Lotten Lagerstedt – skolkökspionjär utan korsett

Bland de kvinnor runtom i landet som engagerade sig i Dräktreformföreningen fanns Lotten Lagerstedt (1839–1919) från Göteborg. Hon undervisade i hälsolära och skulle med tiden bli en pionjär för det svenska skolköket. Med boken Kokbok för skolkök och enklare matlagning (1892) – senare även publicerad under titeln Kokbok för hem och skola i stad och på landet – etablerade hon sig som en auktoritet inom området hushållspedagogik, och på hennes välbesökta husmoderskurser lärde hon deltagarna allt från att laga god och näringsrik mat till att kompostera köksavfall och göda åkrar med innehållet i tömda nattkärl.

Lotten Lagerstedt hade utbildat sig till lekskollärare i Tyskland, och under några år som guvernant i Skottland hade kommit i kontakt med den engelska dräktreformrörelsen. I ett långt brev till Oscara von Sydow (1864–1956), Dräktreformföreningens sekreterare, berättade hon i maj 1887 att föreningens förslag till reformerade underkläder inte var något nytt för henne:

”I själva verket har jag i många år på min egen person tillämpat de principer föreningen söker få allmännare erkända – det är nu sju år sedan jag i London antog de så kallade reformerade underkläderna samt ”the divided skirt” till underkjol; även började jag då att anordna mina kläder så, att nu hela tyngden vilar på skuldrorna, och jag kan därför av egen erfarenhet intyga hur mycket lättare jag nu finner all kroppsrörelse vara. Snörliv har jag endast begagnat omkring ett års tid och det i unga år – det vill säga för över tjugo år sedan.”

Lotten Lagerstedt förklarade i sitt brev att hon haft ett ganska arbetsamt och ansträngande liv; till största delen hade hon varit verksam som lärare, men under några år hade hon istället arbetat som sjuksköterska. Ändå var hennes hälsa god – här trodde hon att hennes klara idéer om hur kvinnor borde klä sig spelade in – och det gav henne vissa fördelar när hon i olika sammanhang verkade för Dräktreformföreningens sak: ”Det är ju naturligt att med dylika åsikter och vanor jag skulle arbeta för att bland de unga, med vilka jag kommer i beröring, utså sundare åsikter om den kvinnliga dräkten.”

Lotten Lagerstedts uppfattning var att även stadens läkare måste engageras. Utan deras stöd hade hon svårt att se hur arbetet skulle bli framgångsrikt i Göteborg. Det bekymrade henne att anteckningslistorna för medlemskap i Dräktreformföreningen som cirkulerade mellan stadsdelarna våren 1887 endast innehöll fyrtio namn, och hon bad därför någon i styrelsen att övertala förste stadsläkaren Ernst B. Almquist (1852–1946) att hålla ett föredrag som kunde öka intresset hos Göteborgsdamerna för en dräktreform. Något föredrag blev dock aldrig av, och först våren 1890 anordnades en utställning i Göteborg där Dräktreformföreningens olika modeller visades upp.

Intresset visade sig vara ganska svalt. I ett brev till Gurli Linder (1865–1947), som nyligen tillträtt posten som Dräktreformföreningens sekreterare, tvingades Lotten Lagerstedt i mars 1891 erkänna att reformarbetet bland göteborgarna hittills inte varit särskilt framgångsrikt: ”Under flera år har jag frivilligt av intresse för saken – jag undervisar i hälsolära – verkat för föreningens syften samt bland elever och vänner sökt sprida dess mönster och modeller.” Målmedvetet hade hon arbetat för att Göteborgs olika flickskolor skulle köpa in en skoldräkt, men om hennes strävanden burit någon frukt så var den, som hon själv konstaterade, ”ringa”.

Från storstad till landsort   

Norrmannen Lorentz Dietrichsons föreläsningsserie vintern 1887 fick stort utrymme i Stockholmspressen och uppmärksammades även i flera svenska landsortstidningar. Under sin vistelse i Sverige gjorde han även ett besök i Norrköping, och där hälsades hans föreläsningar med stor entusiasm. Norrköpings Tidningar rapporterade om åhörare som intresserade tog del av professorns idéer. Men doktorinnan Hedvig Haglund (1841–1922), som arrangerat evenemanget i den östgötska staden, var inte nöjd med uppslutningen. De två första föreläsningarna hade bara lockat sammanlagt fyrahundra personer. Förmodligen hade det svåra väglaget fått ”den annars pålitliga landsortsnoblessen” att stanna hemma.

Hedvig Haglund fick trösta sig med att huvuddelen av publiken ändå tillhörde societeten och, skrev hon, ”detta är ju viktigt, då denna reform ju bör gå ’uppifrån, nedåt’, icke sant?” Efter den sista föreläsningen kunde hon konstatera att det trots allt fanns ett stort intresse bland vissa av Norrköpings societetsdamer för Dräktreformföreningens verksamhet, och hon hoppades att medlemstillväxten skulle fortsätta ”till dess vi vuxit till en makt, som ej längre kan ignoreras”.

I Norrköping fanns alltså personer som öppet sympatiserade med reformtankarna, men annars hade Dräktreformföreningen svårt att vinna gehör för sina idéer utanför huvudstaden. Småstäderna ansågs vara för konservativa, och på flera håll gick det inte att hitta personer som var villiga att agera banérförare. I maj 1887 hölls en exposition i Vänersborg, och trots att man särskilt bjudit in alla mödrar till elever på skolan där utställningen ägde rum, kom det inte många besökare. Man hade hoppats att betydligt fler kvinnor skulle söka sig dit, ”men i en landsortsstad går det ju vanligen ej fort att väcka hågen för nyttiga reformer”. Samma sak sades om Kalmar där människorna var ”gruvligt konservativa”.

Från Lidköping meddelades att även om reformer av kvinnodräkten var en behjärtansvärd fråga måste utsikterna att lyckas just där ses som mycket små. Det fanns nämligen alltför få ståndsper­soner i trakten, och därför kunde nog inte mycket uträttas. Då såg det bättre ut i Linköping. Där hade både Johanna Maria Cornelius (1835–1896), stiftets biskopinna, och en av landshövdingens döttrar visat intresse för dräktreformen. Också Georgine Poignant (1844–1924), biskopinnans syster som var gift landshövdingen på Gotland, hade engagerat sig i frågan, och det ryktades att hon och hennes döttrar gärna bar reformdräkt när de visade sig ute i Visby.

Att nå just societetens damer var mycket viktigt för Dräktreformföreningen och dess styrelse. Man menade att grevinnor, biskopinnor och landshövdingedöttrar var stilsättare och att de lägre samhällsklassernas kvinnor snällt följde deras exempel, goda som dåliga. Curt Wallis hade ju redan i sin programförklaring för föreningen betonat hur viktigt det var att samhällets upplysta kvinnor tog ansvar för dem som inte hade de rätta kunskaperna eller förmådde att bilda sig en egen uppfattning. Dessa människor behövde förebilder som visade att hygieniska kläder utan trånga korsetter, tunga turnyrer och långa släp innebar ett sunt liv i frihet ”till heder för hemmet och till lycka för fosterlandet” för att använda Lorentz Dietrichsons ord.

Till syvende och sidst var det alltså en fråga om samhällsfostran: i en tid av utbrett modeslaveri var den bildade, tänkande kvinnan – hon som fanns i det högborgerliga hemmet och delade sin tid mellan lättare hushållsbestyr och olika sociala engagemang – skyldig att fostra sina döttrar, om hon hade några, till självständiga individer som värdesatte sin hälsa och avstod från de ohygieniska dräktarrangemang som modejournalerna föreskrev. Men det ålåg henne också att fostra sina yrkesarbetande medsystrar i de lägre samhällsklasserna. Genom hennes föredöme skulle de förstå att klä sig lämpligt för sina arbetsuppgifter och inte lägga sina pengar på snörliv och andra klädesplagg som hämmade andningen och begränsade rörelseförmågan. Här hade den borgerliga kvinnan ett moraliskt ansvar att ta.

 

 

 

Den sjukliga flickkroppen

Hur kom det sig att Dräktreformföreningen lade så stor vikt vid att reformera just flickornas skoldräkter? Det verkar som att det sågs som viktigare att ta fram hygieniska kläder för flickor än för pojkar. Var det så? Jag stämde möte med Anna-Karin Frih, historiker vid Örebro universitet, för att få veta mer om hur man såg på flickkroppen vid förra sekelskiftet. Vad var det för sjukdomar som ansågs drabba flickor? Och hur – och varför – förändrades uppfattningarna om flickkroppen några år in på 1900-talet?

För dig som är nyfiken på hur diskussionerna om flickors sjuklighet gick vid förra sekelskiftet kan jag rekommendera Anna-Karin Frihs avhandling Flickan i medicinen: Ungdom, kön och sjuklighet 1870–1930 som är fritt tillgänglig på nätet. Spännande läsning!

En skoldräkt för flickor

Dräktreformföreningen gjorde vad den kunde för att övertyga svenska kvinnor om att de måste befria sig från modets slaveri och förändra sitt sätt klä sig. Det visade sig dock svårare än man trott att få fart på reformarbetet. Visst fanns en hel del damer som sympatiserade med föreningens idéer, men ganska få vågade tillämpa dem fullt ut när de lät sy upp nya kläder.

Rädslan för att avvika från normen gjorde att de behöll snörlivet, turnyren och släpet. Med ungdomen var det annorlunda, trodde föreningen. Flickorna vid landets läroanstalter antogs ha ett öppnare sinnelag än sina mödrar, och kanske var det så att deras blick ännu inte hade grumlats av det franska modets excesser. Här fanns en grupp som på sikt kunde vinnas för föreningens sak.

Redan hösten 1886 konstaterade Dräktreformföreningens styrelse att en hygienisk skoldräkt för flickor borde tas fram, och en dryg månad senare presenterade konstnären Julia Jolin (1856–1924) en skiss som sedan livligt diskuterades vid flera sammanträden. Vintern 1887 var så dräkten färdig och kunde visas upp vid en exposition på textil- och möbelföretaget Svensk Konstslöjdutställning i Stockholm. Det rörde sig om en uppsättning plagg sydda för en tolvårig flicka, men meningen var att dräkten skulle kunna användas under hela skolåldern.

 

Närmast kroppen skulle flickan bära en innerdräkt, som var tillverkad efter samma principer som föreningens andra modeller för underkläder, och däröver en mellandräkt med ett livstycke och ett par vida knäbyxor i flanell. Överdräkten hade två delar: ett blusliv med sjömanskrage, sjömansknut och en rödrandig lapp i öppningen framtill och till detta en veckad kjol med en ficka i varje sida och bred fåll nedtill. Skoldräkten skulle vara enkel, så att flickan vågade röra sig fritt i den och delta i lekar med sina skolkamrater. Med enkelheten ville föreningen också förhindra att dräkten skapade fåfänga och avundsjuka som skulle störa det gemensamma arbetet i skolan.

När skoldräkten förevisades på Dräktreformföreningens årsmöte våren 1887 höll folkskolläraren Helena Palmqvist (1848–1909) ett föredrag om behovet av en dräktreform även för flickor. Hon såg det nämligen som ett stort problem att så många flickor bar ohygieniska kläder. Några få var visserligen förståndigt och praktiskt klädda, men det stora flertalet var det inte. I de flesta fall berodde det sannolikt på okunskap hos föräldrarna, men ibland var nog förklaringen snarare fåfänga och modeslaveri.

Det var med bedrövelse som Helena Palmqvist såg turnyrer under flickornas dräkter. Ja, ibland tvingades hon se stålfjädrar i klänningar på barn långt ned i mellanklasserna. Hennes erfarenhet som folkskollärare var att de äldre flickornas kläder satt åt mer än de yngres. Livstyckena var trängre och midjorna hårt åtdragna av alla kjollinningar. Snörlivet hade hon dock sällan stött på hos sina elever. Även hos nästan vuxna flickor i de övre klasserna var det sällsynt. Men, tillade hon, efter ”vad jag hört, äger dock ej samma glädjande förhållande rum överallt”.

Skoldräkten för flickor var ett försök att komma tillrätta med modeslaveriet i landets flickskolor, och den blev Dräktreformföreningens mest framgångsrika modell. Intresset för dräkten var stort vid de kvinnliga läroanstalterna i Stockholm, och en månad efter expositionen på Svensk Konstslöjdutställning hade fem flickskolor i Göteborg bestämt sig för att ta fram en skoldräkt som liknande föreningens. Under hela 1890-talet mottog styrelsen förfrågningar om dräkten. Faktum är att den överlevde Dräktreformföreningen. Så sent som i augusti 1907, fyra och ett halvt år efter att föreningen hade upplösts, förevisades skoldräkten vid en skolhygienisk kongress i London och väckte då stort intresse.

 

 

Lorentz Dietrichson – konsthistoriker i dräktreformens tjänst

Den svenska dräktreformrörelsen fick ibland draghjälp av stora kulturpersonligheter som skrev debattinlägg och höll föredrag om modeslaveriets faror. Särskilt omtalad blev en föreläsningsserie av norrmannen Lorentz Dietrichson (1834–1917), professor i estetik, som i januari 1887 tog initiativ till ett samarbete med Dräktreformföreningen. Han hade året innan gjort succé i Kristiania (Oslo) med tre offentliga föreläsningar om modedårskapens historia, utvecklingen av tidens mode och utsikterna för en dräktreform, och han erbjöd sig nu att även hålla dessa i Stockholm. Styrelsen för Dräktreformföreningen var inte sen att anta professorns erbjudande, och i februari 1887 inledde han sin föreläsningsserie.

Det var i sin tredje och avslutande föreläsning som Lorentz Dietrichson närmade sig frågan om huruvida en dräktreform, trots det utbredda modeslaveriet i de skandinaviska länderna, ändå var möjlig. Han bedömde förutsättningarna som rätt goda; människan levde i en rationell tid som krävde rationella dräkter, och själva tidsandan talade för att vissa reformer av den kvinnliga klädedräkten skulle kunna genomföras. Men, konstaterade han, det fanns samtidigt annat i tiden som försvårade sådana reformer. Varken tygfabrikanter, dräkthandlare eller modesömmerskor var nog särskilt intresserade av att damernas överdådiga klänningar gjordes mer modesta. Och inte heller damerna själva var alltid så entusiastiska över reformerna. Ett mode som oupphörligt växlade kittlade den kvinnliga fåfängan, och den som hade en klädkammare full av nya, ateljésydda dräkter att välja mellan åtnjöt ofta ett visst anseende i samhället och kunde lättare upprätthålla de rådande ståndsskillnaderna.

Nej, mot modets växlingar fanns förmodligen inte mycket att göra. Däremot såg Lorentz Dietrichson det som möjligt att avlägsna en del hälsofarliga element i modedräkten. Det handlade först och främst om korsetten, ”ett av de märkvärdigaste exemplen på modets tyranniska makt”. Om mannen för en dag skulle klä sig i kvinnodräkt med korsett och gå runt i den, skulle han genast förstå ”till vilket straff, det är kvinnan har dömt sig själv genom modedräkten”. Vidare var det nödvändigt att alla linningar som bars på höfterna försvann. Även andra klädesplagg som orsakade överflödig tyngd, exempelvis långa släp och tygrika underkjolar, måste läggas bort. Slutligen krävdes att den ojämna värmefördelningen över kroppen – en följd av att modedräkten lämnade vissa kroppspartier bara och höll andra invirade i flera lager tyg – upphörde.

Lorentz Dietrichson

Skulle då dräktreformen segra? Och om inte, vem bar skulden till att modeslaveriet fortsatte? Lorentz Dietrichson avslutade sin föreläsning med att försöka besvara de här frågorna. Av resonemangen ovan skulle man kunna tro att han utpekade kvinnan som skyldig till modeslaveriet – hon som genom modedräkten dömt sig själv till ett hårt straff. Men den norske professorn menade att skulden i långt högre grad var mannens. Det var mannen, han ”som har makten att giva form åt samhällsförhållandena”, som kunde avkrävas ansvar. Följaktligen gjorde varje man som avrådde sin hustru från att reformera sin klädsel sig skyldig till ett brott mot henne, deras barn och samhällets framtid.

Själv var Lorentz Dietrichson ingen anhängare av en kvinnorörelse som ville utplåna skillnaderna mellan könen. Han svärmade, som han sade, ”ej för en kvinnoemancipation med mansdräkt och cigarrer, med kvinnans deltagande i punschsällskap och tobakskollegier”. Inte heller politisk rösträtt eller kommunalt inflytande var det som kvinnor i första hand borde sträva efter. Men om kampen gällde rätt till självbestämmande och möjlighet till arbete med samma lön som manliga arbetskollegor, då stod han gärna upp för kvinnors emancipation. För om kvinnor bara fick all­varligare uppgifter att gripa sig an och del i större samhällsintressen var han säker på att modedårskapen skulle försvinna.

Bild: Porträtt av Lorentz Dietrichson målat av hans hustru Mathilde Dietrichson. Bilden är beskuren.