sitt Hagaby från 28:e till 20:e plats. Tisaren slutade på 28:e plats. På damsidan tog Uppsalaklubben OK Linné guldet. Tisaren var sjua inför sista sträckan, men VM-löparen Lilian Forsgren glömde ta på sig GPS-sändaren och laget blev diskat. I stället blev Hagaby, med Beata Falk – som la av med elitorienteringen efter VM 2010 – på sistasträckan, bästa länslag på elfte plats. Gustav Hindér i Tisarens herrjuniorlag gjorde en brutal förstasträcka och växlade i en över tre minuter stor ledning, men lagkompisarna tappade 14 minuter och åtta placeringar.

Vid veteran-SM i Surahammar, som på söndagen avslutades med långdistans, tog Tisarens Lars-Åke Wall guld i H65 – hans andra titel på två dagar – medan KFUM Örebros Calle Olsson tog silver i H35 och Lindebygdens Asta Sjöberg brons i D75.

Marcus Jansson, Garphyttecyklisten som dominerat svensk mountainbikeorientering den här säsongen, gjorde precis vad som krävdes för att säkra segern i den svenska mtbo-cupen när han tog andraplatsen bakom Attundas Anders Frisk i finalen i Karlstad på söndagen. Jansson ledde masstarten vid den 27:e av de 28 kontrollerna, men fick släppa Frisk i spurten och var sex sekunder bakom i mål. Janssons fabror, Thomas Jansson, 51, var trea i mål bara tolv sekunder bakom Frisk, och klättrade till sjätte plats i sammandraget.
Djerfs Erics Olsson vann D20-klassen men fick nöja sig med andra plats totalt i cupen, mycket på grund av att hon ställde upp i sin egen åldersklass (D16) i SM, som räknades som tre deltävlingar. Ändå starkt av 15-åringen att vara Sveriges näst bästa D20-cyklist – och dessutom tog hon ju EM-silver i stafett i D20-klassen i somras.

Erik Anfält, 39, har haft en mäktig dubbelhelg med personligt rekord på 10 000 meter vid ALJ memorial trophy (tillika Stockholms-DM) på Stockholms stadion på lördagen (31.44,37 är bästa tiden av en löpare i distriktet på 18 år, sedan Nicklas Källméns 31.33,57 1997, och den för upp Anfält på 17:e plats på den svenska årsbästalistan) och överlägsen seger i Tarstaborgsrundan på söndagen.
I den förstnämnda noterades en hel del fina resultat av länslöpare. Mattias Nätterlund sprang på 33.12,11, Fredrik Johnsson på 35.03,34 och Andreas Ingberg på 36.32,74. Men det var Anfält som dominerade från start till mål, och i den officiella rapporten skriver arrangörerna (Spårvägens FK): ”De första fyra kilometerna delade han och Daniel Lund på farthållningen, men sedan var det Erik som fortsatte mata på 76-rundor. Kilometerna avverkades på 3.13–3.07–3.09–3.12–3.11–3.12–3.11–3.11–3.12–3.07. Halvorna 15.52,0 – 15.52,4!”
I Tarstaborgsrundan, som på grund av översvämningskatastrofen avgjordes över tre varv i ett 2,5 kilometer långt elljusspår, vann Anfält med nästan två minuters marginal till Jonas Rosengren – 25.02 mot 26.58 på 39- respektive 42-åringarna. 16-årige Stocksäterlöparen Mikel Welday knep tredjeplatsen, dryga minuten bakom Rosengren, efter att ha spurtat ned Peter Edholm med sekundmarginal.
Mikaela Kemppi mötte bra motstånd och vann ”bara” med 23 sekunders marginal till Kumlas Åsa Höög. Erika Lech trea, mindre än minuten bakom.
Anfält har ju kommit igång med poängplockandet i långloppscupen sent den här säsongen, men är nu uppe på tredje plats i sammandraget och har, tack vare regeln att man bara får räkna tio tävlingar, alla möjligheter att knipa slutsegern. Kemppi har i praktiken säkrat damsegern med 62 poäng av 72 möjliga poäng, men i teorin kan fortfarande Maria Eriksson, Gabriella Eliasson, Josefin Gerdevåg, Edita Martuseviciute, Antje Torstensson, Erika Lech och Åsa Höög gå förbi. Men då krävs i princip att någon av dem vinner samtliga sju deltävlingar som är kvar och därmed rafsar in de 46 poängen som finns kvar att göra upp om. Tämligen osannolikt, alltså.
Nästa deltävling är Karlslundsloppet lördagen den 3 oktober.

Lars Hagstedt, ende länslöparen i årets Black river run, klev av efter 112,7 i det 160,9 kilometer (100 miles) långa loppet. Han hade då hållit på i 20 timmar och 37 minuter, räknat från starten vid tiotiden på lördagsmorgonen tills han fick nog vid 6.37 på söndagen. Hemmalöparen Niklas Holmström var först i mål efter 16 timmar, 31 minuter och 22 sekunder, över en timme innan någon annan dök upp vid målet.

Gustav Hindér, Martin Särnbrink och Sebastian Agerhäll fixade en niondeplats åt Tisarens herrjuniorer i SM-stafetten. Foto: Torbjörn Andrén
Gustav Hindér, Martin Särnbrink och Sebastian Agerhäll fixade en niondeplats åt Tisarens herrjuniorer i SM-stafetten. Foto: Torbjörn Andrén

 

Dahlgrens jättebom, i GPS-sändningen från loppet. Den gröna svansen är fem minuter lång. Faksimil: Svenska orienteringsförbundet
Dahlgrens jättebom, i GPS-sändningen från loppet. Den gröna svansen är fem minuter lång. Faksimil: Svenska orienteringsförbundet