Gustaf Fröding – diktare i bara mässingen

Vid förra sekelskiftet fanns flera stora kulturpersonligheter som hade synpunkter på hur svenskarna klädde sig. Poeten Gustaf Fröding (1860–1911) var en av dem. Sommaren 1897 gick han ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet och kritiserade kvinnodräkten med ”den dockliknande slätheten och rundheten i liv, bröst och höfter, framkallad av stramspända klänningar över stärkta kjolar och snörliv”.

Han visste att det fanns en rörelse som ville reformera kvinnors kläder. Däremot kände han inte till vilka förslag till förändringar som hade lagts fram. Men Gustaf Fröding hade sina egna funderingar om hur man skulle gå tillväga för att bli av med de stora puffärmar och smala midjor som fick kvinnor att likna klumpiga insekter. Hans reformidéer omfattade för övrigt även mansdräkten som med sina stela, rektangulära former gjorde männen till överdimensionerade dominobrickor.

Bröllopsgäster  i togor på Blå jungfrun

Tankarna på en dräktreform hade Gustaf Fröding burit i mer än ett år. I juli 1896 hade han varit gäst på författaren Verner von Heidenstams (1859–1940) omtalade bröllop med Olga Wiberg (1874–1951) som firades på ön Blå jungfrun i Kalmarsund. Vigseln ägde rum ute på klipporna, och efter ceremonin klädde alla gästerna om till vita togor och satte kransar av ekblad på sina huvuden. Bröllopsfesten firades sedan i antikens tecken. Dagarna på Blå jungfrun gjort starkt intryck på Gustaf Fröding, och i sin debattartikel året därpå frågade han sig om inte nakenhet skulle kunna vara en lösning på problemet med tidens modeslaveri. När det var dags att gå bal tvekade ju inte kvinnorna att vara nakna om armar, skuldror och hals. Damer med dekolletage blottade även delar av barmen. Nog skulle det väl vara möjligt att ta några steg i riktning mot ett mer naturligt sätt att klä sig. Eller inte klä sig.

Gustaf Fröding förespråkade antikens luftiga dräkter där ena skuldran och båda armarna var bara. Togan kunde räcka till knäna eller något längre, och för att förstärka det grekiska uttrycket borde skorna ersättas med remförsedda sandaler. Mansdräkten krävde ännu mindre tyg. Den behövde egentligen bara täcka området från magen ned till låren, menade Gustaf Fröding. Men även för män borde det finnas livkjortlar, korta eller långa, som valdes efter ålder, smak och tillfälle. Tyckte man att dessa dräkter smakade för mycket hellenism fanns alltid möjligheten att återuppliva de gamla vikingarnas dräkter med lång, slitsad särk och remvirade byxor.

Mot en förvriden syn på nakenhet

Det var utan tvekan ett kontroversiellt förslag som Gustaf Fröding presenterade i sin artikel, och den sällade sig till en rad skarpa debattinlägg i vilka han polemiserade mot samhällets förvridna syn på nakenhet och dess iver att hölja människors kroppar i ett överflöd av tyg. Han fick genast mothugg av författaren Hjalmar Söderberg (1869–1941) som inte alls förstod motviljan mot sekelskiftets mode.

Hjalmar Söderberg var av åsikten att varje tid måste skapa sin egen dräkt. Kläder som var gjorda för en annan epok framstod oundvikligen som teaterkostymer och kunde på sin höjd vara roande att titta på någon gång då och då i sällskapslivet. Han tyckte att det var underligt att en så begåvad person som Gustaf Fröding kunde tro att togor, mantlar och sandaler skulle göra människor mindre benägna att följa modets växlingar. Så var det inte alls.

Det moderna tråkade ut minst

Hjalmar Söderberg var övertygad om att en antik dräkt – eller fornnordisk för den delen – skulle tråka ut svenskarna lika fort och grundligt som byxor, kjolar och stövletter. Förmodligen skulle det gå fortare. Ingenting gav ju större leda än det som ville vara tidlöst, och han kunde lätt föreställa sig hur hatad den dräkt skulle bli som skapats för att passa alla människor. Till syvende och sist var det ändå den moderna dräkten som tråkade ut svenskarna minst, eftersom den sällan krävde deras särskilda uppmärksamhet.

Gustaf Frödings debattinlägg gav ny låga åt diskussionerna om kvinnors och mäns sätt att klä sig, och hans förslag fick tecknaren Edvard Forsström (1854–1934) att publicera en teckning i skämttidningen Söndags-Nisse av hur det skulle se på Stockholms gator när den nya dräktreform så sakteliga började få genomslag. Tilläggas kan att så aldrig skedde och att det skulle dröja mer än trettio år innan nudismen på nytt blev ett brännbart diskussionsämne i pressen.

Kjortelstriden som kuplett

Kjortelstriden fick stor uppmärksamhet i pressen och resulterade i en mängd debattinlägg på dagstidningarnas insändarsidor. En del hyllade förslaget av korta av damernas promenadkjolar, andra beskrev initiativet som missriktat och skrattretande. I visor och kåserier gjorde man sig lustig över reformen som såg ut att beröva Stockholm på dess skickligaste gatsopare.

Man talade också om ”uppehållsväder” mitt i nederbörden och gav goda råd om hur kvinnorna i väntan på reformen skulle hålla upp sina kjolar utan att visa för mycket, ”att lyfta där bak med smak”. Det skrevs också en rad kupletter om Dräktreformföreningens släpjakt, och en av dem – Glada och upplyftande versar om kjortelavkortningskongressen, hållen i Göteborg den 8 februari 1897 – fick mig att ta ton.

 

Jakten går vidare

Kjolmötet sågs som en stor succé. På några dagar hade man fått mer än 150 kvinnor att skriva under anteckningslistorna, och stärkt av framgångarna planerade Dräktreformföreningens styrelse ett nytt möte för alla dem som inte fått plats vid det första. Föreningens andra kjolmöte hölls den 22 januari 1897 på Hôtel W6 vid Stockholms centralstation inför 600 åhörare som vardera betalat tio öre i entréavgift.

Kvällen kom att bjuda på flera minnesvärda ögonblick. Ett särskilt jubel väckte ett brev från modeskaparen Augusta Lundin (1840–1919) som lästes upp på mötet. I brevet uttalade hon sitt stöd för en reform av svenska kvinnors promenadkjolar. En elegant parisiska, menade hon, hade förmåga att graciöst hålla upp sin kjol när hon promenerade. Det kunde inte svenskorna som dessutom ofta hade illasittande underkjolar, fula skor och vanvårdad gång, skrev Augusta Lundin.

Frihetskänsla bakom sätt att gå

Hanna Palme drog en annan slutsats; att svenska kvinnor gick på ett annat sätt än fransyskorna berodde på deras ”stora frihetskänsla” och inte deras oförmåga att vara graciösa. Det sågs ändå som en sensation att en auktoritet som Augusta Lundin uttryckte sig positivt om Dräktreformföreningens strävanden, och damtidningen Idun menade att brevet var epokgörande:

”Det är ett märkligt och glädjande tidens tecken att en av modets mest framskjutna banérförerskor i sunda förnuftets namn gör front mot sin nyckfulla härskarinna, fråndömer henne den missbrukade lagstiftningsrätten på ett så vidsträckt område som promenadtoalettens och sålunda gör gemensam sak med vetenskapens och den praktiska nyttans representanter i den av dem framkallade revolten mot modetyranniet. Man torde med skäl kunna hoppas, att fröken Lundins fria och självständiga uppfattning snart nog skall bli gängse inom hela vår svenska sömmerskekår och – dess kundkrets.”

Uppropet spred sig till Göteborg

Det andra kjolmötet andades samma optimism som det första, och det var därför inga problem att få Richert von Kochs resolution antagen på nytt. Striden spred sig sedan till Göteborg där promenadkjolarnas längd diskuterades vid ett offentligt möte i Handelsinstitutets stora sal vid Läroverksgatan den 9 februari 1897. Gurli Linder fanns på plats och inledde diskussionerna i den fullsatta salen med närmare 400 åhörare. Hon gjorde först en elegant exposé över mötena som hållits i Stockholm och tog därefter upp några viktiga argument – hygieniska, praktiska, ekonomiska, estetiska och humanitära – till diskussion.

Det blev en underhållande kväll där läkare, ingenjörer och redaktörer, men även många fruar och fröknar, tog till orda och belyste frågan ur olika synvinklar. Även här fanns en enighet om att promenadklänningarna måste kortas, och mötet antog därför enhälligt den von Kochska resolutionen och tillsatte dessutom en kommission om fem personer som skulle övervaka reformarbetet. På en utlagd lista antecknade sig 30 kvinnor som alla var beredda att följa mötets beslut och framdeles bära kortare promenadkjolar.

Trots allt – kjortel till marken

Men trots alla applåder, bifallsyttringar och namnunderskrifter vid kjolmötena misslyckades kjortelstriden. På gatorna syntes inga kortare promenadklänningar, och tidningarnas modeskribenter såg inga tecken på att modeskaparna tänkte förändra kjollängden. Journalisten Hilda Sachs (1857–1935), signaturen Iris, rapporterade från Paris i slutet av mars 1897 att våren äntligen hade kommit till modets huvudstad och att parisiskorna nu gav sig ut på de asfaltsklädda gatorna, torgen och boulevarderna. Där promenerade de i ljusa vårtoaletter ”på vilkas kjol kanten vid varje steg med en liten lätt stöt snuddar vid gatan”.

På Worths modehus vid Rue de la Paix i Paris fanns inte en enda kjol som inte täckte hela skon, och Hilda Sachs försynta fråga om det fanns några utsikter att promenaddräkterna skulle göras kortare besvarades med ett litet leende och förklaringen att klänningarna måste nå till marken enligt nuvarande mode. Något annat var det inte tal om.

Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades.

 

 

 

På släpjakt

Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades. De menade att de långa kjolar som kommit på modet under 1890-talet utgjorde en sanitär fara, både för alla damer som såg sig tvungna att bära dem och för alla jungfrur som efter varje promenad måste rengöra dem. Deras initiativ växte snart till ett dräktuppror som fick stor uppmärksamhet i svensk press vintern 1897.

Dräktreformföreningen hade tidigare valt att inte blanda sig i hur damernas klänningar utformades, men när det kom till styrelsens kännedom att det bland borgerliga kvinnor diskuterades om inte något kunde göras åt promenadklänningarnas släp beslutade man sig för att agera. Tillsammans med fem manliga professorer och tre kvinnliga läkare anordnades ett offentligt möte i Läkarsällskapets lokal på Jakobsgatan den 18 januari 1897, ett möte som lockade mängder av kvinnor och också några män.

Långt före utsatt tid var lokalen fullsatt med flera hundra förväntansfulla åhörare, och de som inte hittade någon sittplats fick trängas i vestibulen och trappuppgången. Tillströmningen var så stor att hundratals besökare måste vända i dörren, och bland dem som blivit insläppta uppstod häftiga ordväxlingar när någon försökte ordna sig en bättre plats. Vaktmästaren var tvungen att ingripa när några kvinnor ställde sig i skinnstolarna för att kunna se över de höga damhattarna på raden framför.

Mötet inleddes med ett föredrag av Gerda Cederblom som menade att det inte behövdes mer än ”en blygsam reform” av promenadklänningarna för att kvinnor skulle få möjlighet att leva ett mer hälsosamt liv. Om bara släpet klipptes av och kjolen kortades en decimeter skulle kvinnor slippa att gå runt i våta och smutsiga kläder och sprida bakterier omkring sig. Och när diskussionen släpptes fri fanns det många som försökte övertyga åhörarna om att en förändring var helt nödvändig.

Överstelöjtnanten Richert von Koch (1838–1913), en välkänd författare av societetsromaner, gav en livfull skildring av all ohyra som kvinnorna samlade i sina klänningsfållar och ansåg att det var ren galenskap att släpa runt sina kläder i gatsmutsen. Om kvinnorna önskade bli likställda männen borde de genast göra sig av med vansinnigheterna i sina dräkter, så att omvärlden kunde se ”att deras förståndsutveckling berättigade dem därtill”. Det krävdes mod av kvinnorna att övervinna modet.

Överstelöjtnanten fick en del applåder för sitt anförande, men det fanns de som ansåg att han gav en väl enkel bild av problemet. Rosalie Lindgren (1853–1936), en av Stockholms kvinnliga folkskollärare, hörde till dem. Med humor och skärpa lyfte hon fram männens skuld i kvinnors modeslaveri. Hon trodde sig veta att de flesta kvinnor gärna skulle klippa av sin klänning både en och två decimeter, om bara männen ville se dem som goda kamrater och inte som föremål för dyrkan och hyllning. Så länge män envisades med att tillbe små fötter skulle kvinnor fortsätta att bära långa kjolar.Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades.

Diskussionerna utmynnade slutligen i ett förslag om förkortade promenadklänningar, men så blygsam såg reformen i förstone inte ut att bli. När Richert von Koch skulle formulera en resolution för mötet, slant tungan och han deklarerade högtidligt: ”Mötet beslutar, att envar, i mån av förmåga verkar för att promenadkjolarna erhålla en längd av 10 centimeter.” Det fick somliga damer i publiken att dra efter andan och andra att brista ut i skratt. I några sekunder rådde förvirring i lokalen tills överstelöjtnanten förstod att han uttryckt sig tvetydigt och kunde förtydliga sitt uttalande med tillägget ”från marken”. När så skrattsalvorna hade upphört, antog mötet följande resolution:

”De närvarande gilla införandet av en promenad- och vardagsdräkt minst 10 centimeter från marken och utlova att var i sin mån genom sitt exempel och på annat sätt verka därhän, att en sådan dräkt kommer allmänt i bruk.”

Vidare bestämdes att det skulle läggas fram listor där de som intresserade sig för reformen kunde anteckna sina namn. Därefter avslutades mötet, och Dräktreformföreningens styrelse kunde nöjd konstatera att det här upproret mot kvinnors slaveri under modet hade goda förutsättningar att lyckas. Släpjakten fortsatte därför.

 

Gurli Linder – flickskollärare med grace och elegans

En av den svenska dräktreformrörelsens ivrigaste agitatorer var Gurli Linder (1865–1947). Hon valdes till Dräktreformföreningens ordförande i april 1892 och styrde föreningen med fast hand fram till april 1897. Kort innan hon avgick porträtterades hon i damtidningen Idun där hon beskrevs som ”en energisk och aldrig vilande kvinna, som sedan många år tillbaka gjort sig till en banbryterska för en rationell kvinnodräktsreform inom vårt land”.

Det konstaterades även att hon hade ett ovanligt gott förstånd och en mycket god logik. Johan Nordling (1863–1938), damtidningens redaktionssekreterare som skrev artikeln, såg en sällsynt skärpa i hennes tankegångar, och han menade att hon inte lät ”känslan springa bort med förnuftet” som han annars tyckte var vanligt hos kvinnor.

Agitator som umgicks med kultureliten

Gurli Linder tillhörde kultureliten i Stockholm och var som många andra borgerliga kvinnor vid förra sekelskiftet engagerad i olika litterära sällskap och reformföreningar. Hon var mycket uppskattad för sin begåvning och sina sällskapstalanger och umgicks med tidens stora diktare, konstnärer och vetenskapsmän. En av hennes nära vänner var författaren Selma Lagerlöf (1858–1940) som hon hade lärt känna vid Högre lärarinneseminariet där de båda utbildade sig under tidigt 1880-tal. Selma Lagerlöf värdesatte Gurli Linders vänfasthet, och de två höll kontakten livet ut.

Redan som ung seminarist hade Gurli Linder ansetts vara en mycket stilfull och modemedveten kvinna, och enligt Selma Lagerlöf utmanade hon därmed många människors uppfattning om hur en lärarinna såg ut. Under åren vid Högre lärarinneseminariet skrev Selma Lagerlöf sonetter om alla sina klasskamrater, och den som hon tillägnade Gurli Linder lyfte fram det vackra och eleganta hos den blivande lärarinnan:

”I kännen sägnen, som kring landet går,
Hemsk så den kunde skrämma bort arméer,
Om huru seminariets koryféer
I spöklik dräkt man alltid skåda får.

Pincené, galoscher och kortstubbat hår,
En klänning utan tecken till plisséer,
Ett sätt, en uppsyn, vassa cactéer [kaktusar] –
Så har man målat ut dem år från år.

Då sanningen man härvid grymt förvrängde,
De unga bittert orättvisan kände.
Till högre rymder deras klagan trängde.
Och milda gudar dem till räddning sände
Ett ideal av grace och elegans,
Som dem förvärvar modets segerkrans.”

När Johan Nordling återgav sonetten i sin artikel undrade han om det inte möjligen låg ett omen i de diktade verserna, ett förebud om Gurli Linders framtida verksamhet. I hans ögon var hon ett levande bevis på ”att dräktreform ingalunda, som kanske ännu många oriktigt hålla före, behöver vara oförenlig med estetikens och den goda smakens krav”. Enligt honom tog hon sig förtjusande ut i sin vackra dräkt, en klädsel som till punkt och pricka följde Dräktreformföreningens rekommendationer.

Hon förenade hälsa med elegans

Kampen mot modeslaveriet måste föras med förstånd, och alternativen till modedräktens trånga, tunga och släpande plagg fick inte avvika alltför mycket från modejournalernas teckningar. Dräkt­reform­rörelsens företrädare var därför tvungna att eftersträva balans när de valde och satte samman sina klädesplagg; de förväntades bära en dräkt som var enkel men inte tarvlig, vacker men inte flärdfull, smickrande men inte kokett, originell men inte spektakulär. Med sina kläder skulle de visa på dräktreformens överlägsenhet, och det var säkert inte lätt alla gånger. Men Gurli Linder lycka­des alldeles utmärkt. Om vi ska tro Idun var det få som så smakfullt bar upp en reformerad dräkt och så övertygande visade att det vackra och det hälsosamma mycket väl lät sig förenas.

Gurli Linder insatser för Dräktreformföreningen var omfattande. Hon höll föredrag om korsettens faror, skrev artiklar om reformförsök i andra länder och visade upp föreningens olika modeller vid utställningar i en rad svenska städer. Hon var också drivande i ett stort dräktuppror som drog igång i Stockholm vintern 1897: kjortelstriden. Om det kan du läsa i de följande veckornas inlägg.

Läs mer om Gurli Linder i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Ellen Key – folkbildare med egna idéer

Den svenska dräktreformrörelsen samlade en rad starka personligheter som hade olika motiv till att delta i kampen mot det utländska modet. Några betonade den hygieniska sidan av saken och menade att kvinnor måste övertalas att klä sig hälsosammare. Andra lyfte fram en ekonomisk aspekt och ansåg att det utbredda modeslaveriet bland svenskorna drev alltför många familjer i konkurs. Det fanns de som grundade sitt engagemang för en dräktreform på moraliska principer och oroade sig över att vad som skulle hända med sedligheten i samhället om kvinnor fortsatte att klä sig i klänningar med djup urringning och smal midja. Även estetiska argument framfördes. Fanns det inte plagg som skapade en vackrare och naturligare siluett än de timglasformande korsetter som importerades från Frankrike?

Kristine Dahl tillhörde dem som ofta betonade att reformerna aldrig skulle få genomslag om inte de nya klädesplaggen gjordes estetiskt tilltalande och fick kvinnorna som bar dem att framstå som stiliga och välklädda. Vid sitt besök i Stockholm i mars 1896 berättade Kristine Dahl också för Dagens Nyheters reporter att hennes olika reformplagg blivit populära av det skälet att de var mer klädsamma och långt vackrare än dräkterna som sömmerskorna ofta sydde upp efter modeller i franska modetidningar.

Det fanns förvisso kritiker som hävdade att Kristine Dahl satte det sköna framför det praktiska i sin reformdräkt; hon anklagades för att fästa alltför stor vikt vid att kläder skulle göra kvinnor tilldragande. Frågan var känslig. Inte minst i Dräktreformföreningen fanns en stark uppfattning om att de reformerade plaggen borde användas för att introducera ett nytt sätt att se på skönhet där det enkla och rationella var viktigare än det tjusiga och behagliga. Men Kristine Dahl fick stöd från oväntat håll. I april 1896 gav folkbildaren Ellen Key (1849–1926) ut debattboken Kvinnopsykologi och kvinnlig logik: En studie och ett försvar, och i den tog hon den norska dräktreformatorn i försvar.

Ellen Key var en av de ledande opinionsbildarna i Sverige vid förra sekelskiftet. Hon hade länge varit intresserad av dräktreformrörelsens idéer, även om hon inte själv hade engagerat sig så djupt i dess arbete. Visserligen satt hon ordförande vid det möte i april 1886 då Dräktreformföreningen formellt bildades men själv hade hon inte tecknat medlemskap i föreningen. Sina tankar om hur svenska kvinnor borde klä sig berörde hon bland annat i boken Skönhet för alla: Fyra uppsatser som publicerades vinter 1899.

I Kvinnopsykologi och kvinnlig logik menade Ellen Key att många kvinnosakskvinnor blev upprörda när någon som Kristine Dahl hävdade att det var det olikartade, inte det likartade, hos kvinnan som lockade mannen och att det var hennes rätt och plikt att behaga honom. Häri låg skälet till att norskan stötte på visst motstånd i den svenska huvudstaden, menade Ellen Key som själv var övertygad om ”att kvinnans dräkt visserligen också kan främja hennes mänskliga frigörelse, men i främsta rummet likväl bör avse hennes uppgift som kvinna, till vilken hör att som kvinna behaga!”

Skiljelinjen mellan olika feministiska tankegångar i det sena 1800-talets kvinnorörelse – att frigöra kvinnan som människa eller att frigöra henne som kvinna – gjorde sig alltså även gällande i den svenska dräktreformrörelsen. När vissa ansåg att reformerna framför allt måste resultera i en dräkt som gjorde det möjlighet för kvinnorna att likt männen röra sig fritt, menade andra att de under inga villkor fick leda till att dräkten blev okvinnlig och kvinnor fula att se på. Här fanns en motsättning som då och då gjorde sig påmind.

Bild: Målningen Vännerna av Hanna Pauli föreställer Ellen Key tillsammans med sina vänner.

På jakt efter Kristine Dahls klippbok

Kristine Dahls arbete för en dräktreform blev inte särskilt långvarigt. Efter att ha rest runt och visat upp sina reformplagg i Norge, Sverige, Danmark och Tyskland under två och ett halvt år, gifte hon sig sommaren 1897 och bosatte sig i Bergen. De intensiva åren som debattör och föreläsare ska hon noga ha dokumenterat i en klippbok. Här lär hon ha klistrat in alla artiklar som hon själv skrev eller som andra skrev om henne.

Jag bestämde mig för att försöka leta upp Kristine Dahls klippbok och hittade den till slut hos Hans Troye i Oslo. Se och hör honom berätta om sin relation till den mest framgångsrika dräktreformatorn i Skandinavien vid förra sekelskiftet.

Kristine Dahl – folkskollärare på krigsstigen

Till Dräktreformföreningens tioårsjubileum våren 1896 hade styrelsen bjudit in den norska folkskolläraren Kristine Dahl (1867–1922) att hålla föredrag. Hon bodde i Kristiania (Oslo) och hade det senaste året rest runt i Norge för att visa upp en reformdräkt som hon själv tagit fram. Under sin tid som lärare vid ett flickinstitut i USA hade hon skaffat sig gedigna kunskaper om den amerikanska dräktreformrörelsen och också fått möjlighet att fundera över hur norskorna kunde reformera sin dräkt.

Kristine Dahls fasta övertygelse var att kvinnor i sin kamp för frigörelse från förtryck och för likställighet med män inte fick glömma bort att först göra uppror mot alla fördomar om hur de borde klä sig och välja kläder som var hälsosamma. För henne var det särskilt viktigt att de befriade sig från korsettens tyranni, och hennes välbesökta föreläsningsturnéer kom följaktligen att beskrivas som ett korsettkrig.

Svenska kläder slog i Norge

Kristine Dahl inledde sitt föredrag med att tacka Dräktreformföreningen för dess insatser under de gångna åren. Föreningen hade haft den otacksamma uppgiften att vara banbrytande, och dess verksamhet hade varit lyckosam i det att fördomarna mot en dräktreform inte längre var så stora. I Norge hade föreningens tankar fått stort genomslag, och många av de svenska hygieniska underkläderna användes av norska kvinnor. Men nu hade man i Sverige, ansåg Kristine Dahl, blivit stående på samma fläck. Idéerna sinade uppenbarligen, då inga nya modeller togs fram. Själv hade hon gått vidare i reformarbetet och föreslog nu mer långtgående förändringar av kvinnodräkten.

I svenska dagstidningar och tidskrifter fick referaten av Kristine Dahls föredrag i Stockholm rubriker som Kriget mot korsetten och På härnadståg mot korsetten, och hennes vassa kritik rörde också framför allt snörlivet. I den norska huvudstaden hade hon lyckats förmå alla yngre kvinnliga skådespelare att lägga bort snörlivet, och hon hoppades uppnå samma resultat hos norskorna i allmänhet.

Tog patent på bröstband

Kristine Dahl var radikal. Hon accepterade inte ens det svenska reformlivet som Dräktreformföreningen förespråkade. Ett reformliv var förvisso att föredra framför en korsett, men också det kunde missbrukas. I grunden var det ju endast ett förädlat snörliv. Bättre var då att använda hennes patenterade elastiska bröstband som lämnade midjan helt fri. De övriga plaggen i Kristine Dahls underdräkt var en trikåchemilett, ett linne av bomull och utanpå en delad kjol. Priserna var lågt satta, och det hade starkt bidragit till plaggens popularitet. Under 1895 hade det sålts hela 15 000 trikåchemiletter i Norge.

Föredraget väckte stor entusiasm och belönades med livliga applåder. Man kunde inte nog prisa den pigga och nätta norskan som såg så bedårande ut i sin behagliga reformdräkt. ”Jag vinner de unga damerna”, berättade hon för Dagens Nyheter, ”ej så mycket genom att tala om hur ohälsosam deras nuvarande dräkt är, utan genom att överbevisa dem om hur ful den i själva verket är.”

Den estetiska aspekten var viktig för Kristine Dahl, och hennes vackra, böljande klänning togs som bevis för att en reformdräkt inte alls behövde vara enkel och tråkig bara för att den var hälsosamt utformad. I reformdräkter sydda efter Kristine Dahls mönster kunde borgerliga kvinnor minsann framstå som lika stiliga och moderna som dem som slaviskt följde det franska modet

Dräktreformföreningen jubilerar

Med det här inlägget, det femtiotredje i ordningen, firar bloggen Korsettkriget sitt ettårsjubileum. Ett årsbokslut visar att 17 personer med anknytning till den svenska dräktreformrörelsen har fått sina porträtt tecknade, att 5 litterära karaktärer har fått sina liv – i flera bemärkelser – analyserade och att 19 historiska sammanhang har diskuterats.

Dessutom har jag haft förmånen att få träffa en rad experter och besöka flera arkiv och museer för att lära mig mer om modeslaveri och kvinnokamp vid förra sekelskiftet. Och fler möten med forskare, museiintendenter och entusiaster blir det. Närmast på tur står en ättling till en av dräktreformrörelsens verkliga fixstjärnor. I likhet med Bengt Feldreich har jag också börjat förbereda mig för årets stora sånginsats; i jul ska det sjungas kjortelvisa.

Men idag vill jag uppmärksamma Dräktreformföreningens tioårsjubileum som ägde rum i april 1896. Det firades i Läkaresällskapets hus på Jakobsgatan i Stockholm, och lokalen var fylld till sista plats av kvinnor som ville visa sitt stöd för en dräktreform. Likväl tvingades Gurli Linder (1865–1947), föreningens ordförande, konstatera att svenskorna fortfarande var förvånansvärt konservativa när de valde vilka klädesplagg som de satte på sig. Ja, inte i valet av blusar, kjolar, klänningar och kappor förstås.

Skrämmande lika underkläder

Alla plagg som kunde visas upp på middagar, vid soaréer och under promenader skulle vara moderna, och deras utseende växlade därför oupphörligen. Men svenskornas underkläder var skrämmande lika deras mormödrars. Det krävdes därför mer undervisning om anatomi, fysiologi och hygien för att väcka medvetenhet om behovet av en dräktreform.

Nu fanns det dock två faktorer som på sikt skulle tvinga fram förändringar, trodde Gurli Linder. Den ena var kvinnors intresse för nya friluftsaktiviteter: ”Den kvinna blir sannerligen icke en skicklig och uthållig roddarinna, velocipedryttarinna eller skidlöperska, som är klädd i snörliv och tunga, långa underkjolar.” Den andra var kvinnors inträde på nya arbetsfält. Om en kvinna skulle ha ork och styrka att delta fullt ut i arbetslivet måste hon ha en arbetsdräkt som inte skadade hennes hälsa eller minskade hennes krafter.

Årtionde av segrar och nederlag

Gurli Linder kunde se tillbaka på ett decennium med såväl segrar som nederlag. Dräktreformföreningens modellsamling bestod nu av 130 olika plagg. Många fanns i dubbel uppsättning så att de snabbt skulle kunna skickas ut till utställningar som organiserades av föreningens lokala ombud. Även i Köpenhamn och Kristiania hade modellerna visats upp och lovordats. Skoldräkten för flickor rönte ett särskilt intresse.

Flera skolor hade låtit sy upp dräkter efter föreningens mönster, och vid en hygienisk utställning i Sankt Petersburg sommaren 1893 hade Finsk kvinnoförening fått motta den stora silvermedaljen för en skoldräkt som i huvudsak var tillverkad efter Dräktreformföreningens modell. I Josephina Ohlssons Modehandel såldes årligen omkring 300 mönster till de olika modellerna och ungefär 200 beställningar utfördes.

Dock tappade föreningen medlemmar. Det fanns inga pengar till att sy upp nya modeller, och engagemanget inom styrelsen sviktade. Sammanträdena blev färre, och det var ibland svårt att få dit tillräckligt många ledamöter för att styrelsen skulle bli beslutsmässig. Dräktreformföreningen befann sig i en nedåtgående spiral.

Den som skulle gjuta nytt liv i föreningens verksamhet var en norsk folkskollärare, och henne får du stifta bekantskap med i nästa veckas inlägg.

 

Viktor Rydberg – författare som stod upp för nakenheten

I debatten om modeslaveriet vid förra sekelskiftet deltog både kända och okända personer. Till de mer namnkunniga måste författaren Viktor Rydberg (1828–1895) räknas, och hans inlägg våren 1895 väckte viss uppståndelse. Viktor Rydberg betraktades av många som en av Sveriges främsta författare, och även om han förlorade i popularitet när Anne Charlotte Leffler och andra åttitalister gjorde upp med den äldre romankonstens konventioner några år in 1880-talet ansågs han fortfarande tillhöra parnassen.

Skälet till att Viktor Rydberg formulerade sina tankar om den kvinnliga klädedräkten var en infekterad strid om några frismålningar som konstnären Oscar Björck (1860–1929) gjort i Operakällaren. Målningarna föreställde nakna backanter, nymfer och fauner och anklagades för att vara omoraliska och sedlighetssårande. Tonläget hos dem som debatterade var högt, och till sist vände sig Oscar II (1829–1907), den svenske kungen, till Oscar Björck och bad honom låta vassen i några av målningarna växa och dölja delar av figurernas kroppar. Det gick också Oscar Björck med på – om än motvilligt.

Viktor Rydberg hörde till dem som försvarade målningarna i sin ursprungsform, och i den lilla skriften Om nakenhet och klädselsätt förklarade han att det varit bättre om engagemanget riktats mot skamlösheten i det sena 1800-talets mode. För en naken kvinnokropp var ofta kyskare än en klädd:

”Nästan varje ändring i den kvinnliga modeklädseln synes i början underlig. Ej sällan synes den skamlös. Och det är just vad dess uppfinnare och första spridare vilja, ty dess uppgift är att fästa männens uppmärksamhet på dess bärarinnor. För vissa bland dessa är uppgiften icke endast en koketteriets och galanteriets sak; det gäller för dem att segra eller gå under i striden för brödet och livsnjutningen.”

Klädde sig som lyxprostituerade

Viktor Rydberg fann det förvånande att så många kvinnor ville klä sig som franska demimonder, lyxprostituerade, och han beklagade att människor lät sig regeras av skräddare och modister. För modeskapare var det omöjligt att tjäna några pengar på kysk nakenhet. Däremot tog de varje chans att göra kvinnor pikanta och spännande genom att med sina kreationer blotta vissa partier och dölja andra. Och det handlade hela tiden om att hålla den hett intresserade mansblicken vid den lätt draperade kvinnokroppen:

”Modenas ombytlighet beror icke, såsom man alltför ytligt menar, på en i människonaturen nedlagd håg för omväxling. Det har funnits århundraden, då klädselsättet, liksom andra bruk, med obetydlig förändring gick från släktled till släktled. Modenas ombytlighet har sin förklaring i deras uppkomst. Ett mode uppkommer för att leda blickarna till deras bärarinnor. När det är vordet allmänt, kan det just fördenskull icke längre tjäna sitt ändamål. Det måste då vika för ett nytt.”

Ingen protesterade mot det skamlösa i en fransk modedräkt som visades upp på baler och vid middagar, menade Viktor Rydberg, men det rena i en naken kropp, vackert tecknad i en målning, sågs som farligt, skadligt och omoraliskt.