Rydqvist till bloggen: Vill inte ha egen damstart i Vasaloppet – vill ha eget Vasalopp istället

För några veckor sedan skrev jag om VM-fyran och förre Team Skistart.com-åkaren Maria Rydqvists boksläpp, och som av en händelse hamnade jag i går på en föreläsning med längdskidåkaren (och dessutom lyckades jag vinna ett signerat ex av boken!). Föreläsningen, som utgick just från boken, fokuserade på skillnaden i antalet manliga och kvinnliga ledare inom Svenska skidförbundet, skillnaden i utrymme och bemötande i media mellan kvinnliga och manliga idrottare – och det som jag tycker väldigt intressant: Att kvinnor och män i just längdskidor (dock ej långlopp) fortfarande 2016 åker helt olika distanser; och att damerna oftast bara får åka hälften så långt som herrarna (eller lite drygt hälften, i till exempel distanslopp över 10/15 kilometer eller tremil/femmil).
Jag har skrivit lite om det där tidigare, och jag tycker att det är bra att hon lyfter frågan. Även i orienteringen råder stora skillnader, även om ”vinnartiderna” numera ska vara lika långa för damer och herrar på respektive distans i exempelvis SM-sammanhang (men en motion om att införa samma sak i internationella mästerskap har röstats ned, vilket innebär att svenska damer numera springer längre medel- och långdistanser vid SM än VM, men att de fortfarande inte heller på SM får springa lika långt som herrarna men väl ”lika länge”) så finns det enorma skillnader kvar i uppläggen för stafetter som Tiomila (damerna springer kortare och färre sträckor på eftermiddagarna, herrarna får ge sig iväg på långa natten) och Jukola.
I friidrott vore det där naturligtvis otänkbart nu för tiden och jag skulle tro att det finns ytterst få svenska herrar som skulle klå Emelie Forsberg i ett tekniskt bergsultralopp (och det finns ingen som skulle komma på tanken att damerna bara skulle springa halvvägs uppför alptopparna …).
Men i längdskidåkningen har verkligen ingenting hänt de senaste åren (vad gäller just distanserna, på prispengssidan är det numera jämställt), och enligt Rydqvist finns ingen tydlig rörelse, ingen som driver frågan på allvar. En del av problemet verkar vara att somliga åkare (sprinters och så) som är duktiga på korta distanser som fem och upp emot tio kilometer hellre vill åka kort än köra tio och 15 kilometer när herrarna gör så, och därför är det svårt att samlas på ett krav kring jämställdhet.
Ett påstående som kom upp i publiken under Rydqvists föreläsning var det om att den resultatmässiga spridningen i damklungan är för stor och att det därför skulle bli alltför odramatiska tävingar med längre distanser, som till exempel femmil. Men Rydqvist svarade, vilket jag kan hålla med om, att det är en märklig föreställning att herrarnas klungåkning är mycket roligare att titta på än en styrkedemonstration av Marit Björgen, och att en längre distans dessutom skulle öppna för skakningar även hos toppåkarna.
Jag ställde själv frågan vad Rydqvist, som alltså kört långlopp för ett Örebrobaserat team tidigare men i år främst satsar på världscup och VM (eventuellt ska hon åka två–tre sista tävlingarna i långloppsvärldscupen, sa hon), vad hon ansåg i den kontroversiella frågan om att damerna, som i alla andra långlopp numera, ska starta en stund före herrarna även i Vasaloppet för att skapa bättre tävling och tv-möjligheter. Rydqvist menade dock att Vasaloppet är för långt, och att damerna därmed skulle behöva starta alltför tidigt för att det skulle vara praktiskt genomförbart på ett bra sätt. Istället hoppas hon att Vasaloppet i framtiden ska bli så stort att det går att ha separata herr- och damtävlingar två dagar i rad, kanske lördag–söndag. För egen del tror jag dock att det ligger så långt in i framtiden att det vore bra att börja i någon ände, men vi får väl se. Jag högaktar ändå Maria för att hon lyfter de här frågorna, och nu ska jag sätta tänderna i hennes bok!

För övrigt togs det slutgiltiga laget till terräng-EM ut i dag, och det är därmed helt klart att Hälleforsbördiga Louise Wiker inte heller i år får chansen, trots SM- och NM-guld i lag samt SM-brons och en fjärdeplats på NM individuellt.

Örebroaren om stakutmaningen: ”Höjer min motivation”

I dag skriver jag om Anton Hallors löpning på Nordafrikas högsta berg på nyhetsplats. Men jag passade naturligtvis också på att fråga allroundkonditionsidrottaren (som främst gjort sig känd som orienterare i Tisaren men som också i två år hade rekordet i ”Besegrat trappan” och i fjol blev 35:a och plockade världscuppoäng i sin debut i skyrunningens vertikala kilometer-tour [läs även här]) om den utmaning han själv berättat om på Instagram: Att staka hela Vasaloppet i vår.

– Jag åkte för några år sedan och bröt halvvägs, så när jag ställde upp igen i vintras var utmaningen bara att ta mig runt, och det gjorde jag (på 5.42.21), och jag var jättenöjd efteråt. I vinter vill jag satsa mer på löpningen och orienteringen, och därför kommer jag inte ha tid att lägga ned nog med skidträning för att bli jättemycket bättre, så då fick det bli den här utmaningen istället: Att staka hela Vasaloppet. Det har höjt min motivation att åka igen rejält, nu ser jag det som en utmaning igen, säger Hallor till Konditionsbloggen.
Men sedan blir det alltså löpning och orientering igen?
– Ja, min största utmaning i vinter är att bli en bättre löpare. Jag har en stor motivation att ta ett kliv till i både löpning och orientering, ta ett kliv mot att bli en elitidrottare. Jag ska lägga ned mig mer seriöst och ambitiöst under varje träningspass.
Har du några stora mållopp 2017?
– Nej, inget inplanerat än. Det enda jag är anmäld till är Härnö trail nästa höst. Jag blir klar med Tränarprogammet på Örebro universitet till sommaren, och sedan kan det bli vad som helst.

Anton Hallor löper på marockansk högplatå. Foto: Privat
Anton Hallor löper på marockansk högplatå. Foto: Privat

Fahlin om diskningen, Jacobsson om megabommen och Gerdevåg om rekordloppet

Vilken dag! Vasalopp (här och här och fett uppslag i morgondagens pappers-NA med intervjuer med både Impola, Roberto och Joakim Ljunggren), fantastiska resultat i Haags halvmaraton (här och en intervju med Pulsklockevinnaren Gerdevåg i morgondagens pappers-NA) och så fick jag dessutom tag i både Emilia Fahlin och Filip Jacobsson efter deras lördagsinsatser. Och eftersom det blir exklusivt för bloggens läsare så börjar vi väl i den ändan.

Jag skrev ju om Fahlin i går, och att hon bröt premiären av världstouren, Strade Bianche. Men faktum är att hon och hela den 15 cyklister stora klunga hon just då befann sig i blev diskade med en knapp tredjedel kvar av loppet – för att ha korsat ett järnvägsspår när bommarna var på väg ned.

– Efter det längsta gruspartiet var vi just bakom frontklungan och jagade, vi hade väl 75 meter upp till dem. Vi var precis på väg att nå ikapp när det efter en nedförsbacke kom en skarp vänsterkurva direkt följt av ett lite dolt järnvägsspår, som klungan passerade, och som just började blinka rött när vi ett par sekunder efter svängde in. Då bommarna inte var nere dundrade vi förbi, och blev direkt efter neutraliserade av juryn som var bakom oss, och som sedan beslutade att ta oss ur tävlingen och diskvalificera oss, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
– Det finns en första gång för allt … Det finns en ny striktare regel kring det här i år, och de valde att följa upp med detta. Men både jag, och alla i min grupp, tycker nog att det var lite dåligt då det dels först kom så dolt efter kurva, och att vi var så pass nära den grupp framför som passerade, och det fanns ingen som tydligt markerade att vi skulle stanna. Oavsett hade tävlingen slutat där, för om vi stannat och väntat hade vi blivit så långt efter.
– Det hade ju kunnat vara trevligt att få gå i mål i alla fall, men … Inte det absoluta krutet i benen och hundra procent ännu, men det går framåt och jag fick jobba en del under dagen då vi hade punka på topptjejen i laget och fick vänta och köra tillbaka till klunga, och likaså dra upp inför det viktigaste gruspartiet. Det var en rolig och tuff tävling, nytt för mig med alla gruspartier. Nu väntar lite träning  veckan och sedan två hårda tävlingar i Drenthe helgen som kommer.

Jag skrev ju också om Jacobsson i går, och om mina misslyckade försök att få tag i honom i Österrike. I dag ringde han schysst nog upp från Arlanda (efter att han missat sin buss på grund av försenat flyg!) och berättade om en bergochdalbanevecka där han höll på att ge upp efter en megabom i fredagens långdistans.

– På väg till kontroll fyra (av 19) var det lite otydligt på kartan. Jag läste fel och åkte till åttan–sjuan–sexan innan jag upptäckte det, och fick åka tillbaka hela vägen till fyran och sedan ta de andra kontrollerna i rätt ordning. Ett jävla skitmisstag som gjorde att jag tappade typ tio minuter (sträcktiderna visade att bommen kostade 10.05 mot segraren, Vladislav Kiselev). Från fyran och in i mål, de sista 50 minuterna, tappade jag bara 22 sekunder på vinnaren. Det var ett riktigt bra lopp, och jag hade absolut varit topp sex om jag inte hade gjort det där misstaget, säger Jacobsson till Konditionsbloggen.
Var det den tiden förbundskaptenerna såg, när de ändå tog ut dig till stafetten?
– Jag tror det. Först när det hände tänkte jag: Nej, nu bryter jag. Nu åker jag hem. Men sedan tänkte jag på stafetten och blev riktigt rädd att jag skulle bli petad ur förstalaget. Så då tänkte jag: Nu jäklar, i stället. Och där visade jag vilken fart och kapacitet jag har, även om jag inte riktigt fått ut det den här veckan. Jag har varit riktigt besviken över loppen jag gjort (16:e i sprint, 19:e i medeldistans och alltså 14:e i långdistans) när allt gått så bra innan. Och kroppen har känts bra också, men jag har gjort tokiga saker, som i långdistansen, och haft en del otur.
Men sedan fick du ändå en medalj i stafetten, hur var det?
– Jättehäftigt. Jag har ju inte tagit någon JVM-medalj eller något sådant tidigare, så det var en verkligt stor grej att få gå upp på prispallen och ta emot bronset. Robin (Salén) tappade ju lite på första, men det gick riktigt bra för mig på andrasträckan, det var helt klart mitt bästa lopp den här veckan, och jag plockade in lite på lagen framför. Sedan gjorde Henning (Sjökvist) också ett kanonlopp på sista och gick om det finska laget. Det var riktigt nervös vänta i målet, alltså. Långa minuter. Och riktigt stort när han gick i mål. Det är ändå en medalj i JVM, mot de bästa i världen.
Nu är skidorienteringssäsongen över. I orienteringen har du bytt klubb till OK Tisaren, vad blir målet?
– Ja, jag kände att det var dags att byta till en större klubb. Målet är junior-VM i Schweiz. Det är betydligt fler som kämpar om platserna i vanlig orientering än i skidorientering, men jag känner att jag har en chans. Vårens swedish league-tävlingar blir viktiga, och får jag ut min kapacitet kan jag absolut ta en plats. Jag känner att jag har förbättrat mig fysiskt till i år.
Och nästa vinter får du ta rejäl revansch i ditt sista JVM i skidorientering …
– Ja, jäklar. Det ska jag verkligen göra!

Några rader om halvmaran i Haag, till sist. Det var fyra Örebrolöpare på plats, och det gjordes tider, jävlar i min lilla låda. Här har ni tiderna, rekorden och mellantiderna per fem kilometer:
Josefin Gerdevåg, KFUM Örebro: 1.16.41 (17.48–17.57–18.24–18.40). Nytt distriktsrekord.
Mikaela Kemppi, Örebro AIK: 1.16.46 (17.49–18.01–18.21–18.43). Nytt personligt rekord, nytt D40-distriktsrekord.
Linus Rosdal, KFUM Örebro: 1.07.45 (15.48–15.57–16.18–16.18). Nytt personligt rekord, bästa tiden i distriktet sedan 1986.
Mattias Nätterlund, Örebro AIK: 1.12.48 (16.57–17.10–17.33–17.26). Nytt personligt rekord.

– Det var fantastiskt. Målsättningen var att försöka springa nytt personligt rekord, men väderprognoserna var inte så superbra, så jag var lite tveksam om det skulle gå. Det skulle blåsa åtta sekundmeter och regna. Något regn blev det inte, och även om det blåste ganska mycket så var det inte superfarligt, för det fanns många ryggar att ligga bakom. Men efter 15 kilometer kom vi ned till havet, och där var det kraftig motvind och hagel, och då var det ingen som ville ligga och dra, alla vek åt sidan. Där tappade man massor av tid, och blev jäkligt kall, säger Gerdevåg till Konditionsbloggen.
Det gör ju bara rekordet ännu mer imponerande …
– Ja, en dag med vindstilla hade det här varit en perfekt bana, med väldigt snälla plattar där man kunde hålla bra löpsteg. Det är svårt att spekulera i hur mycket man förlorade på vinden och haglet, men 30 sekunder sa grabbarna jag pratade med. Det känns kul att man kunde göra en sådan bra tid trots att det inte var optimala förhållanden. Då är man i bra form. Det här var absolut ett av mina bästa lopp, jag passerade milen på 35.45 och det gjorde jag inte på många millopp förra året, men jag vet inte om det var bättre än maran i Frankfurt. Det får jag suga lite på.
Låg du och Mikaela tillsammans hela vägen?
– Första tio gjorde vi det, sedan fick jag en lite lucka, jag tror att hon tyckte att det gick lite fort. Men vid 14–15 var hon ikapp, och så låg vi tillsammans i den fruktansvärda motvinden. Därefter hade jag kanske fem sekunder på henne tills 20 kilometer, då hon var ikapp igen. Med 600 meter kvar tänkte jag: ”Nu blir det Frankfurt i repris”, men jag lyckades spurta ifrån den här gången.
Det ska antagligen bli ett svenskt lag på halvmaran i friidrotts-EM i juli, räcker det här loppet för dig och Mikaela att ta er dit?
– Nej, jag tror inte att det här räcker. Vi pratade lite om det, jag och Mikaela, och vi tror att man hade behövt gå under 1.16 för att bli uttagen. Dessutom hade man nog behövt vara snabbaste svenska här, och vi hade Hanna Lindholm (Studenterna) framför oss (fyra sekunder före Gerdevåg, nio före Kemppi). Men man vet aldrig.
Kan du göra under 1.16, om det krävs?
– Klart det är görbart, om man får till det. Men just nu har jag ingen mer halvmara inplanerad än Göteborgsvarvet, och den är ju inte så snabb. Vi får se vad som händer.

För övrigt upptäckte jag först i dag att den bloggbekante Hälleforslöparen Haben Kidane sprang tiokilometersloppet under Kiel marathon förra veckan (jag släppte fokus från det loppet när Erik Anfält inte kom till start). Haben kutade på 33.13, 17 sekunder över det personliga rekordet.

Jacobsson fick sin VM-medalj till slut

I karriärens åttonde JVM-lopp, och årets sista (han är junior en säsong till, så det kommer fler chanser nästa år), slog Filip Jacobsson så äntligen till. Skidorienteraren från Degerfors gjorde en avgörande insats när Sverige tog brons i herrstafetten, efter att Robin Salén på förstasträckan kört in först på femte plats, 2.21 bakom täten. Filip förde inte bara upp laget på fjärde plats på sin andrasträcka, han var dessutom näst snabbast på sträckan (bakom Ryssland) körde också in en bra bit över två minuter på Finland, och växlade till Henning Sjökvist bara fem sekunder bakom, i kampen om tredjeplatsen. Sjökvist var ute på sträckan ett tag nästan ikapp andraplacerade Norge, men viktigast var naturligtvis att han lämnade Finland bakom sig från start och säkrade medaljen med minutmarginal. Jag försökte komma i kontakt med Filip tidigare under kvällen, men han verkade inte ha bästa mobiltäckning, så förutom ”hallå?” hallå?!” blev det inte så mycket sagt.

Emilia Fahlin tvingades, precis som ytterligare 75 av de 136 startande i Strade Bianche, bryta det svintuffa, italienska loppet, med nästa 2 000 meters sammanlagd klättring och över två mil av grusvägar, som var det första någonsin i damernas nya världstour. Regerande världsmästaren Lizzie Armistead hade mest ben kvar i den avslutande, tvärbranta och två kilometer långa backen, och vann tre sekunder före Katarzyna Niewiadoma, Polen, och Emma Johansson, Sollefteå. Bara två av Fahlins lagkompisar i Alé-Cipollini tog sig i mål, Malogrzata Jasinska på 13:e plats och Mart Bastianelli på 24:e, 1,5 respektive 3,5 minuter bakom Armistead.

Bommade för övrigt helt (tack för mejlet, Annika!) att det var ett länslag som tog hem Stafettvasan i går. Skiteam Torsby/Värdshuset Toria, med fem åkare från skidgymnasiet i Torsby varav fyra från länet, utklassade motståndarna och van med över 3,5 minuters marginal (även om tiden i de grisiga förhållandena, 4.33, kanske inte är så mycket att skriva hem om). Garphyttans Marcus Lennartsson körde förstasträckan, klubbkompisen Adam Gillman den andra från Mångsbodarna till Evertsberg och sedan tog Zinkgruvans Oskar Johansson över till Oxberg innan enda ickelänsåkaren Albin Tärning, Falköping, tog sträckan till Hökberg och Zinkgruvans sprintspecialist Markus Johansson (regerande svensk mästare i H18-klassen någon vecka till) avslutade. Gillman växlade som Gillman och Lennartsson växlade båda som fyror, medan Tärning förde upp laget i ledning med en riktigt stark sträcka innan Johansson avsltuade med att vara snabbast av alla mellan Hökberg och målet. Bilder och rapport från loppet på gängets blogg, här!

Har för övrigt nu fått bekräftat att Danny Hallmén startar i led två i morgon med nummer 12331 på bröstet och att Joakim Ljunggren kör under namnet Ola Hedberg, med nummer 4224, och startar i led fyra. Ytterligare två nummer att hålla reda på i Vasaloppsvimlet, alltså!

 

Helgens höjdare – Fahlins och Impolas egna ord om helgens tävlingar

1. Vasaloppet
Well, det går inte att komma runt det. Vasaloppet är inte bara helgens höjdare utan hela årets höjdare i sportväg för min del. Inte bara för att jag älskar långloppsskidåkning utan också för att de sedan 20-talet år är en tradition viktigare än julafton (i varje fall för mig) att hela familjen (vi har med tiden blivit rätt många) samlas hemma hos mina föräldrar och käkar frukost, förmiddagsfika och lunch (utan några egentliga avbrott däremellan, min kära mamma serverar mat på löpande band) medan åkarna avverkar de nio milen från Sälen till Mora.
Det sportsliga då. Jo, som vanligt kretsar det mesta ur ett länsperspektiv kring Kopparbergssonen Bill Impola och Karlslunds Kristina Roberto. Båda blev bortvallade i fjol (läs om Impola, som dessutom fastnade i den havererade stargrinden, här, och Robertos egna ord på hennes blogg här). Impola gjorde ju karriärens bästa lopp förra våren, och var länge med i kampen om den rosa ungdomsvästen i långloppsvärldscupen (men till slut fick han ge sig, blev trea) medan Roberto gjorde sina allra bästa resultat 2013/14, då hon slutade femma i totala långloppsvärldscupen. I somras opererade hon ena hälen, och efter att rehaben drog ut på tiden var hon långt ifrån toppade när årets säsong satte igång, men inte minst i Tjejvasan i lördags, där hon bet i och var med tätklungan hela vägen in i mål, visade hon att hon nu är tillbaka på allvar.
Både Impola och Roberto kan vara med på topp tio på söndag. Samtidigt ska man komma ihåg att de tillsammans bara har en topp tio-plats genom tiderna, Robertos sjundeplats 2014. Den gamla orienteraren Roberto gjorde ju sin första skidtävlingen över huvud tageti Tjejvasan 2008, och debuterade i Vasaloppet året därpå (82:a på 6.08). 2014 hade hon utvecklats så mycket att hon var sjua på 4.42, efter att dessförinnan ha haft placeringsraden 82-29-21-21-brutit. Men i fjol fick hon alltså nöja sig med en tolfteplats på odugliga skidor. Impola var 66:a, 144:a och 46:a i Vasaloppet 2010-2012, innan han 2013 slog igenom med buller och bång, och var bäste osignade åkare på 13:e plats. 2014 fick han nöja sig med en 18:e-plats efter att ha krockat med en drickalangare och 2015 var det alltså både grindkrångel och vallastrul som fick honom att bryta. Konditionsbloggen ringde upp Bill i går för att höra hur han ser på helgens lopp (han berättade också om nya lagkamraten Dario Cologna, ett snack som går att läsa i lördagens pappers-NA, som går att köpa som e-tidning på na.se), och han berättade att han tror vi kommer få se väldigt offensiv körning på söndag.

– Min förhoppning är att det ska gå fort från start, som det gjort i de flesta lopp den här säsongen. Jag vet att jag är bra uppför och hoppas att det blir rejäl fart i första backen, så att fältet spricker redan där. Det har det gjort några år, men då har det varit så tungfört att det tryckts ihop igen. Men kommer det vara samma förhållande för alla, om väderförhållanden är gynnsamma och det verkar de bli enligt senaste prognosen, så tror jag det blir så offensiv körning att det spricker direkt. Det är många som vill att det ska vara hög fart. De som har varit bäst i år, Petter Eliassen, Tord Asle Gjerdalen och Morten Eide Pedersen som varit starkast i vårt team, är killar som gillar när det är väldigt offensiv körning. Det är killar som har tränat hårt i många år, som har mycket i bagaget. Det är sådana som vinner Vasaloppet, säger Impola till Konditionsbloggen.
Och du då, vilken chans har du?
– Jag ska göra så gott jag kan. Jag hoppas att materialet, kroppen, allting stämmer. Då kan jag vara med där framme, det vet jag. Det har jag varit förr, och jag är inte sämre tränad nu. Klart att jag har en hög målsättning inne i skallen, men resultaten finns inte där från tidigare år i Vasaloppet, så man kan inte kräva alltför mycket. Man måste vara realistisk och se vad man har i bagaget jämfört med andra. Men givetvis har jag en tanke, ett mål, ett upplägg för mig själv.
Är det viktigt att du gjort sex Vasalopp nu, att du samlat på dig rutin?
– Nja, det är nog viktigare att ha gjort många långlopp än många Vasalopp. Förr fanns det inte så många långlopp, och man fick sin rutin just från vasan. Men nu är man inne i det så många gånger varje år, så jag tror helt klart att man skulle kunna slå till och vinna Vasaloppet första eller andra året man körde om man hade rutin från andra långlopp.
I fjol hade du avgjort La Diagonela när du körde fel och var topp tio tre gånger, men i år har du ingen topp tio-placering. Varför har det gått tyngre (Bill har förvisso varit tolva i La Sgambeda, elva i Jizerska padesatka och 16:e i Toblach-Cortina, men bröt Kaiser Maximilian Lauf och var bara 44:a i La diagonela och 55:a i Marcialonga)?
– Det var lite segt några tävlingar, och jag har varit sjuk en sväng. Nej, det har inte varit så mycket att hänga i julgranen. Men det är fortfarande fyra veckor och tre lopp kvar, och vi får se hur det går nu på slutet.
Ställer Vasaloppet några speciella krav eftersom det är det längsta loppet i kalendern?
– Nej, det skulle jag inte säga. Det är lite längre, men det är ändå samma personer som kommer vara med och kriga om segern i slutändan. Åkarna gör många långpass på fyra-fem-sex timmar per säsong, och det är så många långlopp på en säsong, att Vasaloppet inte är speciellt på det sättet. Däremot är det det klart mest prestigefyllda loppet, till och med för norrmännen är det viktigare än till exempel Birkebeinerrennet. Alla toppar sig till Vasaloppet, alla vill vara med långt fram, och det gör det svårare att ta en topp tio-placering där än i något annat lopp.

I morgondagens pappers-NA har jag dessutom en intervju med Fjugestas Olivia Hansson, fjolårets succéjunior som i år gör sitt första Vasalopp som senior och det första i Team Skistart.coms dress. Där berättar hon bland annat om tankarna kring separat damstart, och om att hon inte får starta i elitstartledet trots att hon var 14:e i fjolårets lopp.
Vill ni ha nummer att hålla koll på? Well, i elitstartledet kommer Bill Impola ha nummer 178 på bröstet medan lillebror Bob kör med nummer 90. Karlskogingen Magnus Hedlund (den tidigare Wadköpingsloppsvinnaren som gör sitt 26:e raka Vasalopp efter att han fick åldern inne som 18-åring och alltjämt platser i elitstartledet) har nummer 267, Karlslunds Tobias Karlsson startar med 269 på bröstet och Kristina Roberto har 511. Och i startled ett har Olivia Hansson 17042, Per Eklöf 1355 och Ice race vintage-segraren Fredrik Nylen 1250. Vilket nummer Danny Hallmén och Joakim Ljunggren kommer köra med har jag ännu inte fått bekräftat.

2. Premiären för världstouren i landsvägscykel
Jag hade en längre text om Emilia Fahlins säsongsinledning i fredagens pappers-NA, men där fokuserade jag mest på det övergripande (hur hon ska undvika att dra på sig nya sjukdomar, vägen mot Rio de Janeiro och sådant). Men när jag ändå hade henne på tråden tidigare i veckan passade jag även på att höra lite inför lördagens Strade Bianche, den första deltävlingen någonsin i damernas världstour, som in för årets säsong ersatt världscupen. Tävlingen, med start och mål i Siena, körde för första gången förra året, men för Fahlin är det debut. Tävlingen är stenhård, totalt 121 kilometer lång med många småbackar och totalt 22,4 kilometer grusväg (dessutom sägs det vara 80 procent risk för regn i morgon, så det kan bli rejält grisigt!) och en brutal avslutning med 15 procent lutning sista 2,4 kilometerna upp till målet på Colle Pinzuto. I premiärupplagan sprack fältet av totalt i den sista backen, och Megan Guarnier vann 37 sekunder före Lizzie Armiestead och Fahlins dåvarande teamkompis Elisa Longo Borghini (och där bakom var det ännu mer splittrat, tian var över fyra minuter bakom täten).

– Det är en riktigt grym final, och realistiskt sett lär det bli tufft för vårt lag (Alé-Cipollini, som Fahlin i år kör för), sådana här typer av tävlingar är kanske inte de där vi har bäst kort att spela på. Men vi får försöka köra mer taktiskt, få till någon utbrytning eller så. Lagets motto på alla tävlingar är: Vi kanske inte har lag att vinna varje gång, men vi ska göra allt som är möjligt, vara med i utbrytningar och försöka skapa möjligheter, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Vad blir viktigt i tävlingen?
– På ett sätt liknar den lite de tävlingar vi körde i Belgien i helgen. Där var det partier med kullerstenar, här är det grusvägar. Där gäller det att verkligen vara med längst fram i klungan. Det är ett jäkla positionskrig in mot de partierna, för sitter man inte med där framme är man inte med när tävlingen går. Det spelar ingen roll hur stark man är om man inte har bra position in på grusvägarna och när backarna kommer.

Fahlin berättar också att grundplanen är att köra rubbet i världstouren under våren: Ronde van Drenthe, Trofeo Alfredo Binda, Wevelgem in Flanders fields och Flandern runt de fyra närmaste veckorna. Och därefter dessutom det spanska etapploppet Euskal Emakmeen i början av maj. Snacka om späckat schema.
Alé-Cipollini ställer upp med bästa tänkbara lag i lördagens tävling, förutom Fahlin också hemmaåkarna Marta Bastianelli (den tidigare dopningsavstängda världsmästaren som ju överraskningsvann i söndags), MArta Tagliaferro och Anna Trevisi samt polacken Malgorzata Jasinska och spanjoren Ane Santesteban. I övrigt är i princip hela världseliten på plats, och bland dem tre andra svenskor. Emma Johansson, förstås, men också Sara Mustonen-Lichan och Sara Olsson som sannolikt gör upp om den tredje svenska OS-platsen bakom Johansson och Fahlin.

3. Medaljläge i skidorienterings-JVM
Degerfors Filip Jacobsson fick halv revansch när han slutade på 14:e plats i långdistansen, den sista individuella tävlingen i junior-VM i skidorientering, på fredagen. Hans bästa placering i mästerskapet, och för första gången var han dessutom näst bäste svensk , med Robin Salén två placeringar framför (men faktum är att Jacobsson var över 14 minuter bakom segrande ryssen Vladislav Kiselev och drygt tolv från pallen). Det gav också Jacobsson en plats i det svenska stafettlaget, trots att han inte toppresterat under JVM-veckan. Starten går 10.40 på lördagsmorgonen, och Salén kör förstasträckan följd av Jacobsson på andra medan Henning Sjökvist avslutar. Sverige i skidorienteringsstafett ska ju i princip vara medaljgaranti, men i fjol fick Jacobsson och de andra nöja sig med fjärdeplatsen, rejält distanserad av de tre andra stora skidoländerna Ryssland, Norge och Finland efter en bedrövlig förstasträcka av Kalle Henriksson.
Då, i fjol, var Jacobsson två år yngre än många av motståndarna, men slutade ändå åtta i sprint, felstämplad i medeldistansen, 18:e i långdistans. I år blev hans individuella placeringar 16:e i sprint, 19:e i medeldistans och alltså 14:e i långdistans. Bättre den här gången sett över tre distanser alltså, men utan fullträffen som en topp tio-placering ändå är. Och med tanke på att han före VM inte hade missat pallen i en enda tävling på hela säsongen känns mästerskapet som en liten missräkning, men det måste Filip förstås svara på själv (tänkte försöka få tag på honom i morgon).

Bubblare: På fredagen startade inomhus-veteran-SM i friidrott, med bland annat med 3 000-metersloppen (1 500 avgörs på lördag och 800 på söndag). Mikaela Kemppis 9.57,63 från Inneserien hade räckt till överlägsen seger i D40-klassen, men i hennes frånvaro tog men i henns frånvaro räckte 10.20,24 för Rånäs Ulrika Flodin till guld (ex-karlskogingen Linda Take tog bronset på 10.50,29). Dessutom avgörs det ett inomhus-ungdoms-SM i Uddevalla, med 1 500 meter för 16-åringarna (Frida Johansson, Karlskoga, anmäld) och 1 000 meter för 15-åringarna (Melker Forsberg och Minna Seger, Glanshammar, samt Gustaf Otterhed, Örebro, till start) på programmet. Dessutom körs Kilsbergsloppet på konstsnöspåret (som nu är täckt i härlig natursnö!) i Ånnaboda, med 114 ungdomar och tiotalet seniorer anmälda.

Förra Kina-proffset kör Stafettvasan

Eftersom Stafettvasan valt en inriktning mot företagslag och kompisgäng snarare än idrottsföreningar har den blivit tämligen ointressant ur ett sportsligt perspektiv, och det säger väl en del att bara fyra åttamannalag (många är i praktiken färre, eftersom varje åkare om de vill får åka två av de åtta sträckorna) klarade att gå under segertiden i det individuella Vasaloppet i fjol. Och ur länsperspektiv är loppet stendött, sportsligt. Bara två lag med åkare från länet på topp 100 i fjol, inga på topp 80. Så, man får kolla efter kändisar, istället. Det finns några, om man scrollar i startlistan. I Bravida Karlskoga/Degerfors avslutar förre allsvenska fotbollsspelaren (i Örgryte, Degerfors och Ljungskile) och ex-Kina-proffset Joakim Grandelius med de två sista sträckorna (Magnus Hedlund, som för några år sedan var bäste Örebro läns-åkare i Vasaloppet, kör i samma lag), i Idrott Örebro län kör SM-veckan-generalen Mikael Pers från Evertsberg till Oxberg, och i Allson Kyl och Frys kör ett gäng fotbollsspelare från Degerfors (bland annat notorisk målskytten [på division 3-nivå, eller så] Henrik Andersén). Bland många andra (tipsa gärna om ni hittar några roliga namn att hålla koll på!). 9.00 i morgon, fredag, går startskottet.

Men det är förstås på söndag det smäller rejält. I dag har jag snackat med både Bill Impola och Olivia Hansson, och förutom ett rejält förhandspaket i lördagens papperstidningen blir det också lite extra här på bloggen i morgon. Redan nu kan ni läsa om Linus Larssons uppladdning inför loppet på bloggen på Skistart.com. Nu när alla seedningslopp är avklarade och startlistan justerad kan man konstatera att Larsson, Hedlund (se ovan), Kristina Roberto och bröderna Bill och Bob Impola blir de som får representera länet i elitledet. I första startled tar ytterligare tolv länsåkare plats, bland dme Olivia Hansson, Peter Jellvert (som jag skrev om i förrgår), Per Eklöf och Robert Brundin.

Förra ÖSK- och ÖIK-spelarna på pallen i Halvvasan

Filip Jacobsson hade inte bommat pallen i ett enda lopp i vinter och inte tagit stryk av någon annan svensk än Oskar Sandberg, Säterbygden. Men när sprinten i junior-VM, som skulle ha avgjorts redan på måndagen men då ströks och sköts upp, verkligen avgjordes på tisdagen fick degerforsaren nöja sig med en 16:e-plats, som tredje bästa svensk bakom Henning Sjökvist, Stora Tuna, och Rasmus Wickbom, Sävast. Det är två grabbar som i Sverige tävlar i H18-klassen den här säsongen och därför normalt inte möter Filip, men internationellt är det ungdoms- (H17) och juniorklass (H20) som gäller till skillnad från den svenska uppdelningen i yngre (H18) och äldre (H20) juniorer, och uppenbarligen var ett år yngre Sjökvist och Wickbom starkare än Jacobsson i dag.
Sjökvist blev femma, var bara sex sekunder från pallen, medan Wickbom var 14:e, bara sex sekunder före Jacobsson. De båda var 2.12 respketive 2.18 bakom segrande ryssen Vladislav Kiselev och 1.10 respektive 1.16 från pallen. JVM fortsätter med medeldistans i morgon, långdistans på fredag och avslutas med stafett på lördag.

I Halvvasan lyckades inte förre ÖSK-målvakten Johan Kanto försvara sin pallplats från i fjol, men spurtade ändå ned Nusnäs Jonathan Hedbys i kampen om fjärdeplatsen, drygt 3,5 minuter bakom överlägsne segraren Jens Eriksson (som ju både kört VM och varit fyra i en världscupsprint). Kanto kunde ändå glädja sig åt att han var bäste åkare i H35-klassen. Dessutom var förre Örebro IK-spelaren Peter Jellvert (tja, han gjorde i varje fall en match säsongen 1983/84 om eliteprospects statistik stämmer) tvåa i H50-klassen, bara tio sekunder bakom Adam Blomberg (och Strömtorps Göran Andersson var överlägset snabbast av alla H55:or).

Filip 20:a?! Näe, nu görs hela JVM-sprinten om

Filip Jacobsson har aldrig varit sämre än näst bästa svensk (oftast bästa) i någon tävling i vinter och aldrig bommat pallen ens med internationellt motstånd. Men när junior-VM i skidorientering startade i österrikiska Obertilliach i dag slutade Degerforsåkaren, som i vanlig orientering från och med den här säsongen tävlar för OK Tisaren (men i skidorientering alltjämt för Degerfors- och Karlskogaklubben OK Tisaren) först på 20:e plats, nästan fyra minuter bakom segrande ryssen Vladislav Kiselev. Trodde åtminstone jag, och alla andra som följde liverapporteringen online.
Men senare under måndagen kom besked om att resultat strukits och att hela tävlingen ska göras om under tisdagen. Jag har dock inte varit i kontakt med någon på plats, och vet därför inte mer än de lätt förvirrade besked jag lyckats läsa mig till på Svenska orienteringsförbundets hemsida (”på grund av vädret så försökte arrangörerna komprimera programmet under måndagen, men det ledde till en del logistiska problem i samband med starten”) och i den officiella powerpointpresentationen  (!) från kvällens lagledarmöte (”sorry about the troubles from today. We had a difficult situation with heavy snowfall over the night and in the morning”). Exakt vad som hände är för mig alltså höljt i dunkel, men klart är att det för en gångs skull den här vintern handlade om problem med för mycket snö snarare än för lite.
Så, vi får helt enkelt bänka oss framför liverapporten igen, i morgon förmiddag.

Några smulor från förra veckan:
** David Andersson gjorde sin första tävling sedan VM-succén i Ryssland när han körde 500 och 5 000 meter vid en internationell tävling i tyska Inzell i lördags. David gjorde 36,16 på 500 (en finfin tid på europeisk is, bara 18 hundradelar från vad han gjorde i Calgary i november) och 6.44,16 på 5 000 meter (säsongsbästa men på hundradelen fyra sekunder från pers).
** Fortfarande finns inga officiella resultat från Tour de Kif i onsdags, men klart är i varje fall att tävlingen verkligen ägde rum och att Tobias Karlsson vann före Robert Brundin med Daniel Frehde på tredje plats. Elsa Ekelin verkar ha varit ensam till start på damsidan. Karlsson är därmed (om uppgifterna stämmer) ny tvåa och bara tolv poäng (motsvarande sex sekunder i den avslutande masstarten) bakom Patrik Karlsson inför den avslutande jaktstarten. Beroende på resultatet i den sista ordinarie deltävlingen kan Patriks försprång inför finalen (han har redan säkrat segern i grundomgången) bli mellan en (Tobias vinner, Patrik blir som bäst trea) och åtta sekunder (Patrik vinner, Tobias kommer inte till start).
** Konditionsbloggsprofilerna Danny Hallmén (multisportare i ordets mesta bemärkelse och tvåa i Pulsklockan 2015) och Anton Hallor (som sprang hem fina världscuppoäng i skyrunningseriens vertikala kilometer-disciplin i Tromsö i somras men annars är mest känd som orienterare i OK Tisaren) har båda bekräftat att de kommer köra Vasaloppet, och blir vid sidan av toppnamn som Impolas, Roberto och Olivia Hansson samt Ice race vintage-segraren Fredrik Nylén extra spännande att följa på söndag.

Junior-VM krymper – slutar på fredag

Arrangörerna av junior- och U23-VM i längdskidor i rumänska Rasnov fortsätter stuva om i programmet för att rädda mästerskapen och kunna genomföra alla distanser. Fredagens skiathlonlopp var ju sedan tidigare omgjorda till masstartslopp i fristil, och nu flyttas de dessutom till torsdagen för att i stället ge plats åt stafetterna, som flyttar från söndag till fredag. Därmed kommer hela mästerskapet att vara över redan på fredag eftermiddag, komprimerat från sju till fem dagar. För Garphyttans Filip Danielsson, som inte hade någon bra känsla i det inledande distansloppet i klassisk stil i går, betyder det här att tiden att hitta tillbaka till formen blir minimal. Redan i morgon avgörs alltså 15-kilometersloppet, och sedan återstår bara stafetten där han i dagsläget inte har någon självskriven plats eftersom Sverige har sex åkare på plats och övriga fem placerat sig bättre än Danielsson gjorde i premiären (fyra har varit topp 15, Filip var 40:e).

Samma dag som junior-VM slutar, på fredag, inleds vasaloppsveckan med Kortvasan, som på senare år blivit en värdefull genomkörare för elitåkare som vill prova formen på sista tre milen av vasaloppsspåret en dryg vecka innan det verkligen smäller. Både Bill och Bob Impola är anmälda, till exempel. Men Tjejvasan på lördag smäller betydligt högre, och är inte bara en genomkörare utan ett lopp i sin egen rätt, och med Karlslunds Kristina Roberto (sexa i fjol, nio sekunder bakom segrande norskan Laila Kveli) och Garphyttans Olivia Hansson (och det kommer bli knalltuff konkurrens, i ett pressmeddelande berättar Vasaloppet i dag att såväl långloppsrävarna Britta Johansson Norgren, Katerina Smutná, Sara Lindborg, Emilia Lindstedt, Lina Korsgren och Astrid Öyre Slind som landslagsåkarna Emma Wikén, Sofia Henriksson, Maria Nordström och Elin Mohlin kommer till start). Sedan rullar det på med öppet spår på söndag och måndag, halvvasan på tisdag och stafettvasan nästa fredag. Ja, det blir mycket att se fram emot redan innan de där nio milen i fäders spår nästa söndag.

Bob, Joel och superveteranen elitseedade efter Wadköping

I dag uppdaterades Vasaloppets seedningslista efter helgens tävlingar, och för Wadköpingsloppet drogs gränsen för seedning till elitledet vid en timme och 50 minuter – vilket gör att både Garphyttans Joel Lager, Kopparbergssonen Bob Impola och karlskogingen Magnus Hedlund får starta längst fram om de bestämmer sig för att köra Vasaloppet, men Karlslunds Robert Brundin bommade elitledet med 38 sekunder. Totalt kvalade 17 åkare från Wadköpingsloppet in i elitledet, att jämföra med tre i länets andra seedningsgrundande lopp, Lo-spåret i Hällefors tidigare i vintras (även då var Bob en av de lyckliga).
Magnus Hedlund är en 43-årig veteran som fullföljt Vasaloppet samtliga 25 gånger sedan han fick åldern inne att delta 1991, som varit topp 100 tre gånger (som bäst 64:a 1999) och flera gånger varit länsbäst (bland annat 2008, då han både var bäst i Värmland och bäst i Örebro län), och som 2001 vann Wadköpingsloppet i svinkyla (se bilden nedan).

På onsdag är det för övrigt dags för säsongens tredje DM-tävling i längdskidor, 10 kilometer i fristil (tillika femte deltävlingen i Tour de Kif), som förstås kommer att köras på konstsnöspåret i Ånnaboda. Återstår att se vilka delar av spåret de kommer att använda.
Jag var uppe och åkte sex varv på det just nu tre kilometer långa spåret i dag, och trots att det började regnade ett strilande, grått februariregn efter halva stäckan höll spåren förhållandevis bra (förutom på ett litet ställe nere vid SM-stugan, där asfalten nog bara var millimeter borta), och det var relativt njutbart att få några kilometer i kroppen. Men visst längtar man till Bruksvallarna i påsk …

Magnus Hedlund vann Wadköpingsloppet i 21 minusgrader (!) 2001. Louise Axelsson var kranskulla. Foto: Petter Koubek
Magnus Hedlund vann Wadköpingsloppet i 21 minusgrader (!) 2001. Louise Axelsson var kranskulla. Foto: Petter Koubek