Hedlund kan än – vann Grottfallsrundan

Ett resultat jag missade från helgens skidåkning var det från Grottfallsrundan i Grängesberg. Jag funderade på varför Magnus Hedlund – Karlskogas bäste skidåkare på 2000-talet – inte kom till start som regerande mästare i Lospåret, men svarat var inte att han lagt av eller så – utan att han i stället åkt några mil norrut för att tävla. Och inte bara tävla, Hedlund, som från och med den här säsongen klivit upp i 45-årsklassen, vann den 42 kilometer långa tävlingen, som till stora delar går på en golfbana, sex sekunder före Björn Hänninen, Åmots SK. Därmed är Hedlund seedad till elitledet i Vasaloppet. Och apropå Vasaloppet: Han har ju en snudd på unik svit där, Karlskogaåkaren. Sedan han fyllde 18 år och fick börja åka Vasaloppet har han ställt upp – och tagit sig i mål – varje gång. Totalt 27 lopp, och med en oerhörd jämnhet (efter placeringsraden 668–365–512 i de tre första loppen 1991–1993 har han bara vid två tillfällen varit sämre än topp 400, och tre gånger har han slagit sig in på topp 100 med 64:e-platsen 1999 som bästa resultat; så sent som i fjol blev han 188:a). Och ja, Hedlund är anmäld även till årets niomilakubbning mellan Sälen och Mora.

Hallor klarade sitt mål – stakade hela Vasaloppet: ”Helt förstörd i kroppen”

Årets Vasalopp handlade, ur ett länsperspektiv, återigen främst om bröderna Impola (och det berodde ju till stor del på att de tre främsta damåkarna – Maria Gräfnings, Kristina Roberto och Olivia Hansson – inte kom till start). Jag snackade med Bob ganska tätt efter målgång och den pluslåsta intervjun kan ni läsa här (läs också om Adam Karlsson som återigen åkte med 15 kilo kamera på ryggen för att fixa SVT:s sändning) och alla länsåkarnas resultat från loppet finns här.
Och någonstans i den övre femtedelen av den där resultatlistan finns ett namn som sticker ut lite extra: Anton Hallor, Karlslunds IF, 5.36.04. Jag skrev ju i börja av november om Hallors ambition att som nästan-elitidrottare (tror jag att han själv kallade det) i löpning och orientering försöka göra som världseliten i längdskidor och staka hela Vasaloppet. Och efter över 100 mils ren stakträning klarade han i dag målet – och förbättrade därtill både sin placering (1 823 mot 2 262) och tid (5.36.04 mot 5.42.21) jämfört med fjolåret som var första gången då Hallor tog sig igenom de nio milen. Hur det var den här gången? Tja, det beskrev Hallor ganska bra på sitt instagramkonto: ”Jag fick en trög start, men förlorar gör den som ger upp. Passerade som 2 408:e person vid första stationen, stakade i mål fem timmar senare som nummer 1 826. Tugga tugga tugga, så skönt att ha plockat platser hela tiden. Tiden på 5.36 innebar medaljtid, nytt PB i tid med sex minuter och även nytt PB i placering med cirka 400 platser. Allt detta helt utan fäste. Väldig nöjd, trött och helt förstörd i kroppen!”

Nere på Cypern körde örebroarna Matthias Wengelin och Axel Lindh in på åttonde respektive tolfte plats i crosscountryloppet Amathus XCO, fem respektive nio minuter bakom segraren Jordan Sarrou (som har tre VM-guld i mixedstafett med Frankrike). Det var avslutningen på deras gemensamma träningsläger som inleddes med ett etapplopp förra helgen.

Panvårens avslutning, då? Jo, i söndagens långdistans fick Tisarens Ellinor Eriksson äntligen kliva upp på pallen som trea efter lördagens två fjärdeplatser (och det trots att hon bommade första kontrollen och bara hade 30:e bästa tid dit). Dessutom tog Hagabys Viktor Larsson en meriterande andraplats i herrklassen, bara 1.40 bakom Ronnebys Denys Shcherbakov.

Och i lettiska Madona körde Axel Ekström upp sig från 33:e till 26:e plats (som femte bästa svensk) när skandinaviska cupens minitour – och hela cupssäongen, för övrigt – avslutades med en jaktstart över 15 kilometer i fristil på söndagen. Återstår att se om det resultatet (och, framför allt, vinterns övriga) räcker för att ge honom en plats i truppen till världscupfinalens minitour i Kanada nästa helg. Beror säkert en hel del på hur slitna VM-åkare väljer att ställa sig till deltagande där. Truppen lär meddelas senast på måndag den 13 mars.

Ekström får jaga från 33:e plats i Madona – och Hedlund får plats i elitstartledet

Det såg riktigt bra ut när Axel Ekström, som inte direkt är känd som någon sprinter, tog sig vidare som sista man från kvalet och tog en slutlig 20:e-plats när skandinaviska cupens minitour i lettiska Madona inleddes på fredagen (tredje bästa svensk där). Men lördagens distanslopp över tio kilometer i klassisk stil blev inte någon lika rolig historia, där U23-VM- och Tour de ski-åkaren från Klockhammar fick nöja sig med en 38:e-plats, som åttonde bästa svensk, 1.41 bakom segrande norrmannen Daniel Stock (det var idel norrmän topp fem, tio på topp elva och 28 på topp 37). Men med tanke på att den skejten fungerat bättre än den klassiska tekniken för Ekström i vinter så lär utgångsläget i morgondagens jaktstart över 15 kilometer i just fri stil vara rätt inspirerande: Ekström går ut som 33:a, men har mindre än minuten upp till sjunde plats och mindre än två till täten.

I Panvåren, orienteringssäsongens startskott nere i Kristianstad, strök Tisarens landslagslöpare Andrea Svensson sitt deltagande, men KFUM Örebros Erik Lindgren skrällde i stället hem en andraplats, bara två sekunder bakom segrande Samuel Keller (Nyköping), i fredagskvällens inledande nattorientering. Lindgren var bara åtta halvvägs men sprang alltså upp sig nästan hela vägen till segern. Ellinor Eriksson, som bytt från just KFUM till Tisaren inför årets säsong, stod över natten men slutade fyra både på medeldistansen (bakom idel landslagsnamn och före en del) och sprinten i dag. I morgon avslutas Panvåren med långdistans.

I inomhus-SM i friidrott för 15- och 16-årsklasserna schabblade jag bort Klara Frihs namn i förhandssnacket, men Åsbrolöparen vann hur som helst sitt försökheat på 1 000 meter och är vidare till söndagens final. Heatet gick så långsamt att hennes 3.11,22 bara var nionde bästa tid totalt (åtta till final), så hon lär ha en del kvar att ge i morgon. Samma sak, men med helt annan utgång, hände Örebrokillen Wilhelm Bergentz, som tävlar för Thoren, på 1 000 meter. Han har gjort 2.51,44 i vinter, men efter lusigt tempo förlorade han en spurtuppgörelse där fem löpare inom 1,5 sekunder (!) gjorde upp om två finalplatser. Alla medeldistansfinalerna avgörs i morgon.

Till sist en text från i går, som jag glömt länka: Andra raka Örebrosegern i Stafettvasan! Ja, och så ett konstaterande att Magnus Hedlund, Granbergsdal, tilldelats en plats i elitstartledet i sitt 27:e raka Vasalopp (av 27 möjliga sedan han fyllde 18 och fick börja åka). Kör med startnummer 133 på bröstet, som ende åkare som både bor i länet och representerar en länsklubb.

Helgens höjdare – Vasaloppet, orienteringspremiär och ett blodigt knä

1. Vasaloppet
Tja, vad trodde ni? Jag har ju skrivit en del under veckan, så det är bara att ta del av det materialet:
Därför är Elin Fjellström toppseedad länsdam i Vasaloppet (i startled två).
Kalle Gräfnings om förkylningarna och målsättningen att slå klubbrekord (pluslåst reportage).
Allt inför historiska premiären av Nattvasan (pluslåst reportage).
Ska vi slå vad om Impolaseger i Vasaloppet?
Bob Impola om fyra sjukdomsperioderna som förstört säsongen efter succéstarten – och känslan när han nu är tillbaka lagom till Vasaloppet (pluslåst reportage).
Startnumren i elitledet att hålla koll på? Jo, Bob Impola har nummer 64, Bill Impola nummer 17, Kalle Gräfnings nummer 233 och Johan Kanto (han är född och uppvuxen i Lindesberg och var som junior lovande fotbollsmålvakt i ÖSK) nummer 183. Elin Fjellström har nummer 18 942 på bröstet, men henne lär det bli svårare att få syn på i tv då hon kommer ha 600 åkare före sig när startgrinden går upp.
Och får man inte nog med skidor under Vasaloppshelgen (och VM för den delen) så kör ju dessutom Axel Ekström den sista deltävlingen i skandinaviska cupen, i lettiska Madona, med start i dag.

2. Ungdoms-inomhus-SM i friidrott
Det händer ju inte jättemycket i löparväg en helg när friidrotts-EM avgörs, men 15- och 16-åringarna passar i varje fall på att göra upp om SM-medaljerna i Uppsala, och när det gäller medel- och långdistans är det 1 000 meter som gäller för 15-åringarna och 1 500 meter för 16-åringarna. KFUM Örebros Melker Forsberg har tredje bästa årsbästat på 1 500 meter (4.24,03) och Thorens Wilhelm Bergentz fjärde bästa på 1 000 meter (2.51,44) precis som Lisa Hallmén på 1 500 meter (5.20,43; men där är det väldigt få som sprungit distans i vinter, och många har bättre personbästan än så från i fjol).

3. Orienteringspremiär
Panvåren nere i Kristianstad är för många orienterare (över 1 000 anmälda i år) traditionsenlig vårpremiär, och säsongens första större tävlingar. Det vankas nattorientering på fredagen, både medeldistans och sprint på lördagen och en avslutande långdistans på söndagen, och somliga – som Tisarens nyblivna seniorlandslagslöpare Andrea Svensson – springer rubbet medan andra – som hennes landslagsnosande nya klubbkompis Ellinor Eriksson – plockar russinen ur kakan och står över natten.

Bubblare: Matthias Wengelin och Axel Lindh avslutar på söndag sitt träningsläger på Cypern med ett hyfsat krävande XCO-lopp. Kolla in Lindhs ben efter förra veckans etapplopp och Wengelins coola video från nedförsbackarna på Cypern på de inlänkade instagraminläggen nedan!

Ska vi slå vad om att Impola vinner Vasaloppet? Och då gör Fahlin comeback (”Blir helvetespremiär”)

Sedan numera ganska många år tillbaka kan man ju slå vad om vem som kommer vinna Vasaloppet, och i år är spelbolagen rätt överens om att Petter Eliassen, 2015 års vinnare, får kliva överst på pallen igen (de ledande bolagen har honom mellan 2,75 och 4,00 gånger pengarna) med Tord Asle Gjerdalen (3,60–7,00) och regerande mästaren John Kristian Dahl (4,00–18,00) som andra- och tredjehandsfavoriter. Impolabröderna? Tja, ingen har oddssat Bob trots succén i La Sgambeda i december, så han går in i kategorin ”vem som helst annars”, som ger åtta gånger degen, medan Bill Impola rankas som 16:e troligaste vinnaren med ett odsspann på 41–76 gånger degen (det gör honom till femtehandsfavorit bland svenskarna).
Vill ni läsa mer om Kopparbergsbröderna så ramlar ett pluslåst reportage inför Vasaloppet ut på na.se vid lunchtid i morgon (redan nu går de fint att läsa en text inför Nattvasan, om man har plusabonnemang).
Redan på fredagen avgörs Stafettvasan (som Impolabröderna – Bill, Bob, Tom och Jack, tillsammans med Kalle Eriksson, vann 2009), och inte mindre än 95 lag har angett en ort i Örebro län som lagets hemvist vid anmälan. Men det är helt omöjligt att tröska sig igenom alla laguppställningar, så jag får nöja mig med att konstatera att det kommer bli en fin duell mellan Vedevågssonen och förre JVM-åkaren Filip Danielsson (som hoppat in som reserv i ett av Ebabs lag, med startnummer 2032 eller 2033, läs mer på hans blogg där han bland annat skriver det blir ”roligt att få känna på första backen inför möjlig start i Vasan kommande åren”) och Zinkgruvans sprintkung Markus Johansson (som kör i laget Skiteam Torsby, med startummer 1 082, där även Garphyttans Adam Gillman och Marcus Lennartsson och Zinkgruvans Oscar Johansson ingår, plus Gabriel Strid) på förstasträckan. Dock kör Johansson tidiga starten, 8.00, och Danielsson den sena, 10.00, så de kommer inte att mötas i verkligheten.

Stämde för övrigt av läget med Emilia Fahlin i en facebookchat tidigare i dag, och hon bekräftade att hon nu mår bättre efter sjukdomen som gjorde att hon missade säsongens två första inplanerade tävlingar. Nu laddar hon om för att istället göra årets första tävling i nederländska Ronde van Drenthe den 11 mars. En drygt 15 mil lång tävling som ingår i världstouren och bjuder både branta backar (upp till det första av tre backpris är det 23 procents snittlutning sista 500 meterna) och några riktigt långa pavéavsnitt (alltså kullerstensväg av centraleuropeiskt snitt). Något att bita i för Fahlin som inte tävlat sedan VM i höstas, med andra ord. ”Det blir en helvetespremiär”, skriver Fahlin med glimten i ögat, och fortsätter. ”Jag fick en riktig långdragen sjukdom så det var ingen idé att tävla i Le Samyn efter att inte cyklat på 1,5 veckor. Har just börjat stegra upp träningen igen och ska hinna chocka kroppen ett par pass innan det är dags för Drenthe.”
I världstourpremiären Strade Bianche på lördag, det italienska loppet med start och mål i Siena, matchar Fahlins stall Wiggle-High5 hemmaåkarna Giorgia Bronzini och Elisa Longo Borghini plus Audrey Cordon, Mayuko Hagiwara, Claidua Lichtenberg och Amy Roberts. Det var sedan tidigare klart att Fahlin inte skulle köra den tävlingen (det blir ändå tre svenskar till start i Sara Mustonen-Lichan, Sara Penton och Hanna Nilsson).

Bekräftat: Ingen Olivia Hansson i Vasaloppet (”inflammation i ryggslutet”) – Elin Fjellström blir toppseedad länsdam

Sedan tidigare var det klart att Karlslunds båda toppåkare på damsidan – Maria Gräfnings, som går all-in på den konkurrerande långloppstouren Fis marathon cup där hon just nu ligger tvåa i sammandraget med två lopp kvar, och Kristina Roberto, som inte lyckats bli kvitt sina efterhängsna hälproblem och bara kunnat starta ett enda lopp  vinter – missar Vasaloppet. Efter att klubbens, och länets, tredje bästa långloppsräv Olivia Hansson (som vann Wadköpingsloppet 2014, var 14:e i Vasaloppet i debuten 2015 [bästa junior herrarna medräknade] och 22:a i fjol då hon också debuterade i Marcialonga), som dragits med ryggproblem hela vintern, häromdagen la ut sin startplats till försäljning stod det klart att ingen av de tre toppåkarna kommer till start. ”Det är ryggen som krånglar, tyvärr”, skriver Hansson i ett sms till Konditionsbloggen, och fortsätter: ”Det har blivit en inflammation i ryggslutet. Det har kommit av att jag har överansträngt ryggen. Jag har tränat för ensidigt och stakat mer den här säsongen än vad jag är van vid. Jag ska stretcha mycket nu och inte träna så att det gör ont. Jag hoppas snart vara på banan igen!” Förhoppningsvis redan till Nordenskiöldsloppet, 22-miladrabbning i Lappland; ”världens tuffaste och längsta skidlopp” som arrangörerna själva kallar det. I fjol var Hansson fyra i den första moderna upplagan av tävlingen, årets lopp körs den 15 april, om 1,5 månader. ”Nu blir fokus att bli hel tills dess. Jag siktar verkligen på att köra det”, sms:ar Hansson.
Med topptrion ute ur bilden blir 20-åriga örebroaren Elin Fjellström, som tävlar för Garphyttan och har en tiondeplats i Skinnarloppet som vinterns bästa resultat (om man inte tycker att 64:e-platsen i Tjejvasan, som näst bästa länsåkare och femte bästa junior, i lördags toppar det), länets toppseedade åkare på damsidan i årets Vasalopp, i andra startled (som egentligen är tredje startled eftersom elitledet heter ”startled noll”). Fjellström är debutant i Vasaloppet, men har bar rutin från de sista tre milen där hon gjrode debut som elvaåring (!) i Kortvasan 2008. Då körde hon på 3.23.30, och sedan har hon förbättrat tiden för varje år (Kortvasan 2008–2012 och Tjejvasan 2013–2016) till årets 1.27.58 som femte bästa junior.
Där bakom är det otroligt tunnsått med seedade damåkare från länet över huvud taget. Nere i femte startled finns Anna Kero, Karlslund, och i startled sex finns Therese Axelsson, som tävlar för Torsbyklubben SK Bore, Almbys Yvonne Franzén och Karlslunds Malin Olsson.
På herrsidan finns Bill Impola (startnummer 17), Bob Impola (startnummer 64) och Kalle Gräfnings (startnummer 233) i elitledet, medan nio länsherrar står i första ledet (däribland Peter Jellvert som är en av bara 25 H50-åkare som tar plats så långt fram).
Totalt har 385 av de 15 800 skidlöparna som är anmälda till Vasaloppet på söndag uppgett en ort i länet som bostadsort (men då tillkommer åkare som Impola-bröderna, med rötter i länet, och Gräfnings, som tävlar för länsklubb men inte bor här).

Halvvasan i dag? Karlslunds Jacob Halvarsson tog en 25:e-plats i efter att ha passerat mållinjen i 45-kilometersloppet i en större klunga drygt elva minuter bakom täten (Anton Swedberg vann på 2.19.53), där även degerforsaren Göran Andersson fanns med (han blev bäste H55-åkare, på 27:e plats totalt). Susanne Gustafsson var snabbaste länsdam, på 46:e plats, drygt 35 minuter bakom segrande Andrea Wickbom (2.45.24). Gunilla Almquist näst bäst på 50:e plats (femma i D50), ytterligare 2,5 minuter bakom. Saga Sander blev fjärde bästa junior på 3.26.39

Gräfnings om klubbytet och målet i Vasaloppet: ”Kommer vara besviken om jag inte är topp 40”

Pratade ju med Kalle Gräfnings på telefon efter Wadköpingsloppet i går (jag var på plats i Ånnaboda, men anledningen till att intervjun ändå skedde per telefon finns i den pluslåsta artikeln) och då passade jag förutom om själva tävlingen också på att fråga lite om hans klubbyte till Karlslund (39-åringen har under hela seniorkarriären representerat Falun-Borlänge, i ungdomen Siljansnäs) och säsongens stora mål – Vasaloppet.

– I Vasaloppet vill jag känna att jag gör mitt bästa lopp för säsongen. Sedan är det alltid svårt att säga på förhand vad det kan räcka till. Det blir tufft att nå en ny personbästaplacering nu när så många proffsteam och etablerade åkare är med, för jag har ju varit elva tidigare och topp 25 fyra gånger. Men visst vore det jättekul att bli topp tio, och sätta nytt personbästa, men jag kan lika gärna bli 35:a även om jag gör ett jättebra lopp. Man kan väl säga att kommer vara besviken om jag inte är topp 40, då är det något som inte stämmer. Jag känner mig trygg med klubben som sköter langningen, de som vallar skidorna och får jag till en bra dagsform borde det kunna gå hyggligt, säger Gräfnings till Konditionsbloggen.
Ja, du har bytt klubb till Karlslund inför årets säsong, vad berodde det egentligen på? Bättre ekonomiska förutsättningar?
– Det är en kombination av stöttning och att det är sånt tydligt långloppsfokus i Karlslund. Falun-Borlänge har passat perfekt när jag satsat på traditionella distanser, men när jag börjat köra mer långlopp har jag åkt för det Örebrobaserade teamet Sysarb/Skistart.com (det som i år har transformerats till Team Serneke, kan man säga), och där har det varit många Karlslundsåkare, så det blev en naturlig övergång för att få bäst förutsättningar.
Men du har valt att inte åka de stora internationella långloppen i år. Varför?
– Jag har skaffat familj och har valt att prioritera tiden annorlunda. Det krävs så otroligt mycket för att slå sig fram i långloppsvärldscupen, jag har som bäst varit topp 15–20, och nivån blir högre hela tiden. Det här året känns det som att det passar bättre att vara lite mer hemma i Sverige och göra en ordentlig satsning mot just Vasaloppet.
Hur kommer sista fyra veckorna in mot loppet se ut, kommer du köra de två tävlingarna som är kvar i svenska långloppscupen (Västgötaloppet och Skinnarloppet)?
– Vi får se hur det blir. Västgötaloppet blir det nog inte, då är det troligare att jag kör Engelbrektsloppet eller Orsa Grönklitt ski marathon. Jag ska känna efter lite. Jag har bara gjort tre lopp hittills i år och kommer från en sjukdomsperiod på tre veckor, så jag har varit lite osäker på var jag stått. Men Wadköpingsloppet blev bra, jag kände direkt att jag hade bra kropp, bra skidor och att det skulle bli ett bra lopp. Det var bara den där vurpan på slutet …

En kort meritlista för den som inte riktigt har koll på Gräfnings: Kalle har kört sju Vasaloppet med placeringsaden sju Vasalopp (senast 2014) med placeringsraden 23–23–40–11(2010, året då Jörgen Brink tog sin första seger efter att ha spurtat ned Daniel Tynell, Stainslav Rezac och Jörgen Aukland; Kalle var med i en liten grupp ett par minuter bakom)18–43–33(2014 var senaste gången han ställde upp). I långloppsvärldscupen, vid sidan om Vasaloppet, har Gräfnings kört 13 lopp, varav sju säsongen 2015/16 då han bland annat blev 22:a i Jizerska padesatka (året innan blev han 18:e i La diagonela, den där gången Bill Impola körde fel). Han har gjort åtta tävlingar i världscupen varav fem i nationell kvot i Sverige och tre utomlands, men inte tagit några världscuppoäng (som bäst 33:a, tre placeringar från poäng och kvartsfinal, i sprinten på Ullevi 2005). , och i individuella SM-sammanhang är en sjundeplats (sprint 2009) och sex topp tio-placeringar bästa resultaten (men han vann ett lopp i skandinaviska cupen i Ulricehamn 2009).

Till sist en kort uppdatering om vilka dagar och tider som gäller för junior-VM och ungdoms-EM i skidorientering, med Filip Jacobsson respektive Elin Schagerström, som avgörs i finska Imatra i veckan parallellt med seniorernas EM: Det är sprint på onsdag, långdistans på torsdag, medeldistans på lördag och stafetter på söndag som gäller. Men mer om det i bloggen när det smäller till, förstås!

Rydqvist till bloggen: Vill inte ha egen damstart i Vasaloppet – vill ha eget Vasalopp istället

För några veckor sedan skrev jag om VM-fyran och förre Team Skistart.com-åkaren Maria Rydqvists boksläpp, och som av en händelse hamnade jag i går på en föreläsning med längdskidåkaren (och dessutom lyckades jag vinna ett signerat ex av boken!). Föreläsningen, som utgick just från boken, fokuserade på skillnaden i antalet manliga och kvinnliga ledare inom Svenska skidförbundet, skillnaden i utrymme och bemötande i media mellan kvinnliga och manliga idrottare – och det som jag tycker väldigt intressant: Att kvinnor och män i just längdskidor (dock ej långlopp) fortfarande 2016 åker helt olika distanser; och att damerna oftast bara får åka hälften så långt som herrarna (eller lite drygt hälften, i till exempel distanslopp över 10/15 kilometer eller tremil/femmil).
Jag har skrivit lite om det där tidigare, och jag tycker att det är bra att hon lyfter frågan. Även i orienteringen råder stora skillnader, även om ”vinnartiderna” numera ska vara lika långa för damer och herrar på respektive distans i exempelvis SM-sammanhang (men en motion om att införa samma sak i internationella mästerskap har röstats ned, vilket innebär att svenska damer numera springer längre medel- och långdistanser vid SM än VM, men att de fortfarande inte heller på SM får springa lika långt som herrarna men väl ”lika länge”) så finns det enorma skillnader kvar i uppläggen för stafetter som Tiomila (damerna springer kortare och färre sträckor på eftermiddagarna, herrarna får ge sig iväg på långa natten) och Jukola.
I friidrott vore det där naturligtvis otänkbart nu för tiden och jag skulle tro att det finns ytterst få svenska herrar som skulle klå Emelie Forsberg i ett tekniskt bergsultralopp (och det finns ingen som skulle komma på tanken att damerna bara skulle springa halvvägs uppför alptopparna …).
Men i längdskidåkningen har verkligen ingenting hänt de senaste åren (vad gäller just distanserna, på prispengssidan är det numera jämställt), och enligt Rydqvist finns ingen tydlig rörelse, ingen som driver frågan på allvar. En del av problemet verkar vara att somliga åkare (sprinters och så) som är duktiga på korta distanser som fem och upp emot tio kilometer hellre vill åka kort än köra tio och 15 kilometer när herrarna gör så, och därför är det svårt att samlas på ett krav kring jämställdhet.
Ett påstående som kom upp i publiken under Rydqvists föreläsning var det om att den resultatmässiga spridningen i damklungan är för stor och att det därför skulle bli alltför odramatiska tävingar med längre distanser, som till exempel femmil. Men Rydqvist svarade, vilket jag kan hålla med om, att det är en märklig föreställning att herrarnas klungåkning är mycket roligare att titta på än en styrkedemonstration av Marit Björgen, och att en längre distans dessutom skulle öppna för skakningar även hos toppåkarna.
Jag ställde själv frågan vad Rydqvist, som alltså kört långlopp för ett Örebrobaserat team tidigare men i år främst satsar på världscup och VM (eventuellt ska hon åka två–tre sista tävlingarna i långloppsvärldscupen, sa hon), vad hon ansåg i den kontroversiella frågan om att damerna, som i alla andra långlopp numera, ska starta en stund före herrarna även i Vasaloppet för att skapa bättre tävling och tv-möjligheter. Rydqvist menade dock att Vasaloppet är för långt, och att damerna därmed skulle behöva starta alltför tidigt för att det skulle vara praktiskt genomförbart på ett bra sätt. Istället hoppas hon att Vasaloppet i framtiden ska bli så stort att det går att ha separata herr- och damtävlingar två dagar i rad, kanske lördag–söndag. För egen del tror jag dock att det ligger så långt in i framtiden att det vore bra att börja i någon ände, men vi får väl se. Jag högaktar ändå Maria för att hon lyfter de här frågorna, och nu ska jag sätta tänderna i hennes bok!

För övrigt togs det slutgiltiga laget till terräng-EM ut i dag, och det är därmed helt klart att Hälleforsbördiga Louise Wiker inte heller i år får chansen, trots SM- och NM-guld i lag samt SM-brons och en fjärdeplats på NM individuellt.

Örebroaren om stakutmaningen: ”Höjer min motivation”

I dag skriver jag om Anton Hallors löpning på Nordafrikas högsta berg på nyhetsplats. Men jag passade naturligtvis också på att fråga allroundkonditionsidrottaren (som främst gjort sig känd som orienterare i Tisaren men som också i två år hade rekordet i ”Besegrat trappan” och i fjol blev 35:a och plockade världscuppoäng i sin debut i skyrunningens vertikala kilometer-tour [läs även här]) om den utmaning han själv berättat om på Instagram: Att staka hela Vasaloppet i vår.

– Jag åkte för några år sedan och bröt halvvägs, så när jag ställde upp igen i vintras var utmaningen bara att ta mig runt, och det gjorde jag (på 5.42.21), och jag var jättenöjd efteråt. I vinter vill jag satsa mer på löpningen och orienteringen, och därför kommer jag inte ha tid att lägga ned nog med skidträning för att bli jättemycket bättre, så då fick det bli den här utmaningen istället: Att staka hela Vasaloppet. Det har höjt min motivation att åka igen rejält, nu ser jag det som en utmaning igen, säger Hallor till Konditionsbloggen.
Men sedan blir det alltså löpning och orientering igen?
– Ja, min största utmaning i vinter är att bli en bättre löpare. Jag har en stor motivation att ta ett kliv till i både löpning och orientering, ta ett kliv mot att bli en elitidrottare. Jag ska lägga ned mig mer seriöst och ambitiöst under varje träningspass.
Har du några stora mållopp 2017?
– Nej, inget inplanerat än. Det enda jag är anmäld till är Härnö trail nästa höst. Jag blir klar med Tränarprogammet på Örebro universitet till sommaren, och sedan kan det bli vad som helst.

Anton Hallor löper på marockansk högplatå. Foto: Privat
Anton Hallor löper på marockansk högplatå. Foto: Privat

Fahlin om diskningen, Jacobsson om megabommen och Gerdevåg om rekordloppet

Vilken dag! Vasalopp (här och här och fett uppslag i morgondagens pappers-NA med intervjuer med både Impola, Roberto och Joakim Ljunggren), fantastiska resultat i Haags halvmaraton (här och en intervju med Pulsklockevinnaren Gerdevåg i morgondagens pappers-NA) och så fick jag dessutom tag i både Emilia Fahlin och Filip Jacobsson efter deras lördagsinsatser. Och eftersom det blir exklusivt för bloggens läsare så börjar vi väl i den ändan.

Jag skrev ju om Fahlin i går, och att hon bröt premiären av världstouren, Strade Bianche. Men faktum är att hon och hela den 15 cyklister stora klunga hon just då befann sig i blev diskade med en knapp tredjedel kvar av loppet – för att ha korsat ett järnvägsspår när bommarna var på väg ned.

– Efter det längsta gruspartiet var vi just bakom frontklungan och jagade, vi hade väl 75 meter upp till dem. Vi var precis på väg att nå ikapp när det efter en nedförsbacke kom en skarp vänsterkurva direkt följt av ett lite dolt järnvägsspår, som klungan passerade, och som just började blinka rött när vi ett par sekunder efter svängde in. Då bommarna inte var nere dundrade vi förbi, och blev direkt efter neutraliserade av juryn som var bakom oss, och som sedan beslutade att ta oss ur tävlingen och diskvalificera oss, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
– Det finns en första gång för allt … Det finns en ny striktare regel kring det här i år, och de valde att följa upp med detta. Men både jag, och alla i min grupp, tycker nog att det var lite dåligt då det dels först kom så dolt efter kurva, och att vi var så pass nära den grupp framför som passerade, och det fanns ingen som tydligt markerade att vi skulle stanna. Oavsett hade tävlingen slutat där, för om vi stannat och väntat hade vi blivit så långt efter.
– Det hade ju kunnat vara trevligt att få gå i mål i alla fall, men … Inte det absoluta krutet i benen och hundra procent ännu, men det går framåt och jag fick jobba en del under dagen då vi hade punka på topptjejen i laget och fick vänta och köra tillbaka till klunga, och likaså dra upp inför det viktigaste gruspartiet. Det var en rolig och tuff tävling, nytt för mig med alla gruspartier. Nu väntar lite träning  veckan och sedan två hårda tävlingar i Drenthe helgen som kommer.

Jag skrev ju också om Jacobsson i går, och om mina misslyckade försök att få tag i honom i Österrike. I dag ringde han schysst nog upp från Arlanda (efter att han missat sin buss på grund av försenat flyg!) och berättade om en bergochdalbanevecka där han höll på att ge upp efter en megabom i fredagens långdistans.

– På väg till kontroll fyra (av 19) var det lite otydligt på kartan. Jag läste fel och åkte till åttan–sjuan–sexan innan jag upptäckte det, och fick åka tillbaka hela vägen till fyran och sedan ta de andra kontrollerna i rätt ordning. Ett jävla skitmisstag som gjorde att jag tappade typ tio minuter (sträcktiderna visade att bommen kostade 10.05 mot segraren, Vladislav Kiselev). Från fyran och in i mål, de sista 50 minuterna, tappade jag bara 22 sekunder på vinnaren. Det var ett riktigt bra lopp, och jag hade absolut varit topp sex om jag inte hade gjort det där misstaget, säger Jacobsson till Konditionsbloggen.
Var det den tiden förbundskaptenerna såg, när de ändå tog ut dig till stafetten?
– Jag tror det. Först när det hände tänkte jag: Nej, nu bryter jag. Nu åker jag hem. Men sedan tänkte jag på stafetten och blev riktigt rädd att jag skulle bli petad ur förstalaget. Så då tänkte jag: Nu jäklar, i stället. Och där visade jag vilken fart och kapacitet jag har, även om jag inte riktigt fått ut det den här veckan. Jag har varit riktigt besviken över loppen jag gjort (16:e i sprint, 19:e i medeldistans och alltså 14:e i långdistans) när allt gått så bra innan. Och kroppen har känts bra också, men jag har gjort tokiga saker, som i långdistansen, och haft en del otur.
Men sedan fick du ändå en medalj i stafetten, hur var det?
– Jättehäftigt. Jag har ju inte tagit någon JVM-medalj eller något sådant tidigare, så det var en verkligt stor grej att få gå upp på prispallen och ta emot bronset. Robin (Salén) tappade ju lite på första, men det gick riktigt bra för mig på andrasträckan, det var helt klart mitt bästa lopp den här veckan, och jag plockade in lite på lagen framför. Sedan gjorde Henning (Sjökvist) också ett kanonlopp på sista och gick om det finska laget. Det var riktigt nervös vänta i målet, alltså. Långa minuter. Och riktigt stort när han gick i mål. Det är ändå en medalj i JVM, mot de bästa i världen.
Nu är skidorienteringssäsongen över. I orienteringen har du bytt klubb till OK Tisaren, vad blir målet?
– Ja, jag kände att det var dags att byta till en större klubb. Målet är junior-VM i Schweiz. Det är betydligt fler som kämpar om platserna i vanlig orientering än i skidorientering, men jag känner att jag har en chans. Vårens swedish league-tävlingar blir viktiga, och får jag ut min kapacitet kan jag absolut ta en plats. Jag känner att jag har förbättrat mig fysiskt till i år.
Och nästa vinter får du ta rejäl revansch i ditt sista JVM i skidorientering …
– Ja, jäklar. Det ska jag verkligen göra!

Några rader om halvmaran i Haag, till sist. Det var fyra Örebrolöpare på plats, och det gjordes tider, jävlar i min lilla låda. Här har ni tiderna, rekorden och mellantiderna per fem kilometer:
Josefin Gerdevåg, KFUM Örebro: 1.16.41 (17.48–17.57–18.24–18.40). Nytt distriktsrekord.
Mikaela Kemppi, Örebro AIK: 1.16.46 (17.49–18.01–18.21–18.43). Nytt personligt rekord, nytt D40-distriktsrekord.
Linus Rosdal, KFUM Örebro: 1.07.45 (15.48–15.57–16.18–16.18). Nytt personligt rekord, bästa tiden i distriktet sedan 1986.
Mattias Nätterlund, Örebro AIK: 1.12.48 (16.57–17.10–17.33–17.26). Nytt personligt rekord.

– Det var fantastiskt. Målsättningen var att försöka springa nytt personligt rekord, men väderprognoserna var inte så superbra, så jag var lite tveksam om det skulle gå. Det skulle blåsa åtta sekundmeter och regna. Något regn blev det inte, och även om det blåste ganska mycket så var det inte superfarligt, för det fanns många ryggar att ligga bakom. Men efter 15 kilometer kom vi ned till havet, och där var det kraftig motvind och hagel, och då var det ingen som ville ligga och dra, alla vek åt sidan. Där tappade man massor av tid, och blev jäkligt kall, säger Gerdevåg till Konditionsbloggen.
Det gör ju bara rekordet ännu mer imponerande …
– Ja, en dag med vindstilla hade det här varit en perfekt bana, med väldigt snälla plattar där man kunde hålla bra löpsteg. Det är svårt att spekulera i hur mycket man förlorade på vinden och haglet, men 30 sekunder sa grabbarna jag pratade med. Det känns kul att man kunde göra en sådan bra tid trots att det inte var optimala förhållanden. Då är man i bra form. Det här var absolut ett av mina bästa lopp, jag passerade milen på 35.45 och det gjorde jag inte på många millopp förra året, men jag vet inte om det var bättre än maran i Frankfurt. Det får jag suga lite på.
Låg du och Mikaela tillsammans hela vägen?
– Första tio gjorde vi det, sedan fick jag en lite lucka, jag tror att hon tyckte att det gick lite fort. Men vid 14–15 var hon ikapp, och så låg vi tillsammans i den fruktansvärda motvinden. Därefter hade jag kanske fem sekunder på henne tills 20 kilometer, då hon var ikapp igen. Med 600 meter kvar tänkte jag: ”Nu blir det Frankfurt i repris”, men jag lyckades spurta ifrån den här gången.
Det ska antagligen bli ett svenskt lag på halvmaran i friidrotts-EM i juli, räcker det här loppet för dig och Mikaela att ta er dit?
– Nej, jag tror inte att det här räcker. Vi pratade lite om det, jag och Mikaela, och vi tror att man hade behövt gå under 1.16 för att bli uttagen. Dessutom hade man nog behövt vara snabbaste svenska här, och vi hade Hanna Lindholm (Studenterna) framför oss (fyra sekunder före Gerdevåg, nio före Kemppi). Men man vet aldrig.
Kan du göra under 1.16, om det krävs?
– Klart det är görbart, om man får till det. Men just nu har jag ingen mer halvmara inplanerad än Göteborgsvarvet, och den är ju inte så snabb. Vi får se vad som händer.

För övrigt upptäckte jag först i dag att den bloggbekante Hälleforslöparen Haben Kidane sprang tiokilometersloppet under Kiel marathon förra veckan (jag släppte fokus från det loppet när Erik Anfält inte kom till start). Haben kutade på 33.13, 17 sekunder över det personliga rekordet.