Nanny Palmkvist – folkskollärare på cykel

I augusti 1892 satte sig folkskolläraren och rösträttsaktivisten Nanny Palmkvist (1862–1940) från Helsingborg på sin velociped för att längs sydsvenska landsvägar ta sig till Jönköping. Hon var en rätt rutinerad velocipedist som sommaren 1891 cyklat inte mindre än 115 mil över de norska och svenska fjällen.

Färden till Jönköping på närmare 25 mil förväntades ta ungefär tre dagar, och den skulle föra henne till det första allmänna folkskollärarinnemötet i Sverige. Uppslutningen på mötet var dålig – endast ett trettiotal deltagare dök upp – och Nanny Palmkvist kom för sent eftersom det tog henne längre tid än beräknat att trampa uppför de branta backarna i de småländska skogarna. Det gjorde henne inte så mycket. Resan dit hade varit ”fröjdefull”, i synnerhet när det bar utför. Men, konstaterade hon,

”man kan också hamna i landsvägsdammet, om man är för överdådig i utförsbackarna. Denna kloka slutsats drog jag, då jag efter en sådan där misslyckad flykt utför gjorde mitt bästa för att utplåna de allt för tydliga märkena efter en allt för innerlig beröring med allas vår moder jorden. Min ’jordafärd’ var så mycket mer snöplig som den haft åskådare.”

Människor stirrade

Nanny Palmkvist hade fått vänja sig vid att människor stannade upp och stirrade efter henne då hon for förbi på sin velociped. När hon året innan gjorde sina första velocipedritter på Helsingborgs gator hade flera av stadens invånare visat sin djupaste indignation. Särskilt vissa kvinnor ska ha vädrat sitt missnöje och livligt diskuterat hur mycket av Nanny Palmkvists ben som blivit synligt vid hennes cykelfärder. En hade skymtat en kvinnlig vad tvärs igenom strumpan och stövelskaftet. En annan hade sett ett helt kvinnligt ben och en tredje två kvinnliga ben som ”vevade och trampade precis som två karlben”.

Som framgår av Nanny Palmkvists berättelse hamnade en cyklande kvinna vid 1800-talets slut lätt i blickfånget, och inte minst hennes val av klädsel blev avgörande för hur hon betraktades. Kvinnligheten satt inte bara i kroppens rörelser utan också i kjolens veck och kappans fall. För en kvinnlig velocipedist gällde det därför att arrangera sin dräkt på ett sätt som signalerade styrka och friskhet utan att för den skull vara osnygg och okvinnlig.

Bestämd uppfattning

Om hur det skulle gå till hade Nanny Palmkvist en mycket bestämd uppfattning. Sedan ett par år tillbaka var hon medlem i Dräktreformföreningen och hade villigt åtagit sig att vara dess ombud i Helsingborg. Hennes förslag till resdräkt låg därför föga förvånande väl i linje med föreningens rekommendationer för hur olika reformplagg skulle sys.

Under resdräkten, som lämpligen syddes upp i ett mörkt och mjukt tyg, borde den kvinnliga cyklisten enligt Nanny Palmkvist bära en underdräkt som bestod av livstycke och benkläder i ett. Det innebar att de besvärande underkjolarna kunde läggas bort och plaggens tyngd placeras på axlarna istället för höfterna.

Det var särskilt viktigt att bröstkorgen kunde röras fritt. Inga band fick dras åt runt buken. Nanny Palmkvists uppfattning var att cykeldräkten måste göra det möjligt för kvinnor att utveckla energi, uthållighet och självständighet, och hon var dessutom övertygad om att den på sikt skulle leda till en reform av den kvinnliga klädedräkten i allmänhet.

Nanny Palmkvist föredrog att cykla i byxor och kjol. Över ett par knäbyxor med damasker som täckte underbenen och skorna bar hon en kjol som slutade en decimeter nedanför knäna. Klänningslivet satt löst om överkroppen, och de vida ärmarna hölls vid handlederna samman av en decimeterbred linning. Midjan omgavs av ett brett skärp, och på huvudet satt en enkel skärmmössa.

Rösträttsaktivist som var radikal för sin tid

Nanny Palmkvists cykelkostym var radikal för sin tid. Den gick emot en utbredd uppfattning om att de kvinnliga velocipedisternas dräkter så långt det var möjligt skulle följa modet och ordnas på ett sätt som i allmänhetens ögon var elegant och smakfullt. Helst skulle kvinnor cykla i vanlig promenaddräkt, eftersom den inte väckte något uppseende och med fördel även kunde användas när färden gjordes till fots.

Nanny Palmkvists förhoppningar om att praktiska cykelkostymer med löst sittande plagg, som hennes egen, skulle uppmärksamma kvinnor på hur ohygieniska och obekväma deras vanliga kläder var kom därmed på skam. Den av henne så efterlängtade dräktreformen uteblev.

Bilden: Fotot, som är taget från en tidningssida, visar Nanny Palmkvist i cykelkostym.

Kvinnor på tur

Det fanns en framtidstro och en frihetslängtan i det sena 1800-talets dräktreformrörelse, och hoppet om snara förändringar av klädedräkten närdes inte minst av en framväxande friluftskultur. I februari 1885 bildades Svenska Turistföreningen som ville få svenskarna att lära känna sitt land och bekanta sig med dess vackra naturlandskap.

I ett slags naturnationalistisk anda uppmanades svenska kvinnor och män att ge sig ut på fotvandringar, skidturer, bergsbestigningar och andra friluftsaktiviteter för att upptäcka den svenska naturens storhet och utveckla den själsliga och kroppsliga vigör som borde känneteckna varje svensk.

För det krävdes förstås rätt kläder. Dräktreformföreningens res- och fotvandringsdräkt, som konstnären Julia Jolin (1856–1924) ritade våren 1886, var alltså ett tecken i tiden. Med sin vida kjol som efter behag kunde höjas och sänkas var tanken att hennes dräkt skulle göra det möjligt för svenska kvinnor att gå längre sträckor i kuperad terräng, och få tycks ha haft något att invända mot att den kvinnliga klädedräkten anpassades en aning efter situationen. En annan sport- och turistdräkt, utformad av filantropen Hanna Palme (1861–1959), antogs med starkt bifall som föreningens modell vid det allmänna mötet våren 1891.

Det som däremot skulle skapa diskussion om vad en kvinna i rörelse egentligen fick ha på sig var velocipedrittens genombrott under det tidiga 1890-talet. När höghjulingen introducerades i Sverige vid 1860-talets slut sågs cykling som en aktivitet förbehållen män.

Ingen kvinna kunde sitta på en sadel en och en halv meter upp i luften med mindre än att hennes underben blottades på ett nästintill skamlöst sätt. Det hjälpte inte hur lång och vid kjol hon bar. Dessutom var ju risken överhängande att kjolen skulle fastna i det stora framhjulets ekrar och då dra omkull hela ekipaget. Med den låga säkerhetscykelns lansering vid 1880-talets mitt förändrades förutsättningarna. Nu kunde även kvinnor susa fram på stadens gator eller ge sig ut på långfärd i landsbygden.

Men hur skulle en dam på velociped fritt kunna röra sina ben utan att väcka anstöt hos dem som hon passerade? Var det ens en aktivitet som lämpade sig för kvinnor? Johan Erik Cederblom (1834–1913), professor i maskinlära vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och en av landets största cykelfantaster, yttrade sig i frågan våren 1891. Med tanke på att hans egna döttrar var bland de första kvinnorna i Stockholm som rörde sig ute i den offentliga miljön på cykel var det kanske inte så förvånande att svaret blev ett bestämt ja. Visst borde damer cykla!

Men det fick inte göras hur som helst, påpekade Johan Erik Cederblom. Kvinnan måste rida sin velociped på ett passande sätt ”med vackra, omedvetet behagliga rörelser”. Så länge hon gjorde så kunde ingen förebrå henne något och framför allt inte anklaga henne för att vara okvinnlig. Tvärtom. Det var lovvärt att unga kvinnor vårdade sin hälsa genom att röra på sig. På så vis fullgjorde de sin plikt mot sig själva, mot framtida släkten och mot sitt land.

Velocipedridning på en säkerhetscykel var förvisso en inte helt okomplicerad aktivitet för en kvinna som ville vara anständig. Varje rörelse granskades noga av dem som såg henne. Det blev folkskolläraren och rösträttsaktivisten Nanny Palmkvist (1862–1940), Dräktreformföreningens lokala ombud i Helsingborg, varse när hon sommaren 1891 började cykla. Henne möter du i nästa veckas inlägg.

Föreningen för en förändrad mansdräkt som aldrig blev av

Samtidigt som Dräktreformföreningen fick allt svårare att locka nya medlemmar och dessutom förlorade många av dem som tidigt engagerat sig i föreningen kom i januari 1893 läkaren Henrik Bergs förslag om att reformintresserade herrar skulle sluta sig samman och bilda en förening som kunde verka för en förändrad mansdräkt.

I Dräktreformföreningen fick endast kvinnor vara medlemmar, även om styrelsen vid ett par tillfällen diskuterade möjligheten att också bevilja män medlemskap. Flera manliga läkare ville gå med, men styrelsen höll fast vid uppfattningen att en förening som i huvudsak verkade för reformer av kvinnodräkten endast skulle bestå av kvinnor. Däremot såg man inga hinder för att män, när så fordrades, kunde bjudas in till de allmänna mötena.

I mars 1893 förklarade Henrik Berg i den populärmedicinska tidskriften Hälsovännen att åtskilliga personer hade hört av sig och bett honom att göra verklighet av sina idéer om en mansdräktreform. Han föreslog därför att de manliga läsare som i likhet med honom ville ”skapa ett fysiologiskt mode för svenska män” skickade in ett brevkort till redaktionen för Hälsovännen och därpå angav namn och adress. Om minst tusen brevkort kom in till redaktionen lovade Henrik Berg att införa en annons i Hälsovännen som uppmanade männen att sända in en krona var för medlemskap i Mansdräktreformföreningen (M. D. R. F.).

Pengar att avlöna en målare

De här medlen skulle förvaltas av en kommitté bestående av tre till fem medlemmar bosatta i Stockholm, och pengarna var tänkta att dels avlöna en konstnär – gärna en historiemålare – med uppdraget att ta fram en plansch eller målning av en man i reformdräkt, dels utgöra prissumma i en tävling för skräddare där uppgiften var att tillverka en hygienisk mansdräkt med blus, benkläder, bälte och möjligen barett.

Henrik Berg såg det som viktigt att kommittén för Mansdräktreformföreningen kontaktade Dräktreformföreningen för att informera sig om dess verksamhet och arbetssätt och kunna dra nytta av föreningens fleråriga erfarenhet av reformarbete. På sikt önskade han sig också ett svenskt mansdräktmuseum där plagg från Odens dagar och framåt visades upp – ett vaxkabinett där mansfigurer illustrerade den dräkthistoriska utvecklingen i Sverige. En sådan utställning skulle i framtiden mycket väl kunna bli en del av Nordiska museet som ju hade till uppgift att värna den svenska folkkulturen.

Någon mansdräktreformförening bildades dock aldrig. Våren 1895 tog Henrik Berg på nytt till orda och konstaterade att hans reformtankar dessvärre inte hade fått något större genomslag i det svenska samhället. Han hade visserligen inte talat för döva öron. Åren efter hans upprop hade en mängd män ur olika samhällsklasser hört av sig till honom och bett att få veta hur reformarbetet fortlöpte. Bland dessa fanns professorer, militärer, folkskollärare och jägare som alla hoppades på en reform som gav manskläderna ett annat snitt. Men ingen, påpekade Henrik Berg, hade förmått bryta modets makt. Ingen hade velat vara den förste att bära en hälsosam mansdräkt.

En gång lagt av puder och peruker

Själv vidhöll han sina principer: svenska män gick dåligt klädda och borde välja andra plagg än trånga västar som satte tryck över magen eller smala byxor som kylde ned benen. Henrik Berg hade gärna sett mer av ”naturfolkens insikt och böndernas sunda omdöme” när svenskarna lät sy upp sina kläder, och hans övertygelse var att tidens sanningssträvanden trots allt skulle innebära att mansdräkten inom en snar framtid reformerades. I sanningen fanns en expansionskraft som hundra år tidigare hade fått männen att lägga bort peruken, pudret och kråset. Nu satte Henrik Berg sin tro till att den även skulle förpassa västen, bonjouren och stärkskjortan till glömskans garderob. Men det skulle dröja.

Illustration:  Kvinna och man i reformerade kläder ur den amerikanska skämttidningen Puck år 1895

Henrik Berg – läkare som ville förändra mansdräkten

Under det tidiga 1890-talet började det talas om en dräktreform även för män. Det var läkaren Henrik Berg (1858–1936) som lyfte frågan. Som många andra fascinerades han av den snabba vetenskapliga utvecklingen i samhället, där inte minst användningen av elektricitet gjort att man på en rad områden kunnat vinna nya mekaniska insikter. Men mitt i en tid av nästan gränslös uppfinningsförmåga och stark sanningssträvan rådde det ändå oklarheter runt hur en man egentligen borde klä sig, ansåg Henrik Berg. Det var ju inte läkare och fysiologer, utan modet, som bestämde vilka kläder som män skulle bära. Kunde inte männen, precis som kvinnorna, reformera sin klädedräkt och skaffa sig plagg som var förenliga med hälsans fordringar?

Enligt Henrik Berg var få dräkter så misslyckade som det sena 1800-talets mansdräkt. De gamla grekernas lediga, lätta och bekväma klädsel med draperingar kunde inte bara få gestalten att framträda i all sin skönhet; den dolde också en ful kropp. Lika utmärkt ändamålsenlig, enkel och elegant var den spanska dräkten som Erik XIV och andra renässansfurstar bar under 1500-talet. Nu klädde sig män i trång skjorta och åtsittande byxor, ”fast icke så tätt som snörliv”, och konsekvensen blev att ingen luft som kunde skydda mannen mot köld passerade mellan kroppen och kläderna.

Henrik Berg pläderade istället för en rymligare kostym som inneslöt lemmarna i ett värmande luftlager. Han efterlyste också mjukare skjortor, tjockare västar och större rockar som dels gav mannens kroppsdelar en jämnare värmefördelning, dels gjorde det lättare för honom att röra dem fritt. Här utgjorde brandsoldaternas klädsel ett verkligt föredöme; den utmärkte sig för att vara både praktisk och prydlig.

För nutidens män måste rörlighet vara ledordet när de valde sina kläder, menade Henrik Berg och föreslog vida byxor som knöts samman vid anklarna, veckrika skjortor med säckiga ärmar och rundskurna kappor som gick att dra om sig. Den som så ville hade all möjlighet att sätta en egen prägel på din dräkt, men omväxlingen fick ske i småsaker. Så var det ju också i annat: ”Vi uppföra våra hus på olika sätt. Men principen för dem alla är densamma, nämligen uppvärmningsprincipen. Det är hygienen, som fastställer denna.”

Henrik Berg noterade att det i Sverige fanns en förening som nitiskt arbetade för en mer hälsosam kvinnodräkt. Skulle man inte också kunna tänka sig en dräktreformföreningen för män? Varför skulle svenskarna nödvändigtvis rätta sig efter ett utländskt mode? Nog skulle väl en reform som vilade på fysiologiska och hygieniska grunder kunna lyckas? Läs mer i nästa veckas inlägg om hur det gick med Henrik Bergs planer på en dräktreformförening för män.