Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades.

På släpjakt

Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades. De menade att de långa kjolar som kommit på modet under 1890-talet utgjorde en sanitär fara, både för alla damer som såg sig tvungna att bära dem och för alla jungfrur som efter varje promenad måste rengöra dem. Deras initiativ växte snart till ett dräktuppror som fick stor uppmärksamhet i svensk press vintern 1897.

Dräktreformföreningen hade tidigare valt att inte blanda sig i hur damernas klänningar utformades, men när det kom till styrelsens kännedom att det bland borgerliga kvinnor diskuterades om inte något kunde göras åt promenadklänningarnas släp beslutade man sig för att agera. Tillsammans med fem manliga professorer och tre kvinnliga läkare anordnades ett offentligt möte i Läkarsällskapets lokal på Jakobsgatan den 18 januari 1897, ett möte som lockade mängder av kvinnor och också några män.

Långt före utsatt tid var lokalen fullsatt med flera hundra förväntansfulla åhörare, och de som inte hittade någon sittplats fick trängas i vestibulen och trappuppgången. Tillströmningen var så stor att hundratals besökare måste vända i dörren, och bland dem som blivit insläppta uppstod häftiga ordväxlingar när någon försökte ordna sig en bättre plats. Vaktmästaren var tvungen att ingripa när några kvinnor ställde sig i skinnstolarna för att kunna se över de höga damhattarna på raden framför.

Mötet inleddes med ett föredrag av Gerda Cederblom som menade att det inte behövdes mer än ”en blygsam reform” av promenadklänningarna för att kvinnor skulle få möjlighet att leva ett mer hälsosamt liv. Om bara släpet klipptes av och kjolen kortades en decimeter skulle kvinnor slippa att gå runt i våta och smutsiga kläder och sprida bakterier omkring sig. Och när diskussionen släpptes fri fanns det många som försökte övertyga åhörarna om att en förändring var helt nödvändig.

Överstelöjtnanten Richert von Koch (1838–1913), en välkänd författare av societetsromaner, gav en livfull skildring av all ohyra som kvinnorna samlade i sina klänningsfållar och ansåg att det var ren galenskap att släpa runt sina kläder i gatsmutsen. Om kvinnorna önskade bli likställda männen borde de genast göra sig av med vansinnigheterna i sina dräkter, så att omvärlden kunde se ”att deras förståndsutveckling berättigade dem därtill”. Det krävdes mod av kvinnorna att övervinna modet.

Överstelöjtnanten fick en del applåder för sitt anförande, men det fanns de som ansåg att han gav en väl enkel bild av problemet. Rosalie Lindgren (1853–1936), en av Stockholms kvinnliga folkskollärare, hörde till dem. Med humor och skärpa lyfte hon fram männens skuld i kvinnors modeslaveri. Hon trodde sig veta att de flesta kvinnor gärna skulle klippa av sin klänning både en och två decimeter, om bara männen ville se dem som goda kamrater och inte som föremål för dyrkan och hyllning. Så länge män envisades med att tillbe små fötter skulle kvinnor fortsätta att bära långa kjolar.Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades.

Diskussionerna utmynnade slutligen i ett förslag om förkortade promenadklänningar, men så blygsam såg reformen i förstone inte ut att bli. När Richert von Koch skulle formulera en resolution för mötet, slant tungan och han deklarerade högtidligt: ”Mötet beslutar, att envar, i mån av förmåga verkar för att promenadkjolarna erhålla en längd av 10 centimeter.” Det fick somliga damer i publiken att dra efter andan och andra att brista ut i skratt. I några sekunder rådde förvirring i lokalen tills överstelöjtnanten förstod att han uttryckt sig tvetydigt och kunde förtydliga sitt uttalande med tillägget ”från marken”. När så skrattsalvorna hade upphört, antog mötet följande resolution:

”De närvarande gilla införandet av en promenad- och vardagsdräkt minst 10 centimeter från marken och utlova att var i sin mån genom sitt exempel och på annat sätt verka därhän, att en sådan dräkt kommer allmänt i bruk.”

Vidare bestämdes att det skulle läggas fram listor där de som intresserade sig för reformen kunde anteckna sina namn. Därefter avslutades mötet, och Dräktreformföreningens styrelse kunde nöjd konstatera att det här upproret mot kvinnors slaveri under modet hade goda förutsättningar att lyckas. Släpjakten fortsatte därför.

 

Publicerat av

Henric Bagerius

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *