En blick tillbaka

Korsetten även som en möjlighet

När jag höll ett föredrag om den svenska dräktreformrörelsens kamp mot korsetten för några veckor sedan fick jag frågan om det inte fanns några kvinnor under det sena 1800-talet som stod upp för korsetten och framhöll några av dess fördelar: att den gav en rak hållning och fungerade som stöd för den som hade ryggproblem. Och visst: i debatten om det kvinnliga modeslaveriet framträdde då och då kvinnor som menade att dräktreformatorerna överdrev farorna med att bära korsett.

Thecla Sköldberg (1851–1926), nära vän till Anne Charlotte Leffler och hennes litterära rådgivare, tillhörde dem som vände sig mot överdrifterna. I ett brev från vintern 1886 ondgjorde hon sig över att en läkare som Curt Wallis  gav en minst sagt skev bild av verkligheten i sina skildringar av snörlivets faror. Det var inte alls så hälsovådligt som han ville låta påskina:

”Wallis säger själv att kroppen ackomoditerar [anpassar] sig. Och faktiskt är att så kallade baldrottningar ej har kortare eller mer sjukligt liv än hyggliga borgardöttrar eller att magsjukdomar äro vanligare hos kvinnor än hos män. Tvärtom! Vilket bevisar att det olycksaliga snörlivet och urringningen ej äro så farliga.”

Inställningen till korsetten var annars ambivalent hos många kvinnor – också hos vissa reformivrare. En korsett innebar nämligen inte bara begränsningar; den gav också en del möjligheter. Korsetten signalerade elegans och modernitet, och den gjorde det möjligt för kvinnor att forma sin kropp och bli beundrade för sin vackra figur. Inte ens Anne Charlotte Leffler, som så ihärdigt predikade mot snörlivet, var beredd att låta midjan anta sin naturliga form. Om det gick att undvika ville hon helst inte bära trikåliv och ”se bred ut i livet som en bondhustru” skrev hon i ett brev till sin mor hösten 1885.

Korsetter

Den smala midjan var en markör för en modern, borgerlig kvinnlighet, och med sina val av kläder kunde kvinnor uttrycka sin individualitet i en tid när möjligheterna att formulera en egen åsikt trots allt var rätt så begränsade. Det var ett av få sätt på vilka kvinnor kunde låta sin personlighet träda fram, konstaterade Victoria Benedictsson bittert under en resa till Paris våren 1888. Hon menade att nästan alla män uppfattade kvinnor som betydelselösa små djur. De räknades inte:

”Vad jag menar är, att kvinnornas nästan enda individualitet ligger i kläderna. Utan att tänka därpå uppfattar hon det själv så: männen gör så även. Hon är inte en människa, hon är bara ett husdjur, det dyrbaraste. Hon är mer än hästen och får dyrbarare seldon.”

Victoria Benedictssons ord andas uppgivenhet, och mycket riktigt låter sig kvinnorna i hennes romaner ofta klädas av och för män. En mörk klänning i hårt tyg och utan skrynklor uttrycker inte sällan en oförmåga hos kvinnan som bär den att stå upp mot samhällets konventioner. Hon har, så att säga, stelnat inombords och är fångad i sin dräkt. Men det finns också andra litterära kvinnogestalter som ser handlingsmöjligheter i sina kläder, kvin­nor som i valet av tyger, färger och accessoarer vill utmana normerna och fri­göra sig från omgivningens krav.

Ulla Rosenhane i Anne Charlotte Lefflers roman En sommarsaga är en av dem, och hennes historia berättas i nästa veckas inlägg på bloggen.

Publicerat av

Henric Bagerius

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *