Hanna Winge – dräktreformator med smak för det fornnordiska

Hanna Winge (1838-1896) var en av de första kvinnorna som fick möjlighet att utbilda sig vid Konstakademin i Stockholm. Tillsammans med sin man Mårten Eskil Winge (1825–1896), professor vid Konstakademin, hade hon blivit anlitad att göra en grupp takmålningar med allegoriska barnmotiv i en av våningarna i Bolinderska huset på Blasieholmen, och när byggnaden några år senare blev en del av det fashionabla Grand Hôtel kunde de beundras av hotellets gäster.

Vid tiden för Sällskapet Nya Iduns bildande var dock Hanna Winge mest känd för sitt konsthantverk. Hon var en av initiativtagarna till Handarbetets Vänner, en förening som i fosterländsk anda verkade för att förädla den svenska textilkonsten, och hennes vackra allmogebroderier på bordsdukar och sittdynor visades ofta upp på föreningens utställningar under 1880-talet.

 

Hanna Winge, textilkonstnär och dräktreformator

Hanna Winge hade ett brinnande intresse för det fornnordiska. Inte minst äldre tiders dräktskick fängslade henne, och hennes fascination för drakslingor och fibulor skulle sätta sin prägel på den tidiga svenska dräktreformrörelsen. När Anne Charlotte Leffler talade om behovet av klädesplagg som stärkte kvinnors hälsa och gav dem större rörelsefrihet, såg Hanna Winge framför sig en enkel, fotsida klänning där rena linjer och sparsmakade broderier förde tankarna till forntiden – en historisk period då många menade att kvinnor levde ett friare liv än under senare tidsepoker. Hennes fasta övertygelse var att svenska kvinnor stod bättre rustade att möta den nya tidens många utmaningar i en fornnordisk vardagsdräkt än i en fransk galatoalett.

Några av de här tankarna utvecklade hon i ett dräktreformatoriskt manifest som publicerades i maj 1885. Sedan tidigare visste nog många, skrev Hanna Winge, att hon som konstnär ogillade att modet så ofta vanställde det som naturen hade gett kvinnorna. Men för den sakens skull behövde de ju inte klä sig i säck och aska. Nej, måttlighet var ledordet. Som exempel tog hon den livliga diskussionen om snörlivet. Hon förnekade inte att ett hårt åtdraget snörliv kunde göra stor skada, men att kvinnor helt skulle kunna frigöra sig från ett klädesplagg som slöt sig runt deras liv och bröst tvivlade hon på.

Kvinnamed turnyr och kvoinna utan turnyr

För att illustrera sina resonemang om måttlighetens estetik tog Hanna Winge en bild ur en modejournal och förändrade den. Ärmarna förlängdes, midjan vidgades och turnyren försvann. Dessutom gjordes klänningen en aning kortare och inte lika utstående. De dekorativa inslagen framtill på dräkten dämpades också. Förändringarna var medvetet måttliga, för enligt Hanna Winge var det oklokt att helt bryta med modet. ”Liksom du vill kvinnans framåtskridande utan revolution, så vill jag gärna en modeförändring utan revolution”, skrev hon.

Alla var inte lika försiktiga som Hanna Winge i sin kritik av modet. Inte minst många läkare gick till storms mot korsetter och turnyrer, och nästa vecka ska jag uppmärksamma en av dessa, militärläkaren Emil Nilsson (1844–1927), som hade en betydligt hårdare ton när han diskuterade det rådande modet.

 

 

Publicerat av

Henric Bagerius

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *