Underkläder till reformdräkt

Delad underkjol och slutna kalsonger

Efter Dräktreformföreningens första allmänna möte lade styrelsen all sin energi på att ta fram en ny uppsättning underkläder som uppfyllde kraven på att vara praktiska och hygieniska. Den visades upp under några dagar i maj 1886 på det nyöppnade textil- och möbelföretaget Svensk Konstslöjdutställning vid Kungsträdgården i Stockholm.

Utställningsbesökarna fick se en höghalsad innerdräkt av ylletrikå med långa ärmar och ben (längst ned till vänster på planschen). Över den skulle kvinnan bära en mellandräkt med ett livstycke – Dräktreformföreningen hade låtit sy upp tre olika modeller – och en delad underkjol, ett slags byxkjol, som knäpptes fast vid livet och på så vis gav så liten tyngd som möjligt (längst upp till höger på planschen).

Tillströmningen av besökare var stor, det såldes ett hundratal mönster och många uttryckte sin belåtenhet med de nya reformplaggen. Men det fanns också de som tyckte annorlunda. Vissa kvinnor opponerade sig mot Dräktreformföreningens slutna kalsonger och trodde att det kunde vara skadligt att omsluta sitt underliv med tyg.

Inte minst av praktiska skäl bar många kvinnor underbyxor som var öppna i grenen; för den som hade flera underkjolar under sin klänning underlättade nämligen det toalettbesöken avsevärt. Läkarna varnade dock för de öppna underbyxorna och menade att de orsakade både plågsamma underlivsbesvär och reumatiska smärtor i benen. Följderna kunde bli långt allvarligare än vad kvinnorna föreställde sig.

Underkläder till reformdräkt

Andra besökare hade funderingar kring materialen i plaggen. Under 1880-talet rasade en bitter strid mellan två tyska dräktreformatorer som hade helt olika uppfattningar om hur man skulle klä sig under. Zoologen Gustav Jäger (1832–1917) förespråkade underkläder av ylletrikå som med sin lätta friktion mot kroppen höll den varm. Ylletrikån påstods dessutom samla upp svett och släppa igenom gaser och därmed hålla kroppen frisk och sund. Läkaren Heinrich Lahmann (1860–1905) pläderade istället för underkläder av bomullstrikå som var mjukare, porösare och lättare att tvätta.

I Dräktreformföreningens styrelse fanns båda uppfattningarna företrädda, och det hade därför blivit diskussion om i vilket material som reformunderkläderna skulle tillverkas. Till sist hade beslutet tagits att föreningen skulle förorda ylletrikå, men för att tillmötesgå dem som inte var övertygade jägerianer syddes innerdräkten även upp i linnetyg.

Innerdräkten, chemiletten, hade lanserats redan hösten 1885 i boken Reformdrägten, och däri underströks att kvinnan själv fick bestämma vilket material den skulle tillverkas i och hur många hon ville ha på sig – en, två eller tre!

Vintertid bar en kvinna lämpligen en innerdräkt av skotsk fårull närmast kroppen och utanpå den ytterligare en av halvylle. Vid den yttre chemiletten knäppte hon sedan fast ett par benkläder i flanell och däröver en yllekjol. Som ersättning för snörlivet kunde kvinnan ovanpå detta ha ett så kallat hygieniskt underliv av bomull vid vilken hon fäste ytterligare en underkjol i något lätt tyg. Över det här bar hon sedan sin klänning. Det gick med andra ord åt många plagg för klä sig rationellt och hälsosamt, och särskilt viktigt var att de gav en jämn värmefördelning över hela kroppen.

Publicerat av

Henric Bagerius

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *