Victoria Benedictsson – författare med hjärta för underklassen

Hösten 1885 kom Victoria Benedictsson (1850–1888) på besök till Stockholm. Under pseudonymen Ernst Ahlgren hade hon några månader tidigare gett ut novellen Pengar, och berättelsen väckte stort intresse hos flera av landets största kulturpersonligheter. Framme i huvudstaden fick hon motta en mängd inbjudningar till olika tillställningar, och en av de första kom från Anne Charlotte Leffler.

Victoria Benedictsson anvåga att reformdräkten inte var till för vanligt folk.

En torsdag i november 1885 noterade Victoria Benedictsson nämligen i sin dagbok att några damer bjudit in henne att delta i överläggningarna om hur en reformdräkt av nordiskt snitt skulle utformas. Besviken noterade hon att Anne Charlotte Leffler, som hon annars värderade högt, hade engagerat sig i frågan. Nog fanns det goda skäl att försöka förändra kvinnors sätt att klä sig, men för Victoria Benedictsson var idén om en reformdräkt endast utslag för en överkultur utan någon som helst förankring i de breda folklagren. I sin dagbok skrev

”På detta använder man tid och omtanke; det är som gjorde man fäderneslandet en stor tjänst. Vad är denna dräkt annat än ett nytt offer på fåfängans altare, ett nytt steg för att skilja sig från underklassen, eller kanhända är det meningen att också den skall bära ”nordisk” dräkt? Igår måste jag skratta åt det; i dag är jag färdig att gråta.”

Den svenska dräktreformrörelsen var utpräglat borgerlig. Det insåg Victoria Benedictsson tidigt, och själv hade hon inget intresse av att medverka till att det skapades en reformdräkt endast för dem i samhället som hade råd att vara praktiska, hygieniska och estetiska. Den skulle i hennes ögon inte bli något annat än ett nytt mode som ökade avståndet mellan människor i olika samhällsklasser.

Det var inte det att Victoria Benedictsson ogillade tanken på en dräktreform. Hon, som många andra, menade att den kvinnliga klädedräkten måste förändras. För sin vän Axel Lundegård (1861–1930) hade hon tidigare uttryckt sin frustration över att så många kvinnor verkade helt omedvetna om att de höga klackarna på deras skor var en hälsofara. Förstod inte de här kvinnorna att det var deras onaturliga kroppshållning och gång som ofta gav dem underlivsbesvär? Och vad gällde snörlivet – ”de ha ingen om aning om, hur det fördärvar, och vad det fördärvar, ty sin egen kropp känna de icke”. Men att skapa en nordisk reformdräkt var inte lösningen på problemet.

Victoria Benedictsson må ha varit kritisk mot tidens mode, men som Anne Charlotte Leffler måste hon ändå konstatera att det för det sena 1800-talets kvinnor inte fanns så många möjligheter att uttrycka sin individualitet annat än med sin dräkt. Därför var det också så viktigt för henne som författare – ja, för alla författare – vilka kläder som en kvinna i en roman eller en novell bar. Hennes karaktär måste ta sig uttryck i dräkten. Till Axel Lundegård skrev Victoria Benedictsson om en kvinnogestalt i ett av hans arbeten:

”Och så ett par ord om Ellens dräkt. Hur är det hon ser ut? Böjd näsa och ett par präktiga ögon som motsäga munnens för veka linjer. Är det så? Håret mörkt, kan jag tro. I så fall röstar för att kläda henne i en stålgrå klänning med blodröda snoddar i alla sömmar. Denna dräkt ska stämma bra överens med hennes glödande beundran för skalden Beppo. Den bör vara djärv och bisarr, men på samma gång kokett och retande, ty halvheten måste fram. Motsatsen mot en brusande levnadslust och en förvekligande uppfostran.”

Lika omsorgsfullt lät Victoria Benedictsson klä sina egna litterära figurer. Det gällde inte minst Selma Berg i Pengar som jag tänkte uppmärksamma i nästa veckas blogginlägg.

 

Publicerat av

Henric Bagerius

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *