Den farliga behagsjukan

Strävan att alltid vara moderiktig i sin klädsel placerade det sena 1800-talets kvinnor i en moralisk farozon. Det gällde även dem som levde i borgerliga kretsar. De svenska dräktreformatorerna menade att det fanns många exempel på ”bättre damer” som hemföll åt ett provocerande koketteri när de klädde sig. En kvinna som medvetet ville fånga mäns blickar och väcka deras uppmärksamhet med nya och raffinerade kreationer riskerade att bli sedd som vulgär; hon kunde tas för att vara lättsinnig, liderlig eller rentav lösaktig. Och vad värre var: ivern att bli uppvaktad och omsvärmad på baler, soaréer och andra sociala tillställningar hotade att på sikt bryta ned hennes karaktär och göra det omöjligt för henne att motstå erotikens frestelser. Intresset för mode fick således inte gå till överdrift. En borgerlig kvinna vid 1800-talets slut förväntades, som idéhistorikern Karin Johannisson konstaterar i boken Den mörka kontinenten (1994), vara behagfull men inte flärdfull, bejakande men inte oanständig, naturlig men inte odisciplinerad.

I diskussionerna om hur modeslaveriet skulle bekämpas hävdades det ofta att det var helt naturligt för kvinnan att vilja behaga mannen. Det sågs som en av hennes livsuppgifter och ett nästan självklart uttryck för sann kvinnlighet. En vilja att förtjusa och hänföra – men också att bli beundrad och tillbedd – påstods finnas hos alla kvinnor, men den skulle inte drivas för långt. Under inga omständigheter fick den skada en kvinnas moraliska integritet och inte heller få henne att framstå som fåfäng och tillgjord. Hon måste lära sig att vara kokett på rätt sätt.

Signaturen Percival försökte reda ut begreppen i damtidningen Iduns modebilaga sommaren 1888. Koketteriet kom, som han såg det, av en önskan att behaga, och det var fullkomligt harmlöst så länge det uttrycktes från en själ till en annan och från ett hjärta till ett annat. Det måste snarare betraktas som en dygd än en last, eftersom viljan att bli en bättre människa för någon annans skull ju var något gott. Men när en kvinna inte inskränkte sig till att tjusa en man, när hon ville göra intryck på flera, kanske alla, män som hon mötte var det inte längre fråga om älskvärt koketteri. Då hade önskan att behaga övergått i behagsjuka, något som enligt Percival hörde till ”den stora gruppen av onda böjelser”. Behagsjukan, det urartade koketteriet, förutsatte ett tomt huvud och ett kallt hjärta, och inte sällan ledde den till moralisk undergång. Förr eller senare överträddes nämligen gränsen mellan det som var sedligt och det som var osedligt.

Kokett dam

Det var med andra ord intentionen som avgjorde, inte nödvändigtvis handlingen i sig. Såväl behagfullhet som behagsjuka kom av en medfödd önskan hos kvinnan att vara angenäm, menade Percival, och i vissa situationer kunde det ena vara förvillande likt det andra. För ”gör er den mödan att vara närvarande vid två eller tre bröllop och ni skall finna att även i det allra viktigaste ögonblicket, då bruden träder fram för altaret och lägger sin hand i brudgummens, även då har hon en blick för – sin dräkt, även då finner hon något att rätta på slöjan eller kjolen. Men motsatserna beröra varandra. Även i rättens salar ser man kvinnan på de anklagades bänk glätta sitt hår och ordna krage och dräkt.”

Percival såg dem tydligt framför sig, den kyska bruden i kyrkan och den lastbara förbryterskan i rättssalen – båda med en vilja att behaga.

Bild: Eine Kokette Dame av Alexis Vollon. Bilden är beskuren.

Ellen Bergman – tonsättare med radikala formuleringar

I Dräktreformföreningens stadgar stod att föreningen skulle verka för en mer ändamålsenlig kvinnoklädsel i alla samhällsklasser, men det dröjde till våren 1888 innan styrelsen beslutade sig för att göra en särskild insats för yrkesverksamma kvinnor med tunga arbeten – som fabriksarbeterskor och bodfröknar. Dräktreformföreningen leddes av en grupp kvinnor med borgerlig bakgrund – tidvis satt både en och två av huvudstadens verkliga societetsdamer i styrelsen – och föga förvånande hade därför reformarbetet till största delen kommit att handla om vad som fanns i välbeställda kvinnors garderober. Uppfattningen var ju också den att reformerna först kunde få genomslag i det svenska samhället när de högre klasserna blivit övertygade om behovet av en förändring. Men nu ansåg Dräktreformföreningens styrelse att det var dags att diskutera vad kroppsarbetande kvinnor hade på sig – eller rättare sagt: vad de borde ha på sig – under sina långa arbetsdagar.

En ledamot som brann för att reformera kvinnodräkten i de längre samhällsklasserna var tonsättaren Ellen Bergman (1842–1921) som hade fått sin utbildning vid Kungliga Musikaliska Akademin i Stockholm och livnärde sig som sångpedagog. Hon var också en outtröttlig förespråkare för kvinnors rättigheter, och hennes skarpt formulerade föredrag förargade det sena 1800-talets antifeminister. Författaren August Strindberg (1849–1912) hörde till dem som tyckte hjärtligt illa om henne. I ett brev till sin förläggare Karl Otto Bonnier (1856–1941) ondgjorde han sig över ”den djävla maran Ellen Bergman”.

När Dräktreformföreningen arrangerade ett första diskussionsmöte för arbetarklasskvinnor i Adolf Fredriks folkskola i maj 1888 var det Ellen Bergman som höll inledningsanförandet och visade upp de klädesplagg som ansågs passa för kroppsarbetande kvinnor. Mötet samlade ett åttiotal besökare, flertalet var kvinnor ur arbetarklassen, och kvinnotidskriften Idun kunde rapportera att plaggen imponerade på många av dem: ”Särskilt uttryckte flera arbetskvinnor sin synnerliga belåtenhet med en dräkt som vore på samma gång lämplig, prydlig, billig, hållbar och lätt att åstadkomma.” Intresset togs som ett tecken på att Dräktreformföreningens idéer börjat få fäste utanför Stockholms borgerliga kretsar.

Arbetarkvinnor

Reformarbetet var enligt Ellen Bergman påkallat av samhällsutvecklingen. Den svenska kvinnan var allt oftare tvungen att arbeta sig till en självständig och aktad position i samhället, och för att klara av det behövde hon hygieniska kläder som inte dränerade henne på all kraft. Förändringarna i kvinnans dräkt hade alltså göra med hennes förmåga att bli en arbetsduglig och nyttig samhällsmedborgare som förmådde att hjälpa sig själv och andra. Ellen Bergman kunde konstatera att många kvinnor fram till helt nyligen varit hänvisade till äktenskapet för sin försörjning. Om ingen friade fick de sätta sitt hopp till släktingars barmhärtighet. Det var knappast förvånande att kvinnorna då använde sig av vissa medel, ett och annat otillbörligt, för att bli gifta och därmed undgå att behöva leva på släktens nådebröd och möta samhällets hån, för ”en gammal mamsell aktades ju icke högt”.

Dräkten blev enligt Ellen Bergman ett av dessa medel med vilket kvinnor försökte fånga mäns uppmärksamhet, och när den ena kvinnan försökte överglänsa den andra hamnade man i alla överdrifter och smaklösheter som det fortfarande gick att se prov på. Men då kvinnor numera var bättre rustade att hjälpa sig själva fanns inte längre något berättigande för forna tiders koketteri. Nu var stunden kommen för prunkande och överlastade klänningar att ge plats åt en dräkt som var smakfull, värdig och praktisk. Med den skulle kvinnor återvinna sin egen och andras aktning:

”Det är nog en sanning, att den ringaktning, det förakt som tyvärr vidlåder oss kvinnor, kan till ej ringa del hänföras till vår oförnuftiga dräkt. Om den ena kvinnan styr ut sig för att bli gift och få en aktad ställning inom samhället, så styr den andra ut sig för att undgå hungerdöd, säljer sin dygd och sjunker i bottenlöst elände, utmynnande i den skamfläck för vårt släkte, som kallas reglementerad prostitution.”

Ellen Bergman måste räknas till de mer radikala rösterna i den svenska dräktreformrörelsen. Det var inte många som så öppet talade om modeslaveriets moraliska moras, och det ska påpekas att hon faktiskt strök den här passagen när hon höll samma föredrag ett par år senare. Det var utan tvekan vågat att peka på likheterna mellan societetsdamens koketteri och gatflickans prostitution. Men för Ellen Bergman påminde situationerna om varandra. I hennes ögon bars prostitutionen upp av ett samhällssystem där alla kvinnor, oavsett klasstillhörighet, var beroende av män och tvingades agera därefter. Societetsdamen gjorde det på sitt sätt och gatflickan på sitt; båda styrde ut sig i snörliv och turnyr för att bli åtråvärda och locka män till sig, men ingen av dem vann för den skull någon som helst aktning från sina beundrare.

 

Från samhällets höjder och nedåt

När Lorentz Dietrichson  besökte Norrköping uttryckte doktorinnan Hedvig Haglund sin oro över att så få åhörare kommit för att lyssna till hans föredrag om behovet av en dräktreform. I publiken fanns visserligen en hel del personer som tillhörde societeten, och det gladde ändå Hedvig Haglund. För ”detta är ju viktigt”, skrev hon i ett brev till Oscara von Sydow, Dräktreformföreningens sekreterare, ”då denna reform ju bör gå ’uppifrån, nedåt’, icke sant?”. Den uppfattningen delades av många i den svenska dräktreformrörelsen. Det var avgörande att damerna i societeten vanns först av det enkla skälet att deras kläder var stilbildande. I dagstidningen Fäderneslandet konstaterade en kåsör i februari 1886 att modet spreds genom samhällslagren efter en viss ordning: ”Överklassens da­mer antaga ett nytt mode. Medelklassens och underklassens efterapa dem.” Det omvända var otänkbart.

Fäderneslandets kåsör gav uttryck för tankar som låg i tiden och som också ansågs vara närmast vetenskapligt bevisade. Flera av det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets filosofer och sociologer beskrev ett slags nedsippringseffekt som innebar att de lägre samhällsklasserna på olika sätt försökte imitera de högre. Det påstods också vara förklaringen till att societetens damer ständigt ville ha nya färger och former på sina klädesplagg; modets snabba växlingar gjorde det möjligt för dem att med sin dräkter skapa ett nödvändigt socialt avstånd till kvinnor ur andra grupper i samhället.

Den amerikanske sociologen Thorstein Veblen (1857–1929), en av de mer inflytelserika modeteoretikerna vid förra sekelskiftet, menade att män i de högre samhällsklasserna klädde sina hustrur och döttrar i en rad omöjliga klädesplagg – korsetten var ett av dem – för att markera att de, till skillnad från andra kvinnor, inte behövde arbeta med sina kroppar; de blev ett slags skyltdockor för familjens ekonomiska välstånd och sociala prestige. Det hindrade dock inte arbetande kvinnor från att göra vad de kunde för att klä sig som sina bättre bemedlade systrar, konstaterade Thorstein Veblen. Under det sena 1800-talet uppfattades det helt enkelt som en självklarhet att människor alltid strävade uppåt i samhället, och följaktligen kunde inga andra än societetens klädvanor vara trendsättande. Vilken kvinna ville framstå som enklare än hon i själva verket var?

Engagemanget från landshövdingskor, biskopinnor och professorskor var med andra ord minst lika viktigt som ett uttalat stöd från läkarvetenskapen. Utan societetens gillande skulle alla reformer vara utsiktslösa. Tidigt gjordes försök att intressera kungahusets kvinnliga medlemmar för dräktreformfrågan, och det uppfattades som en stor framgång när professorskan Marie-Louise Berg (1854–1938), som i april 1889 efterträdde Kerstin Bohman som Dräktreformföreningens ordförande, beviljades audiens hos drottning Sophia (1836–1913) och fick berätta om reformarbetet. Efter att ha fått modeller utsända till sig på Ulriksdals slott och noga granskat dem bestämde sig drottningen för att ge en gåva om 300 kronor till föreningen, och styrelsen sågs genast till att nyheten om drottningens välvilja spreds i dagspressen. Bättre reklam gick inte att tänka sig.

Societetsdamen som blev bondmora

Författaren Victoria Benedictsson följde på avstånd Dräktreformföreningens arbete, och på så sätt och vis formulerade hon ett eget dräktreformatoriskt program i romanen Fru Marianne som har beskrivits som en äktenskapsskildring med utopiskt slut. Fru Marianne utkom våren 1887 och var tänkt att bli den roman som skulle pla­cera Victoria Benedictsson bland de stora samtida svenska författarna. Mot­tagan­det blev dock en besvikelse för henne. Många lovordade förvisso romanen, men det fanns också de som avfärdade den. I den danska dagstid­ningen Politiken döm­des boken ut som en guvernantroman, och enligt recen­senten i den radikala kvinnotidskriften Framåt var berättelsens grundval helt falsk och romankaraktärerna inte trovärdiga.

Romanen inleds med att den unga Marianne Björk får motta ett frieri från den förmögne storbonden Börje Olsson. Marianne är fullt medveten om att hon måste gifta sig rikt. Familjen lever över sina tillgångar, och själv kan hon inte tänka sig ett liv i fattigdom. Därför förlovar hon sig med Börje. Det finns ock­så något hos honom som lockar henne; hon förälskar sig i hans lugna godmodig­het och attraheras av hans friska ungdomlighet, även om han i vissa sammanhang kan verka obelevad och klumpig. När Marianne får vara ensam med honom känner hon sig lycklig, men då någon annan är med blir hon obekväm. Hon upp­lever det som ”om hon vetat sig vara klädd i en illasittande klänning eller dy­likt”.

dräktreformatoriskt program i romanen Fru Marianne

För Marianne är den känslan särskilt obehaglig, eftersom hon gjort det till en skön konst att alltid klä sig elegant. Hon är egentligen inte särskilt vacker och hen­nes figur är väl fyllig, men hon kan vara kokett och har förmågan att få blo­det att rusa hos männen som ser henne. Marianne må sakna skön­het, men hon har en sällsynt dragningskraft:

”Hon visste mycket väl vad det var som utövade denna magnetiska inver­kan på det andra könet. Hennes toaletter framhöllo alltid vissa egendom­ligheter i hennes utseende. Sättet att kläda sig var för henne en skön konst, och hon visste att läm­pa modet efter sin individualitet. Och det fordrades icke liten uppfinningsrikedom till att vara ständigt ny, ständigt retande.”

Efter bröllopet beger sig Börje och Marianne till hans gård i Skåne, och när de ska gå ut till gårdsfolket för att bli gratulerade ber Börje sin hustru att ta på sig ett förkläde. Hon kommer strax ut klädd i ett vitt, spetsprytt plagg ”som skulle föreställa köksförkläde”. Börje är mer förtjust i breda, hemvävda förkläden med brokiga ränder, och det hade glatt honom om Marianne istället hade haft ett sådant på sig. Men det vill han inte säga: ”Inte skulle hon förändra sin smak efter hans!”

Marianne har svårt att finna sig tillrätta i sitt liv med Börje på landsbygden. Hon är ointresserad av gårdsarbetet och flyr in i en fantasivärld som hon grundar på romanläsning. Makarna glider långsamt från varandra, och Marianne förälskar sig i Börjes barndomskamrat som delar hennes passion för konst och litteratur och dyrkar allt som är vackert och smakfullt. När Marianne upptäcker att hon väntar Börjes och sitt första barn, bestämmer hon sig dock för att förändra sitt liv. Hon vill återvinna Börjes förtroende och börjar delta i arbetet på gården. Hon anlägger en trädgård och lär sig väva. Och det är inte bara Mariannes intressen som förändras: ”Hennes sätt att kläda sig hade också blivit ett annat. Det självständigt distingerade hade fått vika för det husligt ordentliga, och hon gick alltid med breda, randiga förkläden, sådana som Börje tyckte om.”

I Fru Marianne visar Victoria Benedictsson på en möjlighet till personlig utveckling för det sena 1800-talets borgerliga kvinna: arbetsgemenskapen mellan man och hustru. Mariannes förändring från kokett societetsdam till duglig bondhustru framgår inte minst i hennes nya klädvanor, men den inbegriper också en förmåga att som en god husmor kunna klä sin familj. I slutet av romanen finns en scen där Marianne till sist lyckas nå fram till Börje och få honom att förstå att hon inte längre är den bortskämda flicka som han en gång gifte sig med. Scenen utspelar sig i bakstugan där Marianne sitter i vävstolen och väver när Börje kommer in:

”Börje”, sade Marianne plötsligt och petade med vävskytteln på trådarna, ”du går alltid i vardagslag med kläder som din mor vävt. Vill du inte en gång …?”

Hon slutade inte meningen med annat än en övertalande blick.

Börje såg väven och såg åter på Marianne. Vilket arbete måste det icke ha kostat den fina stadsdamen. – Och herre gud vad det klädde henne med den där fina rodnaden och hårets oordning.

”Jungfrun säger att jag har heder av det, du kan gärna visa det för din mor.”

Det var icke till att motstå. Det var på en gång smickrad stolthet och känslan av makt.

”Ja, Marianne, jag ska begagna det.”

Han drog henne till sig, hon lade blygt sina armar kring hans hals, och de kysste varandra.

Förgyll gärna ett par semesterdagar med Victoria Benedictssons Fru Marianne. Romanen finns fritt tillgänglig på Litteraturbanken.

Illustration: Nordisk sommarkväll av Richard Bergh