13 länslöpare till terräng-SM – här är alla namnen att hålla koll på i helgen (Regborn! Wiker! Sundström! Forsberg!)

Det går att efteranmäla sig till terräng-SM i helgen, men med kraftigt höjd anmälningsavgift (från 180 till 400 spänn på seniorsidan) så får man förmoda att de flesta hade anmält sig redan när ordinarie tid gick ut förra onsdagen. Därmed kan vi räkna in 13 löpare med länsanknytning (och konstatera att vi tyvärr inte kommer få se några Linus Rosdal, Erik Anfält, Josefin Gerdevåg, Filip Dahlgren, Markus Bohman, Jonathan Gustafsson, Haben Kidane eller Jack Karlsson i årets mästerskap, och förstås inte heller rehabande eller nyligen comebackande löpare som Erika Bergentz, Per Sjögren eller Mikaela Kemppi). Men, på plats på golfbanan på Öland i helgen finns ändå en hel del spännande namn. Eller vad sägs om följande:
VM-orienteraren Martin Regborn dubblar och kör både 4 000 och 12 000 meter.
Hälleforsfostrande Hässelbylöparen Louise Wiker, som har tagit åtta SM-medaljer i terränglöpning (tre individuella, fem i lag), springer både 4 000 och 8 000 meter. Detsamma gör Fellingsbrofostrade Sävedalenlöparen Lisa Bergdahl, som haft en riktigt fin inledning på hösten med segrar i Åstadsloppets femkilometersklass och Sävedalsloppet, och Örebro AIK:s Liduina van Sitteren, som redan säkrat totalsegern i långlopppscupen och som i helgen tog DM-silver just i terräng. Comebackande Finnkampslöparen Karin Forsberg, KFUM Örebro, som vann guldet minuten före van Sitteren, foksuerar på söndagens 8 000-meterslopp (en längre intervju med henne kommer på na.se senare i veckan) och bronsmedaljören Maria Eriksson, Start, springer 4 000 meter i veteranklassen K40 på lördagen och 8 000 meter med seniorerna på söndagen.
Örebrofostrade Turebergslöparen Tim Sundström som ju är så snabb när han är skadefri (16.21 på fem kilometer på ett ”träningspass” i Örebro parkrun häromsistens, distriktsrekord på 1 500 meter med 3.46,75) fokuserar på lördagens 4 000-meterslopp.
Thorens Wilhelm Bergentz (Sverigeetta på 3 000 meter, -tvåa på 1 500) och Noha Olsson (Sverigetrea på 1 500 meter och 2 000 meter hinder) springer 4 000 meter i P16-klassen. KFUM Örebros Melker Forsberg, som vid sidan av Regborn är den enda ur Mikael Kroons starka träningsgrupp som kommer till start, kutar samma distans i P17.
Örebroaren Heshlu Andemariam, som kommit tillbaka starkt efter sina skador och gjort 33.04 på milen i år, vunnit Lindesjönloppet och varit tvåa i Semesterhalvmaran (han lämnade IF Start för IFK Lidingö den 1 oktober), springer 8 000 meter i H22-klassen.
I veteranklasserna finns förutom Eriksson också Starts Marie Dasler (4 000 meter i K50) och Örebro AIK:s Sören Forsberg (8 000 meter i M55) som båda lär ha god medaljchans. Almbys Liljana Persson i K65 (4 000 meter) har jag sämre koll på.
Tittar man på startlistan i stort finns massor av toppnamn anmälda till tävlingen på Öland, med alla från Meraf Bahta och Napoleon Solomon till Mustafa Mohamed, David Nilsson och Sarah van der Wielen. Det lär bli häftiga tävlingar!

Min farbror Jerry Brännmyr, som bor i Kalmar, driver en alldeles egen blogg och har faktiskt skrivit ett inlägg om mig i dag, efter att han var och hejade på mig i Växjö i lördags. Läs och begrunda!

Och till sist måste jag, även om det inte har någon som helst länsanknytning, tipsa om stockholmaren Johan Steenes magiska prestation i original-backyard ultra-tävlingen Big Backyard Ultra i Tennessee, USA, de senaste dagarna. Efter 68 timmar, och lika många varv på den drygt 6,7 kilometer långa banan för totalt drygt 455 kilometer, stod Steene som vinnare när tvåan Courtney Dauwalter valde att kliva av (hon gjorde 67 varv, det gäller att göra ett mer än tvåan för att vinna). Ingen har tidigare sprungit längre än 59 timmar i den här tävlingsformen, så där kan man snacka om rekordkross.

Adam Axelsson kvalade in till U23-världscupen på ännu en distans

Redan i comebacken förra helgen klarade Kumlaskrinnare Adam Axelsson kvaltiderna till U23-världscupen på både 1 000 meter och 1 500 meter. Senaste veckan har han tränat vidare i tyska Inzell, där han är på läger över fyra veckor och tre tävlingshelger (egentligen fyra, men den första gick bort på grund av förkylning), och under lördagen klarade han kvaltiden även på 500 meter. Axelsson blev 16:e av 45 startande på 500 meter i den stora internationella tävlingen, och korsade mållinjen på 37,48, två hundradelar under kvalgränsen och bara fyra hundradelar från hans Europapers (på den snabba isen i OS-arenan i Salt Lake City har han gjort 37,15, men det går inte riktigt att jämföra). Därmed kan Axelsson köra både 500, 1 000 och 1 500 meter i de tre U23-världscuptävlingarna som avgörs i vinter – den första avgörs i polska Tomaszów Mazowiecki 24–25 november, den andra i Helsingfors 26–27 januari och finalen körs i italienska Baselga di Piné 9–10 februari.
Axelsson körde också 1 000 meter under lördagen (1.14,26, 16 hundradelar över förra veckans tid) och 500 meter på söndagen (37,64).

VM i hinderbanelöpning avslutades ju i dag – med stafett. Hur det gick? Det vet’e fan. Försök läsa den här resultatlistan, den som törs. Örebroaren Jonathan Kandelin lär i varje fall ha varit med i något lag.

Lisa Bergdahl, som kommer från Fellingsbro men bor i Göteborg och tävlar för Sävedalen, vann hemmatävlingen Sävedalsloppet, tio kilometer landsväg, med över två minuters marginal. Bergdahl etta på 38.05, Ullevis Katarina Åström tvåa på 40.08.

Första upplagan av mountainbiketävlingen Svartåtrampet, som till stora delar använde klassiska löptävlingen Svartåloppets bana, kördes under lördagen, och Fjugestas Patrik Bergman tog hem den historiska segern (58.34 över cirka 21 kilometer) nästan två minuter före tvåan, Tisarens förre juniorlandslagsman (i skidorientering) Filip Jacobsson. Helena Sahlqvist, från Linnebäck utanför Karlskoga, var bästa dam.

I Växjö marathon, som jag kutade i går (läs racerapporten här) sprang Wedevågs Pär Englund och LK Gränslösts Eric Segelberg in på 2.52.23 respektive 2.57.42. Englunds tid gör honom till sjua i länet i år, även om hans pers är nästan två minuter snabbare (från samma tävling i fjol).

Det blev inga överdrivet framskjutna placeringar för de lokala lagen (åtminstone inte för de med lite äldre ungdomar eller juniorer) i Daladubbeln, varken i lördagens stafett eller söndagens patrulltävling.

View this post on Instagram

Hade du frågat mig i somras hade jag sagt att jag varit jättenöjd om jag kunnat göra 3.15 på maran, men under hösten har formen varit så god att en liten dröm om att gå under tre timmar vuxit fram. I går, i #växjömarathon, gjorde jag ett försök. Jag startade i 4.15-fart per kilometer, som krävs, och försökte helt enkelt hålla så länge som möjligt. Halvmaran passerade jag just över 1.29 och så långt kändes det hanterbart. Även nästa varv (tävlingen avgörs över åtta platta varv runt Växjösjön) kändes det okej, och ut på sjätte varvet hade jag fem sekunder till godo på snittiden jag behövde hålla. Men där någonstans började benen kännas skruttiga, och jag fick tvinga mig själv att driva på (målet var ju inte att rädda en så bra tid som möjligt utan att överleva så länge jag kunde i 4.15-tempo). Ut på näst sista varvet, med drygt elva kilometer kvar, var jag fortfarande i fas (2.15.06 på 31,78 kilometer), men där gick tyvärr snöret. Hur mycket jag än försökte gasa, öka farten ur tröttheten, svarade inte kroppen. Låren var sönderslagna av asfalten jag är så ovan vid. Hängde ryggar så gott det gick, försökte rädda anständigheten, men sista fyra kilometerna fick jag koppla i pannbenet för att ens hålla femminuterstempo. I mål på 3.04.36, pers med drygt 23 minuter men ändå med ett styng av besvikelse i bröstet. Jag vet så klart att jag ska vara nöjd, och det kommer jag bli när jag smällt det lite – väldigt nöjd. Men först ska jag deppa lite över missat tretimmarsmål. (På bilden sekonderar @jonea1980 mig, stort tack till honom, @crossfitmercedes, mamma, pappa, tjejerna, Jerry och Ingela som kom och hejade!!) Foto: @mormarbra

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Racerapport: Växjö marathon 2018

Redan innan Bergslagsleden ultra hade jag börjat fundera på att förlänga säsongen med ett asfaltsmara. När BLU blev ett stort misslyckande blev det där ännu mer aktuellt, och efter att ha gjort ett test på halvmaran (jag kollade om jag kunde löpa 21,1 kilometer under 1.30, och gjorde det på 1.28.30), på träning beslutade jag mig för att anmäla mig till Växjö marathon. När jag började fundera på asfaltsmara i slutet av sommaren kändes 3.15 som en fin målbild, men i och med att formen varit så bra under hösten och halvmaratestet gick relativt enkelt så bestämde jag mig för att spänna bågen och testa att gå för att komma under tre timmar. Även om världseliten just nu hetsar varandra ned mot två timmar så är just tretimmrasgränsen något speciellt för oss motionärer, att klara maran under tre timmar säger i varje fall något om hur mycket man dedikerat sig till träningen.
Maran i Växjö går på en mycket platt bana på 5 210 meter som löps åtta varv efter en inledande extrasväng på 515 meter för att distansen total ska bli de 42 195 meterna (arrangören säger två höjdmeter per varv, men min GPS-klocka tyckte 9, sanningen ligger säkert någonstans mittemellan, men ett par slakmotor fanns). Vädret var det bästa en löpare kan önska sig: Runt tio grader, mulet men inget regn, och framför allt: Vindstilla.
Planen var enkel: Att hålla 4.15 så länge som möjligt. Och om jag började bli trött så skulle jag inte växla ned och försöka rädda en så bra tid som möjligt utan fortsätta hålla farten så länge det bara gick, rakt in i väggen om det nu skulle bli så. Och så blev det.
Jag låg på exakt 4.15-varv första 5,7 kilometerna (till andra passeringen av mållinjen, alltså, ut på det andra av de åtta varven), och hamnade där i en trevlig klunga med tiotalet löpare (jag vet inte exakt hur många, för jag låg hela tiden etta-tvåa-trea och kollade inte så mycket bakåt) som hjälptes åt att hålla fart. Både andra och tredje varvet gick därför i 4.11-fart. På fjärde, där halvmaran passeras strax före varvningen (just över 1.29 på mig), stack ett par löpare iväg i högre fart medan klungan började tunnas ur bakifrån, och när en löpare vek av mot bajamajorna blev jag själv. Nå, själv är man aldrig i Växjö marathon eftersom vi snackar varvbana och väldigt olika tempo; från Fred Grönwall, som vann för tredje året i rad (2.30.17), och två till som varvade mig ned till ett gäng gångare och några riktiga motionärer som gick just under sex timmar. Bitvis blev det att kryssa sig fram, men framför allt gav uppblandningen mycket pepp.
På femte varvet låg jag återigen i 4.15-fart, och det kändes kontrollerat, men ut på sjätte började det bära riktigt mycket emot. Låren började kännas allt mer sönderslagna av det hårda underlaget (förutom fem veckors uppladdning inför maran har jag inte sprungit särskilt mycket asfalt de senaste sex åren), och högra delen av höften/rumpan var heller inte särskilt fräsch. Jag märkte att jag tappade tid, försökte öka enligt planen, men det bar emot.
Passerade ut på näst sista varvet (”bara två varv kvar, du grejar det, häng i nu”, peppade jag mig själv) med några sekunder till godo på snittiden jag behövde hålla (2.15.06 på 31 775 meter). Jag såg en från den första klungan bekant rygg längre fram (Lars Marklund, Kalmar RC) och när en kille i svart t-shirt kom ikapp i högre fart hängde jag hans rygg tills vi var ikapp. I det läget hade jag mycket svårt att hålla 4.30-fart, och tiden rann iväg. Jag försökte öka förbi Marklund, men det gick inte. Det var tvärstopp. Det kom ingen ”andra andning”, låren var passé (jag kände det just som om det var låren som satte begränsningen, benen blev som av betong; det var inte den klassiska ”sista milen på maran”-känslan, inte energislut, inte rusande puls utan just döende ben). Det gick inte att få upp kroppen i 4.15-fart igen. Jag fick ge upp.
I fyra kilometer sprang jag i stället ihop med Marklund och småpratade lite, men sedan blev även hans fart för hög, och jag fick släppa. Jag passerade 38,2 kilometer (fyra kvar) exakt på 2.45, så nya målet blev att komma under 3.05, men jag misslyckades med att hålla femminuterstempo både på 39:e och 40:e kilometerna. Så slut var benen nu. Med hjälp av de där sista krafterna man alltid lyckas uppbringa in mot mål kom jag ändå in på 3.04.36, efter en andra halva på 1.35.30, där de sista 5,5 minuterna alltså tappades på sista milen. Efteråt var jag framför allt glad att vara i mål; sista milen var inte rolig med de trasiga låren; klart värre än Ultravasan och det mesta annat jag utsatt mig för. Men det fanns även ett styng av besvikelse att jag vek ned mig och inte klarade tretimmarsmålet. Men ändå; för bara någon månad sedan kändes 3.15 som ett drömmål och 3.04.36 var ett personligt rekord med över 23 minuter.
Jag kommer vara nöjd, väldigt nöjd, när jag ser tillbaka på den här maran, även om känslor just nu är lite blandade.
Om det blir något nytt försök mot sub tre? Tja, kanske. Hade jag kommit under tre timmar hade jag nog varit ”klara” med asfaltsmaran, nu lockar det ju lite att göra ett nytt försök i framtiden. Men 2019 är tävlingskalendern fylld av helt andra utmaningar, så det blir  i sådana fall nog tidigast 2020. Vi får väl se (ska jag springa igen ska jag vara väsentligt mycket bättre tränad än nu så att jag verkligen har en bra chans att klara tre timmar).
Stort tack för hela supporterklubben (åtta personer!) som hängde med till Växjö och hejade!

När klungan försvann fick man göra jobbet själv. Foto: Margareta Brännmyr
På språng mot tre timmar. Det gick inte riktigt vägen … Foto: Margareta Brännmyr

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019

På lördag ska bågen spännas – i Växjö och möjligen i Nora

Nu har jag bestämt mig. Om det inte tillstöter förkylning eller blir stormbyar (prognosen talar för det optimala löparvädret tio grader/växlande molnighet/mycket lätt vind) så kommer jag att starta Växjö marathon på lördag i en fart (4.15 per kilometer) som skulle ge en sluttid under tre timmar. Det är att spänna bågen tämligen hårt för att vara jag. Första gången jag provade att springa längre än milen i sådan fart var i somras, när jag kutade exakt en tredjedelsmara på timmen och efteråt skrev i min träningsdagbok: ”Jag kommer aldrig kunna hålla den här farten tre gånger så länge.” Men 2018 har varit gott mot mig, jag har fått vara hel och frisk och bockat av nästan vartenda pass jag velat (den enda missräkningen är att säsongens stora mål, Bergslagsleden ultra, slutade med min första brutna tävling någonsin; på grund av magras), och nu känner jag det bör finnas en möjlighet att klara tre timmar. Jag har ju tidigare skrivit om mitt test, när jag klarade att hålla tempot i en halvmara på träning och bestämde mig för att anmäla mig till Växjö. Då var jag fortfarande lite tveksam till om jag skulle våga gå för de tre timmarna, men nu har jag bestämt mig för att göra ett försöka. Bågar är till för att spännas och ingen minns en fegis och så vidare.
Med tanke på att jag klarade en halvmaran utan att vara helt död på träning, och dessutom med lite tidsmarginal till 1,5 timmar, så litar jag på att jag kommer klara att hålla farten i tre mil. Därefter beräknar jag möjligheterna till att jag ska överleva de sista 12,2 kilometerna utan att tappa väsentlig fart som en på fyra, realistiskt sett. I den siffran har jag vägt in faktorer som gör att det kan gå åt helvete ännu tidigare; ett nytt magras, en riktigt dålig dag. Men jag är nog, i ärlighetens namn, inte riktigt tillräckligt bra tränad för att klara tre timmar just nu, vilket gör att jag behöver pricka en riktigt, riktigt bra dag för att ändå göra det.
Vädret kommer jag, som det verkar, i varje fall inte kunna skylla på. Inte banan, som är helt platt (två höjdmeter per varv, totalt 16 höjdmeter på 42 195 meter är ju verkligen ingenting), och träningen har flutit precis som jag vill under en längre tid. Bra mängd, ett vettigt antal hårda pass, bra återhämtning. Nu ska det bara toppas och vilas och vaknas på rätt sida på lördag också.
Jag hoppas kunna styra upp någon form av direktrapportering i sociala medier, men det återkommer jag till närmare helgen.

Oklart hur mycket de tänkt spänna bågen, men nu ser jag att klubbkompisarna som möjligen är Konditionsbloggens två mest omskrivna atleter (jag har inte räknat; även Emilia Fahlin lär väl ligga rätt bra till) – Martin Regborn och Per Sjögren – är anmälda till långa terräng-DM i Nora på lördag. Regborn har ju just kommit av orienteringssäsongen (världscupfinal förra helgen) och ska ju dessutom springa SM över ultralångdistans om några veckor, men har nu också anmält sig till båda distanserna på terräng-SM på Öland nästa helg, så formen bör det inte vara några fel på … Sjögren vann ju långloppscupen i fjol (då han också var topp tio på friidrotts-SM på både 5 000 och 10 000 meter), men har på grund av nygamla skadeproblem inte sprungit en tävling sedan korta terräng-SM i våras. Då blev han tvåa bakom Jack Karlsson, som ännu inte anmält sig till lördagens drabbning. Men i lördags gjorde Sjögren smygcomeback när han sprang Örebro parkrun med joggingvagn, är det något man vet om 39-åringen från Örebro så är det att han aldrig ska räknas bort när han väl står på en startlinje, oavsett känningar och träningsbakgrund.
Även IF Starts Marie Dasler (K50) och Maria Eriksson (K40, och på terräng-SM även långa seniorloppet) letar terräng-SM-form i Nora på lördag.
Av snabba löpare som finns anmälda märks också Per Arvidsson, Michael Welday, Fredrik Johnsson, Mathias Viktorsson, Mattias Nätterlund, Oskar Hansson, Ester Skoglund och Lotta Nilsson. Ordinarie anmälan stänger först i morgon, så fler namn lär tillkomma (man får ju hoppas på Erik Anfält, Josefin Gerdevåg, Linus Rosdal, Liduina van Sitteren, Filip Dahlgren och Mikaela Kemppi).
Bland löparna som är anmälda till terräng-SM men ännu inte DM märks namn som Thorengruppens grymt snabba 02:or Wilhelm Bergentz och Noha Olsson och Örebro AIK:s far/son-duo Sören Forsberg (M55) och Melker Forsberg (P17).

Lyckat test – nu får säsongen ett nytt mållopp

Efter maghaveriet under Bergslagsleden ultra började jag titta på att förlänga säsongen med ytterligare ett mållopp (BLU var mitt stora mål för i år, men jag har också sett Niesen treppen lauf, Lurs backyard ultra och Ultravasan som mållopp). Ja, ärligt talat hade jag faktiskt börjat snegla mot en asfaltsmara redan innan. Jag har aldrig varit i bättre form, och jag har oavslutade affärer på maratondistansen: Jag har bara gjort två asfaltsmaror i livet – 4.23.48 i Stockholm marathon 2009 (jag gick in i väggen efter tre mil i värmen) och 3.27.53 i Stockholms jubileumsmarathon 2012 (på en förlängd version av OS-banan 2012, på dagen hundra år senare) – och tja, min pappa sprang på 3.24.33 i Stockholm marathon 1986 (när jag var ett halvår gammal), och man vill ju ha familjerekordet … Samtidigt är jag inte så mycket för att springa på asfalt, har knappt gjort ett lopp värt namnet på underlaget (och inte tränat särskilt mycket på det heller) sedan 2012, så jag vill inte springa en mara bara för att gå under 3.24 – jag vill känna att jag kan göra något med mina mått mätt ”riktigt bra”, något jag kan vara nöjd med flera år framöver och därmed stänga lusten att springa den här distansen för ett bra tag.
Nåväl. Efter Bergslagsleden ultra beslutade jag mig för att göra ett test: Kan jag springa en halvmara på träning under 1.30 så kommer jag springa Växjö marathon den 20 oktober. Jag menar; kan man springa halva under 1.30 på träning borde man väl med nummerlappens hjälp kunna närma sig tre timmar på hela distansen, eller? Nåja, i dag var det dags för testet, och jag valde förstås plattast tänkbara banan: Den gamla banvallen mellan Karlslund och Garphyttan (men jag sprang bara fram till Östertysslinge, där det kommer en backe upp mot Latorp, och sedan fram och tillbaka på platten för att få ihop de 21 098 meterna). Facit: 1.28.26.
Så i kväll anmälde jag mig följaktligen till tävlingen och bokade hotellrum i Växjö. En ny utmaning är född!

I morgon startar världscupfinalen i orientering i Tjeckien med knockoutsprint, och Martin Regborn och Josefin Tjernlund står båda på startlinjen. Men mer om det då!

Zika sprang 2.53 i ”debuten” – och Englund klättrade 66 platser i genom tiderna-statistiken

Elias Zika sprang ju Marieberg galleria marathon i våras och tog, trots en hel del bekymmer med det hårda underlaget, till slut andraplatsen på 3.05.46. Men om jag inte missat något lopp däremellan så blev Växjö marathon på lördagen Örebrolöparens ”riktiga” maratondebut – utomhus och på en bana som inte består av 120 varv i ett köpcentrum … Och då pressade Zika ned perset hela tolv minuter, och tog mållinjen efter 2.53.49, vilket gav en tredjeplats i M35-klassen och en elfteplats totalt i tävlingen. Wedevågs Pär Englund var ännu lite snabbare, sprang på 2.50.35 (tidigare perset låg på 2.56.22, från Stockholm 2013) vilket gav andraplatsen i M40 och sjundeplatsen totalt – och därtill en klättring på 66 placeringar i distriktets genom tiderna-statistik på distansen, upp till en preliminär 126:e-plats (listan uppdateras efter varje säsong, så någon kan ju ha klämt sig in före och puttat ned Englund något snäpp).

Rihard Darzins var, för andra vecka i rad, snabbast av alla i Örebro parkrun på lördagen, precis som klubbkompisen (i Lynx multisport team) Sara Gunnarsson, på 19.47 respektive 21.11. Danny Hallmén (multiidrottaren som har världsrekord i paddelmaskin, EM-medalj i quadrathlon, landslagsmeriter i kanot och en gedigen triathlon-, swimrun- och multisportbakgrund) gjorde debut och blev fyra på 21.07. ”Riktigt roligt (och jobbigt)”, skriver han på instagram.

Helgens höjdare – Anfälts elfte på 63 dagar

1. Hostruset
Kontrollmätt fem kilometer platt asfalt på Väster – med en landslagslöpare i startlistan. Ja, vi snackar förstås Erik Anfält som inte kan sluta springa den här hösten. Räknat från årskiftet gjorde han bara två tävlingar (Kiel marathon och Stockholm marathon) på 225 dagar fram till den 15 augusti, men sedan dess … Hostruset blir hans elfte tävling på 63 dagar (de åtta första, inklusive ett maraton och ett ultralopp, räknade han in på 37 dagar). De tio första har slutat med sex segrar och fyra andraplatser (om man är snäll och räknar enbart svenskarna i Lidingöloppet; annars tre andraplatser). Målet är Valencia marathon den 15 november, men räkna med att det blir några hållpunkter till på vägen dit. Med fyra deltävlingar kvar, och fyra tävlingar kvar att räkna för Anfält, har han långloppscupens avgörande i sina egna fötter (och efteranmäler sig inte Haben Kidane eller Mattias Nätterlund går han upp i totalledning redan i helgen). På damsidan har ju Mikaela Kemppi redan avgjort långloppscupen, men varken hon eller Josefin Gerdevåg är anmälda till Hostroset (det är bara en vecka kvar till Frankfurt marathon, som de båda och en hel del andra örebroare ska kuta, vilket påverkar helgens startlista även på herrsidan). Favorittryck istället på Maria Eriksson och Tiina Linnér (tidigare Hänninen).

2. Orientering?
Näe, säsongen sjunger verkligen på sista versen efter 25-manna. En del ungdomar från länet åker till Falun för traditionsenlig säsongsavslutning i Daladubbeln, som bjuder parstafett på lördagen och patrulltävling på söndagen. Ett gäng från Hagaby drar till Gotland för Helg utan älg. De flesta tar semester. Eller tränar för terräng-SM.

3. Växjö marathon
Så sent som för några år sedan Sveriges näst största maratonlopp bakom Stockholm (i år var det Helsingborg, med knappt 800 löpare, om jag förstått saken rätt), men i år är inte ens 300 föranmälda. Och inte särskilt många från länet heller, följaktligen. Hittar bara Oscar Nilsson, Örebro, och Ulf Carlsson (Norasjön runt på 1.51.25 nu i höst), Nora, i startlistan. Roligare då att rikta blickarna mot Italien där Cristoffer Stockman kutar Limone extreme skyrace, finalen i skyrunningvärldscupen.