Korsetten även som en möjlighet

När jag höll ett föredrag om den svenska dräktreformrörelsens kamp mot korsetten för några veckor sedan fick jag frågan om det inte fanns några kvinnor under det sena 1800-talet som stod upp för korsetten och framhöll några av dess fördelar: att den gav en rak hållning och fungerade som stöd för den som hade ryggproblem. Och visst: i debatten om det kvinnliga modeslaveriet framträdde då och då kvinnor som menade att dräktreformatorerna överdrev farorna med att bära korsett.

Thecla Sköldberg (1851–1926), nära vän till Anne Charlotte Leffler och hennes litterära rådgivare, tillhörde dem som vände sig mot överdrifterna. I ett brev från vintern 1886 ondgjorde hon sig över att en läkare som Curt Wallis  gav en minst sagt skev bild av verkligheten i sina skildringar av snörlivets faror. Det var inte alls så hälsovådligt som han ville låta påskina:

”Wallis säger själv att kroppen ackomoditerar [anpassar] sig. Och faktiskt är att så kallade baldrottningar ej har kortare eller mer sjukligt liv än hyggliga borgardöttrar eller att magsjukdomar äro vanligare hos kvinnor än hos män. Tvärtom! Vilket bevisar att det olycksaliga snörlivet och urringningen ej äro så farliga.”

Inställningen till korsetten var annars ambivalent hos många kvinnor – också hos vissa reformivrare. En korsett innebar nämligen inte bara begränsningar; den gav också en del möjligheter. Korsetten signalerade elegans och modernitet, och den gjorde det möjligt för kvinnor att forma sin kropp och bli beundrade för sin vackra figur. Inte ens Anne Charlotte Leffler, som så ihärdigt predikade mot snörlivet, var beredd att låta midjan anta sin naturliga form. Om det gick att undvika ville hon helst inte bära trikåliv och ”se bred ut i livet som en bondhustru” skrev hon i ett brev till sin mor hösten 1885.

Korsetter

Den smala midjan var en markör för en modern, borgerlig kvinnlighet, och med sina val av kläder kunde kvinnor uttrycka sin individualitet i en tid när möjligheterna att formulera en egen åsikt trots allt var rätt så begränsade. Det var ett av få sätt på vilka kvinnor kunde låta sin personlighet träda fram, konstaterade Victoria Benedictsson bittert under en resa till Paris våren 1888. Hon menade att nästan alla män uppfattade kvinnor som betydelselösa små djur. De räknades inte:

”Vad jag menar är, att kvinnornas nästan enda individualitet ligger i kläderna. Utan att tänka därpå uppfattar hon det själv så: männen gör så även. Hon är inte en människa, hon är bara ett husdjur, det dyrbaraste. Hon är mer än hästen och får dyrbarare seldon.”

Victoria Benedictssons ord andas uppgivenhet, och mycket riktigt låter sig kvinnorna i hennes romaner ofta klädas av och för män. En mörk klänning i hårt tyg och utan skrynklor uttrycker inte sällan en oförmåga hos kvinnan som bär den att stå upp mot samhällets konventioner. Hon har, så att säga, stelnat inombords och är fångad i sin dräkt. Men det finns också andra litterära kvinnogestalter som ser handlingsmöjligheter i sina kläder, kvin­nor som i valet av tyger, färger och accessoarer vill utmana normerna och fri­göra sig från omgivningens krav.

Ulla Rosenhane i Anne Charlotte Lefflers roman En sommarsaga är en av dem, och hennes historia berättas i nästa veckas inlägg på bloggen.

Reformfestdräkten – en omstridd frack för kvinnor

 

Fram på vårkanten 1886 hade Anne Charlotte Leffler  Hanna Winge och de andra reformivrarna insett att vardagsvarianten av den nynordiska reformdräkten skulle bli svår, eller nästintill omöjlig, att införa bland borgerliga kvinnor. Men det fanns fortfarande en förhoppning om att en annan variant av den kunde bli spridd och använd: reformfestdräkten. Också den var komponerad av Hanna Winge och bestod av en kortare toga över en längre underklänning. I boken Reformdrägten fanns reformfestdräkten avbildad på en färgplansch, och där hade dräkten släp. Det var en eftergift mot damer för vilka det var helt otänkbart att gå på middagsbjudning i en klänning som inte ringlade sig ut på golvet. Av hygieniska skäl skulle dock reformfestdräkten helst göras utan släp. Hanna Winge hade valt en så ren och ädel stil som möjligt för att dräkten ”under modets mest bisarra skiftningar” skulle vara smakfull utan att sticka av.

Professorskan Calla Curman (1850–1935), en av Sällskapet Nya Iduns stiftare och en av initiativtagarna till Föreningen Handarbetets Vänner, blev särskilt förtjust i dräkten och lät genast sy upp en. Hon kallade den sin frack och använde den flitigt vid barer och soaréer under säsongen 1886. Hennes praktfulla dräkt i röd sammet med broderier i gult silke finns idag i Nordiska museets samlingar.

Calls Curman reformfestdräkt frack

Reformfestdräkten var, i motsats till reformdräktens vardagsvariant, anpassad efter tidens mode. Men det hjälpte föga; dräkten möttes med skepsis och användes av få kvinnor. Societetens damer värjde sig mot tanken att klä sig likadant vid fest efter fest, och på dagstidningarnas insändarsidor diskuterades försöken till uniformering av svenska kvinnor. Stockholms Dagblad publicerade ett antal kåserier under rubriken ”Från livets maskerad” där signaturen Den röda dominon behandlade reformdräkten.

I ett av dem från mars 1886 liknades dräkten vid en frack eller en uniform som kvävde kvinnors individualitet, och här utpekades herrarna som de ivrigaste anhängarna av en dräktreform: ”De vilja reformera oss, och göra oss uniforma, och stöpa oss alla i en och samma form, liksom de själva äro stöpta. Men de glömma att vi hava en personlighet, som vill ge sig uttryck även i dräkten. Det borde man aldrig glömma.” Det är svårt att säga hur allvarligt menad den här kritiken mot männen var. Tonen var skämtsam och Den röda dominons rop på hämnd – att se till att även de manliga modedockorna reformerades – var nog tänkt att roa snarare än att oroa.

Det fanns dock läsare som tyckte att det var angeläget att bemöta dominons påståenden. Signaturen »Enfalden från landet», som i Stockholms Dagblad skrev flera inlägg om den nynordiska reformdräkten våren 1886, såg många fördelar med ”uniformeringen” av svenska kvinnor, och mellan de båda signaturerna utspann sig en kvick debatt som i slutändan kom att handla om kvinnlig frigörelse i allmänhet.

Mänskligheten var förslappad, menade »Enfalden från landet» i maj 1886 och hävdade att ”det trånga fodralet” hade nedsatt människors – och kanske i synnerhet kvinnors – omdömesförmåga och viljekraft. Tydligt är att reformdräkten väckte tankar som egentligen inte hade med själva klädesplaggen att göra och också frilade ideologiska meningsskiljaktigheter mellan dem som uttryckte sina åsikter om den. Dräkten blev ett slagfält, för att använda modevetaren Sarah Parkers formulering, där traditionella uppfattningar om mäns och kvinnors uppgifter i samhället kunde utmanas och bekämpas.

Foto: Mats Landin/Nordiska museet. Fotot är ett sammansättning av två bilder och bakgrunden är bearbetad.

 

Curt Wallis – läkare med tro på demokratins möjligheter

En av Dräktreformföreningens ivrigaste anhängare var läkaren Curt Wallis (1845–1922). Han arbetade sedan mitten av 1870-talet vid Karolinska institutet i Stockholm och hade sommaren 1884 blivit utnämnd till extra ordinarie professor i patologisk anatomi. Curt Wallis var också sekreterare i Svenska Läkaresällskapet, vars syfte var – och fortfarande är – att främja vetenskap och utbildning i hälso- och sjukvård, och under flera år fungerade han som redaktör för sällskapets tidskrift Hygiea.

Curt Wallis läkare

Det var Curt Wallis som fick tag på boken Dress and Health, or How to be Strong: A Book for Ladies (1876) under en resa till USA, och väl hemma i Sverige såg han till att den hamnade hos några av de kvinnor som engagerat sig i dräktreformfrågan. Den bildade underlag för boken Reformdrägten: En bok for qvinnor skrifven av qvinnor som utkom strax före jul 1885.

Till den svenska bearbetningen skrev Curt Wallis ett av förorden, och i det underströk han att en förändring av den kvinnliga klädseln var oundviklig. Den var helt enkelt en självklar följd av samhällets demokratisering. Precis som mansdräkten efter franska revolutionen vid 1700-talets slut hade blivit en jämlikhetens dräkt, väl lämpad för arbete, skulle även kvinnodräkten komma att ändra form när kvinnorna blev fullvärdiga samhällsmedborgare och fick delta i samhällets utvecklingsarbete. Hur skulle kvinnan kunna dela det tunga samhällsansvaret om hennes andning hämmades av ett hårt åtdraget snörliv och om hon knappt kunde röra sig i sin trånga kjol och sitt tunga släp?

Curt Wallis var också den som drog upp riktlinjerna för Dräktreformföreningen. Det gjorde han i mars 1886 under en föreläsning på Vetenskapsakademin i Stockholm. Bortåt två timmar ägnade han åt att beskriva hur en reform av den kvinnliga klädedräkten borde gå till. Särskilt hård var kritiken mot snörlivet. Med illustrationer av hopklämda bröstkorgar och sneda ryggrader visade han hur ett snörliv sköt kvinnans hjärta uppåt, minskade utrymmet för hennes lungor, ökade trycket på hennes blodkärl och pressade hennes nedre revben mot levern.

Bild på kvinnokropp med och utan snörliv

Från naturvetenskapligt håll hade åsikten framförts, konstaterade Curt Wallis, att damernas användning av snörliv kunde förklaras av arternas olikheter under kampen för tillvaron. Flera darwinister trodde sig nämligen veta att människan i det här fallet var styrd av naturens principer; hon framhöll helt enkelt vissa egenskaper hos sig själv för att attrahera det motsatta könet och i förlängningen förbättra sina möjligheter att bli gift.

En obenägenhet hos kvinnan att göra sig av med sin korsett bottnade alltså i en närmast biologisk instinkt att förstärka sin anatomiska profil med en smal midja. På samma sätt hade de preussiska officersrockarnas vidd över skuldrorna sitt ursprung i en inre drift hos mannen att betona en av manskroppens karaktäristika: de breda axlarna.

I darwinisternas värld var med andra ord modet underkastat naturens lagar, men riktigt så långt ville inte Curt Wallis gå. Han påpekade att snörliv först börjat användas vid de europeiska hoven under 1500-talet, och med de politiska förändringar som nu skedde i det svenska samhället såg han stora möjligheter för kvinnor att vinna striden mot snörlivet.

När kvinnorna väl trängde in på samhällslivets olika områden skulle det bli omöjligt för dem att behålla snörliven som begränsade deras rörlighet och nedsatte deras hälsa. En dräktreform gagnade nog framför allt kvinnor i de lägre samhällsklasserna och, påpekade Curt Wallis, det var ju känt sedan länge att alla moden spreds uppifrån och ned. Han hoppades därför att societetens damer skulle ta ett moraliskt ansvar och föregå med gott exempel.

Trots sitt starka engagemang för reformer av de kvinnliga klädesplaggen blev Curt Wallis aldrig medlem av Dräktreformföreningen. Det var nämligen mot stadgarna. Vid ett par tillfällen diskuterade styrelsen om även intresserade män – flera läkare ville gärna delta i reformarbetet – skulle kunna teckna medlemskap i föreningen, men slutsatsen blev alltid den att kampen mot modeslaveriet och korståget mot korsetten måste ledas av de förslavade och att en förening som verkade för reformer av kvinnodräkten därför endast skulle bestå av kvinnor.

Följaktligen fick Curt Wallis nöja sig med att stödja Dräktreformföreningens verksamhet på andra sätt. Den i familjen som istället blev medlem och trogen betalade in avgiften på en krona varje år var Maria Augusta Wallis (1819–1898), hans mor.

Snörliv i förändring

Dräktreformföreningen utpekade tidigt snörlivet som modeslaveriets främsta tortyrredskap och ville så snabbt som möjligt få det ersatt av ett bekvämare och hälsosammare reformliv.

Vad var det som upprörde så med snörlivet? Och varför ansågs det vara en så svår fiende att besegra? Hur påverkades snörlivet av det svenska samhällets industrialisering och demokratisering?

Jag reste till Lund för att träffa Pernilla Rasmussen, modevetare vid Institutionen för kulturvetenskaper som tillsammans med Britta Hammar skrivit boken Underkläder: En kulturhistoria (2008). Följ med på en resa i snörlivets historia från tidigt 1880-tal till sent 1950-tal.

 

Delad underkjol och slutna kalsonger

Efter Dräktreformföreningens första allmänna möte lade styrelsen all sin energi på att ta fram en ny uppsättning underkläder som uppfyllde kraven på att vara praktiska och hygieniska. Den visades upp under några dagar i maj 1886 på det nyöppnade textil- och möbelföretaget Svensk Konstslöjdutställning vid Kungsträdgården i Stockholm.

Utställningsbesökarna fick se en höghalsad innerdräkt av ylletrikå med långa ärmar och ben (längst ned till vänster på planschen). Över den skulle kvinnan bära en mellandräkt med ett livstycke – Dräktreformföreningen hade låtit sy upp tre olika modeller – och en delad underkjol, ett slags byxkjol, som knäpptes fast vid livet och på så vis gav så liten tyngd som möjligt (längst upp till höger på planschen).

Tillströmningen av besökare var stor, det såldes ett hundratal mönster och många uttryckte sin belåtenhet med de nya reformplaggen. Men det fanns också de som tyckte annorlunda. Vissa kvinnor opponerade sig mot Dräktreformföreningens slutna kalsonger och trodde att det kunde vara skadligt att omsluta sitt underliv med tyg.

Inte minst av praktiska skäl bar många kvinnor underbyxor som var öppna i grenen; för den som hade flera underkjolar under sin klänning underlättade nämligen det toalettbesöken avsevärt. Läkarna varnade dock för de öppna underbyxorna och menade att de orsakade både plågsamma underlivsbesvär och reumatiska smärtor i benen. Följderna kunde bli långt allvarligare än vad kvinnorna föreställde sig.

Underkläder till reformdräkt

Andra besökare hade funderingar kring materialen i plaggen. Under 1880-talet rasade en bitter strid mellan två tyska dräktreformatorer som hade helt olika uppfattningar om hur man skulle klä sig under. Zoologen Gustav Jäger (1832–1917) förespråkade underkläder av ylletrikå som med sin lätta friktion mot kroppen höll den varm. Ylletrikån påstods dessutom samla upp svett och släppa igenom gaser och därmed hålla kroppen frisk och sund. Läkaren Heinrich Lahmann (1860–1905) pläderade istället för underkläder av bomullstrikå som var mjukare, porösare och lättare att tvätta.

I Dräktreformföreningens styrelse fanns båda uppfattningarna företrädda, och det hade därför blivit diskussion om i vilket material som reformunderkläderna skulle tillverkas. Till sist hade beslutet tagits att föreningen skulle förorda ylletrikå, men för att tillmötesgå dem som inte var övertygade jägerianer syddes innerdräkten även upp i linnetyg.

Innerdräkten, chemiletten, hade lanserats redan hösten 1885 i boken Reformdrägten, och däri underströks att kvinnan själv fick bestämma vilket material den skulle tillverkas i och hur många hon ville ha på sig – en, två eller tre!

Vintertid bar en kvinna lämpligen en innerdräkt av skotsk fårull närmast kroppen och utanpå den ytterligare en av halvylle. Vid den yttre chemiletten knäppte hon sedan fast ett par benkläder i flanell och däröver en yllekjol. Som ersättning för snörlivet kunde kvinnan ovanpå detta ha ett så kallat hygieniskt underliv av bomull vid vilken hon fäste ytterligare en underkjol i något lätt tyg. Över det här bar hon sedan sin klänning. Det gick med andra ord åt många plagg för klä sig rationellt och hälsosamt, och särskilt viktigt var att de gav en jämn värmefördelning över hela kroppen.