Tillbaka efter tre veckor – detta har hänt

Well, ni vet att jag brukar skriva ganska mycket om ganska små händelser.
Så, vad ska man skriva när man missat Emilia Fahlins OS-deltagande (ja, jag skrev förstås krönikor både före och efter silverracet, bara för att jag inte kunde låta bli), Lilian Forsgren och Josefin Tjernlunds student-VM-medaljer och massor av annat under tre veckors underbar semester? Tja, vi får väl ta ett lite snabbt svep över vad som egentligen hänt.

Men först kan jag konstatera att jag själv hunnit med tre ”tävlingar” på lika många semesterhelger. Först ett lokalt litet lopp uppe i Kramfors (som omväxlande kallas ”Finnmarksloppet”, ”Mjövattnet runt” och ”Gå, lunka, löp”) där jag blev fyra av 41 (på 29.55 över sex kilometer måttligt kuperad terräng), 7,5 minuter bakom överlägsne segraren Philip Berggren men bara två minuter från andraplatsen. Sedan blev jag tredje sist (av tiotalet tävlande) i motionsklassen över 200 meter i Degernässimmet. Och i lördags avslutade jag med en direkt bedrövlig insats i Svartåloppet, där jag blev 17:e av 31 på 1.14.04 över 14,3 kilometer med runt 200 höjdmeter – för två år sedan var jag nio minuter snabbare på samma bana (jag vet ärligt inte om jag hade en riktigt dålig dag eller är så dålig just nu, har tränat rätt bra på slutet men får inte ut så mycket av det för tillfället). Härnäst blir det Bergslagsleden ultra om en knapp månad. Bryter ihop och kommer igen tills dess.

Så, vad har man missat de här tre veckorna? Vi tar en snabbcheck sport för sport:
Löpning: Hårt skadedrabbbade löparesset Per Sjögren tog sin första seger i långloppscupen sedan Kumla stadslopp när han vann Dalenrundan på 19.59, 42 sekunder före överlägsne cupledaren Jakob Nilsson. Liduina van Sitteren tog över totalledningen från Mikaela Kemppi med en poängs marginal när hon vann samma lopp på 25.11, 15 sekunder före klubbkompisen Annika Larsson. I helgen avgjordes dessutom Stripastafetten, som ger klubbpoäng i cupen (Örebro AIK och IF Start går återigen en kamp om förstaplatsen där). Löparkungen Erik Anfält mötte hårt motstånd i sitt stora mållopp för sommaren, Salomon 27K under fjällmaratonhelgen i Åre, och fick för ovanlighetens skull nöja sig med en femteplats. Han har därefter hunnit anmäla sig till, men på grund av skadekänningar ändå funderat på att avstå från, Ultravasan 45. Bloggbekantingen och Kumlakommunalpolitikern (C) Cristoffer Stockman sprang Tromsö skyrace (som jag kutade i fjol) men föll till föga för de tuffa reptiderna och tvingades bryta (däremot tog örebroarna Adam Jonsson och Linus Ahlstrand målflagg på 80:e respektive 121:a plats efter över tolv timmars kämpande i den stentuffa nordnorska terrängen). IF Starts Kajsa Rosdal kutade det kortare loppet Tromsdalstind skyrace och tog en finfin elfteplats i hård konkurrens, medan Örebro AIK:s Ann-Sofie Berg blev 81:a där). Hälleforsbördiga VM-löparen Louise Wiker (som driver en trevlig blogg) kutade fem kilometer på 17.57 i en träningstävling under ett läger i USA. Och samtidigt har en annan löpare lämnat Hällefors bakom sig – Haben Kidane som nu tagit flyttlasset till löpargymnasiet i Sollentuna (efter att ha avslutat med att persa på 3 000 meter i Karlstad GP, med 8.48,37).
Cykel: Fahlins OS-lopp är redan nämnt. Därutöver svarade Fredrik Berg för en urstark insats i Finnmarksturen när han spurtade ned Matthias Wengelin (som hade haft problem tidigare i loppet, och som dagen innan vunnit Grenserittet), och tog nya poäng för att försvara pallplatsen i sammandraget. Wengelin var sedan bara en centimeter från att vinna Cykelvasan i helgen (kolla målfotot!).
Orientering: Tja, förutom student-VM har det ju också hunnit vara O-ringen, där Andrea Svenssons fjärdeplats i D20-klassen var största framgången ur länsperspektiv. Dessutom två deltävlingar i Milans poängtävlingsserie med Oskar Arlebo respektive Filip Jacobsson som segrare. Med en deltävling kvar att springa (i morgon) är det därmed bara Martin Regborn (som springer VM på lördag) som kan hota Arlebo i sammandraget. Och så var det Askersundsträffen i helgen, också. (Hur det gick för Tobias Karlsson och hans brorsa i fjällorienteringstävlingen Bamm? De kom tyvärr inte ens till start).
Triathlon: Samma dag (hör och häpna!) avgjordes både Vretstorps triathlon och Hälleby triathlon (och därtill Gôrslitet i Karlstad med bland andra Morgan Pätsi). Per Sjögren slog till även här, och vann Vretstorps sprint (250 meter simning, 20 kilometer cykel, sex kilometer löpning) med över 13 minuters marginal, medan örebroaren Ulrika Hammarskiöld vann en betydligt tätare damklass två minuter före Kumlas Hanna Henriksen. I Hälleby ännu kortare tävling (225 meter simning, 8,4 kilometer simning och 2,6 kilometer löpning) vann Mats Carlberg, mest känd som skidåkare och rullskidsarrangör, dryga minuten före Daniel Nordström medan Helena Yourstone krossade motståndet i damklassen och vann med över 2,5 minuter. Någon vecka tidigare vann Jenny Dollerup och regerande mästaren Mathias Jansson Vikers triathlon med två minuter respektive 34 sekunder på en delvis ny bana (markägarna stoppade fjolårets tävling på 2014 års bana; oklart exakt hur lång den nya banan var).
Mountainbikeorientering: Karlskogas Erica Olsson tog ungdoms-EM-brons i stafett och guld på den inofficiella långdistansen i ett mästerskap som avgjordes parallellt med seniorernas VM i Portugal. Där blev Garphyttans Marcus Jansson bäste svensk i samtliga discipliner, men nådde inte sitt mål att ta den första svenska topp tio-placeringen i ett individuellt herrlopp det här året heller. En åttondeplats i stafetten blev bästa resultatet. Jansson, som totaldominerat svensk mtbo i år, missade sedan guldet på medeldistans-SM (hans första förlust mot svenskt motstånd i år) och fick nöja sig med silvret tolv sekunder bakom Moras Linus Mood i fredags, men revanscherade sig med seger i lördagens sprinttävling i svenska cupen och söndagens långdistans-SM (Erica Olsson vann förstås alla tre tävlingarna i D16- respektive D20-klasserna). Jansson har därmed vunnit tre av fyra SM-tävlingar i år och sex av sex deltävlingar i svenska cupen.
Swimrun: Danny Hallmén hade ingen superlyckad avslutning på den egentliga tävlingssäsongen, men laddar om för en solotävling till helgen.

Hallor efter topplaceringen: "Absolut mersmak"

Örebroaren Anton Hallor, 22, är mest känd som orienterare i OK Tisaren (A-lagsdebuterade i Tiomila i våras) och trappkung. Före i söndags hade han aldrig sprungit en ren löptävling längre än fem kilometer, och då på asfalt. Men ett semestervikariat på Actic tog honom till Tromsö i sex veckor, och när han ändå var här passade han på att springa Blåmann vertikal i fredags (som jag skrev om här, och som var en deltävling i vertikala kilometern-världscupen och som gav Antol 18 poäng där och en 90:e-plats på rankningen för tillfället) och Tromsdalstind skyrace (den lite snällare tävlingen i Tromsö skyrace som enligt programmet skulle ha 1 600 höjdmeter över 19 kilometer men som nog snarare var en halvmara med nästan 2 000 meter stigning, men som intr ingick i världscupen). Och som han gjorde det. Hallor sprang i mål som tia (nia av herrarna) på 2.25.51 (en tid bara halvminuten sämre än Dakota Jones segertid i fjol, men nu knappt 24 minuter bakom Stian Hovind-Angermunds segertid och en kvart från pallen) av 198 startande. Och han var lyrisk efteråt.

– Jag kommer garanterat springa mer sånt här, jag gillade det starkt! Och mersmak, det gav det absolut. Jag ska springa Tromsö mountain challenge i slutet av augusti, 25 kilometer på en något lättare bana. Det ksa bli kul, annars åker jag hem till Sverige några dagar innan skolan börjar i september och kommer hålla mig på hemmaplan tills jag får resefeber igen.
Hur mycket tränar du?
– Jag har tränat löpning på hyfsad nivå i sex–sju år. Jag springer numera cirka fem till femton timmar i veckan, helt beroende på vecka och motivation.
Hur upplevde du Tromsdaltind skyrace?
– Det var helt fantastiskt. Alla var så positiva, snälla, ödmjuka och tävlingsinriktade. Bra arrangerat med publik mil bort i vildmarken. Det är inte som en vanlig löptävling där du kan varenda sväng; här vet du aldrig vad som kommer: En fors, ett stup, snö …

Urstark nia i Tromsdalstind skyrace.  Foto: Okänd
Urstark nia i Tromsdalstind skyrace. Foto: Okänd

Racerapport: Tromsö skyrace

Well, Tromsö skyrace (eller rättare sagt, Hamperokken skyrace som är ett av tre lopp som ingår i Tromsö skyrace och som var deltävling tre av fem i skyrunningvärldscupen 2015) blev mer ett äventyr än en tävling. Eller så här; jag gick all-in, tog ut alla krafter jag hade för dagen, men tävlingens själva utformning i förhållande till min egen kapacitet att klara av den gjorde att det blev mer av ett äventyr.

Jag kan ju börja med att konstatera att snacket om att banan är en av de mest tekniskt krävande i löparvärlden inte var något bullshit. Den går inte att jämföra med något annat jag tidigare sett eller hört talas om, och jag är tveksam till att det i särskilt många andra länder skulle vara lagligt att arrangera en tävling upp och ned till en sådan brutal topp som Hamperokken (kolla videon på bestigning i torrt och fint väder här; vi hade dimma och superhalt). Vädret gjorde sitt till, ett stilla duggregn i ett konstant grådask som omintetgjorde utsikten (åh tack för det på bergskammen strax under toppen av Hamperokken; ”här är det stup 200–300 meter rätt ned på båda sidorna”, som en erfaren medtävlare behagade upplysa på en passage där kammen var så smal att jag satt med ett ben på vardera sida och hasade fram, men i dimman helt ovetandes om avståndet ned).

Tävlingen startade dock med en betydligt snällare, inte alls teknisk, och i ganska stora delar springbar stigning upp till Tromsdalstindens 1 238 meter. Där uppe vände de som sprang den korta banan (och en del av de som skulle springa den längre men ångrade sig efter arrangören Kilian Jornets skrämselsnack [som visade sig vara i underkant] vid racebriefingen kvällen före loppet) och sprang ned via en annan stig, som avslutade den långa banan.

Alla tre uppförsbackarna, den lätta Tromsdalstinden första gången, den längre och högre men inte förrän man kom ut på bergskammen direkt svåra Hamperokken, och den avslutande och direkt brutalbranta Tromsdalstinden andra gången, gick väldigt bra. Förutom under den inledande rusningen mot första toppen, där de som kutade den korta banan möljde förbi i rask takt, tog jag stadigt folk uppför. De nyinköpta, oprövade stavarna, var ovärderliga. Frågan är om jag ens tagit mig upp på baksidan av Tromsdalstinden bakom dem. Passerade en kille som stod och kräktes, en tjej som stod och storgrät i armarna på sin tröstande pojkvän (”det är bara 400 höjdmeter kvar nu, det går snabbt i den här lutningen”) och en mängd andra löpare utan stavar på väg upp där. Jag var stark hela dagen, höll bra tempo (även om det inte var många löpsteg) och tog hela tiden placeringar. Efter den där inledande rusningen tror jag inte att en enda löpare passerade mig uppför.

Men å andra sidan tappade jag brutalt med tid nedför. Jag kunde nämligen i princip inte ta ett löpsteg nedför heller. I stor utsträckning berodde det på att jag har en undermålig teknik, har sprungit alldeles för lite nedåt i teknisk terräng, men i nästan lika hög grad berodde det på att jag valde fel skor. Med facit i hand skulle jag ha haft metalldubb, orienteringsskor, och inte de plastdubbade Salomonpjuxen som funkade så bra i Sweden skyrace förra året. Nedförsbacken på den brutalbranta baksidan av Tromsdalstinden (den avslutande uppförsbacken som var den första nedförsbacken) inleddes med ett snöfält som lutade 60 procent i 50 höjdmeter, fortsatte med lika brant stenfält med lösa sten i 400 höjdmeter och mycket lera och därefter längre, men inte fullt lika branta snöfält, en liten sektion springbar platt fjällterräng och sedan en upphuggen skogskorridor där rötter och lingonris bildade botten under decimetertjock lervälling i en lutning på 40-60 procent i 400 höjdmeter ända ned till vätskestationen på 50 meter över havet. I den där backen satt jag på rumpan uppskattningsvis 150 gånger. Jag halkade i princip varje steg med de värdelösa skorna, men om det var 10 000 steg ned så lyckades jag rädda det 9 850 gånger … Herrejössesjävlar. Löparna flög förbi mig i klungor. Förutom på den lilla platten kunde jag inte ta ett enda löpsteg nedför berget (tja, på snöfälten kunde jag hasa mig fram lite snabbare än gång) medan andra (många med icebuggskor) susade ned. Tappade uppskattningsvis 40 placeringar ned till vätskekontrollen.

Sedan bar det äntligen uppför igen, och jag plockade in tiotalet placeringar upp till den tre kilometer långa bergskammen, där jag hamnade i en grupp om fyra personer. Jag hamnade ganska snart först när de andra gång på gång missade banmarkeringsflaggorna i dimman, och fick sätta farten och visa vägen. På ett ställe var det alltså så smalt att jag kunde sitta på bergskammen med ett ben på varje sida, men det var bara några meter. På en annan, lite längre, passage var det halvmeterbrett och man fick sätta ned händerna om man hade minsta anlag för svindel. Händerna fick man för övrigt använda på många ställen, och när man närmade sig den absoluta toppbestigningen var det mer bergsklättring än gång. Vid några tillfällen höll jag mig krampaktigt fast på en avsats, såg näst banmarkering några meter över mig och tänkte att det var omöjligt att fortsätta; här kommer jag helt enkelt inte upp. Men det gick. Bergskammens tre kilometer tog hur lång tid som helst (en av kilometerna klockades på 40.35), och sedan skulle man ned de 1 404 höjdmeterna igen. Efter att med hjälp av rep (annars hade det varit omöjligt) ha tagit sig ned från avsatsen på toppen väntade lös sten, klappersten, stora stenar, små stenar och några snöfält på vägen ned. Återigen extremt halt på grund av vätan och skorna, men den här gången tappade jag bara fotfästet i, säg, vart femte steg och var bara på rumpan ett 20-tal gånger. Innan det blev lite fin skogslöpning (löpning för första gången på tre timmar …) ned till samma vätskestation som vi passerade på vägen mot Hamperokken.

Första gången jag kom till den vätskestationen hade tävlingen pågått i tre timmar och fem minuter, och jag hade fortfarande hopp om att klara målet på tio timmar. Andra gången visade klockan sju timmar och tio minuter. Tolv kilometer upp och ned på Hamperokken på fyra timmar och fem minuter, alltså. Inte mycket att skriva hem om, men med 50 minuters marginal klarade jag reptiden (huvuddelen av de 35 som bröt loppet tvingades göra det efter att inte ha klarat den rätt tufft satta maxtiden just där). Så jag justerade målet till 10.30 (eller 10.38, som gav en plats på övre halvan förra året), och sedan bar det alltså uppåt igen, och jag plockade återigen placeringar (efter att ha tappat fem–tio ned från Hamperokken. Den brutalbranta backen som jag hade sådana problem med nedför var betydligt ”lättare” uppför, tack vare mina nyinköpta stavar (mina bäst spenderade 1 200 kronor i år!). Ja, utan stavarna hade jag nog inte tagit mig upp alls med de halkiga skorna.

På toppen frågade jag röda kors-personalen hur lång tid det kunde tänkas ta till målet, eftersom klockan visade nio timmar och 22 minuter och jag siktade på 10.30, och de svarade att det tog 59 minuter. ”Vadå 59 minuter, varför inte säga en timme”, tänkte jag men funderade inte mer på det. Lite senare visade det sig att 59 minuter var tiden  som segraren hade tagit på sig därifrån och till målet, och 10.30 kunde jag glömma. Jag kunde även glömma att loppet var 45 kilometer och hade 4 400 höjdmeter (det var fjolårets siffror, i år var banan delvis omlagd), så när jag trodde att jag närmade mig målet var det 200 höjdmeters uppförsbacke och tre kilometer löpning kvar (och klockan stannade på 47,85 kilometer och 4 850 höjdmeter i vardera riktning). I stället en ny otroligt stenig och hal nedförsbacke som aldrig ville ta slut. Till slut kom man ut i fjällterräng och fick springa lite igen, innan det alltså bar uppför igen sista biten mot mål. Jag grinade nästan när jag passerade mållinjen (inte som i Chamonix förra året då jag bölade som ett vattenfall), men det var en otrolig lättnad att äntligen få stanna, få te av Atma Singh, en kram av Emelie Forsberg, peptalk av Kilian Jornet och en skål med blomkålssoppa.

Av 205 anmälda, 148 som valde att svänga höger på toppen av Tromsdalstinden och verkligen ge sig ut på den långa banan och 111 som tog sig i mål slutade jag på 91:a plats (80:e i herrklassen) på tiden 11.21.17, och sällan har jag varit så glad efter att ha bommat målsättningen med över 80 minuter … Den var helt enkelt inte rimligt satt med förutsättningarna; den lite längre banan, det på grund av regnet extremt hala underlaget och mitt usla skoval. Det hade varit roligt om arrangörens mellantider hade fungerat så man hade kunnat jämföra tider upp och ned för topparna med löparna runtomkring en i resultatlistan, men tyvärr verkar den utrustningen bara ha varit igång sporadiskt.

Kroppen? Jo’tack. Fotleden som kraschade efter Lur och precis börjat läka gjorde sig påmind och höger knä, där jag har en muskel som trilskas på insidan bråkade lite, men det var inget som begränsade mig. Ramlade i ett klapperstensfält efter mindre än tre kilometer och dyngade i högerhanden så lillfingret fortfarande står i en tråkig vinkel, men det påverkar ju inte heller löpning. Och eftersom jag hela tiden tog placeringar uppför kan jag inte klaga på dagsformen heller (även om jag blev väl trött mot slutet; det blev ingen långspurt som i Sweden skyrace i fjol då jag kände mig urstark och tog massor av placeringar sista fem kilometerna).

Om jag rekommenderar tävlingen? Mja, till alla och ingen, typ. Är man inte jäkligt bra på teknisk löpning så blir det inte mycket till tävling utan mer av ett äventyr. Men gillar man att klättra i berg så är det en trevlig utmaning, skulle man kunna säga. Å andra sidan vidhåller jag att kamklättringen till Hamperokken är det otäckaste jag någonsin utsatt mig för, och jag kommer inte att göra om det (men jag är glad att jag gjort det; en gång och aldrig mer, typ). En bra summering av tätstriden i tävlingen (om en mycket överraskande herrsegrare!), och massor av bilder från densamma, hittar ni på Ian Corless sida.

Mina mållopp genom tiderna (med länk till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Kommande mållopp:

Sälen fjällmaraton 2015
Bergslagsleden ultra 2015

Den obligatoriska bita i medaljen-bilden.  Foto: Dennis Brännmyr
Den obligatoriska bita i medaljen-bilden. Foto: Dennis Brännmyr
Trött, blöt och lycklig på mållinjen.  Foto: Dennis Brännmyr
Trött, blöt och lycklig på mållinjen. Foto: Dennis Brännmyr
Fötter, skor och strumpor efter 48 kilometer lervälling och tio älv-/bäckpassager.  Foto: Jonas Brännmyr
Fötter, skor och strumpor efter 48 kilometer lervälling och tio älv-/bäckpassager. Foto: Jonas Brännmyr
Vätskestation inför andra stigningen. Här trodde jag fortfarande på tio timmars-målet.  Foto: Dennis Brännmyr
Vätskestation inför andra stigningen. Här trodde jag fortfarande på tio timmars-målet. Foto: Dennis Brännmyr
Vätskestationen efter Hamperokken. Glad att jag överlevde det otäckaste jag gjort i löparväg.  Foto: Dennis Brännmyr
Vätskestationen efter Hamperokken. Glad att jag överlevde det otäckaste jag gjort i löparväg. Foto: Dennis Brännmyr
Lite suddig bild på målgången.  Foto: Dennis Brännmyr
Lite suddig bild på målgången. Foto: Dennis Brännmyr
Tre profiler: Kilian Jornet, Atma Singh och konditionsbloggaren.  Foto: Dennis Brännmyr
Tre profiler: Kilian Jornet, Atma Singh och konditionsbloggaren. Foto: Dennis Brännmyr
Herr- och damsegraren. Eller ja, i varje fall damsegraren.  Foto: Dennis Brännmyr
Herr- och damsegraren. Eller ja, i varje fall damsegraren. Foto: Dennis Brännmyr

Kan man stava till framgång?

I morgon springer jag säsongens tredje (av totalt fem) mållopp, Tromsö skyrace. 45 kilometer med 4 400 höjdmeter fördelat på tre rejäla stigningar. Två gånger över Tromsdalstinden (1 238 meter över havet) och så en gång upp på Hamperokken (1 404 meter) där loppet vänder. Höjdmeterna (de uppför) ser jag fram emot, men det finns två andra aspekter som jag fruktar med loppet:
1) Den uteblivna löpträningen. Det totala löpuppehållet från oktober till jul (foten), knä- och lårproblemen som följde (mars-maj) och fotledsontet som gjort att jag inte sprungit en enda meter sedan Lurs backyard ultra (jo, i dag, lördag, var jag ute och tog mina sedvanliga fem dagen före mållopps-kilometer). Jag har mestadels rott (i vintras) och cyklat (i sommar) i stället, men när jag väl kunnat löpa har formen inte varit någon katastrof, om än lite sämre än förra året. Största problemet i det här loppet är att jag inte kunnat backträna i princip någonting. Eller tja, jag fick till några nyckelpass på Mallorca med många höjdmeter (knappt 3 000 meter fördelat på tre pass) och så kutade jag ju Stockholms brantaste, men ingen intervallbacke och inte mycket annan backe att snacka om heller.
2) Det är ett väldigt tekniskt lopp och jag har inte jättestor erfarenhet av teknisk, stenig löpning. Framför allt inte utför, där jag är en riktig hare (om ni undrar vad jag snackar om, kolla in den här videon från när Kilian Jornet och gänget var ute och fixade banmarkeringen tidigare i veckan).

Med tanke på formen (jag kommer inte springa alla uppförsbackar …) och loppets karaktär (det är inte möjligt att springa alla uppförsbackar …) har jag investerat i ett par stavar. Kolfiber, vikbara på tre ställen. Väger inget, är lätt att stoppa ned i ryggsäcken när de inte används. Kruxet med det är att jag inte hunnit träna med dem. Alls. Och att jag aldrig någonsin gått/sprungit med stavar över huvud taget what so ever. Skulle trimma in dem efter Lur, tänkte jag, men det satte fotleden effektivt stopp för. Så först i går ryckte jag bort prislappen (smakar det så kostar det, typ) och gick med dem i tre–fyra minuter upp från starten till en bra publikplats i Blåmannen vertikal (mer om det nedan). Klart man kände att stavarna underlättade uppför, men lika klart att jag har en långtifrån fullfjädrad och säkerligen föga effektiv teknik.

Mitt mål? Tja, 10.38 krävdes för övre halvan i fjolårets testupplaga. Så under tio timmar kanske är något att sikta på. Men det är förstås nästan omöjligt att veta vad som är rimligt på en sådan här bana.

Det om det. Loppet är hur som helst deltävling tre av fem i världscupen i skyrunninglöpningens ultradisciplin. Regerande världs- och Europamästaren Luis Alberto Hernando, Spanien, vann Transvulcania i våras (första deltävlingen), stod över Mont Blanc 80k men har å andra sidan vunnit både EM och Ice trail Tarentaise och kommer vinna söndagens lopp om han inte faller och bryter sig svårt. Sveriges regerande världsmästare Emelie Forsberg har också vunnit Transvulcania och Ice trail Tarentaise i år (och Mount marathon race!), och är tillsammans med pojkvännen och superdupermegalöpar- och bergsbestigningsstjärnan Kilian Jornet (hans cv får inte plats på bloggen) arrangör av de här loppen i Tromsö. Hon är därmed om möjligt ännu större favorit än Hernando. Hela startlistan finns här och en grym förhands om loppet här.

Men helgen i Tromsö inleddes alltså redan i går, med en vertikal kilometer (1 000, eller som här 1 048 höjdmeter över tämligen kort distans, här cirka 2,7 kilometer vilket gav nästan 39 procents – alltså 35 grader – lutning i snitt) under namnet Blåmann vertikal. Stian Hovind-Angermund, från Bergen, vann tävlingen på 35.20, 22 sekunder före schweizaren Remi Bonnet. Fem löpare var inom en minut, sedan rejäla avstånd bak. Kul att OK Tisarens trappkung Anton Hallor plötsligt dök upp på berget (jag vrålade ”heja Anton”, och han såg ganska konfunderad ut, se mitt filmklipp här). Låg 19:e när han passerade mig, ett par minuter in i loppet. Var enligt mamman, som var på plats med kikare, tolva en stund senare, men tappade i det övre, tuffare partiet och slutade på 35:e plats, med tiden 48.31. Forsberg vann förstås damklassen (en liten lätt uppvärmning inför morgondagen) även om det krävdes en sekundstrid. Hallor springer det korta loppet i morgon (19 kilometer, 1 600 höjdmeter). Ska försöka få till ett snack efteråt (men Anton är säkert i mål sju-åtta timmar före mig … Racerapport kommer på måndag!

 

Blåmann vertikal, första, lätta biten. Foto: Jonas Brännmyr

 

Atma Singh som alltid på plats för att bjuda alla på underbart Yogi tea-te.

 

Naturligtvis får alla tävlande varsin kobjällra av huvudsponsorn … Foto: Jonas Brännmyr

 

Där någonstans i dimman finns Hamperokken. Samma väder väntas i morgon, elva grader (i dalen, mycket kallare högre upp), duggregn men ingen vind. Foto: Jonas Brännmyr

 

Racebriefing med Kilian Jornet. Foto: Jonas Brännmyr