Anne Charlotte Leffler och Sofia Kovalevskaja

Anne Charlotte Leffler – författare med reformtankar

Anne Charlotte Lefflers föredrag i februari 1885 om den estetiska rörelsen i England blev startskottet för den svenska dräktreformrörelsen, och den närmaste tiden arbetade hon hårt för att få till en förändring av den kvinnliga klädedräkten. På några månader lyckades hon samla en grupp borgerliga kvinnor i Stockholm som var beredda att satsa sin tid och sitt anseende på att driva frågan om en dräktreform.

Om vi ska tro Ellen Key var Anne Charlotte Lefflers insatser avgörande, och från den här tiden började hon också ”tillämpa reformidéerna i sin, redan förut eleganta och färgrika, men nu också originella toalett; icke ens denna privatsak fick hon emellertid ha i fred för offentlig kritik!” Orden är hämtade ur Ellen Keys biografi över Anne Charlotte Leffler och visar att dräktreformtankarna på intet sätt var okontroversiella vid 1880-talets mitt.

På bilden syns Anne Charlotte Leffler, till vänster, tillsammans med den ryska matematikern Sonja Kovalevsky. Anne Charlotte Leffler är klädd i reformdräkt utan snörd midja. Fotografiet finns i Institut Mittag-Lefflers arkiv.

Anne Charlotte Leffler räknas till åttitalisterna, en grupp radikala författare som lyfte fram sociala orättvisor och förenades av en stark vilja att förändra det oskarianska samhället. Deras realistiska och ofta pessimistiska samhällsskildringar bröt i mångt och mycket mot etablerade föreställningar om att skönlitteraturens främsta uppgift var att ge läsaren visioner om det vackra och det goda. Litteraturvetaren David Gedin har beskrivit åttitalisternas litteratur som ”narcissistiskt samhällskritisk”, eftersom den i stor utsträckning speglade författarnas självuppfattning. Åttitalslitteraturen har som regel en eller flera unga huvudpersoner med samma sociala bakgrund som författaren – nästan alltid borgerlig – och samhällskritiken tar ofta sin utgångspunkt i motsättningar mellan en äldre generation och en yngre. Med sina skildringar av samhällets generationsklyftor ville åttitalisterna definiera sig själva som unga, nytänkande oppositionella mot ett gammalt, förtryckande etablissemang. Tydligast såg man detta hos August Strindberg (1849–1912) som med romanen Röda rummet (1879) öppnade för en våg av kritisk realism i svensk litteratur.

Bland åttitalisterna fanns många kvinnor, och av dessa var Anne Charlotte Leffler den mest framgångsrika. Flera av hennes pjäser spelades på Stockholms teatrar, och prosasamlingen Ur lifvet, som utkom i fem delar från 1882 till 1890, fick stor uppmärksamhet i pressen. Tidvis betraktades hon som åttitalisternas frontfigur; road konstaterade hon hösten 1884 i ett brev till sin mor att hennes författarskap väckte intresse och entusiasm hos yngre, manliga författare ”för vilka Strindberg och jag anses vara pappa och mamma”.

 Anne Charlotte Lefflers samhällsengagemang var stort och präglade hennes skönlitterära författarskap. I sina dramer, romaner och noveller, skrivna under 1880-talet, tog hon upp flera aktuella samhällsfrågor och belyste dem ur olika perspektiv. Som många andra författare vid den här tiden ville Anne Charlotte Leffler sätta problem under debatt, och det gör hennes prosa till en spännande källa för historiker. En av frågorna som hon behandlade i skönlitterär form var just kvinnors slaveri under modet, och hon valde med stor omsorg sina kvinnliga novell- och romanfigurers kläder för att belysa deras försök att göra sig fria från samhällets krav på vad en kvinna skulle vara och hur hon skulle se ut.

Det verkar som om Anne Charlotte Leffler, precis som kvinnorna i hennes litterära texter, kämpade med motstridiga känslor inför modets krav på smala midjor och åtsmitande klänningsliv. Att hon själv hade svårt att helt frigöra sig från tidens tankar om en vackert klädd kvinnokropp framgår av ett brev som hon skrev till sin mor hösten 1885. Svårt plågad av kolik hade Anne Charlotte Leffler fått rådet att bära ett brett och bylsigt läderbälte runt magen som skulle hålla hennes inre organ på plats, och det förargade henne att bältet satt åt så hårt. Men lika irriterande var att det fick henne att se tjock ut:

” Men jag, som brukar få värk i sidorna, svårt att andas och bli ohyggligt trött bara jag nyttjar en alltid tämligen lös korsett – hur ska jag kunna uthärda med detta? Därtill kommer, att figuren naturligtvis blir alldeles vanställd genom en så tjock midja och att jag troligtvis icke kan sätta på mig en enda av mina klänningar, vilka jag till på köpet olyckligtvis lät ta in då jag magrade så starkt. (Nu tilltar jag lite igen, tror jag.) Jag får väl köpa mig ett trikåliv och kommer att se bred ut i livet som en bondhustru eller, varför inte, en Venus. Skada blott, att bysten är så liten, att den fordrar en viss smärthet kring livet för att ej se vanskaplig ut. Hade jag mammas figur – ja, då gjorde det ingenting! Emellertid, trots detta nederlag för min fåfänga skulle jag dock vara lycklig, om jag kunde bära bandaget, ty jag lider nu igen snart sagt oavlåtligen av koliksmärtor.”

 

Publicerat av

Henric Bagerius

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *