Bland bomullsdräkter och sidenklänningar i Borås

Hur såg modet för kvinnor ut när Sällskapet Nya Idun bildades i februari 1885? Vad var det för modeller och plagg som sällskapets medlemmar ville förändra? Jag åkte till Textilmuseet i Borås för att träffa Viktoria Holmqvist, intendent med ansvar för museets textila samling, och lära mig mer om hur en moderiktig kvinna klädde sig vid 1800-talets slut.

 

 

 

 

Baldrottningens midja

Jag vet nog ingen som skickligare än Anne Charlotte Leffler skildrar 1880-talets societetsliv. Hennes noveller och romaner är fyllda av baler, soaréer och andra bjudningar med ett ibland nästan feberaktigt socialt spel mellan män och kvinnor. Det är vid de här tillställningarna som historikern kan uppleva på den kvinnliga modedräkten i aktion, så att säga: höra fraset när ett långt släp i atlastyg dras över balgolvet och uppfatta skiftningarna i ett pärlbestrött klänningsliv i bordskandelabrarnas sken. Och kanske också förstå vad en hårt snörd midja kunde göra med den som bar korsett och med dem som betraktade henne. Skönlitteratur kan vara en viktig källa till kunskap om hur man klädde sig förr, och om författaren som Anne Charlotte Leffler använder kläder för att gestalta sina figurer och genomlysa sociala relationer och värderingar ger skönlitteraturen ännu mer.

I en av Anne Charlotte Lefflers noveller från tidigt 1880-tal berättas den trettioåriga Aurore Bunges historia. Hon tillhör huvudstadens översta samhällsskikt och har under lång tid varit sedd som en stor skönhet och beundrad för sina vackra, franska klänningar. Men nu har hon tröttnat på societetslivets sällskapslagar och längtar efter en friare tillvaro. Därför beger hon sig till familjens sommargård. Så fort hon har kommit fram ger hon sig ut på en skogspromenad som förändrar hennes sätt att tänka och vara. Ju längre bort hon kommer från sommargården, desto mer söndertrasade blir Aurores strikta reskläder och hennes kontrollerade jag. Den snäva klänningen får revor av de knotiga grenarna, de eleganta handskarna glömmer hon kvar­ på en stubbe i skogen och det vackra parasollet bryts när hon försöker ta sig fram i den svårgenomträngliga terrängen. Hennes känslor inför det väldiga skogslandskapet pendlar mellan eufori och ångest. Samtidigt som linneornas skönhet och furuskogens tystnad tilltalar henne, skräms hon av buskarnas rörelser i vinden och den ödsliga ensamheten.

Den omskakande vandringen slutar vid en havsvik omgiven av silverglänsande sandstränder. Vattnet är guldfärgat av kvällssolen, och åsynen av den öppna horisonten väcker en frihetskänsla hos Aurore. På ett ögonblick har hon kastat av sig alla sina kläder och står upphettad och naken vid skogsbry­net:

Hon sprang ut på den fina sanden som brände hennes fotsulor och så – fort ut i vattnet. Håret hade hon bundit samman högt över hjässan, men det blev ändå vått under simningen, varför hon med en hastig rörelse löste upp knuten och lät det flyta omkring sig på vågen. Hon njöt av medvetandet om sin egen skönhet i detta ögonblick.

Aurore har ofta fått höra att hon är vacker. På societetsbalerna har många män beundrat henne, men för dem har hon aldrig varit något annat än ett åtråvärt objekt. I sitt nakenbad kan hon nu själv uppleva sin skönhet och berusas av den. Badet befriar henne. Hon släpper ut sitt hår och låter vågorna skölja över det. Med sitt skimrande hårsvall känner hon sig som en undine, en vattennymf, när solens strålar spelar över hennes nakna kropp. I det ögonblicket fylls Aurore av en starkare frihetskänsla än hon någonsin tidigare har upplevt. Men hennes upprymdhet dämpas när hon stiger upp ur vattnet, för:

”…då hon åter kom upp på stranden såg hon att hon runt kring midjan hade röda strimlor och att huden här var slapp och rynkig. En skön undine med figuren förstörd av snörlivet. Hon beslöt att lägga bort detta plagg, medan hon vistades på landet, och sprang ut igen i vattnet i hopp att hon genom simning skulle kunna återställa gestaltens rätta form.”

Aurore känner sig kvävd i societetslivets behagsjuka kvinnlighet, och den försöker hon nu klä av sig. Hon vill bli ett med naturen och vara fri som människa. Ur sin garderob väljer hon en broderad, gröngul klänning av mjukt och tunt ylle som hon bär dag ut och dag in tills den är sliten och urblekt. För att lättare kunna röra sig ute klipper hon av släpet på sin klänning och skär klackarna av sina skor. Dagarna ägnar Aurore åt friluftsliv. På så vis återfår hyn sin friskhet, och hennes skönhet blir mer naturlig.

Aurore gör också ett försök till sexuell frigörelse. Under några dygn lever hon tillsammans med en fyrvaktare, men hon lämnar honom eftersom hon inte har mod att bryta med sitt gamla liv. Väl tillbaka på sommargården återgår hon till att använda korsett och tar återigen på sig societetskvinnans åtsmitande klädesplagg: en modern, mångfärgad klänning med kort överkjol, halvkorta ärmar och breda manschetter. De här plaggen hjälper henne att återvinna kontrollen över sina känslor. När det senare visar sig att Aurore är gravid med fyrvaktarens barn tvingas hon in i ett konvenansäktenskap med en baron som får sina skulder betalda av hennes mor som belöning. Äktenskapet räddar hennes anseende, men Aurore känner ingen lycka. Hon plågas av ångest och vill helst dö, men hon klarar inte av att ta sitt liv.

Som dräkthistorisk källa är Aurore Bunge (1883) spännande. Den finns numera digitaliserad och är väl värd att läsa för den som intresserar sig för hur det sena 1800-talets mode såg ut i borgerliga kretsar. Men vad viktigare är: i sin novell fångar Anne Charlotte Leffler en av korsettens paradoxer. En korsett fängslade kroppen och begränsade dess rörelsemönster, men den gav också form åt livet – i flera bemärkelser.

Här kan du läsa novellen Aurora Bunge

 

 

 

Anne Charlotte Leffler – författare med reformtankar

Anne Charlotte Lefflers föredrag i februari 1885 om den estetiska rörelsen i England blev startskottet för den svenska dräktreformrörelsen, och den närmaste tiden arbetade hon hårt för att få till en förändring av den kvinnliga klädedräkten. På några månader lyckades hon samla en grupp borgerliga kvinnor i Stockholm som var beredda att satsa sin tid och sitt anseende på att driva frågan om en dräktreform.

Om vi ska tro Ellen Key var Anne Charlotte Lefflers insatser avgörande, och från den här tiden började hon också ”tillämpa reformidéerna i sin, redan förut eleganta och färgrika, men nu också originella toalett; icke ens denna privatsak fick hon emellertid ha i fred för offentlig kritik!” Orden är hämtade ur Ellen Keys biografi över Anne Charlotte Leffler och visar att dräktreformtankarna på intet sätt var okontroversiella vid 1880-talets mitt.

På bilden syns Anne Charlotte Leffler, till vänster, tillsammans med den ryska matematikern Sonja Kovalevsky. Anne Charlotte Leffler är klädd i reformdräkt utan snörd midja. Fotografiet finns i Institut Mittag-Lefflers arkiv.

Anne Charlotte Leffler räknas till åttitalisterna, en grupp radikala författare som lyfte fram sociala orättvisor och förenades av en stark vilja att förändra det oskarianska samhället. Deras realistiska och ofta pessimistiska samhällsskildringar bröt i mångt och mycket mot etablerade föreställningar om att skönlitteraturens främsta uppgift var att ge läsaren visioner om det vackra och det goda. Litteraturvetaren David Gedin har beskrivit åttitalisternas litteratur som ”narcissistiskt samhällskritisk”, eftersom den i stor utsträckning speglade författarnas självuppfattning. Åttitalslitteraturen har som regel en eller flera unga huvudpersoner med samma sociala bakgrund som författaren – nästan alltid borgerlig – och samhällskritiken tar ofta sin utgångspunkt i motsättningar mellan en äldre generation och en yngre. Med sina skildringar av samhällets generationsklyftor ville åttitalisterna definiera sig själva som unga, nytänkande oppositionella mot ett gammalt, förtryckande etablissemang. Tydligast såg man detta hos August Strindberg (1849–1912) som med romanen Röda rummet (1879) öppnade för en våg av kritisk realism i svensk litteratur.

Bland åttitalisterna fanns många kvinnor, och av dessa var Anne Charlotte Leffler den mest framgångsrika. Flera av hennes pjäser spelades på Stockholms teatrar, och prosasamlingen Ur lifvet, som utkom i fem delar från 1882 till 1890, fick stor uppmärksamhet i pressen. Tidvis betraktades hon som åttitalisternas frontfigur; road konstaterade hon hösten 1884 i ett brev till sin mor att hennes författarskap väckte intresse och entusiasm hos yngre, manliga författare ”för vilka Strindberg och jag anses vara pappa och mamma”.

 Anne Charlotte Lefflers samhällsengagemang var stort och präglade hennes skönlitterära författarskap. I sina dramer, romaner och noveller, skrivna under 1880-talet, tog hon upp flera aktuella samhällsfrågor och belyste dem ur olika perspektiv. Som många andra författare vid den här tiden ville Anne Charlotte Leffler sätta problem under debatt, och det gör hennes prosa till en spännande källa för historiker. En av frågorna som hon behandlade i skönlitterär form var just kvinnors slaveri under modet, och hon valde med stor omsorg sina kvinnliga novell- och romanfigurers kläder för att belysa deras försök att göra sig fria från samhällets krav på vad en kvinna skulle vara och hur hon skulle se ut.

Det verkar som om Anne Charlotte Leffler, precis som kvinnorna i hennes litterära texter, kämpade med motstridiga känslor inför modets krav på smala midjor och åtsmitande klänningsliv. Att hon själv hade svårt att helt frigöra sig från tidens tankar om en vackert klädd kvinnokropp framgår av ett brev som hon skrev till sin mor hösten 1885. Svårt plågad av kolik hade Anne Charlotte Leffler fått rådet att bära ett brett och bylsigt läderbälte runt magen som skulle hålla hennes inre organ på plats, och det förargade henne att bältet satt åt så hårt. Men lika irriterande var att det fick henne att se tjock ut:

” Men jag, som brukar få värk i sidorna, svårt att andas och bli ohyggligt trött bara jag nyttjar en alltid tämligen lös korsett – hur ska jag kunna uthärda med detta? Därtill kommer, att figuren naturligtvis blir alldeles vanställd genom en så tjock midja och att jag troligtvis icke kan sätta på mig en enda av mina klänningar, vilka jag till på köpet olyckligtvis lät ta in då jag magrade så starkt. (Nu tilltar jag lite igen, tror jag.) Jag får väl köpa mig ett trikåliv och kommer att se bred ut i livet som en bondhustru eller, varför inte, en Venus. Skada blott, att bysten är så liten, att den fordrar en viss smärthet kring livet för att ej se vanskaplig ut. Hade jag mammas figur – ja, då gjorde det ingenting! Emellertid, trots detta nederlag för min fåfänga skulle jag dock vara lycklig, om jag kunde bära bandaget, ty jag lider nu igen snart sagt oavlåtligen av koliksmärtor.”

 

Den svenska dräktreformrörelsens rötter

Den svenska dräktreformrörelsen hade sina rötter i de anglosaxiska länderna. Redan vid 1800-talets mitt försökte den amerikanska publicisten Amelia Bloomer (1818–1894) lansera en ny, bekväm klädsel för kvinnor. Hennes kostym, bloomers, hade långa vida byxor som ibland snördes ihop vid vristerna, och den var tänkt att vara ett alternativ till tidens modedräkt med sitt långa släp och sina många underkjolar. Dressen bars under några år av amerikanska kvinnorättsaktivister och fungerade då som symbol för kampen för kvinnlig rösträtt. Bloomers övergavs vid 1850-talets slut, men reformviljan levde vidare på olika håll i världen.

Under 1860-talet uppstod en ny klädriktning i engelska konstnärskretsar med löst sittande plagg i dämpade färger, och från den utvecklades slutligen 1880-talets aesthetic dress med enkla klänningar som föll löst över kroppen. Dessa klänningar var ofta inspirerade av medeltidens dräktskick, och förespråkarna menade att de böljande plaggen lyfte fram en tidlös kvinnlig skönhet. Det poängterades också att de gav kvinnor full rörelsefrihet och på så vis var hälsosammare än de franska modehusens kreationer.

Den engelske konstnären William Powell Friths (1819–1909) målning A Private View of the Royal Academy, 1881, målad något år senare, ger en bild av hur olika dräktstilar blandades i det offentliga livet i London vid 1880-talets början. I hans målning (se bilden överst) finns vissa damer med klänningar som följer tidens mode. Andra har klätt sig efter den estetiska rörelsens principer. Till vänster syns två kvinnor, den ena i ockra och den andra i grönt, som båda bär aesthetic dress. Kvinnan i ockra har en löst veckad överklänning som dragits upp och visar en lång underkjol i satin. Den grönklädda kvinnan vid hennes sida bär en mer medeltidsinspirerad dräkt med rak kjol. Till höger i målningen syns en tredje variant. En kvinna i laxrosa klänning står vänd bort från betraktaren och visar upp ett watteauveckat ryggparti. De tre klänningarna står i bjärt kontrast – inte minst vad gäller de klara färgerna – till den viktorianska modedräkten som bärs av de sittande kvinnorna i målningens mitt. Med sina smala ärmar, snörda midjor och rikt garnerade kjolar är de som hämtade ur en modejournal.

Målningen var tänkt som en satirisk kommentar från William Powell Friths sida, och därför lät han till höger porträttera diktaren Oscar Wilde (1854–1900) som omgiven av en grupp okritiska beundrarinnor står och utvecklar sina idéer om god smak och sann skönhet. Kvinnan i den laxrosa klänningen tillhör dem som uppmärksamt lyssnar till vad han har att säga. Oscar Wilde var en av den estetiska rörelsens frontfigurer och hade gjort sig känd för sina originella kostymer. ”Hans anhängare och beundrare tala om hans vackra dikter – hans motståndare om hans knäbyxor och silkesstrumpor”, noterade Anne Charlotte Leffler efter att hon mött honom i London sommaren 1884. I föredrag och tidningsartiklar talade Oscar Wilde sig varm för en dräktreform som skulle befria kvinnor från snörliv och andra klädesplagg som gjorde det svårt för dem att röra sig.

Oscar Wildes idéer uppfattades som alltför radikala av många, men hos Anne Charlotte Leffler vann de gehör. I ett resebrev från London, publicerat i Stockholms Dagblad i februari 1885, konstaterade hon att ”man aldrig kan vara i en större samling litterära personligheter utan att möta några estetiska damer med korta rynkade liv, stora puffärmar och lång, veckig kjol”, och det var anblicken av dessa smakfullt klädda kvinnor i sina löst sittande klänningar som inspirerade henne att arbeta för en dräktreform även bland svenskorna.

 

 

En gång i Stockholm

Det började på Jakobsbergsgatan 11 i Stockholm en lördagskväll i februari 1885. I Hushållsskolans tre rum på andra våningen hade sjutton bildade kvinnor, ”med gemensam kärlek till framåtskridande och utveckling”, samlats för att diskutera den estetiska rörelsen i England. Kvinnorna fick i ett föredrag berättat för sig hur engelska konstnärer tagit avstånd från det industrialiserade samhällets fulhet och med sina konstverk försökte skapa en ny och sann skönhet. I linje med det hade rörelsens kvinnliga anhängare börjat förändra sina kläder. Många hade resolut tagit av sig de trånga snörliven och skalat bort alla tunga garneringar från sina kjolar. De här engelskorna hade vågat göra uppror mot ett mode som höll kvinnokroppen fängslad i smala ärmar, snäva kjolar och åtdragna band, och nu var frågan om även svenskorna var beredda att reformera sin klädedräkt och befria sig från modets slaveri.

Den som höll föredraget var författaren Anne Charlotte Leffler (1849–1892). Tillsammans med de sexton kvinnor som uppmärksamt lyssnade till vad som sades bildade hon den här kvällen Sällskapet Nya Idun, en kvinnoförening som fortfarande finns kvar i Stockholm och samlar yrkeskvinnor med intresse för konst, litteratur, musik, vetenskap och samhälle. Bland åhörarna fanns en rad personer som med tiden skulle låta tala om sig. En av Nya Iduns medlemmar var pedagogen Ellen Key (1849–1926) som snart skulle göra sig känd som en kontroversiell samhällsdebattör och kvinnosaksideolog. Andra kända kvinnor i sällskapet var historikern Ellen Fries (1855–1900), skolpionjären Anna Whitlock (1852–1930) och författarna Alfhild Agrell (1849–1923), Amanda Kerfstedt (1835–1920) och Mathilda Roos (1852–1908).

Anne Charlotte Leffler

Det var hos dessa kvinnor som tankarna på en svensk dräktreform slog rot, och minnesanteckningarna från kvällen visar att de såg ett behov av att snabbt organisera sig. När Anne Charlotte Leffler hade avslutat sitt föredrag och detaljerat berättat hur de engelska kvinnorna numera gick klädda i dräkter med rynkade liv och vida puffärmar blev det diskussion om hur en svensk reformdräkt skulle utformas. Man kom fram till att kvinnodräkten måste förändras ur sanitär, estetisk och ekonomisk synpunkt och att den engelska dräkten var en modell att utgå ifrån. För att nå så många kvinnor som möjligt hoppades man kunna ta hjälp av det nybildade Fredrika-Bremer-Förbundet, som arbetade för en förbättring av kvinnors villkor på en rad områden, och det sågs som särskilt angeläget att få till en förändring av de små barnens och uppväxande flickornas kläder.

Entusiasmen hos sällskapets medlemmar gick inte att ta miste på, och de var inte ensamma om att vilja en förändring. Även i dagspressen höjdes röster för reformer som kunde befria kvinnan ur modeslaveriet och göra det möjligt för henne att bli mannens like. Samma dag som Sällskapet Nya Idun möttes på Jakobsbergsgatan i Stockholm och påbörjade reformarbetet, fanns en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som uppmanade kvinnor att frigöra sig från modets tyranni. Här talades om en frigörelse som

vill att varje kvinna ska i rent kroppslig mening kunna stå på egna ben, att hon ska bli en värdigare medhjälpare för mannen. Den vill ha en uppfostran som icke blott och bart utrustar en flicka med en glittrande yttre bildning, men som gör henne det möjligt, när nödens timma slår, att kunna förtjäna något, gör henne det möjligt att kunna vara ett stöd för mannen, och icke endast hans leksak. Denna emancipation vill först och främst att kvinnans förstånd ska skärpas och utvecklas – och en förståndig kvinna ska icke heller rygga tillbaka för fördomar, men tänka på sin dräkt i överensstämmelse med förnuftet.

Alltför länge hade svenska kvinnor blint låtit sig styras av det utländska modet med alla dess överdrifter och nycker. Men nu hade kampen mot modeslaveriet inletts.