Gustaf Fröding – diktare i bara mässingen

Vid förra sekelskiftet fanns flera stora kulturpersonligheter som hade synpunkter på hur svenskarna klädde sig. Poeten Gustaf Fröding (1860–1911) var en av dem. Sommaren 1897 gick han ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet och kritiserade kvinnodräkten med ”den dockliknande slätheten och rundheten i liv, bröst och höfter, framkallad av stramspända klänningar över stärkta kjolar och snörliv”.

Han visste att det fanns en rörelse som ville reformera kvinnors kläder. Däremot kände han inte till vilka förslag till förändringar som hade lagts fram. Men Gustaf Fröding hade sina egna funderingar om hur man skulle gå tillväga för att bli av med de stora puffärmar och smala midjor som fick kvinnor att likna klumpiga insekter. Hans reformidéer omfattade för övrigt även mansdräkten som med sina stela, rektangulära former gjorde männen till överdimensionerade dominobrickor.

Bröllopsgäster  i togor på Blå jungfrun

Tankarna på en dräktreform hade Gustaf Fröding burit i mer än ett år. I juli 1896 hade han varit gäst på författaren Verner von Heidenstams (1859–1940) omtalade bröllop med Olga Wiberg (1874–1951) som firades på ön Blå jungfrun i Kalmarsund. Vigseln ägde rum ute på klipporna, och efter ceremonin klädde alla gästerna om till vita togor och satte kransar av ekblad på sina huvuden. Bröllopsfesten firades sedan i antikens tecken. Dagarna på Blå jungfrun gjort starkt intryck på Gustaf Fröding, och i sin debattartikel året därpå frågade han sig om inte nakenhet skulle kunna vara en lösning på problemet med tidens modeslaveri. När det var dags att gå bal tvekade ju inte kvinnorna att vara nakna om armar, skuldror och hals. Damer med dekolletage blottade även delar av barmen. Nog skulle det väl vara möjligt att ta några steg i riktning mot ett mer naturligt sätt att klä sig. Eller inte klä sig.

Gustaf Fröding förespråkade antikens luftiga dräkter där ena skuldran och båda armarna var bara. Togan kunde räcka till knäna eller något längre, och för att förstärka det grekiska uttrycket borde skorna ersättas med remförsedda sandaler. Mansdräkten krävde ännu mindre tyg. Den behövde egentligen bara täcka området från magen ned till låren, menade Gustaf Fröding. Men även för män borde det finnas livkjortlar, korta eller långa, som valdes efter ålder, smak och tillfälle. Tyckte man att dessa dräkter smakade för mycket hellenism fanns alltid möjligheten att återuppliva de gamla vikingarnas dräkter med lång, slitsad särk och remvirade byxor.

Mot en förvriden syn på nakenhet

Det var utan tvekan ett kontroversiellt förslag som Gustaf Fröding presenterade i sin artikel, och den sällade sig till en rad skarpa debattinlägg i vilka han polemiserade mot samhällets förvridna syn på nakenhet och dess iver att hölja människors kroppar i ett överflöd av tyg. Han fick genast mothugg av författaren Hjalmar Söderberg (1869–1941) som inte alls förstod motviljan mot sekelskiftets mode.

Hjalmar Söderberg var av åsikten att varje tid måste skapa sin egen dräkt. Kläder som var gjorda för en annan epok framstod oundvikligen som teaterkostymer och kunde på sin höjd vara roande att titta på någon gång då och då i sällskapslivet. Han tyckte att det var underligt att en så begåvad person som Gustaf Fröding kunde tro att togor, mantlar och sandaler skulle göra människor mindre benägna att följa modets växlingar. Så var det inte alls.

Det moderna tråkade ut minst

Hjalmar Söderberg var övertygad om att en antik dräkt – eller fornnordisk för den delen – skulle tråka ut svenskarna lika fort och grundligt som byxor, kjolar och stövletter. Förmodligen skulle det gå fortare. Ingenting gav ju större leda än det som ville vara tidlöst, och han kunde lätt föreställa sig hur hatad den dräkt skulle bli som skapats för att passa alla människor. Till syvende och sist var det ändå den moderna dräkten som tråkade ut svenskarna minst, eftersom den sällan krävde deras särskilda uppmärksamhet.

Gustaf Frödings debattinlägg gav ny låga åt diskussionerna om kvinnors och mäns sätt att klä sig, och hans förslag fick tecknaren Edvard Forsström (1854–1934) att publicera en teckning i skämttidningen Söndags-Nisse av hur det skulle se på Stockholms gator när den nya dräktreform så sakteliga började få genomslag. Tilläggas kan att så aldrig skedde och att det skulle dröja mer än trettio år innan nudismen på nytt blev ett brännbart diskussionsämne i pressen.

Kjortelstriden som kuplett

Kjortelstriden fick stor uppmärksamhet i pressen och resulterade i en mängd debattinlägg på dagstidningarnas insändarsidor. En del hyllade förslaget av korta av damernas promenadkjolar, andra beskrev initiativet som missriktat och skrattretande. I visor och kåserier gjorde man sig lustig över reformen som såg ut att beröva Stockholm på dess skickligaste gatsopare.

Man talade också om ”uppehållsväder” mitt i nederbörden och gav goda råd om hur kvinnorna i väntan på reformen skulle hålla upp sina kjolar utan att visa för mycket, ”att lyfta där bak med smak”. Det skrevs också en rad kupletter om Dräktreformföreningens släpjakt, och en av dem – Glada och upplyftande versar om kjortelavkortningskongressen, hållen i Göteborg den 8 februari 1897 – fick mig att ta ton.

 

Jakten går vidare

Kjolmötet sågs som en stor succé. På några dagar hade man fått mer än 150 kvinnor att skriva under anteckningslistorna, och stärkt av framgångarna planerade Dräktreformföreningens styrelse ett nytt möte för alla dem som inte fått plats vid det första. Föreningens andra kjolmöte hölls den 22 januari 1897 på Hôtel W6 vid Stockholms centralstation inför 600 åhörare som vardera betalat tio öre i entréavgift.

Kvällen kom att bjuda på flera minnesvärda ögonblick. Ett särskilt jubel väckte ett brev från modeskaparen Augusta Lundin (1840–1919) som lästes upp på mötet. I brevet uttalade hon sitt stöd för en reform av svenska kvinnors promenadkjolar. En elegant parisiska, menade hon, hade förmåga att graciöst hålla upp sin kjol när hon promenerade. Det kunde inte svenskorna som dessutom ofta hade illasittande underkjolar, fula skor och vanvårdad gång, skrev Augusta Lundin.

Frihetskänsla bakom sätt att gå

Hanna Palme drog en annan slutsats; att svenska kvinnor gick på ett annat sätt än fransyskorna berodde på deras ”stora frihetskänsla” och inte deras oförmåga att vara graciösa. Det sågs ändå som en sensation att en auktoritet som Augusta Lundin uttryckte sig positivt om Dräktreformföreningens strävanden, och damtidningen Idun menade att brevet var epokgörande:

”Det är ett märkligt och glädjande tidens tecken att en av modets mest framskjutna banérförerskor i sunda förnuftets namn gör front mot sin nyckfulla härskarinna, fråndömer henne den missbrukade lagstiftningsrätten på ett så vidsträckt område som promenadtoalettens och sålunda gör gemensam sak med vetenskapens och den praktiska nyttans representanter i den av dem framkallade revolten mot modetyranniet. Man torde med skäl kunna hoppas, att fröken Lundins fria och självständiga uppfattning snart nog skall bli gängse inom hela vår svenska sömmerskekår och – dess kundkrets.”

Uppropet spred sig till Göteborg

Det andra kjolmötet andades samma optimism som det första, och det var därför inga problem att få Richert von Kochs resolution antagen på nytt. Striden spred sig sedan till Göteborg där promenadkjolarnas längd diskuterades vid ett offentligt möte i Handelsinstitutets stora sal vid Läroverksgatan den 9 februari 1897. Gurli Linder fanns på plats och inledde diskussionerna i den fullsatta salen med närmare 400 åhörare. Hon gjorde först en elegant exposé över mötena som hållits i Stockholm och tog därefter upp några viktiga argument – hygieniska, praktiska, ekonomiska, estetiska och humanitära – till diskussion.

Det blev en underhållande kväll där läkare, ingenjörer och redaktörer, men även många fruar och fröknar, tog till orda och belyste frågan ur olika synvinklar. Även här fanns en enighet om att promenadklänningarna måste kortas, och mötet antog därför enhälligt den von Kochska resolutionen och tillsatte dessutom en kommission om fem personer som skulle övervaka reformarbetet. På en utlagd lista antecknade sig 30 kvinnor som alla var beredda att följa mötets beslut och framdeles bära kortare promenadkjolar.

Trots allt – kjortel till marken

Men trots alla applåder, bifallsyttringar och namnunderskrifter vid kjolmötena misslyckades kjortelstriden. På gatorna syntes inga kortare promenadklänningar, och tidningarnas modeskribenter såg inga tecken på att modeskaparna tänkte förändra kjollängden. Journalisten Hilda Sachs (1857–1935), signaturen Iris, rapporterade från Paris i slutet av mars 1897 att våren äntligen hade kommit till modets huvudstad och att parisiskorna nu gav sig ut på de asfaltsklädda gatorna, torgen och boulevarderna. Där promenerade de i ljusa vårtoaletter ”på vilkas kjol kanten vid varje steg med en liten lätt stöt snuddar vid gatan”.

På Worths modehus vid Rue de la Paix i Paris fanns inte en enda kjol som inte täckte hela skon, och Hilda Sachs försynta fråga om det fanns några utsikter att promenaddräkterna skulle göras kortare besvarades med ett litet leende och förklaringen att klänningarna måste nå till marken enligt nuvarande mode. Något annat var det inte tal om.

Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades.