Ännu ett par röster om korsetten

Ganska precis ett år efter de livliga diskussionerna i Aftonbladet om korsetten bestämde sig den kända modeskribenten Gwen, journalisten Else Kleens (1882–1968) signatur, för att ge sin syn på det nya århundradets snörliv. Det gjorde hon i en krönika i Dagens Nyheter den 4 november 1906. Gwen hade under lång tid och från många håll blivit uppmanad att ge ett utlåtande om korsetten och andra underplagg som kunde tänkas ersätta den, men hennes ”synnerligen kätterska och deciderade åsikter i frågan” hade fått henne att tiga.

Hon var nämligen inte alls övertygad om att snörning var så farlig som många manliga läkare påstod. Om det moderna snörlivet med helt rak linje framtill var väl sytt, hindrade det aldrig bukmuskulaturens arbete under matsmältningen. I motsats till gammalmodiga snörliv försköt det inte tarmarna och pressade inte heller isär levern.

Tre bra korsetter mot en dålig

Till sin krönika hade Gwen fogat en teckning av tre olika korsettmodeller som hon varmt rekommenderade sina läsare. Kvinnan längst till vänster bär ett korsettbälte som särskilt lämpade sig för dem som arbetade. Vid hennes sida står en kvinna i hel korsett med insydda kilar som tillät bröstkorgen att vidga sig. Den tredje modellen var, enligt Gwen, den mest ideala med underkjol och korsett i ett. Här fanns ingen snörning i ryggen, så rimligen kunde ”icke ens de argaste reformvänner ha något att säga”. För kontrastens skull hade hon också kopierat en bild från 1880-talet till höger om modellerna, så att läsarna kunde se att de moderna korsetterna var långt hälsosammare och bekvämare än de äldre.

Det fanns alltså skillnad på snörliv och snörliv, menade Gwen, och kvinnliga läkare som sett verkligt välgjorda korsetter fördömde dem aldrig kategoriskt. Till skillnad från sina manliga kolleger förstod de att plagget kunde konstrueras på olika sätt och ges en form som överhuvudtaget inte skadade kvinnokroppen.

Det var nog en sanning med modifikation. Flera av det tidiga 1900-talets kvinnliga läkare var fortsatt mycket skeptiska till snörlivet och såg helst att kvinnor valde att bära andra klädesplagg som omslöt överkroppen. En av dem var Karolina Widerström. Med gynekologi som specialområde hade hon under alla år försett dräktreformrörelsen med medicinska argument i kampen mot korsetten, och i den tredje, omarbetade upplagan av hennes populärmedicinska bok om kvinnohygien som utkom våren 1906 stod det klart att hon inte hade någon fördragsamhet med snörlivet. Ingen alls.

Sport räddningen för de snörda

Det fanns knappast något organ, konstaterade Karolina Widerström, som inte led när bröstkorgen klämdes samman och midjan trycktes in i ett snörliv. Skadan blev förstås större när livet snördes hårt, men det innebar inte att en löst sittande korsett var ofarlig: ”Varje snörliv, vare sig det sitter löst eller hårt, utgör ett mer eller mindre stelt pansar, som mer eller mindre inskränker rörelserna i bröstkorg och ryggrad.” Oavsett försvagades musklerna, särskilt de som kvinnor använde vid förlossningar.

Men Karolina Widerström var hoppfull. Hon trodde att bättre tider stundade nu när intresset för friluftsliv och sportaktiviteter växte och att ett liv i frihet till sist väntade den svenska kvinnan: ”Kanske skall idrottens utövarinna så småningom få öga för rörelsens plastik, och kanhända skall hon komma underfund med att snörliv och hårt åtsittande kläder äro bojor, dem hon ej längre har lust att låta sig bindas utav.”

Ett skelett i magasinet

En av alla som yttrade sig i Aftonbladets korsettdebatt hösten 1905 var signaturen Sir Johnny Han var fast övertygad om att snörning var skadligt, och i sitt inlägg hänvisade han till ett besök vid Lunds anatomiska museum där han sett ett skelett efter kvinna vars bröstkorg var starkt insnörd på mitten.

Finns det kvar  månntro? Jag bestämde mig för att åka till Lund och titta in på Biologiska museet som har tagit över delar av det gamla anatomiska museets samlingar. Där träffade jag museiintendenten Maria Mostadius som snabbt drog fram ett skelett ur magasinet.

 

Ny korsett och nya diskussioner

I mars 1904 rapporterade Dagens Nyheters journalist Annastina Rydell (1879–1971), signaturen Aino, om det senaste i modeväg från Paris. Här hade kvinnorna redan gjort sig våreleganta och gick klädda i champagnefärgade dräkter, gärna sydda i ett luftigt tyg och försedda med stora puffärmar som liknade dem som varit på modet ett decennium tidigare. Men det som framför allt uppmärksammades i de franska vårtoaletterna den här säsongen var själva siluetten som såg helt annorlunda ut än den som Parisborna vant sig vid.

Annastina Rydell konstaterade att ”den raka frontlinjen” hade slagit igenom och snabbt blivit ett kännetecken för en modern dräkt. En rak front framtill på korsetten fick överkroppen att tippa framåt och rumpan att skjutas bakåt med följden att en snörd kvinna nu kom att likna ett lätt utdraget S i sina kroppskonturer.

Den raka korsettmodellen hade ursprungligen tagits fram som ett slags reformplagg av en fransk kvinnlig läkare. Meningen var att korsettens räta linje som skapades av en rak planschett framtill skulle minska trycket över magen och göra det lättare att andas. Men när korsetten snördes åt lika hårt som de äldre snörliven blev följden att magen pressades in, rumpan trycktes ut och ryggen kröktes på ett sätt som var varken bekvämt eller hälsosamt. Eftersom planschetten var rak måste korsetten dessutom göras ganska kort, och det innebar att den inte längre kunde fungera som stöd åt bysten.

Det som var tänkt att bli ett hälsosamt plagg visade sig nu istället vara skadligare än många av de snörliv med insvängd midja som i årtionden varit så hårt kritiserade av läkare och dräktreformatorer. Trots alla goda intentioner med den nya korsetten dröjde det därför inte länge förrän även den blev föremål för livlig debatt, och när Aftonbladet hösten 1905 bad sina läsare att ge sin syn på saken strömmade insändarna in till redaktionen.

Meningslösa attacker

Signaturen Mabel såg utfallen mot korsetten som meningslösa. Alla dessa ”kvinnosakskvinnor med former som strykbräden och klädda i raglansrockar” – eller för den delen ”herrar, som önska i kvinnan se en kamrat”, skrev hon sarkastiskt – kämpade förgäves. De kunde förtala och förfölja korsetten bäst de ville; den gick inte att besegra. Så farlig var den ju inte heller, menade Mabel. Inte kunde ”ett litet förtjusande plagg av siden, fiskben, spetsar och mjuka sidenband” orsaka tilltryckta lungor, förkrympt hjärta och avsnörd lever. Det var nog bara i ”korsetthatares fantasi” som sådana ohyggligheter existerade. Vem kunde missunna en kvinna att få vara ”chic”? Varför förvägra henne ett plagg som höjde bysten en aning och gjorde midjan lite smalare och smärtare? Om det nu låg en sanning i att korsetten försvagade ryggen, som läkare och andra så ofta påpekade, var det ett problem som lätt kunde avhjälpas med hälsosamma morgonpromenader eller gymnastiska övningar.

Mabels angrepp på ”korsetthatarna” prisades av signaturen de S:t Valier som förklarade sig vara ”en livlig beundrare av korsetten, som i så väsentlig mån förhöjer våra damers behag och fägring”. Han kunde försäkra henne att hans blickar minsann alltid skulle följa kvinnor med slank och elegant figur, och han var ganska säker på att få män kunde motstå en ung dam med smärt – låt vara en smula snörd – midja. Och ju yngre kvinnan var när hon började använda snörliv, desto lättare var det för henne att förbättra sina former.

Till storms mot kvinnosakskvinnor

de S:t Valier hade läst om en engelska som lyckats få ned sitt midjemått till arton tum, knappa fyrtiosex centimeter, och av allt att döma mådde förträffligt. Eftersom sannolikt mindre än en procent av alla korsetter som såldes i Sverige hade en vidd som understeg tjugo tum så kunde det rimligen inte vara hälsovådligt för svenska kvinnor att använda korsett. Enligt de S:t Valier skulle svenskorna inte lyssna på alla dessa kvinnosakskvinnor som höjde härskrin mot korsetten. ”Den moderna kvinnosakskvinnan med sin litet tilltalande figur, sina lågklackade, brednosiga kängor och sina mörka, smaklösa dräkter, borde ej i en modesak ha någon talan”, var hans åsikt.

Mabels och de S:t Valiers inlägg utlöste en våg av protester från uppretade kvinnor och män. Många opponerade sig mot att de så lättvindigt avfärdade snörlivets skadliga följder. Signaturen Sir Johnny menade att de båda ”förgiftade allmänheten med sitt ansvarslösa prat” när de uppmuntrade unga kvinnor att bruka våld mot sina kroppar. Vad korsetten gjorde med de inre organen kunde Mabel och de S:t Valier själva upptäcka om de tog sig till Lunds anatomiska museum. Där hade Sir Johnny med egna ögon sett en kvinnolever som blivit så hårt sammanpressad av snörlivet att den antagit formen av ett hjärta: ”Den levern torde troligen ha tvingat sin ägarinna att ta livet av sig, till straff för hennes fåfänga.” På museet fanns också ett skelett efter en kvinna vars bröstkorg var starkt insnörd på mitten, och det om något vittnade om modets barbari.

Många män i debatten

Påfallande många män gav sig in i debatten och intygade att de minsann inte beundrade en snörd midja. Flera vände sig också mot de hårda ord som riktats mot kvinnorörelsens medlemmar. Mabels och de S:t Valiers angrepp på kvinnosakskvinnor med former som strykbrädor föll på sin egen orimlighet, menade Sir Johnny. De som verkade för att förbättra kvinnors villkor i samhället började nu få så stor förståelse för sitt arbete att de inte längre behövde försvaras, och därför avstod han från att vidare diskutera påhoppen.

De livliga diskussionerna om korsetten pågick i Aftonbladets spalter under en knapp månad, och av inläggen framgick att många fortfarande betraktade plagget som ett modets tortyrinstrument och pinoredskap. Men det fanns nu också de som öppet ifrågasatte korsettens skadlighet och ansåg att den var nödvändig att använda för att kvinnor skulle få till en vacker kroppsform som kunde fånga männens intresse. Mabel gav sig inte en tum. Hon sporrades istället av alla dem som utpekat henne som fåfäng och oansvarig. ”Jag bär min korsett som förr, sätter näsan i vädret i trots av edra straffdomar och den något böjda överkroppen”, förklarade hon.

 

Märta Jörgensen – trädgårdslärare med nationalromantiska tankar

I april 1902 bildades Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen av Märta Palme, trädgårdslärare vid folkskoleseminariet i Falun, och ett trettiotal kvinnor på orten tecknade medlemskap och lovade att på olika sätt sprida föreningens idéer i sin bekantskapskrets.

Men Märta Palmes ambitioner var större än så. Hon hoppades på en nationell uppslutning, och de närmaste åren arbetade hon intensivt för att få ut sitt budskap. Sensommaren 1902 gifte hon sig med Georg Jörgensen (1868–1949), son till trädgårdsmästaren på Tullgarns slott, men hon fortsatte att undervisa i trädgårdslära på folkskoleseminariet och lyckades utverka att de kvinnliga seminaristerna på sina slöjdlektioner fick sy antingen en dräkt från sin hembygd eller föreningens allmänna modell.

Vintern 1903 utvecklade Märta Jörgensen, som hon nu hette, sitt dräktreformatoriska program i den tunna skriften Något om bruket af nationaldräkter. Här gick hon till storms mot ”det utländska tyranniet” i klädmodet och frågade sig hur intelligenta svenska kvinnor kunde finna sig i att slava under ett utländskt ok.

Varför vågade de inte slå sig fria och släppa fram svenskarnas egen smak och individualitet? Allt detta fanns ju i landskapens, häradernas och socknarnas dräkter. Det gjorde Märta Jörgensen upprörd att den nationalklädda allmogen möttes av nedsättande blickar och ord när den var på besök i städerna. Inte undra på att folket på landsbygden alltmer sällan använde en dräkt ”som utmärker deras samhällsställning och hembygd”, hur bekväm och ändamålsenlig den än var:

”Helt annorlunda skulle det nog vara, om både den ene och den andre i ord och handling ådagalade, att han i allmogedräkterna lika mycket såge det svenska som det ”bondska”, lika mycket det praktiska som det ”lantliga” och följaktligen ej i deras ursprung funne ett hinder för deras lämplighet även som stadsdräkt. Då skulle säkert denna allmoge, som nu till följd av ovannämnda missförhållande ogärna bär den fäderneärvda dräkten, icke längre blygas att bruka den utan i medvetandet av att därvid vara i sin fulla rätt utan tvekan bibehålla densamma.”

Den enda befogade invändningen mot att nationaldräkterna återupplivades var enligt Märta Jörgensen att grunden för en dräktreform borde vara en strävan efter individualitet i klädseln. Så hade det också låtit i debatten som följde på Gustaf Frödings reformförslag några år tidigare. Nationaldräkterna gav inte särskilt stort utrymme för egen kreativitet, men det såg inte Märta Jörgensen som något problem. Långt ifrån alla kvinnor hade ju ett utpräglat smaksinne; generellt sett var den konstnärliga bildningen bland svenskorna låg och många behövde därför hjälp när det skulle väljas färger, tyger och snitt. Individualitet i all ära, men fortfarande fanns det ett behov av stilbildande moden. Och så länge de svenska kvinnorna behövde förebilder för sin dräkt, borde dessa sökas i Sverige och inte i Frankrike.

Nationaldräktsföreningen tycks ha varit som störst runt 1910. Den hade då knappt tvåhundratjugo medlemmar. Ett trettiotal bodde i Falun där Märta Jörgensen verkade, och nästan lika många fanns i Norrköping där hon var född och hade en del släktingar. Övriga medlemmar var spridda över landet, även om många kom från orter i Dalarna. Märta Jörgensen hade också fått en del kvinnor i Stockholm med omnejd att teckna medlemskap.

Efter unionsupplösningen hösten 1905 gick en våg av nationalism genom det svenska samhället, och engagemanget för en nationaldräktsreform måste ses i ljuset av den. Överallt talades om en försvenskning av människors levnadsvanor, och runtom i landet märktes en vurm för hembygden. Hemmen skulle prydas av svenska möbler, gardiner och mattor, och en strävan efter enkelhet och äkthet gjorde det mesta av gammal allmogekultur populärt.

Men allmänhetens engagemang för nationaldräktsreformen svalnade ändå snabbt, och några år in på 1910-talet kämpade Märta Jörgensen och hennes förening i motvind. Första världskriget gav visserligen ny låga åt den svenska nationalismen, men intresset för nationaldräkter var svalt och när kriget upphörde hade verksamheten i Nationaldräktsföreningen nästan upphört helt.

Märta Jörgensen höll troget fast vid tanken på sin reform, och fram till sin död i januari 1967 bar hon olika varianter av föreningens allmänna dräkt. Hennes modeller föll dock snart i glömska. Det var först under gröna vågen på 1970-talet som intresset för hennes högtidsdräkt väcktes på nytt, och sedan drottning Silvia burit den på Sveriges första nationaldag den 6 juni 1983 har den blågula dräkten – numera kallad Sverigedräkten – kommit att betraktas som landets officiella

Övre bilden: Fotografi av Märta och Georg Jörgensen från 1902. Fotografen är Märta Bohman, och fotografiet finns bland Ingrid Bergmans papper på Dalarnas museum.  Bilden är beskuren.

Nedre bilden: Kronprinsessan Victoria på väg till nationaldagsfirandet på Skansen, klädd i Sverigedräkten. Fotograf: Bengt Nyman. Källa: https://www.flickr.com/photos/bnsd/4679754892/

 

 

Nationaldräktsföreningen bildas

Med Artur Hazelius brinnande engagemang för nordisk folkkultur hade ett intresse för hur allmogen klädde sig väckts i Stockholms societet. Ålderdomliga och annorlunda dräkter från olika delar av landet sågs som både viktiga historiska artefakter och goda estetiska förebilder, och dessutom uppfattades de av borgerligheten som en motvikt till det moderna samhällets krav på utvecklad individualitet och ständig förändring. De här folkdräkterna fick representera harmoni, stabilitet och trygghet i en omvälvande tid när motsättningarna mellan olika sociala grupper i samhället blev alltmer uppenbara och emigrationsvågorna till Amerika skapade oro för nationens framtid.

I societeten var det mode vid förra sekelskiftet att uppträda i folkdräkt vid en del festliga tillställningar som basarer och maskerader, och det var inte ovanligt att borgerliga kvinnor lät sig fotograferas som kullor i daladräkt. Annonser från K. M. Lundbergs bosättningsmagasin visar att det där gick att köpa en rad olika folkdräkter från så vitt skilda platser i den svensk-norska unionen som Rättvik, Österåker och Gudbrandsdalen.

På landsbygden var däremot de traditionella dräkterna på väg att försvinna. Det ska påpekas att landsbygdsbefolkningen aldrig stått opåverkad av modets strömningar utan ofta införlivat nya material, färger och mönster i sina klädesplagg. De flesta klädde sig efter ett slags folkligt mode som följde tidens trender, och långt ifrån alla socknar hade en tradition av de särpräglade folkdräkter som Artur Hazelius och andra fann så fascinerande.

Men där de fanns hade de ålderdomliga plaggen alltmer kommit att förknippas med en förgången tid. Påverkade av industrialiseringen, urbaniseringen och andra omvälvande förändringsprocesser i samhället visade sig framför allt ungdomen inte lika angelägen som tidigare att bevara bygdens dräktarv.

En som djupt beklagade detta var Märta Palme (1874–1967) som utbildat sig vid Åtvidabergs trädgårdsskola och praktiserade på Tullgarns slott strax utanför Södertälje. Under sitt arbete i slottsparken hade hon själv upptäckt hur mycket lättare det var att röra sig när hon bar ett rejält livstycke och en praktisk kjol istället för modedräktens åtdragna snörliv och långa släp. Kronprinsessan Victoria (1862–1930) hade bestämt att alla kvinnor som arbetade vid slottet måste bära en särskild Tullgarnsdräkt.

Med en klädsel från Österåker som inspiration hade hon sett till att ta fram en dräkt utan snörd midja och släpande kjol. Tanken var att löst sittande klädesplagg skulle ge kvinnorna större rörelsefrihet och göra det lättare för dem att utföra sina arbetsuppgifter, och det hände att även kronprinsessan själv och hennes hovdamer bar Tullgarnsdräkten när de bodde på slottet.

Märta Palme hade inga förhoppningar om att landets kvinnor var villiga att för jämnan gå klädda i nationaldräkt, men kanske skulle de kunna tänka sig att bära sin hembygds dräkt i sällskapslivet och på så vis åstadkomma en dräktreform i fosterländsk anda. I en tid när smakriktningen på så många områden gick från det manierade till det ursprungliga – när svensk allmogeslöjd blev allt populärare och svenska folkdanssällskap bildades runtom i landet – var det då inte dags att också införa nationaldräkter ”till allmänt bruk”?

Vintern 1902 flyttade Märta Palme till Falun för att undervisa i trädgårdslära vid folkskoleseminariet, och det var där som hon fram på vårkanten startade Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen. Den 12 april 1902 höll hon en välbesökt föreläsning i Lutherska missionshuset och lade då fram sina idéer för Faluborna.

Argumenten för en dräktreform hade hörts förut. Däremot var det fosterländska anslaget nytt för många, och publiken lyssnade intresserat när Märta Palme redogjorde för de modeller som den nybildade föreningen tagit fram: en helgdagsdräkt och en vardagsdräkt. Helgdagsdräkten hade med sin blå kjol, sitt gula förkläde, sitt röda livstycke och sina vita övdel (överdel) vissa likheter med en dräkt från Jösse härad i Värmland, men framför allt skulle den föra tankarna till fosterlandet.

Färgsammansättningen var gjord med stor omsorg; blått, gult, rött och vitt var de svensk-norska nationalfärgerna och återfanns i unionsmärket som användes på svenska flaggor till unionsupplösningen i oktober 1905. Vardagsdräkten, gärna i helblått, gav ett enklare intryck med sitt randiga förkläde. Märta Palmes brandtal för en nationell dräktreform fick livliga applåder av åhörarna, och innan mötet avslutades hade bortåt trettio kvinnor tecknat sig som medlemmar i Nationaldräktsföreningen.

Bild: Fotografier tagna av Gösta Florman. Kvinna till vänster i en dräkt från Dalarna , och kvinnan till höger i en dräkt från Skåne eller Småland. Gösta Florman var en uppburen societetsfotograf i Stockholm, känd bland annat för ett porträtt på Alfred Nobel.

 

Dräktreformföreningen går i graven

Kampen mot de långa promenadkjolarna blev Dräktreformföreningens sista stora strid. De följande åren arbetade man framför allt med att sprida information om skoldräkten för flickor, och diskussionerna om hur den vuxna kvinnans klädsel skulle reformeras fick allt mindre utrymme.

Våren 1898 satte Gurli Linder tillsammans med konstnären Nanna Bendixson (1860–1923) samman en broschyr om föreningens modeller, Den kvinnliga klädedräkten, där de konstaterade att allt fler kvinnor klädde sig ändamålsenligt men att det fortfarande fanns många förändringar som borde göras, ”särskilt när det gäller en klädedräkt för den uppväxande delen av det kvinnliga släktet”. Broschyren avhandlade främst barnkläder, men ett par sidor ägnades åt den vuxna kvinnans klädedräkt. Här presenterades bland annat bröstbandet eller brösthållaren som en del kvinnor hade börjat använda istället för reformliv. Även den tudelade underkjolen beskrevs ingående. Däremot sades ingenting om korta promenadkjolar som varit så i ropet året innan.

Medlemmarna svek föreningen

Broschyren var ett försök att blåsa liv i en förening som höll på att dö ut. På kort tid hade medlemsantalet sjunkit drastiskt. Av hundratrettiosju medlemmar som 1897 betalade årsavgiften på en krona valde endast tjugosju stycken att förnya sitt medlemskap året därpå. Det innebar att Dräktreformföreningen 1898 hade ett femtiotal medlemmar av vilka knappt hälften var ständiga medlemmar och därför inte erlade någon årsavgift. Fem år tidigare hade medlemssiffran varit det fyrdubbla.

Även föreningens intäkter minskade mot seklets slut. Gåvor från privatpersoner blev alltmer sällsynta, och inkomsterna från mönsterförsäljningen som våren 1896 övertagits av K. M. Lundbergs bosättningsmagasin vid Storkyrkobrinken sjönk markant. Styrelsens sammanträden blev också färre, och besluten som fattades rörde nästan uteslutande skoldräkten för flickor. Dräktreformföreningens svikande medlemsunderlag gjorde det svårt att fortsätta verksamheten, och i februari 1903 skickade styrelsen en skrivelse till Fredrika-Bremer-Förbundet med begäran om att föreningen skulle upplösas.

Blev en del av Fredrika Bremerförbundet

I skrivelsen angavs två skäl: dels att principerna efter vilka Dräktreformföreningen hade arbetat nu var kända och erkända av många, dels att medlemsantalet under de senaste åren hade sjunkit så mycket att styrelsen inte längre hade erforderliga medel att bedriva någon verksamhet. Men då det fortfarande inkom frågor från landsorten om föreningens mönster och modeller vore det olyck­ligt om arbetet upphörde helt och hållet.

Man föreslog därför att föreningens styrelse omorganiserades till en kommitté i Fredrika-Bremer-Förbundets regi som både kunde besvara brev från allmänheten och upprätthålla överenskommelserna med det nybildade Nordiska Kompaniet som sålde föreningens mönster och modeller.

Fredrika-Bremer-Förbundet biföll skrivelsen, och den 27 februari 1903 höll Dräktreformföreningens styrelse sitt sista sammanträde. Några av styrelseledamöterna, däribland den nitiska Gurli Linder, arbetade vidare i den nya Dräktreformkommittén, men verksamheten var inte särskilt omfattande och upphörde helt efter några år.

Nya principer för modet?

Om vi ska tro Gurli Linder hade modets utveckling till viss del gjort Dräktreformföreningens arbete överflödigt. Samhället hade med åren förändrats, och kvinnors kläder såg annorlunda ut än när föreningen bildades vid 1880-talets mitt. Sekelskiftets modeskapare arbetade efter andra principer, menade hon: ”Profetiorna att kunskapen i hälsolära, sporten och behovet av en arbetsdräkt skulle tvinga kvinnan att kläda sig på ett rationellt sätt, gingo alltmera i uppfyllelse.” Men sanningen var nog den att intresset för en mer organiserad kamp mot modeslaveriet hade svalnat betydligt – åtminstone den som fördes av en dräktreformförening med säte i den svenska huvudstaden.

Bild: Så såg modet ut 1903.

Fler bomullsdräkter och sidenklänningar i Borås

På vår resa genom den svenska dräktreformrörelsens historia går 1800-tal över i 1900-tal, och kampen mot modeslaveriet ändrar karaktär. Men innan vi bekantar oss med de nya tankar som kom att influera rörelsen är det dags att återvända till Viktoria Holmqvist, intendent vid Textilmuseet i Borås, för att ta reda på hur det nya seklets kvinnor klädde sig.

Under 1880-talet bar kvinnor turnyr, och under 1890-talet var det fårbogsärmar som gällde. Men hur skulle bomullsdräkterna och sidenklänningarna se ut nu?

 

Byxfrågan

Dräktreformföreningens kjortelstrid och Gustaf Frödings radikala dräktreformförslag följdes snart av en ny debatt. Alltsedan Nanny Palmkvist  väckte frågan om en mer praktisk cykelkostym för kvinnor sommaren 1895 hade det då och då publicerats inlägg i pressen om hur kvinnor skulle klä sig för cykelturen. Och allt oftare höjdes röster för att de borde överge kjolen och istället bära någon form av byxa när de satte sig på sadeln. Men det fanns de som starkt opponerade sig mot tanken på byxklädda kvinnor. Det stod klart sommaren 1898 då knäbyxorna blev en het diskussionsfråga på Stockholms-Tidningens insändarsida.

Debatten tog fart efter ett inlägg från en ung kvinna som under en cykeltur på Värmdö utanför Stockholm kört ikull och kunde slagit sig mycket illa. Pedalen hade plötsligt fastnat i hennes kjol och formligen slitit av den innan hon störtade på huvudet över styrstången och ner i landsvägsdiket. Kvinnan klarade sig förvisso utan allvarliga skador, men för Stockholms-Tidningens läsare förklarade hon att det i fortsättningen inte skulle bli några cykelturer i vanlig kjol.

Tidigare hade hon inte vågat ”gå längre i reformer än till tiocentimeterskjolen”, men framöver skulle hon anlägga tudelad kjol eller rentav byxor när hon gav sig ut på cykelfärd. Hon rådde andra kvinnliga cyklister att göra detsamma för att undvika olyckor som kunde sluta med ”krymplingskap eller livets förlust”.

Under tre sommarveckor strömmade synpunkterna på kvinnans beslut in till Stockholms-Tidningens redaktion. Flera läsare uppmuntrade henne att ta på sig knäbyxor nästa gång hon gav sig ut på vägarna. Någon påpekade att kvinnor likväl som män borde kunna ägna sig åt idrotter och att det behövdes kläder som kvinnor kunde röra sig i, fritt och ogenerat. Varför inte ett par rymliga knäbyxor åtdragna med resårband och en jacka som slöt sig tätt runt livet?

Kjol i väskan för visiter

En annan läsare konstaterade att en kjol ju lätt kunde tas med i en väska och snabbt sättas på i tamburen om den kvinnliga cyklisten ville göra visiter hos bekanta under sin cykeltur. En tredje hoppades att kvinnan som cyklat ikull skulle ställa sig i spetsen för en klubb av damer som förband sig att bära byxor när de gav sig ut på sina velocipeder. Själv skulle hon redan gjort så om hon inte behövde ta hänsyn till vad hennes föräldrar, syskon och arbetskamrater tyckte. Frågan var viktig, menade hon, för en ”likställighet i klädedräkt med mannen kan föra med sig många andra. Fördomar och förtryck kunna tvingas att vika.”

Andra läsare beklagade att kvinnor inte längre ville vara kvinnor. Till de vassaste kritikerna hörde signaturen J. de T. som under inga villkor kunde acceptera att ”några äldre halvtokiga mamseller” fick unga kvinnor att klä sig i byxor. I tidskriften Hjulsport, som riktade sig till landets cykelentusiaster, föreslog han därför landets manliga cyklister att gadda ihop sig om damerna började cykla i byxor och i cykelklubbarnas stadgar förbjuda oskicket. Och till yttermera visso: ”Vi skulle göra en överenskommelse att aldrig uppträda i sällskap med en byxklädd dam och att följaktligen aldrig förlova oss eller gifta oss med en dylik. Jag tror det senare skulle vara ett radikalmedel.” Skulle det inte hjälpa återstod enligt J. de T. att bilda en antibyxförening och förklara krig mot byxdamerna på liv och död.

Kvinnor i byxor hot mot männen

Uppenbart är att byxfrågan, precis som kjortelstriden, kom att handla om något annat än de praktiska aspekterna av att som kvinna kunna röra sig mer obehindrat vid promenader och cykelturer. När kjolen gjordes kortare eller rentav delades itu blev det tydligt att kvinnan hade två ben och att hon kunde utnyttja dem till att fara fram i hastigheter och röra sig i omkretsar som förut varit både omöjligt och otänkbart för henne. Det förargade en och annan. Men mer upprörande var att hon klädd i byxor beträdde manlighetens gränsmarker och det på ett sätt som hotade att rita om könskartan.

I slutet av juli 1898 kunde signaturen Emilius lättad konstatera i Hjulsport att den stora byxdebatten äntligen fått ett slut. De flesta som yttrat sig hade varit för byxor, så nu fick Stockholmsborna bereda sig på att se byxklädda kvinnor på huvudstadens torg och gator och J. de T. bilda sin antibyxförening och förklara krig.

Själv tvivlade Emilius på att den här reformen skulle få något genomslag: ”För min del tror jag det går med byxorna som det för ett par år sedan gick med ’tiocentimeterskjolen’. Som ni minnas så ödades det bort en hel del papper och trycksvärta på den saken också; med vad resultat? Ser man någonsin några tiocentimeterskjolar nu?” En och annan dam skulle säkert visa upp sig i byxor, men det stora flertalet kvinnor var sansade, trodde Emilius, och hade klara begrepp om vad som passade sig och inte. De visste bättre än att uppträda på ett sätt som väckte anstöt.

Gustaf Fröding – diktare i bara mässingen

Vid förra sekelskiftet fanns flera stora kulturpersonligheter som hade synpunkter på hur svenskarna klädde sig. Poeten Gustaf Fröding (1860–1911) var en av dem. Sommaren 1897 gick han ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet och kritiserade kvinnodräkten med ”den dockliknande slätheten och rundheten i liv, bröst och höfter, framkallad av stramspända klänningar över stärkta kjolar och snörliv”.

Han visste att det fanns en rörelse som ville reformera kvinnors kläder. Däremot kände han inte till vilka förslag till förändringar som hade lagts fram. Men Gustaf Fröding hade sina egna funderingar om hur man skulle gå tillväga för att bli av med de stora puffärmar och smala midjor som fick kvinnor att likna klumpiga insekter. Hans reformidéer omfattade för övrigt även mansdräkten som med sina stela, rektangulära former gjorde männen till överdimensionerade dominobrickor.

Bröllopsgäster  i togor på Blå jungfrun

Tankarna på en dräktreform hade Gustaf Fröding burit i mer än ett år. I juli 1896 hade han varit gäst på författaren Verner von Heidenstams (1859–1940) omtalade bröllop med Olga Wiberg (1874–1951) som firades på ön Blå jungfrun i Kalmarsund. Vigseln ägde rum ute på klipporna, och efter ceremonin klädde alla gästerna om till vita togor och satte kransar av ekblad på sina huvuden. Bröllopsfesten firades sedan i antikens tecken. Dagarna på Blå jungfrun gjort starkt intryck på Gustaf Fröding, och i sin debattartikel året därpå frågade han sig om inte nakenhet skulle kunna vara en lösning på problemet med tidens modeslaveri. När det var dags att gå bal tvekade ju inte kvinnorna att vara nakna om armar, skuldror och hals. Damer med dekolletage blottade även delar av barmen. Nog skulle det väl vara möjligt att ta några steg i riktning mot ett mer naturligt sätt att klä sig. Eller inte klä sig.

Gustaf Fröding förespråkade antikens luftiga dräkter där ena skuldran och båda armarna var bara. Togan kunde räcka till knäna eller något längre, och för att förstärka det grekiska uttrycket borde skorna ersättas med remförsedda sandaler. Mansdräkten krävde ännu mindre tyg. Den behövde egentligen bara täcka området från magen ned till låren, menade Gustaf Fröding. Men även för män borde det finnas livkjortlar, korta eller långa, som valdes efter ålder, smak och tillfälle. Tyckte man att dessa dräkter smakade för mycket hellenism fanns alltid möjligheten att återuppliva de gamla vikingarnas dräkter med lång, slitsad särk och remvirade byxor.

Mot en förvriden syn på nakenhet

Det var utan tvekan ett kontroversiellt förslag som Gustaf Fröding presenterade i sin artikel, och den sällade sig till en rad skarpa debattinlägg i vilka han polemiserade mot samhällets förvridna syn på nakenhet och dess iver att hölja människors kroppar i ett överflöd av tyg. Han fick genast mothugg av författaren Hjalmar Söderberg (1869–1941) som inte alls förstod motviljan mot sekelskiftets mode.

Hjalmar Söderberg var av åsikten att varje tid måste skapa sin egen dräkt. Kläder som var gjorda för en annan epok framstod oundvikligen som teaterkostymer och kunde på sin höjd vara roande att titta på någon gång då och då i sällskapslivet. Han tyckte att det var underligt att en så begåvad person som Gustaf Fröding kunde tro att togor, mantlar och sandaler skulle göra människor mindre benägna att följa modets växlingar. Så var det inte alls.

Det moderna tråkade ut minst

Hjalmar Söderberg var övertygad om att en antik dräkt – eller fornnordisk för den delen – skulle tråka ut svenskarna lika fort och grundligt som byxor, kjolar och stövletter. Förmodligen skulle det gå fortare. Ingenting gav ju större leda än det som ville vara tidlöst, och han kunde lätt föreställa sig hur hatad den dräkt skulle bli som skapats för att passa alla människor. Till syvende och sist var det ändå den moderna dräkten som tråkade ut svenskarna minst, eftersom den sällan krävde deras särskilda uppmärksamhet.

Gustaf Frödings debattinlägg gav ny låga åt diskussionerna om kvinnors och mäns sätt att klä sig, och hans förslag fick tecknaren Edvard Forsström (1854–1934) att publicera en teckning i skämttidningen Söndags-Nisse av hur det skulle se på Stockholms gator när den nya dräktreform så sakteliga började få genomslag. Tilläggas kan att så aldrig skedde och att det skulle dröja mer än trettio år innan nudismen på nytt blev ett brännbart diskussionsämne i pressen.

Kjortelstriden som kuplett

Kjortelstriden fick stor uppmärksamhet i pressen och resulterade i en mängd debattinlägg på dagstidningarnas insändarsidor. En del hyllade förslaget av korta av damernas promenadkjolar, andra beskrev initiativet som missriktat och skrattretande. I visor och kåserier gjorde man sig lustig över reformen som såg ut att beröva Stockholm på dess skickligaste gatsopare.

Man talade också om ”uppehållsväder” mitt i nederbörden och gav goda råd om hur kvinnorna i väntan på reformen skulle hålla upp sina kjolar utan att visa för mycket, ”att lyfta där bak med smak”. Det skrevs också en rad kupletter om Dräktreformföreningens släpjakt, och en av dem – Glada och upplyftande versar om kjortelavkortningskongressen, hållen i Göteborg den 8 februari 1897 – fick mig att ta ton.