Bloggcomeback efter tolv veckor – nu kör vi som vanligt igen!

Tolv veckor – 84 dagar (minus två dagars jobbinhopp för speedway, men ändå). Så lång semester har jag haft, så länge har den här bloggen varit död (med undantag för racerapporter från sommarens tre mållopp). Men nu kör vi igång igen. Onsdag morgon och tillbaka på jobbet, och från och med nu blir det precis som vanligt ett blogginlägg om dagen (det är i varje fall ambitionen).
Jag kan givetvis inte sammanfatta allt som hänt i konditionsidrottssvängen i länet under de veckor jag varit borta, så vi får ta det i väldigt grova drag och fokusera på de stora prestationerna. Här har ni dem. Hojta om jag missat något, jag finns som alltid på [email protected] och 073-038 94 00 (helst sms!).

** Emilia Fahlin har ju fortsatt leverera resultat av absolut toppresultat när hon fått chansen. Guld och silver på SM, det hade troligen blivit medalj (guld?) på EM om inte kedjan hade hängt sig i spurten (hon blev ändå 16:e!) och nu senast en helt sjuk svit med två andra- och en tredjeplats över tre etapper i världstourtävlingen Ladies tour of Norway, vilket gav en andraplats totalt i etapploppet och gav 208 världsrankningspoäng på ett bräde vilket skickade upp Fahlin från en historisk bra 65:e-plats på världsrankningen förra veckan till en 31:a-plats den här veckan, vilket ensamt gjorde att Sverige klättrade förbi Norge på nationsrankningen (som avgör antal startplatse på mästerskap) och nu liger på 19:e plats.

** Erik Anfält tog, vid 42 års ålder, sitt livs första SM-medalj när han sprang hem ett brons i Stockholm marathon, och såg efter en bra träningssommar (seger i Silverleden på en dag, bland annat) ut att kunna följa upp det med en placering i absolut toppen i Ultravasan i lördags, men halsont satte stopp för starten.

Stockholm Marathon 2018 den långa versionen. 5:a, 4:a och 5:a är de senaste tre årens SM-placeringar. Jag har med andra ord varit och nosat på pallen men inte nått ända fram. Åren går och kanske, med betoning på kanske, var det min sista chans i år att ta en SM-medalj. Har under ganska lång tid jobbat med målbilden hur jag under slutkilometrarna i årets lopp kommer känna mig sådär euforiskt stark och passera löpare på löpare. Mitt upplägg för årets mara fastslog jag helt ca 15 min före start efter ett kort snack med rutinerade @fredrikuhrbom. Frågan jag ställer till honom är hur mycket långsammare han tror man "bör" springa med tanke på värmen. Märker på Uhrbom att han faktiskt tänker svara riktigt seriöst 😃 – minst fem sekunder per kilometer i alla fall, svarar han. Bestämmer mig då för att runt 75 minuter får bli min rikttid för halvmara-passeringen. Starten går och som väntat öppnar de flesta av mina på pappret tuffaste konkurrenter ganska mycket snabbare än mig. Jag tycker värmen känns ännu värre än väntat men försöker intala mig att det känns lika illa för alla. Kilometrarna rullar ändå på och jag försöker ha mest fokus på att fylla på med så mycket vätska jag kan och hålla huvudet kallt. Halvmaran passerar jag på 1.15.27. Inser att vissa konkurrenter måste vara långt före då jag inte ens ser deras ryggar. Tvingar mig ändå att inte börja jaga än då risken för att "vägga" skulle vara uppenbar då. Har suverän langning (och pepp) under hela loppet. Sista langningen är planerad vid 36 km. Bestämmer mig för att springa med "handbromsen i" ända dit och sen hälla sista flaskan kallvatten över huvudet och dra en sista gel och trycka på precis allt jag har ända in i mål. Jag följer denna plan till 110 procent och det fokus och den kraft jag lyckas få ur mig sista dryga 6 km in mot mål känns smått overkliga. Strax före 40 km passeringen ropar någon i publiken att – ryggen du ser där långt bort är bronset. Det är NU och inte sen jag måste leverera mitt livs maraspurt. Vet inte riktigt hur det går till men jag lyckas hitta ytterligare en växel och varvet på Stockholm Stadion kommer jag aldrig glömma. #smbrons #stockholmmarathon #drömmarkannås 📸 stockholm marathon

A post shared by Erik Anfält (@runanfalt) on

När jag tog min efterlängtade SM-medalj på Stockholm Marathon tidigare i somras trodde jag att jag skulle få lite svårt att hitta motivation till en ny hårdsatsning (i alla fall tätt inpå). Men bara några dagar efter Stockholm hade jag hittat en enorm motivation och drivkraft att på ett mycket seriöst sätt ta mig an en ny utmaning. Ultravasan 90. Har tränat mer och längre pass än någonsin allt med fokus att stå på startlinjen i Sälen i mitt livs form. Många pass har varit enormt tuffa att genomföra men jag har genomfört dem ändå och egentligen har allt gått enligt plan vecka för vecka ända fram till igår då jag vaknade med en väldigt ond hals. Även om jag redan då insåg att "loppet var kört" hoppades jag på en mirakelnatt och att jag skulle vakna upp idag med markant bättre känsla. Men halsen känns snarare sämre idag än igår så min i särklass tyngsta DNS är ett faktum. Det blir inget lopp för mig på lördag. Hur det hade gått om jag hade kommit till start är omöjligt att veta. Det som grämer mig mest är att jag aldrig får veta hur långt min satsning hade nått. Men, det är ingen som har dött, det handlar om löpning, så det är bara att bryta ihop, bli frisk och förhoppningsvis orka hitta ny motivation… 📸Marathon.se

A post shared by Erik Anfält (@runanfalt) on

** Garphyttans Marcus Jansson (andrasträckan) och Hagabys i sommar mästerskapsdebuterande Viktor Larsson (sistasträckan) utgjorde två tredjedelar av det svenska lag som tog en historisk VM-medalj i stafett vid mountainbikeorienterings-VM i Österrike, ett silver bara nio sekunder bakom Ryssland. På de individuella distanserna hade Viktor placeringsraden 26-18-11-18 och Marcus 20-13-19-diskad i masstart, medeldistans, långdistans och sprint. På EM en månad tidigare, i Ungern, tog Marcus bästa placeringen med en sjätteplats i långdistans. Larsson har varit urstark på hojen den här säsongen och tog guld, silver och silver under SM-helgen i Falun, i sprint, lång- och medeldistans. Jansson, som dominerat de senaste åren, fick ”nöja sig” med dubbla guld i lång- och medeldistans. Karlskogingen Erica Olsson var också med på VM och EM, i juniorklass, och nådde som bäst en tiondeplats i EM-sprinten.

** Martin Regborn var bara nio sekunder från medalj när han blev åtta i VM-springen i Lettland, men fick veckan efter nöja sig med en 18:e-plats på långdistansen, vilket han inte var helt nöjd med. ”Loppet som jag tränat för hela året och så känns kroppen som ett blysänke andra halvan av banan… Helt OK tekniskt genomförande om man ska se något positivt”, skriver han på instagram. Regborn har också hunnit ta SM-silver i sprint (Josefin Tjernlund, Tisaren, var sexa, och sprang därtill slutsträckan i det Tisarenlag som blev femma i sprintstafetten).

** OK Tisarens Simone Niggli, världens bästa orienterare genom tiderna men numera 40 år och ”motionär” vann O-ringens elitklass med 6,5 minuters marginal. Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund blev sexa och sjua. Filip Dahlgren gjorde sitt starkaste resultat på flera år med en femteplats totalt. Martin Regborn gjorde ett gästspel på sprintetappen och tog en andraplats.

Trevlig vecka i Örnsköldsvik som resulterade i en 5:e plats på O-ringen! Det var inte igår! Någon slags comeback även om det är en bra bit kvar till den nivån jag vill vara på. Trött blev jag i alla fall! Fick damma av sprintlinnet också! Förutom generalrepetitionen på Skärgårdssprinten veckan före så var senast det begav sig i Borås 2015. Man blir bra på det man tränar osv. Veckan innehöll även mental träning i form av minigolf där jag blev utpsykad och utklassad. Det hela avslutades med en punktering och ett 5h ofrivilligt stopp i Sundsvall på hemvägen. Foto: 2. Sven Alexandersson 3. Stefan Månsson #hagabygoiforebro #hagabygoif #kilsbergspower #likegrizzly #bambambam #somettjävlamotionär #oringen2018 #minigolf #bangolf #besserwisser #htfu

A post shared by Filip Dahlgren (@filipda88) on

** Matthias Wengelin tog en sjundeplats i sin gamla paraddisciplin sprint på EM i Österrike, och följde upp med en 37:e-plats (när EM gick vidare i Glasgow) efter att ha fått starta längst bak i klungan i OS-disciplinen crosscountry.  I Cykelvasan krigade mountainbikecyklisten från Örebro hem en femteplats.

** Jacob Ahlsson har tagit sitt livs hittills fetaste placering med en tredjeplats i ett kermesselopp i Belgien, och det efter att ha blivit åtta och tia i tävlingarna dagarna före. Lillebror Jonathan tog SM-silver (i P16-klassen) på linje och SM-brons i tempo.

** Johan Eriksson, 49, från Kopparberg blev elva i Ultravasan och satte snabbaste totaltiden genom tiderna i Vasaloppstrippeln, det skrev jag en artikel om (på semestern) i måndags. KFUM Örebros Linus Rosdal blev tvåa i Ultravasan 45, loppet som Anfält vann i fjol, på den tredje snabbaste tiden i loppets historia (bara bakom segraren David Nilsson och Anfälts segertid från i fjol), före löpare som Elov Olsson.

** I långloppscupen har det dunkats av inte mindre än nio deltävlingar, varav tre DM. Liduina van Sitteren var mest framgångsrik med ett DM-guld (maraton) och två silver, mest notabelt kanske att hon senare samma dag som hon totalvann Viby marathon (snabbare än alla herrar) åkte till Rudskoga och vann Jordgubbslunkens sexkilometersklass också … Karin Forsberg har gjort comeback i löparspåren och sprang hem 10 000-metersguldet på finfina 38.33 medan Josefin Tjernlund tog guldet på halva distansen med 17.58. Rodney Hundermark (maraton), Andreas Ingberg (10 000 meter) och William Wickholm (5 000) tog gulden på herrsidan där det blev nio olika medaljörer. van Sitteren vann också Rallarrundan och Dalenrundan, medan Forsberg plockade förstaplatser i Lindesjönloppet och Fröviloppet. Josefin Gerdevåg, som tävlat rätt sparsamt, vann Semesterhalvmaran. På herrsidan fortsatte trenden med olika segrare: Per Arvidsson vann Rallarrundan, Heshlu Andemarim tog hem Lindesjönloppet, Adam Gillman var först i mål i Fröviloppet, Alexander Söderberg var snabbast i Semesterhalvmaran (men Andemariam fick toppoängen i cupen eftersom Söderberg springer för Stockholmsklubben Spårvägen) och Cimmie Wignell segrade i Dalenrundan (i Stripastafetten dominerade IF Start på både herr- och damsidan. Sammantaget gör det att van Sitteren har en rätt betryggande ledning i långloppscupens sammandrag, såvida inte Gerdevåg eller Forsberg börjar springa fler lopp i höst. Maria Eriksson är förvisso bara en poäng bakom i sammandraget, men har redan slagit i taget för hur många tävlingar som får räknas med van Sitteren har en kvar. På herrsidan leder Arvidsson med hela 20 poäng, men där är läget omvänt; den lednignen är inte alls säker eftersom få av löparna bakom ännu nåt upp i lika många tävlingar som honom. Om till exempel Andreas Ingberg, Jack Karlsson eller Andemariam, som båda varit snabbare än Arvidsson i år, springer fler tävlingar i höst kan de nå ifatt. Utanför cupen vann Kevin Henriksson och Anne Ellström Semestermilen medan Maja Blom och Johan Fagerberg tog hem Svartåloppet.

** Karin Forsberg (guld 5 000 och 10 000 meter i K35), Marie Dasler (guld 5 000 och 10 000 meter, K50), Maria Eriksson (guld 10 000 meter, silver 5 000 meter i K40) och Jan Myrtorp (brons 800 meter i M75) tog medaljer på veteran-SM, Wilhelm Bergentz (guld 3000 meter, silver 1 500 meter i P16), Noha Olsson (brons 1 500 meter i P16) och Henrik Franzén (brons 1 500 meter hinder i P15) gjorde detsamma i ungdoms-SM. Dasler tog dessutom SM-guld och Eriksson brons i sina åldersklasser i SM-milen, där även Susanne Malmqvist tog ett veteran-SM-guld, i K65.

** Rebecka Nylin, Johan Aronsson och lagen Josefine Wallenhammar/Eva Gustafsson (Hagaby) och Jakob Attås/Gustav Hindér blev distriktsmästare i sprintorientering i Nora. Maja Alm och Emil Svensk vann världsrankningstävlingen Örebro City Sprint där Filip Jacobsson (sjua) och Josefin Tjernlund (åtta) blev bästa länslöpare. Svenska landslaget med Lina Strand, Gustav Bergman, Jonas Leandersson och Karolin Ohlsson vann mixedsprintstafetten.

** I Milans poängtävlingar har Magnus Palm, Jakob Wallenhammar, Ludwig Ljungqvist, Filip Jacobsson (två tisdagar i rad) och nu senast i går kväll Oskar Eklöf, men Calle Olsson tog hem totalsegern (i huvudklassen var han den enda som sprang alla deltävlingarna, men det var inte avgörande eftersom bara de sex bästa resultaten räknas) med ynka 32 poäng (motsvarande 32 sekunder i någon av alla tävlingar) ned till tvåan Oskar Arlebo efter att ha tagit en andraplats, en sekund bakom Eklöf. Olsson var trea inför finalen, men tog sig alltså hela vägen upp till förstaplatsen. Evelina Ericsson blev bästa dam (det är mixedklass) med en 13:e-plats.

** Karl-Johan Danielsson och Annie Thorén vann Örebro triathlon, hemmalöparen Sara Jakobsson tog hem sprintklassen.

** Lagen Karin Strömdahl/Katrin Björklund, Christer Ericsson/William Blomström och Sandra Lundqvist/Fredrik Sundberg vann multisporttävlingen Örebroloppet, medan Per Eklöf blev först ut som segrare i den nya soloklassen (enda kvinnan som körde solo bröt).

** Stockholmaren Pär Bjelkmar krossade banrekorden varje dag under Bergslagsleden på fem dagar och satte ett totalt rekord med runt sex timmar.

** Själv har jag sprungit Niesen treppen lauf, Gallaberget trailrun, Jordgubbslunken, Hyttloppet, Mörksuggenjakten trail, Mora trail, Lurs backyard ultra, Skövde ultrafestival backyard ultra, Kloten–Nyberget och Ultravasan under den här tolvveckorssemestern (plus att jag hojat Cykelvasan). I juli blev det faktiskt över 31 tävlingsmil i löparskorna …

Racerapport: Ultravasan 2018

”De ser så slitna ut och har kramp. Du tar dem!” Mitt absolut bästa ögonblick under Ultravasan – och det finns många att välja på! – är när Maria plötsligt står bredvid spåret, precis vid 13-kilometersskylten, strax efter Läde. ”Jag är också sliten, men ingen kramp, än …” får jag ur mig innan hon manar på mig att ändå fortsätta jaga ryggar.
Flera veckor tidigare hade jag suttit och bläddrat i de gamla resultatlistorna och sett att min målsättningstid, 8.41 (tiden jag skidade Vasaloppet på i vintras – ”riktiga löpare springer snabbare än de åker skidor” som jag brukar säga …), hade räckt till en 65:e-plats i spöregnet i fjol och till en 84:e-plats i de mer gynnsamma och med i år jämförbara förhållandena 2016. Man vet ju aldrig hur bredden på toppen ser ut, men någonstans hade målsättningen om 8.41 breddats med en förhoppning om att bli topp 100, och jag hade sagt åt Maria, som var med och supportade tillsammans med mina föräldrar, att hålla koll på placeringarna om det skulle bli en kamp om hundradeplatsen på slutet. Placeringen i ett sådant här lopp – om man missar pallen eller topp tio eller en seger i sin veteranklass eller så – är ju helt ovidkommande för alla andra än löparen själv; men något ska man ju sikta på, något ska man ju ha som motiverar en. Och i grunden var jag rädd att jag skulle ge upp och skita i allt ihop om jag märkte att 8.41 slank utom räckhåll.
Efter väckning 3.20 (vi hade stuga långt borta i Stöten, med 40 minuters körning till starten), halvhjärtad uppvärmning, 15 minuters kö till bajamaja och den där magiska atmosfären just innan starten försökte jag hitta mitt eget tempo i första backen. Var kanske 30:e upp till första vänstersvängen, men sedan började löpare efter löpare rulla förbi. Efter en vacker soluppgång över myrarna och en vunnen kamp mot tankarna på att öka farten (jag kände mig så fräsch!) kom jag upp till Smågan som 84:a (snittfart 5.00 enligt vasaloppet.se, lite långsammare enligt egna pulsklockan som inte loggade fullt lika många meter ditupp; det kompenserades senare under loppet och klockan stannade på 90,5 i mål vilket ändå är en mindre avvikelse mot stipulerade 90 än normalt eftersom man knappast springer kortaste vägen hela tiden under ett så långt lopp). Redan vid första vätskekontrollen, några kilometer innan, hade jag hivat i mig dagens första sportdryck, och i Smågan blev det ännu mugg Enervit följt av en morgonkaffe (hade inte hunnit fixa något i Stöten) som var alldeles för het så både tungan, halsen och magsäcken blev skållade. Efter risgrynsgröt och ostmacka till frukost blev det just bara dricka under loppet, på grund av risken för magras (minns Borås sextimmars för två år sedan) vågade jag inte äta en smula före mållinjen (och jag bar heller inte med mig något, varken vätska eller mat); dieten bestod istället av sportdryck vid 14 av de 21 vätskestationerna och vatten vid övriga sju, plus blåbärssoppa, cola och kaffe i kontrollerade mängder när lusten föll på.
Trodde det skulle vara mer stig till Mångsbodarna, och framför allt lite mer tekniskt, och hade därför räknat med att tappa lite tid mot det 5.30-snitt jag hade tänkt mig till Evertsberg. Planen var 5.30 dit och 6.00 per kilometer resten av vägen för att klara måltiden 8.41 med någon minuts marginal, och efter 5.00 till Smågan hade jag ju lite buffert att tappa redan före halvtid. Men hela vägen till Mångsbodarna var fin och lättsprungen (inklusive det 500 meter långa obanade partiet som var lättsprungen och nedtrampad mossterräng), så jag höll 5.20-fart i snitt över de 14 kilometerna. Därför var jag nästan exakt sju minuter före planen så långt, och fortfarande kändes kroppen bra. Så långt låg jag 82:a.
Jag tappade en minut till Risberg, ser jag nu i efterhand, men där var känslan fortfarande god (tappade berodde nog mest på att det en bit var rätt storstenig stig där jag inte ville pressa upp pulsen för högt, och så ytterligare ett kort obanat parti). Runt maratonpasseringen, fyra kilometer före Evertsberg, började däremot känna en begynnande stelhet i höftböjarna. Redan under första milen hade jag känt av en ovan stelhet i högra trampdynan (hade jag knutit skon för hårt?), och nu började onda tankar komma. ”Håll bara farten till Evertsberg, sedan kan du släppa ned i 6.00-tempo och ändå ha de där sex minuterna som buffert om något händer” manade jag på mig själv, och spurtade nästan in till kontrollen för att ha klockan på 5.30-snitt från Risberg (5.31 enligt officiella listan) eftersom jag visste att jag ändå skulle stanna en stund där för att göra en tv-intervju till na.se (som Maria fixade). Jag noterade också att jag överraskande nog fortfarande såg ryggen på VM-löparen och fjolårstvåan Frida Södermark, tänkte att hon kanske hade magproblem eller så (men har förstått i efterhand att hon öppnade medvetet lugnt och sedan ökade efter Evertsberg för att få en bra resa och uppladdning inför 100-kilometers-VM om tre veckor).
I asfaltsbacken, som övergår i grusväg, ned från Evertsberg hände det plötsligt: Dagens näst bästa ögonblick. Plötsligt var stelheten borta, all kraft tillbaka, det kändes som om jag precis börjat springa. ”Varför ska jag sakta ned nu”, resonerade jag, och fortsatte istället att hålla öppningstempot på 5.30. I Vasslan, fyra kilometer efter Evertsberg, går banan ihop med 45-kilometersloppets sträckning, och där kommer man in i svansen på den klungan med massor av långsammare ryggar att plocka: Inspirerande! (45-löparna man först kommer ikapp har snittat sina sex första kilometer på 6.30 eller så.) Känslan var att jag flög fram här (i 5.30-fart, märk väl …), och jag hoppade om ett gäng sydkoreaner på ett stigparti, fortsatte att sicksacka mellan krampande och linkande löpare och kände mig urstark men med en gnagande oro i bakhuvudet om att jag gick för hårt; det återstod fortfarande nästan ett maraton.
”Du låg 76:a i Evertsberg, du slåss om topp 80 nu!”, tjoade Maria i Oxberg, ovetandes (precis som jag) om att jag plockat 20 orangea nummerlappar sedan dess och nu var 56:a. Efter att de båda banorna gått ihop gällde det nämligen att hålla koll på vem som tillhörde vilket lopp, om man var intresserad av placeringar; 45-löparna hade en blå rand på sina nummerlappar, 90-löparna en orange. Det blev många huvudvridningar och många ”bra jobbat, du ser stark ut” inte bara för att vara trevlig utan också för att rättfärdiga att man vänder sig om och glor på bröstet på de man passerar.
Jag hade två målbilder under den där pigga riktigt pigga perioden efter Evertsberg: Att jag skulle vara stark i Lundbäcksbackarna upp mot Oxberg (där jag cyklade om så många förra helgen, i Cykelvasan) och att jag likaså skulle vara stark de tre sista milen. Bufferten till 8.41, om jag bara skulle orka hålla sexminuterstempo per kilometer, vilket jag bör klara även om jag är väldigt trött, var nu 23 minuter vilket gjorde att det mesta nu handlade om att undvika kramp eller magras, ultralöparens två största fiender. Jag kände mig också så där härligt stark i Lundbäcksbackarna (jag tog inte ett enda gångsteg på hela dagen, frånsett intervjun i Evertsberg och möjligen någon gång om jag behövde sakta in för att snappa åt mig dricka), och plockade en och annan där (precis i botten på backen vände jag mig om till en okänd medlöpare och vrålade glatt: ”Äntligen! Det här har jag längtat efter hela dagen!”). Men stark sista 30? Näe, bort mot Gopshus, med 25–26 kilometer kvar, började slitenheten till sist komma över kroppen. Jag tröstade mig med tankar på att de andra säkert också började bli trötta nu (”Hade de varit pigga hade de inte legat här bak!”), att jag varje steg i 6.00-fart var närmare att klara mitt 8.41-mål, och att jag trots allt i princip inte hade blivit omsprungen av någon enda löpare sedan Mångsbodarna, för flera timmar sedan.
Har man gjort några ultralopp vet man hur man gräver djupt (eller också har man slutat springa ultra). Och man känner sin kropp. Den skickade oangenäma signaler om trötthet, visst. Sånt där kryp som man känner i benen när man gått en hel dag på stan, typ. Stelhet i uppförsbackarna, visst (men inte mer än att jag fortfarande kunde gå över till trippande framfotalöpning där, om än med viss rädsla för kramp i vaderna). Men inga krampkänningar, nej. En oförskämt fin mage. Ingen energitorsk (trots att jag inte ätit något på åtta timmar vid det här laget).
Så jag grävde djupt. Tog kilometer för kilometer (redan från start hade jag en regel om att jag bara fick kolla gps- och pulsklockan vid kilometerskyltarna, en regel jag satt upp för att jag skulle kunna njuta mer av loppet och inte bara springa och kontrollera mig). Farten mattades något, visst. Men 5.44-snitt mellan Oxberg och Hökberg gjorde ju ändå att bufferten mot 8.41 växte snarare än krympte, och sedan väntade nedförsbacken (som förvisso i det här skedet av loppet inte är skönt för musklerna, men likväl bra för tiderna) mot Läde. Och efter några platta men mentalt jobbiga kilometer i den vackra tallmon stod hon där, Maria, och eldade på mig. Berättade att jag var 47:a i Hökberg och såg mycket piggare ut än ”alla andra” med orangea nummerlappar framför. Dagens finaste ögonblick. Tävlingshornen växte ut. ”Jaja”, tänkte jag. ”Jag försöker väl då.” Så istället för att fortsatte tappa tempo provade jag att öka, igen. Och kroppen svarade, igen. Jag la i 5.30-tempot och rullade ned till Eldris. Speakern ropade att gubben som kom in bakom mig var 43:a. Ut från kontrollen passerade jag tre löpare med tydliga krampkänningar, vilket med snabb huvudräkninge borde göra mig – som drömt om en topp 100-placering – till 39:a i det läget.
Härifrån var det bara att bita i. Gps-klockan skulle inte över 5.30-snitt från Eldris räknat, det var målet. Men nu var backarna tunga. Sekunderna fladdrade. Jag kom förbi sjukilometersskylten, där jag nästan kraschade i 35 kilometer i timmen på cykeln för en vecka sedan, där jag dunkade i högerknäet i styret men kunde ha råkat mycket mer illa ut. Femkilometersskylten (”Sista halvtimmen!”). En äldre löpare som vände sig om när jag ”stormade” förbi och med ett snett leende konstaterade att jag tyvärr också hade orange nummerlapp och att han skulle tappa mig (annars var de där slitna och krampade löparna som Maria talade om i Läde rätt få, därifrån plockade jag trots bibehållen fart bara sex-sju placeringar). Trekilometersskylten (”Det blir under 8.15 om jag klarar sexminuterstempo hela vägen in!”). Bryggeribacken, tvåkilometersskylten, kyrktornet som närmar sig, svängen runt idrottsplatsen, in på campingen, enkilometersskylten (kolla klockan, 5.31 i snitt sedan Eldris; ”jag måste öka lite nu för att få ned den på 5.30”), de tunga, tunga stegen i de två sista, korta motluten. I vänstersvängen ut på asfalten knöt jag näven och kände tårarna komma. 30 meter framför såg jag två löpare. ”Ska jag spurta?” ”Näe, jag skiter i det, jag är nöjd.” Två sekunder senare: ”Så fan heller. SPURTA! Den här chansen kommer aldrig tillbaka!” Förbi med marginal (kollar nummerlappar, ”fan, de var blå!”) så att jag hinner göra en lagom spänstig piruett över mållinjen, och sedan kom alla känslorna på en och samma gång. Maria filmade, klippet ligger på na.se. Jag hulkar och vacklar och begraver huvudet i händerna och när hon ber om några första ord efter målgång säger jag: ”Får jag sluta springa nu?”
37:a av 796 herrar i Ultravasan (tvåa av löparna från länet) slår lite högre än placeringarna som 7 650:e herre i Vasaloppet eller 4 805:e i Cykelvasan. Klart som fan det gör det, men placeringen var ju bara ett extra delmål. Sluttiden 8.12 är det jag är verkligt nöjd med. Det ger ett snitt på 5.28 över 90 kilometer (med 900 höjdmeter, 17 kilometer stig och 700 meter obanad terräng). Det måste vara det bästa jag presterat i en tävling någonsin, möjligen tillsammans med Sweden skyrace 2014. Jag är jävligt nöjd dels med tanke på all träning jag lagt ned specifikt inför det här loppet, dels för att jag lyckades få till en så bra dagsform (trots förkylning under veckan före loppet och ett tömningspass, under kolhydratstömningen alltså, där jag sprang vilse och var ute i 3,5 timmar och 31 kilometer i strilande regn fem dagar före Ultravasan). Jag tror att jag låg ypperligt nära max av vad som går att få ur min kropp med nuvarande träningsgrad (mängd, intensitet) i den här prestationen, och det måste alltid vara målet med en måltävling.
Läser man den här racerapporten utan att känna mig kan man nog undra om jag bara har siffror i huvudet när jag springer. Kilometertider hit, beräknade sluttider dit. Placeringar. Jo, men så är det. Jag springer och räknar och räknar och funderar och förhandlar med mig själv. Det är mitt sätt, så gör jag nästan alltid på tävling. Jag har alltid älskat matematik, och att räkna kilometertider tar bort tankarna från ömmande lämmar. Under nio mil och åtta timmar hinner man ändå med att emellanåt slå bort de tankarna och bara insupa stunden, njuta när löpningen känns lätt, ta in de vackra omgivningarna, byta några ord med andra löpare. Men sedan räknar jag tider igen. Eller placeringar. Sådan är jag.
Därför tändes den där elden i mig i Läde. Därför orkade jag pressa mig till att hålla uppe en jämn fart nästan hela vägen (5.44-snitt mellan Oxberg och Hökberg var dagens långsammaste notering, 5.00-snitt mellan starten och Smågan var den snabbaste). Pulsklockan visade för övrigt också en jämn och fin kurva med ett snitt på 77 procent av maxpuls över loppets 492 minuter fördelat på 99 minuter mellan 80 och 90 procent av max, 390 minuter mellan 70 och 80 procent av max och tre minuter mellan 60 och 70 procent av max (två minuter var intervjun i Evertsberg, en minut var en kisspaus några kilometer senare). Jag kommer leva länge på den här prestationen. Läs också gärna min krönika från loppet och kolla in filmen (där ni både får se mig springa och gråta och försöka ta mig in i en bil efter loppet).
Tack Maria, mamma och pappa för all support!

Highfive i Oxberg, fortfarande hyggligt fräsch, men bara några kilometer till … Foto: Maria Åström
På upploppet, efter att precis ha spurtat om två med ”fel” färg på nummerlappsranden. Foto: Dennis Brännmyr

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2018
The Hill marathons 2019

Hallsbergsorienterare tog VM-brons

Att Erik Anfält vann Ultravasan 45 gjorde jag en större, men pluslåst, intervju med honom om på na.se som går att läsa här (och där kan man också läsa om Josefin Gerdevåg, Erica Lechs och Erika Bergentz seger i Vasakvartetten samt Lisa Bergdahls seger i Vasastafetten), och under dagen har det dessutom blivit två artiklar om Emilia Fahlins framfart i Tour of Norway (ingen av dem pluslåsta, den ena om gårdagens framgångar och den andra om dagens praktskandal). Så, här i bloggen fokuserar vi istället på Mikael Pihel.

”Mikael, vem?” kanske ni säger, men vi snackar om en 44-årig orienterare från Hallsberg som gett sig på den ädla sporten orienteringsskytte och på fredagen slog till med ett VM-brons när världsmästerskapet i Sundsvall inleddes med den klassiska distansen. ”Bronset ordnades genom en helt igenom felfri punktorientering tillsammans med ett säkert skytte”, skriver Hans Mandahl i ett mail till NA. Sverige dominerade tävlingen och la beslag på samtliga medaljer på herrsida, och därtill tog Hallsbergs Gustav Hindér hem fjärdeplatsen (drygt 1,5 minuter bakom Pihel). Johan Eklöv tog hem VM-titeln på ett överlägset sätt, nästan 13 minuter före tvåan Robbin Kantarp som var 1,5 minuter före Pihel i mål.

OK Tisaren-orienterare i svenska landslagskläder: Gustav Hinder blev fyra och Mikael Pihel tog bronset när orienteringsskytte-VM i Sundsvall inleddes med klassisk distans på fredagen.  Foto: Hans Mandahl

I Kalmar ironman slutade förre swimrunvärldsmästaren Bibben Nordblom, från Nora, på 17:e plats i D25-klassen, 52:a plats totalt bland damerna, på 11.17.18 efter att ha simmat på 1.04.03, cyklat på 5.50.58, sprungit den avslutande maran på 11.17.18 och svarat för några av hela tävlingens snabbaste växlingar (1.51 mellan simning och cykel, 1.42 mellan cykel och löpning). Örebro AIK:s Ida Larsson blev fyra i samma klass (tolfte dam totalt) på finfina 10.35.52 (1.26.36/5.23.28/3.35.48).

Liduina van Sitteren vann sin debut i Örebro parkrun (i den 19:e upplagan som avgjordes på lördagen), och var bara 17 sekunder från Mikaela Kemppis banrekord (19.27 mot 19.10). Per Sjögren ställde upp för fjärde gången, men sprang för första gången utan joggvagn (tror jag), och noterade näst snabbaste tiden någonsin på banan, 16.10 (18 sekunder bakom Tim Sundströms rekord).

Mr. Örebro parkrun x 2 #örebroparkrun #parkrunsverige

A post shared by parkrun Sverige (@parkrunse) on

Och Martin Regborn, han värmde upp inför världscupen i Lettland med sen seger i OL-roundens sprint i Riddarhyttan.

Helgens höjdare

1. Tour of Norway
Emilia Fahlin inledde världstouretapploppet söder om Oslo med en 32:a-plats i en supertät, kort tempoprolog, där hon var 13 sekunder bakom segrande Ellen van Dijk 3 400 meter med en snittfart på över 54 kilometer i timmen. I dag fortsätter etapploppet med en tio mil lång sträcka med start i Halden, på lördag väntar 14 mil med mål i Fredrikstad och på söndag en nästa 16 mil lång etapp med målgång i Halden.

2. Ultravasan (och de andra loppen mellan Sälen och Mora)
34 löpare från länet är anmälda till 90-kilometersloppet, men det största namnet återfinns på halva sträckan. Fjolårstvåan i 45-kilometersvarianten, Erik Anfält, är, liksom sin baneman då (Roman Ryapolov, IFK Mora), anmäld i år igen – och säkert sugen på revansch. På nya stafettvarianten Vasakvartetten, där fyra löpare delar på sträckan, lär Örebro få ett slagkraftig lag när Mikaela Kemppi, Josefin Gerdevåg, Erika Bergentz (och vem var den fjärde, jag hittar dem inte i startlistan …) gått ihop över klubbgränserna.

3. Veteran-SM i friidrott
Att lägga ett veteran-SM långt borta i någon landsände ger förstås ingen succé när det kommer till antalet deltagare. Så när årets VSM i friidrott i år avgörs i Karlskrona hittar jag bara tre länshopp i startlistan. Men de kan å andra sidan håva in ett antal medaljer. På medel- och långdistans, som bloggen bevakar, snackar vi Maria Eriksson på 1 500, 3 000 och 5 000 meter och Jan Myrtorp på 800 och 1 500 meter.

Bubblare: Och så är det förstås Sveriges enda ironman, i Kalmar, med bland andra tidigare swimrunvärldsmästaren Bibben Nordblom på startlinjen.

Länslöparen slog världsrekord – och Pätsi kvalade till Hawaii med sitt livs lopp

Har tillbringat dagen i ett ömsom soligt, ömsom hällregnbeklätt Strömstad och sett Martin Regborn ta en sjundeplats i orienterings-VM (vilket jag skrivit om bland annat här och här). Därmed satt jag helt offside när en helt annan länslöpare i dag slog till med ett världsrekord. Och det är ju sannerligen inte varje dag som någon länslöpare står för en sådan bedrift, även om vi snackar veteranklass (H50-59) och en udda distans (4×800 meter). Men officiellt världsrekord blev det för Östanjös SK:s Patrik Johansson (ni vet, han som vann Inneserien i vintras) som i ett svensk ”landslag” tillsammans med Gunnar Durén, Mats Olsson och Per Björkman vid en tävling i Stockholm i dag. Johansson persade (inofficiellt, eftersom det var en stafettsträcka) på 800 meter med 2.07, och nya rekordet skrevs till 8.25,79 (över tio sekunder bättre än det gamla rekordet som Kanada innehade på 8.36,39).

Patrik Johansson och "arrangören" Gunnar Durén efter världsrekordet. Foto via Per Börjesson
Mats Olsson och Patrik Johansson efter världsrekordet. Foto via Per Börjesson

I Kalmar Ironman slog Morgan Pätsi till när man minst anade det. Örebrotriathleten som siktade så högt förra året (medalj på långdistans-VM, topp fem i ironman-VM) men inte nådde dem och sedan började årets säsong med ett gäng skador gjorde i dag karriärens bästa lopp. Han inte bara slog klubbrekord, han gick dessutom under nio timmar för första gången (med nästan åtta minuters marginal!) och kvalade in till årets ironman-VM med 6,5 minuters marginal (en femteplats hade räckt) efter att ha simmat 3,8 kilometer på 1.04.31, cyklat 18 mil på 4.36.58 och sprungit det avslutande maratonloppet på 3.05.12. En sjuk prestation. ”I dag ville kroppen vara med och leka. Grymt nöjd”, skriver Morgan på Facebook.
Gyttorps Bibben Nordblom persade med över 35 minuters marginal när hon blev tvåa  D21-klassen, men missade återigen en VM-plats med en placerings marginal då bara en enda VM-biljett stod på spel i den klassen. Bibben i mål på 10.38.41, Cathrin Axfors vann på 10.00.22. Härnäst väntar Ö till ö om två veckor, där Nordblom får räknas som favorit i damklassen.

Även Erik Anfält svarade för en grym prestation när han blev tvåa på Ultravasans 45-kilometersdistans i dag. Anfält var 3.38 bakom IFK Moras ryss Roman Ryapolov, men över 1,5 minuter före trea, norsken Tom Erik Halvorsen, och var mycket glad efteråt: ”Har aldrig varit så nöjd med en andraplats som i dag. Har heller aldrig känt mig så fysiskt sargad efter ett lopp som idag. Sista tio kilometernavar det en balansakt för att överhuvudtaget ta mig i mål. Hatten av till Roman Ryapolov som vann. Han var stark”, skriver Anfält på Instagram.
Numera utflyttade Hälleforslöparen Haben Kidane fick fira seger då han anförde ”Forest Runners Team Finspång Mix” till seger i Vasastafettens mixedklass genom att vara över två minuter före tvåan upp till Smågan (och näst snabbast av alla löpare över huvud taget, bakom herrtätens Andreas Åhwall). Det av örebroaren Lars Drageryd sammansatta laget ”Åshöjdens BK” (med bland andra KFUM Örebros Linus Rosdal) blev tvåa i herrklassen, Kumlabaserade LK Gränslöst slutade fyra. Örebro AIK:s lag blev 19:e i damklassen och 56:a i mixed.

Från dagens DM på 10 000 meter har jag ännu inte lyckats hitta någon resultatlista, men Mikaela Kemppi vann förstås damklassen därtill på ett nytt personligt rekord. Och på Instagram avslöjar hon att det blir SM-debut på distansen när friidrotts-SM inleds på fredag.

Närkes DM 10000m på bana. Sprang i A-heatet med grabbarna och trodde jag skulle få bra sparring och många bra ryggar att försöka haka på och jaga. Men många hade det tungt idag och flera av dem som är bättre än mig vek ned sig och tog det lite lugnt idag. Och ett par grabbar var för snabba för att jag skulle kunna haka på. Det var alltså bara att göra jobbet själv. Lyckades ändå fixa nytt PB och ett grymt härdat pannben! 😅 25-varvsfrossa skänker någon slags hatkärlek. Nytt PB, nytt klubbrekord och nytt banrekord för damer lyder nu på 35.45 och jag är grymt glad, nej lycklig är ett bättre ord, att lyckas prestera detta och fortfarande utvecklas i min löpning. Nu hoppas jag ha något lättare och piggare ben till på fredag kväll när jag debuterar i SM 10000m på bana. 🙏👊💥 Varför jag står på två prispallar? Jo, detta var både DM för seniorer och veteraner och får jag pris både som bästa dam och i min veteranklass damer40. Det är fördelen med att vara en äldre löpare 😅😅😅

A photo posted by Mikaela Kemppi (@mickan0473) on

Däremot har resultaten trillat in från dagens lag-ungdoms-SM på Källbrinks IP i Huddinge där KFUM Örebro slutade på tionde plats av 14 deltagande lag. Och faktum är att två av de grenar där KFUM samlade flest poäng var killarnas 800 meter och 2 000 meter hinder. I hinder blev Olle Tyrsmo trea på 6.50,53 och slutade Tobias Tranderyd på femte plats med 2.00,96. Därtill blev Lisa Brorson tolva på 3 000 meter med 12.44,63.

Och redan i går avgjordes ju lagtempot i Vårgårdas världstourtävling, med Emilia Fahlin i comeback efter OS-succén och i Alé-Cipollinis färger. Det blev som väntat ingen framskjuten placering för det italienska stallet som varken hade tempoutrustning på plats eller hunnit köra särskilt mycket träning ihop i disciplinen, utan en elfteplats av 16 startande lag, 3,5 minuter bakom segrande Boels-Dolmans. Fahlin och lagkompisarna lär vara betydligt mer konkurrenskraftiga i morgondagens linjelopp.

Helgens höjdare: Kan Anfält utmana om segern i Ultravasan?

1. Orienterings-VM
Det har gått tolv år sedan senast. Men med start i morgon, lördag, är det äntligen dags igen: Orienterings-VM i Sverige, i Strömstad (och tisdagens medeldistans i Tanum). Lite skralt med länsdeltagare då tidigare VM-löpare som Lilian Forsgren och Filip Dahlgren inte haft toppform i år (eller varit skadade) och andra som varit med kring landslagen som Daniel Attås och Josefin Tjernlund ännu inte tagit klivet till VM-nivå. Så Martin Regborn blir enda länslöpare i mästerskapet, och lördagens sprint blir, om inget oförutsett händer (Regborn är reserv på övriga distanser och tillgänglig för stafetten nästa lördag), hans enda distans under mästerskapet. Läs mer om Regborn i gårdagens blogg och i dagens pappers-NA (som går att köpa som e-tidning på na.se).

2. Vårgårda GP
Redan i eftermiddag avgörs lagtempot, och på söndag är det dags för det klassiska linjeloppet. Jag skrev en del om Emilia Fahlin häromdagen. Hon gör sin sjätte tävling i Vårgårda och har placeringsraden 46–41–17–43–52 i linjeloppet, men hoppas i år kunna vara med betydligt längre fram när det ska avgöras.

3. Ultravasan och Vasastafetten
Garphytteorienteraren Filip Dahlgren är ju regerande mästare i Vasastafetten med sitt IFK Lidingö, och Örebro AIK kom tvåa i fjol (med bland andra Erik Anfält, Mikaela Kemppi och Mattias Nätterlund i laget), men i år kommer inget av lagen till start. Eller ja, Örebro AIK ställer upp med ett lag, men utan så mycket elitinslag, utan någon av löparna från i fjol (men däremot med Cristoffer Stockman och Ann-Sofie Berg). Att hålla utkik på är också Karlskogalaget Happy Homes, som förutom ett par av min träningskompisar innehåller dubble VM-guldmedaljören (i draghund) Timo Silvola. Men allra mest spännande är förstås Erik Anfälts start i Ultravasan 45 (även om det hade varit ännu roligare att se honom i 90-kilometersklassen, men de distanserna har maratonlandslagslöparen från Örebro ännu inte klivit upp på). I fjol vann Fritjof Fagerlund på 2.45.30, och en tid under tre timmar räckte till topp sex. Det är svårt att säga exakt vad Anfält är god för på det här underlaget, men någonstans där uppe kommer han naturligtvis att vara med.

Bubblare: I Anfälts (och Nätterlunds) frånvaro blir lördagens DM på 10 000 meter plötsligt lite öppnare (på herrsidan; på damsidan kommer Mikaela Kemppi förstås leka hem det). Jakob Nilsson har ju vunnit det mesta i långloppscupen i år, och har bästa anmälningstiden, men Fredrik Johnsson och Michael Welday är bara 33 resepktive 59 sekunder bakom och blir det ett taktiskt lopp på Skölvboslätts IP kanske någon kan hota. Förre swimrunvärldsmästaren Bibben Nordblom och hela 31 triathleter från Örebro AIK (däribland konditionsbloggsbekantingar som Morgan Pätsi, Anders Ekholm, Mikael Selvin, Mikael Spiris och förre Örebro IK-hockeyspelaren Peter Jellvert) ställer upp i Kalmar ironman som avgörs på lördag. På söndag är det dessutom dags för höstens första och säsongens totalt fjärde deltävling i Närkeserien i mountainbike. Och så ställer KFUM Örebro upp med ett lag i lag-ungdoms-SM i friidrott för 15–17-åringar i Huddinge där Tobias Tranderyd (800 meter), Olle Tyrsmo (2 000 meter hinder) och Lisa Brorson (3 000 meter) står för konditionsinslagen.