Reformfestdräkten – en omstridd frack för kvinnor

 

Fram på vårkanten 1886 hade Anne Charlotte Leffler  Hanna Winge och de andra reformivrarna insett att vardagsvarianten av den nynordiska reformdräkten skulle bli svår, eller nästintill omöjlig, att införa bland borgerliga kvinnor. Men det fanns fortfarande en förhoppning om att en annan variant av den kunde bli spridd och använd: reformfestdräkten. Också den var komponerad av Hanna Winge och bestod av en kortare toga över en längre underklänning. I boken Reformdrägten fanns reformfestdräkten avbildad på en färgplansch, och där hade dräkten släp. Det var en eftergift mot damer för vilka det var helt otänkbart att gå på middagsbjudning i en klänning som inte ringlade sig ut på golvet. Av hygieniska skäl skulle dock reformfestdräkten helst göras utan släp. Hanna Winge hade valt en så ren och ädel stil som möjligt för att dräkten ”under modets mest bisarra skiftningar” skulle vara smakfull utan att sticka av.

Professorskan Calla Curman (1850–1935), en av Sällskapet Nya Iduns stiftare och en av initiativtagarna till Föreningen Handarbetets Vänner, blev särskilt förtjust i dräkten och lät genast sy upp en. Hon kallade den sin frack och använde den flitigt vid barer och soaréer under säsongen 1886. Hennes praktfulla dräkt i röd sammet med broderier i gult silke finns idag i Nordiska museets samlingar.

Calls Curman reformfestdräkt frack

Reformfestdräkten var, i motsats till reformdräktens vardagsvariant, anpassad efter tidens mode. Men det hjälpte föga; dräkten möttes med skepsis och användes av få kvinnor. Societetens damer värjde sig mot tanken att klä sig likadant vid fest efter fest, och på dagstidningarnas insändarsidor diskuterades försöken till uniformering av svenska kvinnor. Stockholms Dagblad publicerade ett antal kåserier under rubriken ”Från livets maskerad” där signaturen Den röda dominon behandlade reformdräkten.

I ett av dem från mars 1886 liknades dräkten vid en frack eller en uniform som kvävde kvinnors individualitet, och här utpekades herrarna som de ivrigaste anhängarna av en dräktreform: ”De vilja reformera oss, och göra oss uniforma, och stöpa oss alla i en och samma form, liksom de själva äro stöpta. Men de glömma att vi hava en personlighet, som vill ge sig uttryck även i dräkten. Det borde man aldrig glömma.” Det är svårt att säga hur allvarligt menad den här kritiken mot männen var. Tonen var skämtsam och Den röda dominons rop på hämnd – att se till att även de manliga modedockorna reformerades – var nog tänkt att roa snarare än att oroa.

Det fanns dock läsare som tyckte att det var angeläget att bemöta dominons påståenden. Signaturen »Enfalden från landet», som i Stockholms Dagblad skrev flera inlägg om den nynordiska reformdräkten våren 1886, såg många fördelar med ”uniformeringen” av svenska kvinnor, och mellan de båda signaturerna utspann sig en kvick debatt som i slutändan kom att handla om kvinnlig frigörelse i allmänhet.

Mänskligheten var förslappad, menade »Enfalden från landet» i maj 1886 och hävdade att ”det trånga fodralet” hade nedsatt människors – och kanske i synnerhet kvinnors – omdömesförmåga och viljekraft. Tydligt är att reformdräkten väckte tankar som egentligen inte hade med själva klädesplaggen att göra och också frilade ideologiska meningsskiljaktigheter mellan dem som uttryckte sina åsikter om den. Dräkten blev ett slagfält, för att använda modevetaren Sarah Parkers formulering, där traditionella uppfattningar om mäns och kvinnors uppgifter i samhället kunde utmanas och bekämpas.

Foto: Mats Landin/Nordiska museet. Fotot är ett sammansättning av två bilder och bakgrunden är bearbetad.

 

Publicerat av

Henric Bagerius

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *