Märta Jörgensen – trädgårdslärare med nationalromantiska tankar

I april 1902 bildades Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen av Märta Palme, trädgårdslärare vid folkskoleseminariet i Falun, och ett trettiotal kvinnor på orten tecknade medlemskap och lovade att på olika sätt sprida föreningens idéer i sin bekantskapskrets.

Men Märta Palmes ambitioner var större än så. Hon hoppades på en nationell uppslutning, och de närmaste åren arbetade hon intensivt för att få ut sitt budskap. Sensommaren 1902 gifte hon sig med Georg Jörgensen (1868–1949), son till trädgårdsmästaren på Tullgarns slott, men hon fortsatte att undervisa i trädgårdslära på folkskoleseminariet och lyckades utverka att de kvinnliga seminaristerna på sina slöjdlektioner fick sy antingen en dräkt från sin hembygd eller föreningens allmänna modell.

Vintern 1903 utvecklade Märta Jörgensen, som hon nu hette, sitt dräktreformatoriska program i den tunna skriften Något om bruket af nationaldräkter. Här gick hon till storms mot ”det utländska tyranniet” i klädmodet och frågade sig hur intelligenta svenska kvinnor kunde finna sig i att slava under ett utländskt ok.

Varför vågade de inte slå sig fria och släppa fram svenskarnas egen smak och individualitet? Allt detta fanns ju i landskapens, häradernas och socknarnas dräkter. Det gjorde Märta Jörgensen upprörd att den nationalklädda allmogen möttes av nedsättande blickar och ord när den var på besök i städerna. Inte undra på att folket på landsbygden alltmer sällan använde en dräkt ”som utmärker deras samhällsställning och hembygd”, hur bekväm och ändamålsenlig den än var:

”Helt annorlunda skulle det nog vara, om både den ene och den andre i ord och handling ådagalade, att han i allmogedräkterna lika mycket såge det svenska som det ”bondska”, lika mycket det praktiska som det ”lantliga” och följaktligen ej i deras ursprung funne ett hinder för deras lämplighet även som stadsdräkt. Då skulle säkert denna allmoge, som nu till följd av ovannämnda missförhållande ogärna bär den fäderneärvda dräkten, icke längre blygas att bruka den utan i medvetandet av att därvid vara i sin fulla rätt utan tvekan bibehålla densamma.”

Den enda befogade invändningen mot att nationaldräkterna återupplivades var enligt Märta Jörgensen att grunden för en dräktreform borde vara en strävan efter individualitet i klädseln. Så hade det också låtit i debatten som följde på Gustaf Frödings reformförslag några år tidigare. Nationaldräkterna gav inte särskilt stort utrymme för egen kreativitet, men det såg inte Märta Jörgensen som något problem. Långt ifrån alla kvinnor hade ju ett utpräglat smaksinne; generellt sett var den konstnärliga bildningen bland svenskorna låg och många behövde därför hjälp när det skulle väljas färger, tyger och snitt. Individualitet i all ära, men fortfarande fanns det ett behov av stilbildande moden. Och så länge de svenska kvinnorna behövde förebilder för sin dräkt, borde dessa sökas i Sverige och inte i Frankrike.

Nationaldräktsföreningen tycks ha varit som störst runt 1910. Den hade då knappt tvåhundratjugo medlemmar. Ett trettiotal bodde i Falun där Märta Jörgensen verkade, och nästan lika många fanns i Norrköping där hon var född och hade en del släktingar. Övriga medlemmar var spridda över landet, även om många kom från orter i Dalarna. Märta Jörgensen hade också fått en del kvinnor i Stockholm med omnejd att teckna medlemskap.

Efter unionsupplösningen hösten 1905 gick en våg av nationalism genom det svenska samhället, och engagemanget för en nationaldräktsreform måste ses i ljuset av den. Överallt talades om en försvenskning av människors levnadsvanor, och runtom i landet märktes en vurm för hembygden. Hemmen skulle prydas av svenska möbler, gardiner och mattor, och en strävan efter enkelhet och äkthet gjorde det mesta av gammal allmogekultur populärt.

Men allmänhetens engagemang för nationaldräktsreformen svalnade ändå snabbt, och några år in på 1910-talet kämpade Märta Jörgensen och hennes förening i motvind. Första världskriget gav visserligen ny låga åt den svenska nationalismen, men intresset för nationaldräkter var svalt och när kriget upphörde hade verksamheten i Nationaldräktsföreningen nästan upphört helt.

Märta Jörgensen höll troget fast vid tanken på sin reform, och fram till sin död i januari 1967 bar hon olika varianter av föreningens allmänna dräkt. Hennes modeller föll dock snart i glömska. Det var först under gröna vågen på 1970-talet som intresset för hennes högtidsdräkt väcktes på nytt, och sedan drottning Silvia burit den på Sveriges första nationaldag den 6 juni 1983 har den blågula dräkten – numera kallad Sverigedräkten – kommit att betraktas som landets officiella

Övre bilden: Fotografi av Märta och Georg Jörgensen från 1902. Fotografen är Märta Bohman, och fotografiet finns bland Ingrid Bergmans papper på Dalarnas museum.  Bilden är beskuren.

Nedre bilden: Kronprinsessan Victoria på väg till nationaldagsfirandet på Skansen, klädd i Sverigedräkten. Fotograf: Bengt Nyman. Källa: https://www.flickr.com/photos/bnsd/4679754892/

 

 

Nationaldräktsföreningen bildas

Med Artur Hazelius brinnande engagemang för nordisk folkkultur hade ett intresse för hur allmogen klädde sig väckts i Stockholms societet. Ålderdomliga och annorlunda dräkter från olika delar av landet sågs som både viktiga historiska artefakter och goda estetiska förebilder, och dessutom uppfattades de av borgerligheten som en motvikt till det moderna samhällets krav på utvecklad individualitet och ständig förändring. De här folkdräkterna fick representera harmoni, stabilitet och trygghet i en omvälvande tid när motsättningarna mellan olika sociala grupper i samhället blev alltmer uppenbara och emigrationsvågorna till Amerika skapade oro för nationens framtid.

I societeten var det mode vid förra sekelskiftet att uppträda i folkdräkt vid en del festliga tillställningar som basarer och maskerader, och det var inte ovanligt att borgerliga kvinnor lät sig fotograferas som kullor i daladräkt. Annonser från K. M. Lundbergs bosättningsmagasin visar att det där gick att köpa en rad olika folkdräkter från så vitt skilda platser i den svensk-norska unionen som Rättvik, Österåker och Gudbrandsdalen.

På landsbygden var däremot de traditionella dräkterna på väg att försvinna. Det ska påpekas att landsbygdsbefolkningen aldrig stått opåverkad av modets strömningar utan ofta införlivat nya material, färger och mönster i sina klädesplagg. De flesta klädde sig efter ett slags folkligt mode som följde tidens trender, och långt ifrån alla socknar hade en tradition av de särpräglade folkdräkter som Artur Hazelius och andra fann så fascinerande.

Men där de fanns hade de ålderdomliga plaggen alltmer kommit att förknippas med en förgången tid. Påverkade av industrialiseringen, urbaniseringen och andra omvälvande förändringsprocesser i samhället visade sig framför allt ungdomen inte lika angelägen som tidigare att bevara bygdens dräktarv.

En som djupt beklagade detta var Märta Palme (1874–1967) som utbildat sig vid Åtvidabergs trädgårdsskola och praktiserade på Tullgarns slott strax utanför Södertälje. Under sitt arbete i slottsparken hade hon själv upptäckt hur mycket lättare det var att röra sig när hon bar ett rejält livstycke och en praktisk kjol istället för modedräktens åtdragna snörliv och långa släp. Kronprinsessan Victoria (1862–1930) hade bestämt att alla kvinnor som arbetade vid slottet måste bära en särskild Tullgarnsdräkt.

Med en klädsel från Österåker som inspiration hade hon sett till att ta fram en dräkt utan snörd midja och släpande kjol. Tanken var att löst sittande klädesplagg skulle ge kvinnorna större rörelsefrihet och göra det lättare för dem att utföra sina arbetsuppgifter, och det hände att även kronprinsessan själv och hennes hovdamer bar Tullgarnsdräkten när de bodde på slottet.

Märta Palme hade inga förhoppningar om att landets kvinnor var villiga att för jämnan gå klädda i nationaldräkt, men kanske skulle de kunna tänka sig att bära sin hembygds dräkt i sällskapslivet och på så vis åstadkomma en dräktreform i fosterländsk anda. I en tid när smakriktningen på så många områden gick från det manierade till det ursprungliga – när svensk allmogeslöjd blev allt populärare och svenska folkdanssällskap bildades runtom i landet – var det då inte dags att också införa nationaldräkter ”till allmänt bruk”?

Vintern 1902 flyttade Märta Palme till Falun för att undervisa i trädgårdslära vid folkskoleseminariet, och det var där som hon fram på vårkanten startade Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen. Den 12 april 1902 höll hon en välbesökt föreläsning i Lutherska missionshuset och lade då fram sina idéer för Faluborna.

Argumenten för en dräktreform hade hörts förut. Däremot var det fosterländska anslaget nytt för många, och publiken lyssnade intresserat när Märta Palme redogjorde för de modeller som den nybildade föreningen tagit fram: en helgdagsdräkt och en vardagsdräkt. Helgdagsdräkten hade med sin blå kjol, sitt gula förkläde, sitt röda livstycke och sina vita övdel (överdel) vissa likheter med en dräkt från Jösse härad i Värmland, men framför allt skulle den föra tankarna till fosterlandet.

Färgsammansättningen var gjord med stor omsorg; blått, gult, rött och vitt var de svensk-norska nationalfärgerna och återfanns i unionsmärket som användes på svenska flaggor till unionsupplösningen i oktober 1905. Vardagsdräkten, gärna i helblått, gav ett enklare intryck med sitt randiga förkläde. Märta Palmes brandtal för en nationell dräktreform fick livliga applåder av åhörarna, och innan mötet avslutades hade bortåt trettio kvinnor tecknat sig som medlemmar i Nationaldräktsföreningen.

Bild: Fotografier tagna av Gösta Florman. Kvinna till vänster i en dräkt från Dalarna , och kvinnan till höger i en dräkt från Skåne eller Småland. Gösta Florman var en uppburen societetsfotograf i Stockholm, känd bland annat för ett porträtt på Alfred Nobel.

 

Dräktreformföreningen går i graven

Kampen mot de långa promenadkjolarna blev Dräktreformföreningens sista stora strid. De följande åren arbetade man framför allt med att sprida information om skoldräkten för flickor, och diskussionerna om hur den vuxna kvinnans klädsel skulle reformeras fick allt mindre utrymme.

Våren 1898 satte Gurli Linder tillsammans med konstnären Nanna Bendixson (1860–1923) samman en broschyr om föreningens modeller, Den kvinnliga klädedräkten, där de konstaterade att allt fler kvinnor klädde sig ändamålsenligt men att det fortfarande fanns många förändringar som borde göras, ”särskilt när det gäller en klädedräkt för den uppväxande delen av det kvinnliga släktet”. Broschyren avhandlade främst barnkläder, men ett par sidor ägnades åt den vuxna kvinnans klädedräkt. Här presenterades bland annat bröstbandet eller brösthållaren som en del kvinnor hade börjat använda istället för reformliv. Även den tudelade underkjolen beskrevs ingående. Däremot sades ingenting om korta promenadkjolar som varit så i ropet året innan.

Medlemmarna svek föreningen

Broschyren var ett försök att blåsa liv i en förening som höll på att dö ut. På kort tid hade medlemsantalet sjunkit drastiskt. Av hundratrettiosju medlemmar som 1897 betalade årsavgiften på en krona valde endast tjugosju stycken att förnya sitt medlemskap året därpå. Det innebar att Dräktreformföreningen 1898 hade ett femtiotal medlemmar av vilka knappt hälften var ständiga medlemmar och därför inte erlade någon årsavgift. Fem år tidigare hade medlemssiffran varit det fyrdubbla.

Även föreningens intäkter minskade mot seklets slut. Gåvor från privatpersoner blev alltmer sällsynta, och inkomsterna från mönsterförsäljningen som våren 1896 övertagits av K. M. Lundbergs bosättningsmagasin vid Storkyrkobrinken sjönk markant. Styrelsens sammanträden blev också färre, och besluten som fattades rörde nästan uteslutande skoldräkten för flickor. Dräktreformföreningens svikande medlemsunderlag gjorde det svårt att fortsätta verksamheten, och i februari 1903 skickade styrelsen en skrivelse till Fredrika-Bremer-Förbundet med begäran om att föreningen skulle upplösas.

Blev en del av Fredrika Bremerförbundet

I skrivelsen angavs två skäl: dels att principerna efter vilka Dräktreformföreningen hade arbetat nu var kända och erkända av många, dels att medlemsantalet under de senaste åren hade sjunkit så mycket att styrelsen inte längre hade erforderliga medel att bedriva någon verksamhet. Men då det fortfarande inkom frågor från landsorten om föreningens mönster och modeller vore det olyck­ligt om arbetet upphörde helt och hållet.

Man föreslog därför att föreningens styrelse omorganiserades till en kommitté i Fredrika-Bremer-Förbundets regi som både kunde besvara brev från allmänheten och upprätthålla överenskommelserna med det nybildade Nordiska Kompaniet som sålde föreningens mönster och modeller.

Fredrika-Bremer-Förbundet biföll skrivelsen, och den 27 februari 1903 höll Dräktreformföreningens styrelse sitt sista sammanträde. Några av styrelseledamöterna, däribland den nitiska Gurli Linder, arbetade vidare i den nya Dräktreformkommittén, men verksamheten var inte särskilt omfattande och upphörde helt efter några år.

Nya principer för modet?

Om vi ska tro Gurli Linder hade modets utveckling till viss del gjort Dräktreformföreningens arbete överflödigt. Samhället hade med åren förändrats, och kvinnors kläder såg annorlunda ut än när föreningen bildades vid 1880-talets mitt. Sekelskiftets modeskapare arbetade efter andra principer, menade hon: ”Profetiorna att kunskapen i hälsolära, sporten och behovet av en arbetsdräkt skulle tvinga kvinnan att kläda sig på ett rationellt sätt, gingo alltmera i uppfyllelse.” Men sanningen var nog den att intresset för en mer organiserad kamp mot modeslaveriet hade svalnat betydligt – åtminstone den som fördes av en dräktreformförening med säte i den svenska huvudstaden.

Bild: Så såg modet ut 1903.

Fler bomullsdräkter och sidenklänningar i Borås

På vår resa genom den svenska dräktreformrörelsens historia går 1800-tal över i 1900-tal, och kampen mot modeslaveriet ändrar karaktär. Men innan vi bekantar oss med de nya tankar som kom att influera rörelsen är det dags att återvända till Viktoria Holmqvist, intendent vid Textilmuseet i Borås, för att ta reda på hur det nya seklets kvinnor klädde sig.

Under 1880-talet bar kvinnor turnyr, och under 1890-talet var det fårbogsärmar som gällde. Men hur skulle bomullsdräkterna och sidenklänningarna se ut nu?