Hälsan, läkarna och kvinnors kläder

Emil Nilsson i förra veckans blogginlägg var bara en i raden av läkare som försökte förändra kvinnors klädvanor. Hur kom det sig att så många läkare ägnade sin tid åt att granska människors klädesplagg? Vad var det för hälsoideal som läkarvetenskapen predikade? Och varför riktades intresset mot just kvinnor och den kvinnliga klädedräkten? Jag tog mig till Göteborgs universitet för att träffa Anders Ottosson, historiker som forskar om den medicinska vetenskapens framväxt under 1800-talet. Det blev ett spännande samtal om allt från heroisk medicin och ortopediska korsetter till fruntimmersdoktorer och hysterektomi.

 

 

 

Emil Nilsson – militärläkare på korståg mot modets grymma nycker

Under 1800-talet blev hygien en allt viktigare fråga i det svenska samhället, och mot seklets slut hade smuts blivit en markör som ansågs skilja en fattig och obildad människa från en välbärgad och kultiverad.

I takt med att den medicinska vetenskapen utvecklades och specialiserades växte det allmänna intresset för friskhet och sundhet, och läkare som Seved Ribbing (1845–1921) och Wilhelm Wretlind (1838–1905) publicerade en mängd avhandlingar, småskrifter och artiklar som skulle hjälpa människor att utforma sitt dagliga liv på ett hälsosammare sätt. Wilhelm Wretlind var också initiativtagare till den populärmedicinska tidskriften Hälsovännen som redan i sitt första nummer, utgivet i november 1885, hade ett kapitel om de hälsovådliga klädesplagg som tidens kvinnor bar.

Kapitlet var skrivet av John Edward Bergwall (1836–1904), provinsialläkare i Gävle, och han betonade särskilt det farliga i att ha underbyxor öppna i grenen som förvisso gjorde det lättare för kvinnor att gå på toaletten men samtidigt utsatte dem för plågsamma underlivslidanden och svåra reumatiska smärtor i benen.

En annan läkare som fick stort genomslag i populärmedicinska sammanhang var Emil Nilsson (1844–1927). Han hade läst medicin vid Karolinska institutet i Stockholm under 1870-talet och därefter bestämt sig för att bli militärläkare.

När han våren 1885 publicerade sin första populärmedicinska bok, Våra kläder, hade han nyligen blivit utsedd till förste bataljonsläkare vid Skånska dragonregementet i Ystad, och med åren skulle han i sina böcker och artiklar ge sig i kast med så vitt skilda ämnen som lungsotens spridningssätt, missbruket av rusdrycker, kavalleriexercis från medicinsk synpunkt och modersmjölkens betydelse för att minska barnadödligheten.

Emil Nilsson, militärläkare som propagerade för bekvämare kvinnokläder

Emil Nilssons Våra kläder kom ut någon månad efter att Hanna Winge publicerat sitt dräktreformatoriska manifest, men hans formuleringar var betydligt skarpare än textilkonstnärens ord om måttlighetens estetik. Som läkare upprördes Emil Nilsson över det tyranni som modet utövade över kvinnokroppen. Han hade nästan inte funnit några klädesplagg i svenska kvinnors garderober som kunde anses vara hygieniska och hälsosamma:

”Från fotabjället upp till hjässan är det sålunda knappast möjligt att leta reda på en enda beklädnadspersedel, åtminstone i den kvinnliga utrustningen, som genom modet ej fått en form och en anordning, som i mer eller mindre grad inkräktar på dess förmåga att rätt fylla sin uppgift. Det är, synes det, ej dräkten, som skall lämpas efter kroppens form och fordringar, utan denna måste i stället, med offrande av det hälsosamma och naturenliga, foga sig efter den moderna dräktens grymma nycker.”

Någon skillnad mellan samhällsklasserna gick inte att se. Excellenskan och kökspigan, börsmagnatens hustru och gatsoparens fru var enligt Emil Nilsson lika angelägna om att vara moderna. De var bundna av samma trollformel, och han tvivlade på att någon förändring skulle kunna ske inom en snar framtid. Det skulle förmodligen krävas träget arbete under årtionden och en järnvilja av lutherskt slag innan hälsolärans bud kunde ”göra ett välsignelsebringande slut på modets fördärvliga envåldsmakt och en gång frigöra dessa olyckliga slavar, som nu sucka under dess vanställande och fördärvbringande ok”.

Här hade svenska läkare ett viktigt uppdrag att utföra, menade Emil Nilsson.

(Fotot av Emil Nilsson är taget av Carl A Nilsson)

Hanna Winge – dräktreformator med smak för det fornnordiska

Hanna Winge (1838-1896) var en av de första kvinnorna som fick möjlighet att utbilda sig vid Konstakademin i Stockholm. Tillsammans med sin man Mårten Eskil Winge (1825–1896), professor vid Konstakademin, hade hon blivit anlitad att göra en grupp takmålningar med allegoriska barnmotiv i en av våningarna i Bolinderska huset på Blasieholmen, och när byggnaden några år senare blev en del av det fashionabla Grand Hôtel kunde de beundras av hotellets gäster.

Vid tiden för Sällskapet Nya Iduns bildande var dock Hanna Winge mest känd för sitt konsthantverk. Hon var en av initiativtagarna till Handarbetets Vänner, en förening som i fosterländsk anda verkade för att förädla den svenska textilkonsten, och hennes vackra allmogebroderier på bordsdukar och sittdynor visades ofta upp på föreningens utställningar under 1880-talet.

 

Hanna Winge, textilkonstnär och dräktreformator

Hanna Winge hade ett brinnande intresse för det fornnordiska. Inte minst äldre tiders dräktskick fängslade henne, och hennes fascination för drakslingor och fibulor skulle sätta sin prägel på den tidiga svenska dräktreformrörelsen. När Anne Charlotte Leffler talade om behovet av klädesplagg som stärkte kvinnors hälsa och gav dem större rörelsefrihet, såg Hanna Winge framför sig en enkel, fotsida klänning där rena linjer och sparsmakade broderier förde tankarna till forntiden – en historisk period då många menade att kvinnor levde ett friare liv än under senare tidsepoker. Hennes fasta övertygelse var att svenska kvinnor stod bättre rustade att möta den nya tidens många utmaningar i en fornnordisk vardagsdräkt än i en fransk galatoalett.

Några av de här tankarna utvecklade hon i ett dräktreformatoriskt manifest som publicerades i maj 1885. Sedan tidigare visste nog många, skrev Hanna Winge, att hon som konstnär ogillade att modet så ofta vanställde det som naturen hade gett kvinnorna. Men för den sakens skull behövde de ju inte klä sig i säck och aska. Nej, måttlighet var ledordet. Som exempel tog hon den livliga diskussionen om snörlivet. Hon förnekade inte att ett hårt åtdraget snörliv kunde göra stor skada, men att kvinnor helt skulle kunna frigöra sig från ett klädesplagg som slöt sig runt deras liv och bröst tvivlade hon på.

Kvinnamed turnyr och kvoinna utan turnyr

För att illustrera sina resonemang om måttlighetens estetik tog Hanna Winge en bild ur en modejournal och förändrade den. Ärmarna förlängdes, midjan vidgades och turnyren försvann. Dessutom gjordes klänningen en aning kortare och inte lika utstående. De dekorativa inslagen framtill på dräkten dämpades också. Förändringarna var medvetet måttliga, för enligt Hanna Winge var det oklokt att helt bryta med modet. ”Liksom du vill kvinnans framåtskridande utan revolution, så vill jag gärna en modeförändring utan revolution”, skrev hon.

Alla var inte lika försiktiga som Hanna Winge i sin kritik av modet. Inte minst många läkare gick till storms mot korsetter och turnyrer, och nästa vecka ska jag uppmärksamma en av dessa, militärläkaren Emil Nilsson (1844–1927), som hade en betydligt hårdare ton när han diskuterade det rådande modet.

 

 

En basar i Börshuset att minnas

I Stockholms borgerliga kretsar avlöste balerna, soaréerna och salongerna varandra under 1880-talet. Den som tillhörde huvudstadens societet eller kulturelit hade möjlighet att gå bort på bjudning nästan alla veckans dagar. Men ibland hölls påkostade sociala tillställningar dit även andra var välkomna. Den stora basaren på Börshuset i april 1885 var ett exempel. Hit strömmade människor under några varma vårdagar, och det som visades upp i de utsmyckade salarna gjorde starkt intryck på många.

Basaren på Börshuset arrangerades för att dra in pengar till det planerade bygget av Nordiska museet på Djurgården – byggnadsarbetet inleddes 1889 och byggnaden stod färdig 1907 – och Artur Hazlius (1833–1901), museets grundare, övervakade noga att alla detaljer på basaren blev rätt. I ett rum uppfördes en fontän, i ett annat en droppstensgrotta, och på flera ställen fanns vackra landskapsvyer uppställda. Men störst uppmärksamhet tilldrog sig en ryggåsstuga, en låg byggnad utan innertak av äldre nordisk modell, som byggts upp i Börshuset. Därinne betjänades besökarna av några stockholmskvinnor klädda i färggranna, fornnordiska dräkter som skapats av textilkonstnären Hanna Winge (1838–1896).

En av värdinnorna i ryggåsstugan var Anne Charlotte Leffler. På fotografiet från basaren står hon i mitten med en dolk fästad vid sitt bälte. Snett framför henne sitter filantropen Calla Curman (1850–1935) med ett mjödkrus i knät. Det var hemma hos henne som tankarna på ett sällskap för reformintresserade kvinnor tog form. På bilden syns också dramatikern Alfhild Agrell, en annan av Sällskapet Nya Iduns medlemmar. Hon sitter på Anne Charlotte Lefflers andra sida i en ljus tunika och med ett stort hängsmycke om halsen. För en nutida betraktare ser dräkterna mest ut som teaterkostymer, men faktum är att flera besökare tyckte att plaggen var så vackra och så fosterländska att de borde bli stilbildande för alla svenskor. Dagstidningen Fäderneslandets reporter på plats var helt betagen i kvinnorna och deras dräkter:

”Ej ett tecken av nutidens pryderi, smink och behagsjuka! Utan skämt sagt: en vacker tavla, livligt påminnande om den gråa forntid, då ännu civilisationen icke frambragt artificiella rosor på kinderna, turnyr och snörliv, koketteri och lösflätor.”

Snart höjdes röster på dagstidningarnas insändarsidor för en dräktreform i fornnordisk anda. Ingen som hade besökt basaren kunde väl påstå något annat än att de fornnordiska dräkterna var vackra, menade signaturen W. i Stockholms Dagblad den 19 maj 1885. Plaggen var klädsamma för alla sorters kvinnor – unga och gamla, smala och tjocka – och om de började användas mer allmänt på bjudningar skulle förhoppningsvis turnyrer och snörliv snart vara ett minne blott. Kunde inte de fornnordiska dräkterna få bilda utgångspunkt för en dräktreform?

Det tog bara ett par dagar innan Hanna Winge tog till orda och formulerade ett dräktreformatoriskt manifest.