Kristine Dahl – folkskollärare på krigsstigen

Till Dräktreformföreningens tioårsjubileum våren 1896 hade styrelsen bjudit in den norska folkskolläraren Kristine Dahl (1867–1922) att hålla föredrag. Hon bodde i Kristiania (Oslo) och hade det senaste året rest runt i Norge för att visa upp en reformdräkt som hon själv tagit fram. Under sin tid som lärare vid ett flickinstitut i USA hade hon skaffat sig gedigna kunskaper om den amerikanska dräktreformrörelsen och också fått möjlighet att fundera över hur norskorna kunde reformera sin dräkt.

Kristine Dahls fasta övertygelse var att kvinnor i sin kamp för frigörelse från förtryck och för likställighet med män inte fick glömma bort att först göra uppror mot alla fördomar om hur de borde klä sig och välja kläder som var hälsosamma. För henne var det särskilt viktigt att de befriade sig från korsettens tyranni, och hennes välbesökta föreläsningsturnéer kom följaktligen att beskrivas som ett korsettkrig.

Svenska kläder slog i Norge

Kristine Dahl inledde sitt föredrag med att tacka Dräktreformföreningen för dess insatser under de gångna åren. Föreningen hade haft den otacksamma uppgiften att vara banbrytande, och dess verksamhet hade varit lyckosam i det att fördomarna mot en dräktreform inte längre var så stora. I Norge hade föreningens tankar fått stort genomslag, och många av de svenska hygieniska underkläderna användes av norska kvinnor. Men nu hade man i Sverige, ansåg Kristine Dahl, blivit stående på samma fläck. Idéerna sinade uppenbarligen, då inga nya modeller togs fram. Själv hade hon gått vidare i reformarbetet och föreslog nu mer långtgående förändringar av kvinnodräkten.

I svenska dagstidningar och tidskrifter fick referaten av Kristine Dahls föredrag i Stockholm rubriker som Kriget mot korsetten och På härnadståg mot korsetten, och hennes vassa kritik rörde också framför allt snörlivet. I den norska huvudstaden hade hon lyckats förmå alla yngre kvinnliga skådespelare att lägga bort snörlivet, och hon hoppades uppnå samma resultat hos norskorna i allmänhet.

Tog patent på bröstband

Kristine Dahl var radikal. Hon accepterade inte ens det svenska reformlivet som Dräktreformföreningen förespråkade. Ett reformliv var förvisso att föredra framför en korsett, men också det kunde missbrukas. I grunden var det ju endast ett förädlat snörliv. Bättre var då att använda hennes patenterade elastiska bröstband som lämnade midjan helt fri. De övriga plaggen i Kristine Dahls underdräkt var en trikåchemilett, ett linne av bomull och utanpå en delad kjol. Priserna var lågt satta, och det hade starkt bidragit till plaggens popularitet. Under 1895 hade det sålts hela 15 000 trikåchemiletter i Norge.

Föredraget väckte stor entusiasm och belönades med livliga applåder. Man kunde inte nog prisa den pigga och nätta norskan som såg så bedårande ut i sin behagliga reformdräkt. ”Jag vinner de unga damerna”, berättade hon för Dagens Nyheter, ”ej så mycket genom att tala om hur ohälsosam deras nuvarande dräkt är, utan genom att överbevisa dem om hur ful den i själva verket är.”

Den estetiska aspekten var viktig för Kristine Dahl, och hennes vackra, böljande klänning togs som bevis för att en reformdräkt inte alls behövde vara enkel och tråkig bara för att den var hälsosamt utformad. I reformdräkter sydda efter Kristine Dahls mönster kunde borgerliga kvinnor minsann framstå som lika stiliga och moderna som dem som slaviskt följde det franska modet

Dräktreformföreningen jubilerar

Med det här inlägget, det femtiotredje i ordningen, firar bloggen Korsettkriget sitt ettårsjubileum. Ett årsbokslut visar att 17 personer med anknytning till den svenska dräktreformrörelsen har fått sina porträtt tecknade, att 5 litterära karaktärer har fått sina liv – i flera bemärkelser – analyserade och att 19 historiska sammanhang har diskuterats.

Dessutom har jag haft förmånen att få träffa en rad experter och besöka flera arkiv och museer för att lära mig mer om modeslaveri och kvinnokamp vid förra sekelskiftet. Och fler möten med forskare, museiintendenter och entusiaster blir det. Närmast på tur står en ättling till en av dräktreformrörelsens verkliga fixstjärnor. I likhet med Bengt Feldreich har jag också börjat förbereda mig för årets stora sånginsats; i jul ska det sjungas kjortelvisa.

Men idag vill jag uppmärksamma Dräktreformföreningens tioårsjubileum som ägde rum i april 1896. Det firades i Läkaresällskapets hus på Jakobsgatan i Stockholm, och lokalen var fylld till sista plats av kvinnor som ville visa sitt stöd för en dräktreform. Likväl tvingades Gurli Linder (1865–1947), föreningens ordförande, konstatera att svenskorna fortfarande var förvånansvärt konservativa när de valde vilka klädesplagg som de satte på sig. Ja, inte i valet av blusar, kjolar, klänningar och kappor förstås.

Skrämmande lika underkläder

Alla plagg som kunde visas upp på middagar, vid soaréer och under promenader skulle vara moderna, och deras utseende växlade därför oupphörligen. Men svenskornas underkläder var skrämmande lika deras mormödrars. Det krävdes därför mer undervisning om anatomi, fysiologi och hygien för att väcka medvetenhet om behovet av en dräktreform.

Nu fanns det dock två faktorer som på sikt skulle tvinga fram förändringar, trodde Gurli Linder. Den ena var kvinnors intresse för nya friluftsaktiviteter: ”Den kvinna blir sannerligen icke en skicklig och uthållig roddarinna, velocipedryttarinna eller skidlöperska, som är klädd i snörliv och tunga, långa underkjolar.” Den andra var kvinnors inträde på nya arbetsfält. Om en kvinna skulle ha ork och styrka att delta fullt ut i arbetslivet måste hon ha en arbetsdräkt som inte skadade hennes hälsa eller minskade hennes krafter.

Årtionde av segrar och nederlag

Gurli Linder kunde se tillbaka på ett decennium med såväl segrar som nederlag. Dräktreformföreningens modellsamling bestod nu av 130 olika plagg. Många fanns i dubbel uppsättning så att de snabbt skulle kunna skickas ut till utställningar som organiserades av föreningens lokala ombud. Även i Köpenhamn och Kristiania hade modellerna visats upp och lovordats. Skoldräkten för flickor rönte ett särskilt intresse.

Flera skolor hade låtit sy upp dräkter efter föreningens mönster, och vid en hygienisk utställning i Sankt Petersburg sommaren 1893 hade Finsk kvinnoförening fått motta den stora silvermedaljen för en skoldräkt som i huvudsak var tillverkad efter Dräktreformföreningens modell. I Josephina Ohlssons Modehandel såldes årligen omkring 300 mönster till de olika modellerna och ungefär 200 beställningar utfördes.

Dock tappade föreningen medlemmar. Det fanns inga pengar till att sy upp nya modeller, och engagemanget inom styrelsen sviktade. Sammanträdena blev färre, och det var ibland svårt att få dit tillräckligt många ledamöter för att styrelsen skulle bli beslutsmässig. Dräktreformföreningen befann sig i en nedåtgående spiral.

Den som skulle gjuta nytt liv i föreningens verksamhet var en norsk folkskollärare, och henne får du stifta bekantskap med i nästa veckas inlägg.

 

Viktor Rydberg – författare som stod upp för nakenheten

I debatten om modeslaveriet vid förra sekelskiftet deltog både kända och okända personer. Till de mer namnkunniga måste författaren Viktor Rydberg (1828–1895) räknas, och hans inlägg våren 1895 väckte viss uppståndelse. Viktor Rydberg betraktades av många som en av Sveriges främsta författare, och även om han förlorade i popularitet när Anne Charlotte Leffler och andra åttitalister gjorde upp med den äldre romankonstens konventioner några år in 1880-talet ansågs han fortfarande tillhöra parnassen.

Skälet till att Viktor Rydberg formulerade sina tankar om den kvinnliga klädedräkten var en infekterad strid om några frismålningar som konstnären Oscar Björck (1860–1929) gjort i Operakällaren. Målningarna föreställde nakna backanter, nymfer och fauner och anklagades för att vara omoraliska och sedlighetssårande. Tonläget hos dem som debatterade var högt, och till sist vände sig Oscar II (1829–1907), den svenske kungen, till Oscar Björck och bad honom låta vassen i några av målningarna växa och dölja delar av figurernas kroppar. Det gick också Oscar Björck med på – om än motvilligt.

Viktor Rydberg hörde till dem som försvarade målningarna i sin ursprungsform, och i den lilla skriften Om nakenhet och klädselsätt förklarade han att det varit bättre om engagemanget riktats mot skamlösheten i det sena 1800-talets mode. För en naken kvinnokropp var ofta kyskare än en klädd:

”Nästan varje ändring i den kvinnliga modeklädseln synes i början underlig. Ej sällan synes den skamlös. Och det är just vad dess uppfinnare och första spridare vilja, ty dess uppgift är att fästa männens uppmärksamhet på dess bärarinnor. För vissa bland dessa är uppgiften icke endast en koketteriets och galanteriets sak; det gäller för dem att segra eller gå under i striden för brödet och livsnjutningen.”

Klädde sig som lyxprostituerade

Viktor Rydberg fann det förvånande att så många kvinnor ville klä sig som franska demimonder, lyxprostituerade, och han beklagade att människor lät sig regeras av skräddare och modister. För modeskapare var det omöjligt att tjäna några pengar på kysk nakenhet. Däremot tog de varje chans att göra kvinnor pikanta och spännande genom att med sina kreationer blotta vissa partier och dölja andra. Och det handlade hela tiden om att hålla den hett intresserade mansblicken vid den lätt draperade kvinnokroppen:

”Modenas ombytlighet beror icke, såsom man alltför ytligt menar, på en i människonaturen nedlagd håg för omväxling. Det har funnits århundraden, då klädselsättet, liksom andra bruk, med obetydlig förändring gick från släktled till släktled. Modenas ombytlighet har sin förklaring i deras uppkomst. Ett mode uppkommer för att leda blickarna till deras bärarinnor. När det är vordet allmänt, kan det just fördenskull icke längre tjäna sitt ändamål. Det måste då vika för ett nytt.”

Ingen protesterade mot det skamlösa i en fransk modedräkt som visades upp på baler och vid middagar, menade Viktor Rydberg, men det rena i en naken kropp, vackert tecknad i en målning, sågs som farligt, skadligt och omoraliskt.

På jakt efter Olof Palmes farmors underbyxor

Hanna Palmes engagemang i dräktreformrörelsen var stort, och under 1890-talet höll hon flera föredrag om vikten av att den kvinnliga klädedräkten förändrades och att kvinnor gjorde sig av med alla ohygieniska klädesplagg. Men hur såg det ut i hennes egen garderob? Ryktet säger att Hanna Palme – för övrigt farmor till den svenske statsministern Olof Palme (1927–1986) – lät sy upp flera par av Dräktreformföreningens modell för vida, knälånga underbyxor. Gjorde hon det? Jag begav mig till Sörmlands museum i Nyköping för att träffa Annie Clausen, museets magasinsföreståndare, som vet en hel del om vad Hanna Palme hade på sig under sitt liv.

 

Hanna Palme – välgörare med frihetslängtan

En annan kvinna som deltog i kriget mot korsetten var Hanna Palme (1861–1959). Hon hade varit medlem av Dräktreformföreningen sedan den bildades våren 1886, under en tid fungerat som vice ordförande och då och då skjutit till pengar när det saknades medel i föreningskassan. Hanna Palme intresserade sig för en rad olika sociala frågor, och vid sidan av styrelsearbetet i Dräktreformföreningen var hon bland annat engagerad i Föreningen för beredande av livränta åt tjänare som uppmuntrade borgerligheten att trygga sina tjänares ålderdom genom att betala in pensioner för dem. Tillsammans med sin man Sven Palme (1854–1934), försäkringsdirektör och riksdagsledamot, var hon bosatt i Djursholm där makarna höll litterära salonger för politiker, kulturpersonligheter och vetenskapsmän.

Hanna Palme var noga med sin klädsel, och det sägs att hon faktiskt aldrig lade bort sitt snörliv. Men det hindrade henne inte från att försöka övertala andra att göra det. I april 1895 höll hon ett fördrag för Samfundet för befrämjande av ett naturenligt levnadssätt, och i det ägnade hon en hel del tid åt att diskutera snörlivets faror. Samfundet ville på vegetarisk grund sprida kunskap om människors möjligheter att leva i harmoni med naturen, och Hanna Palme framhöll att dräktreformrörelsens målsättning på viktiga punkter sammanföll med vegetarianismens. Klädd enkelt, rationellt och hälsosamt ökade förutsättningarna för ett sunt och lyckligt liv. Dessutom trodde hon att bortlagda snörliv kunde bana väg för andra reformer. När kvinnor hade befriat sig från modets tyranni och vant sig vid självständighet på dräktens område skulle omvärlden förstå att de var mogna för en mer genomgripande social frigörelse.

Den intensifierade kampen mot snörlivet vid 1890-talets mitt fick ett visst utrymme i pressen, och de ofta skarpt formulerade föredragen refererades i flera av de stora dagstidningarna med spridning långt utanför Stockholm. Möjligen var tonen inte alltid så hård och ordvalen inte riktigt så drastiska som en del reportrar ville göra gällande. Hanna Palmes anförande våren 1895 refererades i Aftonbladet dagen efter, men tidningens uppgifter om att föredraget handlat om hur kvinnor skulle hävda sina ”naturliga rättigheter” eller nå ”social frigörelse” bestreds ivrigt av en styrelseledamot i Dräktreformföreningen som varit närvarande. I en insändare i Aftonbladet den 8 april 1895 påpekade hon att tidningens reporter fullkomligt hade missförstått vad Hanna Palme sagt.

Föreningen närde hoppet att reformtankarna så småningom skulle segra, men det förutsatte att de svenska dräktreformatorerna gick försiktigt fram och exempelvis lät ytterdräkten vara till dess tiden var mogen för en förändring. Det hade också varit Hanna Palmes budskap, menade insändaren. I sitt anförande hade hon påpekat att nyckeln till framgång var ”en utveckling av den sanna frigjorda kvinnligheten, dock inte den kvinnoemancipation, som vill utplåna skillnaden mellan man och kvinna eller som främst vill politisk rösträtt, utan det kvinnosträvande som vill höja kvinnan till duglighet i att taga del i utvecklingsarbetet”. Om kvinnorna bara fick dela männens ansvar för samhällets utveckling och hitta sina egna sätt att bidra till den skulle modedårskapen försvinna av sig själv.

Ännu en gång betonades frigörelsen av en sann kvinnlighet, och återigen förklarades att reformerna som föreslogs inte på något sätt syftade till att sudda ut könsgränserna och göra män av kvinnor. Dräktreformföreningens mål var inte att kvinnor skulle få politisk rösträtt och kunna påverka samhället med samma medel som män. De olika reformplaggen var tänkta att underlätta kvinnors samhällsengagemang, att göra det möjligt för dem att sida vid sida med svenska män – men på sitt eget sätt – arbeta för samhällets bästa och medverka till att människors levnadsvillkor förbättrades.