Föreningen för en förändrad mansdräkt som aldrig blev av

Samtidigt som Dräktreformföreningen fick allt svårare att locka nya medlemmar och dessutom förlorade många av dem som tidigt engagerat sig i föreningen kom i januari 1893 läkaren Henrik Bergs förslag om att reformintresserade herrar skulle sluta sig samman och bilda en förening som kunde verka för en förändrad mansdräkt.

I Dräktreformföreningen fick endast kvinnor vara medlemmar, även om styrelsen vid ett par tillfällen diskuterade möjligheten att också bevilja män medlemskap. Flera manliga läkare ville gå med, men styrelsen höll fast vid uppfattningen att en förening som i huvudsak verkade för reformer av kvinnodräkten endast skulle bestå av kvinnor. Däremot såg man inga hinder för att män, när så fordrades, kunde bjudas in till de allmänna mötena.

I mars 1893 förklarade Henrik Berg i den populärmedicinska tidskriften Hälsovännen att åtskilliga personer hade hört av sig och bett honom att göra verklighet av sina idéer om en mansdräktreform. Han föreslog därför att de manliga läsare som i likhet med honom ville ”skapa ett fysiologiskt mode för svenska män” skickade in ett brevkort till redaktionen för Hälsovännen och därpå angav namn och adress. Om minst tusen brevkort kom in till redaktionen lovade Henrik Berg att införa en annons i Hälsovännen som uppmanade männen att sända in en krona var för medlemskap i Mansdräktreformföreningen (M. D. R. F.).

Pengar att avlöna en målare

De här medlen skulle förvaltas av en kommitté bestående av tre till fem medlemmar bosatta i Stockholm, och pengarna var tänkta att dels avlöna en konstnär – gärna en historiemålare – med uppdraget att ta fram en plansch eller målning av en man i reformdräkt, dels utgöra prissumma i en tävling för skräddare där uppgiften var att tillverka en hygienisk mansdräkt med blus, benkläder, bälte och möjligen barett.

Henrik Berg såg det som viktigt att kommittén för Mansdräktreformföreningen kontaktade Dräktreformföreningen för att informera sig om dess verksamhet och arbetssätt och kunna dra nytta av föreningens fleråriga erfarenhet av reformarbete. På sikt önskade han sig också ett svenskt mansdräktmuseum där plagg från Odens dagar och framåt visades upp – ett vaxkabinett där mansfigurer illustrerade den dräkthistoriska utvecklingen i Sverige. En sådan utställning skulle i framtiden mycket väl kunna bli en del av Nordiska museet som ju hade till uppgift att värna den svenska folkkulturen.

Någon mansdräktreformförening bildades dock aldrig. Våren 1895 tog Henrik Berg på nytt till orda och konstaterade att hans reformtankar dessvärre inte hade fått något större genomslag i det svenska samhället. Han hade visserligen inte talat för döva öron. Åren efter hans upprop hade en mängd män ur olika samhällsklasser hört av sig till honom och bett att få veta hur reformarbetet fortlöpte. Bland dessa fanns professorer, militärer, folkskollärare och jägare som alla hoppades på en reform som gav manskläderna ett annat snitt. Men ingen, påpekade Henrik Berg, hade förmått bryta modets makt. Ingen hade velat vara den förste att bära en hälsosam mansdräkt.

En gång lagt av puder och peruker

Själv vidhöll han sina principer: svenska män gick dåligt klädda och borde välja andra plagg än trånga västar som satte tryck över magen eller smala byxor som kylde ned benen. Henrik Berg hade gärna sett mer av ”naturfolkens insikt och böndernas sunda omdöme” när svenskarna lät sy upp sina kläder, och hans övertygelse var att tidens sanningssträvanden trots allt skulle innebära att mansdräkten inom en snar framtid reformerades. I sanningen fanns en expansionskraft som hundra år tidigare hade fått männen att lägga bort peruken, pudret och kråset. Nu satte Henrik Berg sin tro till att den även skulle förpassa västen, bonjouren och stärkskjortan till glömskans garderob. Men det skulle dröja.

Illustration:  Kvinna och man i reformerade kläder ur den amerikanska skämttidningen Puck år 1895

Publicerat av

Henric Bagerius

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *