En dräktreformförening bildas

Det svala intresset för Hanna Winges nynordiska reformdräkt var en missräkning, men engagemanget för en svensk dräktreform var fortsatt starkt. Snabbt började tankarna på en mer organiserad kamp mot modeslaveriet ta form, och en lördag i april 1886 arrangerades så ett första möte i en nybildad svensk dräktreformförening som skulle ”verka för antagandet av en med hälsans fordringar fullt överensstämmande dräkt”.

Till mötesordförande valdes Ellen Key (1849–1926), som med tiden skulle göra sig känd som en kontroversiell samhällsdebattör och kvinnosaksivrare. Hon höll till att börja med ett kort föredrag och ledde därefter diskussionen om föreningens stadgar. Årsavgiften sattes till en krona, och den som ville stödja föreningen genom att teckna ett ständigt medlemskap fick betala tio kronor i engångsavgift. Bland de kvinnor som bestämde sig för att bli ständiga medlemmar fanns kända Stockholmsprofiler som filantroperna Calla Curman (1850–1935), initiativtagare till Föreningen Handarbetets Vänner och Sällskapet Nya Idun, och Anna Hierta-Retzius (1841–1924), en av grundarna till Föreningen för gift kvinnas äganderätt.

Sammanlagt utsågs sexton kvinnor att leda föreningens arbete; nio av dem blev ordinarie styrelseledamöter och de övriga sju suppleanter. Vid ett styrelsemöte några dagar senare valdes Kerstin Bohman (1855–1940) till föreningens ordförande och Hanna Palme (1861–1959) till vice ordförande. Båda var väl förankrade i Stockholms borgerliga kretsar.

Kerstin Bohman, hustru till en assessor vid Svea hovrätt, hade visat stor duglighet som föreståndare för Nisbethska flickskolan i Uppsala, och Hanna Palme, gift med en artillerilöjtnant, prisades för sin livliga intelligens och hade varit en av de första att väljas in i Sällskapet Nya Idun. Tillsammans skulle de båda leda arbetet i Dräktreformföreningen – eller Dräktreformföreningen i Stockholm som den också kallades – och inspirera medlemmarna att tillämpa föreningens reformidéer i sin klädedräkt.

Ellen key, Hanna Palme, Calla Curman

Ellen Key, Hanna Palme och Calla Curman

Intresset för Dräktreformföreningen var mycket stort, och för varje månad ökade medlemsantalet. När föreningen höll sitt andra allmänna möte i slutet av oktober 1886 hade 24 medlemmar blivit 157, och något år senare fanns omkring 250 namn i medlemsmatrikeln. De allra flesta bodde i Stockholm, men även en del damer från landsorten hade genom de stora rikstäckande dagstidningarna och kvinnotidskrifterna hört talas om föreningen och tecknat medlemskap. Både i Norrköping och Göteborg fanns tidvis livaktiga grupper som stödde föreningens strävanden.

Den svenska dräktreformrörelsen var utpräglat borgerlig och så också Dräktreformföreningen. Verksamheten leddes av en rad inflytelserika professorskor och flera framgångsrika yrkeskvinnor: en läkare, ett par konstnärer och några folkskollärare.

Ambitionen var dock att verka för ”en förbättring av kvinnornas och barnens dräkt inom alla samhällsklasser”, som det står i föreningens stadgar, och det uttalades en förhoppning om att idéerna snabbt även skulle spridas till de mindre städerna och landsbygdens byar. Av stadgarna framgår vidare att reformarbetet skulle riktas in mot de kvinnliga underkläderna, och det var också praktiska och hygieniska livstycken, underkjolar och underbyxor som stod i fokus när Dräktreformföreningen anordnade sin första utställning i maj 1886.

 

 

En nynordisk reformdräkt

I augusti 1885 hade det gått ett halvår sedan Anne Charlotte Leffler höll sitt brandtal om behovet av en svensk dräktreform och nu började planerna på en alternativ dräkt för kvinnor att ta form på allvar. På Anne Charlotte Lefflers initiativ tog Hanna Winge fram ett förslag på en dräkt, inspirerad av forntidens dräktskick, som lanserades i Reformdrägten: En bok för qvinnor skrifven af qvinnor strax före jul 1885.

I Reformdrägten behandlades kvinnors sätt att klä sig ur en rad olika aspekter. Med såväl medicinska och estetiska som moraliska och ekonomiska argument ville författarna visa på nödvändigheten av en dräktreform. Redan i bokens första kapitel formulerades tre anklagelsepunkter riktade mot tidens modedräkt – att den var skadlig för kvinnans hälsa, att den var besvärlig för henne att röra sig i och att den var ful att se på – och kritiken utvecklades i de följande kapitlen där så gott som alla klädesplagg, från det prickiga floret på hatten till de höga klackarna på skorna, dömdes ut.

Reformdrägten innehöll även detaljerade beskrivningar av hur kvinnors kläder kunde reformeras, och på ett uppslag i boken hade Hanna Winge tecknat ett förslag på en vardagsreformdräkt som bestod av en längre underklänning med lagom vidd och en kortare överklänning som var öppen i sidorna upp till höfterna. Den nya dräkten fanns avbildad vid sidan av en parisisk festdräkt, och kontrasterna mellan de båda kläduppsättningarna är minst sagt slående.

Konstvetaren Patrik Steorn gör oss uppmärksamma på att kvinnan i den enkla reformdräkten ger ett stramt och samtidigt kraftfullt intryck där hon står slätkammad, rak i ryggen utan att vara snörd och med ena handen på spegelbordet. Den andra kvinnan, klädd i stor galatoalett och med en elegant håruppsättning, står bortvänd och visar ett bart ryggparti och ett väldigt klänningssläp som bärs upp av en turnyr. Midjan är hårt snörd, och under kjolkanten tittar en spetsig liten sko fram. Som Patrik Steorn noterar speglas värderingar i de avbildade dräkterna, om än subtilt. Här ställs svensk handlingskraft i reformdräkten mot fransk fåfänga i galatoaletten.

Kvinna i reformdräkt

Sedan Hanna Winges nynordiska reformdräkt för vardagsbruk hade sytts upp, ställdes den ut i Stockholm under några veckor i januari och februari 1886. Intresset hos allmänheten var stort, och de nyfikna besökarna fick se en provdocka iförd en klänning av marinblå cheviot, nedtill garnerad med blå sammet. Det särskilda med dräkten var att kjolens tyngd inte vilade på höfterna; kjolen var istället fastsydd vid ett långt klänningsliv. Detsamma gällde ärmarna, vilket gav kvinnan full rörlighet i överkroppen. Över klänningen hängde en tunika med öppna sidor och kantbroderier. Det fanns en särskild tanke med den vida tunikan. Några ateljéfotografier som togs i samband med utställningen visar att den lätt kunde vikas upp över ryggen och läggas som en sjal över axlarna. Dräkten hölls samman i midjan av ett blått sammetsskärp i fornnordisk stil, och vid skärpet hade man fäst en broderad väska som ersättning för fickor. Även den blå sammetskragen var broderad. Ensemblen var slutligen prydd med olika allmogesmycken, däribland snörmaljor i förgyllt silver.

Spänt väntade många kvinnor i Stockholm och andra städer på att få veta om reformdräkten skulle bli använd eller inte. Det såg till en början lovande ut. Redan några dagar efter att utställningen hade öppnat rapporterades att många stockholmskor tagit intryck av alla förmaningar om snörda midjor i Reformdrägten och andra böcker. De hade helt sonika bränt sina snörliv och istället låtit sy upp livstycken med en rad knappar vid vilka kjolarna kunde fästas. På så vis försvann alla skadliga lin­ningar runt mellangärdet. Sömmerskorna som tillverkade de nya livstyckena skulle plötsligt blivit så överhopade med arbete att de inte kunde ta emot alla beställningar som kom in.

Men så mycket mer av förändringar blev det inte. Trots allt publicitet runt den nynordiska reformdräkten var få beredda att byta ut sin garderob. Det stora flertalet societetsdamer och medelklasskvinnor ansåg, får vi förmoda, att dräkten avvek för mycket från modejournalernas snitt och modeller. Den kunde vara hur bekväm som helst, men om den av andra i samhället – män inte minst – uppfattades som ful och enkel var reformen utsiktslös. Vilka kvinnor var beredda att klä sig i plagg som männen i deras omgivning inte fann tilltalade? En av Göteborgspostens krönikörer skrev i april 1886:

”Det är nämligen ganska betecknande, att fastän den Wingeska modellen lyckats vinna en hel del förespråkerskor, densamma likväl endast funnit ytterst få bärerskor, ty vacker är den i sanning ej och inför herrarnas blickar ska den ej så lätt finna nåd. Detta känna nog damerna på sig och innan de offra det stiliga för det osköna måste all behagsjuka utplånas från jorden, varest den dock har alltför djupa rötter för att kunna försvinna. Och väl att så är, ty med takt och urskillning använd, är detta just den egenskap, som gör kvinnans makt så oemotståndlig, som förlänar henne förmågan att styra mannen och därigenom också världen. Den ställningen vill och får ej kvinnan uppgiva och därför bjuder henne försiktigheten, att ej gå alltför bröstgänges tillväga i fråga om reformer, ägnade att så helt och hållet omgestalta hennes liv.”

Idén om en reformdräkt dog alltså snabbt, men det gjorde inte tron på en dräktreform.

Ur korsetten mot ett friare liv?

Romanen Pengar publicerades våren 1885 och blev Victoria Benedictssons publika genombrott. I sin skarpa realism och med sin problematiserande ansats är den i mångt och mycket typisk för det moderna genombrottets skönlitteratur. Romanens huvudperson är den unga Selma Berg som gifter sig med en äldre, välbärgad patron – hon låter sig i någon mening köpas för pengar – och snart känner sig instängd i ett äktenskap som hon inte kan att ta sig ur. Hon finner sin man, som hon liknar vid ”en rakad gris”, motbjudande, men hon är så skicklig i att spela rollen som hängiven hustru att äktenskapet betraktas som lyckligt av dem som umgås med paret.

Det är istället Richard, sin kusin, som Selma älskar, beundrar och känner samhörighet med. Och det är för honom som hon i en av romanens mest dramatiska scener använder sin kropp och sina kläder för att uttrycka det som hon inte förmår att säga. När Richard och hans hustru vid ett tillfälle besöker patronens herrgård är den starka samhörigheten mellan kusinerna nära att blomma ut i passion, men Selma besinnar sig och lägger band på sina känslor. Richard får henne att känna åtrå. Hans glöd frestar henne, men det väcker samtidigt hennes avsky att han som gift man ger uttryck åt den.

Dagen efter reser Richard och hans hustru från herrgården, och när Selma ser vagnen rulla iväg fylls hon av en olust över de tomma avskedsfraser som kusinerna växlat på yttertrappan. Ska de verkligen minnas varandra så? Snabbt ser hon till att få sin häst sadlad och ger sig av i galopp över fälten för att genskjuta det avresande sällskapet. Andfådd och upphettad stannar hon till under ett par stora ekar uppe på en kulle och väntar in vagnen som närmar sig på vägen nedanför. Hon drar ned sin ridjacka så att den stramar om livet och stödjer ena handen mot knät. Vagnen saktar in, och Richard får syn på den slanka ryttaren. En enda blick utbyter de innan Selma vänder tillbaka till herrgården på sin häst, men scenen som hon skapat har för alltid etsats sig in i Richards minne:

”Bröstet syntes högre och midjan smärtare, ty i riddräkt var hon alltid snörd. Det svarta klädet satt som gjutet kring hennes starka armar och axlarnas vackra rundning. Kinderna hade denna skarpa rodnad, som kom panna och haka att synas ännu vitare, näsborrarna vidgades av den häftiga andhämtningen och under de linjelika ögonbrynen logo hennes ljusa ögon av mod och levnadslust. Hon var svettig och varm, hästen tovig och våt, och på kjolen sågos gula fläckar av lerstänk. Det fanns hos henne intet av sensibel prydlighet, intet av mjukt behag, det var blott hälsans robusta skönhet, vilken endast ett för naturen öppet öga kan uppfatta.”

Efter Richards avfärd inser Selma att hon måste bryta sig loss ur sitt äktenskap, och uppbrottet sker under ett besök i Stockholm. En kväll på teatern slutar i en häftig diskussion mellan Selma och hennes man om kvinnans underordning i äktenskapet, och när Selma påstår att hon sålde sig för pengar då hon gifte sig blir patron vred. Ilskan växer när hon förklarar att hon nu vill ha sin frihet och att löftet som hon gav som sextonårig flicka inte är bindande för henne som vuxen kvinna. Ingen skam ska hindra henne från att lämna sin man och sitt äktenskap, säger hon och understryker sina ord med en kroppsrörelse:

”I den översvallande känslan av ungdomlig kraft, böjde hon sig tillbaka och sträckte ut sina armar, så att den smärta gestalten tecknade sig som ett kors mot den ljusa gardinen. Denna åtbörd visade med ens hela figurens tvångsfria skönhet, – icke snörd i korsett, utan uppburen av naturens böjliga styrka, – denna fina smidighet som ger intrycket av att kunna böjas som en stålfjäder och springa upp igen.”

Men vart ska hon ta vägen? undrar patron överlägset. Hon har ingen utbildning och inga färdigheter. Vem ska rekommendera henne? Han, kanske? Selma tvingas erkänna att hennes möjligheter till ett annat liv är små, men när hennes man gått och lagt sig sätter hon sig ned och skriver till Richard, sin kusin, och ber honom ordna en plats åt henne vid något gymnastikinstitut. Hon känner en inre frid, och all bitterhet är borta.

Och där, efter makarnas uppgörelse, slutar romanen. Kanske ska Selma, befriad från sin korsett och sitt trånga liv, nu finna mening i tillvaron och utveckla nya förmågor. Kanske behöver hon inte längre sina dyrbara, vackra kläder för att uttrycka sig och iscensätta sin personlighet. Lugnet har sänkt sig över parets hotellrum, och Victoria Benedictsson lämnar Selma med orden: ”Så böjde hon sig ned och blåste ut sitt ljus, ty hon ville kläda av sig i mörkret.”

Bilden överst: Frieriet av Knut Ekwall. Bilden är beskuren. Foto : Mats Landin/Nordiska museet. Här kan du se tavlan i fullformat.

Här kan du läsa Victoria Benedictssons Pengar

Victoria Benedictsson – författare med hjärta för underklassen

Hösten 1885 kom Victoria Benedictsson (1850–1888) på besök till Stockholm. Under pseudonymen Ernst Ahlgren hade hon några månader tidigare gett ut novellen Pengar, och berättelsen väckte stort intresse hos flera av landets största kulturpersonligheter. Framme i huvudstaden fick hon motta en mängd inbjudningar till olika tillställningar, och en av de första kom från Anne Charlotte Leffler.

Victoria Benedictsson anvåga att reformdräkten inte var till för vanligt folk.

En torsdag i november 1885 noterade Victoria Benedictsson nämligen i sin dagbok att några damer bjudit in henne att delta i överläggningarna om hur en reformdräkt av nordiskt snitt skulle utformas. Besviken noterade hon att Anne Charlotte Leffler, som hon annars värderade högt, hade engagerat sig i frågan. Nog fanns det goda skäl att försöka förändra kvinnors sätt att klä sig, men för Victoria Benedictsson var idén om en reformdräkt endast utslag för en överkultur utan någon som helst förankring i de breda folklagren. I sin dagbok skrev

”På detta använder man tid och omtanke; det är som gjorde man fäderneslandet en stor tjänst. Vad är denna dräkt annat än ett nytt offer på fåfängans altare, ett nytt steg för att skilja sig från underklassen, eller kanhända är det meningen att också den skall bära ”nordisk” dräkt? Igår måste jag skratta åt det; i dag är jag färdig att gråta.”

Den svenska dräktreformrörelsen var utpräglat borgerlig. Det insåg Victoria Benedictsson tidigt, och själv hade hon inget intresse av att medverka till att det skapades en reformdräkt endast för dem i samhället som hade råd att vara praktiska, hygieniska och estetiska. Den skulle i hennes ögon inte bli något annat än ett nytt mode som ökade avståndet mellan människor i olika samhällsklasser.

Det var inte det att Victoria Benedictsson ogillade tanken på en dräktreform. Hon, som många andra, menade att den kvinnliga klädedräkten måste förändras. För sin vän Axel Lundegård (1861–1930) hade hon tidigare uttryckt sin frustration över att så många kvinnor verkade helt omedvetna om att de höga klackarna på deras skor var en hälsofara. Förstod inte de här kvinnorna att det var deras onaturliga kroppshållning och gång som ofta gav dem underlivsbesvär? Och vad gällde snörlivet – ”de ha ingen om aning om, hur det fördärvar, och vad det fördärvar, ty sin egen kropp känna de icke”. Men att skapa en nordisk reformdräkt var inte lösningen på problemet.

Victoria Benedictsson må ha varit kritisk mot tidens mode, men som Anne Charlotte Leffler måste hon ändå konstatera att det för det sena 1800-talets kvinnor inte fanns så många möjligheter att uttrycka sin individualitet annat än med sin dräkt. Därför var det också så viktigt för henne som författare – ja, för alla författare – vilka kläder som en kvinna i en roman eller en novell bar. Hennes karaktär måste ta sig uttryck i dräkten. Till Axel Lundegård skrev Victoria Benedictsson om en kvinnogestalt i ett av hans arbeten:

”Och så ett par ord om Ellens dräkt. Hur är det hon ser ut? Böjd näsa och ett par präktiga ögon som motsäga munnens för veka linjer. Är det så? Håret mörkt, kan jag tro. I så fall röstar för att kläda henne i en stålgrå klänning med blodröda snoddar i alla sömmar. Denna dräkt ska stämma bra överens med hennes glödande beundran för skalden Beppo. Den bör vara djärv och bisarr, men på samma gång kokett och retande, ty halvheten måste fram. Motsatsen mot en brusande levnadslust och en förvekligande uppfostran.”

Lika omsorgsfullt lät Victoria Benedictsson klä sina egna litterära figurer. Det gällde inte minst Selma Berg i Pengar som jag tänkte uppmärksamma i nästa veckas blogginlägg.