Ellen Key – folkbildare med egna idéer

Den svenska dräktreformrörelsen samlade en rad starka personligheter som hade olika motiv till att delta i kampen mot det utländska modet. Några betonade den hygieniska sidan av saken och menade att kvinnor måste övertalas att klä sig hälsosammare. Andra lyfte fram en ekonomisk aspekt och ansåg att det utbredda modeslaveriet bland svenskorna drev alltför många familjer i konkurs. Det fanns de som grundade sitt engagemang för en dräktreform på moraliska principer och oroade sig över att vad som skulle hända med sedligheten i samhället om kvinnor fortsatte att klä sig i klänningar med djup urringning och smal midja. Även estetiska argument framfördes. Fanns det inte plagg som skapade en vackrare och naturligare siluett än de timglasformande korsetter som importerades från Frankrike?

Kristine Dahl tillhörde dem som ofta betonade att reformerna aldrig skulle få genomslag om inte de nya klädesplaggen gjordes estetiskt tilltalande och fick kvinnorna som bar dem att framstå som stiliga och välklädda. Vid sitt besök i Stockholm i mars 1896 berättade Kristine Dahl också för Dagens Nyheters reporter att hennes olika reformplagg blivit populära av det skälet att de var mer klädsamma och långt vackrare än dräkterna som sömmerskorna ofta sydde upp efter modeller i franska modetidningar.

Det fanns förvisso kritiker som hävdade att Kristine Dahl satte det sköna framför det praktiska i sin reformdräkt; hon anklagades för att fästa alltför stor vikt vid att kläder skulle göra kvinnor tilldragande. Frågan var känslig. Inte minst i Dräktreformföreningen fanns en stark uppfattning om att de reformerade plaggen borde användas för att introducera ett nytt sätt att se på skönhet där det enkla och rationella var viktigare än det tjusiga och behagliga. Men Kristine Dahl fick stöd från oväntat håll. I april 1896 gav folkbildaren Ellen Key (1849–1926) ut debattboken Kvinnopsykologi och kvinnlig logik: En studie och ett försvar, och i den tog hon den norska dräktreformatorn i försvar.

Ellen Key var en av de ledande opinionsbildarna i Sverige vid förra sekelskiftet. Hon hade länge varit intresserad av dräktreformrörelsens idéer, även om hon inte själv hade engagerat sig så djupt i dess arbete. Visserligen satt hon ordförande vid det möte i april 1886 då Dräktreformföreningen formellt bildades men själv hade hon inte tecknat medlemskap i föreningen. Sina tankar om hur svenska kvinnor borde klä sig berörde hon bland annat i boken Skönhet för alla: Fyra uppsatser som publicerades vinter 1899.

I Kvinnopsykologi och kvinnlig logik menade Ellen Key att många kvinnosakskvinnor blev upprörda när någon som Kristine Dahl hävdade att det var det olikartade, inte det likartade, hos kvinnan som lockade mannen och att det var hennes rätt och plikt att behaga honom. Häri låg skälet till att norskan stötte på visst motstånd i den svenska huvudstaden, menade Ellen Key som själv var övertygad om ”att kvinnans dräkt visserligen också kan främja hennes mänskliga frigörelse, men i främsta rummet likväl bör avse hennes uppgift som kvinna, till vilken hör att som kvinna behaga!”

Skiljelinjen mellan olika feministiska tankegångar i det sena 1800-talets kvinnorörelse – att frigöra kvinnan som människa eller att frigöra henne som kvinna – gjorde sig alltså även gällande i den svenska dräktreformrörelsen. När vissa ansåg att reformerna framför allt måste resultera i en dräkt som gjorde det möjlighet för kvinnorna att likt männen röra sig fritt, menade andra att de under inga villkor fick leda till att dräkten blev okvinnlig och kvinnor fula att se på. Här fanns en motsättning som då och då gjorde sig påmind.

Bild: Målningen Vännerna av Hanna Pauli föreställer Ellen Key tillsammans med sina vänner.

Publicerat av

Henric Bagerius

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *