Truls Johan Hartelius – sjukgymnast med tankar om snörlivets påverkan på intelligensen

En man som ihärdigt kritiserade snörlivet och varnade för dess skadlighet var sjukgymnasten Truls Johan Hartelius (1818–1896). I flera debattinlägg underströk han vikten av att societetens damer tog ansvar för att reformera den kvinnliga klädedräkten, och han varnade dem för att en hårt snörd midja på sikt kunde försvaga deras intelligens.

Redan i november 1882 – långt innan den svenska dräktreformrörelsen såg dagens ljus – lät T. J. Hartelius publicera en uppsats i dagstidningen Nya Dagligt Allehanda där han gick till storms mot snörlivet. Han hade svårt att föreställa ett mode som stod i större strid med sunt förnuft än snörlivet. Det klämde ihop revbenen, tryckte undan levern, störde blodcirkulationen, rubbade kärltrycket, hämmade andningen, förslappade bålmusklerna, skadade matsmältningen och försvagade underlivets organ: ”Fullföljas och dragas konsekvenserna av snörlivets direkta och indirekta skadliga inverkningar, så finner man, att dessa sträcka sig mer eller mindre till alla människan livsförrättningar och – de sträcka sina skadliga verkningar även till kommande släkten.”

T. J. Hartelius hade i trettioårsåldern utbildat sig vid Gymnastiska centralinstitutet (GCI) i Stockholm – numera Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) – och blev senare som överlärare vid institutet en självklar förgrundsfigur för svensk sjukgymnastik. I läroböcker, artiklar och föredrag berättade han hur gymnastiska övningar av olika slag bidrog till att skapa friska och sunda kroppar, och han var en varm anhängare av linggymnastikens tankar om disciplin och måttlighet som en väg till själslig och kroppslig balans. Att frivilligt snöra in sig i en korsett var för honom vansinne.

en hårt snörd midja på sikt kunde försvaga deras intelligens

Att bära snörliv var inte bara ett våld mot hälsan, menade T. J. Hartelius. Det var även ett angrepp på skönhetslagarna, eftersom det vanställde den mänskliga organismen. Häri låg det mest egendomliga: ”att ett mode, som kränker hälsan och vanskapar människans organism, kan vilseföra och tvinga smaken på sin sida”. Om bara kvinnorna som envisades med att bära det fördärvliga modeplagget kunde förstå hur smärtsamt det var för den som hade blick för det naturliga, enkla och sanna att se dem plåga sig själva med snören, snoddar och planschetter. Ingen har rätt att frivilligt skada sig själv, ansåg T. J. Hartelius, och av det skälet måste bruket av snörlivet betraktas som ett moraliskt brott.

en hårt snörd midja på sikt kunde försvaga deras intelligens

T. J Hartelius var, som många andra, övertygad om att en förändring först måste ske hos kvinnorna i den stilsättande societeten. Moden gick uppifrån och nedåt, och det följde därför moraliska förpliktelser med att leva på samhällets höjder. I en artikel om kvinnors hälsa och klädedräkt som trycktes i Tidskrift för hemmet i februari 1885 – bara någon vecka efter att Anne Charlotte Leffler introducerade tanken på en svensk dräktreform – underströk T. J. Hartelius vikten av att societetens damer tog sitt ansvar:

”Reformen kan och bör kvinnan utföra. Naturligtvis kan det­ta ej väntas av den tjänande kvinnan, utan har ett olycksbringande mode spritt sig från de högre sam­hällsklasserna, så är också billigt, att en nyttig reform härifrån ut­går. Och skulle det icke vara värdigt kvinnan att mot det djärva och oförsynta mo­det upptaga striden? Kvinnan framträder i våra dagar på många områden beslut­samt och kraftigt för hu­mana och välgörande reformer, och hon skall icke under­låta att även här ingripa i en fråga, som rör henne själv, det uppväxande släktet och kommande generationer.”

Två år senare, i februari 1887, kom en ny attack mot snörlivet från T. J. Hartelius. I den populärmedicinska tidskriften Hälsovännen poängterade han att snörlivet även försvagade intelligensen. Om nu någon tvivlade på att så var fallet, fanns beviset i en sanning som bekräftats genom årtusendena: ”i en frisk kropp bor en sund själ”. Själ och kropp var enligt T. J. Hartelius så tätt sammanbundna att det som skadade den ena också skadade den andra. En ung kvinna som av sitt hårt åtdragna snörliv förblev stillasittande förlorade följaktligen även rörligheten i sitt intellekt. ”I den håglöshet, ouppmärksamhet och slapphet i tanken, som besvärar mången flicka, torde nog snörlivet även hava sin andel”, var T. J. Hartelius slutsats. Men det var han, ska sägas, rätt ensam om att hävda.

 

Korsetten – farorna med att snöra sig

Även om en och annan lyfte fram möjligheterna som låg i att använda korsett – att själv kunna forma kroppen, skapa en egen identitet och uttrycka en individualitet – så talade merparten av dem som debatterade klädesplagget vid 1800-talets slut om farorna med att snöra sig.

Inte minst dåtidens läkare och sjukgymnaster varnade för alla sjukdomar som drabbade kvinnor i korsett. Ett snörat liv deformerade inte bara kvinnornas bröstkorg och gjorde det svårt för dem att andas; det kunde också orsaka hjärtklappning, dålig matsmältning, förtvinad bukmuskulatur och sjuklig nervositet. Och ville det sig riktigt illa kunde snörade kvinnor drabbas av hjärtfel, blodbrist, bleksot, lungblödningar och störd gallavsöndring med gulsot som följd. Det påstods också att det fanns unga damer som snört ihjäl sig i sin strävan att få smal midja.

Var verkligen snörlivet så skadligt? Var det närmast med livet som insats som kvinnor snörde sig? Vissa historiker anser att plagget säkerligen låg bakom en del av de åkommor som det sena 1800-talets kvinnor klagade över. Leigh Summers är en av dem. Hon menar att det inte alls var ovanligt att kvinnor hade sina korsetter riktigt hårt åtsnörda och att det då gav dem stora hälsoproblem. Därom finns många vittnesmål från både läkare och patienter, och dessa måste tas på allvar och analyseras noga.

Så har inte skett i den medicinhistoriska forskningen, hävdar Leigh Summers i boken Bound to Please: A History of the Victorian Corset (2001) och vänder sig mot att så gott som alla lidanden som engelska kvinnor i viktoriansk tid förknippade med bruket av snörliv numera avfärdas som psykosomatiska besvär. Snörlivet var nog hälsovådligare än somliga historiker tror.

Andra betonar att snörlivet inte alls var så farligt att använda som dåtidens medicinska vetenskap ville göra gällande. Valerie Steele poängterar i boken The Corset: A Cultural History (2001) att korsetterna som användes mot 1800-talets slut sällan var så trånga som läkare och dräktreformatorer hävdade, och hon ser det som högst osannolikt att åtdragna snörliv kunde orsaka alla sjukdomstillstånd som beskrevs i medicinska böcker och artiklar från förra sekelskiftet.

Visst kunde snörlivet ge en del hälsoproblem. Hårt snörda kvinnor hade svårt att dra djupa andetag, blev lättare förstoppade och fick ibland hudutslag eller sårbildningar av hårda delar i snörlivet som skavde. Men det rörde sig inte om livshotande tillstånd av det slag som många läkare varnade för: hjärtfel, blodbrist och lungblödningar. Inte heller de smärtsamma gallstensanfall som läkarna rapporterade att en del korsettbärande kvinnor drabbades av tycks ha haft att göra med deras snörning.

farorna med att snöra sig

Hur var det då med skelettet? Finns det bevis för att snörlivet deformerade kvinnors kroppar, tryckte ihop revbenen och sköt de inre organen ur sina naturliga lägen? Antropologen Rebecca Gibson har i avhandlingen ”To Mold the Wax of the Woman”: An Examination of Changes in Skeletal Morphology due to Corseting (2017) undersökt två större skelettsamlingar vid Museum of London och Musée de l’Homme i Paris och studerat bröstkorgens storlek och form hos ett antal skelett från 1700- och 1800-talen efter kvinnor som burit snörliv. Hennes mätningar visar att snörliv med insydda valben eller stålplanschetter helt visst pressade samman kvinnans nedre revben, plattade till hennes ryggkotor och gav hennes bröstkorg en rundad form.

Skelettet i överkroppen ändrades alltså när det utsattes för tryck från ett åtdraget snörliv. Hur det sedan påverkade de inre organen är en fråga som inte låter sig besvaras med en undersökning av kvinnornas kvarlevor, men så mycket kan sägas att snörlivet av allt att döma inte förkortade deras liv nämnvärt. Rebecka Gibson uppskattar att merparten av de snörade kvinnorna i samlingarna hade passerat den förväntade medellivslängden för engelskor och fransyskor när de avled. Flera av dem var i sjuttioårsåldern, och några var närmare åttio år vid sin död.

Diagnostiken i det sena 1800-talets medicinska böcker och artiklar var alltså en aning vidlyftig, och vissa sjukdomstillstånd som läkarna konstaterade hos sina hårt snörade patienter hade inte alltid med snörlivet att göra. Uppenbarligen kunde även kvinnor som bar trånga korsetter få ett långt liv.

Bilden: Förstasidan på brittiska The Illustrated Police News, från sommaren 1870

En manlig historiker provar korsetter

Så var det då äntligen dags att prova korsetter. Jag återvänder till Textilmuseet i Borås för att med hjälp av museiintendenten Viktoria Holmqvist titta på tre olika former av liv – två snörliv och ett reformliv – och ta reda på vad planschetter och snörningar egentligen gör med kroppen.

Hur påverkas andningen? Hur förändras hållningen? Och kanske den intressantaste frågan: Hur många centimeter runt midjan kan en manlig historiker trolla bort genom hård snörning?

Svaren hittar ni här:

 

Konstnärens midja – hur snörlivet gör kvinnan till individ

Att modedräkten och snörlivet trots allt gav kvinnor vissa möjligheter att uttrycka sin individualitet kunde inte ens Anne Charlotte Leffler förneka. När hon satte sig ned för att förbereda sitt brandtal till Sällskapet Nya Iduns första möte i februari 1885 hade hon precis påbörjat arbetet med en ny, självbiografisk roman om kvinnan och konstnärskapet. Hon gav den senare titeln En sommarsaga, och den lyfter på ett spännande sätt fram komplexiteten i borgerliga kvinnors relation till sina kläder.

I En sommarsaga, som publicerades i två delar sommaren 1886, får läsaren möta Ulla Rosenhane som tillhör den europeiska konstnärseliten och lever ett mycket självständigt liv. Under en sommarvistelse på västkusten blir hon bekant med norrmannen Rolf Falk som leder en folkhögskola på den norska landsbygden. De dras till varandra och förenas av en motvilja mot överklassens onödiga lyx och bondebefolkningens fattigdom. Båda är kritiska till den konstlade överkulturens uttrycksformer, och för Ulla innefattar det även den hårda korsetten och den trånga modedräkten. Ulla är inte särskilt intresserad av kvinnorörelsens kamp för kvinnlig rösträtt och gifta kvinnors äganderätt som var på tapeten vid den här tiden, men hon vill under inga omständigheter sätta sin personlighet i tvångströja:

”Nej, vad jag framför allt vill vinna” säger hon, ”det är individuell frihet – rätt att kläda mig, röra mig, tala och handla som jag finner gott. Och de skrankor jag framför allt vill ned­bryta, det är de som hindra ett naturligt, fritt umgänge mellan män och kvinnor – alla de polisförordningar, som vill förbjuda oss att vara goda vänner och kam­rater och leva tillsammans som sådana”.

Modeplansch

Ändå accepterar hon ett äktenskap med Falk som innebär att hon ger upp sin konstnärskarriär, följer honom till hans folkhögskola och klär sig i de enkla ylleklänningar som traktens bondhustrur bär. Det tar dock inte lång tid förrän Ulla börjar känna leda vid livet på landsbygden. Hon längtar tillbaka till konstnärstillvaron. När hon får se en artikel om en konstutställning i Kristiania bestämmer hon sig för att åka dit och drar fram alla sina klänningar och brer ut dem på soffor och stolar i sitt rum. Falk är inte road. Han vill att hans hustru ska klä sig enkelt och inte bära någon av de moderiktiga, utländska klänningar som hon har i sin garderob. Det skulle vara skrattretande, säger han. Ulla protesterar:

”Men om jag uppträdde som en levande exponent av dina principer, inföll hon, vore det inte ännu löjligare? Kan du verkligen vilja, att jag ska gå i bonddräkt inne i Kristiania?– Du är så söt så, sade han och tog henne om livet. Så ung, fin och smidig i den enkla ylleklänningen.

– Javisst, nu vill du muta mig, sade hon skrattande och rev sig lös. Jag ska tjänstgöra som ett slags skylt för dig. Ska du inte också i hålla ett folkligt föredrag och förevisa mig som åskådningsmaterial och vända mig på alla sidor och säga: Se här! Ingen korsett! Och så vända mig helt om och säga: Och se här! Ingen turnyr. Så ska en folkets man kläda sin hustru. Nej du, det får du mig ändå inte till. Det ska bli riktigt roligt att kläda mig elegant en gång igen.”

Modeplansch

Medan Ulla försöker få igen ett svart atlasliv runt sin midja, så övergår samtalet till att handla om hennes konstnärskap och yrkeskarriär. Den skämtsamma tonen blir allvarlig, för Ulla har insett att hon måste få måla om hon ska överleva. Och att hon nu är på väg tillbaka till yrkeslivet märks också i hennes kläder. När hon till sist besöker konstutställningen i Kristiania och ger sig ut på promenad känner Falk knappt igen henne:

”Hon kom snart ned till dem i en promenadklänning i engelsk smak – enkel, men så stilfull, att alla vände sig om efter henne, då de gingo framåt Karl Johans gata till utställningen. Det var icke något »folkligt« i denna enkelhet. En veckad kjol och en liten jacka av smårutigt herrtyg, vit väst, herrhatt av filt, kikare på ett band över axeln samt en långskaftad parasoll, vilken hon använde som spatserkäpp då de gingo i skuggan på trottoaren.

– Det blir verkligen enformigt i längden att gå i nationaldräkt – det är riktigt trevligt att vara en smula chic, sade hon och tittade i förbigående i ett stort bodfönster.”

Ulla vill vinna individuell frihet, och för henne innefattar det att klä sig som hon själv önskar. Borta är kritiken mot de moderiktiga dräkternas trånga midjor. Den torftiga tillvaron på landsbygden har skapat lust för skönhet hos henne. I de vackra klänningarna, de åtsmitande snörliven och de fantasifulla turnyrerna ser hon nu en möjlighet till individualitet och konstnärlig frihet: att skapa sig en egen identitet, att bli beundrad för sin skönhet, sin kreativitet och sitt nytänkande. Snörlivet, inte minst, har blivit en möjlighet för henne; i modedräktens timglasformade siluett får Ulla Rosenhane en uttrycksform för sitt konstnärskap.

Huruvida snörlivet också erbjuder en möjlighet för mig att bli beundrad för min skönhet, min kreativitet och mitt nytänkande tänker jag ta reda på nästa vecka. Då, mina vänner, ska jag nämligen prova korsetter på Textilmuseet i Borås. Det torde bli en syn för gudar.

Och önskar ni se mer av korsettkrig innan dess, föreslår jag att ni slår på Kanal 5 på måndag (den 9 april), kl. 21.00, och tittar på Den fantastiska historien med Berg och Meltzer. Där får jag träffa – tro det eller ej – självaste Anne Charlotte Leffler när hon en kall februaridag 1885 manar till korståg mot korsetten. Det vill ni inte missa.