Elna Tenow – djurrättsaktivist med skarpa formuleringar

Det fanns också personer utanför Dräktreformföreningen som engagerade sig i kriget mot korsetten våren 1895. En var den mångsidiga författaren Elna Tenow (1862–1944) som höll en omtalad appell mot det utbredda korsettmissbruket. Hon tillhörde de kulturradikala kretsarna i Stockholm och hade flera gånger tidigare yttrat sig olika kvinnofrågor. Våren 1890 hade hon exempelvis publicerat skriften Ett öppet brev till Strindberg: Om kvinnans underordnade ställning där hon kritiserade August Strindbergs (1849–1912) kvinnosyn och anklagade honom för att inte värdera kvinnors arbetsinsatser i hemmet. Elna Tenow kämpade också för djurens rätt. Hon upprördes särskilt över alla plågsamma djurförsök som genomfördes i vetenskapens namn, och under några år var hon redaktör för den tidskrift som gavs ut av Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet (numera Djurens rätt).

Elna Tenows föredrag om korsetten våren 1895 var skarpt formulerat. Hon ansåg att av allt ont som kvinnor genom okunnighet, oförstånd och fåfänga dragit över sig och sina barn kunde ingenting jämföras med användningen av korsett. I hennes ögon var detta djävulska plagg – ja, hon kunde inte kalla det något annat – inget mer än ”en tvångströja i vilken onda makter hålla kvinnohjärtan och kvinnosinnen bundna”. Det faktum att inte ens tio procent av samhällets kvinnor hade lyckats frigöra sig från korsetten ”visar bäst, att vår tids kvinnor ännu stå så djuriskt lågt, att de äro omedvetna om och okänsliga för storheten i sin gudomliga uppgift att vara mödrar”. Elna Tenow visste att detta var hårda ord som säkerligen skulle väcka ont blod hos dem som gärna bar snörliv, men det brydde hon sig inte om. Korsetten var och förblev kvinnans pariasmärke:

”Så länge hon böjer sig under dess fjättrar bevisar hon, att hon ej är mogen för självständighet, moralisk och social frigörelse och människovärdighet; så länge göra männen rätt att de hålla henne i omyndighet och bruka henne som ett verktyg för sina önskningar, ty hon visar i sitt beteende mot sin egen kropp, att detta är det högsta hon åsyftar och vill.

Högre tonläge än tidigare

Elna Tenow talade om den svenska kvinnans självständighetskamp och hennes moraliska skyldighet att frigöra sig från modets tyranni om hon ville åtnjuta mannens rättigheter i samhället och bli en fullvärdig medborgare. Argumentet hade hörts förut, men i det här föredraget var tonläget högre än i många andra. Frihet från snörlivet stavades inte längre enbart bättre hälsa och ökad rörlighet. Det var kvinnohjärtat och kvinnosinnet – möjligheterna att tänka fritt och bestämma själv, att säga sin egen mening och bli lyssnad på – som skulle befrias när korsetten lades bort. Elna Tenow lockade med en frigörelse i vilken svenska kvinnor skulle få sitt fulla människovärde och därmed stärka hela människosläktet.

Någon månad efter sitt föredrag startade Elna Tenow tidskriften Fylgia som ett organ för dem som strävade efter ett mer naturenligt levnadssätt. Hon var själv intresserad av vegetarianismen, och i den nya tidskriften lät hon publicera artiklar om naturläkemedel och hur olika sjukdomstillstånd kunde behandlas på ett annat sätt än med traditionell medicin. Här uppmärksammade hon också debatten mellan tyska dräktreformatorer om vilka material som borde undvikas i människors klädsel. Elna Tenows engagemang för människans och djurens frihet visade sig i en rad föredrag under 1890-talet, och det fortsatte långt in på 1900-talet.

 

Maria Bolin – småbrukare med självständighetstankar

Under det tidiga 1890-talet förde Dräktreformföreningen en tynande tillvaro. Den fanns förvisso fortfarande kvar, men medlemsantalet sjönk stadigt. Trots att en och annan eldsjäl som Nanny Palmkvist anslöt till föreningen, blev det allt svårare att rekrytera ombud i landsorten som kunde sprida reformidéerna till den breda allmänheten. En ljuspunkt för föreningen, under några annars rätt så dystra år, var upplysningen från Augusta Lundins modehus att många damer som lät sy upp sina kläder där numera använde livstycke och inte snörliv. Det var en glädjande nyhet som fick föreningen att intensifiera sina insatser mot den förhatliga korsetten.

Vid det allmänna mötet i april 1894 höll Maria Bolin (1847–1919) från styrelsen ett ljungande föredrag om hur den moderna dräkten hindrade kvinnor från självständighet. Maria Bolin hade kommit flyttande till Stockholm från Falun och skulle med tiden bli en ivrig förkämpe för kvinnlig rösträtt. Dessutom drev hon från 1890-talets slut jordbruk i närheten av Salem. Hon var också varmt intresserad av trädgårdsskötsel och verkade för att trädgårdsmästaryrket skulle bli en accepterad kvinnlig sysselsättning. Motståndarnas argument att en kvinna inte klarade av det tunga arbetet avfärdade hon i en artikel publicerad i damtidning Idun våren 1899:

”Jag kan av egen erfarenhet intyga att om man tränar sig är intet arbete i en trädgård för tungt för en kvinna, förutsatt att hon är klokt och förståndigt klädd; snörliv, högklackade skor och släpande kjolar är ej värt att tänka på, då man vill bli en skicklig trädgårdsarbeterska. Att uppövning utvecklar muskelstyrkan veta vi ju; se t.ex. på sjuksköterskorna: efter en tids övning bli de så armstarka att de utan svårighet lyfta manliga patienter.”

Överlag var Maria Bolin kritisk till snörlivet. När hon förberedde sig för sitt föredrag vid Dräktreformföreningens allmänna möte våren 1894 såg hon med förtvivlan att korsetten även hade hittat vägen till allmogens kvinnor, åtminstone i hennes egna hemtrakter i Dalarna. Där förekom det att flickor så tidigt som i tvåårsåldern snördes, och redan från åttaårsåldern användes snörliv med insydda fiskben. I städernas flickskolor hände det att läkare fick skicka hem tioåringar med hälsningar till modern att göra sig av med dotterns snörliv och skaffa henne ett annat livstycke. Barnsnörningen var ett gissel som enligt Maria Bolin formade flickorna för resten av deras liv:

Snörlivet hinder för självständighet

”Att det är omöjligt att utvecklas till självständighet, om man har ett hårt åtdraget liv dagligen på sig, påstår jag bestämt. Förutom den slapphet som uppstår i bröstkorgens muskler och varom så mycket skrivits och talats av läkare och andra, är det ju obestridligt att iklädd ett sådant harnesk man ej kan röra sig fritt; och kan den som berövat sig förmågan att röra sig fritt, tänkas vara fullt självständig? Nej, hon är tvärtom i hög grad beroende.

Snörlivet fixerade kvinnokroppen och hindrade kvinnan från att utveckla en självständighet som samhällsmedborgare. Hon blev orörlig och beroende. Och vad mera var: snörningen gjorde henne konstlad och osann. Samma verkan hade modedräktens dekolletage, menade Maria Bolin. Med sina urringade klänningar väckte kvinnan snarast förakt hos det motsatta könet. Hur skulle hon på allvar kunna delta i männens arbete, så länge de skrattade åt henne och hennes modegalenskaper? Maria Bolin tänkte tillbaka på sin egen uppväxt:

”I min ungdom var jag en gång tvungen att bära en låghalsad klädning, fasligt modest och anständig i jämförelse med vad som brukas i huvudstaden; men jag bekänner, att jag skämdes och kände mig rätt olycklig. Genom denna min erfarenhet har jag kommit att reflektera över, huru vi genom att underkasta oss ett oblygt mode göra våld på en av naturens bästa maningar, den till blygsamhet: – i och med detsamma ha vi tystat ner en samvetets röst och givit oss in på en orätt väg – vi ha blivit osanna till vår karaktär, vi ha blivit vacklande, osjälvständiga.”

Lika otidsenligt som  tortyrredskap

Om hon fick önska skulle snörliv vara ett lika omöjligt inslag i ett civiliserat samhälle som tumskruvar eller andra tortyrredskap, och urringade klänningar skulle bara finnas på Nordiska museet som en kulturbild från barbariets tid.

Maria Bolins föredrag gav genklang hos åhörarna. Vid sitt nästa sammanträde kunde styrelsen belåtet konstatera att det lockat flera nya medlemmar till Dräktreformföreningen. Och kriget mot korsetten fortsatte.

Bild på Maria Bolin: Tidskriften Idun nummer 21 från 1917

Den motsägelsefulla korsetten

Vid 1890-talets mitt intensifierades den svenska dräktreformrörelsens kamp mot korsetten, och på bloggen ska jag de närmaste veckorna lyfta fram några kvinnor som gick till storms mot snörningen.

Men först finns det skäl att peka på några av korsettens motsägelser. När dräktreformrörelsen organiserades i en förening våren 1886 handlade många av diskussionerna om hur man skulle få kvinnor att sluta snöra sig så hårt och allra helst lägga bort korsetten helt; kvinnor behövde komma till insikt om att snörningen inte hörde hemma i ett civiliserat samhälle och att den vittnade om fåfänga och lättsinne. Men det dröjde inte länge förrän dräktreformatorerna insåg att kvinnors relation till korsetten var mer komplex än man trott och att snörningen av vissa ansågs vara modern och anständig istället för förlegad och omoralisk.

Ur dräktreformrörelsens perspektiv var korsetten otidsenlig. Den stod för en gammal samhällsordning där kvinnor saknade politisk röst, sällan fick någon längre utbildning och hade begränsade möjligheter att själva försörja sig. Alltsedan korsetten började användas vid de sydeuropeiska hoven under tidigt 1500-tal hade den hindrat kvinnor från att andas fritt och utveckla ett naturligt rörelsemönster. Med insydda metallskenor, valfiskben eller rentav träpinnar hade deras kroppar låsts fast och gick inte att röra med mindre än att kvinnorna blev andfådda och utmattade. På så vis hade korsetten gjort det nästintill omöjligt för dem att vara delaktiga i samhällsutvecklingen.

Ett modernt samhälle ställde nya krav

Men nu väntade andra tider. Från 1800-talets mitt började lagar om kvinnors rätt till enskilt ägande, politiskt inflytande och högre utbildning att förändras i Nordamerika och Europa, och dräktreformatorer på båda sidor av Atlanten fick se ett mer demokratiskt och modernt samhälle framträda. Det ställde också andra krav på kvinnorna. Inom dräktreformrörelsen fanns en förhoppning om att kvinnor världen över skulle våga möta de här förändringarna klädda i plagg som var rationella, hygieniska och ändamålsenliga. Med en ny roll i samhället som krävde tid, engagemang och handling kunde kvinnor inte längre fortsätta att snöra sig.

Somliga trodde nog att korsettens dagar var räknade, men det var en missbedömning. Paradoxalt nog skulle den istället bli något av en symbol för det moderna samhälle som sakta tog form. Med industrialismens genombrott och handelns kommersialisering kunde varor tillverkas och säljas i större kvantiteter och till lägre priser än tidigare, och bland de massproducerade artiklar som blev omåttligt populära mot 1800-talets slut fanns korsetten.

Dagstidningar, veckoblad och månadsmagasin fylldes av annonser för snörliv i olika modeller, material och prisklasser, och de riktade sig till modemedvetna kvinnor i alla samhällsklasser. En snörd midja sades fånga – och i vissa fall skapa – det belevade, det bildade, det sofistikerade och det graciösa hos en sekelskifteskvinna, och för den som ville framstå som modern och i takt med tiden var korsetten därmed ett nödvändigt inslag i den kvinnliga klädedräkten.

Frigjord midja tecken på lössläppthet

 Med åren hade korsetten också blivit moraliskt oundgänglig. För många av borgerlighetens kvinnor var det otänkbart att avstå från att snöra sig; en frigjord midja förde tankarna till en lössläppthet och hämningslöshet som ingen ville förknippas med. En välsydd korsett som höll hullet på plats gav däremot den strama figur som fångade flera önskvärda egenskaper hos en borgerlig kvinna: moral, sans, disciplin och ordning.

Visst lyfte den upp bysten, höll in midjan och breddade höfterna så att kvinnokroppens former framhävdes och förstärktes. Men hur sensuell korsetten än fick kvinnan att framstå och hur upphetsad den än gjorde männen omkring henne, krävdes den likväl för att hon skulle kunna skapa sig den figur som ansågs utmärka en anständigt klädd dam med hög moral och fläckfritt anseende. I någon mån såg korsetten till att göra kvinnans kropp utmanande och respektabel på samma gång.

Bland de kvinnliga klädesplaggen fanns inget som var så fyllt med erotiska bibetydelser som korsetten. Att själv dra åt snörena framför spegeln till dess den satt som gjuten runt midjan – precis som den halvklädda kvinnan i Pierre Carrier-Belleuses målning från 1893 – beskrevs som en sinnlig upplevelse där kvinnan lärde känna sin kropp och blev medveten om sina möjligheter att forma den på det sätt som hon ville. Och att låta maken lossa korsetten, snörhål för snörhål, och lyfta bort den från kroppen sågs som ett sätt att bjuda in honom till ett förspel som med all säkerhet skulle sluta i den äktenskapliga sängen.

Bild: Jeune femme ajustant son corset  från 1893 av Pierre Carrier-Belleuse. Bilden är beskuren.

Modevisning på velociped

Mot 1800-talet slut slog cykeln igenom i borgerliga kretsar, och det blev modernt även för kvinnor att ägna sig åt cykling – eller velocipedridning som det då hette. En kvinna fick dock inte cykla hur som helst; det var viktigt att hon gjorde det på ett kvinnligt sätt. Hur skulle egentligen en sekelskifteskvinna agera på sin cykel för att inte få sin kvinnlighet ifrågasatt? Och vad skulle hon ha på sig? Jag bjöd in Emma Hilborn, historiker vid Lunds universitet, för att diskutera 1890-talets cykelmode och få veta mer om vad som gjorde en velocipedritt kvinnlig.