På släpjakt

Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades. De menade att de långa kjolar som kommit på modet under 1890-talet utgjorde en sanitär fara, både för alla damer som såg sig tvungna att bära dem och för alla jungfrur som efter varje promenad måste rengöra dem. Deras initiativ växte snart till ett dräktuppror som fick stor uppmärksamhet i svensk press vintern 1897.

Dräktreformföreningen hade tidigare valt att inte blanda sig i hur damernas klänningar utformades, men när det kom till styrelsens kännedom att det bland borgerliga kvinnor diskuterades om inte något kunde göras åt promenadklänningarnas släp beslutade man sig för att agera. Tillsammans med fem manliga professorer och tre kvinnliga läkare anordnades ett offentligt möte i Läkarsällskapets lokal på Jakobsgatan den 18 januari 1897, ett möte som lockade mängder av kvinnor och också några män.

Långt före utsatt tid var lokalen fullsatt med flera hundra förväntansfulla åhörare, och de som inte hittade någon sittplats fick trängas i vestibulen och trappuppgången. Tillströmningen var så stor att hundratals besökare måste vända i dörren, och bland dem som blivit insläppta uppstod häftiga ordväxlingar när någon försökte ordna sig en bättre plats. Vaktmästaren var tvungen att ingripa när några kvinnor ställde sig i skinnstolarna för att kunna se över de höga damhattarna på raden framför.

Mötet inleddes med ett föredrag av Gerda Cederblom som menade att det inte behövdes mer än ”en blygsam reform” av promenadklänningarna för att kvinnor skulle få möjlighet att leva ett mer hälsosamt liv. Om bara släpet klipptes av och kjolen kortades en decimeter skulle kvinnor slippa att gå runt i våta och smutsiga kläder och sprida bakterier omkring sig. Och när diskussionen släpptes fri fanns det många som försökte övertyga åhörarna om att en förändring var helt nödvändig.

Överstelöjtnanten Richert von Koch (1838–1913), en välkänd författare av societetsromaner, gav en livfull skildring av all ohyra som kvinnorna samlade i sina klänningsfållar och ansåg att det var ren galenskap att släpa runt sina kläder i gatsmutsen. Om kvinnorna önskade bli likställda männen borde de genast göra sig av med vansinnigheterna i sina dräkter, så att omvärlden kunde se ”att deras förståndsutveckling berättigade dem därtill”. Det krävdes mod av kvinnorna att övervinna modet.

Överstelöjtnanten fick en del applåder för sitt anförande, men det fanns de som ansåg att han gav en väl enkel bild av problemet. Rosalie Lindgren (1853–1936), en av Stockholms kvinnliga folkskollärare, hörde till dem. Med humor och skärpa lyfte hon fram männens skuld i kvinnors modeslaveri. Hon trodde sig veta att de flesta kvinnor gärna skulle klippa av sin klänning både en och två decimeter, om bara männen ville se dem som goda kamrater och inte som föremål för dyrkan och hyllning. Så länge män envisades med att tillbe små fötter skulle kvinnor fortsätta att bära långa kjolar.Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades.

Diskussionerna utmynnade slutligen i ett förslag om förkortade promenadklänningar, men så blygsam såg reformen i förstone inte ut att bli. När Richert von Koch skulle formulera en resolution för mötet, slant tungan och han deklarerade högtidligt: ”Mötet beslutar, att envar, i mån av förmåga verkar för att promenadkjolarna erhålla en längd av 10 centimeter.” Det fick somliga damer i publiken att dra efter andan och andra att brista ut i skratt. I några sekunder rådde förvirring i lokalen tills överstelöjtnanten förstod att han uttryckt sig tvetydigt och kunde förtydliga sitt uttalande med tillägget ”från marken”. När så skrattsalvorna hade upphört, antog mötet följande resolution:

”De närvarande gilla införandet av en promenad- och vardagsdräkt minst 10 centimeter från marken och utlova att var i sin mån genom sitt exempel och på annat sätt verka därhän, att en sådan dräkt kommer allmänt i bruk.”

Vidare bestämdes att det skulle läggas fram listor där de som intresserade sig för reformen kunde anteckna sina namn. Därefter avslutades mötet, och Dräktreformföreningens styrelse kunde nöjd konstatera att det här upproret mot kvinnors slaveri under modet hade goda förutsättningar att lyckas. Släpjakten fortsatte därför.

 

Gurli Linder – flickskollärare med grace och elegans

En av den svenska dräktreformrörelsens ivrigaste agitatorer var Gurli Linder (1865–1947). Hon valdes till Dräktreformföreningens ordförande i april 1892 och styrde föreningen med fast hand fram till april 1897. Kort innan hon avgick porträtterades hon i damtidningen Idun där hon beskrevs som ”en energisk och aldrig vilande kvinna, som sedan många år tillbaka gjort sig till en banbryterska för en rationell kvinnodräktsreform inom vårt land”.

Det konstaterades även att hon hade ett ovanligt gott förstånd och en mycket god logik. Johan Nordling (1863–1938), damtidningens redaktionssekreterare som skrev artikeln, såg en sällsynt skärpa i hennes tankegångar, och han menade att hon inte lät ”känslan springa bort med förnuftet” som han annars tyckte var vanligt hos kvinnor.

Agitator som umgicks med kultureliten

Gurli Linder tillhörde kultureliten i Stockholm och var som många andra borgerliga kvinnor vid förra sekelskiftet engagerad i olika litterära sällskap och reformföreningar. Hon var mycket uppskattad för sin begåvning och sina sällskapstalanger och umgicks med tidens stora diktare, konstnärer och vetenskapsmän. En av hennes nära vänner var författaren Selma Lagerlöf (1858–1940) som hon hade lärt känna vid Högre lärarinneseminariet där de båda utbildade sig under tidigt 1880-tal. Selma Lagerlöf värdesatte Gurli Linders vänfasthet, och de två höll kontakten livet ut.

Redan som ung seminarist hade Gurli Linder ansetts vara en mycket stilfull och modemedveten kvinna, och enligt Selma Lagerlöf utmanade hon därmed många människors uppfattning om hur en lärarinna såg ut. Under åren vid Högre lärarinneseminariet skrev Selma Lagerlöf sonetter om alla sina klasskamrater, och den som hon tillägnade Gurli Linder lyfte fram det vackra och eleganta hos den blivande lärarinnan:

”I kännen sägnen, som kring landet går,
Hemsk så den kunde skrämma bort arméer,
Om huru seminariets koryféer
I spöklik dräkt man alltid skåda får.

Pincené, galoscher och kortstubbat hår,
En klänning utan tecken till plisséer,
Ett sätt, en uppsyn, vassa cactéer [kaktusar] –
Så har man målat ut dem år från år.

Då sanningen man härvid grymt förvrängde,
De unga bittert orättvisan kände.
Till högre rymder deras klagan trängde.
Och milda gudar dem till räddning sände
Ett ideal av grace och elegans,
Som dem förvärvar modets segerkrans.”

När Johan Nordling återgav sonetten i sin artikel undrade han om det inte möjligen låg ett omen i de diktade verserna, ett förebud om Gurli Linders framtida verksamhet. I hans ögon var hon ett levande bevis på ”att dräktreform ingalunda, som kanske ännu många oriktigt hålla före, behöver vara oförenlig med estetikens och den goda smakens krav”. Enligt honom tog hon sig förtjusande ut i sin vackra dräkt, en klädsel som till punkt och pricka följde Dräktreformföreningens rekommendationer.

Hon förenade hälsa med elegans

Kampen mot modeslaveriet måste föras med förstånd, och alternativen till modedräktens trånga, tunga och släpande plagg fick inte avvika alltför mycket från modejournalernas teckningar. Dräkt­reform­rörelsens företrädare var därför tvungna att eftersträva balans när de valde och satte samman sina klädesplagg; de förväntades bära en dräkt som var enkel men inte tarvlig, vacker men inte flärdfull, smickrande men inte kokett, originell men inte spektakulär. Med sina kläder skulle de visa på dräktreformens överlägsenhet, och det var säkert inte lätt alla gånger. Men Gurli Linder lycka­des alldeles utmärkt. Om vi ska tro Idun var det få som så smakfullt bar upp en reformerad dräkt och så övertygande visade att det vackra och det hälsosamma mycket väl lät sig förenas.

Gurli Linder insatser för Dräktreformföreningen var omfattande. Hon höll föredrag om korsettens faror, skrev artiklar om reformförsök i andra länder och visade upp föreningens olika modeller vid utställningar i en rad svenska städer. Hon var också drivande i ett stort dräktuppror som drog igång i Stockholm vintern 1897: kjortelstriden. Om det kan du läsa i de följande veckornas inlägg.

Läs mer om Gurli Linder i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Ellen Key – folkbildare med egna idéer

Den svenska dräktreformrörelsen samlade en rad starka personligheter som hade olika motiv till att delta i kampen mot det utländska modet. Några betonade den hygieniska sidan av saken och menade att kvinnor måste övertalas att klä sig hälsosammare. Andra lyfte fram en ekonomisk aspekt och ansåg att det utbredda modeslaveriet bland svenskorna drev alltför många familjer i konkurs. Det fanns de som grundade sitt engagemang för en dräktreform på moraliska principer och oroade sig över att vad som skulle hända med sedligheten i samhället om kvinnor fortsatte att klä sig i klänningar med djup urringning och smal midja. Även estetiska argument framfördes. Fanns det inte plagg som skapade en vackrare och naturligare siluett än de timglasformande korsetter som importerades från Frankrike?

Kristine Dahl tillhörde dem som ofta betonade att reformerna aldrig skulle få genomslag om inte de nya klädesplaggen gjordes estetiskt tilltalande och fick kvinnorna som bar dem att framstå som stiliga och välklädda. Vid sitt besök i Stockholm i mars 1896 berättade Kristine Dahl också för Dagens Nyheters reporter att hennes olika reformplagg blivit populära av det skälet att de var mer klädsamma och långt vackrare än dräkterna som sömmerskorna ofta sydde upp efter modeller i franska modetidningar.

Det fanns förvisso kritiker som hävdade att Kristine Dahl satte det sköna framför det praktiska i sin reformdräkt; hon anklagades för att fästa alltför stor vikt vid att kläder skulle göra kvinnor tilldragande. Frågan var känslig. Inte minst i Dräktreformföreningen fanns en stark uppfattning om att de reformerade plaggen borde användas för att introducera ett nytt sätt att se på skönhet där det enkla och rationella var viktigare än det tjusiga och behagliga. Men Kristine Dahl fick stöd från oväntat håll. I april 1896 gav folkbildaren Ellen Key (1849–1926) ut debattboken Kvinnopsykologi och kvinnlig logik: En studie och ett försvar, och i den tog hon den norska dräktreformatorn i försvar.

Ellen Key var en av de ledande opinionsbildarna i Sverige vid förra sekelskiftet. Hon hade länge varit intresserad av dräktreformrörelsens idéer, även om hon inte själv hade engagerat sig så djupt i dess arbete. Visserligen satt hon ordförande vid det möte i april 1886 då Dräktreformföreningen formellt bildades men själv hade hon inte tecknat medlemskap i föreningen. Sina tankar om hur svenska kvinnor borde klä sig berörde hon bland annat i boken Skönhet för alla: Fyra uppsatser som publicerades vinter 1899.

I Kvinnopsykologi och kvinnlig logik menade Ellen Key att många kvinnosakskvinnor blev upprörda när någon som Kristine Dahl hävdade att det var det olikartade, inte det likartade, hos kvinnan som lockade mannen och att det var hennes rätt och plikt att behaga honom. Häri låg skälet till att norskan stötte på visst motstånd i den svenska huvudstaden, menade Ellen Key som själv var övertygad om ”att kvinnans dräkt visserligen också kan främja hennes mänskliga frigörelse, men i främsta rummet likväl bör avse hennes uppgift som kvinna, till vilken hör att som kvinna behaga!”

Skiljelinjen mellan olika feministiska tankegångar i det sena 1800-talets kvinnorörelse – att frigöra kvinnan som människa eller att frigöra henne som kvinna – gjorde sig alltså även gällande i den svenska dräktreformrörelsen. När vissa ansåg att reformerna framför allt måste resultera i en dräkt som gjorde det möjlighet för kvinnorna att likt männen röra sig fritt, menade andra att de under inga villkor fick leda till att dräkten blev okvinnlig och kvinnor fula att se på. Här fanns en motsättning som då och då gjorde sig påmind.

Bild: Målningen Vännerna av Hanna Pauli föreställer Ellen Key tillsammans med sina vänner.

På jakt efter Kristine Dahls klippbok

Kristine Dahls arbete för en dräktreform blev inte särskilt långvarigt. Efter att ha rest runt och visat upp sina reformplagg i Norge, Sverige, Danmark och Tyskland under två och ett halvt år, gifte hon sig sommaren 1897 och bosatte sig i Bergen. De intensiva åren som debattör och föreläsare ska hon noga ha dokumenterat i en klippbok. Här lär hon ha klistrat in alla artiklar som hon själv skrev eller som andra skrev om henne.

Jag bestämde mig för att försöka leta upp Kristine Dahls klippbok och hittade den till slut hos Hans Troye i Oslo. Se och hör honom berätta om sin relation till den mest framgångsrika dräktreformatorn i Skandinavien vid förra sekelskiftet.