Racerapport: The Hill marathons 2019

Kan det värsta loppet du sprungit också varit det bästa? Nå, självklart kan man lida sig till en seger. Eller springa något riktigt trist betonglopp men ändå ha sitt livs ben.
Men The Hill marathons i Sulvik utanför Arvika är inget av det. Det är värst eftersom de erbjuder en brutal bana. Det är bäst eftersom det inbjuder till kamp och kamratskap. Jag skulle nästan kunna sträcka mig till att loppet gör en till en bättre människa.
Nå, jag sprang The Hill för första gången 2017. Fascinerades av den genomtrevlige, urvärmländske arrangören Remy Brändefalk och det Barkleyinspirerade loppet (inte vad gäller banans upplägg, utan i allt runt omkring, från bommen och registreringsskyltarna till tapouten och ödsligheten). Valde då den enkla vägen ut och sprang den ”korta” banan som bara bestod av 63 backar (43,8 kilometer med 4 000 höjdmeter som enligt min klocka var 46,5 kilometer med 5 592 höjdmeter) mot den riktiga distansen på 50 miles (7 200 höjdmeter som nog var över 9 000). Jag älskade konceptet, men hade tyvärr ingen möjlighet att springa i fjol. Men i år kunde inget stoppa mig, och den här gången fanns bara 50-milesdistansen på programmet, så då behövde man inte ens fundera på något annat.
Remy skruvar på banan och konceptet varje år. 2016 var stavar tillåtna, 2017 sprang vi utan, 2018 användes flera olika backar plus några planare sektioner däremellan och i år bestod banan av två backar: Först 72 varv i ”ursprungsbacken” (en mycket brant skogsbilväg samt en kort avslutning på stig på toppen för totalt nästan 70 höjdmeter per 690-metersvarv vilket ger drygt 20 procents lutning i snitt), därefter 30 varv i en obanad slinga (drygt 165 höjdmeter per 1 000-metersvarv för 33 procent i snittlutning). Totalt alltså 80 kilometer och 10 000 höjdmeter uppför och 10 000 höjdmeter nedför. Inte en platt centimeter på hela banan. Ett konstant nötande på lårens och pannbenets alla sidor.
Vi var elva till start, och efter att tältet slagit upp och Remy blåst i en visselpipa för att indikera att en timme återstod till den på förhand hemliga starttiden käkade jag lite, ställde iordning allt vid start/mål/vändpunkten på toppen av första backen och satte på buffen. Prick 19.00 störtade jag först nedför backen (man har väl varit här förut!) och sprang 30-talet meter för långt, ned till den gamla vändpunkten (suck!), och så var jag sist när vi vände för att gå uppför backen för första gången.
Min taktik var enkel: Jag sprang allt jag hade nedför (även om jag aldrig hade sett den andra banan förstod jag att den inte skulle vara springbar, så jag behövde inte spara på springmusklerna till senare) och gick lugnt uppför (gå-i-uppförsbacke-musklerna misstänkte jag däremot skulle behövas senare). Jag såg också till att inte ödsla någon som helst tid i varvningen. De varv jag behövde något rafsade jag med mig det, rann ned för backen och åt (matlåda/gel/chocklad), drack, smsade coachen och bytte tröja i uppförsbacken då det ändå gick lugnt. Jag törs säga att jag var snabbast av alla nedför (jag sprang nämligen flera gånger om de som låg före mig i tävlingen, för att sedan åter bli varv, med marginal, uppför) men i princip långsammast uppför.
Inledningsvis låg jag fyra tillsammans med två andra löpare, men på varv åtta stack min Säfsen sommarbackyard-kombattant och med-degerforsare Filip Andersson iväg. Plötsligt var han ett halvt varv före, men jag försökte hålla mig kall och tänka på att loppet är långt.
Jag kände mig stark, exekverade taktiken och låg länge femma. I täten skuttade Sofia Smedman och Viktor Stenqvist iväg. De två var de enda som höll löpsteg även uppför. Jonne Lövkvist låg tätt bakom men klev av efter 25 varv. Då var jag fyra. Efter 35 började jag ta in på Filip, vars fart utför dämpats (men han var fortfarande betydligt snabbare än mig uppför), och efter 40 var jag ikapp. Jag tror att han stannade och åt eller så därefter, för ganska kvickt, runt varv 50, var tre–fyra varv före. Någonstans började också Sofia få problem, och med några få varv kvar i första backen hade jag tagit tillbaka ett gäng varvningar, sprungit ifrån och förbi och kommit ikapp i rygg, ett varv före.
Sofia pratade om att det var nog, att hon ville bryta. Jag försökte peppa, ”du måste åtminstone prova ett varv i den andra banan!”, men hon var benhård. Jag var klar med första backens 72 varv på 7.59.34 efter en liten smygspurt på sista varvet för att klara åtta timmar (vilket meningslöst mål!). 2017 års distans på 63 backar passerade jag på 6.52 (två timmar och 50 minuter snabbare än den gången, då vi förvisso sprang under en obarmhärtig sol på sommarens varmaste dag), vilket gjorde mig något orolig över att jag öppnat för hårt.
Mina splittider per fem backar var 29–30–31–32–33–34–32–32–33–36–36–36–37–38 minuter plus 14 minuter för de två sista backarna. 6.40-snitt per backe efter att ha startat i 5.48-snitt men tappat till 7.36 där tidsspillan förklaras av flera saker: Trötthet, mörker (starten gick 19.00, solen gick ned vid 21) och mer vikt vid energiintag.
Viktor var fem varv före mig när han övergick till andra backen, och jag får erkänna att jag blev lite skrajsen när jag kom dit och såg att han inte markerat mer än ett kryss i sin ruta vid den nya vändpunkten. Jag hade ju haft att göra med slutet av första banan i nästan 40 minuter när jag kom dit. Jag pekades ned för några klipphällar av Remy med orden ”det är väldigt bra snitslat, det går inte att komma fel” och var omedelbart vilse i kolmörkret. Letade mig fram nedför såphala stenblock, genom meterhög sly, förrädiskt mossbeklädda hällar och täta gransnår. Allt i en snittlutning på 33 procent. Totalt obanat. Highfivade med Viktor som var på väg uppför andra gången. Var helt borta i botten av banan, där snitslarna försvann i vad jag senare upptäckte var en tvär vänstersväng. Touchade vändningstejpen och började leta mig uppför. Mötte Viktor alldeles för snabbt. Gick snett i värsta blockpartiet, hamnade i en urskog. Såg Viktors pannlampa på väg uppför för tredje gången (jag var ute på första varvet), och hittade rätt när han var i jämnhöjd (men 50 meter bort i sidled). Hängde med Viktor på hans fjärde varv (mitt andra) och försökte memorera banan. Fick snart släppa hans rygg igen, men började till slut hitta runt.
I den här banan fanns bara en taktik: Konstant rörelse. Ingen jävla tid i vändningszonen. Bara på’t igen. Mala på. Någon meters jogg i botten av banan, annars konstant, malande gång. På två ben, på alla fyra. Man drar sig upp i träden som står på sidan, krälar över stenhällar under vindfälle, klättrar på stenhällar.
Filip kom när jag var på väg ut på fjärde varvet och hängde på utför. Leonora Johnsson, som i det här läget är bästa dam efter att Sofia hållit sitt ord och klivit av, ansluter när jag avverkat sex rundor. Malin Vestli och Jonas Jonson, som hållit ett fint, konstant tempo, kommer en stund senare. Och strax därpå dyker även Niklas Lundgren upp.
I ungefär tio varv känner jag mig relativt fräsch, även om Viktor springer åttor runt mig och varvar mig de gånger han inte bestämmer sig för att ligga i rygg och snacka lite (tack för de stunderna, Viktor!). Efter 15–16 varv börjar energin dock definitivt att tryta. Och det är inga korta varv i den här banan. Slutet gick inte att se i det läget.
De fem första varven (totalt fem kilometer), helt i mörker gick på 1.36 (19.12-snitt), nästa fem, delvis i mörker på 1.28 (17.36).
Niklas berättar att han sovit två timmar, men väl i banan är han en gasell utför och en bergsget uppför. I börjar räknar jag i huvudet att han nog gör sin varv på tolv minuter, och jag tänker att jag verkligen inte har råd att tappa fart om jag ska kunna hålla andraplatsen (Filip tappade inledningsvis lite på mig, och även om han i det här läget håller minst samma fart som jag så har han inte tempo för att kunna gå om, resonerar jag).
Niklas lovar på hedersord att han snart säkert får en svacka och att han inte kommer hinna ikapp, men han bara matar på. Först när jag når 24:e varvet och han fortfarande har tolv kvar (dubbelt så många som jag) känner jag mig säker på att det ska gå om jag inte skadar mig. Men jag fortsätter hålla taktiken. Inga stopp, bara mata på.
I dagsljus: 1.26 på varv 11–15, 1.25 på varv 16–20, 1.27 på varv 21–25, 1.33 på varv 26–30. Totalt 8.55 på de tre milen (5 000 höjdmeter) i den obanade backen, och en negativ splitt med 4.30 på första halvan och 4.25 på andra (tack vare felspringningarna i mörkret, men ändå!).
Viktor tog mål som segrare på osannolika 14.58 (då hade jag fortfarande sju varv kvar!) och vann med över två timmars marginal till mig på 17.01 (7.59 i första backen, sju minuters överflyttning, 8.55 i andra backen).
Jag är otroligt ödmjuk inför Viktors prestation, inte minst som jag är extremt nöjd med min egen. Jag la en plan och utförde den till 100 procent. Energimässigt, taktiskt, rubbet. Jag åt (snickers, rabarberkräm, pasta, yoghurt, några gels) och drack (sportdryck, vatten, vätskeersättning, äppeljuice, Pepsi, kaffe) enligt plan (tja, magen sa stopp för mat efter 15 timmar, men så långt hade jag ätit som en klocka varje heltimme). Allt satt.
Filip hittade tävlingsdjävulen på slutet och var exakt ett varv före alltjämt starkt spurtande Niklas på 17.51 i kampen om tredjeplatsen. Niklas fyra på på 18.05, Leonora femma på 18.54 och därmed första dam genom tiderna att fullfölja The Hills 50-milesdistans. Jonas och Malin delade sjätteplatsen på 21.30. Tom Johnson körde tolv varv i andra backen – otroligt strongt efter att ha fått problem tidigt i första – och Jesper Flink körde tre, i sandaler. Själv bytte jag vanliga springskor mot metalldubbade efter att ha halkat nedför första varvet av andra banan. Ett väldigt bra val, med facit i hand (och jag hade med dem i väskan som stod på toppen, så bytet kostade bara en minut, på sin höjd).
När jag satt på en stol på toppen (första gången jag satt ned på 17 timmar) efter målgång och blickade ut över Glafsfjorden fick jag tårar i ögonen. Man hinner träna ganska många backpass inför ett sådant här lopp, hinner gå igenom rätt mycket tvivel, och någonstans övervinner man sig själv. Det är roligt nästan jämt, men det är också det mest brutala man utsatt sin kropp för, och när det till slut inte är lika kul längre så är det i varje fall fortsatt lärorikt. Man tänjer sina gränser, man förflyttar dem. Och man gör det tillsammans. Den här gången var vi elva, plus Remy (han kvalar in på topp ett av lopparrangörer jag känner), som vågade livet, och sju av oss vann en målgång men alla fick minnen för livet, nya vänner och en prisplakett i Glavaskiffer. Många klyschor på en gång, men jag älskar verkligen det här loppet. Det värsta kan också vara det bästa!
Tack till alla som var med, till Regina som kom och supportade på slutet (kaffe!!) och som bar ned alla mina grejer till bilen efteråt (jag hade aldrig klarat det själv!). En sann historia: Helgens högsta puls uppnådde jag när jag kånkade upp alla grejer till startplatsen före loppet.
Jag kommer så gärna tillbaka en annan gång, Remy!

Jonas Brännmyr
Jonas Brännmyr i The Hill marathons 2019. Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon 2012 (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17.
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2019

Racerapport: The Hill marathon

Vanligtvis skriver jag bara längre racerapporter från mina stora mållopp (i år Örebro backyard ultra och Bergslagsleden ultra), men den här gången blir det ett undantag. Efter lite slögoogling hittade jag så sent som i måndags The Hill marathons i värmländska Sulvik, strax utanför Arvika, och trots att anmälan till loppet hade stängt slängde jag iväg ett mail eftersom det var en typ av tävling jag helt enkelt inte kunde motstå: Upp och ned, upp och ned i en backe ute i skogen, så många varv (63 upp, 62 ned, starten var i botten och målet på toppen) att det blev ett helt maraton (jag återkommer till hur långt loppet egentligen blev). Loppet var därtill klart Barkley marathon-inspirerat (se den magiska dokumentären ”The Barkley Marathons: The Race That Eats Its Young” om den svintuffa amerikanska förlagen, om ni inte redan gjort det; det är en av de bästa löpardokumentärer som gjorts och finns att betitta på allehanda streamingtjänster), komplett med hemlig starttid (man blev anmodad att vara på plats 6.30 på lördagsmorgonen, och sedan dröjde det en timme innan tävlingsledaren annonserade att loppet skulle starta om en halvtimme genom att ringa i en klocka), en registreringsskylt som obligatorisk del av anmälningsavgiften (vilket möjligen inte har lika stor poäng i Sverige där skyltarna inte skiljer åt i olika delar av landet som de gör i USA) och tapout istället för DNF. Men till skillnad från Barkley, med sina fem slingor som ska besegras på 2,5 dygn, bjöd The Hill alltså på en enda backe. Upp och ned, upp och ned. Visst låter det oemotståndligt? Det tyckte i varje fall jag. Årets upplaga var de tredje, och nytt för i år var att stavar förbjudits och att en 50-milesklass, alltså ett drygt 80 kilometer långt lopp, införts med 113 uppförsbackar och 24 timmars reptid (på maran får man hålla på i tolv timmar, en utökning från tio i fjol). Deltagarantalet var begränsat till tio löpare i varje klass, men bara fem hade anmält sig i år: Jag och Joanna Bergkvist (med starka swimrunmeriter) i maratonklassen och Tobias Lindström (som klarat av både TDG och PTL, två extremultratävlingar över 30 mil i Alperna, och några av de mest krävande loppen i världen), Anders Widmark (som gjort otaliga 100-mileslopp och kvalat till UTMB) och Morgan Sundin. Jag tror ingen av oss hade just The Hills som årets stora mål, men som äventyr och utmaning var det ett perfekt lördagsnöje, och därtill ett suveränt arrangemang av Remy Brändefalk som servade löpare och publik timme efter timme.
8.00 gick startskottet (”varsågod och spring”, sa Remy), och så knatade vi på uppför backen. Jag tog sällskap med Tobias första två varven, men sedan satte han ett något högre tempo (han ville bli av med så många varv som möjligt innan solen stod för högt eftersom han visste med sig att han hade problem med värmen). Mitt egna mål var fjolårets banrekord, satt av Mikael Andersson förra året, på 8.42. Det innebar snittvarv på 8.20, och eftersom man får räkna med tidsspillan under andra halvan öppnade jag med planen att lägga alla varv, så länge jag orkade, under åtta minuter. De flesta av de 20 första hamnade någonstans runt 7.50 (5.30 upp [bara gång, inte ett löpsteg], 2.10–2.20 ned [bara löpning]), och eftersom Tobias, som skulle hålla på betydligt längre, kostade på sig lite mer tid i varvningsområdet (jag försökte begränsa tidsspillan till tio sekunder per varv de gånger jag drack [vartannat varv], 30 de gånger jag behövde äta något [betydligt mer sällan]) så var jag snart uppe i ledning. Det ska dock sägas att jag, vid sidan om Morgan som hade ont i ett knä och inte kunde springa nedför, nog var långsammast i tävlingen (om än inte med stor marginal) och tog tid på de andra endast genom att låta bli att vila/stanna i varvningsområdet.
Förbi varv 20 och 30 och några till lyckades jag hålla upp en hygglig fart och byggde hela tiden en buffert på banrekordet, och halvvägs hade jag runt 14 minuter till godo. Men sedan började backen, solen (22–24 grader i skuggan timme efter timme – årets varmaste dag i Arvika, intygade lokalborna) och distansen ta ut sin rätt, så att säga.
Backen, ja. Enligt förhandsuppgifterna skulle den vara 700 meter lång och ha 4 000+ höjdmeter totalt. Det skulle alltså ge 43 800 meter totalt och cirka 63,5+ höjdmeter per varv. Sanningen, enligt min förvisso lätt opålitliga gps-klocka, var en helt annan: Den gav 743 meter och 88 höjdmeter per varv (23,7 procents snittlutning i backen!) för totalt 46,5 kilometer och 5 592 höjdmeter. Något problem? Inte alls. Det var lika för alla och därtill en ännu något större utmaning (och redan efter första varvet kände man ju till förutsättningarna). Backen bestod till 340 meter av en fin och slät gammal skogsväg, och följt av en stig på 30 meter upp till den övre varvningen.
Redan när jag närmade mig 40:e varvet insåg jag att det inte gick att elda på kroppen för att nå banrekordet, och jag slutade försöka pressa mig mot det och hitta istället en ny ”bekvämlighetsfart” på jämna tio minuter per varv. Jag var i det läget 1,5 varv före tvåan Anders, som tuffade på i förbluffande jämnt tempo hela dagen, och ytterligare något före Joanna som ju egentligen var tvåa i min klass. I det läget var vi alla väldigt jämna eftersom jag tog längre tid på mig på varven och de andra tog mer tid på sig i varvningen.
Sista 20 varven fick jag kicka in pannbenet, men det blev aldrig riktigt jobbigt, jag fick aldrig någon riktig kris, och jag höll mina tiominutersvarv hela vägen och min plan för att dricka och äta som jag gjort upp på förhand. Jag tuffade på, helt enkelt, även om tiden rann iväg, och när jag till slut kavade mig upp för backen för 63:e och sista gången stod klockan på 9.42 istället för 8.42, som var gällande banrekordet (i fjolårets lopp var det förvisso tillåtet att använda stavar och att det gick en ljummen senaugustidag, men jag tror ändå inte att jag hade klarat Mikaels tid; jag var trots allt en hel timme ifrån). Men ändå: Jag var först upp på toppen, och vann min första tävling någonsin (större Degerforsklassikerns orienteringsmoment), även om den förvisso bara hade fem deltagare. Jag fick mitt livs finaste ”medalj” (ett stycke specialdesignat Glavaskiffer), en färdkäpp, en snygg t-shirt och – framför allt – kramar av alla mina medtävlande.
Joanna, som länge bara var två–tre varv bakom, hamnade i kris med sex varv kvar och mådde illa, men fick hjälp av Remy och kom på benen och avslutade otroligt starkt och gick i mål som tvåa på 10.35. Tobias var märkt av värmen och valde att kliva ned till maratondistansen och tog mållinjen på 11.35 (kämpade sig alltså med god marginal in under maxtiden) medan Morgan också kämpade med hettan och på grund av den och sitt strulande knä tvingades ringa i klockan efter elva timmar och 44 varv. Anders tuffade dock på genom natten, i samma oförtröttliga tempo, och klarade som första löpare någonsin ut 80-kilometersdistansen på 21.40. Om min gps-klocka stämmer hade han då alltså avverkat 83,6 kilometer och 9 950 höjdmeter – en enorm prestation.
Kroppen? Tja, låren var förstås slitna, inte minst av nedförsbackarna, men jag hade konstigt nog inga som helst problem med fötterna. Fjolårssegraren Mikael, som var med i arrangörsstaben den här gången, berättade att han tappade naglar och hade rejält ont i fötterna då (förmodligen mest beroende på alla stötar i nedförslöpningen), men jag hade inte ens en blåsa, en enorm skillnad mot Örebro backyard ultra förra månaden. Efter ÖBU tvingades jag till två veckors rehab, främst på grund av en svullen fotled, men nu är jag nog snart på banan igen, som det känns.
Remy frågade mig direkt efteråt hur det här loppet stod sig i tuffhet jämfört med andra jag gjort. En svår fråga att svara på. Tekniskt är Tromsø skyrace det överlägset överjävligaste jag gett mig på (jag tog mig vatten över huvudet men lyckades ändå komma ut, och i mål, på andra sidan), och pannbenskrävande och kroppsnötande var nog de 24 timmarna i Kvinnersta i juni snäppet tuffare (och snackar vi hjärta och lungor är ju varenda sketet femkilometersrace man harvat sig igenom alltid värst). Men The Hill hade ändå något speciellt. Det konstanta nötandet upp och ned, att det aldrig fanns någon vila (endera dra sig uppför eller vräka på nedför, inte en platt meter; rundningsmärket på toppen var en liten träpinne, i botten vände man mitt på vägen), att framsidorna och baksidorna och framsidorna och baksidorna av låren fick sig omgång efter omgång efter omgång av branter och stötar tills de till slut var nära att ge upp (men för min del gick det aldrig riktigt så långt; begränsningen sattes i början av pulsen – jag ville inte gå över 85 procent av maxpuls i början när jag visste att jag skulle hålla på i åtta–nio–tio timmar och de sista fem–sex timmarna av den där mattheten som kommer över en efter det timtalet kontinuerligt slit). Däremot tror jag inte att jag hade klarat mig till mål, under de 24 timmarna, om jag hade startat i långa klassen, 50 miles (å andra sidan kan jag tänka mig få typer av lopp som skulle kunna passa mig bättre, min enda uppsidor som löpare är att jag älskar uppförsbackar och har ett tjockt pannben; och även om jag under de fem dagarna från anmälan till loppet den här gången inte hann göra ett enda specifikt träningspass så har jag genom åren gjort otaliga intervallträningspass där jag löpt upp och ned för en slalombacke 10–20 gånger). Det loppet, 50-milesvarianten, kan mycket väl vara ett av Sveriges tuffaste, speciellt om man tar reptiden i beaktande. Jag har enorm respekt för Anders som klarade utmaningen, och för Morgan och Tobias som vågade ge sig på den.
Upplevelsemässigt kan man ju tycka att en backe är en backe, att det blir monotont och mest handlar om att gräva djupt och härda ut – men någonstans i det där lär man sig ju också något om sig själv. Och därtill är ju ultralöpning en omvittnat social tävlingsform där man springer runt och snicksnackar om tidigare och kommande lopp, krämpor, toppar och dalar och livets övriga väsentligheter. Ändå upplever jag alltid att man aldrig riktigt hinner prata till punkt (jag har väl inte sprungit något tillräckligt långt lopp, ännu). Men vad jag kan säga om just The Hill var att småskaligheten kombinerat med den extrema bankaraktären skruvade upp den familjära stämningen ännu ett par snäpp: Vi var verkligen där för att kämpa tillsammans, inte för att göra upp om någon seger, vi fem som stod på startlinjen och sedan svettades en lång, het julidag tillsammans. Tack alla fyra, och tack till Remy och Mikael för ett topparrangemang, och till alla som kom och tittade och hejade!
Om jag kommer tillbaka nästa år? Absolut! Om det bara passar in i tävlingsschemat och Remy ger mig en plats så tänker jag definitivt återvända till underbara Sulvik (men vi kan väl ta ett lite mer barmhärtigt väder då, va?). Om jag vågar prova 50-milesvarianten nästa gång? Den som lever får se.

Mina mellantider per tio varv:
1–10: 1.16.40 (snitt 7.40).
11–20: 2.36.55 (snitt 8.01).
21–30: 4.00.25 (snitt 8.21).
31–40: 5.40.50 (snitt 10.02).
41–50: 7.25.35 (snitt 10.28).
51–60: 9.14.25 (snitt 10.53).
61–62,5: 27.35 (snitt 11.02).

Nedan kommer lite blandade bilder från loppet (och en film där jag intervjuas [det är något som inte händer särskilt ofta …] av Remy och Mikael finns här), många fler finns på tävlingens facebooksida:

Starten. Jag, till vänster, och Tobias tog täten. Foto: Remy Brändefalk
Utsikten var lika fin som vädret. Foto: Remy Brändefalk
Varje varv skulle man sätta ett kryss på tavlan för att markera att man varit där. Foto: Dennis Brännmyr
Brantaste delen av banan, drygt 30 procent motlut. Foto: Dennis Brännmyr
Mållinjen – välkommet efter nio timmar och 42 minuters slit upp och ned. Foto: Dennis Brännmyr
Konditionsbloggare tillsammans med tävlingsledare Remy Brändefalk. Foto: Dennis Brännmyr
Den sviktade pulskurvan när det inte längre gick att hålla upp farten, den aldrig sviktande temperaturkurvan, de snygga benen innan doppet efter loppet och den ännu snyggare tröjan. Foto: Jonas Brännmyr/faksimiler

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06.
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer).
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11.
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter.
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,7 kilometer)
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2017.
Niesenaluf 2018.