Karolina Widerström – läkare i balansakt

En av de mer tongivande personerna i den svenska dräktreformrörelsen var Karolina Widerström (1856–1949). Hon hade först utbildat sig till sjukgymnast och därefter studerat medicin vid Uppsala universitet och Karolinska institutet i Stockholm. I maj 1888 fick hon så till sist sin läkarlegitimation och blev därmed Sveriges första kvinnliga läkare. Hennes specialitet var gynekologi, och som folkupplysare och samhällsdebattör kom hennes engagemang lika mycket att handla om kvinnors sociala situation som om deras medicinska välmående.

Karolina Widerström höll regelbundet föredrag om behovet av en reformerad kvinnoklädsel, och hon gjorde sig känd som en radikal röst i dräktreformrörelsen. Hennes tal vid Dräktreformföreningens höstmöte 1886 blev omtalat och återgavs i flera dagstidningar. För henne stod det klart att samtidens mode mer eller mindre gjorde våld på kvinnokroppens former och hade frångått det rätta skönhetsidealet. Modedräkten var, som hon sade, förödmjukande:

”Denna dräkts mest iögonenfallande egenskap är att söka framtvinga en så yppig barm, ett så brett bäcken som möjligt, således att framhäva kvinnan såsom könsväsen, göra henne så retande, så lockande som möjligt. Mig synes, att det fordras ett cyniskt sinne för att häruti finna något vackert, och att endast brist på reflexion å ena sidan, okunnighet å den andra kan göra, att även kvinnor nöja sig med ett sådant skönhetsideal, förbiseende att kvinnans skönhet såsom kvinna faller till intet, om ej hela hennes kropp är harmoniskt utvecklad, och att dräkten bör respektera och ge uttryck häråt.”

Karolina Widerström var frustrerad över att så många kvinnor nöjde sig med att vara ”könsväsen” – en yppig barm och ett brett bäcken – och som förklaring angav hon bristande kunskap och eftertanke hos de modemedvetna damerna. Om en dräktreform skulle bli av måste alltså landets kvinnor väckas till insikt och begrunda vad deras modeslaveri innebar för dem själva och andra.

När sedan intresset för Dräktreformföreningens verksamhet svalnande under det tidiga 1890-talet, gjorde Karolina Widerström vad hon kunde för att hålla diskussionen om det hälsovådliga modet vid liv. I december 1893 försökte hon att väcka opinion med den tunna skriften Den kvinnliga klädedräkten betraktad ur hälsans synpunkt där hon riktade skarp kritik mot korsetten och presenterade Dräktreformföreningens hygieniska underkläder. Hennes debattinlägg tycks dock inte ha fått något större genomslag. Aftonbladet uppmärksammade ett resonemang i broschyren om snörlivets menliga påverkan på de kvinnliga fortplantningsorganen, men i övrigt ansåg tidningens recensent att mycket kändes igen sedan tidigare.

Karolina Widerström var inte rädd för att attackera dem som slaviskt följde modets nycker och kritisera deras höga hattar, åtsittande korsetter och snäva kjolar. Samtidigt ville hon inte riskera att Dräktreformföreningen utpekades som en sammanslutning med närmast revolutionär agenda. Reformerna måste därför genomföras utan att den rådande samhällsordningen, byggd på en åtskillnad mellan kvinnor och män, utmanades. Här krävdes en balansakt. Det är betecknande att Karolina Widerström i sin broschyr från 1893 om en mer hälsosam kvinnlig klädedräkt fronderade mot det trånga snörlivet men samtidigt tog den långa klänningskjolen i försvar. Hon var visserligen medveten om att kall luft ofta svepte in under en vid kjol och att något borde göras för att åstadkomma en jämnare värmefördelning runt kvinnors ben. Men att kjolen byttes ut mot byxor var inte lösningen:

”Måhända är det klokast, att jag nu genast befriar mig från den misstanke, läsarinnan av nyss skrivna rader möjligen fattat, att jag skulle vilja bortskaffa allt vad kjolar heter och ersätta dem med byxor. En sådan reform skulle dels vara alltför brådstörtad, dels har den, skulle jag tro, skönhetshänsyn emot sig. Mig åtminstone förefaller den yttre kjolen, klänningskjolen, vara ett vackert och till den kvinnliga figuren passande plagg.”

Karolina Widerström var helt på det klara med att Dräktreformföreningens arbete måste vara långsiktigt och ske med gradvisa reformer. Det skulle aldrig bli framgångsrikt om förändringarna drevs fram alltför fort eller ledde till att kvinnor som bar föreningens modeller uppfattades som okvinnliga.

Bild: Karolina Widerström promoverades till medicine hedersdoktor vid Karolinska Institutet 1933. Bilden är beskuren.

Dräktreform – och reformdräkt

Dräktreformföreningen var under sina första år en fri förening, men med tiden genomfördes vissa organisatoriska förändringar som knöt den starkare till andra kvinnosällskap. Hösten 1889 skedde ett närmande till Fredrika-Bremer-Förbundet som arbetade för en förbättring av kvinnors villkor på en rad områden. Förbundet hade grundats i december 1884 och snabbt blivit ett slags moderorganisation för den svenska kvinnorörelsen dit flera mindre föreningar sökte sig. Dräktreformföreningen var en av dessa.

På ett extra medlemsmöte i april 1890 röstade en majoritet för styrelsens förslag att låta föreningen gå in som en sektion med självständig verksamhet i Fredrika-Bremer-Förbundet. Föreningen ändrade därmed namn till Fredrika-Bremer-Förbundets dräktreformförening, och de nya stadgar som antogs gav förbundet rätt att utse tre av föreningens nio styrelseledamöter.

De ville förändra underkläderna

När Dräktreformföreningen blev en del av Fredrika-Bremer-Förbundet våren 1890 hade man lanserat ett flertal modeller för hygieniska underkläder – en heltäckande innerdräkt, en delad underkjol, ett höghalsat livstycke, slutna kalsonger för att nämna några – men föreningens verksamhet förknippades inte med någon av dessa. Nej, den allmänna uppfattningen tycktes vara att föreningen arbetade för att få Hanna Winges nynordiska reformdräkt antagen av svenska kvinnor.

Dräktreform blandades alltså ihop med reformdräkt, och gång på gång måste föreningens medlemmar förklara för utomstående att det var underkläderna, inte de yttre klädesplaggen, som man ville se en förändring av. Det starka motståndet hos många kvinnor mot att bli uniformerade i en reformdräkt spillde över på föreningen, och styrelsen kunde konstatera att den nynordiska dräkten nu hade blivit en belastning i reformarbetet. Här krävdes ett klargörande.

Illustration i populära damtidningen Idun

När Dräktreformföreningen i november 1890 fick erbjudande om att skicka ut en plansch över sina olika klädesplagg som bilaga till den populära damtidningen Idun, tog styrelsen tillfället i akt att med en artikel förtydliga ett och annat. Däri konstaterade Gurli Linder (1865–1947), föreningens sekreterare, att det i ett par hundra år funnits rörelser över världen som försökt åstadkomma förbättringar i människans klädedräkt.

Med franska revolutionen hade mansdräkten blivit väsentligt mer praktisk, bekväm och hälsosam, men vad kvinnodräkten beträffade återstod fortfarande rätt mycket att göra. I det sena 1800-talets dräktreformrörelse hade de hygieniska aspekterna av klädedräkten blivit centrala, och det var enligt Gurli Linder skälet till att reformivern främst rörde underkläderna och inte överdräkten som i äldre tider. Klädesplaggen i Dräktreformföreningens modellsamling utgjordes därför till största delen av chemiletter, livstycken och underkjolar i olika tyger.

I sin artikel underströk Gurli Linder att föreningens medlemmar inte alls förband sig att bära någon särskild överdräkt, endast att klä sig hälsosamt. Hon påpekade vidare att föreningen inte hade någonting att göra med den så omtalade reformdräkten och att dräkten inte ens fanns med bland de modeller som föreningen förespråkade. Man avstod medvetet från att rekommendera särskilda klänningar eftersom ytterplaggen sällan utgjorde något större hygieniskt problem och dessutom alltid förändrades med modet. På planschen i Idun fanns förvisso ett par överdräkter – en klänning för gravida kvinnor och en skoldräkt för flickor – men i övrigt var det underkläder som visades upp. Inifrån och utåt. Så skulle förändringen ske.

En ny kvinna i nya kläder

Hos 1880-talets kvinnliga författare finns en ambi­valens när de behandlar borgerliga kvinnors villkor, konstaterar litteraturvetaren Eva Heggestad i sin avhandling Fången och fri (1991). Fången­skapen kväver inte bara, den ger också trygghet. Friheten gör det inte bara lättare att andas, den skapar också ångest.

Det gäller även Anne Charlotte Lefflers skildringar av relationerna mellan kvinna, kropp och kläder. En korsett under en snäv modedräkt fängslade kroppen och begränsade dess rörelsemönster, men den gav också form åt livet – i flera be­märkelser. Och det finns kvinnor i hennes romaner och novell som ser handlingsmöjligheter i sina kläder, kvinnor som i valet av tyger, färger och accessoarer vill utmana normer och frigöra sig från omgivningens krav. För Anne Charlotte Leffler tycks dräktreformfrågan alltmer ha kommit att handla om detta: att frammana en kvinna som själv bestämmer hurdana klä­der hon vill bära och ger dem ett personligt uttryck, som inte låter sig styras av modets nycker, eller ens Dräktreformföreningens detaljerade rekommen­da­tioner, utan självständigt iscensätter sin kvinnlighet när hon väljer och kom­binerar sina klädesplagg.

Självständighet som lockar och skrämmer

I Anne Charlotte Lefflers roman Kvinnlighet och erotik II förefaller ambitio­nen ha varit att skapa en ny kvinna för ett nytt liv. Romanen ut­kom vå­ren 1890 som en fristående fortsättning på en novell som finns med i tredje samlingen av Ur lifvet, publicerad strax före jul 1883.

Novellen hand­lar om den föräldralösa Alie som efter sin väninnas död har flyttat in hos hennes mor och intagit rollen som sällskapsdam och dotter. I hushållet finns också sonen Rikard, som just kommit hem från sina studier utomlands. Han imponeras av Alies skarpa intellekt och goda bildning, även om han är ovan att få sina åsikter ifrågasatta av en kvinna. Hennes självständighet både lockar och skrämmer. När Rikard till sist ber henne att bli hans hustru avslår hon frieriet. Alie befarar att han aldrig kommer att bli lycklig med henne – hon är för egensinnig för att passa honom – och därför vill hon inte binda ho­nom vid sig. Hennes agerande sårar Rikards självkänsla, och utan att vara egentligt förälskad gifter han sig istället med Aagot, en ung och söt norska.

Tar makten

Redan i novellen visar Anne Charlotte Leffler hur Alie tar makten över kläde­dräkten och använder den för att uttrycka sig. Egentligen bryr hon sig inte särskilt mycket om sin klädsel; hon kan gå i sam­ma klänning dag ut och dag in i åratal. Men när Alie väl låter sy upp en ny dräkt, ägnar hon stor möda åt att välja något riktigt vackert utan att ta större hänsyn till vad som anses vara modernt:

”Det fanns ett ord, som för henne betecknade det hon mest av allt avskydde i värl­den: det banala – antingen det nu gav sig uttryck i ord, känslor, möbler, kläder eller prydnader! Hellre ohövlig, än banalt artig – hellre hård och frånstötande än banalt känslofull, hellre klädd i avstickande färger och i tyger, som alls icke passade för årstiden, än i en banalt vårdad modedräkt.”

Romanens Alie känns igen från novellen. Även här framträder bilden av en kvin­na som avskyr det banala och bryter mot det konventionella. Kvinnlighet och erotik II med sina för dåtidens läsare vågade kärleksskildringar är inspi­re­rade av Anne Charlotte Lefflers eget liv och väckte en del uppseende när den kom, inte minst på grund av att Alie väljer att leva med en italiensk mar­kis utan att ha fått något äktenskapslöfte av honom. Parets passio­ne­ra­de förhållande står i skarp kontrast till Rikards svala äktenskap med Aagot, den naiva hustrun som älskar sina eleganta toaletter som är ”väl avpassade för de olika tiderna på dagen” och tillverkade efter modejournalernas be­skriv­ningar.

Intressant växelspel

Särskilt intressant är växel­spelet mellan Alie och Aagot. På sätt och vis får de förkroppsliga framtidskvin­nan och dåtidskvinnan. Alie är den självständiga som klär sig efter eget behag och ger sig hän i vad hon gör. Aagot är den behagsjuka som slaviskt följer mo­dets växlingar och inte förmår att ge uttryck för sina känslor. På badstranden vid den italienska kus­ten – när snörliven är lossade och avtagna – ställer Anne Charlotte Leff­ler dem mot varandra. De står där i badhytten och betraktar lite förläget sina kroppar som avtecknar sig under de nyinköpta badkostymerna. Slut­li­gen tar Alie mod till sig, skjuter upp hyttdörren och springer ut bland kvinnorna och männen som solar sig på stranden. Efter henne kom­mer Aagot

”säker, naturlig, övertygad om att vara vacker med sin mjölkvita hud, sin höga, smärta gestalt och raka hållning – omedveten om, att hennes ut­seende var av det slag, som fordrade modeklädningens relief, för att göra sig gällande, emedan figu­ren hade en viss torrhet i linjerna och brist på har­moni i formerna.”

Den unga Aagot går långsamt ned mot vattenbrynet och ser sig lugnt om­kring innan hon kliver upp på en sten för att sedan hoppa i vattnet. Hon märker inte att omgivningens blickar istället är riktade mot den något äldre Alie som plaskar vid strandkanten och gör små tafatta försök att simma. Det finns något naturligt hos Alie som väcker uppmärksamhet:

”Alies skönhet var just av motsatt slag som Aagots, och hon tog sig bäst ut, ju mindre klädd hon var. Det fina, mjuka, luftiga i hennes figur tyngdes av en mode­klänning; modejournalens fantasier syntes platta och oädla på denna fint mejslade gestalt; och detta lilla, originella huvud fordrade lik­som att få göra sig gällande på sitt eget sätt. Därför var hon i sin smidiga trikå­dräkt, med den fria, ädelt formade halsen, de späda hand- och fot­lederna, det mjuka behaget i hela gestalten, den so­liga, varma hudfärgen, så påfallande vacker.”

Hävdar indivi­duell frihet

I den färgstarka Alie – med sin mjuka, utmejslade figur och sin uttalade avsky för de banalt vårdade mode­dräk­terna – har Anne Char­lotte Leffler skapat en kvinna som hävdar indivi­duell frihet: rätten att klä sig, att röra sig, att tänka och handla som hon själv vill. Och när romanens Aagot åter­vänder hem till det borgerliga familjelivet i Stockholm, väljer Alie att stanna kvar på den italienska me­del­havskusten hos markisen som hon förälskat sig i och där skapa sig en ny till­varo tillsammans med honom.

Fotot: Strandmålning av Charles Jean Auguste Escudier. Bilden är beskuren.

Korsettreklam vid förra sekelskiftet

Hur gjorde man reklam för ett så intimt plagg som en korsett vid förra sekelskiftet? Var annonserade man om nya modeller och vem riktades annonserna till? Jag sökte upp Leif Runefelt, professor i idéhistoria vid Södertörns högskola, för att få veta mer om hur korsetten marknadsfördes under det sena 1800-talet och hur reklamen förändrades med det nya århundradets inträde.

 

Mathilda Langlet – sagoförfattare på tvären

Till de flitigaste debattörerna om svenska kvinnors modeslaveri hörde författaren Mathilda Langlet (1832–1904). Hon skrev en lång rad barnsagor på vers, gav ut ett par diktsamlingar och publicerade flera böcker om husmoderns roll och uppgifter i det moderna samhälle som sakta växte fram. Vid flera tillfällen uttryckte hon en oro över att svenska flickor var så besatta av sitt utseende och ständigt och jämt försökte imponera på äldre pojkar. Redan i Döttrar och mödrar: Några ord till vårt lands qvinnnor, som gavs ut ett par veckor före den omtalade reformdräktsboken i december 1885, diskuterade hon den kvinnliga behagsjukan.

Mathilda Langlet ansåg att många kvinnor dessvärre hade en stor benägenhet för det ytliga i livet och ofta tog för lätt på saker och ting. Den här ytligheten yttrade sig i ett omättligt begär efter, eller rentav en farlig passion för, överflöd och grannlåter. Inte sällan uppfattades den som kvinnlighet, men i själva verket gjorde den kvinnan okvinnlig; lyxen och flärden vände det behagfulla hos henne till en vidrig och löjlig behagsjuka. Visst låg det något sant kvinnligt i att kunna klä sig med smak, menade Mathilda Langlet. Men en sann kvinna motarbetade varje drag av kokettens falska älskvärdhet och omättliga egenkärlek i sin karaktär. Hon betraktade inte klädseln som avgörande för människors värde – varken för sitt eget eller för andras.

Hälsan sattes på spel

Mathilda Langlet utvecklade senare sina tankar om tidens modeslaveri i flera artiklar tryckta i kvinnotidskriften Idun. En av dem handlade om hur fördomsfullheten hos svenska kvinnor satte deras hälsa på spel, urholkade deras hushålls ekonomi och reste tvivel om deras ärbarhet. De flesta svenskor verkade vara fast övertygade om att kvinnokroppen måste marteras för att bli vacker och behaglig.

Men att ett hårt åtdraget snörliv krävdes för att göra kvinnan intagande var en vanföreställning. Det kunde även förståndiga män intyga. Och vad var det annat än en fördom att en modern och välsydd klänning måste tillverkas hos en känd modesömmerska? Något annat var dock otänkbart för kvinnor i de högre samhällsklasserna, som om det var något skamligt att hushålla med familjens inkomster och kunna sy sina egna kläder.

Sagoboksförfattaren Mathilda Langlet.

Förgås av blygsel

Lika fördomsfullt var det av en kvinna att skrika i högan sky och nästan förgås av blygsel när en man genom dörren till hennes sovrum råkade få se henne i det närmaste färdigklädd i en höghalsad klänning. I balsalen kunde hon ju bära en dräkt som var avsevärt mer dekolleterad och utan några som helst betänkligheter förtroligt lägga sin nakna arm om hans hals och låta honom beundra den blottade axelns mjuka rundning. Det var dessa fördomar, och många fler, som hindrade kvinnor från att utvecklas till kloka hustrur och goda mödrar med ett inte obetydligt inflytande över sin omgivning och sina barns uppfostran.

I motsats till Ellen Bergman var Mathilda Langlet politiskt konservativ. Hon vände sig mot den radikala anda som präglade delar av det sena 1800-talets kvinnorörelse och menade att varje krav på kvinnans politiska, sociala och ekonomiska frigörelse som gjordes på bekostnad av hennes naturliga uppgifter som hustru och mor i hemmet var ett ingrepp i mänsklighetens historia som inte skulle ske ostraffat. Och hon var inte nådig i sina ord om hyckleriet hos vissa av tidens kvinnorättskämpar:

Annan utgångspunkt

”Kan man komma och tala om ’frigörelse från förtryck’, när man icke förmår frigöra sig från modets slaveri, som man dock själv pålagt sig? Kan man fordra självständighet, när man icke ens har en ordentlig fot att stå på, utan förkrympta, liktornsprydda, ’ömma’ fortkomstledamöter och en tung, vacklande gång? Man får förlåta, om sådant väcker löje eller åtminstone tvivel om förmågan att rätt använda den självständighet, som påyrkas.”

Mathilda Langlet hade alltså en delvis annan utgångspunkt för sin kritik än många andra i den svenska dräktreformrörelsen. Hon ogillade det politiska anslaget, och hon engagerade sig aldrig i Dräktreformföreningen, även om hon sympatiserade med många av dess idéer.

Bilden: Mathilda Langlet var orolig över att svenska flickor var så besatta av sitt utseende och ständigt och jämt försökte imponera på äldre pojkar. (Bilden är beskuren.)