Modet som kvinnlig gudamakt

Snörlivets offer och modeväxlingarnas trälar – den svenska dräktreformrörelsen använde mycket medvetet bilder av förtryck och slaveri för att förtydliga sitt budskap i en tid då ropen på en demokratisering av samhället ljöd allt starkare. I föredrag, artiklar och debattinlägg beskrevs modet som en kvinnlig gudom som med självklarhet tyranniserade alla kvinnor som hon gjort sig till härskare över och utan nåd straffade dem som försökte sätta sig upp mot hennes vilja. Få kvinnor hade under århundradena lyckats frigöra sig från hennes träldomsok.

Att modet kunde förslava kvinnor och hålla dem fångna tycks ha varit en rätt vanlig uppfattning i det sena 1800-talets svenska samhälle. Inte ens i tidens modejournaler ifrågasattes att det fanns ett slags gudamakt som regerade över dem som ville vara moderna och ständigt skapade nya lagar som skulle efterlevas. Denna modets gudinna var både nyckfull och egensinnig, medgav modekåsörerna. Men hennes regim var inte alls så hård som dräktreformatorerna ville göra gällande. I maj 1887 konstaterade den skandinaviska modetidningen Frejas korrespondent på plats i Paris:

”Modet är ingen tyrann utan en ganska mild härskarinna, vilken lämnar sina trogna full frihet att välja det som bäst passar vars och ens ålder, ställning och utseende bland den mångfald av nya former, tyger och färger som säsongen erbjuder, och en kvinna med takt och smak kläder sig på samma gång elegant och enkelt utan dåraktiga överdrifter.”

Våren 1888 poängterade tidningen att modet aldrig ”så bestämt och oavvisligt” fordrade att kvinnor skulle fästa vikt vid dess alla detaljer – vars och ens personliga smak måste vara avgörande – och hösten 1888 fastslogs att modet inte längre befallde det ena eller andra. Det mesta var nu tillåtet: ”Det enda, som förbjudes, är att kläda sig smaklöst och missklädande då så mycken valfrihet råder.” En kåsör i Iduns modebilaga uttryckte samma uppfattning några veckor senare:

”Modet är ej längre envåldshärskare. Dess despotiska fordringar ha fått ge vika och giva personliga smakriktningar plats. Även en kvinna, som strävar att vara modern, behöver ej längre frukta att förefalla omodern, om hon ej slaviskt följer bestämda modeller eller begagnar bestämda färger. Det är en stor frihet att få välja det klädsammaste, det mest passande, men den är ej lätt att begagna; det behöves både smak och eftertanke vid väljande och sammanställande av toaletter. Men varje dam kan tillägna sig denna smak och denna eftertanke, endast det står klart för henne, att ej det samma kläder var och en.”

Det var dålig smak och bristande omdöme hos tidens kvinnor som gjorde dem till slavar under modet, om vi ska tro de svenska modejournalerna. En hel del damer saknade helt sinne för det sköna och känsla för det passande, och långt ifrån alla hade förmåga att skapa elegans i enkelheten; det kunde ”endast en verkligt distingerad kvinna”, påpekades i Freja våren 1887. Alltför många måste karaktäriseras som ”personer med obestämd smak” som endast eftersträvade något nytt – hur fult det än var och hur illa det än satt – och det var bland dem som det överdrivna, excentriska modet fann sina anhängare. Det var dessa beklagansvärda kvinnor som levde i modeslaveri.

Anna Elisabeth under kniven

Den svenska dagspressen spekulerade våren 1886 i om Anna Elisabeth Hyllengren, en 32-årig sömmerska från Göteborg, hade snört ihjäl sig, och möjligen bidrog uppgifterna om hennes hårt åtsittande kläder till beslutet att obducera hennes lik. Men vad kom egentligen Ludvig Sellberg (1850–1903), andre stadsläkare i Göteborg, fram till under liköppningen? Jag begav mig till Christina Ekström, patolog och rättsläkare på Unilabs vid Sankt Görans sjukhus i Stockholm, för att ta reda på vad obducentens anteckningar om organens konsistens, snittytor och färgnyanser egentligen betyder. Och naturligtvis för att få svar på frågan om  Anna Elisabeth Hyllengren snörde ihjäl sig.

 

 

Polisrapport om fröken Hyllengrens hastiga död

Bland svenskorna som under 1880-talet påstods ha snört ihjäl sig fanns den ogifta Anna Elisabeth Hyllengren, bosatt i Göteborg och för att ta reda på mer om vad som egentligen orsakade hennes död i februari 1886 begav jag mig till Regionarkivet för Västra Götaland. Där bland stadsläkarens papper hittade jag en polisrapport som berättar lite mer om omständigheter runt Anna Elisabeth Hyllengrens hastiga död som uppenbarligen skedde mitt i lördagsstädningen.

Snörliv – som tog livet av kvinnor

Under hela 1880-talet rapporterade den svenska dagspressen om kvinnor som utsatt sig för livsfara genom att snöra sig alltför hårt. Våren 1883 rapporterades att en fröken X, bosatt i Stockholm, var sängbunden sedan sju veckor med svåra underlivsbesvär som orsakats av ett hårt ådraget snörliv. Hon och hennes yngre syster var kända i huvudstaden för sina smärta midjor – systrarna gick under namnet ”himlakropparna” – men snörlivet som gett deras kroppar den av många beundrade timglasfiguren hade till sist gjort en av dem så sjuk att läkarna nu tvivlade på att hennes liv gick att rädda. Händelsen manade onekligen till eftertanke, och Tidningen för Vänersborgs län och stad såg sig nödgad att avslutningsvis skicka med en uppmaning till varje kvinna som såg artikeln: ”Tag dig därför i akt, värda läsarinna!”

Sommaren 1889 kunde Dagens Nyheter berätta att den tjugofyraåriga fröken B. avlidit på ett sommarställe utanför Stockholm sedan hon kommit överens med några väninnor om ta reda på vem av dem som kunde snöra sig mest. I tävlingen ska fröken B. ha utmärkt sig och väckt allas förvåning med ”sitt onaturligt smidiga liv”. Till sist snörde hon sig dock enligt tidningen för hårt, och följden blev att hon drabbades av blodstörtning och dog. Snörlivet hade krävt ytterligare ett dödsoffer, och landsortskorrespondenten på plats i den svenska sommaridyllen kunde bara föreställa sig vilken sorg hennes familj måste känna.

Ett annat av snörlivets offer ska ha skördats i Göteborg några år tidigare. Vintern 1886 kunde Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning berätta om ogifta Anna Elisabeth Hyllengren som helt hastigt avlidit efter svåra uppkastningar. Som möjlig dödsorsak angavs hård snörning, och händelsen väckte intresse långt utanför Göteborg. Under rubriken Livet för ett snörliv spreds nyheten om det märkliga dödsfallet i flera svenska landsortstidningar.

Var Anna Elisabeth Hyllengren en av dessa modeslavar som snörde ihjäl sig då hon försökte få till en smal midja? Hade hon, som tidningarna skrev, gett sitt liv för ett snörliv? I Jämtlandsposten påpekades att det hölls förhör i poliskammaren dagen efter hennes död, och jag har bestämt mig för att försöka få klarhet i vad som egentligen hände Anna Elisabeth Hyllengren och leta reda på den polisrapport som måste skrivits efter förhören. Rimligen borde det finnas uppgifter om hennes död bland stadsläkarens papper, och dessa ska av allt att döma förvaras på Regionarkivet för Västra Götaland i Göteborg. Ge mig en vecka, så får vi se om jag lyckas ta reda på svaren.