Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades.

Jakten går vidare

Kjolmötet sågs som en stor succé. På några dagar hade man fått mer än 150 kvinnor att skriva under anteckningslistorna, och stärkt av framgångarna planerade Dräktreformföreningens styrelse ett nytt möte för alla dem som inte fått plats vid det första. Föreningens andra kjolmöte hölls den 22 januari 1897 på Hôtel W6 vid Stockholms centralstation inför 600 åhörare som vardera betalat tio öre i entréavgift.

Kvällen kom att bjuda på flera minnesvärda ögonblick. Ett särskilt jubel väckte ett brev från modeskaparen Augusta Lundin (1840–1919) som lästes upp på mötet. I brevet uttalade hon sitt stöd för en reform av svenska kvinnors promenadkjolar. En elegant parisiska, menade hon, hade förmåga att graciöst hålla upp sin kjol när hon promenerade. Det kunde inte svenskorna som dessutom ofta hade illasittande underkjolar, fula skor och vanvårdad gång, skrev Augusta Lundin.

Frihetskänsla bakom sätt att gå

Hanna Palme drog en annan slutsats; att svenska kvinnor gick på ett annat sätt än fransyskorna berodde på deras ”stora frihetskänsla” och inte deras oförmåga att vara graciösa. Det sågs ändå som en sensation att en auktoritet som Augusta Lundin uttryckte sig positivt om Dräktreformföreningens strävanden, och damtidningen Idun menade att brevet var epokgörande:

”Det är ett märkligt och glädjande tidens tecken att en av modets mest framskjutna banérförerskor i sunda förnuftets namn gör front mot sin nyckfulla härskarinna, fråndömer henne den missbrukade lagstiftningsrätten på ett så vidsträckt område som promenadtoalettens och sålunda gör gemensam sak med vetenskapens och den praktiska nyttans representanter i den av dem framkallade revolten mot modetyranniet. Man torde med skäl kunna hoppas, att fröken Lundins fria och självständiga uppfattning snart nog skall bli gängse inom hela vår svenska sömmerskekår och – dess kundkrets.”

Uppropet spred sig till Göteborg

Det andra kjolmötet andades samma optimism som det första, och det var därför inga problem att få Richert von Kochs resolution antagen på nytt. Striden spred sig sedan till Göteborg där promenadkjolarnas längd diskuterades vid ett offentligt möte i Handelsinstitutets stora sal vid Läroverksgatan den 9 februari 1897. Gurli Linder fanns på plats och inledde diskussionerna i den fullsatta salen med närmare 400 åhörare. Hon gjorde först en elegant exposé över mötena som hållits i Stockholm och tog därefter upp några viktiga argument – hygieniska, praktiska, ekonomiska, estetiska och humanitära – till diskussion.

Det blev en underhållande kväll där läkare, ingenjörer och redaktörer, men även många fruar och fröknar, tog till orda och belyste frågan ur olika synvinklar. Även här fanns en enighet om att promenadklänningarna måste kortas, och mötet antog därför enhälligt den von Kochska resolutionen och tillsatte dessutom en kommission om fem personer som skulle övervaka reformarbetet. På en utlagd lista antecknade sig 30 kvinnor som alla var beredda att följa mötets beslut och framdeles bära kortare promenadkjolar.

Trots allt – kjortel till marken

Men trots alla applåder, bifallsyttringar och namnunderskrifter vid kjolmötena misslyckades kjortelstriden. På gatorna syntes inga kortare promenadklänningar, och tidningarnas modeskribenter såg inga tecken på att modeskaparna tänkte förändra kjollängden. Journalisten Hilda Sachs (1857–1935), signaturen Iris, rapporterade från Paris i slutet av mars 1897 att våren äntligen hade kommit till modets huvudstad och att parisiskorna nu gav sig ut på de asfaltsklädda gatorna, torgen och boulevarderna. Där promenerade de i ljusa vårtoaletter ”på vilkas kjol kanten vid varje steg med en liten lätt stöt snuddar vid gatan”.

På Worths modehus vid Rue de la Paix i Paris fanns inte en enda kjol som inte täckte hela skon, och Hilda Sachs försynta fråga om det fanns några utsikter att promenaddräkterna skulle göras kortare besvarades med ett litet leende och förklaringen att klänningarna måste nå till marken enligt nuvarande mode. Något annat var det inte tal om.

Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades.

 

 

 

Publicerat av

Henric Bagerius

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *